Två av en lång rad vinnare

Pulitzerpriset är inte bara ett pris, utan många utmärkelser i en rad olika kategorier. Det som benämns just Pulitzerpriset brukar dock vara det i den skönlitterära klassen och i år heter vinnaren Colson Whitehead. Han tilldelades priset för sin bok The Underground Railroad, som verkar mycket spännande. Huvudpersonen Cora är slav på ett bomullsplantage i Georgia och lyckas fly via ett underjordiskt järnvägsnät, som låter som en metafor för frihet, men faktiskt funnits på riktigt.

Bland andra vinnare noterar jag Hisham Matar, som tilldelades priset i kategorin för självbiografi/biografi för sin bok The Return: Fathers, Sons and the Land in Between som handlar om hur hans far kidnappas  och förs till Libyen då Matar är 19 år och hur författaren, efter den arabiska våren, kan återvända till landet i jakt på sin far. Boken kommer ut på svenska i maj på Bokförlaget Forum med titeln Att återvända.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: fågel och fisk

Veckans olikhetsutmaning blir en liten blinkning till påsken och orden är därför fågel och fisk. Kanske lite klurigt, men det går ju också att tänka på hur orden används som en markering för om något finns högt upp eller långt ner.

Fågel får hos mig representeras av Johanna Thydells senaste bok (M)ornitologen, där huvudpersonen Moa låtsas att hon har ett skolprojekt om fåglar för att på så vis hitta en rimlig förklaring till att åka till sin mamma som hon inte sett på många år. En riktigt bra bok.

Och så fisk. Lax är ju min grej i påsk och alla andra högtider, men någon bok eller film om just fisken hittar jag inte. Om nu inte den gigantiska fisken i Erlend Loes helt galna barnbok Kurt och fisken faktiskt är en lax. Historien om hur Kurt och hans familj reser runt jorden och livnär sig på en gigantisk fisk är dock helt sanslöst rolig.

Nu är det er tur. Stort lycka till!

 

Läs också:

Riktigt bra feelgood

Jag har läst böcker av Mhairi McFarlane förut och jag har gillat dem. Bäst tyckte jag om debuten You had me att Hello och efter att ha läst den alldeles för korta fortsättningen After Hello blev jag sugen på mer av McFarlane. Alltså läste jag den enda av hennes böcker jag ännu inte läst, Here’s Looking at You och blev helt överväldigad. Just nu känns det som den absolut bästa av hennes böcker, troligen för att jag har den i färskt minne. Kanske också för att jag verkligen brydde mig om huvudpersonen Aureliana.

När Aureliana fortfarande hette så var hon överviktig och mobbad. Värst var det på skolavslutningen, då James, killen hon var hysteriskt kär i, lurade henne att de skulle uppträda som Freddy Mercury och Montserrat Caballé. Ett uppträdande som slutade i förnedring.

Nu kallar hon sig Anna, har gått ner i vikt, har ett spännande jobb, goda vänner och ett bra liv. När det är dags för skolåterträff övertygas hon av sina vänner att hon ska gå dit och gör så. Det är bara det att ingen känner igen henne, inte ens James och den revansch hon hade hoppats på uteblir.

Av en slump träffas Anna och James igen, då hans firma ska göra den digitala delen av en historisk utställning som Anna anvarar för. De börjar umgås och Anna märker att han har förändrats. Ändå vågar hon inte avslöja vem hon verkligen är och James känner fortfarande inte igen henne.

Visst låter det som vilken feelgood-historia som helst? Det är det inte. Vissa klassiska ingredienser finns, men McFarlane har skrivit något så mycket bättre. En ärlig och gripande bok som fick mig att både skratta och gråta. Karaktärerna är äkta, språket bra och historien innehåller lagom mycket av förväxlingar och missförstånd. Det här är en riktigt bra bok som passade mig utmärkt just nu när läsningen går lite trögt.

 

 

Läs också:

Nästan sist på bollen

I kursplanen för Svenska 2 ingår att läsa om språk i Norden och till slut fick jag tummen ur att se den norska serien Skam. Kanske är jag sist av alla och jag kommer inte att hinna se klart de tre första säsongerna innan det är dags för den fjärde i påsk.

Varför jag väntade? Jag skyller på att jag alltid blir lite barnsligt tvärtemot när ALLA unisont hyllar något, men mest skyller jag på Kristin Lundell. Hennes krönika om hur obehagligt det är att vuxna människor blir så engagerade i norska tonåringar tog hårt. Jag håller också med henne om att gymnasietiden egentligen är för obehaglig för att återupplevas, ens genom ögonen på några käcka jenter.

Men jag började som sagt titta ändå och ja, det är många gånger obehagligt, det är det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Killarna kan jag helt ärligt både ha och mista, men så har jag inte heller sett säsong tre ännu.

Om jag har någon favorit? Sana är den som imponerar mest, men jag gillar Noora också. Hon är cool. Sedan får jag ont i hjärtat av Vilde och hennes längtan efter att bli älskad, skrattar gott åt Chris sköna stil och tycker att Eva är sådär lagom vanlig och trevlig. Det är då mitt vuxna jag vill krama om både dem och mitt egna gymnasiejag. Hon som kanske mest var en Eva, med drag av Vilde, men som längtade efter att vara lika självsäker som Noora eller Sana.

Jag har ”påsklov” nu. Jag skriver ”påsklov” för att jag har galet mycket att göra. Helst vill jag bara läsa böcker jag längtat efter att läsa och kanske se ett och annat avsnitt av Skam. Jag är på Nooras säsong nu och jag gillar det nya perspektivet.

Läs också:

Böcker som förändrade även mitt liv

Under våren kommer DN låta en rad författare och kritiker skriva om böcker som förändrat deras liv och i lördags skrev Nina Björk om en boksvit som var viktig även för mig, nämligen den om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Liksom Björk var dessa böcker en del av min uppfostran till tolerant och solidarisk människa. Kulla-Gulla ser den lilla och utsatta människan, dess människovärde och rätt till möjligheter.

Inför valet 2014 skrev jag om böcker som format mig politiskt och där fanns böckerna om Kulla-Gulla självklart med. Ibland önskar jag att pojkar fick läsa fler flickböcker, då dessa ofta har ett budskap som uppmuntrar till att hjälpa och stötta andra. Jag läste den första boken om Kulla-Gulla för mina söner, för det går faktiskt utmärkt att läsa flickböcker även för dem. Även Katitzi fungerar för pojkar. Det är synd om de inte ska få en chans att utvecklas genom litteratur.

Jag ser fram emot fler boktips från Boklördag.

Läs också:

Istället för I taket lyser stjärnorna

Jag har tidigare tipsat om alternativ till Ondskan och nu är det dags för alternativ till en annan bok som väldigt många läser tillsammans med sina elever. Missförstå mig rätt, jag tycker att I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell är en bra bok, men det är en bok som har några år på nacken. Den har också blivit film, vilket gör att många elever säkert lockas att se filmen istället för att läsa boken. På nätet går det dessutom lätt att hitta andra elevers texter om den här och andra böcker som använts i undervisningen under många år. Eftersom jag tycker att det är viktigt att de böcker som elever läser i skolan är aktuella och att skolbiblioteken ständigt förnyas och uppdateras, skulle jag vilja ge tips på alternativa böcker att läsa.

I taket lyser stjärnorna handlar om Jenna, som är 13 år och har en dödssjuk mamma. Relationen till morföräldrarna är viktig, liksom det ”vanliga” tonårslivet med vänner, ovänner och förälskelser.

Vill du att dina elever ska läsa en bok av Johanna Thydell, som är en lysande författare, så tycker jag att de ska få läsa hennes senaste bok (M)ornitologen, som är minst lika bra som debutboken. Även här har relationen mellan en dotter och en mamma stor betydelse.

Om det är tonårslivet du vill att dina elever ska läsa om skulle jag rekommendera ett mer stillsamt sådant som skildras i Ann-Helén Laestadius Sms från Soppero, eller hennes nya bok Tio över ett. Om huvudpersonen ska vara 13 år som Jenna väljer du den förstnämna, men båda är bra. Det intressanta är också att Laestadius böcker utspelar sig i en del av Sverige som sällan tar plats i litteraturen. Sms från Soppero och de andra böckerna om Agnes, som söker sin samiska identitet, utspelar sig i Soppero och Solna, men Tio över ett låter oss följa med till Kiruna, staden som håller på att flyttas.

Om du tycker att det är viktigt att dina elever läser om en relation mellan morföräldrar och deras barnbarn är Laestadius båda böcker också passande, liksom Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo, där huvudpersonen Alicia har en mycket speciell relation till sin mormor.

Är det effekten av sjukdom som är det du söker tycker jag att du ska läsa Ingenting och allting av Nicola Yoon som handlar om Maddy som lider av en sjukdom som gör att hon är allergisk mot i princip allt och tvingas leva isolerad. Ännu en bok där relationen mellan dotter och mamma är betydelsefull.

Är det just mamman som ska vara sjuk och dö rekommenderar jag istället Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum eller Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Den senare kräver mer av läsarna, så den kan vara svår för elever som är ovana läsare. Tre saker jag inte vet om dig handlar om Jessie, vars mamma har dött. Nu har pappan träffat en ny kärlek och tar med sig Jessie till Los Angeles. Jag ger dig solen utspelar sig före och efter tvillingarna Judes och Noahs mamma dör. Det blir väldigt tydligt hur mycket en familjemedlems död förändrar livet.

En annan bra bok om sorg är Huset mittemot av Alex Haridi. Här står en mor som förlorat en son i centrum, men huvudpersonen är pojken som bor i huset mittemot. Han som tog sitt liv 20 år tidigare. Historien om honom låter ungefär så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Sorgen har också förändrat Grace i Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland. Huvudpersonen Harry blir galet förälskad i henne, men en trasig själ med ett brustet hjärta har svårt att besvara sådana känslor.

Jag hoppas att jag kan inspirera något till att byta ut en gammal favorit till något som kan bli en ny favorit. Självklart är det okej att läsa I taket lyser stjärnorna, det är en gripande bok på många sätt, men se till att du gör ett genomtänkt val som passar just dina elever.

 

Läs också:

Stockholm i mitt hjärta

Det var inte mer än ett par veckor sedan jag köpte ett par skor på just det Åhlens som en lastbil igår körde rakt in i. Många jag känner är säkert där väldigt ofta. Fler arbetar i centrala Stockholm och verkar ha befunnit sig obehagligt nära attacken igår.

Att stjäla lastbilar och köra in i folksamlingar har skett på flera ställen i Europa det senaste året. Obehagligt är bara förnamnet. Nu verkar polisen ha gripit rätt person och jag måste säga att jag är riktigt imponerad över hur de har skött arbetet så här långt. De informerar sakligt och försöker att stoppa all den desinformation som sprids.

Oskyldiga människor har drabbats av den här attacken och främst tänker jag självklart på de som var där och deras anhöriga. Jag tänker också på alla de som får bära hundhuvud för attacken om det visar sig att gärningsmannen säger sig ha genomfört attacken i islams namn. Redan igår gick det att se uttalanden på t.ex. Twitter från människor som jublade över att det äntligen skedde en attack i Sverige så att andra skulle förstå att invandringen måste stoppas och att alla muslimer är ett hot mot oss. Så smaklöst.

Jag vill påminna om vad Jonas Hassen Khemiri skrev efter självmordsattacken i Stockholm. Hela texten kan läsas här och jag rekommenderar också boken med samma titel Jag ringer mina bröder. Du kan läsa min text om boken här.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

 

Jag säger också fuck tystnad och följde med glädje #openstockholm där det så tydligt syntes att kärlek och respekt är det enda som kan göra att vi vinner över ”dom”, vilka nu ”dom” är. För mig finns det flera olika ”dom” och de representerar olika sorters extremism. Låt dem aldrig vinna.

Läs också:

(M)ornitologen är Thydells bästa

Johanna Thydell har skrivit fler böcker än debutboken I taket lyser stjärnorna och (M)ornitologen är den bästa ungdomsboken hon skrivit sedan den. Kanske den bästa hon skrivit.

Vi får träffa Moa, som bor med sin pappa, hans nya partner Susanne och deras gemensamma barn Lucas. Hon har ett ganska bra liv på många sätt, förutom att före detta pojkvännen Vispen måste undvikas och dessutom att bästisen Otto inte ska bli pojkvän till någon som snor hela honom. Ett ganska vanligt tonårsliv kanske om det inte vore det där med mamma Hedvig. Hon som lämnade Moa och hennes pappa när oa var två år. Nu har Moa har snart gått ett år på gymnasiet och plötsligt vill Hedvig ha kontakt.

Ottos mamma är död på riktigt, men Moas har också varit det på många sätt. Det är inte det att Moa önskar livet ur sin mamma, men hon är inte heller direkt sugen på att träffa henne. Efter mycket funderande bestämmer hon sig dock för att träffa henne för att kanske få svar på vad det var som gjorde att hon övergav sin dotter. Samtidigt är det så himla skönt att ingen på gymnasiet vet något om att hennes mamma försvunnit och hon känner inte riktigt för att behöva prata om det igen.

Till slut svara Moa på Hedvigs meddelande och föreslår en träff. Hon ljuger ihop en historia om att hon måste fotografera fåglar till ett skolprojekt och bestämmer att hon ska åka till Hedvig under midsommarhelgen. Hon ska bli ornitologen som spanar på fåglar, men också en mornitolog som spanar på sin mamma. Att träffa sin mamma är något Moa både vill och inte vill. Hon har det bra med sin pappa och Susanne och vill egentligen inte förändra någonting. Ändå reser hon till moderns avlägsna stuga utan mobilteckning.

Det jag gillar mest med Johanna Thydells sätt att skriva är att det aldrig blir smörigt och sentimentalt. Stilen är humoristisk och konstaterande, nästan lite torr. Ingenting är rosenskimrande, men väldigt realistiskt och väldigt bra. Jag tycker att (M)ornitologen har fått på tok för lite uppmärksamhet och det är väldigt synd. Thydell är mer än den där boken hon skrev 2003.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: skratt och gråt

Som vanligt har jag gjort av med all energi och lite till när det snart är dags för ledighet. Frågan är om man ska skratta eller gråta åt all galen stress som fyller livet. Klart är att båda känslorna behövs och därför är veckan motsatspar just skratt och gråt.

Mina barn älskar youtubers och faktiskt skrattar även jag åt I just want to be cool. De är barnsliga så att det räcker och blir över, men faktiskt också roliga. Min humor kan vara ganska barnslig.

När det gäller böcker så skrattar jag sällan, men jag gillar Christer Hermansson och Erlend Loe, som båda har en torr och samtidigt väldigt absurd humor. Av Hermansson läste jag senast AVANTI! och av Loes böcker vill jag lyfta fram Fvonk.

Och så gråt. Såväl böcker som filmer får mig lätt att gråta. Senast grät jag till Mhairi McFarlanes Here’s Looking at You, som är briljant feelgood innehållande en hel symfoni av känslor.

En sorglig film då? En av mina största gråtupplevelser är Cinema Paradiso, där jag grät mig igenom halva filmen. Senast grät jag nog åt Pride om en oväntad allians i Thatchers Storbritannien.

Sedan gråter jag varje gång någon prisutdelning visas på TV. Det kan vara en medaljceremoni i OS eller VM, eller ett tacktal på Oscarsgalan, eller någon vinner t.ex. Masterchef. Jag är helt enkelt en blödig person.

Läs också:

Om du såg mig nu

Sofia Nordins serie om livet efter att en mystisk sjukdom tagit nästan alla människors liv inleddes med En sekund i taget. I januari kom den fjärde delen Om du såg mig nuInnan jag berättar mer om den behövs en kort genomgång av seriens tidigare böcker, för även om böckerna sägs vara fristående, tycker jag att det finns en funktion i att läsa dem alla och då gärna i rätt ordning.

I första boken En sekund i taget verkade det som att huvudpersonen Hedvig är helt ensam i världen. Hon bosätter sig på en gård och lyckas överleva. Efter ett tag träffar hon Ella och i seriens andra bok Spring så fort du kan flyttar även Ante in hos dem. Nordin låter olika personer vara huvudperson och om bok ett är Hedvigs, så är bok två helt klart Antes. Ella tar dock över mer och mer och i bok tre Som om jag vore fantastisk är det hennes resa norrut i jakt efter fler överlevare som står i centrum. Med på resan finns Nora, som dyker upp i bok två tillsammans med sin lillebror Malte. Malte lämnar hon på gården när hon ger sig iväg.

Nu är vi alltså framme vid tiden för bok fyra där vår huvudperson är Esmael. Honom lärde vi känna lite i bok tre, då det var hos honom och hans kompisar som Ella och Nora flyttar in. Esmael är kär i Ella, men hon sticker. Hon lämnar både honom och Nora. Nu vill han söka upp henne.

Om du såg mig nu börjar från början med apokalypsen i repris. Vi får veta att Esmael gick på skolfest och att nästan alla dog. Han skulle just börja åttan och livet hade just börjat. Det som skulle bli det bästa året någonsin blev dock något helt annat. Mitt i en postapokalyptisk värld vill han bara ha ett helt vanligt tonårsliv. Det är dock inte så himla enkelt. Lite enklare hade det blivit om bara Ella hade velat ha honom.

Esmael har bott med Bianca och Sandra i Biancas mormors lägenhet. Den har kakelugn och de har kunnat hålla sig varma. Nu har det gått nästan åtta månader sedan den där skolfesten och det är svårt att minnas det gamla livet. Sambolivet är knappast okomplicerat och även om de få överlevande borde hålla ihop är det inte så enkelt i praktiken.

Jag tycker verkligen om Nordins dystopiserie och tycker att den får nytt liv i bok fyra. Det finns en möjlighet att fortsätta i fler böcker, eller att låta cirkeln slutas i och med slutet. Ett slut som jag självklart inte kan avslöja här. Det vore ju jättedumt. Jag vill dock utmana dig att läsa och då inte bara Om du såg mig nu, utan hela serien.

 

 

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »