Några litterära sommarpratare

Idag släpptes listan på alla sommarvärdar för Sommar i P1, 2017. Jag har inte hunnit gå igenom den sådär jättenoga, men i alla fall hittat några litterära värdar som jag gärna lyssnar till.

 

26 juni: Negra Efendić

30 juni: Ann-Helén Laestadius

5 juli: Malin Persson Giolito

8 juli: Linda Boström Knausgård

14 juli: Johannes Anyuru

20 juli: Moa Herngren

26 juli: Kalle Lind

30 juli: Fredrik Backman

 

 

Läs också:

Till minne av Ulf Stark

Jag var tio år gammal när Ulf Stark slog igenom med Dårfinkar och dönickar. I en mycket mer begränsad värld än den vi lever i nu hade jag inte tänkt så mycket på könsroller och definitivt inte ifrågasatt dem. När Simone blev Simon och fick ett helt annat liv, på gott och ont, båda roades och oroades jag. Några år senare kom Fasadklättraren och trots att jag egentligen inte minns vad den handlade om, minns jag känslan av den och så minns jag Björn Kjellman. Det var ett av flera manus till tv-serier och filmer som Stark skrev.

Just Ulf Starks förmåga att kombinera humor och allvar gjorde honom till en av våra största barnboksförfattare. Med ungarna har jag läst om Ulf och Percy, men den senaste tidens bilderböcker har jag faktiskt missat. Jag skyller på för stora ungar. Däremot ligger hans Augustprisnominerade Djur som ingen har sett utom vi med illustrationer av Linda Bondestam, i ett paket och väntar på upphämtning och senare leverans till systersonen. Den verkar härligt klurig! I januari kom hans senaste och sista bok Amy, Aron och anden, illustrerad av Per Gustavsson. Den får kanske bli nästa bokpresent. Här kan du höra Ulf Stark läsa högt ur den.

För den som vill uppleva mer av Ulf Stark finns här en lista på tio av hans böcker. Totalt har han gett ut många, många fler.

 

Foto: Caroline Andersson

Läs också:

Åka buss

Åka buss är en bilderbok med text av Henrik Wallnäs och bilder av Matilda Ruta. Den gavs ut av Natur & Kultur 2016 och nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok samma år. Under Litteralund samtalade författarna med bland andra Pija Lindenbaum om flykt som tema i bilderböcker.

Boken börjar när sommaren tar slut och regnet öser ner. När en kattfamilj flyr med buss och åker från farmor och pappa till ett land långt, långt bort. Mamman berättar att pappa kommer sen, men hon låter inte som vanligt när hon säger det. Vi förstår av bilderna att det pågår någon slags krig. Kattsoldater vaktar vägarna som bussen åker på, taggtråd finns i naturen och i fjärran åker tanksen.

Den lilla katten kramar sin gosekanin och blöter dess öron med sina tårar. De åker båt och alla måste vara stilla. När ingen ser smyger dock familjen ut på däck. Från båten tas de till en stor, grå och öde sal, där de vuxna sitter apatiska och barnet målar och verkar försöka vara mer som vanligt. Det är en sorglig, men också hoppfull bild av ett barn som trots allt fortsätter vardagen.

Mamman och barnet finns i ett snötäckt land och pappan som är långt borta kan inte komma dit. Bussarna har slutat gå. Men så kommer han ändå, eller är det barnet som reser i sina drömmar? Det går att välja själv hur berättelsen ska sluta och jag vill gärna välja det hoppfulla.

Jag tycker mycket om Åka buss och hade definitivt läst den med mina barn om de hade varit yngre. I förskoleklass tror jag att den hade passat perfekt. Wallnäs text är enkel och poetisk, men rymmer också en hel del tolkning. Varifrån kommer familjen, vart är de på väg och vad hände egentligen med farmor? Rutas illustrationer är fantastiska. Hon kommer nära ibland och håller sig på avstånd ibland, vilket skapar en känsla av övergivenhet. Färgerna varierar också och jag tror att bilderna skulle kunna leda till minst lika många samtal som texten. Det finns olika information att hitta i text och bild, vilket också är bilderbokens storhet.

Läs också:

Tala om lästorka

Regnet öser ner utanför, men här inne råder lästorka. Det har snart gått 11 dagar av juni och jag har ännu inte läst ut en enda bok. Istället har jag läst en massa inlämningar från mina elever, satt en massa betyg, sovit galet mycket, plöjt tv-serier och oroat mig för sjuk katt. Jag har försökt läsa, det har jag, men det funkar inte alls. Ögonen på hålla sig på raderna, men hjärnan är helt bortkopplad. Att läsa på engelska är inte att tänka på. Jag, engelskläraren, förstår inte vad som står. Det är en ganska läskig känsla.

Jag försöker se tillbaka på det senaste arbetsåret och leta tecken på vad som gjort mig så otroligt trött som jag är nu. Det är som att varje del av kroppen är utmattad, inklusive hjärnan. Det känns inte rimligt, som en kollega uttryckte det. Och nej, det gör det inte.

En arbetsvecka kvar och ett gäng lösa trådar att knyta fast. Kanske är det alla lösa trådar som gör mig trött. Kanske är det att jag lärt känna ovanligt många nya elever i år, eller att jag har fått ta hand om ovanligt många misslyckanden, som orsakats av någon annan, ett annat år. Betyg som inte fanns, men som nu gör det, ett år för sent. Kanske handlar det om för lite stabilitet. Att jag bytt ämnen och grupper under året. Att många av mina elever har en väldigt osäker framtid. Eller så är det helt enkelt så att kraven på lärare är otroligt höga. När jag tittar på hur andra lärare mår just nu, tror jag att det tyvärr är svaret.

Många saker har dock varit riktigt bra. Jag har fina elever. Trevliga ungar, som jag tycker om att träffa. Ibland när jag är riktigt låg och egentligen inte orkar gå till jobbet räcker det att gå in i vår skolbyggnad för att det ska kännas bättre. Det finns alltid någon, elev eller kollega, som gör att det finns anledning att le.

Jag ser fram emot nästa år. Det ser på pappret ut att bli ett bra sådant. Tjänstefördelningen är bra och min rektor har verkligen lyssnat på mig. Nu känner jag flera av de klasser jag ska ha och de nya ettorna är alltid lättare att hinna lära känna. Det blir bra. Jag ska bara landa först och hitta läslusten. Utan den mår jag inte riktigt bra.

 

Läs också:

Mer eller mindre festliga fester

Under veckan har Kulturkollo ägnat sig åt temat fest och kalas. Jag har funderat på filmer på temat och kommit fram till fem mer eller mindre lyckade.

Bilbos födelsedagskalas som inleder Sagan om ringen är ett finfint kalas. Jag har aldrig lyckats komma igenom böckerna, så därför är min upplevelse från filmen. Stort och maffigt!

Ett av det absolut värsta födelsekalasen på film måste vara när Agnes i Fucking Åmål sitter i princip ensam och sedan får besök av Elin och Jessica, som egentligen inte alls vill vara där. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det.

En ganska pinsam fest, som visar hur viktig popularitet är, finns i gamla 80-talsfilmen Can’t buy me love. Ronald, som helt plötsligt blivit cool, kör en helt galen dans och får med sig alla andra.

I Gudfadern finns fler minnesvärda fester, som inte alltid slutar på trevligt vis.

Det är under en stor fest i Sound of Music, som Maria och kapten von Trapp äntligen får till det. Eller i alla fall nästan. De dansar utanför festsalen och känslorna svallar om än på ett ganska så stillsamt sätt.

Vilka filmfester och kalas minns ni?

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: snabbt och långsamt

Det här läsåret är snart slut och det har gått otroligt snabbt, men samtidigt kan en enskild vecka eller till och med dag gå riktigt långsamt. Tiden är en märklig företeelse.

Olikhetsutmaningen handlar den här veckan om orden snabb(t) och långsam(t), välj själva om adjektiv eller adverb är er grej. Koppla samman böcker, film, musik eller annan kultur med dessa ord.

Böcker som går snabbt att läsa är absolut trevliga. Däremot klarar jag inte alltid av att läsa böcker där handlingen går för snabbt framåt. Bättre i bokform dock än i filmformat. Actionfilmer får mig att somna. En bok som är actionfylld, men ändå bra och läsvärd är Lotus Blues av Kristina Ohlsson, som på många sätt är som en riktig actionfilm.

En bok som jag läste väldigt långsamt var Du sköna nya värld, Aldous Huxley. Egentligen är det ingen seg bok, men en som kräver mer eftertanke än sträckläsning kan erbjuda. Jag kan gilla långsamma böcker rent innehållsmässigt, men blir ganska ofta frustrerad över böcker som inte går att läsa annat än väldigt långsamt. Det ställer krav på mig som läsare, men också på bokens innehåll och kanske ännu mer dess språk.

Slutligen måste jag påminna mig själv och kanske er om en bok jag länge tänkt läsa, vars titeln passar veckans tema utmärkt nämligen Tänka snabbt och långsamt av Nobelpristagaren Daniel Kahneman. Är det någon som läst?

 

 

Läs också:

She’s got The Power

Idag avslöjades årets vinnare av Baileys Women’s Prize for Fiction i the Royal Festival Hall, London. Det blev brittiska Naomi Alderman som belönades för sin fjärde bok The Power. Alderman vann också debutantpriset 2006 då priset hette Orange Prize for Fiction för boken Disobedience. Hon var också en av 20 författare på Grantas lista från 2013 med lovande författare under 40. Hon är född 1974 och har alltså passerat 40 nu.

The Power är en dystopi handlar om hur unga kvinnor får kraften att skada andra, faktiskt till och med död, med hjälp av strålar som de skickar ut från sina fingertoppar. När kvinnor världen över upptäcker sin kraft förändras maktbalansen och protester mot männens förtryck sveper över världen. Det resulterar i att män blir rädda för kvinnor istället för tvärtom. Det som också sker är att världsreligionerna skiftar fokus och inom islam är det nu Fatima, inte Mohammed som är viktigast, judarna lyfter fram Miriam och de kristna tillber Maria. Onekligen en intressant, kontroversiell och väldigt politisk idé.

Boken är blurbad av Margaret Atwood och är faktiskt också inspirerad av liksom dedikerad till densamma. Vad jag kan läsa mig till har Atwood fungerat som något av en mentor för Alderman. Det här skulle kunna vara riktigt spännande läsning!

 

Foto: Justine Stoddard

Läs också:

Några kulturella presenttips

Fest och kalas är temat hos Kulturkollo i veckan och utmaningen handlar om att ge kulturella presenttips. Här kommer mina!

Till studenten: Något att ta med sig på vägen in i vuxenlivet. Kanske en klassiker. En av mina favoritförfattare är Hjalmar Söderberg. Varför inte Doktor Glas, som brukar passa unga läsare.

Eller ett resesmycke från Mind the book för alla äventyr som framtiden förhoppningsvis bjuder på. Eller det här med det fina mottot ”I read; I travel; I become”.

Jag skrev också en boktipslista till ”mina” studenter, där du kanske kan hitta något annat passande.

Till dopet: Alla barn behöver ett bibliotek och jag köper ofta böcker som de kan använda ganska snart, då de presenter de får brukar vara böcker att läsa långt senare. En klassisk favorit är Knacka på av Anna-Clara Tidholm, som nu finns som stabil kartongbok. En present till föräldrarna kan vara Chimamanda Ngozi Adichies lilla bok Brev till en nybliven förälder. Den är tänkvärd.

Till bröllopsparet: Där får det väl bli något att göra tillsammans. Kanske biljetter till Utvandrarna på Göteborgs stadsteater.

Till konfirmationen: Min guddotter konfirmeras i sommar och om jag ska ge henne något kulturellt får det bli ett smycke eller någon annan sak, som en penguinmugg eller ett halsband. Jag tycker om det här med ett citat från Unga kvinnor.

Till midsommarfesten: Två böcker som utspelar sig (bland annat) på midsommar är Röda vita rosen av Mariette Glodeck och Adonis av Jens Liljestrand.

Läs också:

Grejen med substantiv och pronomen

”Grejen med substantiv är att de inte alls är namn på ting. Inte alltid i alla fall.” Så börjar Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. I efterordet konstateras också att ”grejen med substantiv är att de oftast är pronomen” eller i alla fall typ, eller inte, eller …

Lövestam kan helt klart konsten att göra grammatiken på samma gång väldigt enkel och väldigt svår att förstå. Hon har också en alldeles särskilt speciell talang för att lyfta fram det absurda i grammatiken och hur vi diskuterar densamma. Som att så många blir upprörda över ett indefinit pronomen. Avsnittet om de och dem är också synnerligen underhållande och dessutom lärorikt.

Det är möjligt att det krävs svensklärar- och/eller språknördshumor för att uppskatta Grejen med substantiv och pronomen, men har du det lovar jag dig en skrattfest utan dess lika. Det börjar redan på omslaget med ett asgarv åt marknadsföringsfrasen ”Nu med nominalfraser!”. Fantastiskt roligt. Jag fnissade mig därefter igenom boken och lärde mig också en del. Detta trots att Lövestam gång på gång påpekar att hon skrivit en humorbok, ingen lärobok. Kanske är fotnoterna det allra roligaste i boken. I alla fall skrattar jag lite extra åt dem.

 

 

Läs också:

Ingen normal står i regnet och sjunger

Alltså titeln på Sara Ohlssons senaste bok. Jag älskar den. Att döpa en bok till Ingen normal står i regnet och sjunger är precis lika briljant som att välja titeln Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vem som skrivit den där andra boken med fantastisk titel? Sara Ohlsson såklart.

Nu är Sara Ohlsson så mycket mer än en författare som lyckas med sina boktitlar. Innehållet håller nämligen samma klass. På ett sätt är Ingen normal står i regnet och sjunger en ganska enkel liten berättelse, men språket och känslorna gör att det lilla blir något riktigt stort. Det är lättläst och omedelbart, men också normkritiskt utan att vara moralistiskt. Budskapet är klockrent och jag är glad att Ohlsson valt att placera det i en bok som många kan och orkar läsa. Lättläst, men inte förenklat. Det är en ovanlig kombination.

Ella är en ganska så vanlig gymnasietjej, möjligen lite mer genomtänkt och frispråkig. Hon ifrågasätter och bryter normer på ett helt självklart sätt. Så som jag hoppas och tror att fler unga gör. De gymnasieelever jag möter gör det utan tvekan.

Ellas bästa vän är Charlie. De liknas vid Ronja och Birk, vänner som är självklara och alltid finns där för varandra. Det är därför det känns minst sagt lite kymigt för Ella när hon börjar få känslor för samma person som Charlie. Ett ganska klassiskt motiv alltså, i en ganska så nyskapande berättelse. Det är därför jag tycker så mycket om Ingen normal står i regnet och sjunger. 

 

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »