Uppdrag slattläsning

Vecka 7 innebär sportlov för mig, eller februarilov snarare, för så mycket sport blir det inte förutom på tv då. Egentligen vill jag kalla alla lov för läslov och har bestämt att veckan ska ägnas åt att läsa ut alla de halvlästa böcker som spridits runt huset och som gömmer sig i läsplattan. Uppdrag slattläsning alltså. Ett uppdrag som faktiskt inleddes redan igår, då jag läste ut Husdjuretav Camilla Grebe i badet.

De böcker jag också hoppas läsa ut under veckan är:

A moveable feastav Ernest Hemingway, som är riktigt bra och kan bli årets första Nobelpristagare. Inte så snabbläst dock, vilket gör att jag återvänder till den allt för sällan.

Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som blir bortglömd hela tiden, trots att jag gillar den skarpt.

Gängetav Katarina Wennstam, som troligen blir utläst först då läsplattan vinner över pappersboken. Sol, värme och utomhusläsning bäddar för pocketboken, men inomhus på kvällen blir det e-bok.

Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea, men den får jag nästan läsa om, eller i alla fall skumma. Har fastnat totalt, men har läst flera positiva recensioner och vill inte riktigt ge upp.

Och ja, jag inser att veckan troligen kommer att ägnas åt helt andra böcker (det är ju fransk februari), eller i alla fall första halvan av nya böcker. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag påbörjar, men inte avslutar.

Läs också:

Läsning på olika sätt

De två sista dagarna inför läslovet, förlåt februarilovet eller kanske os-sportlovet är jag på Borås Högskola för handledarutbildning inom Läslyftet. En utbildning som inte alls uppfyllt mina förväntningar, då väldigt lite riktar sig till oss som arbetat länge inom skolan, vilka dessa handledare definitivt är. Mycket är alldeles för grundläggande. Igår fick vi dock lyssna till Monica Reichenberg som har en hel del kunskap om läsning utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Hon inleder med en koppling till Läslyftet som fenomen och de positiva resultat som syntes i PISA. ”Ropa inte hej”, säger hon, då det tar många år innan man vet om det är en tillfällig trend, eller en permanent förändring. Vi måste fortsätta att arbeta medvetet med läsning och läsförmåga.

Att inte kunna läsa är något pinsamt som får eleven att känna sig dum och kanske bli stökig. Hur förstår man egentligen texter? Om man inte har strategier för att förstå ägnar man ofta tiden åt annat, t.ex. att störa. Delaktighet är viktigt. Reichenberg trycker därför på vikten av högläsning och gemensam läsning, men påpekar också hur viktigt det är att eleverna därefter får pröva själva. Ett regelbundet och medvetet litteraturarbete är viktigt och då är den gemensamma läsningen superviktig. Det gäller dock att hitta en balans mellan den gemensamma och den enskilda läsningen.

Tidigare i veckan diskuterades läsning i en FB-grupp och en lärare påpekade, liksom Reichenerg, vikten av högläsning. Nu var kommentaren en rätt otrevlig sådan som menade att den lärare som låter sina elever läsa tyst egentligen är lat och inte bryr sig om sina elevers läsförmåga. Att läsa tyst är ingenting som ska förekomma i skolan, utan det får eleverna göra hemma. I skolan är det högläsning som gäller, enligt den kommenterande läraren. Det lät som att hon lyssnat på forskare som Monica Reichenberg, men kanske inte kom vidare till steget efter högläsning.

Jag håller helt med om vikten av högläsning och stöttning, även på gymnasiet. Att modellera och säkerställa att eleverna får strategier för vidare läsning. Det är just gällande vidare läsning som jag hoppas att jag missuppfattade läraren som skrev om högläsning som  enda läsning i skolan. Gemensam läsning kan betyda att läraren läser högt och sedan leder ett samtal kring det lästa, men det kan också betyda så mycket mer. För mig är det viktigt att eleverna tränar för att sedan kunna klara samma sak själva. Att strategierna finns i dem och blir deras egna.

På Facebook påminde en annan lärare om Lucy Calkins, som trycker på vikten av gemensam läsning, men också av tyst läsning. Nyckelordet för mig är också. Att bara låta eleverna sitta själva med en bok och läsa tyst är självklart inte bra. Då finns en stor risk att eleverna inte läser alls, utan bara sitter av tiden. Eftersom allt för få läser hemma behöver vi däremot erbjuda även självständig läsning i skolan. Det betyder inte att man som lärare ska släppa eleverna helt utan stöttning för att få en lugn stund, utan att olika sorters lästräning behövs.

Om jag planerar ett läsprojekt för mina elever kan det se väldigt olika ut. Det första jag brukar göra när jag möter nya ettor är att vi läser tre olika noveller som har en hel del gemensamma drag. I år valde jag Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri, H-O-N-E-Y av Johanna Thydell och Tjejen av John Ajvide Lindqvist. Den första novellen läste jag högt och därefter gjorde vi gemensamt en analys efter Chambers modell för boksamtal.

Novell två läste jag också högt och sedan gjorde eleverna en analys efter samma modell i mindre grupper. Novell tre läste eleverna själva och därefter analyserades den utifrån EPA-modellen, dvs enskilt, par och alla. I det gemensamma samtalet tränade vi också på att göra inferenser och slutligen att koppla texterna till varandra. Detta då ett kunskapskrav i kursen Svenska 1 är att eleverna ska “redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv”. Begreppen tema och motiv är definitivt inte självklara för elever i ettan, i alla fall inte för de elever jag möter. Alltså behöver de få hjälp att först lära sig vad tema och motiv är, samt att kunna hitta sådana i en text. När teman och motiv hittats i tre texter är uppgiften att jämföra och hitta likheter, men också skillnader. Två noveller med temat vänskap kan t.ex. beskriva olika sorters vänskap.

Hur väljer vi ut texter till undervisningen?, undrar Reichenberg. När det gäller skönlitteratur så är det en självklarhet att jag läst texterna själv, gärna med “elevögon”. De ska passa in i ett tema och vara “lagom” svåra, dvs passa för åldersgruppen. Jag har svårt att tänka mig att välja alldeles för lätta texter och ökar istället stöttningen om texten är svår. Är utmaningen för stor funkar det självklart inte, det handlar om Vygotskys tankar om den proximala utvecklingszonen, men för enkla är inte heller bra.

Att läsa en bok gemensamt i helklass är bra om eleverna behöver mycket stöttning. Det kan vara av anledningen att de är läsovana, eller att boken är väldigt krävande. I år har mina ettor läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad och den gemensamma läsningen stöttades genom högläsning, läsloggsfrågor, gemensamma litteratursamtal och inlevelseövningar. Jag hjälpte dem också att sätta in boken i ett sammanhang genom att vi läste om författaren och lyssnade den på delar av hans sommarprogram. En anledning till att jag valde just den boken är att den är relativt enkelt skriven och rakt berättad. En annan att den också finns i en bearbetad version. Eftersom jag i år har ett antal elever från språkintroduktion i mina ettor, som ännu inte har grundskolebetyg i svenska som andraspråk blev det en del av stöttningen. Några av dem valde att inte läsa den bearbetade versionen alls, andra läste den snabbt och gav sig sedan på originalversionen. Någon läste endast den bearbetade och lyssnade sedan på de delar jag läste högt för att få en större bild. Det är en elev som när hen kom till Sverige för knappt tre år sedan var analfabet. Genom gemensam läsning och gruppsamtal kunde han ändå bli en del av klassens läsgemenskap.

Tvåorna läste kortromaner av Selma Lagerlöf, där språket gav stort motstånd. Genom stöttande frågor och gruppsamtal hjälptes eleverna åt och de flesta lyckades komma igenom och faktiskt uppskatta den bok de läst. Nästa gång kommer jag att vara tydligare med att gå igenom skillnader i språket, som de gammaldags verbformerna, för att underlätta. Nu berättade jag om 90-talister, Lagerlöfs liv och kort om handlingen i böckerna, men ett språkligt perspektiv hade behövts.

Treorna fick en annorlunda bok att bita i och det gick inledningsvis lite trögt. En erfarenhet jag tar med mig är att jag skulle ha ägnat mer tid åt högläsning inledningsvis, då de första 100 sidorna är något tröga innan den stora vändningen, som gör att eleverna fastnar. Även har låg fokus på samtal i grupp, något som jag tycker fungerar bra. Det är inte bara så att de duktiga läsarna kan stötta de som tycker att det är svårare, utan att alla läsare uppmärksammar texter på olika sätt och tolkar utifrån sin egen erfarenhet. Det innebär att alla kan lära sig något nytt om en bok av att samtala om den med andra.

Mitt mål är tre böcker/kurs och det brukar lyckas i ettan, men inte alltid i tvåan och trean. Just nu läser ettorna böcker som kopplas till tema identitet. Där läser de mycket själva i sin bok, medan den gemensamma läsningen består av noveller och artiklar. Däremot har jag läst i princip alla böcker som eleverna läser, förutom en skräckbok som skolbibliotekarien rekommenderat och berättat om. Jag vet i alla fall tillräckligt om alla böcker för att kunna hjälpa eleverna att göra kopplingar mellan de böcker de läser och temat identitet. Vi gör också gemensamma kopplingar mellan text och tema. I tisdags läste vi till exempel Pälsen av Hjalmar Söderberg där vi gemensamt kom fram till att pengar, makt, status, kläder och stil var saker som formade identiteten hos huvudpersonen.

Tvåorna har just lånat en valfri klassiker, efter rekommendation från mig och skolbibliotekarien och ska använda en mall för läslogg och uppgift som utgår från det arbete vi gjorde med Lagerlöf, men mer komplext. De kommer att behöva en del stöttning, men jag tror att de kommer att klara det bättre än tidigare klasser, då de fått en bättre förberedelse i och med ett gemensamt läsprojekt.

Treorna ska resa ut i världen med hjälp av litteraturen och välja mellan några böcker från mer ovanliga litteraturländer. Det börjar vi med v.9 så snart de skrivit PM om lånord.

Ett tredje projekt i ettan blir ännu en gemensam bok, troligen När hundarna kommer, men i tvåan och trean börjar jag bli lite stressad över alla andra saker som ska hinnas med. Vi får se vad vi hinner. Möjligen blir det något mer modernt för tvåorna och andra världskriget med treorna. Nästa år är målet att koppla svenskan och historian mer och göra ett historiskt läsprojekt i trean. Antingen med skönlitteratur eller sakprosa, eller helst både och. Jag är också sugen på att återuppliva och omarbeta  mitt gamla dystopiprojekt i trean.

Varför hela verk? Det har diskuterats en hel del i olika lärarforum och många verkar välja bort hela verk på grund av tidsbrist. Trenden även i andra ämnen är textsamtal med fokus på förståelse och det handlar i princip alltid om korta texter. Det jag märker på de elever jag tar emot på gymnasiet, som inte läser utanför skolan, är att de inte har någon uthållighet och dessutom läser väldigt långsamt. Dessa saker hänger ihop självklart och därför är det viktigt att skolan erbjuder även mängdträning. Den lärare som påstod att läraren som låter sina elever läsa tyst är bekväm och lat har inte tänkt på att ständig högläsning gör eleverna bekväma och mindre förberedda för att läsa själva, något som krävs redan på mellanstadiet och definitivt på högstadiet och gymnasiet. Då måste de få träna på strategier för egen läsning, så att de inte bara sitter och gör något annat, utan faktiskt läser och förstår. Det är därför jag låter mina elever läsa hela verk och dessutom även läsa delar själva. Aldrig utan någon form av stöttning, men aldrig bara högläsning.

Yrkestexter och yrkesspråk står i fokus för dagens föreläsning. Även yrkeslärarna behöver lära sig att undervisa i läsning. Här finns något som jag tror är nyckeln till en fortsatt förbättring av elevers läsförmåga. De får då träna på att läsa olika sorters texter, vilket också betyder olika sorters stöttning och olika sorters lässtrategier.

På yrkesprogrammen får man möta de svåraste texterna, menar Reichenberg och tycker därför att det är märkligt att elever som har problem med läsning rekommenderas att gå just dessa program. Nu handlar det självklart om ett framtida yrke och att ett yrkesprogram kräver färre betyg. Som min kollega så sant påpekade hade dock de som har problem med läsning hade haft svårt även på teoretiska program. God läsförmåga behöver alla ha.

Reichenberg visar ett exempel på strukturerat textsamtal från Bräckegymnasiet i Göteborg, där en yrkeslärare och en svensklärare gemensamt läser en yrkestext om fönsterbyte med eleverna och stöttar dem med frågor och förtydligande. På det sättet arbetar jag med mina elever i historia. Inte alltid, men ofta. Skillnaden mellan denna sorts läsning och en genomgång av läraren utifrån lärobokens innehåll är att eleverna tvingas ta till sig texten och lär sig hur man kan göra för att i framtiden förstå andra, liknande texter. Vid genomgång får de en chans att lyssna, men det finns en risk att många elever nöjer sig med det de fått till sig via öronen och inte alls läser i läroboken. Inte konstigt om de inte fått lära sig hur de ska göra för att förstå ämnestexter.

Modellen Questioning the author är en strukturerad metod att använda både för ämnestexter och skönlitterära texter. Information om den finns i en läslyftsmodul för grundsärskolan, men kan självklart användas även på andra elevgrupper.

När jag väljer läroböcker i mina ämnen har jag inte lika stor frihet. I historia har jag tagit den av de böcker som skolan köpt in som efter en snabb genomläsning verkade bäst och kompletter det ofta med populärvetenskapliga texter, där eleverna får träna sin läsning. Ibland läser jag högt, ibland får eleverna i uppgift att sammanfatta själva. Lästräning och studieteknik behövs även i andra ämnen i svenska. Kanske främst i de så kallade textrika ämnen, som historia definitivt är. Reichenberg säger att hon ibland önskar att hon fortfarande arbetar som SO-lärare, då de modeller hon talat om passar bra i dessa ämnen. Dessutom skulle hon vilja göra det med ogranskade texter från internet och det är definitivt något jag behöver göra mer.

Att jag själv skrivit läromedel i grundläggande engelska för äldre nybörjare handlar om att jag inte hittade några sådana. Antingen var det böcker som vände sig till vuxna eller till små, svenska barn. I båda fallen var tilltalet och innehållet helt fel för mina elever på introduktionsprogrammen. I historia är det tydligt att böckerna utgår ifrån att eleverna har en hel del förförståelse och mycket är extremt snuttifierat.

Helt klart är läsning ett ämne som engagerar och som borde intressera alla lärare oavsett ämne. Riktigt så enkelt är det självklart inte, men det som är bra med Läslyftet är att vi i alla fall har börjat tala om det.

Vill du läsa fler inlägg om läsning kan du klicka här.

Läs också:

Dagens tråkigaste nyhet

Idag meddelade ledningen för Stockholm Literature att det inte blir någon litteraturfestival i höst. Efter fem år tar de istället en paus för att utvärdera och anledningen är brist på finansiärer. En så otroligt tråkig nyhet för litteraturälskare. Stockholm Literature har skapat en riktigt fin mötesplats där författare som kanske inte alltid får göra sin röst hörd har fått en möjlighet att göra just det. Mångfaldet har varit imponerande och kvaliteten mycket hög. I höstas lyssnade jag på alla samtal utom ett och de var alla mycket bra.

Jag förstår att föreningen Stockholms litteraturfestival som står bakom arrangmanget inte vill hamna i händerna på kommersiella intressen, men sörjer ändå att det betyder en paus och i förlängningen kanske (hemska tanke) en nedläggning. Hittills har festivalen finansierats av bland andra Moderna museet, Stockholms stad, Barbro Osher Pro Suecia, Stockholms läns landsting och Svenska Akademien. Även Översättarsektionen på Sveriges Författarförbund har bidragit, vilket känns naturligt så Stockholm Literature på ett föredömligt sätt satt fokus på de viktiga översättarna. Utan dem hade få av festivalens författare kunnat nå en svensk publik.

Trots hög kvalitet, fina recensioner och i princip utsålda hus räcker pengarna inte till och mycket har byggt på ideella krafter. Så kan det självklart inte vara i längden, även de som arbetar inom kultursektorn måste kunna försörja sig, men jag önskar verkligen att det gick att hitta en finansiär med pengar, som inte gjorde om festivalen till ett kommersiellt jippo, utan lät den fortsätta i den något smala, men högkvalitativa, form som den haft. Bokmässan i Göteborg är fantastisk på många sätt, men Stockholm Literature på Moderna museet har verkligen varit en kulturell höjdpunkt. Jag hoppas verkligen att festivalen kan återuppstå i en ny, fortsatt smal och nördig form. Stockholm Literature behövs. Allt kan inte handla om deckare och feelgood, även om sådana evenemang behövs också. Det är så himla synd att det smala inte får vara just smalt.

Hela pressmeddelandet går att läsa här. Vill du läsa mer om Stockholm Literature hittar du en rad inlägg här. De flesta från festivalen som jag besökt de fem år den funnits, men också några inlägg om festivalen inför och efteråt.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: ung och gammal

Igår skrev jag om tredje delen i Elena Ferrantes serie om vännerna Lila och Elena, som vi följer från det de är unga till de blir gamla. Dagens ordpar blir därför just ung och gammal.

En bok som både har unga och gamla huvudpersoner är fina Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt där han skriver om fyra olika par, alla i olika stadier av sin kärlekssaga.

En berättelse om två gamla människor som hittar kärleken finns i Birgitta Bergins två böcker om Elsa och Thore, både 81 år gamla, som träffas på en bridgeklubb och blir förälskade. Den första heter Som ett brev på posten.

Jag tappade bort tv-serien Girls efter ett par säsonger, men tyckte att den inledningsvis var en riktigt bra skildring av att vara ung och tjej.

Vilka kulturella verk kopplar du ihop med ordparet ung och gammal?

Läs också:

Den som stannar, den som går

Kvartetten som började lite tvekande med barndomsskildringen Min fantastiska väninna och fortsatte med den väldigt mycket bättre Hennes nya namn växer ännu mer i bok tre. Den som stannar, den som går håller mig i ett fast grepp från första sidan och karaktärerna växer ytterligare. Det är svårt att säga vem av väninnorna jag tycker bäst om, men oftast är det Lila. Hennes kamp för en bättre tillvaro är central och spännande att följa. Elena växer dock en hel del under denna den tredje boken, men förminskas också en del av andra. Även hon har en helt del att kämpa mot och för, även om hennes liv på ytan kan tyckas ganska så okomplicerat. Det är komplext, precis som en bra historia ska vara.

Det är 70-tal och tiden handlar mycket om kamp. Kamp för arbetares rättigheter, för kvinnor och för att få leva det liv man vill, men också kampen mot fascismen som lever och frodas i Neapel. Lila arbetar kvar i Bruno Soccavos fabrik och bor med Enzo. Deras förhållande verkar vara platoniskt, men de tycks behöva varandra. Lilas son Gennaro bor med dem och det finns fortfarande en osäkerhet om vem som är hans pappa. Om det är Nino är Elena rädd att det ska knyta honom och Lila samman, något som både gör henne glad och förtvivlad. Nino finns med även i den här boken, men ofta som en skugga från det förflutna.

Elenas första bok har blivit någon slags succé, men hon har inte förmått att skriva något mer. Hennes fästman och sedermera make Pietro förväntar sig att hon ska ta en traditionell kvinnoroll och det är svårt att kombinera ett hemarbete med skrivande. Elenas frustration är stor boken igenom och trots att hon på väldigt många sätt har det mycket bättre än sin väninna finns den där gnagande avundsjukan där.

Den som stannar, den som går är riktigt, riktigt bra och nu förstår jag utan tvekan Elena Ferrantes storhet. Nu hoppas jag att jag snart hinner läsa den avslutande delen Det förlorad barnet. Samtidigt drar jag mig lite för det, då jag måste ta farväl av Elena och Lila när den är över. Detta ständiga dilemma.

Läs också:

De fyra elementen i en kulturell fyrväppling

Kulturkollo ägnar vi oss åt de fyra elementen och Carolina har fixat utmaningen som går ut på att skapa en kulturell fyrväppling.

  • en film du associerar med ett av de fyra elementen
  • en bok du associerar med ett annat av de fyra elementen
  • musik du associerar med ett tredje och
  • en tv-serie du associerar med det fjärde elementet

 

Det tog lite tid ska sägas (tänkte ett tag ta Earth wind and fire på tre av dem), men så här blev det.

Det stora blå är min ultimata vattenfilm. Så himla fin. Måste nästan se om den.

Fatta eld är andra delen i Hungerspelstrilogin. Boken där det står klart att det inte räckte att överleva en omgång.

En stund på jorden med Laleh får symbolisera jord, även om det kanske är lite långsökt.

I tv-serien 13 skäl varför behandlar Hannah ofta som luft av de hon trodde var hennes vänner. En riktigt bra och stark tv-serie baserad på en riktigt bra bok.

 

Men så glömde jag till slut av Earth wind and fire helt, så det får bli en bonuslåt.

 

Läs också:

Allt du önskar

Kristin Emilsson fortsätter sin berättelse om Amanda och Erik i tredje boken Allt du önskar och slutet gör att jag misstänker att det blir fler delar. När jag läste andra boken Äta kakan och ha den kvar tyckte jag att det hade räckt med en bok om Amanda och Erik, men jag måste säga att tredje boken slår den andra med hästlängder. Som vanligt händer det massor, på gränsen till för mycket, men även om Emilsson ofta lägger ut en galen mängd trådar lyckas hon också knyta ihop dem. I Allt du önskar finns dock material för långt mer än en bok, så det gäller att spänna fast säkerhetsbältet för att inte trilla av under läsningen då vi bjuds på extra allt.

Amanda och Erik är separerade och har varit så en tid. Amanda har gått vidare med livet och bor med nya pojkvännen Simon. Tillfälligt säger hon, men Simon vill mer och varför inte då allt flyter på fint. Visst känns det som att Amanda har ett perfekt liv på gång.

Det är dessutom Simon, eller hans förlag då, som gett ut hennes roman Dubbelliv. Även om Amanda använder pseudonymen Amber Johansson är Erik ständigt rädd för att det ska avslöjas att det är han som är mannen i boken. Det är som att romanen förföljer honom och han tar en del ogenomtänkta beslut på grund av dess existens.

Om Amanda spurtar vidare med sitt nya liv är Erik mer tveksam. Han har visserligen en ny lägenhet, men där står de få saker han tagit med sig från villan kvar i flyttkartonger. Det mesta finns i ett magasin i väntan på något slags nytt liv som är värt att leva. Visst tar han hem kvinna efter kvinna från krogen, men lycklig är han definitivt inte.

En av de många slumpmässiga vändpunkterna i boken är när Erik träffar Boel, ledare för den normkritiska teatergruppen Syster Yster. Ett möte som verkligen förändrar honom. Lyckan är fortfarande en bit bort, men livet börjar i alla fall tvekande om på nytt.

Allt du önskar är en underhållande och fartfylld historia. En lättläst och välskriven feel-goodroman som står sig väl i sin genre.

 

Läs också:

Vargarnas historia

Emily Fridlunds debut Vargarnas historia har tagit litteraturvärlden med storm och jag förstår det verkligen. Berättelsen om 15-åriga Linda som bor i en avskild, primitiv stuga med sina ganska udda föräldrar berör mig mycket. De lever ett liv föräldrarna valt, men det känns som att Linda gärna skulle leva någon annanstans.

Lindas sökande efter ett sammanhang och att höra till går som en röd tråd genom boken och när hon får kontakt med Patra och börjar sitta barnvakt åt hennes son Paul hittar hon en plats att vila på. Patra är också en udda figur, som tar Linda till sitt hjärta och dessutom verkar lita väldigt mycket henne då hon får ta hand om Paul ensam väldigt ofta. Någonstans märker Linda att allt inte är så bra i familjen och Patra längtar hela tiden efter att hennes man, Pauls pappa ska komma till dem för att stanna.

Skolan är en annan plats som Linda tillbringar mycket tid på. Bilden av den gör mig som lärare ganska upprörd. Absolut ingen verkar bry sig och den lärare som gör det visar sig vara en ganska obehaglig person, eller så är det bara Linda som vill få oss att tro det.

Och titeln då? Linda gillar vargar och håller bland annat ett tävlingstal kring just vargar. I övrigt finns det säkert någon symbolisk mening med titeln som tyvärr undgått mig. Möjligen kan det handla om att karaktärerna liksom vargar befinner sig en bit från civilisationen och dessutom inte ses på med blida ögon av andra.

Vargarnas tid är en berättelse i flera lager. Det går att läsa den som en historia om en flickas vuxenblivande, men också som en spänningshistoria. Någon hemskt har nämligen hänt, det vet vi från början, men det tar lång tid innan vi får veta vad.

Idag diskuterade vi Vargarnas tid i Varberg och det är jag glad över. Det finns nämligen en hel del trådar att dra i och faktiskt också några saker som jag inte riktigt förstod. Slutet är till exempel lite tvetydigt, vilket gör att det kommer att bli ett spännande samtal.

 

 

 

Läs också:

Dags för Mello i Karlstad

Jag är i Varberg och eftersom jag (i ett rejält asocialt ryck) drog mig tillbaka innan klockan slagit nio igår, kommer jag inte att titta på spektaklet live idag, utan umgås med trevliga bokbloggare. Däremot har jag förberett mig genom att lyssna på de korta snuttar som släppts av kvällens tävlingsbidrag och jag kommer självklart att titta i efterhand på deltävlingen.

Förra årets läshelg innebar liksom nu att jag missade första deltävlingen och då missade jag också Nano, som i efterhand hade förra årets bästa låt. Årets Nano i Karlstad är John Lundvik, med My turn, en smäktande ballad som skulle kunna funka. Sjunga kan han i alla fall, men det går kanske lite väl långsamt. Med tanke på att halva startfältet i Portugal kommer att bestå av finstämda kopior av förra årets vinnare vore det smart att skicka något helt annat, men jag tror ändå att Lundvik kommer att knipa många röster.

Något annat skulle kunna vara Sigrid Bernson, men jag blev besviken på det (lilla) jag hört. Hon sjunger till skillnad från John Lundvik inte speciellt bra och det räcker inte med ett snyggt nummer och även om en låt med titeln Patrik Swayze på pappret känns charmig, men det är rätt blekt.

Däremot gillar jag Renaidas All the feels. Hon var min favorit i Idol 2016 och jag gillar hennes röst skarpt. Frågan är dock om hon har fans nog att ta sig vidare.

Benjamin Ingrosso är topptippad, men jag är tveksam till all falsettsång i bidraget Dance you of och tycker att förra årets Good Lovin var bättre. Visst kan Ingrosso både sjunga och dansa, men det är rätt tillrättalagt och tråkigt.

Det mest udda bidraget står Edvard Blom för och hans Livet på en pinne skulle ha kunnat vara en charmig historia om Blom inte varit så tafatt på scenen. Det funkar inte alls i de klipp som släppts från repetitionerna, utan blir bara obehagligt pinsamt. Om Blom får till det och kan släppa loss mer på scenen när det väl gäller kan det funka, men inte annars. Att det blir en långkörare på Svensktoppen känns dock givet.

Riktigt smärtsamt är det dock att se Kicki Danielssons bidrag Osby Tennessee. Där talar vi pekoral på hög nivå och till skillnad från Edvard Blom framför Danielsson sitt nummer helt utan glimten i ögat. Istället är det på blodigt allvar och det blir bara så fel. Nu inser jag visserligen att jag definitivt inte tillhör hennes målgrupp och jag kanske underskattar det antal fans hon har.

Det mest obegripliga bidraget är ändå Kamferdrops med Tobbe Trollkarl på scenen. En helt okej låt, men en märklig show. Det är möjligt att jag underskattar Bolibompa-rösterna också, men det här känns inte som någon hit.

Utifrån det lilla jag hört och med en tippning som främst görs från hjärtat gissar jag att Renaida och John Lundvik går till final, medan Benjamin Ingrosso och Edvard Blom får en ny chans i andra chansen. Till saken hör att jag är absolut kass på att tippa sådant här, men det skulle kunna bli så …

Foto: Janne Danielsson/SVT

Läs också:

Böcker att se fram emot i februari

Februari är lite av en mellanmånad och bjuder inte på fullt så många nyheter som januari och mars. Några böcker att se fram emot finns det utan tvekan och här är de som lockar mig mest:

Den som är värd att bli älskad, Abdellah Taïa, Elisabeth Grate Bokförlag, februari

Inlandet, Elin Willows, Natur & Kultur, 1 februari

Livet är bra, Alex Capus, Norstedts förlag, 5 februari

En debutants dagbok, Wera von Essen, Modernista, 10 februari

Intet, Janne Teller, Lilla Piratförlaget, 14 februari

Barbro Hörberg Men ögon känsliga för grönt, Alexandra Sandqvist, Ordfront förlag, 15 februari

Hasselskogen, Melissa Albert, Modernista, 17 februari

Dagen du förstörde allt, Linnea Dahlgren, Vox by Opal, 19 februari

Ormen i Essex, Sarah Perry, Albert Bonniers förlag, 20 februari

Maestro, Geir Tangen, Forum bokförlag, 21 februari.

Blodig januari, Alan Parks, Modernista, 24 februari

Den gula tapeten, Charlotte Perkins Gilman, Modernista, 24 februari

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »