Tag Archives: Albert Camus

Joråsåatte…

I vår ska jag jobba heltid, färdigställa en bok, troligen promota den lite och vad passar då bättre än att studera lite på universitetet också?

Tillsammans med bland andra Lyran ska jag lära mig mer om Nobelpriset och förhoppningsvis ta 7,5 hp. Här finns information om kursen. Och nej, jag har egentligen inte alls tid, men det är ju TT som är huvudpersonen.

Nu har jag klickat mig runt på Bokbörsen och biblioteket och känner mig lite mer redo. Tror ni att man kan önska sig lästid i julklapp?

Apropå Nobelpristagare så handlar veckans Tematrio om våra favoriter. För att leva upp till mitt rykte som bloggmaskin bjuder jag på dubbla trio, en med dem jag läst och älskat och en med dem jag är nyfiken på.

Lästa darlings:

1. José Saramago, som jag ännu bara läst en bok av, men vilken bok det var. Blindheten, som handlar om vad som händer i en värld där ingen ser vad den andre gör. Ruskigt bra.

2. Wislawa Szymborska , en fantastisk poet som jag läst en del av och gärna upptäcker mer. Underbart vackert, men inte utan vasshet.

3. Pearl Buck, för att hon förgyllde min ungdom med sina fantastiska berättelser från Kina.

Potentiella darlings:

1. Jean-Marie Gustave Le Clézio, som skulle kunna vara sol eller pannkaka. Dags att testa och då ligger Öken eller Afrikanen nära till hands.

2. Wole Soyinka, för att det är en “måste-författare” som jag vill läsa.

3. Naguib Mahfouz för att läsa mig igenom de afrikanska pristagarna.

 

Jag skulle kunna avsluta med en trio av pristagare jag aldrig, aldrig kommer att läsa något mer av, men det vore väl ändå lite elakt?!

Men om jag viskar kanske?

Jag kommer inte att läsa något mer av:

1. Günther Grass

2. Gabriel García Márquez 

3. Albert Camus

 

 

 

 

Läs också:

Bottenklassiker

Ord och inga visor skriver Jessica om klassiker hon inte förstår storheten med. Hon nämner Räddaren i nöden av J D Salinger och jag håller med. Jag förstod inte alls grejen och var mest irriterad på stackars Holden.

Detsamma gäller On the Road av Jack Kerouac. Jag gissar på fel ålder och kanske också fel kön.

Jessicas andra klassiker som hon inte gillar är Svindlande höjder av Emily Brontë och i den diskussionen kan jag inte delta, då detta är en bok som jag tror att jag läst men som jag helt glömt. Det kan också vara så att jag inte läst den, trots att den stått på otaliga kurslistor, men jag tror att jag har det. Den är dock så gott som bortblåst och det är väl inte heller något toppbetyg direkt.

En av Jessikas och tillika makens favoriter är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Jag håller inte med. Maken till seg bok får man leta efter. Supertråkig. Om jag inte varit på semester i Mexico och haft ett begränsat antal böcker att läsa hade jag aldrig läst ut den.

Ska jag såga vidare? Trilogin av Tolkien om den där ringen som ska förstöras ni vet. Skittråkig. Har försökt flera gånger och kommer aldrig igenom ens de första 100 sidorna och ja, jag vet att den ska bli så mycket bättre efter det, men det skiter jag i. Filmerna räcker bra för mig.

Och Liftarens guide till galaxen som maken skrattade sig igenom så. Jag fattade inte alls grejen. Kanske kan den få en chans till, men bara när har riktigt mycket lästid till övers. Detsamma gäller Vägen av Cormac McCarthy som väl snart får räknas till en modern klassiker. Jag har fastnat totalt och känner mig i det närmaste brutalt uttråkad. Det finns dock en poäng med att läsa ut den. Eller två. Han är med i min Boktolva och med tanke på förkärleken för gubbar hos Svenska Akademin kommer han säkert att få nobelpriset vad det lider.

Fler klassiker att såga? Ja, Främlingen av Albert Camus var knappast en favorit. Vad är egentligen så speciellt med den? Någonting måste jag helt klart ha missat.

Vilka klassiker förstår du inte storheten med?

 

Läs också:

Vad missade jag?

Nu läste jag visserligen slutet av Främlingen under dagens skärgårdsutflykt med eleverna, men jag tror inte att min uppmärksamhet och koncentration var dålig. Någonting verkar jag ändå ha missat i Albert Camus klassiker, för jag fattade inte grejen.

Okej, Mersault är känslokall, eller kanske känslolös, men hur han och hans agerande kan ha fascinerat så många har jag svårt att förstå. Ni får jättegärna förklara storheten i denna banbrytande och prisade roman som kallats en av de viktigaste böckerna inom existentialismen.

Så här står det i en artikel i SvD då nyöversättningen av Jan Stolpe utkom:

”Den [främlingen] var ju romanen som handlar om hur det känns att vara ung och försöka hitta något slags ordning i detta absurda kaos som kallas livet. Och som så hisnande träffsäkert skildrar ungdomens sensualitet och oresonliga livsextas.”

Thure Stenström som skrivit recensionen menar också att det borde vara en plikt för alla att läsa Främlingen. Så Thure, nu har jag gjort min plikt, men jag vet inte riktigt om det gav mig något.

Jag blir lite fascinerad under rättegången både över Mersault agerande, men kanske främst för att alla andra agerar så väldigt konstigt. De provoceras väldigt av Mersaults brist på reaktion och det stå honom dyrt.

Nu har jag läst Camus, check. Någon annan bok jag borde pröva för att kunna förstå hans storhet?

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-01

Läs också: