Tag Archives: Alice Munro

Kanonkalendern del 22

 

Alice Munro är en av de Nobelpristagare som jag tycker mest om. Detta trots att hon skriver noveller, som inte är riktigt min kopp te. Det fantastiska med Munros noveller är att de är som små romaner, men i väldigt koncentrerad form. Karaktärerna hinner utvecklas och de blir ”riktiga” på ett sätt som är ovanligt i noveller. Munros noveller är så mycket mer än ögonblicksbilder, även om även de kan vara charmiga.

Av de novellsamlingar jag läst av Alice Munro har jag valt att lyfta fram Kärlek, vänskap, hat, där vi får möta vanliga, ovanliga människor. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en hel bok. Det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel och ibland krävs en paus. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan.

Band mina favoritnoveller finns den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra, Flytande bro om en kvinna som genomgått en cancerbehandling och äntligen får lite positiv uppmärksamhet och Tröst där en annan kvinna börjar om efter sin mans död.

Läs också:

För kort eller för långt

Korta texter står i centrum på Kulturkollo den här veckan och idag kommer Lotta ut som novellhatare. Vår stora novellälskare är Anna och själv tillhör jag skeptikerna. Det där med längd tål att funderas kring. Lotta hyllar de episka romanerna och tegelstenarna och där måste jag tillstå att en novell inte är episk, men själv har jag grymt svårt för allt för mångordiga texter. Tegelstenar går därför nästan alltid bort och en bok som beskrivs som episk ger mig utslag. Jag kan på rak arm inte komma på någon bok över 300 sidor som verkligen har behövt vara mer än 300 sidor. Om noveller är av lata, för lata (Lottas ord, inte mina) får tegelstenar mig att tänka på författare som verkar få betalt per ord, eller författare med lite för fega redaktörer. Ofta mår tjockisarna bra av att få ett stort antal sidor strukna.

Helena skrev om korta romaner och jag kan definitivt hålla med om att många korta romaner är riktigt bra. För mig är en författare som kan skriva en bra, kort roman skickligare än en som kan skriva en tegelsten. Möjligen kan jag imponeras av den senares sittfläsk och uthållighet, men språkligt torde det vara mer utmanande att koncentrera sitt språk.

Mitt förhållande till noveller är dock komplicerat. Det finns en del fantastiska novellförfattare, som Jonas Karlsson, men frågan är om hans kortromaner inte är ännu bättre. En bra novell, som innehåller en händelse och en rejäl twist kan dock vara riktigt njutbar läsning. Bland mina andra novellfavoriter finns nobelpristagaren Alice Munro och alltid lika fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie. Ernest Hemingway tillhör de författare som är bättre i kortformat, faktiskt ofta genialisk. Hans novell Berg som vita elefanter är en av mina absoluta favoriter och den är riktigt rolig att diskutera med elever. Jonas Hassen Khemiri och Hjalmar Söderberg tillhör också de författare som behärskar både långa och korta texter. Noveller får gärna vara riktigt korta och låta mycket stanna mellan raderna. Isbergsteknik ftw.

Hur lång är då en perfekt roman? Så lång att ingenting känns onödigt, men inte heller rumphugget. Ofta brukar det ta runt 250 sidor att skapa något sådant. Vad gillar du? Noveller, tunnisar eller tegelstenar?

Läs också:

Oktoberböcker

9789146224150

Det saknas inte böcker att läsa i höst, bara tid att läsa dem. Här är ett gäng böcker som jag vill läsa, som alla kommer ut i oktober.

Vi var skapta för lycka, Veronique Olmi, sekwa

Vaggvisor för små kriminella, Heather O’Neill, Etta

Chocken efter fallet, Nathan Filer, Etta

På fri fot, Alice Munro, Atlas

Himlakroppar, Eleanor Catton, Brombergs

Elva sorters ensamhet, Richard Yates, Norstedts

Motståndets melankoli, László Krasznahorkai, Norstedts

Själens Amerika, Karl Ove Knausgård, Norstedts

Granne med döden, Alex Marwood, Modernista

Lewismannen, Peter May, Modernista

Livet & dödens villkor, Belinda Bauer, Modernista

Joburg Blues, Nthikeng Mohlele, Weyler

Gå rakt fram och över husen, Tomas Andersson Wij, Albert Bonniers Förlag

Husmoderns död och andra texter, Sara Danius, Albert Bonniers Förlag

Gården, Simon Becket, Minotaur

Irene Panik, Carin Hjulström, Forum

Tokyo Blues, Pia Hintze, Wahlström & Widstrand

Barrikaden valde mig, Kristina Lundberg, Wahlström & Widstrand

Vi behöver nya namn, NoViolent Bulawayo, Wahlström & Widstrand

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart, Lind & co

Döden kan komma, Peter James, Massolit Förlag

Så länge du är min syster, Peo Bengtsson, Massolit Förlag

You had me at hello, Mhairi McFarlane, Massolit Förlag

Vi, David Nicholls, Printz Publishing

Britt-Marie var här, Fredrik Backman, Partners in Stories

Se Nu Då, Jamaica Kincaid, Bokförlaget Tranan

Lotus Blues, Kristina Ohlsson, Piratförlaget

Sonen, Jo Nesbø, Piratförlaget

Miljardärkillen, David Walliams, Wahlström & Widstrand

Världens räddaste katt, Mats Jonsson, Alfabeta

Kanske ihop, Johanna Lindbäck, Lilla Piratförlaget

8 saker du aldrig skulle våga, Eva Susso & Moa Eriksson-Sandberg, Gilla Böcker

 

Läs också:

Spekulationer, spekulationer, spekulationer…

Blir det Haruki Murakami som tilldelas årets nobelpris? Jag tror inte det, trots att oddsen på honom som vinnare är riktigt låga. Visserligen tycker jag om de böcker av honom som jag läst, men jag är tveksam till huruvida han (ännu) hör hemma i nobelprissammanhang.

I SvD spekulerar en rad litteratur- och kulturpersoner kring vem som blir vinnaren 2012.  I ett bildspel lyfter de fram fyra favoriter, där Murakami är en och min favorit Assia Djebar en annan.

Ett namn som återkommer ofta är Philip Roth, en författare jag tycker om och definitivt kan se som vinnare. Det verkar som om många gärna ser en nordamerikansk vinnare, men så har å andra sidan många av de intervjuade från just den världsdelen. Trots att Philip Roth är bra, ser jag hellre Alice Munro som vinnare. Hennes noveller är verkligen något utöver det vanliga. William Trevor nämns som en alternativ novellist och hans namn ligger ovanligt högt på vadslagningslistorna i år. Jag har ingen litterär relation till honom, men vet att jag läst en bok i tonåren. Ett ganska ofarligt val känns det som. Högt på listan ligger också Péter Nádas, som jag inte heller vet mycket om. Om det fortfarande är Europa som gäller är han möjligen ett troligt val, tillsammans med Ismael Kadare eller  Cees Nooteboom. Säkert bra författare, men inte lockar de mig till läsning direkt.

Vill Akademien vara lite mer politisk kan de kanske välja Salman Rushdie, som verkar vara en populär kandidat bland de intervjuade. Eller Joyce Carol Oates. Två val jag absolut tycker är bra om än inte så spännande.

Oddsen tyder på en pristagare från Asien, något som Kulturnytt menar handlar om en strid mellan kinesiska och japanska intressen, snarare än om den tänkbara vinnaren. Många hoppas på en vinnare från Nordamerika och ska man tro Betsson blir det Oates som tar hem priset. Själv säger jag Afrika. Om inte Djebar, så kanske Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe, som också återfinns på vadslagningslistorna. Eller varför inte Nuruddin Farah eller Nawal El Saadawi, som det varit märkligt tyst om i förhandssnacket i år.

Jag är kluven mellan att den som prisas är en författare jag läst och gillat och en jag inte läst men är nyfiken på. Tråkigast är väl om det blir någon jag inte läst och inte heller känner för att läsa. Så har det varit de senaste åren, undantaget Tranströmer. Något som kan göra mig lite orolig, då de som väljer är ungefär de samma.

Frågan är om min reaktion i morgon klockan 13.00 kommer bli ett äntligen, ett jahaja eller, hemska tanke, ett vem?

 

 

Läs också:

Dags för Alice Munro?

Bland den trio författare jag presenterade förra veckan fanns Alice Munro och i Dagens Nyheter spekuleras nu kring henne som tänkbar vinnare i år.

Enligt Ladbrokes är hon inte vinnaren, då åtta författare har lägre odds, men enligt DN har Akademien tryckt lite extra på att amerikanska universitet ska nominera författare. Peter Englund menar dock att det bra handlar om en uppdatering av adresslistor.

Horace Engdahl fick kritik då han 2008 sågade den amerikanska litteraturen, som han menade inte alls höll samma kvalitet som den europeiska.  Kanske har akademien som helhet en annan åsikt.

Ska man tro Ladbrokes är det japanske Haruki Murakami som får nobelpriset i år. Satsar man på honom som vinnare ger det inte mycket tillbaka, då oddset är 2/1. Unibet har istället kinesiske Mo Yan i topp och han kanske är ett sannolikt val, då jag inte kommer ihåg att han legat högt på listorna andra år. Lite börjar listan annars se ut som den brukar vid den här tiden på året, då ett gäng författare som annars sällan nämns aktualiseras.

Det vi helt klart vet är att pristagaren tillkännages på torsdag kl 13.00, då Peter Englund kliver ut genom den vita dörren i Börshuset och möter pressen. Tydligen är det inte en så gammal tradition som man kan tro, då det tidigare var så att journalisterna fanns inne i sekreterarrummet och den ständige sekreteraren istället klev in till dem.

Medan du väntar på att få reda på vem pristagaren är kan du svara på några frågor om priset. Trodde att jag skulle få väldigt få rätt, men måste ha chansat grymt bra, då det slutade med att jag faktiskt bara hade ett fel. Hur gick det för dig?

Läs också:

Tematrio – Förslag på Nobelpristagare

Årets Nobelpristagare i litteratur skulle kunna avslöjas redan på torsdag. Lyran uppmanar oss att presentera en trio med våra favoritkandidater. Här kommer min!

1. Assia Djebar heter egentligen Fatima-Zohra Imalayens och är en algerisk författare som ofta skriver om kvinnors situation, vilket är fallet i briljanta Sultanbrudens skugga. Hon är absolut min största favorit.

2. Alice Munro skriver noveller som jag, trots att jag inte alltid gillar noveller, absolut älskar. Har ännu bara läst en bok av henne, men läser mycket gärna fler!

3. Många tror att Mo Ya är årets vinnare, men jag skulle vilja slå ett slag för en annan kines, nämligen Bei Dao. Nu tror jag visserligen inte att priset går till en poet i år.

Läs också:

Nu börjar det…

Lika roligt som att få veta vem som till slut får Nobelpriset i literatur, är det att spekulera i eventuella vinnare dessförinnan. Redan nu kan man läsa att Haruki Murakami är favorit, i alla fall enligt dem som spelat hos Ladbrokes. Jag gillar Murakami, men något Nobelpris tror jag inte att han får, trots oddset 10/1.

Tvåa på listan ligger kinesiska Mo Yan, med oddset 12/1, som är ny för mig.  Han är aktuell med boken Ximen Nao och hans sju liv, utgiven av Tranan.

Som vanligt är det få kvinnor på listan. Alice Munro har lägst odds och novellister är få bland pristagarna, så varför inte. Hon har samma odds 20/1 som min favorit Assia Djebar.

Hela listan hittar du här.

Uppdatering: Tur att man har uppmärksamma kollegor som kan läsa ordentligt. Jag missade helt Darcia Maraini, vars Colombo getts ut på svenska av lilla 2 kronors förlag, som ger ut mycket italienskt. Inget namn jag känner igen från tidigare.

 

Läs också:

Tror, vill och hoppas!

Vem får Nobelpriset i litteratur 2011 undrar Lyran i veckans tematrio. Vem borde vinna årets Nobelpris i litteratur undrar Bokhororna.

Låt mig reda ut det här.

Det finns en författare vars vinst skulle få mig att ropa ÄNTLIGEN, göra en glädjedans, gråta en skvätt, ge Peter Englund en fiktiv smällkyss mitt på munnen och överväga att dra in till Poseidon för ett dopp. Den författaren är Tomas Tranströmer. Han borde verkligen få priset, men jag tror inte att han får det.

Om Akademien funderar på att någon gång ge honom priset är det definitivt bäst att de ger honom det i år. Att, som Ralph Steinman, missa utnämningen med några dagar vore minst sagt snöpligt.

Kanske är Tranströmers tid förbi, men betänk Doris Lessing som fick priset senare än till och med hon själv ansåg rimligt.

Om vi bortser från denna stjärnpoet för en stund, så  finns Alice Munro i min önsketrio,  tillsammans med  Ko Un, otroligt produktiv poet, som skrivit om sitt land och sitt folk på ett både läs- och tänkvärt sätt och Assia Djebar, författare från Algeriet som skriver om kvinnors situation, vilket borde lyftas fram. Välskrivande kvinna från Afrika känns som en bra kombination. Guardian tror på henne och jag hoppas verkligen att det blir Djebar som tar hem priset.

Hon finns också med i den trio jag faktiskt tror på, också bestående av Les Murray, kontroversiell och konservativ poet som gjort sig ovän med i princip hela den australiensiska kultureliten, samt Claudio Magris, som inte är poet, men definitivt poetisk och dessutom med en säregen stil.

Peter Englund säger sig tycka att det är beklagligt att så få kvinnor fått priset, men menar samtidigt att kön inte ska spela någon roll. För mig är det detsamma som att säga att det är helt okej att ge priset till en vit man varje gång.

Lyran tipsar om en dialog mellan Englunds företrädare Horace Engdahl och Leopards förlagschef Dan Israel, där Engdahl talar om den västerländska kulturens överlägsenhet och det faktum att det är männen som representerar den. Jag mår lite dåligt av läsningen, men är inte överraskad.

Baserat på detta blir pristagaren säkert Philip Roth, eller någon annan i hans gäng som Don DeLillo eller Tomas Pynchon. Den sistnämnda om Murphy får bestämma och det blir någon jag inte läst som vinner.

Murphys trio består också av Péter Nádas och någon av de alla författare som jag inte ens tänkt på att nämna i detta inlägg. Det är så det brukar vara och gärna för mig, men då vill jag ha ett spännande val så att jag kan läsa denna lockande kurs i vår.

Adonis då, han toppar ju listorna. Ingen av mina favoriter. Ett okej val, men jag kommer inte att dansa någon glädjedans. Amos Oz hade gärna fått prisas, men jag tror inte det just nu med tanke på hur det ser ut i hans hemland just nu. Nawal El Saadawi kanske, men tanke på hennes roll i Egypten.

Vad har du för heta tips? Vem önskar, vill och tror du ska vinna nobelpriset i litteratur 2011.

På torsdag kl 13.00 får vi veta.

Läs också:

Hoppsan (eller en investering för framtiden)

Hm, jag har faktiskt hoppat över en hel del bokköp den senaste månaden. Nu råkade dock en liten e-bok slinka in i iPaden från Amazon.com. Visserligen en bok som jag verkligen vill, tänker och kanske till och med måste läsa, men ändå lite dumt kanske. Ingen svår månad att inte köpa böcker ens, då det landat en hel del recensionsböcker i lådan, men ändå.

Boken i fråga är Women of Sand and Myrhh av Hanan Al-Shaykh, som just nu ligger som första kvinna på Unibets oddslista inför Nobelpriset. På den här listan ligger hon lägre, men vad gör det. Det finns andra författare på listan som jag inte läst, men just den här damen lockar faktiskt. Allt för att förbereda mig så bra som möjligt inför Peter Englunds stora avslöjande.

Nobelprisprojektet skriver om några fler nykomlingar, med de känner jag inte alls för att läsa. Många spekulerar i huruvida Vijaydan Detha blir årets vinnare, han skriver noveller och någon sådan författare har inte prisats på länge. Okänd för mig och ska novellskrivande prisas håller jag mer på Alice Munro eller Nawal Al Saadawi.

Min teori är ju att en poet får priset och att Australien ligger bra till. Då blir det Les Murray, men andra poeter som Ko Un, Adonis och Tomas Tranströmer brukar också figurera i förhandsspekulationerna. Ett nytt namn för mig på oddslistan är Gerald Murnane, som inte är poet, men väl från Australien. Varken land, genre eller kön ska ju spela någon roll sägs det, men det känns som skitsnack rent ut sagt. Gubbar från västländer kan knappast vara så mycket mer begåvade än alla andra.

Jag skulle väldigt gärna vilja att en kvinna vinner och gärna en kvinna som lyfter fram kvinnoöden som annars inte får så stor uppmärksamhet. Min största favorit av dem alla är därför Assia Djebar.

Läs också:

Ibland är jag allt knäpp

Jag hävdar ofta att jag inte gillar noveller. Novellsamlingar lockar i affären, men sedan kommer jag på att jag inte gillar att läsa noveller.  Det betyder att jag sällan läser de novellsamlingar jag trots allt köper. För jag gillar ju inte att läsa dem.

Eller?

Jag har älskat de senaste (få) novellsamlingar jag läst. Alice Munro är en mästarinna, Chimamanda Ngozi Adichies noveller är minst lika bra som hennes romaner och Jonas Karlssons novell om Rummet i samlingen Den perfekte vännen finns i mina tankar flera gånger i veckan fortfarande.

Trots detta hävdar jag med en dåres envishet att noveller inte är något för mig och böcker, som jag egentligen tror att jag skulle gilla, blir stående i hyllan. Där finns till exempel Sorgesång från Easterly av Petina Gappah, signerad av författaren dessutom.

Nu läser jag om Mavis Gallant hos Snowflake och jag är tämligen säker på att hennes noveller skulle passa mig, men jag är å andra sidan ännu mer säker på att Från det femtonde distriktet skulle samla damm i hyllan om jag köpte den.

Egentligen tror jag att det handlar om att novellsamlingar kräver mycket av sin läsare. Varje ord är viktigt på ett helt annat sätt än i en roman. Det går inte att slappna av en sekund och det krävs en koncentration som jag inte alltid har. Enstaka noveller känns dock ofta meningslöst att läsa, då det är samlingens ton som ger mig mest. Du kommer författaren nära om du läser en hel bok, medan en enstaka novell inte ger mer än en aning om vad författaren egentligen vill säga.

Hur är det med dig, läser du noveller?

Läs också:

« Older Entries