Väntar tills natten kommer

I sin nya bok skriver Christoffer Holst i en ny genre för en ny målgrupp. Fortfarande står relationer i centrum, men Väntar tills natten kommer är också en skräckroman, en alldeles lagom läskig och snyggt skriven sådan.

Lukas och Sam har varit ihop ett tag, men nu ska de äntligen byta sitt distansförhållande och tillbringa en sommar tillsammans. De har fått hyra en liten stuga vid Vänerns strand och trots att Lukas verkligen ser fram emot det är han också lite nervös. Sam har fått ett sommarjobb på det lokala museet, men själv har han inte mycket att göra. Mer än fotokursen på distans då, som han egentligen vill genomföra men har svårt att hitta energi till. Sitt eget jobb har han sagt upp och trots att han vill vara helnöjd med att få en he sommar med sin kärlek är han lite bitter och faktiskt också lite orolig. Tänk om han offrat för mycket.

Sam verkar bara vara positiv och jag tycker om hur Holst skapar en dynamik mellan huvudpersonerna och ger dem ett trovärdigt förhållande som bygger på kärlek, men också olikheter. Hade båda varit oroliga som Lukas hade det inte funkat och troligtvis inte heller om båda varit som Sam. Han ser verkligen inga problem med någonting. Inte heller tror han på Lukas när han berättar om det konstiga ljus han ser på nätterna över sjön och de obehagliga saker som händer i stugan. När Lukas hittar en gammal anteckningsbok får han information som gör att han börjar förstå orsakerna till det som sker.

Väntar tills natten kommer är en mysrysig historia och jag tycker om både miljön och karaktärerna. Peggy och Annie som äger det lokala caféet är mina favoriter, men jag tycker också om Lukas, kanske mer än om Sam. Relationerna står i centrum och visst blir det lite läskigt ibland, men skräckelementen hade helt klart kunnat få vara fler. Nu går det lite snabbt i slutet och det jag minns är inte det läskiga, utan det fina. För mig som inte är någon skräckfantast funkar det bra med relationsfokus, men för den som söker skräck kan det vara lite för lite av den varan. För att det ska bli trovärdigt behövs fler förklaringar och mod att vila i händelserna. Väntar tills natten kommer är första boken i en serie fristående sommarskräckisar för unga vuxna och där borde Holst fläska på lite mer med tanke på målgruppen. Jag kommer mycket troligt att läsa då jag gillar Holsts sätt att skriva, men mest ser jag fram emot För oss är natten ljus författarens nästa feelgoodbok för vuxna som kommer i höst.

Läs också:

Ända in i kaklet

Sista semesterveckan och jag ska nu läsa allt jag planerade att läsa i sommar. Men nej, det går självklart inte. På det hela taget har jag haft en riktigt bra lässommar, men så många av de där böckerna som legat och väntat på sin tur har jag faktiskt inte läst. Inför Crimetime blev det en hel rad deckare och egentligen fick jag tips på fler som jag verkligen vill läsa, men nu får det nog bli något helt annat ett tag. Den här veckan tänker jag läsa som en tok. När terminen drar igång vet jag att orken kommer att försvinna en period.

Hur går det med de läsmål jag satt upp för 2017?

Jag ligger bra till för att nå målet med 125 lästa böcker i år och jag har redan läst fler böcker på engelska än jag gjorde 2016, vilket var ett mål. Att läsa böcker av författare från 26 länder bör jag klara, men det har bara blivit två klassiker hittills och målet var tio. Det är frågan om jag fixar det. Då får jag leta reda på ett gäng läsvärda tunnisar. Några tips?

Har ni några läsutmaningar? Hur går det med dem?

 

 

Läs också:

Rafflande miljöer


Under rubriken Rafflande miljöer samtalar Sofie Sarenbrant, Malin Persson Giolito, Mats Strandberg och moderator Rebecka Edgren Aldén. De har alla valt ganska vanliga miljöer till sina böcker, en frisörsalong, en gymnasieskola och ett demensboende. Jag har läst två av tre, Störst av allt och Hemmet, två favoriter.

Varför springer de inte iväg? Varför ber de inte pl hjälp? Det är två frågor som man måste tänka på när man skriver skräck, säger Strandberg och då är den isolerade miljön bra att använda. Han använde en färja i sin förra bok och i Hemmet blir de dementa en ersättning för alla han som brukar vara de som ser spöken först. Han utnyttjar att de inte riktigt är trovärdiga och inte tas på allvar.

Att det blev en salong som blev platsen för Sarenbrants senaste bok var naturligt, berättar hon, då många litar mycket på sin frisör och delar många hemligheter med hen. Det gör att just en frisör kan få veta mycket som kan användas till fel saker. Miljöer står ofta i centrum i hennes böcker och hon gillar att skriva om spännande miljöer som dessutom är platser där människor ser likadana ut, som ett sjukhus. En plats som samtidigt är väldigt trygg, där de som sviker ett förtroende gör den läskig. Sarenbrant lyckas hitta skräck överallt och det har blivit hennes grej att skriva om miljöer som spelar roll

Persson Giolitos bok utspelar sig på en gymnasieskola, men också på häktet och i rättssalen. Varför det blev som det blev vet hon inte, men efteråt kan hon konstatera att alla miljöer har det isolerade och det klaustrofobiska gemensamt. Det gäller egentligen också Djursholm. När hon var full, men inte finansministerfull, försökte hon förklara för för kollegan Åsa Larsson hur hon skulle skriva sin roman från en punkt och punkten blev häktet. Det som var bra med att placera sin huvudperson i isoleringscell var att slippa alla mobiler som bara förstör. Det är författarna överens om, att just mobiler och modern teknik har förstört mycket i båda kriminalromaner och skräck. Platser som inte har täckning blir därför bra ställen att placera karaktärer. Däremot finns det miljöer som är uttjatade och kanske ska undvikas, men det är också skillnad på klyschor och klassiker. Som den isolerade ö Edgren Aldén skriver om i sin senaste bok. Den mörka gångtunneln och stugan i skogen är däremot miljöer som panelen vill undvika. Däremot önskar de att se själva skrivit den första boken om djurkyrkogård eller flygplan. Däremot skulle kanske en flygplats vara en bra plats, säger Persson Giolito, då det ska vara så säkert efter alla kontroller. Edgren Aldén lyfter fram segelbåten som en riktigt läskig plats. Ett isolerat hotell är kanske Strandbergs favorit.

En gymnasieskola är också en väldigt tacksam miljö att skriva om, säger Strandberg, där människor sammanförs av en enda anledning, nämligen att de är lika gamla. Det är också en plats för starka känslor och en plats som är svår att undvika. De flesta går gymnasiet och tvingas därför till en plats som kan göras väldigt skrämmande. Att ta de vanliga, bekanta miljöerna och skapa skräck och spänning där är en rolig utmaning, fortsätter han. Miljön blir då nästan som en karaktär. De kan begränsa, men också hjälpa till.

En flicka eller kvinna får inte lika mycket sympati när de begår brott, som pojkar och män kan få. Visst finns motsatsen, som Knutbymordet, men det finns ändå en tendens att göra hjältar av män som är brottslingar. Att välja att skriva om Maja, som är en rik tjej får väldigt lite automatisk sympati. Nu påstår Persson Giolito att hon aldrig kommer att skriva någon mer bok, men om hon ångrat sig så kommer hon troligen att återvända till fängelsemiljön. Det finns något otroligt klaustrofobiskt i den miljön och att undersöka vad som händer med människor som spärras in fascinerar henne. Hon har intervjuat människor som suttit inspärrade länge och en person menade att man självklart klarar det, men det händer något med en.

Vad händer nu? Strandberg ska skriva en ungdomsbok och jobbar dessutom med filmmanus till Färjan och Hemmet. Sarenbrant skriver på en ny bok om Emma Sköld och Persson Giolito kanske skriver något när hon inte är så trött längre. Jag hoppas att hon snart blir pigg och skrivsugen.

Läs också:

Nya krim- och dramatrender


Nu blir det fokus på tv istället för böcker i seminariet Nya krim- och dramatrender med Josefine Tengblad, Mats Strandberg, Martin Österdahl och Tor Jonassson. Tengblad dramachef på TV4/C more berättar att hösten bjuder på fler dramaserier än någonsin, hela åtta stycken. Sport och drama är det som säljer och trots att marknaden kan verka överhettad så verkar tittarna bara vilja ha mer.

Strandberg gillar att skräck- och krimserier börjar gå in i varandra och föga förvånande är nya Twin Peaks en favorit. Trenden med att blanda verklighet och det mer övernaturliga är något annat han gillar och nämner Åsa Avdic bok Isola och poddserien De dödas röster som bra exempel. Tengblad vill hitta serier som är just mer åt skräckhållet för att inte riskera att upprepa sig. Annat som publiken vill ha, eller vad tv-bolagen tror att folk vill ha är stjärnor som dramaserier byggs kring, säger Tengblad. Dyrt är en trend, säger Österdahl och eftersom du konkurrerar internationellt krävs det att även svenska produktioner blir större och bättre. Mycket blir då på engelska även här i samarbete med stora amerikanska bolag. Eller samproduktioner med andra länder som Danmark i Bron.

Österdahl har varit programredaktör på SVT och håller just nu på att titta ikapp på serier som andra bolag producerat. Han nämner The Wire, The Handmaids Tale och The Nightmanager. Konkurrensen i hemmen är större än någonsin förut i och med alla streamingtjänster som visa stora amerikanska produktioner. Det är både dyrt och svårt att konkurrera. Jonasson är agent och säger att det finns ett stort intresse för svensk kriminallitteratur även internationellt. Att många skriver serier är bra om de ska kunna dramatiseras för tv. Däremot är det en nu möjlighet att nå en publik, då filmbranschen i Sverige är så liten, säger Strandberg. Trots att han gillade filmen Cirkeln hade de kanske tänkt tv-serie om de vetat hur stor den trenden blivit. I en tv-serie finns det mer tid att verkligen följa karaktärer och inte så mycket behöver strykas, vilket var fallet med Cirkeln och säkert väldigt många böcker som blir film. När en bok ska kokas ner till ca 2 timmar, blir det självklart mycket som inte kan tas med. Möjligheten att skapa karaktärer som blir populära är lättare i en serie än i en film, säger Österdahl och Strindberg tillägger att tv-serier ofta är mer experimentella och nyskapande.

Förut hade tv-produktioner låg status, men så ser det inte ut längre. Ett exempel är Big little lies som har en väldigt imponerande rollista. Josefine Tengblad berättar att det märks att de stora skådespelarna både flyr till internationella serier, men också att andra stora skådespelare kan lockas hit. Det finna också fler internationella samarbeten i tv-seriebanschen, en bransch som inte alls är lika konservativ och ängslig som filmbranschen. Just ängsligheten märks kanske mest i Hollywood och kanske är det därför skådespelare som Nicole Kidman nu väljer tv.

Att skriva direkt för tv borde vara en möjlighet att nå ut med sitt skrivande. Alla producenters dröm är att hitta en bra författare som skriver direkt för tv. Det är dock ganska ovanligt, då de flesta börjar med bok som sedan görs om till tv-serie. De flesta serier bygger på just böcker, säger Tengblad och därför söker de efter bra böcker. Det är dock ingen garanti att en bra bok blir en bra film eller tv-serie. Andra gör tvärtom, som Hans Rosenfeldt som skrivit för tv ganska länge, men senare också böcker. Han tröttnade på trögheten i bokbranschen och vände tillbaka för att skriva tv-serien Bron. En serie med en extremt bra ”hisspitch”, vilket är viktigt för att skapa en succé, säger Martin Österdahl. Tengblad påminner dock om att första säsongen inte var någon jättesuccé, utan det var andra säsongen som slog brett. En udda karaktär som Saga Norén hade troligen inte funkat i en film, men i en tv-serie finns mer tid att utveckla en karaktär.

Lite roligt är det att Mats Strandberg avslutar med att tipsa om The Good Wife, som är en av mina favoritserier. Andra tips för panelen är Farang och Modus.

 

Läs också:

Ondskans psykologi


Helena Dahlgren är verkligen en moderator som är bra på att skapa en trevlig och personlig stämning. I dagens första seminarium för mig möter hon Mariette Lindstein och Torkil Damhaug för att samtala kring ondska. Hon inleder med att ställa frågan, ”finns ren ondska?” och nej, det tror i alla fall inte Lindstein. Damhaug, som har en bakgrund som psykiater menar att det snarare handlar om en brist på empati, vilket vi självklart vill bota, men det går inte att få bort ondskan. En person som är ond kan också vara trevlig och till och med god ibland.

Frågan är också vad som orsakar onda handlingar. Om det är självförsvar är det svårare att kalla det ondska, medan handlingar som förs för att skydda territorier, vinna pengar eller för sin religion. Då är den som utför den onda handlingen inte sällan övertygade om att hen gör rätt eller till och med något gott. Detta gäller speciellt vid terrordåd, men onda handlingar kan också tvingas fram av hot som skapar rädsla för att själv skadas eller att anhöriga ska bli inblandade. Det stora syftet kan göra att människor acceptera ondska för att man helt enkelt tror på den som egentligen är ond, men som utövar en känslomässig makt.

Lindstein som varit sektmedlem har funderat mycket på ondska och hur den som kan klassas som ond kan påverka så mycket. Just det stora syftet står över en enskild ond handling. Sektmedlemmar blir hjärntvättade och tror ofta att allt utanför sekten är ont och farligt. Sektens uppgift är att bekämpa den ondskan och deras ondska är därmed rättfärdigad. Lindstein talar om hur hon hjärntvättades till att vara rädd för de utanför, t.ex. psykiatriker och journalister som målades upp som de största fienderna. Efter att hon bröt med sekten fanns den rädslan kvar.

Lindstein berättar om den hjärntvätt hon utsattes för. I sekten bröts all kommunikation med omvärlden, de fick inte läsa tidningar, använda internet eller följa med i vad som hände i världen. En av de få händelser de fick se var 9/11 då sektledaren menade att detta skett för att de varit för dåliga på att bekämpa ondskan.

Kan alla utföra onda handlingar? Dahlgren frågar om Damhaugs huvudperson som på många sätt är både god och ond. Han har sett mycket och pratat med många som både utsatta för och utfört onda handlingar. För att kunna hjälpa måste du kunna sätta dig in i andra, även de som är onda. Detta påminner om att skapa karaktärer och det är viktigt att kunna gå in i både goda och onda sådana för att skriva trovärdigt.

Lindstein kunde inte förstå de som utsatte henne och det var inte heller hennes syfte när hon skrev sina böcker. Ingen i hennes böcker är helt verklig, utan de är karaktärer med drag från verkligheten. Även karaktärer som är onda kan påpeka och när hon skapade sin egen sektledare blev hon nästan manipulerad av sin huvudperson trots att han inte fanns.

Reglerna för kriminalromaner som Elly Griffiths tog upp under torsdagens Afternoon Tea diskuterades även här då båda författarna har med tvillingar i sina böcker trots att en regel var ”No twins”. Danhaug menar att det nu snarare är en trend att bryta regler och att man försöker komma ifrån tidigare klichéer. Som Lindstein säger skulle en bok som följde alla regler bli fruktansvärd och hon gillar själv att bryta regler för att det ska vara kul att skriva. Sedan är hon inte bara glad och god, utan ser fram emot att hennes böcker nu kommer ut på engelska och kan läsas av sektmedlemmarna.

Vilka härliga människor på scenen. Nu måste jag verkligen läsa något av såväl Damhaug som Lindstein. Det har var verkligen ett av de bästa punkterna på Crimetime!

Läs också:

Fängslande språk


Håkan Nesser, Tove Alsterdal och Christoffer Carlsson försöker tillsammans sätta ord på hur de skapar språket i sina böcker. Alsterdal påpekar att metoden för den språkliga delen är så komplex att den behöver brytas ner. Det är just det som ska göras i detta samtal. Carlsson håller med och säger att det visserligen finns enkla tips som ”undvik adverb”, men i övrigt är det lite mystiskt. Han vet att han undviker vissa ord och att han tänker i färger, men när han inte sitter vid datorn är det svårt att förklara. Alsterdal påpekar att det mycket handlar om att hitta ett språk till karaktärerna, eller kanske finna karaktärerna genom språket. Det gäller att hitta rätt ton för varje karaktär. Hon berättar om hur mycket hon fick researcha för att hitta språket till en nigeriansk kvinna som finns med i hennes första bok. Nesser arbetar också medvetet med att hitta röster. Han brukar börja med att bestämma vilka karaktärer som han ska gå in i och vilka som han ska betrakta utifrån. Vilket berättarperspektiv som väljs är också betydelsefullt. Skriver du i första person så måste du verkligen gå in i en karaktär och veta hur hen tänker och vilka ord hen använder. Ska du skriva som en karaktär som skiljer sig mycket från dig själv måste du ofta undersöka hur den personen lever och vilka erfarenheter hen har. Alla människor finns inom en, säger Alsterdal och menar att det inte alls är så konstigt att Nesser har en fjortonårig flicka inom sig som man kan tro.

De tre författarna skriver alla spänningslitteratur och Kerstin Wixe frågar hur de vet vad som ska avslöjas och när. Hur mycket planerar ni innan, frågar hon. Väldigt lite, säger Carlsson som brukar börja med en karaktär, men inte vet vad som ska hända mer än något eller några kapitel fram. Första utkastet tar ungefär tre månader och blir skit, sedan redigerar han i nio månader innan det blir en kriminalroman av det. Carlsson provade i Den tunna blå linjen att inte ha hemligheter för läsaren, utan istället låta karaktärer ha hemligheter för varandra. Spänningen blir då när hemligheter ska avslöjas och vad som händer då. Varje berättelse kräver sin egen struktur, säger Nesser. Varje bok av de trettio han skrivit har en egen struktur och eftersom det finns många sätt att skriva bra och ännu fler att skriva dåligt och sabotera. Frågan att ställa sig är om det är intressant för läsaren att ta del av, egentligen är det bara två frågetecken som behövs, vad som hänt och vad som ska hända. Det måste finnas en hemlighet eller något intressant som gör att spänningen finns kvar. Strukturer finns i oss alla, menar Alsterdal och talar om hur samma strukturer använts före böcker ens existerade. Hon planerar massor innan hon börjar skriva, men ändrar ofta ändå under skrivandets gång.

Författare skriver på olika sätt. Vissa planerar allt i detalj, andra påstår att de bara sätter två personer på ett café och bara låter allt komma. De ljuger, säger Nesser, för ingenting kommer automatiskt. Inte heller börjar karaktärerna leva och tar över handlingen, fortsätter Nesser och tillägger att det är trams. Det är däremot roligt om än riskabelt att skriva helt oplanerat. Nesser har ungefär samma planering som Carlsson och vet vad som händer några kapitel fram. Karaktärerna kan inte styra honom, men däremot kan språket dra iväg handlingen åt ett oväntat håll.

I tanken finns tusen möjligheter, säger Carlsson, men få saker funkar på pappret. Det är därför svårt för honom att planera, då han inte har en så tydlig idé som Alsterdal har. För henne är planeringen en förutsättning för att hon ska orka börja skriva en bok. Mycket kan ändras, men hon måste veta vart hon ska. Att tro att man märker vad som är bra och vad som inte funkar är viktigt, säger Nesser, som alltid läser sin bok högt för sin hund för att få höra den. Man måste tro på sin idé om det ska bli någonting. Det gäller också att våga skriva dåligt, säger Alsterdal och hävdar att det brukar lösa sig om hon kör fast i processen. Att det inte handlar om att man skriver dåligt, utan att man inte kommit på hur det hela ska lösas. Sedan måste man inse att det inte alltid är roligt att skriva och att det ofta blir dåligt om det är för roligt, tillägger Nesser.

Gällande miljön så är det viktigt att den passar in i historien. Den är en del av gestaltningen, säger Alsterlind. I en kriminalroman måste det finnas miljöskildringar som i alla böcker, tillägger Carlsson, men kanske inte så långa. Frågan är om de ska skriva mer, eller om romanförfattare borde skriva mindre. Det är viktigt att miljön är trygg och därmed verklig påstår många, men Nesser som skapar fiktiva miljöer menar att det går alldeles utmärkt. Istället kan det vara så att en verklig miljö kan stå i vägen för handling och karaktärer.

Samtalet kommer att handla om ord som inte passar i kriminalromaner och Carlsson ger exemplet ”mördare”, något som överraskar Kerstin Wixe, men Alsterdal håller med om att det blir onödigt överdrivet att tala om mord och mördare. Övertydliga detaljer som att personer nickar, skakar på huvudet, biter sig i läppen och så vidare. Det finns så mycket klichéer, både språkliga och innehållsmässigt och det gäller att skriva sig förbi dem, säger Alsterdal. Ofta blir det bäst att inte vara övertydlig, utan låta läsarna fylla i själva, säger Carlsson, medan Alsterdal berättar att hennes regel är att det som borde vara tydligt får bli det. De tre på scenen är också överens om att det inte finns några regler som man inte får bryta emot när man skriver. Allt beror på syftet och strukturen.

Det här var absolut ett av de mest intressanta och roliga samtal hittills under Crimetime, kanske främst för att kemin mellan de tre författarna var så bra. De verkade genuint intresserade av varandra och det gjorde att samtalet flöt på fint.

Läs också:

Thriller stars


Lars Kepler är inte någon favorit, men jag ville lyssna till Emma Donoghue och Helena Dahlgren är en duktig moderator. I samtalet med rubriken Thriller stars inleder Dahlgren med att fråga om de känner sig som stjärnor. Ingen av författarna på scenen säger sig känna sig som speciellt stora, förutom när de möter publiken som nu. Större delen av livet handlar dock om att vara hemma och skriva i myskläder. Alexandra Coelho Ahndoril säger att det kanske är bra att de ibland verkligen behöver komma ut i världen, då de riskerar att bli för introverta annars. Hennes man och skrivarpartner känner sig ganska obekväm med offentligheten och känner ibland att han spelar rollen som Alexander författaren. Anledningen till att de valde en pseudonym var att få slippa offentligheten, Emma Donoghue trivs också bäst hemma, men påpekar att resor är bra för att få inspiration till nya böcker.

Dahlgren fortsätter samtalet från gårdagens Afternoon Tea om var det går att skriva. Alexandra Coelho Ahndoril skriver i princip bara hemma på sin stationära dator, medan Alexander Ahndoril kan skriva överallt, även om han säger sig vara en bättre författare hemma. Emma Donoghue berättar att det vore omöjligt för henne att bara skriva hemma då hon reser så mycket och skulle tappa bort sitt skrivande och sina karaktärer om hon inte skrev under resorna.

Lars Kepler skriver ihop, medan Donoghue skriver ensam. Hon har visserligen skrivit filmmanuset till romanen Room och samarbetet med regissör, men det var en annorlunda process då rollerna var tydliga. Intressant är att vännerna blev mer imponerade av filmen än de varit av hennes böcker. Märkligt egentligen, men som hon påpekar verkar filmer vara mer glamourösa. Kanske för att det är där den röda mattan finns och även kändisskapet. Få unga läser också böcker, trots att väldigt många verkar vilja bli författare.

På alla seminarier har det funnits en ganska tydlig koppling mellan författarna på scenen. Här sänkas det och det gör att samtalet inte flyter lika bra. Kanske handlar det om att författarna skriver väldigt olika sorters böcker, eller för att engelskan inte är allas modersmål. Jag hade gärna lyssnat till Donoghue ensam, men hann tyvärr inte från flygplatsen i tid. Kepler är okej, bättre än jag trodde, men det blev mycket mer av en intervju än ett samtal. Jag hade gärna haft mer fokus på Donoghue, men nu tar Kepler nästan helt över, vilket kanske är naturligt då de utgör 2/3. En fjärde författare på scenen hade kanske gett en bättre dynamik.

 

Läs också:

På liv och död med John Ajvide Lindqvist


Kerstin Wixe samtalar med John Ajvide Lindqvist och är redan några minuter mer avslappnad än hon blev under seminariet med Jane Harper där hon talade engelska.

Himmelstrand är långt ifrån min favorit bland Ajvide Lindqvists böcker och det är skälet till att jag inte läst andra delen av trilogin Rörelsen. Det verkar dock vara en mer spännande bok och enligt författaren mer klaustrofobisk och det tilltalar mig med. Den handlar dessutom om en fiktiv John Lindqvist som påminner väldigt mycket om den verklige namnen. När han berättar om den låter den helt underbart absurd och briljant. Sista delen X: Den sista platsen har just kommit ut och där knyts alla trådar ihop. Målet var att skriva en riktigt hårdkokt thriller och Kerstin Wixe säger att hon först trodde att hon av misstag fått Lapidus senaste bok. Nu tröttnade Ajvide Lindqvist på all action, men den finns fortfarande kvar om än på ett ganska ironiskt sätt. Det låter i alla fall vansinnigt roligt när Ajvide Lindqvist berättar om den. Han är verkligen helt galen när han berättar, men påpekar att hans bok inte alls är rolig utan nattsvart. Den utspelar sig i en avdankad förort. Ett miljonbygge där allt gått åt helvete. Där finns barn och Ajvide Lindqvist berättar hur intresserad han är för hur människor formas och förändras. Linus är en av dem, systerson till Tommy T, den hårdkokta polisen i boken. Han har ett riktigt tufft liv och hamnar i kriminalitet för att ta sig ifrån hemorten.

Riktigt fel börjar det gå när hans pappa råkade ut för en olycka. När Linus får medicin för sin adhd lär han sig snart att medicin med amfetamin. Ajvide Lindqvist har också, inspirerad av A Clockwork Orange, hittat på ett eget språk som de kriminella använder. Detta för att ett sådant språk annars hade blivit daterat väldigt snabbt. Risken att inte framstå som trovärdig är också överhängande.

Brunkebergstunneln har en central del i Rörelsen och byggandet innebar många katastrofer. Människor som dog och försvann och enligt Ajvide Lindqvists fiktion tog Knut Lindmark, tunnelns skapare, livet av sig på grund av en kontakt med den andra sidan. Brunkebergstunneln dök upp redan i den första boken och finns med som en av de röda trådarna i trilogin. En annan är Peter Himmelstrand och vi bjuds på sång av Ajvide Lindqvist i en låt som uppmanar till att döda stockholmare, en låt som han berättar verkligen gick hem då ha sjöng den i Göteborg.

X är en person som dyker upp redan i Rörelsen, som spelar en stor roll i X – Den sista platsen. Men X är också den form som husen i förorten bildar. Femtusen människor bor där, med olika bakgrund. Som en småstad på höjden. Campingplatsen där trilogin inleddes kommer också tillbaka i sista boken. Ett fält som är underbart, men som också påverkar människor negativt. På fältet är alla den de verkligen är, på gott och ont.

Kerstin Wixes fråga ”Var får du allt ifrån?” är befogad helt klart. Ajvide Lindqvist vill svara som Hans Alfredsson ”Från en liten firma i Tyskland”, men blir sedan mer allvarlig och berättar hur det brukar börja med bilder som sedan blir en del av en bok. Två spöken på en flakmoppe, människor som lever i sina husvagnar och flyttar runt, golfklippt gräs eller något helt annat. Han har en liten del och sedan skriver han runt dem. Han liknar den vid en lek som heter ”Åsnan på stigen” där deltagarna berättar historier och det enda kravet är att det på något sätt ingår en åsna på en stig.

Trots att böckerna är svarta är John Ajvide Lindqvist en lycklig man. Han lever i eländet och mörkret när han skriver, får utlopp för det och kan sedan leva sitt vanliga goa liv. Det låter skönt och ganska sunt. Det är hoppfullt att lyssna till en glad, ironisk och lite galen Ajvide Lindqvist och inte en svart, destruktiv och deppig sådan.

Läs också:

Det slutna rummet


Anna Roos, Rebecka Edgren Aldén och Mariette Lindström samtalar med Estrid Bengtsdotter under rubriken Det slutna rummet. Av de tre har jag bara läst böcker av Edgren Aldén och jag gillar de två spänningsromaner hon skrivit. Senaste boken utspelar sig på en ö och där blir det slutna rummet ganska tydligt då det är svårt för vissa samhällsfunktioner finns långt borta. Anna Roos har skrivit Spel som till viss del utspelar sig på Handelshögskolan, där Roos själv gått. På Handelshögskolan har alla elever en syn på sig själva som duktiga och nu möter konkurrens av varandra. Kontrasten mellan huvudpersonerna Sol och Gustav liknar socialt den mellan Adam och Gloria.

Att placera händelserna i sin andra bok på en ö var något naturligt för Edgren Aldén, dels som en hyllning till klassiska pusseldeckare, men också för instängdheten miljön skapar. Ön finns på riktigt med annat namn och även karaktärerna. Edgren Aldén säger sig vara livrädd för att någon ska inse verklighetsbakgrunden. Även Lindsteins böcker utspelar sig på en ö. Hennes egna fångenskap utspelade sig i den amerikanska öknen, men hon ville skriva en bok som utspelade sig i Sverige och här finns ju ingen öken, men däremot öar.

Mariette Lindstein har skrivit en trilogi om att tillhöra en sekt. Miljön och karaktärer är fiktiva, men det har ändå hänt på riktigt och är Lindsteins bearbetning av sitt eget liv som sektmedlem. Dessutom handlar alla tre böckerna mycket om en psykologisk instängdhet och en social kontroll.

Något annat som är gemensamt för böckerna som avhandlas är att poliserna endast finns som bifigurer i bakgrunden. Böckerna är spännande, men det är inga deckare. Det är mer psykologisk spänning och handlingen drivs av ett intresse av att förstå agerande och händelser. Vikten av en putsad fasad är också genomgående i böckerna. Det är en del av vår tid, säger Edgren Aldén och talar om den fasad vi visar utåt på sociala medier, samt kravet att marknadsföra sig själv. Även på sociala medier söker vi efter trygga, slutna rum där vi kan vara oss själva. För mig fyller grupper på Facebook absolut en sådan funktion. Ett andningshål mitt i all offentlighet.

Lindsteins nästa bok handlar om hur sekter påverkar samhället och den naivitet vi har inför sekter. Jag oroas ibland över den naiviteten som finns kanske främst gentemot kristna sekter, då allt fokus ligger på muslimer. Jag tänker t.ex. på Livets ord och Plymouthbröderna som till och med driver skolor.

Just Lindsteins böcker har jag länge funderat på att läsa. Nu måste det bli av. Kanske ger jag mig på även Roos debut, även om den miljön inte lockar mig lika mycket. Kul ändå att faktiskt lyssna på för mig nya författare och inte bara på författare jag redan läst.

Läs också:

My story Jane Harper


Jag var inte riktigt färdig med Jane Harper efter gårdagens Afternoon Tea och därför blir det en text till om henne och debutboken Hetta.

Inledningsvis frågar Kerstin Wixe om filmrättigheterna, som är sålda till Reese Witherspoons produktionsbolag som tidigare gjort bland annat Gone girl och miniserien Big little lies. Vilka som ska spela de olika karaktärerna har hon ingen åsikt om, men jag hade kunnat se Witherspoon själv som Gretchen.

Boken Hetta skrevs under självvald press, då hon anmälde sig till en skrivarsajt online. Hon ville skriva om Australien då hon bodde där just då. Harper föddes i Storbritannien, bodde i Australien under flera år som barn innan familjen flyttade tillbaka till Storbritannien. Nu har hon bott i Australien sedan 2008.

Torkan är ständigt närvarande i Australien och den påverkar människor mycket. Något som fascinerade Harper som var van vid Storbritannien och allt regn. Att hon placerade handlingen i ett litet samhälle handlade mycket om stämningen som miljön ger. Ett litet samhälle som nästan stängts ner och ett typiskt australiskt sådant. Spänningar som finns i det lilla samhället och det begränsade antalet människor gjorde händelserna mer koncentrerade. Problemet med att alla känner varandra ger också en annan dimension. Harper berättar en historia hon skrev om som journalist där en kvinna fått sin farm vandaliserad, vet (eller misstänker) vem det är och menar att ingenting kommer att hända då de alla gått i skolan tillsammans med den lokala polisen. I Hetta är polisen utomstående och dessutom ganska ny i stan.

Aaron Falk lämnade sin hemort och när han återvänder tjugo år senare är det för att gå på sin vän Lukes begravning. Han tros ha dödat sin familj och sedan tagit livet av sig själv, något som inte är helt ovanligt i Australien tyvärr. Svåra omständigheter och tillgången till vapen är några anledningar. Kanske är det därför få ifrågasätter att Luke verkligen är skyldig. Egentligen är det bara hans föräldrar som tror att han är oskyldig och det är de som ber Aaron att undersöka fallet.

Parallellt med historien i nutid får vi följa Luke, Aaron och deras vänner som unga, när ett annat dödsfall står i centrum. Harper valde att göra flashbacks snarare än att låta personer i nutiden berätta, då hon gillar det och tyckte att det fungerade bättre. Hon har fått kritik från läsare som tycker att det är ett uttjatat grepp, men jag måste säga att jag tycker att hon lyckas väldigt väl. En annan sak hon lyckats med är att skapa en speciell stämning.

Journalistyrket har helt klart påverkat hennes sätt att skriva. Dels är hon van vid att skriva under press, men också för en otålig läsare. Få läser en hel artikel, påpekar hon, och det är därför det är viktigt att det viktigaste framgår tidigt. Hon skrev sin bok med denna läsare i bakhuvudet och gjorde allt för att hen inte skulle lägga ner boken. Om hon lyckats? Det tycker jag absolut. Mycket handlar också om att Hetta är väldigt välskriven och det går inte att sluta läsa utan att få veta vad som händer.

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »