Röd drottning (första boken)

Hej jag jag bokpojken eller lillao som ni antagligen kallar mig. Idag skriver jag om en bok så kallad Röd drottning. Det är en spännande och ganska förvirrande bok den är skriven av Victoria Aveyard. Den handlar om en tjej vid namn Mare. Hon bor med sin familj bestående av mamma, pappa, hennes syster Gisa och förstås dom tre bröderna Shade, Bree och Tammy. Eller hon bor inte med sina bröder dom är ute i kriget mot sjöländerna. I alla fall så är det inte så viktigt så nu ska vi prata lite om vad boken handlar om.

Det finns rödblodade och så finns det silverblodade dom silverblodade har speciella krafter. Som att kontrollera folk bara genom att tänka eller att kunna bryta och forma metall som om det varit en pinne. Men dessa krafter har inte dom rödblodiga de är bara normala människor. Och Mare är en rödblodig. Medans dom silverblodiga får pengar el och ett liv i lyx. Så får de rödblodiga en kurrande mage och man har tur om man har ett hus ok att bo i. Men Mare och hennes familj klarar sig ganska bra. Dom har tur att Gisa har fått ett jobb. Hon syr kläder till silvrarna hon tjänar bra på det men det är ett hårt jobb.

Mare har inte många vänner men hon har en. Han heter Kilorn och han är en bättre vän än hon någonsin skulle kunna önska sig. Men det finns ett problem han är sjutton och när man fyller arton blir man utskickad i kriget om man inte är en bra lärling eller har ett jobb. Kommer Kilorn klara sig från kriget? och är verkligen rödblodiga helt utan krafter? Mer om den här spännande historien får du läsa om du lånar eller köper boken Röd drottning. Om du gillar dom här böckerna skulle jag rekommendera Talon, Spejarens lärling eller De utvalda.

Läs också:

Kazuo Ishiguro får Nobelpriset i litteratur

Igår skämtade jag lite om att Svenska Akademien i sin vilja att vidga textbegreppet skulle välja en filmmanusförfattare till året nobelpristagare i litteratur och föreslog George Lucas. Helt fel hade jag inte, för flera av årets pristagares böcker har filmatiserats och kanske är filmerna mer kända än böckerna.

Kazuo Ishiguro är årets nobelpristagare i litteratur. Född 1954 är han en av de yngsta pristagarna hittills. Magasinet Granta hade med honom på sina listor med unga, lovande författare både 1983 och 1993.

Vad jag tänker på när jag tänker på Ishiguro? Att han är en skicklig författare, som är så lågmäld och så brittisk att han kan irritera få. Egentligen ifrågasätter jag inte valet alls, jag har läst och gillat flera av hans böcker, men jag väcks inte av några megastora känslor heller. Det känns onekligen ganska safe och definitivt opolitiskt. Visserligen är Ishiguro född i Japan, men det är svårt att säga att han skulle vara en asiatisk författare, då han är brittisk ut i fingerspetsarna.

Att välja en brittisk man efter en amerikansk dito förra året är ändå lite tråkigt, det går inte att komma ifrån. Jag hade gärna sett att någon som skrev på ett annat språk än engelska uppmärksammades, eller om man nu nödvändigtvis ska köra brett och engelsk välja Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates. 114 pristagare hittills, varav 14 kvinnor. Just sayin’ …

Om man nu vill läsa något av Kazuo Ishiguro? Jag gillar Never let me go väldigt mycket. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Sedan är Återstoden av dagen fin, både som bok och film.

Senaste boken heter Begravd jätte och kom ut 2015 (2016 på svenska). Den beskrivs som ”en magisk resa genom 500-talets England” och lockar inte nämnvärt. Däremot blir jag mer sugen på att läsa Vi som var föräldralösa från år 2000, som utspelar sig på 1930-talet. Var? I England självklart. Jag som gillar att upptäcka nya miljöer blir mindre nyfiken på Ishiguros böcker. Det är verkligen ett etnocentriskt val av pristagare. Det går inte att komma ifrån. Därmed inte sagt att Ishiguro inte är någon bra författare, för det är han utan tvekan. Ett utmärkt val för julhandeln.

 

 

foto: Jane Brown

Läs också:

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon

Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.

Jag blir ofta besviken när nobelpristagare avslöjas, men av de pristagare jag läst finns faktiskt väldigt många som är kanon. Selma Lagerlöf är en sådan. Den första kvinnan som fick priset och en av våra absolut största författare. En annan favorit är Tomas Tranströmer. När det avslöjades att Nobelpriset i litteratur 2011 gick till honom grät jag faktiskt en skvätt.

Bland kalkonerna finns Günther Grass, som jag aldrig kommer att läsa något av igen efter den helt fruktansvärda Blecktrumman. Faktiskt gjorde denna traumatiska läsning att jag länge undvek all tysk litteratur. Den och Brechts Mor Courage och hennes barn. Brecht fick dock en ny chans och jag tycker mycket om hans Den kaukasiska kritcirkeln, mycket tack vare en fantastisk uppsättning av pjäsen på Göteborgs stadsteater 1999, där pjäsen fick titeln Den europeiska kritcirkeln.

När det gäller filmer fanns det en tid då Göteborgsposten redovisade betyg från en lång rad filmrecensenter från olika tidningar. Då följde jag slaviskt tipsen från en recensent på Hufvudstadsbladet, som jag nu inte minns namnet på. Annars är ett högt betyg inte nödvändigtvis en garanti för en bra film. Som Lone star från 1996, hyllad av alla och en film som både jag och maken tyckte var riktigt, riktigt tråkig och dålig. Någonting måste vi helt klart ha missat. Titanic, som belönades med 11 Oscars, har jag faktiskt inte sett och har ingen längtan efter att göra det heller. Däremot älskade jag Slumdog Millionaire som belönades med hela 8 Oscars 2008.

Idag får vi veta om författaren som tilldelas årets Nobelpris i litteratur är kanon eller kalkon. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från förra årets chock och hoppas att Svenska Akademien inte driver det vidgade textbegreppet till sin spets och ger priset till George Lucas eller någon annan manusförfattare.

 

Läs också:

Ge mig något att glädjas åt i år

Förra året satte jag på direktsändningen från Börssalen i Stockholm när Sara Danius kom ut genom dörren för att avslöja 2016 års nobelpristagare i litteratur. Jag kunde inte dölja min bestörtning över valet och bland mina elever fanns de som fnissade lite åt mig, men också de som helt förstod min frustration. Någonstans kändes det som den smala litteraturens död och jag hoppas att den återupplivats.

Imorgon är det dags för henne att avslöja årets pristagare och tänker för mig själv att det inte kan bli värre, sedan blir jag orolig, för tänk om det kan det. Tänk om svenska akademien gått in i en ny era där det populära står i fokus. Det skulle kunna gå att tolka Nobels testamente så, även om det inte varit fallet så ofta. Trender i pristagare har dock funnits förr, men den här hoppas jag är tillfällig. Inget ont om populära författare, men de behöver inte Nobelpriset. Därför vill jag inte att Haruki Murakami ska prisas, även om jag tycker om hans böcker. Om man får tro bettingsajterna är det däremot inte helt otroligt att jag har fel.

Så vem får priset i år? Jag har absolut ingen aning. Däremot hoppas jag på någon utanför Europa och inte heller från USA eller Kanada. Det betyder inte att jag skulle bli ledsen om Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Philip Roth får priset, men det är dags för något mer oväntat rent geografiskt. Dessutom är det väl otroligt att ännu en amerikan får det, eller ännu en kvinna från Kanada. Just när det gäller kvinnor är det extra svårt att konkurrera. Faktiskt har jag svårt att komma på så många troliga kvinnliga pristagare i år, möjligen kan det vara dags för egyptiska Nawal El Saadawi, men det känns som att tiden sprungit ifrån henne. Kanske kan de aderton överraska med kvinnor som Maryse Condé eller Doris Kareva, som jag gärna hade fått tummen ur att läsa.

Ngugi Wa Thiong’o är den som har lägst odds och det är ett val jag skulle applådera. Det är inte bara det att han är från Kenya. Han skriver också på ett icke-europeiskt språk i en värld där böcker på de forna kolonialspråken ibland verkar vara en förutsättning för uppmärksamhet.

Andra författare som ligger högt på bettinglistorna är Claudio Magris, vilket inte känns som en helt otrolig pristagare. Det jag läst av honom har varit bra, men valet känns ändå lite tråkigt. Däremot skulle jag bli gladare om Amos Oz fick priset. Han är en viktig författare och ett intressant val.

Min största favorit är dock Ko Un. En stor poet som skriver om en värld vi vet väldigt lite om. Jag var inte helt överväldigad över förra boken av honom som jag läste, men hans lägstanivå är hög. Min önskan är alltså att årets Nobelpris går till en poet från Sydkorea. Däremot tror jag inte att det är så sannolikt, med tanke på att en ”poet” vann förra året. Och om det nu blir en poet så är det kanske betydligt mindre intressante Adonis som vinner för lång och trogen bettinglistetjänst.

Vem hoppas du på?

Läs också:

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Läs också:

Den som går på tigerstigar

Helena Thorfinns bok Den som går på tigerstigar tar strax efter det att Innan floden tar oss avslutas. Sofia och Janne har tillbringat sommar i Sverige och reser nu tillbaka till Dhaka. Medan de varit hemma har ett terrordåd ägt rum i landet och mycket har förändrats.

Det var några år sedan jag läste första boken om dem och det är lite dumt, då vissa saker hakas in i händelserna där. Bok två går helt klart att läsa fristående, men jag tror att läsningen får ännu ett perspektiv om man läser de båda böckerna i anslutning till varandra. Nazrin och Mina finns till exempel kvar, men befinner sig på olika platser. Mina har flyttat tillbaka till byn och föder där sitt barn, medan Nazrin är kvar hos Sofia och Janne. Där finns också Dipita och Pinky, den sistnämnda är en av mina favoriter. Hon är hijra, en man som lever som kvinna och drömmer om att få genomgå en könskorrigering.

Sofia jobbar hur mycket som helst och på en av sina resor möter hon amerikanen Collin. Känslor vaknar och problemet i äktenskapet mellan Sofia och Janne tar ganska stor plats. Även Jannes roll på den internationella skolan får mycket utrymme, liksom diskussioner om bistånd och mänskliga rättigheter.

Jag tycker om mycket i Den som går på tigerstigar, men jag tycker kanske att det blivit en lite för tjock bok. Trådarna är många och det känns som att Thorfinn har haft svårt att begränsa sig. Det positiva är att de mer politiska delarna är riktigt intressanta, men tyvärr blir känslan att det är flera böcker i en. Egentligen gillar jag Sofia och Janne, men faktiskt läser jag hellre om läget i Bangladesh än om deras äktenskapliga problem. Samtidigt är det effektivt att blanda in politik och makt i den skönlitterära kontexten. Helena Thorfinn har helt klart en agenda och det är bra.

Läs gärna mer om Thorfinn och boken i mitt inlägg från den frukost vi hade med författaren på Bokmässan i Göteborg. Som alltid skapade samtalet en extra dimension till läsningen.

 

Läs också:

Bokmässan 2017 in retrospect

Hej då Bokmässan, vi ses kanske nästa år.

Någon gång under helgen smög sig ett kanske in i mitt huvud. Under lördagen hade det växt sig ganska starkt. Jag som älskar Bokmässan och ser det som en stor årlig högtid är just nu inte säker på att jag kommer att finnas på plats nästa år. Mycket handlar om att jag faktiskt blev rädd i år. Några teman som återkom i de seminarier jag gick på var mansrollen och flykt. Lite ironiskt att de uniformerade män som fyllde demonstrerade på lördagen är de som kanske mest hade behövt lyssna till just de seminarierna.

Många hade valt  att stanna hemma i år och det märktes både på mässgolvet och i seminariesalarna. Kanske har det till viss del med avsaknaden av riktigt stora namn att göra, men vi vet alla att det är långt ifrån hela förklaringen. Vi skojade lite i lördags om att det egentligen var rätt trevligt att vara instängd med en massa fina människor, medan de flesta galningar fanns utanför. Sedan satte vi skrattet i halsen, för visst är det som Björn Wiman skriver att Bokmässan allvarligt skadats. Det har också förlagen som inte såld på långa vägar lika mycket som de brukar. Frustrationen var stor på många håll.

Nu är det inte Bokmässans fel att nazister demonstrerade i Göteborg. Det är självklart mycket större än så. Ändå kan jag inte sluta tänka på de vänner jag har som faktiskt inte vågade åka till Bokmässan i år. Jag kan inte heller sluta tänka på att demokrati visserligen handlar om allas rättigheter, men att man ibland behöver göra ett val. Att låta Nya Tider ha en monter i år igen, trots att vissa besökare förra året kände sig hotade av deras närvaro. Jag förstår tanken. Nya Tider må vara hur obehaglig som helst, men det är en publikation med ansvarig utgivare och presstöd. Kanske är det deras presstöd som ska omförhandlas, eller så räcker det faktiskt att de för med sig anhängare som inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle. Jag är inte jättesugen på ännu en Bokmässa som har fler ordningsvakter och poliser än besökare. Det handlar inte om Nya Tider. Inte heller om Bokmässans beslut att ge dem en plats hos dem. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Kanske får vi vänja oss vid rigorösa säkerhetskontroller, avspärrade gator och annat som helt klart skapade en obehaglig stämning. Någonting säger mig att det är svårt att gå tillbaka.

Ändå känner jag att Bokmässan nu måste göra ett val. Det räcker inte att skylla på medias bevakning och det stora fokuset på Nya Tider och NMR. Inte heller att välja antirasism som nästa års tema. Istället är det dags för Bokmässans kanske viktigaste val på länge. Ett vägval. Väljer de att ge de rädda besökarna en Bokmässa nästa år, eller väljer de att släppa in de som hotar. Nu bjöd Bokmässan inte in NMR. Där bär istället polisen ett ansvar. Däremot bjöd de in en publikation som sprider ett budskap som inte är demokratiskt. Som pekar ut vissa grupper i samhället som syndabockar. Som endast genom att titta på en människa värderar den. Som sprider budskapet att nationalitet, religion och ursprung bestämmer en människas värde och rätt till tillhörighet.

Läs också:

Att leva i mellanförskap


Halfdan Pisket, Nahid Modiri och Dilsa Demirbag-Sten samtalar om flykt, att komma till ett nytt land och försöka hitta ett nytt hem. Titeln på seminariet är Att leva i mellanförskap, vilket handlar om att inte riktigt höra till i varken det gamla eller det nya landet. Pisket är aktuell med en trilogi med grafiska romaner, som främst handlar om hans pappas historia. Demirbag-Sten påpekar att böcker är politiska och Pisket går så långt att han kallar det propaganda. Hans böcker är en del av den väldigt onyanserade debatt om invandring och invandrare som finns i Danmark. Hans huvudperson är den kriminelle invandraren, ett liv han inte valt utan tvingats leva. Det börjar väldigt svart, men i slutet av trilogin finns ändå ett visst hopp. Hans familj har svårt att ta till sig böckerna, då bilden av hans far är ganska problematisk. Däremot fick hans far chansen att tycka till och stoppa om han ville. Det som var viktigt för fadern var att hans son lyckades och blev något. För Pisket finns det också ett större syfte än att ”bara” berätta sin fars historia, det är mer allmänmänskligt än så. Någon gång kommer han också att skriva sin mors historia, men än så länge finns för många i hennes familj kvar i livet. I Danmark har han aldrig fått frågan om moderns del i berättelsen, det är en typiskt svensk fråga säger Pisket. En bra fråga, men en väldigt svensk sådan. 

Modiri är aktuell med boken Hej syster, en berättelse han egentligen skrivit många gånger förut, men det nya perspektivet blev det som skapades 2015 då han insåg att han inte längre är flykting nu när det kommer nya flyktingar. Varför syster? Modiri berättar att han må vara en tatuerad svartskalle på utsidan, men på i sidan är han en lesbisk kulturtant. Samtalet med den fiktiva kvinnan skedde i hans huvud, men det var sin mors bild han hade framför sig då han skrev. Hans pappa finns i publiken och håller på att läsa boken nu. Den är personlig, men kanske inte så kontroversiell. Ändå var Modiri nervös för att dela berättelsen med andra, något som hans pappa var tydlig med att han måste släppa. 

I både Piskets och Modiris liv har våldet varit närvarande. Våld lagras i kroppen, i cellerna, säger Modiri. Själv har han försökt tänka bort det och överkompensera genom att vara extra trevlig, öppna dörrar för äldre damer, le ordentligt på flygplatser och försöka vara den snälle invandraren. Det är bara det att våldet inte försvinner från kroppen. Han har fått kämpa för att komma förbi våldet, ilskan och sorgen. 

Pisket har kanske också tagit sig förbi våldet och är en framgångsrik person, men hans framgång har inte gjort livet lättare för hans föräldrar. Våldet finns ständigt närvarande. Modiri bytte språk då han var ungefär tretton, från våldets språk till något annat. 

Mellanförskap betyder att man inte har en given roll eller en given plats. Demirbag-Sten påpekar dock att få faktiskt har en sådan plats ens om de befinner sig i innanförskap. Att vara i opposition och utanför handlar dock inte om nationalitet, säger Pisket, då han är född i Danmark men ändå inte helt hör till. Att försöka hitta hem är en ständig kamp, säger Modiri och håller med Sten om att det finns en fluiditet som inte bara är kopplad till nationalitet. Världen är rörlig och det går att förflytta sig mellan boxar. Något som inte behöver vara negativt. Ett hem kan vara konsten, påpekar Demirbag-Sten och visst kan det vara så säger Modiri, då hans kreativitet skapade en mer positiv uppmärksamhet och ett nytt sammanhang.

Det enda som behövs är en vuxen som ser, säger Pisket. Någon som ser det speciella hos varje ung människa. Det kan vara i skolan, inom konsten, eller egentligen var som helst utanför familjen. Demirbag-Sten talar om lärare, bibliotekarier och grannar som viktiga. Modiri berättar om Maj-Britt på Kärraskolan som var hans speciella vuxen. Hon såg att han bråkade för att han var uttråkad och försåg honom med böcker. Sedan blev det en tom anteckningsbok, som han själv fick fylla. 

Modiri berättar dock om hur märkligt det kan bli när han åker taxi med iranska taxichaufförer som ser honom som en son, som en iransk talesperson och då kan han bli irriterad, vilket gör att han skäms, blir arg för att han skäms och skäms för ilskan. Vuxenrespons som barn alltså, men inte nödvändigtvis som vuxen. 

Läs också:

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som ”vi behöver en tjockis”, ”vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Läs också:

Afternoon Tea med Jenny Colgan och Sophie Kinsella


Jag har läst mycket av Sophie Kinsella och gillat det mesta, medan det var tusen år sedan jag läste något av Jenny Colgan. Det känns härligt att lyssna till två glada och babbliga författare som uppenbarligen gillar varandra mycket, men inte setts på länge. Situationen är dock riktigt absurd då jag skriver på min iPad där det med jämna mellanrum kommer uppdateringar från DN om situationen utanför. NMR har bråkat vid ICA Fokus och nu kastar motdemonstranter gatsten utanför Liseberg. Idioter hela bunten. Jag flyr in i feelgoodlitteraturen en stund. Det känns märkligt, men mest skönt. Världen är mer än extremism och våld. 

Kinsella skriver om karaktärer som ofta liknar henne. Hon berättar om hur hon efter att ha skrivit Can you keep a secret? där Emma spiller Cola över en person hon egentligen vill imponera på, själv välde ett helt bord med glas över ett gäng journalister. Jenny Colgan har istället valt att skriva om Polly som är lugn och helt olik henne själv. Hon öppnar ett bageri i ett litet samhälle som faktiskt existerar. Tydligen finns det recept i hennes böcker som hon lovat att alla kan lyckas med. Kanske min enda chans att lära mig att baka bröd. 

De babblar på om möten med och spaningar på läsare. Hur konstigt det blir att se någon läsa ens bok, eller fundera på att köpa någon av dem och lägger tillbaka den. Faktiskt hade de lätt kunnat ha seminariet utan Tara Moshizi, som brukar vara en finfin moderator, men nu inte får en syl i vädret. När hon väl får det sköter hon det bra. Till exempel lyfter hon hur sociala medier påverkar oss och finns med mycket i Kinsellas senaste bok. 

Att visa en perfekt bild på sociala medier är inget nytt, säger Kinsella och påminner om hur människor ser ur på gamla målade porträtt. Sociala medier gör att vi inte vågar vara ärliga och det blir mer och mer av ett problem. Kinsella är några år äldre än jag och talar om hur vi förut fick vänta länge på bilder, medan de nu är ögonblickliga. Däremot lyfter de båda det som är bra med sociala medier, som kontakten med läsare. Colgan talar om att se till att vi styr sociala media, inte tvärtom. 

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »