enligt O

Tankar från en bokberoende

Page 2 of 469

Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Sara Danius har ikväll meddelar att hon lämnar sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien och också stol nummer 7. Även Katarina Frostenson lämnar och enligt DN var hennes krav för att träda tillbaka att också Danius gjorde det. Hon har dock inte uttalat sig själv och självklart vet vi inte vad som hände under mötet, men Sara Stridsberg säger till samma tidning att hon stridit för Danius. Apropå det inlägg jag publicerade tidigare idag kan jag konstatera att Danius lämnar rakryggad, medan få sådana finns kvar.

Göran Malmqvist menar att de två avhoppen räddar Svenska Akademien, men jag har svårt att se ur borttvingandet av en ständig sekreterare som försöker rensa upp den skit som tidigare på posten borde ha tagit tag i, ska ses som en framgång. Det borde ses som ett gigantiskt nederlag.

Anders Olsson tar tillfälligt över och kommer att leda arbetet i Svenska Akademien och enligt Expressen har ett arbete om att ändra stadgarna påbörjats. Det innebär troligen att ledamöter ska kunna avsäga sig sin plats, så att färre stolar behöver stå tomma. I praktiken är de aderton nu endast elva och därmed för få för att kunna ta beslut om nya medlemmar. Då krävs nämligen tolv ledamöter och visserligen är de tolv på pappret, men Lotta Lotass har inte deltagit i arbetet sedan 2015 även om hon inte formellt lämnat. Frågan som måste ställas är också om Svenska Akademien fortfarande ska anses lämpliga att utse nobelpristagare i framtiden. Efter den senaste tidens bevis på bristande val borde det i alla fall diskuteras.

Min respekt för Svenska Akademien försvann med Sara Danius. Jag håller med Björn Wiman om att det, med få undantag, är en bedrövlig skara som återstår. De har gjort ett val mot öppenhet och för ett fortsatt fulspel. Det är beklämmande. Karin Olsson i Expressen kallar det sorgligt, men inte oväntat och tyvärr var det inte det.

Bild från TT

Dags att stå rakryggade

Konflikterna i Svenska Akademien fortsätter och jag måste säga att jag är chockad över de senaste dagarnas utveckling. Att Horace Engdahl är något av en skitstövel kom inte som någon överraskning, men hans text om Sara Danius som publicerades i Expressen var så låg och så otrevlig att jag baxnade. Engdahl säger sig förfäras över råheten i Akademien, men själv slänger han kängor som är råare än något någon annan ledamot varit i närheten av. Jag håller med honom om att alla spärrar verkar ha släppts, men det är han och hans gäng som står för det moraliska förfallet.

Sofia Mirjamsdotter slår huvudet på spiken i sin ledartext i Sundsvalls tidning med den något kaxiga rubriken Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem, för det är så det känns. Jag kan bara ana mig till hur Akademiens tillgångar utnyttjats av akademiledamötena, men klart är att det är osannolikt att Kristina Frostensson och hennes make är de enda som utnyttjat sina positioner. Att se den tidigare ständige sekreteraren påstå att Sara Danius skulle vara den sämsta på positionen någonsin, när det står klart att han sett mellan fingrarna på ett oacceptabelt beteende är inte mindre än patetiskt. Även Sture Allén har uttalat sig minst sagt klumpigt och honom är jag mer besviken på. Han framstår som en bitter mansgris och det är inte smickrande. Jag trodde att hans utredning om nya, gamla Ullevi skulle förbli hans karriärs lågvattenmärke, men icke.

Ett ljus i mörkret för mig personligen är att en av mina största idoler i Akademien, Per Wästberg, står på Sara Danius sida. Det känns skönt att alla gubbar inte vänder sig emot den första kvinnan som valts till ständig sekreterare. Kanske är det fel att göra detta till en könsfråga, men jag får en fadd smak av sexism i munnen. Å andra sidan är även en uteslutning av Katarina Frostenson kanske ett sätt att straffa någon som ”bara” är fru och därför inte ska straffas. Samtidigt måste den jävsituation som uppstått något som Akademien rimligen borde agera kraftigt emot. Mot bakgrund av det torde det vara rimligt att Frostenson själv tar sitt ansvar och lämnar sin stol, något som bland annat Björn Wiman, G W Persson och Jan Guillou kräver, medan författaren Stina Otterberg menar att det vore att utsätta Frostensson för dubbelbestraffning. Åtta ledamöter publicerade också en artikel i SvD där de förklarade varför de inte röstade för en uteslutning av Frostenson, då ”Hur allvarligt vi än ser på detta [jävsituation, min anmärkn.], har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.” Ett tveksamt resonemang kan jag tycka.

Idag möttes ledamöterna då Svenska Akademien delade ut Svenska Akademiens nordiska pris till Agneta Pleijel, som fick finna sig i att stå i skuggan av dramatiken. Pristagaren hyllade Sara Danius och även publiken mötte Danius med en lång applåd. På hennes sida står också, förutom Wästberg och de tre avhopparna, Sara Stridsberg, som har lovat att återkomma om sin framtid inom Svenska Akademien när kvällens prisutdelning nu är över. Det bästa vore om hon stannade och stöttade Danius inifrån. Det ryktas om en förtroendeomröstning om Sara Danius position och jag hoppas då att hon och de tre avhopparna Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund deltar. Den senare var dock inte närvarande under dagens prisutdelning. Riktigt spännande vore det om Kerstin Ekman dök upp och rörde om i grytan. 

Nobelstiftelsen uttrycker sin oro för att Nobelprisets anseende ska skadas av konflikterna inom Svenska Akademien och det kan jag utan tvekan förstå. Dags för de aderton, eller i alla fall de som finns kvar, att ta ansvar och lösa den här soppan. Deras beteende är i många fall beklagligt. Att i ett sådant läge dela ut ett Nobelpris i litteratur utan att svärta ner priset torde vara omöjligt. Jag tillhör utan tvekan ”team Danius” och hoppas att det inte blir hon som tvingas bort för att andra inte kan uppföra sig.

Foto: Jonas Ekström TT

Finns det björkar i Sarajevo?

Kevin har ganska nyss börjat på gymnasiet och han trivs för första gången på länge i skolan. Mycket tack vare Hannes, förut en lagkompis som alla andra och nu en god vän. Efter att ha varit en riktig ensamvarg är Kevin nu en del av ett sammanhang. I vet egentligen inte mycket om Kevins tidigare liv, men vi vet att något har gjort hans mamma så orolig att hon tvingar honom att träffa skolpsykologen Odette. Vi vet dock att han varit ensam och att han äntligen fått börja om på en ny skola. Att han fått börja om.

Kevin bor i östra Göteborg med sina föräldrar och Charlie, som på pappret är hans storebror, men egentligen fungerar mer som lillebror. Charlie behöver hjälp med det mesta och ständig tillsyn. När deras förändrar åker till forna Jugoslavien för första gången sedan de flydde kriget där innan Kevin föddes, är de noga med att Kevin ska lova att ta hand om Charlie. Och visst har Kevin tänkt göra det, men när Hannes ringer och erbjuder honom ett gratis åkband drar han ändå till Liseberg.  Innerst inne vet han att det är ett både dumt och egoistiskt beslut, men några timmar hoppas han att Charlie ska klara sig själv.

När Kevin kommer hem ganska många timmar senare än Charlie borta. Han svarar inte i telefonen, men snart kommer det kryptiska sms. Charlie säger sig vara med en kompis och planerar inte att komma hem på flera dagar. Visst är Kevin orolig och visst letar han efter sin bror, men mycket kretsar ändå kring Amanda, som var med på Liseberg. Hon är kompis med Hannes flickvän Linn och hon är magisk. Inne i den nu accepterade Kevin finns dock den osäkra och utsatte kvar och han vet inte riktigt hur han ska närma sig henne.

Berättelsen om Kevin utspelar sig under några få dagar, men det är händelserika sådana. Lindström lyckas också med konststycket att redan efter några sidor få mig att ta Kevin till mitt hjärta och hon berättar precis lagom mycket om hans bakgrund och hans hemförhållanden för att jag ska förstå honom. Trots en del trådar blir det aldrig rörigt, utan perfekt avvägt. Språket hjälper till att dels driva på tempot och dessutom tydliggöra vänskapen mellan Hannes och Kevin. Dialogerna flyter fint och Kevins inre monologer, som inte sällan får mig att småfnissa, bidrar till den goda läsupplevelsen.

Finns det björkar i Sarajevo? är en vardaglig berättelse med en hel del djup. Jag imponeras av Lindströms förmåga att skriva om ganska svåra saker på ett lättsamt sätt, samtidig som hon hela tiden tar så är sina karaktärer som läsaren på allvar. Inget skämtas bort, men inget blir heller nattsvart. Det här är helt enkelt en läsvärd bok för ungdomar som jag hoppas och tror ska nå många läsare. Om jag hade jobbat på högstadiet skulle det vara givet att läsa Finns det björkar i Sarajevo? med mina elever. Dels för att det finns få böcker om killar som Kevin, de vanliga killarna som inte är kaxiga eller coola och hans historia behöver berättas, men också för att det finns så mycket att diskutera kring vänskap, status, kärlek och inte minst ansvaret för sin familj. Det här är utan tvekan en riktigt bra bok och jag tycker allt att det luktar Augustpris. Efter flera böcker av hög kvalitet vore en nominering mer än rimlig.

PS. En helt oviktig detalj bara som ger läsningen ännu en dimension, killen på omslaget ser precis ut som en gammal elev, som förvisso är mer som Jack, huvudpersonen i Lindströms förra bok, men som ändå finns med mig under läsningen. DS.

Kunskapens frukt

Liv Strömquist är aktuell med nya boken Kunskapens frukt, som helt ägnas åt ”det kvinnliga könsorganet” och dess egenskaper och egenheter. Som vanligt lyckas Strömquist både undervisa och underhålla sina läsare, något som gör henne till en av Sveriges viktigaste författare just nu. Dessutom ledde just den här boken till ett spännande samtal med grabbarna O, efter att Lillebror O frågade ”Mamma, varför läser du en bok om någon som blivit borrad i snippan?”. Han syftade på bilden på baksidan, som föreställer en konståkerska, som lyfter ena benet högt och då visar upp sina blodfläckiga trosor. Där fick vi ha vårt första samtal om mens och det var kanske på tiden.

Det största problemet är inte, enligt Strömquist, att det kvinnliga könsorganet kallas just det istället för att ha ett riktigt namn, utan att allt för många män haft allt för stort intresse för detsamma. Hon berättar om Kellogg (ja, han som uppfann cornflakes) som gjorde sitt bästa för att skrämma kvinnor från att onanera, genom att hävda att allt från cancer i livmodern, till epilepsi berodde på att just onani. Bäst att undvika alltså. Bland andra män som brytt sig lite för mycket om det kvinnliga könsorganet, eller i alla fall att förhindra att kvinnor på något sätt fick ett nomalt förhållande till det, var Dr Isaac Baker-Brown, som ägnade sig åt att operera bort kvinnors klitoris. Varför? För att bota depression, hysteri, olydnad och andra hemska saker, som vi absolut inte vill ska drabba kvinnor. Och det finns fler hjälpsamma män på Strömquists lista. Vidare får vi veta hur häxprocesser och det kvinnliga könsorganet hör ihop, varför öppnandet av Drottning Kristinas grav 1965 kan kopplas till det kvinnliga könsorganet, varför klitorisorgasm är så himla fult, varför rymdvarelser riskerar att få en osann bild av det kvinnliga könsorganet och mycket, mycket mer.

Strömquist har hittat en personlig stil som funkar bra och även om jag inte blir lika överväldigad av Kunskapens frukt, som jag blev av till exempel Prins Charles känsla, måste jag säga att det här är en mycket viktig bok. Dessutom ett ganska naturligt nästa steg efter förra årets sommarprogram. och lite mens får vi allt läsa om även i Kunskapens frukt.

Bli nu inte avskräckta av allt snack om det kvinnliga könsorganet. Visst är Kunskapens frukt en bok om just det, men det är också en intressant och viktig historisk genomgång av hur synen på sex och förtryck av kvinnor gått hand i hand. Jag tycker definitivt att det här är en både läsvärd och väldigt rolig bok.

_____________________________________________

Texten publicerades ursprungligen på Kulturkollo.

Det är definitivt hög tid för något nytt från Liv Strömquist.

Gröna fingrar sökes

Agnes älskar sommaren då hon kan flytta från lägenheten till sin kolonistuga där hon kan ägna all tid åt sin trädgård. I år har hon dock inte den energi hon brukar ha, då hon just genomgått en cancerbehandling och hon inser att hon behöver hjälp att hålla sin trädgård i ordning. Hon annonserar efter en hyresgäst med gröna fingrar och får svar av Leyla. Leyla vill gärna tillbringa sommaren i Måneby och hon ser fram emot att påta i Agnes trädgård. Med sig har hon sin son Hugo, men maken Johan lämnar hon hemma. Faktiskt flyr hon honom, då han ännu en gång gått över gränsen och i sin ilska misshandlat henne.

Stugan i Måneby blir en fristad för både Leyla och Hugo. De får en lugn sommar och en rad nya vänner. Agnes hälsar på ibland och har då med sig kakaduan Arthur, som Hugo blir god vän med. Han hänger också en del med grannen Viggo som brukar ta med honom på fisketurer. De flesta grannarna är riktigt trevliga, förutom Göte då, som är som Ove förutom att han är ännu bittrare och otrevligare. De flesta i koloniområdet är dock trevliga och miljön är fantastisk. Jag skulle gärna sitta och fika i Agnes trädgård.

Jag har läst och tyckt om Estassys tre tidigare böcker och jag tycker om även Gröna fingrar sökes. Speciellt tycker jag om Agnes, som på många sätt är huvudpersonen, men ändå får ta ganska lite plats. Leyla är också trevlig att följa och jag hade gärna fått veta ännu mer om henne. De får båda stå tillbaka lite då det finns väldigt många karaktärer och trådar i boken, vilket gör att vissa karaktärer blir ganska så platta och en hel del trådar blir hängande. Nu skulle det kunna vara så att det här är första delen i en planerad serie och då knyts trådarna säkert ihop senare. Som fristående bok hade Gröna fingrar sökes däremot mått bättre av att renodlas. Jag tror dock att Gröna fingrar sökes skulle passa utmärkt som film. Då spelar det inte så stor roll om alla karaktärer utvecklas, då en skådespelare kan förmedla så mycket utan ord. Speciellt Göte hade kunnat bli riktigt underhållande.

 

Vad jag läser och äter …

Temat för veckan på Kulturkollo har varit Gott och blandat, men eftersom jag varit i Spanien har bloggen fått sköta sig lite själv med inlägg som bäst skulle kunna kategoriseras som ”gammal skåpmat” och jag har inte hunnit delta i veckans utmaning. Men veckan är inte slut ännu, så här kommer mina svar. Jag tog mig friheten att kombinera utmaningen med en replik till Viktorias fantastiska inlägg om vilka genrer som förknippas med vilket godis.

Men först de korta, snabba svaren:

  1. Vad läser du just nu? Just nu läser jag som vanligt flera böcker, men den som jag ägnar mest av min uppmärksamhet är Älska dig till döds av Peter James.
  2. Vilket är ditt favoritgodis? Salt är det jag gillar bäst och en påse Gott och blandat supersalt är aldrig fel.

Just salt godis passar för övrigt utmärkt med deckare. Choklad är en annan favorit, men då får det gärna vara lite mer romantiska böcker, eller i alla fall någon form av feelgood. Även Viktoria gillar choklad, men mörk och bitter sådan, vilket hon associerar med fransk litteratur, eller i alla fall existensiell sådan. Jag kan hålla med om att den mörkare chokladen kräver en mörkare bok och att de sötare pralinerna funkar bättre till det lite mer lättsamma. Men polkagrisar till humor? Nu läser jag visserligen sällan böcker som marknadsförs som roliga, men jag är lite osäker på minten. Hårda karameller kan  jag köpa, men mer syrliga. Däremot är jag helt med på att mysdeckare kräver toffee.

Jag äter faktiskt sällan annat godis än salt eller möjligen choklad när jag läser. Nötter gillar jag dock och det känns naturligt och enkelt som en bra roman ska vara. Ingen krafs, utan bara en bra historia.

 

Inte gå under

13064710_O_2

Det är ingen munter bild av skolan som Malin Hedin ger i sin bok  Inte gå under, men trots allt kaos är det ingen nattsvart historia. Vi träffar Mirjam som är nyseparerad och dessutom ny lärare. Hon får sitt första jobb på en friskola, en certifierad FN-skola och en lön hon bara kunnat drömma om. Det är dags för ett nytt liv och trots att det är mitt i mörkaste januari känner hon sig glad och hoppfull. Nu ska hon äntligen få möta elever och kollegor.

Det märks ganska snart att skolan inte är så perfekt som det verkat. Ägaren har flytt, personalen går på knäna och eleverna är trötta på alla lärarbyten. Den som haft dem i svenska innan Mirjam har inte lämnat någonting och hon får börja om. Det jag gillar är att Hedin beskriver kaoset och svärtan, men också den glädje som uppstår i mötet med eleverna. Parallellt med Mirjams entusiasm och ibland svårighet att sätta gränser, finns hennes mammas öde som bitter, flera gånger sjukskriven lärare. Mormodern däremot framstår i minnet som den perfekta läraren och blir Mirjams bollplank i tanken.

Min arbetsplats är inte alls det kaos som Hedin beskriver, men kritiken skulle kunna gälla både friskolor och kommunala skolor. Det är mycket snack om projekt och satsningar, men i verkligheten finns sällan pengar till annat än kortsiktiga lösningar. Lojaliteten är stor och tystnaden inte sällan kompakt. Att rektorer och lärare flyr arbetsplatser är inte ovanligt. Att de stannar kvar och kämpar tills gränsen är nådd flera gånger om är dock vanligare. Mycket vanligare. Ofta handlar det som hos Mirjam om eleverna. Att de finns där och har ett behov. Att de kommer så nära.

Det är  något speciellt med skolstart. Det är stressigt och kaotiskt och all tid som ska läggas på planering äts upp av oförutsedda händelser. Samtidigt är det en helt otrolig energi i korridorerna på en gymnasieskola och mötet med alla fantastiska ungdomar inte bara tar energi, utan som lärare får du alltid mycket tillbaka. Just detta utbyte av energi är det mest fascinerande med mitt yrke, men det gäller att ha en bra arbetsplats för att inte bli helt dränerad. Jag tycker att Malin Hedin beskriver just det väldigt bra, vilket inte är konstigt då hon själv är lärare. Jag hoppas att skolan eller skolorna hon jobbat på är bättre än den hon skriver om. Tyvärr verkar boken ha en del självbiografiska drag, då Hedin började skriva Inte gå under  sin första termin som lärare.

Det är inte lätt att vara ny i något yrke, men som lärare förväntas du ta lika mycket ansvar, om  inte mer, än dina erfarna kollegor från dag ett. Inte sällan får den nyexaminerade de svåraste klasserna och de tyngsta kurserna, istället för tvärt om. Som ny lärare är det också svårt att sätta gränser för eleverna och om elevhälsan inte fungerar är det ännu svårare. Så är det för Mirjam, som blandar ihop det privata och det professionella rejält.

______________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Vad hände med snille och smak?

Kjell Espmark och Klas Östergren lämnar Svenska Akademien och det är tydligt att de anser att skandalen kring Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen, gift med akademiledamoten Katarina Frostenson, har hanterats felaktigt.

Espmark säger till DN att vänskap gått före den integritet som Svenska Akademien ska stå för och därför väljer han att lämna. Klas Östergren hänvisar i SvD till den snille och smak som ska råda och menar att så inte är fallet, vilket är ett svek mot dess grundare.

Klart är att Svenska Akademien har allvarliga problem och jag skulle inte bli förvånad om dessa avhopp följs av fler. De aderton är redan decimerade då Kerstin Ekman och Lotta Lotass inte deltar i Akademiens arbete.

Björn Wiman kallar i DN avhoppen för en katastrof och menar att ”institutionen ligger i ruiner.” Kanske väl starkt, men förtroendet måste sägas vara i botten. Frågan är vad som händer nu och hur de kvarvarande ledamöterna hanterar situationen.

Uppdatering: Nu har även Peter Englund meddelat att han lämnar Svenska Akademien. Han uttrycker sitt stöd för Sara Danius som han menar har utsatts för obefogad intern kritik. Det här blir bara värre och värre.

Färjan — välskriven splatterskräck

Jag läser inte skräck, eller i alla fall väldigt sällan. John Ajvide Lindqvist fick mig till och med att stå ut med vampyrer och jag uppskattar Amanda Hellbergs ganska så mysiga skräck. Att jag ens bestämde mig för att läsa Färjan av Mats Strandberg handlar helt enkelt om att jag läst allt han skrivit hittills (förutom Nyckeln, då jag fortfarande är rädd för att helt separeras från serien för gott) och inte har några planer på att sluta med det. Jag gillar helt enkelt hans språk och hans sätt att skriva. Klart är att det var med viss nervositet jag började läsa Strandbergs första skräckroman. Den nervositeten släppte snabbt.

Strandberg är riktigt bra på att skriva fram trovärdiga karaktärer och när färjan Baltic Charisma börjar fyllas med folk finns det några vi får lära känna lite extra. Min favorit är utan tvekan Marianne, en medelålders dam som lever ensam och reser ensam. Hennes jakt på bekräftelse är hjärtskärande och trots att hon finner sällskap, förblir hon ensam. Jag tycker också mycket om Calle och Vincent, paret som verkar ha allt och de unga kusinerna Lo och Albin, som reser med sina familjer som de helst hade sluppit. Den avdankade sångaren Dan Appelgren, som hade en hit för länge sedan, men nu sköter karaoken är sanslöst osympatiskt och det blir bara värre.

Inledningsvis är Färjan en ganska socialrealistisk beskrivning av en kryssning. Det kryllar av folk som vill supa, frossa buffémat och kanske få sig ett ligg. Just den här massan utan namn och utan ansikte kommer senare under boken att byta skepnad och effekten blir riktigt snygg. Vi får även lära känna flera ur personalen och faktum är att Strandberg lyckas förmänskliga dem, ibland bara med ett namn och en kort mening.  Strandberg lägger såväl klassperspektiv, som ett normkritiskt perspektiv på det hela och tillför djup i det som skulle ha kunnat bli ytligt. Just det här att människorna på båten både är individer och ett oformligt kollektiv gör att det blir lättare för mig att köpa det som sedan händer. Likheten mellan den mänskliga massan och den omänskliga är ruskigt stor.

Det börjar med en liten pojke som letar efter sin mamma. Han ber en man om hjälp och tackar genom att tömma honom på blod. När den första smittats blir det fler och snart är de många. Ingen vet egentligen vad det är för smitta som drabbar människor på färjan, men de vet att den får fruktansvärda konsekvenser. Precis som resenärernas käkar förut tuggat i sig buffén tar de sig nu an sina reskamrater och skräcken fyller Baltic Charisma. När det här sker har jag redan fäst mig vid flera av karaktärerna och det är tungt när de jagas och förvandlas.

Egentligen borde jag inte gilla Färjan alls, men det gör jag. Främst för att den handlar om riktiga människor som i vissa fall går ett fruktansvärt öde till mötes och blir blodtörstiga varelser. Ändå förblir de tänkande varelser och att få följa deras tankar även efter förvandlingen ger ett helt annat perspektiv på historien. Miljön bidrar till den klaustrofobiska och skrämmande känslan. Färjan som befinner sig mitt på Östersjön, som ingen kan lämna och där faror väntar i alla skrymslen och vrån. Håret ställer sig på armarna nu när jag skriver om det. Jag borde inte köpa det osannolika, men då miljön är så otroligt sannolik är det svårt att inte göra det.

Att en författare kan få mig att älska en orgie i vampyrer och blod är faktiskt i det närmaste otroligt skickligt. Färjan är helt enkelt en riktigt välskriven bok, som får mig att läsa vidare snabbt, snabbt, med andan i halsen. Ibland är det rätt osmakligt, men det är hela tiden riktigt, riktigt bra. Om det här är skräck, så gillar jag skräck. Med Färjan har Mats Strandberg bevisat att han är skicklig oavsett genre.

Hatten av för mannen som fått mig att läsa en vampyrskräckis med stor behållning. Jag är imponerad och faktiskt lite lättad för att jag inte förlorat en favoritförfattare, även om Sveriges nya skräckkung mer än gärna får skriva ännu en queerlit (eller vad hans tidigare genre nu ska kallas).

_________________________________________

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele

Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning.

Så inleder Édouard Louis sin debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det står snart smärtsamt klart att miljön gör huvudpersonen mer annorlunda än han kanske hade varit någon annanstans. I det samhälle han växer upp finns det inget utrymme för den som anses fjollig och Eddy konstaterar att det är omöjligt för honom att vara sig själv inom sina föräldrars och högstadiets värld.

Eddy är bögen, den som förtjänar stryk. Det spelar ingen roll att han skaffar flickvänner, att han försöker vara som alla andra. Det spelar ingen roll att han gång på gång förråder sig själv och sin kropp, genom att försöka passa in i den mycket snäva, manliga norm som råder. Det finns egentligen ingen annan väg att gå än till fabriken, där kroppen slits ut och fattigdomen ändå fortsätter. Där alkohol dövar den största smärtan hos de som aldrig kommer lämna

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. Det är hans plikt som man att överföra den manligaste av mansroller till sina söner och med Eddy lyckas han inte. Redan som liten är Eddy fel, han röst är för ljus och han uppför sig enligt föräldrarna ”som ett våp”. Det beteende som de avskyr är ingenting sonen har valt. Han är som han är och det är inte nog. Att vara feminin var nämligen något av det värsta en pojke kunde vara. Det är därför Eddy själv ser till att uppfostra sin lillebror i hur en pojke ska vara och att han måste vara kär i flickor, att homosexualitet är något motbjudande. Ingen ville ha ett våp till son.

För det mesta brukade de kalla mig våp, och våp var i deras ögon det i särklass grövsta skällsordet — det jag nu påstår märktes på tonen de använde — och det som uttryckte mest vämjelse, långt mer än idiot och dumskalle. I en värld där manliga värden hyllades och ansågs överlägsna brukade till och med min mor beskriva sig själv med orden Jag har minsann stake, jag låter dom inte sätta sig på mig.

Det är inte ofta jag läst någon skildring om den franska arbetarklassen. Oftast är det medelklassen som syns och hörs och som Édouard Louis säger i DN ser medelklassen inte utanför sig själv. Det är ett problem att vår litteratur är så likriktad, inte bara i Frankrike, utan i Sverige och kanske överallt. Det är sällan vissa röster får höras, men jag är glad att Louis röst gör det. Lite tragiskt är det ändå att det krävdes en ofrivillig klassresa för att göra det. Vi behöver fler röster, fler böcker som bryter normer.  Göra sig kvitt Eddy Belleguele handlar inte bara om sexualitet, utan också om klass. Vi måste våga tala om klass och de skillnader som råder mellan de som har och de som inte har.

Det är inte bara det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en stark berättelse om en hemsk barndom. Det är inte bara det att porträttet av föräldrarna är mer nyanserat än jag först tror. Det är också det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en mycket välskriven och vacker bok, där hoppen mellan nu och då görs ständigt och på ett snyggt sätt. Jag är mycket nyfiken på vad den endast 21 år gamla författaren ska hitta på härnäst.

___________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Édouard Louis har nu också gett ut Våldets historia, som jag konstigt nog inte har läst ännu.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: