Tio böcker att läsa i vår

 

Jag älskar ju att göra listor och därför hänger jag på Top Ten Tuesday idag. Veckans uppgift är att skapa en TBR-lista med böcker att läsa i vår. Ett bra tillfälle att faktiskt göra någon slags läsplanering.

En annan historia, Lina Thomsgård (red) vill/måste jag läsa inför ett projekt med mina estettreor.

Saker jag hade velat veta när jag var 15, Johanna Wester, Diana Olofsson (red), också lite jobb.

Nötskal, Ian McEwan började jag läsa och glömde bort.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru står definitivt högt upp på TBR-listan.

Eileen, Ottessa Moshfegh tillhör även den böcker jag påbörjat och glömt bort.

Levande och dödaHan Kan, för att jag inte känner för att läsa Vegetarianen.

Om du såg mig nu, Sofia Nordin, då jag gillat de andra böckerna i serien.

Ordbrodösen, Anna Arvidsson, en av vårens snackisar.

Problemet med får och getter, Joanna Cannon, för att titeln är helt fantastisk.

Tre saker jag inte vet om dig, Julie Buxbaum för att den verkar riktigt bra.

 

 

Läs också:

Tematrio om saker i hav och annat vatten

Lyran vill att vi nämner tre böcker som handlar om saker i och från havet eller någon annan form av vatten. Onekligen lite klurigt.

Musselstranden av Marie Hermansson utspelar sig på västkusten med havet som iakttagare. En mycket fin bok som jag är glad att jag läste om.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski utspelar sig förvisso under en isstorm och har egentligen ingenting med hav att göra. Vatten finns dock hos fiskarna, även de som inte simmar i just havet.

Döden och pingvinen av Andrej Kurkov är en absurd och actionfylld berättelse om en man och en pingvin. Inget hav i sikte här heller, men visst finns det pingviner i sådana.

 

Läs också:

Nya läsarfavoriter i juni

Jag gillar projektet med Läsarfavoriter, som Bonnier Pocket och Akademibokhandeln står bakom. Sommaren 2016 kom de första läsarfavoriterna ut i pocket. De fyra var Musselstranden av Marie Hermansson (1998), Pojken som kallades Det av Dave Pelzer (1995), Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt (1996), Målarens döttrar av Anna-Karin Palm. I höstas släpptes andra omgången, som var Parfymen av Patrick Süskind (1985) När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson (1994) och Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda (2004). Mer information om samtliga titlar finner du här. Jag har läst dem alla och förutom Pojken som kallades Det håller de hög klass.

Nu är det dags att rösta fram tredje omgångens Läsarfavoriter och det finns åtta böcker att välja på, varav fyra kommer att ges ut i juni. Röstar kan du göra fram till 13 april. Det gör du här.

De åtta böckerna du kan välja mellan är följande:

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren (2002)

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser (1998)

Blonde av Joyce Carol Oates (2000)

Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro (1994)

Kapten Corellis mandolin av Louis de Bernières (1994)

Skära för sten av Abraham Verghese (2009)

Flickan från ovan av Alice Sebold (2002)

Historikern av Elisabeth Kostova (2005)

 

Läs mer om böckerna här.

 

Av de jag har läst är Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro en stor favorit. Det finns också flera titlar jag ännu inte har läst och jag är riktigt sugen på att läsa Skära för sten av Abraham Verghese, så den kommer jag att rösta på.

 

 

Läs också:

Tillbaka till Babel

De senaste två säsongerna har jag sett väldigt få avsnitt av Babel. Det beror dels på att jag sällan styr över tv:n här hemma, men också för att jag tröttnat lite på konceptet. Ikväll tittade jag igen, då ungarna bestämt sig för att lägga sig och läsa tidigt. Bra beslut av både dem och mig.

En av de största anledningarna till att jag inte kunde missa kvällens avsnitt stavas dock Johannes Anyuru. Tidigare har jag läst två fantastiska diktsamlingar av honom och en minst lika fin roman.

Att höra honom berätta om det nya Sverige i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var både fint och intressant. Boken är en dystopisk framtidsskildring av ett Sverige där nationalismen slagit igenom. Där alla måste bevisa att de är svenska och ställer upp på en lång rad värderingar. Personen som berättar om detta är instängd på en psykiatrisk klinik och frågan är om hon ger oss en bild av ett samhälle som verkligen finns, eller om det bara finns inom henne. Att boken i Babel definieras som sci-fi gör mig dock lite nervös. Självklart ska jag läsa ändå, men jag försökte för några dagar sedan närma mig Anyurus nya roman och insåg efter några sidor att det här är bra och att jag är alldeles för trött just nu för att uppskatta den till fullo.

”Jag måste tänka något allvarligt om terrorn och rasismen”, säger Johannes Anyuru och menar att det efter attacken mot Charlie Hebdo gjorde det nödvändigt att skriva om det. Jag är glad för alla röster som talar just om detta, då det är något vi aldrig får sluta tala om. Johannes Anyuru är hoppfull när han tänker på framtiden. Det är jag också glad för, då jag håller på att förlora mitt hop.

För den som vill läsa mer om terror, rasism och våldsbejakande extremism, rekommenderar jag mitt inlägg om Christer Mattsson på skolbloggen Ordklyverier.

 

Läs också:

Ett riktigt spännande arkiv

När jag skrev C-uppsats i historia för många år sedan läste jag tidningar från tiden kring valet till första kammaren 1922, då Kerstin Hesselgren oväntat tog plats som första kvinna. Det är ett lite bortglömt val, men faktiskt var hon före kvinnorna i andra kammaren.

Jag tillbringade hur många timmar som helst på KTB (Kurs- och tidningsbiblioteket) i Göteborg och läste tidningar på microfilm. Det var ett väldigt bläddrande och även om det var roligt att läsa annat, var det ju Kerstin Hesselgren jag var intresserad av. I fredags blev jag uppmärksammad på att arkivet nu finns på nätet. Jag sökte på Kerstin Hesselgren och fick då fram var och när hon nämndes mest.

Behöver jag säga att jag fastnade …

 

Läs också:

Tio-listan – kvinnor om kvinnor

Lyran vill att vi presenterar en lista med tio böcker skrivna om kvinnor om kvinnor.

Det här är mina 10 som alla är relativt nya och har huvudpersoner som är ungdomar:

Vi är en av Sarah Crossan om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst i år.

M varken mer eller mindre av Petra Backström handlar om Maja, som letar kärlek där hon kan få en och struntar i samhällets syn på hur en tjej ska bete sig gällande sex.

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren är berättelsen om Kim som saknar sin döda vän Moa. En riktigt stark bok om sorg.

Om jag var din tjej av Meredith Russo handlar om Amanda som föddes i en kropp med könsorgan som inte stämde överens med hennes könsidentitet. Nu är hon äntligen Amanda på riktigt.

Hon bad om det av Louise O’Neill handlar om Emma före och efter en händelse som förändrar hennes liv totalt. Emma blir våldtagen och hela samhället hon bor i vänder sig mot henne.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är berättelsen om Kirunas flytt och Maja som är livrädd för att explosionerna i gruvan på natten ska göra att staden rasar innan flytten är genomförd.

Störst av allt av Malin Persson Giolito har välförtjänt prisats både här och där. Vi får följa en rättegång där Maja står inför rätta för inblandning i en skolskjutning. Tät och välskriven historia.

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart handlar om titelflickans äventyr på en internatskola, där status är allt och där vissa saker endast är tillåtna för killar.

I dina ögon av Sarah Dessen är en av hennes bättre böcker om Sydney som börjar i en ny skola och blir vän med Layla och Mac, vars familj äger en pizzeria. Fin och charmig historia.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är en välskriven och mycket viktig reportagebok om flickor som kläs ut till pojkar, dels för att familjer behöver minst en son, men också för att en pojke har så mycket mer frihet än en flicka i det patriarkala Afghanistan.

 

 

 

Läs också:

Sandra Beijer om skrivande och reklam

Det är inte ofta jag höjer medelåldern på ett författarframträdande, men när Sandra Beijer besökte Lerums bibliotek igår gjorde jag det utan tvekan. Visst fanns det några i min ålder, men de flesta såg ut att gå på högstadiet eller gymnasiet. Jag hade önskat att mina elever varit där, då de säkert också hade uppskattat Beijers prat om skrivande och vägen till det som blev de två böcker hon hittills skrivit. Vägen till romaner kan se olika ut, påpekar hon och så var det utan tvekan i hennes fall.

Beijer är utbildad reklamkreatör och hon skriver, förutom böcker, krönikor och så bloggar hon på bloggen Niotillfem. Allt dessa saker handlar om ord och hon har fått öva mycket på att skriva. Redan som barn drömde hon om att bli författare och skrev av sig allt som var sorgligt. Som tonåring ville hon bli journalist, det enda yrket hon visste där man kunde skriva. Efter gymnasiet insåg hon dock att hon inte ville skriva objektivt, utan hitta på och det funkar inte riktigt om man ska skriva nyheter.

Istället började hon på Kulturvetarlinjen, men det var inte alls hennes grej. Via en kompis kom hon i kontakt med Bergs reklamskola där de hade en utbildning till copywriter. Utbildningen söktes med arbetsprover, inte betyg, vilket passade henne bra och hon fick i uppgift att skapa en utomhuskampanj för cClgate och en kampanj som skulle få kvinnor att söka Polishögskolan. Hon visste inte hur man gjorde, men hon kallades till intervju. Där påpekade de att hon var oerfarenhet och sa: ”det märks att du inte har koll alls, men vi gillar dina texter. Hon kom in och hoppade av Kulturvetarlinjen. Efter utbildingen arbetade Beijer i sju år med reklam, även några år i New York. Hon visar sin första reklamfilm för Treo, med en treokille som nästan blev Frodo i Sagan om ringen.

Beijer listar saker hon lärt sig i reklambranschen som funkar för författare:

Skriv även då lusten saknas. Inspiration funkar inte.

Tänk konceptuellt. Det gäller att ha en tajt idé. Idén ska kunna beskrivas i en mening.

Tänk igenom allt innan du börjar skriva. Idéerna till Beijers böcker har först bestått av en inledning och en känsla, som sedan utvecklats till ett synopsis på en sida. Det gjorde att hon inte tappade tråden, utan kunde skriva lite här och lite där utan att tappa tråden.

Var kortfattad. Det som inte behövs, som inte tillför något, ryker.

För att bli bra på att skriva måste du träna mycket. Bloggen har gjort att Beijer har skrivit varje dag under många år och hon rekommenderar den som vill bli bättre på att skriva att starta en blogg.

Hösten 2012 började Beijer fundera på att skriva en bok. Hierarkin på byrån i New York var obekant och ovan. Hon trivdes inte alls och längtade bara bort. Reklamyrket i USA liknade inte alls det i Sverige, utan det var många chefer och många led innan en idé kom tillbaka efter respons. All väntan på besked och feedback innebar mycket dötid som Beijer använde för att skriva. Hon tröttnade på att surfa runt och i januari 2012 ”en extra tråkig dag” började hon skriva Det handlar om dig.

Handlingen är löst baserat på ett förhållande med som hon hade när hon var 15. Hon gjorde en början, mitten och ett slut och skrev därefter på jobbet. Eftersom hon planerat boken så väl kunde hon skriva precis på den plats i handlingen som hon kände för. Manuset skulle bli hennes biljett bort från reklambranschen. Hon kunde dock inte sitta i flera timmar själv på ett rum och skriva, för det funkade inte då hon jobbade heltid på reklambyrå på dagarna och bloggade heltid på kvällarna. Därför skrev hon på mobilen under de korta stunder hon fick över och större delen skrevs så. Det är därför det är korta kapitel, för det var så texten såg ut på hennes mobil.

Hon mailade det hon tyckte var en färdig bok, som sa att det var bra, men behövde bli dubbelt så långt. Då lämnade hon de manuset till skrivande vänner med uppdraget att komma med förslag på hur det kunde bli längre. Hon fick bra tips och strukturerade om boken. Det blev fler karaktärer, en kärlekshistoria och därefter skrev hon om hela manuset flera gånger, säker tio. Hon skickade det till förläggaren igen, som gillade. Beijer sa upp sig och lämnade New York och reklamvärlden.

När hon skrivit ett tag kontaktade hon en redaktör som hon träffat några år senare oc bad henne läsa manuset för att se om det kunde bli något. Det kunde det, sa redaktören och hon hade rätt.
Andra boken Allt som blir kvar, som jag faktiskt läste ut idag, skulle bli något annat än en storslagen kärlekshistoria. Hon ville ändå behålla sitt språk.

Idén var egentligen sen hon haft länge, en kort sådan såklart:

”En 19-årig tjej blir dumpad 30 dagar innan jorden går under och har lika lång tid på sig att komma över honom.”

Första boken skrev Beijer på ungefär 1 timme om dagen under ett år. Bok två fick mer tid, men tog också mer tid att skriva, 2,5 år totalt.Då gick det också rätt dåligt i perioder. Hon skrev intensivt ibland, inte alls ibland. Om första boken var som fyrverkerier där varje steg var som en liten present, blev processen för bok två något annat. Att ha ett förlag, läsare och recensenter som väntar på boken kan verka peppande, men det kändes mer som jobbiga krav.

Hon strukturerade upp ett romanskelett för bok två, skrev den på ett år, men något skavde. Hon skrev om, ändrade tempus flera gång, men var inte nöjd. Till slut skickade hon manuset till förlaget med ett stort Hjälp! i ämnesraden. Redaktörens råd var att hon skulle ta bort det övernaturliga och faktiskt inte låta jorden gå under rent bokstavligt. Beijer började från början med karaktärerna och deras panikartade känslor. De placerades i Stockholm under en sommar.

Det var intressant att få höra om processen för boken som blev något annat än den var från början och kanske inte hade blivit något alls om inte Beijers redaktör gett henne ett gott råd. Det är verkligen så att jorden går under för huvudpersonen Matilda, men inte bokstavligt utan bildligt. Det ger en cool effekt. Mer om det när jag väl får ihop ett inlägg om boken.

Anledningen till att Beijer skriver just ungdomsböcker är för att hon ville börja i den första kärleken och förläggaren hon tyckte om jobbade på Rabén & Sjögren. Senaste boken flyttas till vuxenavdelningar i pocketutgåvan. Beijer har just skrivit en novell om tre femtonåringar som åker på språkresa och det finns en idé till en ny roman som hon presenterat för förlaget. Frågan är om de trettonåriga karaktärerna som finns i den går att umgås med i två år. Det får vi helt enkelt vänta och se.

Sandra Beijer avslutar med fler skrivtips:

1. Idé och struktur först och främst. Att bara börja skriva är ett supervanligt misstag och då funkar det bara i några sidor. Bra förberedelser är väldigt viktigt för att skrivandet ska gå bra. Du behöver jobba fram en dramaturgisk kurva och för att den ska bli bra behöver du läsa massor av böcker och se mycket film som kan inspirera dig.

Gör ett bokskelett så att du vet nästan allt som ska hända i varje kapitel. Skriv början, mitten, slut. Sedan gäller det ”bara” att fylla ut och då går det att skriva var som helst i manuset.

2. Skriv på det sätt som passar dig. Beijer använde mobilen för att kunna använda all dötid för att skriva.

3. Låt någon annan läsa. Gärna någon som skriver på ett annat sätt än du. Beijer har använt 3-4 testläsare som haft olika input. En av dem är hennes mamma.

4. Stryk allt onödigt, men stryk inte först, då ska det få flöda. När manuset känns klart är det dags att stryka allt som inte för handlingen framåt. Många förlag uppskattar dessutom korta debutmanus, säger Beijer.

5. Det avgörande är din viljestyrka. Många kan skriva, kanske alla. Det som gör att vissa lyckas skriva har gett sig fan på det. De har skrivit även om det känts trögt, de har inte gett upp. Om du kör fast så lämna texten, låt den andas och återgå sedan till den med nya ögon.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: nytt och gammalt

Dags för en ny veckoumaning som jag valt att kalla för olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar jag ett motsatspar och jag vill att ni skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. Lätt som en plätt!

Idag handlar det om något nytt och något gammalt, vilket passar bra då vi skriver om 90-tal på Kulturkollo, något som också smittat av sig på den här bloggen.

Det som är nytt får representeras av Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland, som jag läste för några veckor sedan, men skrev om nyss. Ligger löjligt mycket efter med mina inlägg om lästa böcker. En fin kärlekssaga med mycket svärta.

Något gammalt blir Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström som är en av mina absoluta favoritböcker och faktiskt extra aktuell i år, då det är 100 år sedan författaren föddes. Även den här kan väl ändå kategoriseras som en fin kärlekssaga med mycket svärta.

Det här var mina två böcker, lika och olika.

Nu ser jag fram emot att läsa era svar om nytt och gammalt i kuturen. Svara i en kommentar eller i din blogg, på instagram eller något annat passande ställe. Lämna dock gärna en kommentar och/eller länka/tagga så att vi andra hittar dina svar.

Lycka till!

 

Läs också:

En lång lista på Internationella kvinnodagen

Passande nog presenterade idag juryn för The Baileys Women’s Prize of Fiction årets långa lista. Priset är Storbritanniens största pris för just kvinnliga författare som skriver på engelska. Precis som alla könsseparerade företeelser gör priset mig kluven. Ett pris endast för kvinnor som skriver böcker borde inte behövas, men så länge män lyfts fram som de bästa författarna när andra litterära priser ska delas ut behövs ett pris som lyfter kvinnor. Separatism är inte bra, men i det här fallet får författare, som annars skulle vara mindre synliga, i alla fall en liten del av den uppmärksamhet de förtjänar. Det bidrar till en sammantagen litterär könsutjämning. Dessutom brukar jag finna många guldkorn just på Baileys Women’s Prize for Fictions listor.

Följande 16 titlar återfinns på listan för 2017:

Stay With Me, Ayọ̀bámi Adébáyọ̀̀

Ayọ̀bámi Adébáyọ̀̀ föddes 1988 i Lagos, Nigeria och har tidigare skrivit noveller. Stay with me är hennes debutbok och utspelar sig i Nigeria under 1980-talet och handlar om Yejide och Akin, som längtar efter ett barn. Nigeria är alltid spännande och det här kan bli ännu en pusselbit att lägga till tidigare böcker jag läst om landet.

The Power, Naomi Alderman

Naomi Alderman tilldelades The Orange Prize for New Writers 2006 och nu är hon nominerad till The Baileys Women’s Prize for Fiction för sin fjärde roman The Power som har en blurb av Margaret Atwood på omslaget. Så mycket information kan jag inte hitta om bokens innehåll, men Alderman verkar vara en kontroversiell och spännande författare.

Hag-Seed, Margaret Atwood

Hag-Seed är Atwoods modernisering av William Shakespeares Stormen och det är en bok jag ser fram emot att läsa. Som med så mycket annat har det inte blivit av. Kanadensiska Atwood är en storartad, men inte helt lättforcerad författare. Hon har nominerats tre gånger, men ännu inte tilldelats Women’s Prize for Fiction och utan att ha läst boken hon nominerats för denna den fjärde gången, kan jag tänka att det är hennes tur.

Little Deaths, Emma Flint

I Little Deaths tar Emma Flint med oss till 1960-talets New York där vi får träffa Ruth Malone, vars barn en dag försvinner spårlöst. Karaktären Malone baseras på Alice Crimmins och ett känt rättsfall. Tydligen är Flint väldigt intresserad av just kända rättsfall och boken låter onekligen som en spännande historia.

The Mare, Mary Gaitskill

The Mare låter spontant som en Linda-bok. Lagom eländig, ganska svart och definitivt realistisk. Före detta alkoholist träffar en man, men är för gammal för att de ska kunna få ett gemensamt, biologiskt barn. Utan att veta något om författaren blir jag nyfiken.

The Dark Circle, Linda Grant

Linda Grant tilldelades Women’s Prize for Fiction 2000, då det fortfarande hette Orange Prize for Fiction. Hon är en författare jag tänkt läsa hur länge som helst, men det har aldrig blivit av. The Dark Circle utspelar sig i slutet av 40-talet och i centrum står ett par mer eller mindre laglösa tvillingar, som skickas till ett sanatorium i Kent. Låter annorlunda, men också ganska intressant.

The Lesser Bohemians, Eimear McBride

Eimear McBride tilldelades det första Baileys Prize for Fiction 2014 för sin debutbok A girl is a half-formed thing, som tog nio år att skriva. Nu är hon (redan) tillbaka med The Lesser Bohemians (underbar titel) som är en kärlekshistoria mellan en ung teaterstudent och en äldre skådespelare.

Midwinter, Fiona Melrose

Fiona Melrose föddes i Sydafrika, men bor nu i Storbritannien. Hennes bok Midwinter utspelar sig i Suffolk och handlar om far och son som är bönder och saknar sin döda fru/mamma som dog när familjen bodde i Kabwe, Zambia. Boken har fått fina recensioner och kan säkert vara intressant.

The Sport of Kings, C.E. Morgan

Vid första anblick verkar The Sport of Kings helt ointressant. Den handlar nämligen om hästsport och att föda upp hästar. Rasism och klasskillnader verkar också vara teman i boken, men jag måste läsa väldigt många positiva texter om den för att ens komma på tanken att läsa.

The Woman Next Door, Yewande Omotoso

Yewande Omotoso föddes på Barbados, växte upp i Nigeria och bor nu i Sydafrika. Hennes bok The Woman Next Door utspelar sig i Kapstaden och handlar om två kvinnor som bor grannar. De är över åttio år gamla, båda är änkor och de är bittra fiender. Det här låter verkligen som en bok jag skulle gilla. Omotoso har också skrivit Bom Boy, som publicerades i Sydafrika 2011.

The Lonely Hearts Hotel, Heather O’Neill

The Lonely Hearts Hotel handlar om två spädbarn som överges utanför ett barnhem i Montreal 1914. När de växer upp blir de bästa vänner. Jag har tidigare läst Heather O’Neills Vaggvisor för små kriminella, som tog plats på Women’s Prize for Fictions korta lista 2008, var välskriven och obehaglig, men stundtals ganska seg. Trots detta blir jag sugen på att läsa mer av henne. O’Neill har också skrivit The Girl who was Saturday night, som återfanns på Women’s Prize for Fictions långa lista.

The Essex Serpent, Sarah Perry

The Essex Serpent inleds i London i slutet av 1800-talet. Den handlar om Cora Seaborne, nybliven änka, som flyttar till Essex med sin son för att börja ett nytt liv. Den beskrivs som en av de stora historiska romanerna från de senaste decenniet, vilket kanske mer gör mig skeptisk än lockar mig. Men ibland gillar jag ju faktiskt det historiska.

Barkskins, Annie Proulx

Jag har tänkt läsa något av Annie Proulx hur länge som helst, men än så länge har jag bara sett filmer baserade på hennes texter. Just Barkskins är dock en tegelsten på över 700 sidor och den handlar om två skogsarbetare som senare reser runt jorden. Jag är tveksam.

First Love, Gwendoline Riley

Gwendoline Riley kallas för en av Storbritanniens mest spännande unga författare och det låter onekligen som att hennes First Love kan var läsvärd. Den handlar om en författare i trettioårsåldern som är gift med en äldre man. Hon ser tillbaka på sitt äktenskap och funderar över hur allt blev som det blev. Det är en berättelse om äktenskapliga konflikter, men kanske också om kärlek.

Do Not Say We Have Nothing, Madeleine Thien

Do Not Say We Have Nothing av Madeleine Thien placerade sitt även på Man Booker Prize korta lista 2016 och då skrev jag att det verkar vara en bok för Sekwa, men den är ju skriven på engelska, så kanske ETTA istället. Än så länge ser jag dock inget om någon översättning alls. Den utspelar sig på 1990-talet då en mamma och en dotter i Kanada låter Ai-Ming , en kinesisk flykting, flytta in hos dem.

The Gustav Sonata, Rose Tremain

Rose Tremain vann Orange Prize for Fiction 2008 för sin bok The Road Home och nu återfinns hon på den långa listan med sin senaste bok The Gustav Sonata. Märkligt nog verkar inga av hennes böcker vara översatta till svenska, trots att hon är en prisad författare. The Gustav Sonata handlar om Gustav Perle, som växer upp i Schweiz och hans vänskap (eller är det kärlek) till en pojke.

 

Jag brukar vara absolut kass på att gissa vilka böcker som ska vinna priser och den här gången är det extra svårt, då många böcker verkar väldigt bra och flera författare dessutom vunnit många litterära priser. Dessutom ska 16 böcker bli sex.

Jag vill verkligen läsa Ayọ̀bámi Adébáyọ̀̀s bok, liksom Yewande Omotosos och Mary Gaitskills böcker och hoppas att de tar plats på listan tillsammans med Naomi Alderman, Margaret Atwood och Madeleine Thien.

Vilka av böckerna på listan vill du läsa?

Läs också:

Idag lyfter vi kvinnorna

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag firats i över hundra år och som jag varje år önskar inte skulle behövas. Tyvärr behövs den mer än någonsin i en värld där jämställdheten i flera stora länder snarare går tillbaka än framåt. I Ryssland är hustrumisshandel på väg att avkriminaliseras och i USA hotas aborträtten. Det blir tydligt att män styr och att de inte alltid ser till kvinnors bästa, men också att rättigheter för kvinnor inte alltid är självklar ens för andra kvinnor.

Jag är medveten om att 8 mars och vänstern är synonymt för många, men trots att jag definierar mig som både feminist och vänster börjar jag bli trött på den splittring som blir mer och mer tydlig mellan olika grupper av kvinnor i Sverige. De senaste veckorna har det till exempel varit ett jäkla (ursäkta) tjat om Birgitta Ohlssons bok och hur hon trycker ner arbetarkvinnor och är en dålig feminist. Att landslaget i fotboll väljer att sätta citat av kända kvinnor på sina tröjor har också orsakat rabalder. Mest verkar det provocera att Lotta Schelin valt ett citat av Gudrun Schyman och trots att jag kan förstå att Schyman kan provocera har jag faktiskt svårt att se hur just det här citatet kan göra det. I världen är det Emma Watson som kanske inte är feminist alls, eftersom hon ställt upp på lättklädda bilder i Vanity Fair. Så himla onödigt.

Nu är det inte så att jag köper allt Ohlsson skriver, eller att jag tycker att det är oproblematiskt att Watson klär av sig på bild, men jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på. Och då menar jag inte landslagströjor med citat om att inte se ner på kvinnor, utan till exempel att kvinnor och män fortfarande inte tjänar lika mycket, mycket på grund av att kvinnors arbete och i många fall yrkesval, värderas lägre. Lika illa är det att lika lön för lika arbete fortfarande är en utopi. Eller att våld mot kvinnor fortfarande är utbrett, att kvinnor ofta skuldbeläggs även då de egentligen är offer och att kvinnor inte sällan ses som ägodelar. Det finns många saker att jobba för. Gemensamt.

Jag uppmuntrar debatt om vad jämställdhet och jämlikhet egentligen är och kommer aldrig att köpa argumentet att vårdnadsbidrag på något sätt skulle vara ett bra sätt för att lyfta kvinnor, eller acceptera SD kvinnors syn att nationalism och en återgång till traditionella könsroller på något sätt skulle vara jämställdhet, eller köpa deras förklaringsmodell att hotet mot kvinnor endast kommer från invandrare. Visst tycker även jag att det finns rätt feminism, men faktiskt inte fel feminism, då det som vissa partier i Sverige för fram inte är feminism alls. För mig är feminism och jämställdhet två saker som går hand i hand. Pajkastning mellan kvinnor som egentligen kämpar för samma sak har jag dock svårt att acceptera.

För att vi ska få till en riktig förändring behöver vi arbeta tillsammans för en bättre värld för kvinnor. Det gäller alla kvinnor, både de som kallar sig feminister och de som inte gör det, men ändå vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter (eller förresten, tycker du så är du feminist, så stå gärna för det) och det gäller också alla män som faktiskt tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter (ja, även ni är feminister, men det kanske är känsligt). Att hålla på att diskutera vem som har rätt att vara feminist och därmed bidra till splittring snarare än en positiv förändring är bara dumt.

Därför avslutar jag med ett budskap från en man, för även de kan, får och bör höja sina röster för kvinnors rättigheter idag och alla dagar.

 

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »