Category Archives: Teater

Mira går genom rummen

9789176098974_200_mira-gar-genom-rummen_e-bok

Mira går genom rummen är en pjäs av Martina Montelius, en ganska kort sådan, men utan tvekan såväl tänkvärd som innehållsrik. Montelius funderar kring familjen och vad som egentligen kännetecknar en sådan. De som har de skarpaste tankarna är barnen Mira och Hans. Han och Mira bor tillsammans. De är irriterande styvsyskon som mer eller mindre tvingats ihop för att Hans pappa Göte och Miras mamma Hillevi bor tillsammans. Hans bor hos sin mamma ibland och oroas över att hon ofta lägger ansiktet i händerna och verkar väldigt ledsen. Miras pappa är ett geni under ett bord vid Kyrksjön och hon verkar inte ha så mycket kontakt med honom.

Montelius sätt att skriva är egensinnigt och på samma gång väldigt roligt och lika hemskt. Det blir tydligt att föräldrar inte sällan är egoistiska varelser. De säger till exempel att de skiljer sig för barnens skull, men i själva verket handlar det om att de själva vill bo på en annan plats, kanske tillsammans med en annan person. Barnen hade i många fall klarat sig utmärkt utan såväl bonusföräldrar som bonussyskon. Hans skriver till exempel på en bok om bonussyskon och han och Mira kommer fram till att det kanske vore bäst om Mira och hennes mamma flyttade, men se det går inte för Hillevi kan inte leva utan Göte. Göte tillägger att det är väldigt viktigt att föräldrar får ha ett fungerande vuxenliv, annars orkar de inte med sina barn.

Hans har en vän som han chattar med via Kamratpostens hemsida. Han heter Olof och har två mammor och två pappor. En mamma och en pappa är hans biologiska föräldrar, men för honom är de alla fyra lika viktiga. Det ska visa sig att alla inte delar den uppfattningen.

Så här säger dock Mira, ensam på scen och troligen vid detta tillfälle en slags berättare, om Olofs föräldrar och hans situation:

 

När Thomas och Stefan står och ser efter Olof känner de sig som om de svävade en halv centimeter ovanför marken. Min pappa har sagt att det är så det känns att ha barn. Som om varje dag är den första dagen i skolan, eller första gången man får rida på en häst, eller sitta i ett flygplan och känna motorerna rusa. Föräldrar älskar sina barn så mycket att de nästan inte kan hålla sig stilla. Så säger min pappa. Fyra människor har Olof. Som älskar honom så mycket.

 

Att Montelius väljer att låta barnen vara de som förstår och förklarar situationer snarare än de vuxna är befriande. Samtidigt är det lite obehagligt att läsa om dessa små minivuxna, som verkar förstå så mycket mer om livet än andra. Tänk om barn verkligen förstår mer än vi och att det snarare handlar om att vi väljer att inte lyssna på dem?

Mira går genom rummen är en intressant och läsvärd pjäs om man, som jag, gillar att läsa dramatik. Säkerligen är den sevärd också, men jag har inte sett den som pjäs.

Läs också:

Min bästa Shakespeareupplevelse

I veckan ägnar vi oss åt William Shakespeare på Kulturkollo och självklart handlar veckans utmaning om just honom och hans verk. Jag vill ta er med på en resa ganska många år tillbaka i tiden till 1989 då Backa Teaters fantastiska lokal Bulten invigdes med en version av William Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Visst hade jag sett teaterpjäser förr, men inte någon som grep mig så totalt. Vi gick hela klassen och många var berörda. Extra bra var det att några av skådespelarna kom till vår skola i samband med föreställningen. Det blev teater på riktigt. Att det var Shakespeare var kanske inte det jag tänkte mest på, men jag blev nyfiken på att se mer teater. Gärna på Backa Teater.

Fortfarande är En midsommarnattsdröm en av mina favoritpjäser av Shakespeare. Den har allt en komedi ska ha som kärlek, förvecklingar och ett gäng roliga bikaraktärer. Och så finns Puck och det var Anders Ekborgs tolkning av honom som grep tag i mig mest. Musiken gjorde sitt till. Musiken som jag minns som fantastisk.

Jag saknar Bulten som nu blivit Lek- och busland. Lokalen var mäktig och djupet i scenen saknar motstycke. Nya Backa Teater är fortfarande en riktigt bra teater med fina lokaler, men de tar inte andan ur mig som Bulten gjorde. När älvdrottningen Titania skred in långt inifrån scenrummet blev effekten riktigt cool.

I några dagar till kan du se föreställningen på Öppet arkiv. Jag vågar inte riktigt, men har kikat på några scener. Bra, men filmad teater är svår och det märks att föreställningen har några år på nacken, trots att den då var före sin tid.

En midsommarnattsdröm ja, här kommer en annan version:

 

 

Läs också:

Shakespeare med extra allt

Vintersaga_affisch

Igår såg jag En vintersaga, ett av William Shakespeares mindre kända dramer, på Bio Roy. En pjäs där den kände författaren verkligen gick all in och bjöd på hur mycket drama som helst. Att låta en rollfigur uppstå från de döda och återfinnas i duschen är ingenting mot dramatiken i En vintersaga. Observera att inlägget innehåller spoilers, men kanske ser man inte en pjäs av Shakespeare för att man undrar hur det kommer att gå.

Kenneth Branaghs Theatre Company bjöd publiken i Göteborg på en fartfylld föreställning, där Kenneth Branagh själv spelade den från början lyckligt gifta kungen Leontes av Sicilien. Det är jul och hans son gläds åt sina julklappar. Polixenes, kung av Böhmen, som på engelska får det finare namnet Bohemia, är där som gäst och Leontes vill att han stannar längre än planerat. Det är dock Leontes havande hustru Hermione (hej Harry Potter) som övertalar Polixenes att inte åka hem. Nu får Leontes en smärre flipp och får för sig att Hermione är otrogen och att barnet hon väntar inte alls är hans utan Polixenes. Det kom lite plötsligt minst sagt och lite överdramatiskt och teatraliskt blir det allt.

Hermione fängslas och Paulina, hustru till Antigonus som är kungens bundsförvant, försöker försvara henne. När barnet är fött tar hon den lilla till sin far och hoppas att han ska ändra sig, men icke. Inte ens när oraklet i Delfi konstaterar att Hermione är oskyldig ändrar sig Leontes. Han driver både son och hustru in i döden och Antigonus lyckas rädda dottern undan samma öde. Han tar sig till Böhmen, som här har kust, och lämnar henne där. Själv blir han uppäten av en björn. Hemska öde. Ni hör, det är drama så att det räcker och blir över.

Efter paus har det gått 16 år och prinsessan, som uppfostrats av en herde, har nu blivit 16 år. Hon har fått namnet Perdita och av en lycklig slump är hon förälskad i Polixenes son prins Florizel. Han gillar dolda identiteter vår gode Shakespeare och många av ingredienserna i En vintersaga har han använt många gånger förr. Nu börjar en komisk del av pjäsen, men Perditas lite korkade bror och ficktjuven Autolycus. Det är lätt att tro att de finns med för att nå en bredare publik. Det blir skördefest och Camillo, förr Leontes bundsförvant och nu lojal mot Polixenes, dyker upp förklädda för att spionera på Florizel och hans fattiga fästmö.

Efter en massa trassel lyckas prinsen och hans kärlek ta sig till Sicilien och bevisen för att Perdita är Leontes dotter når fadern. När Paulina visar en levande staty av Hermione, som sedan väcks till liv, får vi förmoda att de lever lyckliga i alla sina dagar.

Alla dör inte i slutet och trots alla tragedier räknas alltså En vintersaga som en komedi. Tragikomisk snarare skulle jag säga, men visst är slutet lyckligt så att det räcker och blir över. Att kalla Judi Dench för huvudrollsinnehavare var kanske överdrivet, men visst har hon en avgörande roll på många sätt.

Det är lätt att glömma hur många ord Shakespeare använder för att berätta ett ganska kort händelseförlopp, men ändå kan jag inte låta bli att älska alla hans krumbukter och de långa monologerna. Det är väl inte jättekonstigt att En vintersaga inte blivit hans mest omtalade verk, han verkar mest ha blandat de teman och motiv han brukar använda och fått till en berättelse som inte är unik, men ändå underhållande. Att se inspelad teater på bio var en annorlunda upplevelse, men jag gör det gärna igen. Riktigt hög kvalitet på skådespeleriet helt klart.

Läs också:

Kvällens kulturella innehåll

Vintersaga_affisch

Efter en vabdag med ynklig son ska det bli extra trevligt att få gå på något så ovanligt som bioteater. På Bio Roy visas 18.30 ikväll en uppsättning av Shakespeares En vintersaga med Kenneth Branagh Theatre Company, som håller till på Garrick Theatre i London. I huvudrollerna ser vi fantastiska Judi Dench och teatersällskapets ledare himself. Mitt sällskap är bokklubben Bokbubblarna och det gör det extra trevligt.

Kan du inte ta dig till Bio Roy just idag har du en chans till att se uppsättningen 15/2 18.30. Håll ögonen öppna efter inlägg imorgon, så får du veta om du ska skynda dig att boka biljetter eller inte.

Läs också:

Gränslandet – en tänkvärd show

Jag fick lite dåligt samvete när Oskar Hanska inledde med att antyda (eller ja, han gjorde mer än så) att lärarna troligen hade presenterat föreställningen Gränslandet som ”nån teater eller så” för eleverna. Någon elev i publiken var till och med snäll nog att högt och tydligt upplysa om att i klass x hade det varit precis så. Helt borta var jag inte i alla fall, för jag hade sålt in Oskar Hanska till eleverna (trodde jag i alla fall, men alla hade tydligen inte ens hört att vi skulle gå på ”nån teater eller så”, men det är en annan historia) och det var också han som fångade dem direkt då föreställningen började. Och han fick hjälp av de andra på scenen, som bjöd på en riktig show. Mest imponerade dansaren Mohanned Hawaz, som var helt otroligt skicklig. Hans lek med ”typiskt kvinnliga” kläder gjorde att han verkligen representerade det gränsland som pjäsen handlade om. Några av eleverna på IM blev lite chockade, men de flesta gillade såväl musiken som dansen. Musikerna var verkligen grymma.  Jag gillade också Oskar Hanskas parafras på Martin Niemöllers dikt om att våga stå upp för andra, trots att du inte hör till samma grupp som de gör.

Vad tyckte då eleverna. Ja, jag vore ingen riktig svensklärare om jag inte använde det vi just sätt i undervisningen, så det gjorde jag. Ett ganska spontant samtal kring vad titeln egentligen innebar och vad de fastnat för mest. Nu är de esteter och de går igång på musik, dans, sång och allt vad scenen hade att erbjuda, men de allra flesta gillade skarpt. En elev som aldrig brukar gilla något som har med skolan att göra och har ett pokerfejs som inte är av denna värld, klappade händer för glatta livet och dansade till och med i slutet. Mäktigt. Den som säger att kultur inte kan påverka unga människor borde tänka ett varv till.

Två andra elever ville veta vad q:et i HBTQ står för och det pratade vi om en stund (visserligen påpekade några klasskamrater att de hade vetat det om de inte vandrat ut från en föreläsning av RFSL för några veckor sedan, men nu vet de i alla fall). Queer är ett intressant begrepp som vi definitivt borde tala med om i skolan.

Några få var visserligen vansinnigt upprörda över att de tvingats se ”en sån där mansförnedrande hen-pjäs” och det var intressant, då enda gången hen nämndes var då en dikt av Nino Mick spelades upp. En fantastisk sådan, som handlade om att vara han, hon, hen och inte behandla sin barn som kön, utan som barn och då kanske hen är ett bra tänk. Det tyckte inte dessa elever, som var vansinnigt kränkta av något. Kanske var de också förvirrade av att allt inte var så fyrkantigt heteronormativt i föreställningen och queer kan vara läskigt. Om jag kommer att släppa dem där? Skulle inte tro det. Det kan bli mycket queer och mycket hen på svensklektionerna. Som av en händelse. Inte för att det aldrig händer annars, mind you, men för att det kanske behövs lite extra.

Och budskapet? Förslag från eleverna är ”höj rösten om någon blir utsatt eller diskriminerad”, ”det ska vara okej för alla att vara som de vill” och ”rasism är skit”. Det är väl en bra sammanfattning kan jag tycka.

Gränslandet gör en föreställning som produceras av Kultur i Väst i samarbete med Studieförbundet Sensus. Gruppen turnerar fram till 27/2, så det är kanske lite tajt att boka en föreställning nu. Om den återkommer och du är personal på en skola eller annan plats där ungdomar finns, ska du definitivt få chefen att boka en föreställning. Och om du är chefen, så är det bara att göra det.

 

 

Läs också:

Vad kul det är med teater

Mina teatertreor har haft sina slutproduktioner den här veckan och vad roligt det har varit att få se dem. Speciellt de elever som annars inte tar plats, men växer på scen, men också de andra. De är så bra.

Bäst var kanske Rasmus Lindbergs Den som lever får dö om tre personer vid livets slut och en kvinna som arbetar på hemtjänsten. Kvinnan börjar bli senil, männen är bröder och har båda älskat henne. Fantastiskt manus och lika fantastiska skådespelarprestationer. Jag grät en skvätt i slutet.

Även Flyktbilen av Anders Duus, om två gånger Bonnie och Clyde var riktigt gripande. Nutidens Clyde heter egentligen Robin och har inga vänner. Han träffar nyinflyttade Bonnie och de finner varandra.

Jag gillade också monologen baserad på Jonas Karlssons novell Karin, med titeln Krister. Annars är det svårt med monologer, det ställer oerhörda krav på skådespelaren. Ännu en elev vågade sig på att stå ensam på scen och framförde då texter av Martina Haag.

En grupp hade skrivit en stor del av manuset själva och döpt sitt verk till Öppen repetition för: ”Den röda gråskalan”, med scener från pjäser som Picknick på slagfältet. Vi får följa tre skådespelare som repeterar inför en föreställning och deras konflikter. Mycket rolig.

Det är spännande att arbeta med elever som är så kreativa som elever på estetiska programmet är. Svårigheten är dock att kärnämnen inte alltid står i fokus och sällan har högsta prioritet. Nu är det dock full fart framåt med Svenska 3 som gäller.

Läs också:

Den här gången höll lampan

imageFörra gången jag försökte se Whatever love means med teater Tamauer gick projektorn sönder och vi fick nya biljetter till dagens föreställning. Worth waiting for, skulle man kunna säga, because I’m worth it…

Pjäsen är baserad på Liv Strömquists böcker Einsteins fru och Prins Charles känsla och säger sig bjuda på ”oromantiska betraktelser av kärlek”. Så vidare romantiskt är det inte heller, men mycket tänkvärt och roligt på ett ”jagskrattarochsensätterjagskrattetihalsen” sätt.

Teater Tamauer består av tio fasta medlemmar och konstnärlig ledare är Anders Friberg. Jag imponerades både av skådespelarna, scenografin och musiken. Det var helt enkelt grymt proffsigt. Mina favoriter på scen var Sara Klingberg och Jan Ericson var verkligen briljanta , men Jarle Klingberg gjorde också ett fantastiskt jobb, många gånger med små medel. Hans porträtt av Hugh Grant i programmet våra mest älskade torskar, var till exempel grymt bra.

Samtidigt är det synd att lyfta fram enstaka personers prestationer, då det var är helheten som gör Whatever love means till den annorlunda pjäs den är. Den svartvita scenografin gör att scenen liknar serierutor, projektorn där text och bild illustrerar det som händer gör att känslan av att befinna sig mitt i en bok ännu större.

Jag tror tyvärr inte att det är så många föreställningar kvar, men får du chansen att se denna mycket sevärda föreställning, tycker jag definitivt att du ska göra det. Jag kommer helt klart att hålla ögonen på vad Teater Tamauer hittar på härnäst.

 

Läs också:

Gripande och obehaglig pjäs

Igår gästade skolan jag arbetar på av Riksteatern/Regionteater Väst med starka föreställningen No tears for Queers. Pjäsen bygger på en bok av Johan Hilton som  nu ges ut igen och vi får följa tre män som utsatts för hatbrott och dött. Mördats.

Tre män, tre städer, tre brutala mord.

Mårten Andersson, Mattias BrunnPeter Eriksson och Helena Sandström går in och ut ur otaliga roller och lyckas berätta om både brotten, förhören och rättegångar. De vrider och vänder på våra fördomar, provocerar och får oss att tänka, spelar på våra känslor och får i alla fall mig att må fysiskt illa.

Starkast var det när alla brott mot homosexuella räknades upp. Den sexåring som knivskurit en jämnårig för att han gillade rosa fick mig kanske att bli räddast. Vad lär vi våra barn egentligen?

Tänk om min lilla rosaklädda fyraårige kille som inte vill välja mellan spiderman och sina rosa byxor provocerar någon så mycket att han utsätts för våld.

Mina barn har redan lärt sig att det inte spelar någon roll vem man blir kär i. De vet att vissa barn har två mammor eller två pappor. De vet också att vissa barn inte har några föräldrar alls. De vet att alla människor är lika mycket värda trots att en del är rika och andra fattiga. De vet att alla ska få vara som de vill. Jag hoppas att de inte glömmer sina kunskaper när de blir äldre.

Min uppgift under dagen var att informera och presentera böcker vid ett bokbord utanför biblioteket inför och efter föreställningarna. Det kom en del elever fram och bläddrade och ännu roligare diskuterade. Allt från dem som läst om både genus- och queerteorier till dem som var övertygade om att homosexualitet går i arv och att barn som adopteras av homosexuella automatiskt blir både olyckliga och homosexuella. Min fråga om det då var så att alla homosexuella i sin tur haft homosexuella fick den unge herren att i alla fall tillfälligt ifrågasätta sitt resonemang. Vi diskuterade länge och väl, en diskussion som gick ut på att han försökte pröva sina argument medan jag ifrågasatte och problematiserade dem.

Det är viktigt att vi pratar om olikheter och att vi, alla vuxna, hjälps åt att försvara allas rätt att älska dem de vill utan att riskera att diskrimineras eller ännu värre hotas, misshandlas eller till och med dödas.

Alla riksdagspartier har fått lov att komma till skolan och informera inför valet på söndag, Ödets ironi placerade Sd på skolan under just denna hbtq-dag. De höll sig längre bort i korridoren. Annars hade det varit spännande att diskutera rättigheter för alla med dem. Svenska bögar kanske är okej?

Läs också:

Dagens böcker

image

Idag gästar Riksteatern skolan med föreställningen No tears for queers och jag står och visar böcker. Halv tre ska jag själv se pjäsen. Återkommer med tankar om den därefter.

Läs också:

« Older Entries