Category Archives: Thrillers

På andra sidan väggen

Anne och Marco är ganska nyblivna föräldrar till Cora. Kvällen vi träffar dem är de bjudna till grannarna på fest, men när barnvakten lämnar återbud blir det svårt att gå. Marco lyckas dock övertyga sin fru om att de ska lämna Cora i sin säng, ta med en babywatch och titta till henne med jämna mellanrum. Något som för mig känns helt otänkbart, men som Anne, mot sin vilja, går med på. Egentligen är det oklart varför hon gör det, för hon verkar inte ens gilla sina grannar speciellt mycket. Troligen gör hon det för sin mans skull, eller för att hålla koll på honom. Han verkar nämligen lite väl förtjust i grannfrun.

Kvällen blir inte riktigt som de tänkt sig och sista besöket hos Cora skjuts upp. När de äntligen kommer hem är barnkammaren tom. Någon verkar ha tagit henne. Att föräldrarna drabbas av panik är naturligt och polisen kopplas in. Under bokens gång avslöjas del efter del av kvällen och vändningarna är många.

På andra sidan väggen av Shari Lapena är lättläst och väldigt spännande. Jag läser snabbt och hetsigt för att få veta hur allt hänger ihop. Någon gång stannar jag upp och inser att språket egentligen är väldigt simpelt, nästan dåligt, men historien är så spännande att jag inte reflekterar speciellt mycket över det. Lite märkligt egentligen, då ett dåligt språk brukar irritera mig mycket. Nu blir det nästan effektfullt att språket är konstaterande, utan några som helst krusiduller. Det gör att det går att läsa precis så snabbt som innehållet kräver. En perfekt bok att få igång läslusten med.

Läs också:

Före dig – en bok som överraskar

fore_dig

Före dig av Lucie Whitehouse var en av sommarens stora överraskningar. Både för att jag inte hade några förväntningar, men också för att den innehåller flera rejäla twister. När det gäller förväntningarna så borde de kanske varit höga, då ETTA, som hör ihop med favoritförlaget Sekwa förlag, brukar stå för kvalitet. När det gäller twisterna så är de anledningen till att det här blir ett kort inlägg. Det betyder inte att jag inte rekommenderar boken. Tvärtom.

Det hela börjar med något så vardagligt som att en fru ska möta sin man vid flygplatsen. Hannah och Mark har ganska nyligen flyttat från New York till London, men Mark reser fortfarande en del. Hannah lämnade ändå New York för honom och försöker nu bygga upp ett nytt liv i London. Hon har bytt en lovande karriär mot arbetslöshet och är inte helt nöjd med situationen. Kärleken är stark och räcker långt, men mellan raderna verkar hon ganska ensam trots att hon har bra kontakt med sin bror som också bor i stan.

Hannah väntar på Mark på Heathrow, men han kommer inte. Först tror hon att planet är försenat, men snart inser hon att han helt enkelt inte varit med på det. Han har inte hört av sig och när hon ringer hans mobil får hon inget svar. Självklart blir hon riktigt orolig. Hon åker till slut hem till ett tomt hus och befarar det värsta.

När Mark äntligen hör av sig har han en naturlig förklaring. Hans mobil är försvunnen och han har blivit kvar i New York över helgen på grund av jobb. Hannah tror honom, men får sedan information som gör att hon misstänker att han ljuger. Det är upptakten till en riktigt spännande och välskriven relationsthriller, som jag sträckläste.

Före dig är Lucie Whitehouses tredje bok, men den första som översatts tills svenska. I oktober ger ETTA ut en ny bok av henne som heter Nära dig. Jag ser verkligen fram emot att läsa den och hoppas att den är lika bra som Före dig och att även The House at Midnight från 2008 och  The Bed I made från 2010 får svenska översättningar. Annars kan det hända att jag klickar hem dem på engelska.

 

Läs också:

Ett möte med terrorister

Saharasyndromet-321x520

Saharasyndromet är Christian Unges tredje bok om kirurgen Martin Roeykens, som arbetar för Läkare utan gränser. Den här gången befinner han sig på ett ebolacenter i Sierra Leone när han och fyra andra hjälparbetare blir kidnappare av en terrorgrupp, till största delen bestående av kvinnor. Vi får följa med på en galen bilfärd genom öknen till en skola i Algeriet, där terroristerna bestämmer sig för att stanna. Ledaren Abu Zai har blivit skjuten och riskerar att dö. Detsamma gäller Roeykens som verkar ha drabbats av ebola. Han isoleras och hans kollega Mette får i uppdrag att hålla terroristledaren levande.

Hemma i Stockholm finns Roeykens fru Nadine och hans två döttrar, Bella som är vuxen och Sasha som fortfarande är mycket liten. Trots att han fått en ny familj, kan han inte låta bli att ta fler uppdrag för Läkare utan gränser. Det gör att jag både beundrar och föraktar honom. Är det okej för en förälder att ta sådana risker som Martin Roeykens gör?

Mika och Bea, två av de kidnappade, har släktingar som kan tänka sig att hjälpa till och det bidrar till mer eller mindre trovärdiga sidospår. Handlingen kretsar en del kring terrorledaren Abu Zai och det som driver honom. Det är intressant skildrat och bidrar visserligen till en viss förståelse för hans dåd, men ursäktar det definitivt inte. Att det verkar finnas en koppling mellanAbu Zai och Roeykers fru är kittlande, men också lite krystat. Ibland blir historien lite väl osannolik och jag blir inte så lite irriterad på vissa saker Bella gör. Klart är dock att jag aldrig har tråkigt under läsningen av Saharasyndromet. Karaktärerna är intressanta, kanske främst Bella och Metta och tempot är skyhögt. Inte en död stund. Extra plus också för miljön och bokens aktualitet.

 

 

Läs också:

Mad Men med mord

highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag_inb_0

Igår firade bokklubben Bokbubblarna femårsjubileum med att dricka bubbel, äta japanskt och prata om Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith. Faktiskt glömde vi att sätta betyg, men vi var helt klart oeniga. Det vi var överens om att det är en riktigt snygg och välskriven bok, men då karaktärerna är mycket distanserade tyckte vissa att de var svåra att ta till sig. Själv älskade jag sättet Highsmith håller oss på avstånd och fascinerades av de på många sätt obehagliga och opersonliga huvudpersonerna. Ingen går egentligen att tycka om fullt ut, inte ens går de alla att förstå. Jag älskar också miljön och tidsandan, det kontrollerade och ytan som alltid verkar vara viktigast. Mad Men med mord är en bra beskrivning.

I Främlingar på ett tåg möts två män under en resa som kommer att förändra deras liv. Arkitekten Guy Haines verkar inledningsvis vara en ganska vanligt man, medan den rike Charles Bruno framstår som mer misslyckad. Han må vara rik, men han bor fortfarande med sin mamma och verkar ha få vänner. De två börjar samtala, äter middag ihop och börjar prata om personer som de gärna skulle slippa ha i sitt liv. Guy har en fru han inte längre älskar, som skjuter upp skilsmässan och Charles Bruno vill bli av med sin far. Egentligen är det väl främst den senare som på allvar tycker att de ska ”byta mord” med varandra, Guy tror nog inte han menar allvar och när Bruno verkligen tar livet av Guys fru börjar allt spåra ur. Guy, den ”vanliga” killen vill gärna leva ett okomplicerat liv, men nu är ett sådant liv ett minne blott.

Främlingar på ett tåg släpptes 1950 och en vecka senare såldes filmrättigheterna till Alfred Hitchcock. Jag har inte sett filmen, men jag kan förstå att Hitchcock ville göra film av denna krypande läskiga thriller. Om den är skrämmande att läsa, måste den vara ännu hemskare som film. I förordet av Henrik Berggren kallas Highsmiths genre för existentiella thrillers och det är en bra beskrivning. Det är inget blod och få läskiga detaljer, men extremt mycket tankar och känslor kring det som sker. Budskapet är glasklart, den som begår ett brott blir aldrig fri. Det är också tämligen glasklart att nutida författare, som Gillian Flynn, inspirerats av Patricia Highsmith. Jag är helt klart sugen på att utforska hennes författarskap vidare.

bokbubblarna

 

Läs också:

Spännande om trasig kvinna

O_HawkinsKv_påtgeCMY_107511

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins är en bok som ”alla” verkar ha läst, trots att den är alldeles ny. Kanske för att den jämförts med Gone girl av Gillian Flynn. Låt mig göra det klart från början, Kvinnan på tåget är en bra bok, men Paula Hawkins är inte en ny Gillian Flynn. Tycker egentligen knappt att Gone girl är Flynn, men det är en annan historia.

Det Paula Hawkins bjuder på är en bra och spännande studie av en kvinnas sammanbrott. Egentligen har huvudpersonen Rachel nästan nått botten redan när vi träffar henne, men det blir värre och vi får också ledtrådar till hur hon blivit den hon blivit. Rachel dricker bort sitt liv. Varje dag tar hon tåget till ett jobb hon inte längre har, för att behålla någon slags fasad. Tåget går förbi hennes gamla liv, huset där hon bodde med sin man. Han som nu älskar Anna och deras gemensamma barn.

Från tåget kan hon också se ett annat par. Hon kallar dem Jess och Jason och fantiserar ihop en hel värld kring dem, där de är det perfekta paret. Vissa små ledtrådar gör att hon någonstans inser att så inte är fallet.

En kväll befinner sig Rachel i sina gamla kvarter. Hon har druckit alldeles för mycket och minns inte mycket mer av kvällen än att hon talar med en man. Dagen efter vaknar hon upp till nyheten att en kvinna försvunnit precis där Rachel varit under kvällen. Det är Jess, som egentligen heter Megan och Rachel anar att hon kanske sett något. Om hon bara inte hade druckit så mycket kanske hon kunde hjälpa polisen att hitta Megan. Vissa saker vet hon dock och hon söker upp Megans man Scott.

Det är Rachel som berättar det mesta av historien. Naket avslöjar hon sina mörkaste sidor och det är svårt att inte beröras. En del av mig tycker verkligen illa om henne, men hon får ändå mina sympatier. Det måste vara svårt att se sin man lycklig med en annan, men samtidigt är igen värd att supa sönder sitt liv för. Väninnan som låter henne bo i sin lägenhet är verkligen en ängel. Hon har definitivt mina sympatier.

Även Megan och Anna berättar om sina liv och Hawkins ger oss pusselbit efter pusselbit. Allt är inte som det verkat vara från början, ingenting är lika enkelt och alla är de måna om en fin fasad. Kvinnan på tåget är en spännande och välskriven bok som jag läser snabbt, snabbt. Hawkins debut är väl värd uppmärksamheten, trots att det inte är en ny Gone girl, utan faktiskt en helt annan sorts bok.

 

 

Läs också:

En djävulsk hämnd

goi3d

Gå om intet är en den första roman jag läst av Sandra Gustafsson, men jag imponerades mycket av den självbiografiska Maskrosungen. Hennes språk är många gånger korthugget och nästan känslolöst konstaterande, vilket ger en fin effekt till det tunga hon skriver om.

Gå om intet handlar om två nu vuxna bröder. Tobias är den misslyckade brodern. Den andre sonen, som aldrig räknats lika mycket som storebror Joakim. När boken börjar förhör polisen Tobias och Joakims sambo Sara. I två olika rum sitter de och berättar två helt olika historier om vad som hänt sedan de sågs för första gången två år tidigare. Vi förstår genom förhören med Sara och Tobias att de har helt olika syn på vad som hänt och hur deras förhållande egentligen sett ut. Vi anar också att någonting har hänt Joakim.

Joakim och Sara har ett bra förhållande, men när Tobias kommer in mer och mer i deras liv dras Sara till honom. Han smickrar och är spännande. Hon blir förälskad och vi leva med honom, men Tobias övertygar henne om att bo kvar i huset med Joakim. Han vill till och med att Sara ska gifta sig med brodern, då hon kan få delar av huset vid en skilsmässa. Huset som Tobias anser är hans.

Det är lite Hans Koppel över historien om Joakim, Sara och Tobias och jag läser med hjärtat i halsgropen. Mycket står skrivet mellan raderna och det är en obehaglig och spännande historia Gustafsson bjuder på. Jag gillar det oväntade slutet och att jag behöver gå tillbaka och läsa om. Flera gånger sedan jag läste Gå om intet har jag tänkt på Tobias och funderat över hur han egentligen är funtad.

Läs också:

Jag är försiktigt optimistiskt

blood-harvest

Jag vet inte riktigt varför det tog tre försök innan jag tog mig igenom Blood Harvest, min första bok av S J Bolton. När jag nu läste den för tredje gången tyckte jag inte alls att inledningen var seg, inte heller hade jag svårt att hålla koll på de många personerna och alla försvunna ungar. Istället föll jag handlöst för kyrkoherden Harry och tyckte mycket om att följa hans något ovanliga kärlekshistoria, om man ens kan kalla det så. Evi är en arg psykolog med ett dåligt ben och kanske inte direkt den enklaste person att varken tycka om eller ha ett förhållande med. Jag kan dock inte låta bli att absolut älska henne.

Och så miljön, den engelska byn där kyrkan står i centrum och där traditioner och invanda mönster är starka. Lägg där till ett spöke och några döda spädbarn, som kanske blivit mördade, en galen mamma som hävdar att hennes dotter inte alls dött på det sätt som polisen trott, elaka mobbare och du får en spänningsroman helt i min smak.

Familjen Fletcher är också nya i byn och de har tre barn. Den lilla flickan Millie verkar ligga i farozonen, då någon lockar upp henne på en farlig plats i kyrkan varifrån flera barn ramlat handlöst. Hennes ena bror menar att någon försöker ta sig in i deras hus och talar om att han sett en liten spökflicka. Självklart är det ingen som tror honom.

Blood Harvest är en läskig och klaustrofobisk bok som gör mig lätt panikslagen på sina ställen. Jag kommer definitivt att läsa mer om Bolton, då jag tror att jag kan ha hittat en ny favoritförfattare. Jag är i alla fall försiktigt optimistiskt. Vad ska jag fortsätta med tycker ni?

Läs också:

Svart, skitigt, hemskt och alldeles underbart

generation-loss

Jag har sagt det förr och jag säger det igen -att låta andra bokbloggare tipsa om böcker var ett smart drag. I somras läste jag Generation Loss av Elizabeth Hand, efter rekommendation från Helena (och rätt många andra bokbloggare). Var det då ett bra tips även denna gång? Definitivt! Jag fick vibbar av Tami Hoag när hon är som bäst och det är ett gott betyg.

Vi får träffa Cass Neary som en gång var en hipp fotograf som gav ut boken Dead girls. Nu är hon mer eller mindre ett vrak som är helt beroende av såväl alkohol som droger. Fotograferat har hon inte gjort på många år. Nu får hon ett uppdrag av en gammal bekant att göra en intervju med den legendariska fotografen Aphrodite Kamestos och beger sig till ett kallt och regnigt Maine. Aphrodite bor på den myomspunna Paswegas Island och att få intervjua henne är få förunnat.

Väl i Maine tar Cass in på Lighthouse Motel där hon träffar en väldigt otrevlig värd, hans tonårsdotter som drömmer om ett mer spännande liv och en massa andra mer eller mindre udda figurer. Det är persongalleriet och miljön som gör mycket av Hands bok. Jag absolut älskar miljöbeskrivningarna och känner nästan att jag själv förflyttade mig till Maine under läsningen. Inte dåligt då jag läste boken i en solstol på en strand i ett stekhett Spanien.Historien i sig är spännande, men får stå tillbaka lite. Visst vill jag veta vart de försvunna ungdomarna tagit vägen, men det är långt ifrån det viktigaste.  Generation Loss är dock utan tvekan en riktigt spännande och välskriven bok och jag vill helt klart läsa mer av Elizabeth Hand.

 

Läs också:

Konsten att minnas

9170283559

Christine vaknar en morgon och känner inte igen mannen som ligger bredvid henne. Hennes första reaktion är en stor rädsla för vad som hänt under natten och för vad mannen gjort med henne. Inne i badrummen får hon dagens andra chock då kvinnan hon möter i badrumsspegeln minst 20 år för gammal. Det kan väl inte vara hon? Vad har egentligen hänt?

Så ser hon fotona vid badrumsspegeln. Christine står det vid en bild på hennes nya jag och vid bilden på mannen i sängen står det ”Ben, din man.”

”Vad är det som händer?” säger jag. Jag skriker, tårar rinner längs mitt ansikte. Mannen sätter sig upp i sängen med ögonen halvt slutna. ”Vem är du?”

”Jag är din man”, säger han. I hans ansikte syns trötthet, men inget spår av irritation. Han tittar inte på min nakna kropp. ”Vi har varit gifta i många år.”

”Vad menar du?” säger jag. Jag vill bara springa, men det finns ingenting att ta vägen. ”Gifta i många år? Vad menar du?”

 

 

Med ett oändligt tålamod möter Ben sin fru varje morgon. Han svarar på hennes frågor och försöker lugna henne. Varje dag återtar Christine några av sina minnen, men så fort hon somnar igen försvinner de och på morgonen vaknar hon utan att veta vem hon är, var hon är eller vem mannen vid hennes sida är. Varje morgon.

När en man som presenterar sig som doktor Nash ringer till Christine och berättar att hennes dagbok finns gömt i garderoben blir hon först oroad. Hon har inget minne av någon doktor Nash, men å andra sidan har hon inga minnen alls. Hon hittar dagboken, läser den och fortsätter att skriva. Varje kväll gömmer hon den på samma ställe och dagen efter ringer doktor Nash, presenterar sig och berättar var dagboken är. Boken blir ett sätt för Christine att återfå de minnen som hela tiden försvinner.

Innan jag somnar av S J Watson är en vansinnigt spännande och väldigt obehaglig bok. Jag känner nästan själv Christines klaustrofobiska rädsla och blir lika frustrerad som henne då hon tvingas börja om varje morgon. Tänk vad obehagligt att inte veta vem en kan lita på och faktiskt tvingas välja sida varje dag. Det här är en välskriven och mycket läsvärd bok som jag definitivt rekommenderar er att läsa!

Läs också:

Läskigt Koppel!

9174230565

Jag gillar verkligen Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel. Liksom hans tidigare böcker är det en tunn sak med ett sparsmakat språk och den här gången med ett mycket obehagligt innehåll. Ännu hemskare än förra boken Kommer aldrig mer igen, trots att den inte alls är blodig, eller kanske just därför.  Kom ska vi tycka om varandra är Koppels andra thriller i en planerad trilogi och jag tycker att han håller bra i genren.

Det är även denna gång en kvinna som är offret. En kvinna som är otrogen. Om man vill läsa Koppels två thrillers som ett moraliskt inlägg skulle det inte vara allt för långsökt att tänka att budskapet till otrogna kvinnor är ganska tydligt. Det går nämligen rejält illa både för Ylva i förra boken och för Anna i den här.

Anna träffar en ung man på en konferens och kan inte låta bli att gå till hans rum senare på kvällen, trots att en röst redan där viskar att det hon gör är fel. Men Erik är ju så lockande och en gång är ingen gång, eller? Knappast. Självklart. Koppel skruvar en till synes ”vanlig” otrohetsaffär ett antal varv tills det blir riktigt, riktigt obehagligt. Erik är nämligen inte en helt vanlig reklamare, utan en minst sagt annorlunda person. Han blir helt fixerad vid Anna och tänker definitivt inte släppa henne.

Lättläst, lättsmält och spännande. Hans Koppel skriver bra, det gör han helt klart. Kanske är det synd att boken tar slut så snabbt. Jag hinner inte riktigt landa i den. Samtidigt så är det lättlästa något av Koppels signum och det gör att hans böcker kan nå många. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av honom.

Läs också:

« Older Entries