Efter Eurovison

Så var spektaklet över för den här gången. Som alltid var kvällen en plåga och njutning på samma gång. Rätt många tråkiga låtar i år faktiskt och riktigt irriterande programledare.

Då jurygrupperna sagt sitt var Salvador Sobral i ledningen och trots att han bara fick näst mest röster av de svenska tittarna (men flest totalt) blev han kvällens vinnare. Typ rätt låt vann alltså. Vinnarlåten blev ännu bättre som duett med systern och låtskrivaren Luísa.

Den låten tittarna gillade bäst var Belgiens Blanche, som också var min favorit. Den kan jag tänka mig att lyssna på även efter tävlingen. Det är en låt som är bra på riktigt. Inte bara en låt som funkar i tävlingen. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Rubriken ”Fel låt vann” pryder alltså tidningarna idag igen. Som vanligt. Det hade å andra sidan inte spelat någon roll om den svenska juryns och tittarnas vinnare varit densamma. Rubriken hade likt förbannat skrivits ändå. Några gnällspikar med behov av att basunera ut sina åsikter kommer alltid att finnas. Tur i alla fall att Europa med diverse bihang tyckte att rätt låt vann. Eller ja, de som röstat på den i alla fall.

Några av mina tio favoriter hade jag gemensamt med de som röstade, men jag kan konstatera att jag är typ den enda i hela Europa som gillade Spaniens bidrag. Stackaren fick noll poäng från jurygrupperna och fem från tittarna.

 

 

 

Läs också:

Mina favoriter inför kvällens final

Ikväll är det dags för final i Eurovision och nästan alla kulturkollare är i Stockholm. Självklart ingår tävlingen i redaktionshelgen, då majoriteten får bestämma i vårt mycket demokratiska bloggkollektiv.

Nu har jag inte lyssnat så många gånger på låtarna, men det här är mina tio favoriter just nu.

Spanien var som vanligt direktkvalificerade och jag gillar Manel Navarros låt skarpt.

Även Italien tillhör de ”stora fem” som går direkt till final. En stor favorit och en låt som växer. Det behövs balans till alla ballader. Inget fan av gorillan dock och jag lyssnar hellre än ser uppträdandet. Dessutom är jag glad att jag inte förstår italienska. Undertitlarna visar en riktigt dålig text.


Moldavien sticker ut rejält och jag gillar den, trots att risken för att jag ska bli vansinnig när det spelas på radio är stor. Just idag går det dock bra.

Det är något speciellt med Salvador Sobral från Portugal. En personlig röst och en vacker låt. Jag tycker verkligen om den.

Australien har bara varit med i Eurovision tre gånger, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att landet ligger väldans långt från Europa. I år tävlar Isaiah med en charmig låt. Kanske min största favorit.

Tävlingens klart bästa låt är Belgiens bidrag med Blanche. Det är bara det att hon är helt stel och skräckslagen på scenen. På radion blir den perfekt. Rösten är mäktig.

Tysklands nya brittiska wannabee Levina kommer att få en riktig radiohit med sin Perfect Life. Jag gillar hennes lite raspiga popröst och den glada låten som fastnar.

Det finns väldigt många som Kristian Kostov, men jag tror ändå (kanske just därför) att han har en stor chans att vinna.

Och så Österrike, som bjuder på en ganska så trevlig låt, som jag gillar trots att den är ganska slätstruken. Det känns som en låt som kan växa och kanske bli en radiohit.

Frankrike är alltid Frankrike. Trots en ganska så tråkig refräng på engelska tror jag på Alma.

 

Vilka är dina favoriter?

Läs också:

Dags för Kulturkollo-kollo

Jaha, vad ska du göra i Stockholm då?, undrar receptionisten på hotellet. Jag ska träffa några vänner, svarar jag, några av dem har nog redan kommit. Jaha, är du med i den där klubben som ska ha möte? Eh, klubb?

Men jo, tydligen var jag med i en klubb, en som heter Kulturkollo. Vi har redaktionshelg i Stockholm. Visst låter det flådigt. Egentligen handlar det om att få hänga med några av de trevligaste människorna jag vet. Bloggen är kul, oftast, men människorna bakom den är bättre. Kulturtantskollo kanske är ett mer passande namn.

Just nu vilar jag mig i form tillsammans med Memorys bok av Petina Gappah. Den verkar lovande! Påminner lite om Elin Boardys Mary Jones historia i stilen.

Läs också:

En andra semifinal

Egentligen orkar jag inte med en semifinal till, men jag kör en halvsnabb variant på svtplay. Dels var jag sen i starten och dels är jag lite halvtrött på programledarna redan efter en semifinal. Några korta kommentarer blir det och kanske tippar jag lite också. Det verkar ju dock som att det är bättre att lita på oddsen än på mig.

Först ur är Serbien som bjuder på en klassisk schlagerballad. Inte direkt intressant. Däremot gillar jag verkligen Österrikes Nathan Trent, som lyckats få en geting i betyg av Expressen. Jag håller inte med. Lite ointressant absolut, men bättre än de överdrivet pampiga powerballader som dominerar årets tävling. Faktiskt gillar jag också Makedoniens låt. En pigg sak med synthvibbar. Funkar. Nu är det visserligen så att det som funkar i Eurovision inte nödvändigtvis är objektivt bra, men i sammanhanget är det helt okej.

Claudia från Malta kan helt klart sjunga. Däremot har hon begåvats med ett riktigt sömnpiller till låt. Så sjukt tråkig. Snabbspolade, så jag kan ha missat något fantastiskt. Rumänien kombinerar Bon Jovi-rock med joddling och det funkar inte direkt bra. Sanslöst är bara förnamnet. Det känns ganska osannolikt att den skulle gå vidare. Tre systrar från Nederländerna imponerar sångmässigt. En låt som jag kan tänka mig växer efter några lyssningar. Helt okej, men en höjning som inger respekt. Snyggt.

Ungerns Jon Henrik Fjällgren heter Origo. Möjligen kan fiolen och dansaren hjälpa honom, men jag är tveksam. Däremot imponeras jag av Anja, som vann The Voice Australien och nu tävlar för Danmark i Eurovision. Kanske lite för slätstruket, men visst borde det bli en finalplats?! Den här unga damen kan helt klart sjunga och borde göra intryck trots att hon kämpar med en rätt så tråkig låt.

Irland gör en Belgien och skickar en supernervös och ung artist. Oförargligt och ganska ointressant. Svårt att tippa helt klart. Ballongen på scenen är i alla fall stämningsfull. James Brown har inspirerat till San Marinos låt, eller i alla fall verkar det så. Den sågas av kommentatorerna, men jag tycker nog att den är långt ifrån sämst. Inte bra heller, men det är knappast alla låtar i denna semi.

Kroatiens låt beskrivs som ”My little pony möter Paul Potts” och ja, speciellt är det helt klart om än lite mindre pastellfärgat. Mycket tveksam till mannen med de tre rösterna. Sjunga kan han (de?) men nja, det är allt lite väl knäppt. Eller?

Jag vill väldigt gärna gilla Norges Jowst, men det lyfter inte riktigt. Helt okej, men lite väl många märkliga ljudeffekter. Kan växa efter några lyssningar.

Schweiz tävlar med trion Timebelle och låten Apollo. Mäktig gul klänning på sångerskan och en bra röst. Fler som sjunger bättre idag, men tråkigare låtar. Synd. Svenska låtskrivaren Elias Näslin har ändå lyckats hyfsat. Till skillnad från Vitryssland. De har verkligen en mycket märklig låt.

Bulgariens Kristian Kostov är vinnartippad och jag förstår varför. Inte min typ av musik, men det här skulle kunna vara årets vinnare. Ingen klockren röst tyvärr, men en låt och en sångare som kan tilltala många. Litauen bjuder istället på en ganska så märklig historia. Inte alls min grej. Grannlandet Estland bjuder istället på 80-tals pop och jag gillar den, trots att det är en spretig historia. Lite känns det om att Koit Toome och Laura sjunger två olika låtar och jag gillar Estlands Magnus Carlssons insats skarpt. Helheten blir konstig, men ändå ganska så trevlig.

 

Till final tippar jag:

Serbien

Makedonien

Nederländerna

Danmark

Norge

Irland

Schweiz

Bulgarien

Estland

Israel

 

De som spelar tror på dessa tio:

Bulgarien

Nederländerna

Danmark

Rumänien

Estland

Israel

Serbien

Ungern

Norge

Vitryssland

 

De tio finalisterna är:

Bulgarien

Vitryssland

Kroatien

Ungern

Danmark

Israel

Rumänien

Norge

Nederländerna

Österrike

 

Fem rätt för mig. Åtta för de som satsat pengar. Tur för mig att jag inte gjort det kanske.

 

 

 

Läs också:

Det här med läslust och gemensam läsning

Självklart ska elever läsa hela böcker i svenskundervisningen även om det skulle kunna gå att tolka det som att noveller och utdrag räcker. För mig handlar det inte bara om att beta av kunskapskraven, utan om något större. Jag vill att mina elever ska förknippa böcker och läsning med något trevligt. När läsning blir något socialt tror jag faktiskt att läslust smittar. Jag undervisar i flera olika svenskkurser och kraven på vad elever ska läsa förändras självklart under gymnasiet.

Idag har jag lyssnat på gruppsamtal som mina ettor spelat in. Den här gången fick de välja böcker själva, men kravet var att de skulle kunna kopplas till temat identitet. Jag presenterade en rad böcker och vi botaniserade tillsammans på biblioteket. Gladast är jag för att många böcker verkligen hittade rätt läsare. Vissa läste böcker skrivna för ungdomar och unga vuxna och andra böcker som främst vänder sig till vuxna.

Samtalen inleds med att alla berättar kort om sina böcker. Därefter kopplar de till identitet och jämför sina böcker med noveller vi läst. Struktur och frihet, den kombinationen gillar jag. Ibland styr jag samtal om böcker, men jag gillar också att få ”tjuvlyssna” på samtal, vilket går när eleverna pratar själva och spelar in. När de väl glömt av att de faktiskt blir inspelade, brukar samtalen flyta på bra. Det är också intressant att märka hur de faktiskt tar ansvar för att föra samtalen framåt. Att ge dem uppgiften att koppla ihop böckerna gör att de lyssnar ännu mer aktivt på varandra.

Det som gjorde mig gladast var ändå att de verkar ha så himla trevligt. Samtalen fokuserade verkligen på böckerna de läst och många var väldigt entusiastiska. Det hissades och dissades med samma starka känslor. Att de verkligen läst böckerna är tydligt, men något tveksamt undantag.

Höjdpunkterna? När en elev, som sällan eller aldrig läser, berättar om Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn med sådan entusiasm att gruppen skrattar halvt hysteriskt och en annan lika skeptisk läsare erkänner att Jack av Christina Lindström faktiskt är riktigt bra. Andra favoritböcker bland eleverna var Wallflower av Stephen Cbosky, Du är aldrig ensam av Sarah Dessen och Francesca av Melina Marchetta.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: vinnare och förlorare

I helgen är det dags för final i årets Eurovision och där kommer det att koras en vinnare och en rad förlorare. Vinnare och förlorare blir därför motsatsparet i veckans olikhetsutmaning.

Många är de som hoppas på att hockeylaget i Björnstad av Fredrik Backman ska bli ett lag bestående av vinnare. Riktigt så blir det inte, men en och annan finns det allt i denna riktigt läsvärda bok.

I näst intill kolsvarta Here are the young men av Rob Doyle finns istället en rad förlorare. Vi får följa några vänner under några veckor inför och efter de tar examen. Händelserika veckor där deras vänskap verkligen ställs på prov. Faktiskt kan jag inte hitta någon vinnare i den här historien, mer än läsaren då, som vinner en god läsupplevelse.

Nu är det er tur. Vilka kulturella vinnare och förlorare hittar ni?

Läs också:

Lång väg hem

Jag har läst väldigt mycket positivt om Eva Dolans debut Lång väg hem, men jag kom inte alls överens med den. Historien om trädgårdsskjulet som sätts i brand och mannen som tros finnas i den tar liksom aldrig fart. Kanske handlar det om att jag läste boken under en lässvacka, men jag tror faktiskt att det snarare handlade om det mycket långsamma tempot och det faktum att jag hade svårt att engagera mig i fallet. Illegala och utsatta invandrare är ett viktigt ämne och jag gillar egentligen när deckare blir politiska och någon slags replik till samtiden, men jag tycker aldrig att det bränner till. Det borde vara spännande, men blir det aldrig.

Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Jag gillade Zigic och Ferreira, trots att jag inte fick komma dem speciellt när och kan tänka mig att umgås mer med dem. Det är dock inte alls första prioritet. Som alltid när jag dissar en bok som alla verkar älska kan jag inte låta bli att fundera över vad jag missat. Det skulle möjligen kunna vara en anledning till att faktiskt läsa vidare i serien ganska snart. Är Eva Dolan en deckarförfattare som förtjänar en chans till? Får vi veta mer om Zigic och Ferreira i de kommande böckerna? Är de värda att lära känna?

Läs också:

Någon slags schlageryra

Jag är grymt kluven när det gäller Eurovision. En del av mig älskar spektaklet, medan en annan blir trött innan det ens börjat.

När semifinal 1 inleddes i Kiev satt hela familjen O i soffan. Mer eller mindre pigga och engagerade. De flesta höll sig vakna, men det var svårt ibland.

De svenska kommentatorerna får oss att fnissa. De tre ukrainska snubbarna känns väl lite krystade minst sagt, men de stör inte allt för mycket. I semifinalerna är det ju verkligen musiken som står i centrum.

Först ut är Sverige och Robin Bengtsson. Född 1990 alltså, vilket gör tant lite mer tantig och en aning åldersnojig. En och annan mer eller mindre gammal tant kan nog fastna för unge herr Bengtsson. Och tyvärr är de hemska löpbanden kvar. Inte min grej alls. Visserligen är det långt ifrån en dansare till sångare vi skickat till Kiev, så se fyller kanske en funktion. Det lät bra ändå och rösten höll. Sämre producerat än i Sverige dock. Kameravinklarna sitter sådär.

En sak jag inte fattar är varför så många skickar en likadan låt som vann året innan. Samma låt lär inte vinna två år i rad. Georgiens låt var till exempel mer än lovligt tråkig. Lite Bond-vibbar som kanske kan locka någon, men mest tråkigt mespampig. Sjunga kan hon dock, det måste jag tillstå.

Att Australien är en del av Eurovision kan tyckas märkligt, men jag tycker att de tre låtar de hittills tävlat med har varit riktigt bra, speciellt Guy Sebastians från 2015. Årets bidrag är bra för att vara ballad och trots att sångaren Isaiah darrar lite på rösten berör han ordentligt. En favorit.

Albanien bjuder också på en ballad och jag håller på att somna. Inte kul någonstans. Lite känns det som oändliga tre minuter. En av ungarna undrar varför hon skriker så och ja, det kan man undra.

Belgien skickar en skräckslagen Blanche, med en röst som jag gillar skarpt. Däremot är det nästan smärtsamt att titta på henne. Stackars lilla nervösa sjuttonåring. På radio kommer den nog att funka bra tror vi. Det är en fin låt.

Slavko från Montenegro ”sveper in som glittrig storm”, säger Måns Zelmerlöw och det behövs för att lätta upp stämningen. Galet och uppsluppet. Klockrent efter alla sega låtar. Det här funkar tycker jag, men alla i familjen håller inte med. Koreografin lockar till skratt och frågan är om det är meningen.

Norma John från Finland tävlar med Blackbird. Vackert och stämningsfullt. En av de bästa balladerna hittills, men det känns inte som ett klockrent tävlingsbidrag. Lite för långsamt.

Lite svårbegripligt är Azerbadjans bidrag. Mycket Cranberries över musiken och en man med hästmask som dansar loss på en stege roar grabbarna O. Någon kanske röstar på detta spektakel, men för mig är det ganska obegripligt. Kanske hade det varit bättre att bara lyssna och inte titta.

Portugal är Lottas favorit och Salvador Sobral kan helt klart sjunga. En gammaldags jazzschlager som går rakt in i hjärtat. Men vinnare? Det känns otroligt, men otroliga saker har skett förr. Kan monster från Finland vinna, borde en excentrisk portugis kunna göra det. Skrällvarning helt klart.

Grekland så med Demi och två svandansare. Mycket ska man se. Ännu en hyfsad låt dock och en lite skön musikalschlagerkänsla som övergår i hysterisk eurodisco. Då trappar sångerskan rösten och vi frustar av skratt åt svandansen. Minnesvärd, men inte av någon bra anledning,

Kasia från Polen bjuder på ännu en ballad. Svensk låtskrivare, skön röst, men ingen bra låt. Bondvibbar ännu en gång. Segt. Tur att man kan blogga under tiden. Svantemat går dessutom igen i sångerskans märkliga klänning.

Moldavien och epic sax guy med vänner. Ännu en märkligt koreograferad låt, men en av de bästa låtarna trots det. I alla fall enligt grabbarna O. Blunda och lyssna är det som gäller alltså. Till final borde den gå, med tanke på alla sega nummer.

Islands sångerska Svala är cool med vinden i kläderna låter helt okej om än med mycket märklig text och bättre sång än rap. Jag är kluven och har gärna fel, men tror tyvärr inte på Island.

Tjeckiens sångerska imponerar och jag gillar låten ganska mycket. Smörig, men trevlig och ganska behaglig att lyssna på. Det måste väl ändå gå bättre än tidigare för Tjeckien och final istället för taxfree-shopen för Martina Bárta.

Cypern + Hovig + G:son = SANT en låt som liknar hur många andra som helst och skulle göra sig perfekt om man vill tränabody pump. Annars funkar den väl sådär. Men ja, vidare går den nog.

Armeniens bidrag är en synthdoftande etnoballad med lite Frozen-vibbar och då menar jag Madonnas låt, inte Elsas film. Knäppa låtar med eld på scenen går inte sällan hem och det här kan funka. Frågan är bara om kombinationen eld och ballad vinner röster två år i rad.

Musikalballad från Slovenien är näst sist av kvällens bidrag. Jag får verkligen krupp på alla mer eller mindre ointressanta och sega bidrag. Den här här helt klart till de sämsta. Pekoral. Visst kan han sjunga, men det är så överdrivet och teatraliskt. Tydligen populärt, så jag får väl tippa på en finalplats för Omar Naber.

Och så slutligen Lettland och Triana Park. Unikt helt klart. Sångerskan har riktigt udda stil och det kan bli både flipp och flopp. Att sticka ut är nog ändå bra. Eller? Det kan vara för knäppt.

Tio av arton låtar går vidare. Jag hoppas och/eller tror på (utan inbördes ordning)

Sverige

Australien

Montenegro

Portugal

Moldavien

Tjeckien

Cypern

Armenien

Slovenien

Lettland

 

Oddsen säger att följande tio går vidare:

1. Portugal

2. Armenien

3. Sverige

4. Azerbajdzjan

5. Grekland

6. Belgien

7. Australien

8. Finland

9. Polen

10. Moldavien

 

Vi får se om jag eller spelarna har mest rätt.

Vilka tror du på? Någon favorit?

 

Uppdatering

Följande tio gick till final från semifinal 1:

 

Moldavien

Azerbajdzjan

Grekland

Sverige

Portugal

Polen

Armenien

Australien

Cypern

Belgien

 

Sex rätt för mig och nio för spelbolagen …

Läs också:

Klart jag backar Bladen brinner

Litteratur för barn och unga behöver få mer uppmärksamhet, inte mindre. Redan nu talas det mer om att det är viktigt att unga läser, men inte vad de ska läsa och vilka fantastiska böcker som faktiskt ges ut. Ett viktigt syfte med min blogg är att lyfta bra ungdomslitteratur och få kanske främst lärare att hitta alternativ till de böcker de alltid har läst. Att fastna i gamla hjulspår är varken respektfullt mot eleverna eller de författare som skriver bra och nya böcker. För att medvetna val ska bli lättare behövs bra information. Några som ger det är är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo.

I podden Bladen brinner visar de verkligen att de tar barn- och ungdomslitteraturen på allvar. Det är därför väldigt viktigt att den får finnas kvar (minst) en säsong till. För att det ska kunna bli så behövs pengar. Ständigt dessa pengar.

Målet är att få ihop minst 80 000 och målet är nästan nått. Jag har självklart bidragit. Gör det du också!

 

Läs också:

The Chalk Pit

Att läsa en bok av Elly Griffiths är som att återse en grupp vänner. Jag tycker verkligen om Ruth Galloway och jag är glad att hon verkar ha landat i sig själv. Vikt- och utseendenojorna har avtagit rejält, faktiskt nästan försvunnit helt. Jag är också förtjust i Harry Nelson, Cathbad och hans familj. Det är också roligt att Ruths dotter börjar bli äldre och utvecklas till en riktig personlighet. I den här boken spelar hon teater med polisen Cloughs fru.

Egentligen är det kanske inte världens bästa deckare sett till spänningsfaktorn, men det är välskrivet och många gånger väldigt trevligt. Senaste boken The Chalk Pit är faktiskt riktigt spännande, både gällande fallen som Nelson och hans kollegor arbetar med och karaktärernas privatliv. Dessutom är balansen bra och Ruths inblandning i fallen logisk, vilket inte alltid är fallet.

Under Norwich finns ett tunnelsystem och när en av dessa tunnlar grävs ut hittas delar av ett skelett. Ruth kallas dit för att undersöka dem, men det visar sig att de inte alls är så gamla som man kan tro. Samtidigt försvinner flera hemlösa personer och ryktet går att de ”gått under jorden”. Nelson blir satt på fallen och polisen söker efter ett underjordiskt samhälle för hemlösa, som först verkar vara något av en myt. Intrigen är intressant ur ett socialt perspektiv och jag engagerar mig verkligen i fallen. Faktiskt är det ganska så skönt att vi håller oss i nutiden.

I sommar kommer boken på svenska och heter då Dolt i mörker. Läs den, men läs inte bara den. Griffiths böcker är verkligen en serie som ska läsas i ordning. I sommar ska jag lyssna på Elly Griffiths på Crimetime Gotland. Det ser jag verkligen fram emot.

 

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »