Tror, vill och hoppas!

Vem får Nobelpriset i litteratur 2011 undrar Lyran i veckans tematrio. Vem borde vinna årets Nobelpris i litteratur undrar Bokhororna.

Låt mig reda ut det här.

Det finns en författare vars vinst skulle få mig att ropa ÄNTLIGEN, göra en glädjedans, gråta en skvätt, ge Peter Englund en fiktiv smällkyss mitt på munnen och överväga att dra in till Poseidon för ett dopp. Den författaren är Tomas Tranströmer. Han borde verkligen få priset, men jag tror inte att han får det.

Om Akademien funderar på att någon gång ge honom priset är det definitivt bäst att de ger honom det i år. Att, som Ralph Steinman, missa utnämningen med några dagar vore minst sagt snöpligt.

Kanske är Tranströmers tid förbi, men betänk Doris Lessing som fick priset senare än till och med hon själv ansåg rimligt.

Om vi bortser från denna stjärnpoet för en stund, så  finns Alice Munro i min önsketrio,  tillsammans med  Ko Un, otroligt produktiv poet, som skrivit om sitt land och sitt folk på ett både läs- och tänkvärt sätt och Assia Djebar, författare från Algeriet som skriver om kvinnors situation, vilket borde lyftas fram. Välskrivande kvinna från Afrika känns som en bra kombination. Guardian tror på henne och jag hoppas verkligen att det blir Djebar som tar hem priset.

Hon finns också med i den trio jag faktiskt tror på, också bestående av Les Murray, kontroversiell och konservativ poet som gjort sig ovän med i princip hela den australiensiska kultureliten, samt Claudio Magris, som inte är poet, men definitivt poetisk och dessutom med en säregen stil.

Peter Englund säger sig tycka att det är beklagligt att så få kvinnor fått priset, men menar samtidigt att kön inte ska spela någon roll. För mig är det detsamma som att säga att det är helt okej att ge priset till en vit man varje gång.

Lyran tipsar om en dialog mellan Englunds företrädare Horace Engdahl och Leopards förlagschef Dan Israel, där Engdahl talar om den västerländska kulturens överlägsenhet och det faktum att det är männen som respresenterar den. Jag mår lite dåligt av läsningen, men är inte överraskad.

Baserat på detta blir pristagaren säkert Philip Roth, eller någon annan i hans gäng som Don DeLillo eller Tomas Pynchon. Den sistnämnda om Murphy får bestämma och det blir någon jag inte läst som vinner.

Murphys trio består också av Péter Nádas och någon av de alla författare som jag inte ens tänkt på att nämna i detta inlägg. Det är så det brukar vara och gärna för mig, men då vill jag ha ett spännande val så att jag kan läsa denna lockande kurs i vår.

Adonis då, han toppar ju listorna. Ingen av mina favoriter. Ett okej val, men jag kommer inte att dansa någon glädjedans. Amos Oz hade gärna fått prisas, men jag tror inte det just nu med tanke på hur det ser ut i hans hemland just nu. Nawal El Saadawi kanske, men tanke på hennes roll i Egypten.

Vad har du för heta tips? Vem önskar, vill och tror du ska vinna nobelpriset i litteratur 2011.

På torsdag kl 13.00 får vi veta.

Läs också:

Hoppsan (eller en investering för framtiden)

Hm, jag har faktiskt hoppat över en hel del bokköp den senaste månaden. Nu råkade dock en liten e-bok slinka in i iPaden från Amazon.com. Visserligen en bok som jag verkligen vill, tänker och kanske till och med måste läsa, men ändå lite dumt kanske. Ingen svår månad att inte köpa böcker ens, då det landat en hel del recensionsböcker i lådan, men ändå.

Boken i fråga är Women of Sand and Myrhh av Hanan Al-Shaykh, som just nu ligger som första kvinna på Unibets oddslista inför Nobelpriset. På den här listan ligger hon lägre, men vad gör det. Det finns andra författare på listan som jag inte läst, men just den här damen lockar faktiskt. Allt för att förbereda mig så bra som möjligt inför Peter Englunds stora avslöjande.

Nobelprisprojektet skriver om några fler nykomlingar, med de känner jag inte alls för att läsa. Många spekulerar i huruvida Vijaydan Detha blir årets vinnare, han skriver noveller och någon sådan författare har inte prisats på länge. Okänd för mig och ska novellskrivande prisas håller jag mer på Alice Munro eller Nawal Al Saadawi.

Min teori är ju att en poet får priset och att Australien ligger bra till. Då blir det Les Murray, men andra poeter som Ko Un, Adonis och Tomas Tranströmer brukar också figurera i förhandsspekulationerna. Ett nytt namn för mig på oddslistan är Gerald Murnane, som inte är poet, men väl från Australien. Varken land, genre eller kön ska ju spela någon roll sägs det, men det känns som skitsnack rent ut sagt. Gubbar från västländer kan knappast vara så mycket mer begåvade än alla andra.

Jag skulle väldigt gärna vilja att en kvinna vinner och gärna en kvinna som lyfter fram kvinnoöden som annars inte får så stor uppmärksamhet. Min största favorit av dem alla är därför Assia Djebar.

Läs också:

Ibland är jag allt knäpp

Jag hävdar ofta att jag inte gillar noveller. Novellsamlingar lockar i affären, men sedan kommer jag på att jag inte gillar att läsa noveller.  Det betyder att jag sällan läser de novellsamlingar jag trots allt köper. För jag gillar ju inte att läsa dem.

Eller?

Jag har älskat de senaste (få) novellsamlingar jag läst. Alice Munro är en mästarinna, Chimamanda Ngozi Adichies noveller är minst lika bra som hennes romaner och Jonas Karlssons novell om Rummet i samlingen Den perfekte vännen finns i mina tankar flera gånger i veckan fortfarande.

Trots detta hävdar jag med en dåres envishet att noveller inte är något för mig och böcker, som jag egentligen tror att jag skulle gilla, blir stående i hyllan. Där finns till exempel Sorgesång från Easterly av Petina Gappah, signerad av författaren dessutom.

Nu läser jag om Mavis Gallant hos Snowflake och jag är tämligen säker på att hennes noveller skulle passa mig, men jag är å andra sidan ännu mer säker på att Från det femtonde distriktet skulle samla damm i hyllan om jag köpte den.

Egentligen tror jag att det handlar om att novellsamlingar kräver mycket av sin läsare. Varje ord är viktigt på ett helt annat sätt än i en roman. Det går inte att slappna av en sekund och det krävs en koncentration som jag inte alltid har. Enstaka noveller känns dock ofta meningslöst att läsa, då det är samlingens ton som ger mig mest. Du kommer författaren nära om du läser en hel bok, medan en enstaka novell inte ger mer än en aning om vad författaren egentligen vill säga.

Hur är det med dig, läser du noveller?

Läs också:

En liten påminnelse inför hösten

Tanken var ju att jag skulle känna mig beläst och kulturell när Peter Englund avslöjar årets vinnare av Nobelpriset i litteratur. Den författare han läste upp skulle nämligen vara en jag läst något av. Extra kul om det också blir en författare jag faktiskt gillar. Tanken var att jag skulle ligga steget före.

Anna påminde mig om den utmaning Lyran satte ihop i våras och nu gäller det väl att sätta in en spurt.  Nu tänker jag inte tvinga mig själv att läsa något som  verkar riktigt galet tråkigt, så viktigt är det inte ens för mig att kunna stoltsera med någon form av kulturell kompetens.

Den ursprungliga listan är galet lång, men jag tänkte i alla fall lista de kanske aktuella författare som jag läst något av och dem jag kanske ska försöka hinna läsa något av i höst.

Först de kandidater jag redan läst:

 

Adam Zagajewski

Adonis

Alice Munro

Amos Oz

Assia Djebar

Bei Dao

Chinua Achebe

Eeva Kilpi

Haruki Murakami

Ian McEwan

Joyce Carol Oates

Ko Un

Les Murray

Margaret Atwood

Maya Angelou

Paul Auster

Per Petterson

Philip Roth

Salman Rushdie

Tomas Tranströmer

Vénus Khoury-Ghata

 

Och tre halvlästa inte så gillade:

Cormac McCarthy

Maryse Condé

Michael Ondaatje

 

 

Och så några jag skulle vilja läsa:

A.B. Yehoshua

Anne Carson

Antoni Tabucchi

Ben Okri

Claudio Magris

Don DeLillo

Gitta Sereny

Ismaïl Kadaré

Juan Goytisolo

Milan Kundera

Nawal El Saadawi

Ngugi wa Thiong’o

Nuruddin Farah

Peter Carey

 

 

Självklart hinner jag inte med dem alla, men ett par ska jag väl hinna med i alla fall.

Vilka tror jag då är mest aktuella för priset?

När det gäller vadslagningar så brukar poeterna  Adonis och Ko Un ligga högt upp. I år tror jag dock på Les Murray från Australien om inte hans konservativa åsikter talar emot honom. Konstiga åsikter verkar ju dock inte varit ett hinder förra året och gubbar är alltid populära. Det hade dock varit roligare med Ko Un, men det hade framför allt varit roligast med en poet. Adam Zagajewski var också bra, men sannolikheten för att just en polsk poet får priset igen känns väl inte så stor. Och visst hade det varit riktigt coolt om Eeva Kilpi kammade hem det hela.

Jag hoppas på Assia Djebar och Alice Munro då jag tyckt mycket om det jag läst av dem. Eller varför inte Margaret Atwood. En kvinnlig pristagare hade dessutom varit trevligt. Inte bara för att de själva är kvinnor, utan för att de ger röst åt andra utsatta kvinnor.  Det gör också Nawal El Saadawi och henne ska jag definitivt läsa innan pristagaren avslöjas. Frågan är dock om akademin vill blanda sig i situationen i Egypten genom att prisa henne? Kanske kan det bli Vénus Khoury-Ghata, det vore något.

Detsamma torde visserligen gälla Adonis med tanke på vad som händer i Syrien. Att uppmärksamma det av torka drabbade Kenya genom att ge priset åt Ngugi wa Thiong’o vore lite häftigt. Inte för att Nobelpriset ska vara politiskt, men för att det ändå sänder en signal.

Om det nu skulle bli en vit man, som det brukar bli håller jag en tumme för Philip Roth, som jag läst mycket av. Någon som också ofta figurerar i diskussion inför avslöjandet är hans parhäst Don DeLillo som jag läst några sidor av. Kanske dags att fortsätta med boken som ligger här hemma.

På läslistan står alltså i första hand Nawal El Saadawi tillsammans med  Ngugi wa Thiong’o och Don DeLillo. Några poeter till ska jag också försöka läsa.

Hur går dina tankar kring årets Nobelpris i litteratur?

 

Läs också:

Mina svar på J

Del tio betyder bokstaven J. Eller fiskkrokbokstaven som sonen brukar kalla den. Här kommer mina svar på mina egna uppgifter. Som vanligt inser jag att jag kanske gjort det ovanligt svårt.

Först fem ord på J som ska bli en boktitel eller två eller kanske fem. Associera fritt.

Jubileum

Jonglera

Jordgubbe

Jubelidiot

Jämmer

 

I I don’t know how she does it av Allison Pearson försöker Kate jonglera barn, karriär och inte minst de krav hon ställer på sig själv. Det blir en del jämmer när hon tillbringar nätterna med att fejka hemmagjorda kakor till barnens skola.  I september blir den film med Sarah Jessica Parker i huvudrollen.

En riktig jubelidiot är Hannas chef i Dubbla slag av Malin Persson Giolito. Förövrigt också en bok om att jonglera.

Jubileum betyder tårta, varför inte med jordgubbar. Gubbe är också Allan i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Boken som parkerat sig på pockettoppen.

 

Därefter en bokkaraktär med för- eller efternamn på J.

I boken Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro handlar titelnovellen om Johanna som två flickor driver med. Johanna är en medelålders, oattraktiv och ensam dam som faktiskt får lite oväntad hjälp på traven.

Och slutligen en fråga. Vilken bok har fått dig att jubla?

Jag var helt toklycklig över att ha läst Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Ungefär samma eufori kände jag efter att ha avslutat Kärlekens Geografi och När jag lät dig gå.

 

 

Läs också:

Tematrio – Noveller/Novellsamlingar

Veckans tematrio är lite klurig då jag sällan läser noveller, men jag har lyckats få fram tretal i texter ändå.

1. Jag har hyllat nigerianska Chimamada Ngozi Adichie de senaste åren, men måste göra det även idag. Hennes novellsamling The thing around your neck, som nu kommit på svenska, är nämligen vansinnigt bra.

2. Jonas Karlsson är bra han också och “Rummet” i hans bok Den perfekte vännen är en helt absurd och väldigt bra novell. Samlingen innehåller flera pärlor och är definitivt läsvärd.

3. Alice Munros noveller är ingenting man drar igenom snabbt. De erbjuder rejält tuggmotstånd många gånger, men det är det värt. Jag har läst och gillat Kärlek, vänskap, hat och vill läsa mer.

 

Läs också:

Bokfest för bokberoende

“Det kanske inte är så roligt”, ursäktade sig svägerskan då jag öppnat paketet. Kanske för att jag var så tyst. “Skojar du?” frågade jag, “det är världens bästa present!”

Vad jag fick? Sju böcker. Sex pocket och en inbunden. Ingen jag läst, men en jag hade hemma. En miss av mig såg jag, då svägerskan varit så förutseende att hon konsulterat min Vill-läsa-lista där jag lovar att de böcker jag äger ska fetas. Igelkottens elegans, som visade sig vara årets julklapp, hade dock kommit med på listan två gånger och bara fetats en. My mistake. Mamma har lovat att byta Igelkotten till en pocketbok jag inte. En av de andra får följa med till Thailand där jag med gott samvete kan lämna den vidare när jag läst den.

Vilka böcker det var?

Den utstötte av Sadie Jones

Nära hem av Alice Munro

De oförglömliga av Gabriella Ahlström

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher

Sputnikälskling av Haruki Murakami

Berättelsen om Herr Roos av Håkan Nesser

Jag fick också Vad är politik? av Ernst Billgren och Carl Hamilton i vår paketlek.

En riktig höjdarjul för en boknörd som jag alltså. Jag har dessutom hunnit läsa två böcker, men mer om det i senare inlägg. Recensioner av bok nr 161, 162 och 163 kommer under de sista skälvande dagarna av 2010.

Läs också:

Med de ovanligt vanliga i fokus

Det har tagit sin lilla tid att läsa ut Kärlek, vänskap, hat min första bok av Alice Munro och anledningen till att den fått vila ibland är absolut inte att jag inte tycker om den. Tvärtom, jag tycker verkligen mycket om de här novellerna. Det är svårt att beskriva Munros sätt att skriva. Hennes språk är enormt kompakt och kräver sin kvinna.

Personerna är annorlunda, men samtidigt väldigt, väldigt vanliga. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en bok. Därav behovet av paus, det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan. Det är svårt att beskriva ett så speciellt sätt att skriva, men så här står det på förlagets hemsida:

Genom sin novellkonst har hon bevisat att betydelsen i en skönlitterär text inte beror så mycket på längd, som på innehåll.

Mina favoriter bland novellerna är den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra. Huvudpersonen Johanna vet inte vad kärlek är, men hittar någon slags sådan till slut. Det är lågmält och allvarligt, men samtidigt riktigt dramatiskt. Just den lågmälda beskrivningen av väldigt allvarliga saker är något av det jag gillar mest med Munros texter.

I Flytande bro får ännu en kvinna, som känner sig riktigt oattraktiv och betydelselös efter en rad cellgiftsbehandlingar, en liten dos av uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tycker verkligen om den här lilla novellen som egentligen är den berättelse som utspelar sig under kortast tid.Kort tid betyder dock inte att händelsen inte har betydelse för livet både innan och efter.

De avslutande raderna är så fantastiskt vackra att jag måste dela med mig. Och nej, inga spoilers faktiskt:

Det hon kände var ett slags sorglöst medlidande, nästan som ett skratt. Ett stråk av öm munterhet som för ögonblicket övervann alla hennes sår och håligheter.

Det jag gillar mest är just Munros förmåga att kombinera ord på oväntade sätt, så att de ibland får en helt ny mening. Vad är ett “sorglöst medlidande” eller en “öm munterhet”? Jag vet inte riktigt, men jag vet att det är de perfekta orden att beskriva det som huvudpersonen känner just då.

Vi får möta så många intressanta kvinnor och ibland även deras män. Alfriede i Släktklenoder som varit så annorlunda och fri i sin unga släktings ögon, men som slutar att imponera. Ytan stämmer inte alltid med insidan, vilket är ett vanligt tema i novellerna. Jag gillar hemmafruarna Lorna och Meril som på olika sätt förändrar sitt liv om än tillfälligt, men mest tycker jag om Tröst där Nina börjar om efter sin mans död. Novellerna är fulla av de ovanligt vanliga, som ändå har mer att säga än man vid första anblick kan tro.

Mitt första möte med Alice Munro var ett bra sådant. Jag vill läsa mer, men då får det nog bli under en period då jag har mycket tid. Kanske under vårens resa.

Läs också:

Just nu läser jag

Jag har ganska mycket på gång just nu måste jag säga och ännu fler som står på tur. Det har dykt upp en hel del spännande böcker i lådan det sista och som om det inte vore nog bar jag hem fem böcker från biblioteket i veckan. Vet inte riktigt hur jag tänkte, men någon gång hinner jag kanske läsa dem.

Jag har två noveller kvar av Alice Munro och jag måste säga att jag gillar hennes Kärlek, vänskap, hat, men den kräver helt klart sin kvinna. Det är inga texter att hasta sig igenom och dessutom behöver jag ta pauser ibland för att inte bli känslomässigt utmattad.

Tegelstenen av Cora Sandel som innehåller alla tre böcker om Alberte läser jag också. Nu, efter ett hundratal sidor, börjar den fastna. Vore den inte en klassiker, skulle jag aldrig gett den så mycket tid.

En fackbok finns också på programmet och jag har länge fascinerats av syskon och hur de påverkar oss. Äldst, yngst eller mittemellan av Elisabeth Schönbeck är läsvärd, men även den går lite trögt.

Trögt går det absolut inte med underbara Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper, som jag började läsa i går på kvällen. En riktigt lovande bok som gjorde att jag somnade senare än planerat. Gilla böcker skickade den i det finaste bokpaket jag någonsin fått.

Ungdomsboken jag har på gång nu är underbara Does my head look big in this av Randa Abdel Fattah som är den första bok jag läser om på väldigt många år. Jag läste den på svenska när den var ny.

Faktiskt lyssnar jag också på en bok just nu och det går sådär. Inte för att boken är tråkig, för det är den inte, men för att jag är så riktigt kass på att lyssna. Tankarna vandrar och om jag inte är i rörelse så somnar jag. Jag märker också att jag har svårare för att komma ihåg det jag lyssnar på än det jag läser. Inte direkt auditiv som ni märker. Boken jag lyssnar på är Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig av Mark Levengood och som tur är har jag den även som riktig bok för att kunna läsa den så också.

Vad läser du just nu?

Läs också:

Skam den som ger sig

Skam den som ger sig. Så säger Lyran och jag håller med. När nu årets Nobelpristagare inte blev någon jag läst eller ens någon jag vill läsa får jag väl försöka jobba ännu hårdare med att försöka läsa nästa års pristagare.

Jag har snott några från Lyrans lista och lagt till några andra. Helt klart kommer jag inte att beta av alla på listan, men kanske några. Skam den som ger sig som sagt.

Alice Munro

Anne Carson

Antonio Tabbuchi

Cormac McCarthy

Ismaïl Kadaré

Jeanette Winterson

Les Murray

Nawal El Saadawi

Ngugi wa Thiong’o

Nuruddin Farah

Peter Carey

Läs också: