Kanonkalendern 2.0 del 6

Dagens lucka tar oss till Sydamerika och ett icke-namngivet land i världsdelen. Boken Andarnas hus av Isabel Allende gavs ut för första gången 1982 och i år kom den ut i ny svensk upplaga för att fira 35-årsjubileet. Själv läste jag den efter att ha sett filmen från 1993 med bland andra Jeremy Irons, Antonio Banderas, Winona Ryder och Meryl Streep, regisserad av Bille August.

Andarnas hus är en familjehistoria och en historisk berättelse som sträcker sig över större delen av 1900-talet. Esteban Trueda är en av huvudpersonerna. En mäktig man, som äger mycket mark och försöker sig på en politisk karriär. Han är gift med Clara och tillsammans får de dottern Blanca, en flicka som går sin egen väg och är svår att styra.

Sydamerika är en världsdel med en på många sätt intressant och våldsam historia. Jag läser alldeles för få böcker därifrån och mycket beror det på min svårighet att ta till mig allt för svulstig magisk realism. Även i Andarnas hus finns den, men är inte lika överväldigande som i t.ex. Gabriel García Márquez böcker.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 5

Vi tar oss idag en bit tillbaka i tiden till realismen och Honoré Balzacs roman Pappa Goriot från 1835. I den får vi möta en far som gör allt för sina döttrar, men som aldrig får något tillbaka. Ett tidlöst tema, som här beskrivs på ett riktigt smärtsamt sätt. När denne pappa Goriot kommer i kontakt med Eugène de Rastignac är en ung student från landet påverkas hans liv rejält än en gång. Makt och pengar är två stora teman i denna fascinerande roman, som jag faktiskt känner att jag måste läsa om. I vår ger Modernista lägligt ut en nyutgåva och det betyder förhoppningsvis att romanen får en ny renässans.

Pappa Goriot är en del av Balzacs samlade verk som han kallade Den mänskliga komedin (La Comédie humaine) som gavs ut mellan 1829–1848, en tydlig blinkning till Dante Alighieri.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 4

Lyrik är viktigt för mig personligen, men jag tycker också att det är viktigt att den sprids mer än den gör nu. Att jag väljer att ha med Inger Christensen i min kanonkalender är ingen skräll för den som följer min blogg. Christensen var en dansk poet som föddes i Vejle 1935 och dog 2009. En av många författare som ofta nämndes i samband med spekulationerna inför Nobelpriset, men som aldrig fick det. Egentligen är det inte riktigt korrekt att kalla henne poet, då hon också skrev prosa, essäer och dramatik, men trots att jag också läst annat av henne är hon för mig poet i första hand. Flera av hennes diktsamlingar har verkligen berört mig på djupet. Den jag tycker mest om av de jag läst är Alfabet och den får därför vara med i min kanon. Det är hennes kanske mest kända bok och den är också bra, men betydligt mer svårtillgänglig.

Alfabet utkom 1981 och innehåller dikter fulla av alliterationer och semikolon. I ett rasande tempo, hackigt och korthugget följer vi dikternas färd fram och åter genom alfabetet. Aprikosträden, bräkenväxterna, cikadorna, duvorna, eftertanken, fiskhägern ända till nätterna. Alla sammanbinds de av det ständigt upprepade ordet finns. Översättaren Sven Christer Svan påpekar att alliterationerna ibland blir felaktiga i översättning, men har ändå gjort ett bra jobb. Många gånger har jag tänkt att jag ska ge mig på Christensen på originalspråk, men jag har aldrig fått tummen ur.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 3

En klassisk kanon består ofta av böcker skrivna av vita män från väst. En hel del sådana kommer att dyka upp i kanonkalender, för det vore förmätet av mig att påstå att det inte skulle finnas några bra böcker i den informella kanon som ändå redan finns. Inte heller går det att bortse från tunga pristagare, oavsett kön. Däremot är mitt mål att vidga gränserna lite, både i tid och rum och skapa en lite annorlunda och högst personlig kanon.

Dagens bok är en bok som ändå måste räknas som en modern klassiker, nämligen Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. De första böckerna jag läste av Vibeke Olsson var ungdomsböckerna om Ulrike, Ulrike och kriget och Ulrike och freden och de drabbade mig hårt. Jag läste dem om och om igen. Många år senare läste jag så Molnfri bombnatt om Hedwig Johansson som i början av 90-talet betraktar nynazister i Stockholm, vilket gör att hon tänker tillbaka till den tid då nazisterna hade makten i Sverige. Berättelsen knyter samman dåtid och nutid på ett både bra och skrämmande sätt. Det är inte heller så enkelt att det finns helt goda och helt onda människor när historien rullas upp och det uppskattar jag.

Molnfri bombnatt publicerades första gången 1995.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 2

Från framtidsdystopi till en berättelse om ett historiskt samhälle som försvinner. Dagens bok är Allt går sönder av Chinua Achebe. I denna klassiker får vi möta Okonkwo som bor med sina fruar och barn i en mindre by i nuvarande Nigeria. Han har byggt upp en bra tillvaro trots sin enkla bakgrund. Han är framgångsrik och har hög status, men när samhället förändras mister han både sin position och sin säkerhet. Trots att han tror på de gamla traditionerna och sederna tvingas han göra saker mot sin vilja. Till slut går både han och hans liv sönder.

Chinua Achebes bok från 1958 räknas till en av de största nigerianska och till och med afrikanska romanerna. Den berättar om hur ett samhälle förändras i samband med kolonialisering och missionering. Hur gamla sanningar inte längre gäller och vad det innebär för den lilla människan. Igbofolkets kultur övergavs av många som istället bekände sig till kristendomen. Många av de första anhängarna var de som tidigare stod utanför samhället, vilket innebar ett maktskifte. Okonkwo manar till uppror mot kolonialmakten och dess nya domstol, men får inget gehör.

Achebes bok kan med fördel samläsas med en av de böcker jag hade med i kalendern förra året, nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, som även den handlar om igbofolket, men under Biafrakriget.

Läs också:

Bäst i bokhyllan

Min egen julkalender på bloggen handlar om böcker som skulle kunna ingå i en kanon, men jag kommer också att delta i stafettkalendern Bäst i bokhyllan, som ordnas av Sofies Bokblogg. 

Hela schemat för julkalenderbloggstafetten hittar du här.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 1

Dystopier är en genre som är stor inom ungdomslitteraturen och många av de klassiska böckerna i genren fungerar fortfarande. I förra årets kanonkalender fanns till exempel Kallocain av Karin Boye och På stranden av Nevil Shute med och nu är det dags för ännu en bok som tillhör genren med hemska framtidsskildringar. Extra passande då Kulturkollo har en framtidsvecka just den här veckan.

Årets första lucka innehåller 1984 som skriven av George Orwell och gavs ut 1949. Den beskriver ett totalitärt samhälle där medborgarna är ständigt övervakade av Storebror. Huvudpersonen Winston Smith bor i en provins i Oceanien som tidigare kallades Storbritannien, men staden han bor i heter fortfarande London. Jorden består nu av tre superstater varav Oceanien är en av dem. Oceanien är (eller påstås vara) i krig med än den ena och än den andra provinsen. Det beror på vad som passa Partiet, det enda parti som existerar och styr befolkningen. Winston arbetar för Sanningsministeriet och ansvarar för Partiets propaganda och att ändra historien för att passa den. Inledningsvis accepterar Smith sitt liv och allt som styrs av Partiet, men när han träffar Julia börjar han önska något mer av livet.

Många av mina elever har läst och gillat 1984. Själv tyckte jag att den var lite trög när jag läste den i somras, men också intressant och faktiskt väldigt aktuell. Efter att Trump blev president i USA ökade försäljningen av Orwells klassiker. I en tid med fabricerade nyheter är Partiets alternativa historieskrivning intressant att ta del av.

Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och även andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: prisad och förbisedd

I måndags delades Augustpriset ut i tre kategorier och dessutom Lilla Augustpriset till en ung och lovande författare. Ganska ofta tänker jag på att det finns en speciell kategori böcker som brukar prisas, medan andra förbises. Lite beroende på prisets inriktning så klart. En man kan inte få Baileys Women’s Prize for Fiction och det är omöjligt för en översatt bok att få Man Booker Prize for Fiction. Veckans sista olikhetsutmaning för året handlar om ordparet prisad och förbisedd. Ditt svar kan handla om vad som helst inom den kulturella världen.

Raden av kända författare som aldrig tilldelats Nobelpriset är lång. Ibland handlar det om att författaren i fråga är mer populär nu än i sin samtid, eller att hen är eller var för kontroversiell. August Strindberg fick till exempel aldrig något Nobelpris, trots att svenska pristagare snarare var regel än undantag i prisets barndom.

Två andra författare som aldrig hann få priset var Inger Christensen och Assia Djebar. Detta trots att båda är skickliga skribenter och ofta fanns med i diskussionerna om tänkbara pristagare. Visst är det också många män som aldrig tilldelats priset, som Hjalmar Söderberg eller Graham Green, men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig på hur få kvinnor det är som fått priset. Virginia Woolf är ett annat exempel på en författare som borde varit självskriven med facit i hand.

Någon som nästan prenumererar på Augustpriset eller i alla fall på nomineringar är Eva Lindström som nominerats 11 gånger, men faktiskt bara vunnit en gång. Däremot har Majgull Axelsson, som jag tycker är en fantastisk författare, bara nominerats en gång för Aprilhäxan och Marie Hermansson, som har skrivit flera fantastiska böcker har inte ens blivit nominerad.

Det här var bara några få exempel. Ni har säkert fler!

 

 

Läs också:

Under odjurspälsen

Om den du är inte är den du vill vara kan du uppfinna ett nytt jag. Så gör Signe när hon börjar chatta med drömkillen Joel, men inte som sig själv utan som Frida i Karlstad. I Under odjurspälsen undersöker Klara Krantz identitet på ett kreativt sätt, mitt i den digitala värld som så många lever i. Som Frida vågar hon mycket mer och det liv hon skapar till sig själv är så mycket trevligare. Ändå är det inte okomplicerat med fantasiliv, speciellt inte när Joel vill åka till Karlstad och hälsa på. När hon sedan träffar Magnus som hälsar på kompisen Minna och börjar gilla honom, trots att han är lite märkligt och udda, blir det ännu mer komplicerat att kombinera sina två liv.

En sak Klara Krantz gör så himla bra är att beskriva såväl trovärdiga tonåringar som vuxna. Ingenting är tillrättalagt, men väldigt mänskligt. Signes pappa till exempel är på vissa sätt en ganska hopplös förälder, men samtidigt bra, precis som det brukar vara. Det är skönt med flerdimensionella vuxna i en bok för tonåringar, för det hör verkligen inte till vanligheterna.

Jag var tämligen säker på att Klara Krantz andra bok skulle vara en av de nominerade till Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok, men så blev det inte. Istället knep Johanna Nilsson ”ungdomsboksplatsen” med sin För att väcka hon som drömmer. Eftersom jag inte läst den kan jag egentligen inte uttala mig om huruvida juryn valde rätt eller fel, men helt klart är Under odjurspälsen en bok värd all uppmärksamhet den kan få.

Läs också:

När jag tänker på framtiden

Veckans tema på Kulturkollo handlar om framtiden. Allt från morgondagen till den framtid som är långt borta. Utmaningen handlar kanske om det som förhoppningsvis händer ganska så snart. Så här lyder den:

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vad du vill dela med dig av!

Visst ska man leva i nuet, men det är så himla svårt så här den mörkaste tiden på året. Är man som jag en riktig julskeptiker hägrar inte heller pynt, granar och annat krafs. Däremot ser jag fram emot ledig tid med familjen och även om julhelgen kan vara mysig är det de andra dagarna jag längtar till mest. De när jag kan ägna mig åt att läsa de böcker jag inte hunnit läsa under året, se några halvsedda tv-serier och kanske ta en tupplur närhelst jag behöver en. Jag har med åren blivit grymt bra på att släppa allt och bara vara ledig och det ska jag verkligen vara under jullovet.

Sedan bjuder våren på en del trevligheter. En läshelg med bokklubben Bokbubblarna med gäster i Varberg första helgen i februari, påsklov i Spanien med mina tre favoritgrabbar och sedan en bokresa med Breakfast Bookclub och en massa superdupertrevliga bokvänner till Brighton veckan efter. Det ska bli så himla kul att återse staden efter nästan 20 år.

Böcker jag ser fram emot då? Helt ärligt har jag ingen större koll alls på vårens böcker, men jag har noterat att Marie Hermansson kommer med en nya roman i januari som heter Den stora utställningen och handlar om jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den ser jag verkligen fram emot!

 

 

 

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »