Category Archives: Skräck

Hemmet är skräck i min smak

Det är verkligen fruktansvärt när någon närstående drabbas av demens. Att hen finns kvar, men ändå är försvunnen. Joel, som är huvudperson i Mats Strandbergs nya bok Hemmet, ser sin mamma Monika förändras rejält. Det är som att hon blivit en helt annan person, i alla fall ibland. Arg och elak vissa stunder, men som vanligt andra. Att demens kan göra den drabbade aggessiv är dock inte ovanligt och allt verkar ha en naturlig förklaring.

Joel är den som får ta ansvar för modern. Hans bror lever sitt eget liv och orkar inte mer än att spela den perfekte sonen ibland. Själv är Joel långt ifrån perfekt och hans missbrukshistoria påverkar honom fortfarande. Det handlar dels om hur andra i samhället ser på honom, men också hur han hanterar situationen med sin mamma.

Monika har fått plats på demensboendet Tallskuggan, där Joels barndomskompis Nina visaar sig vara en av de anställda. Monika var viktig för henne då och även Nina påverkas därför av den äldre kvinnans förändring. Demensen gör Monika onödigt ärlig och hon säger en hel del fruktansvärda saker både till Nina och till andra i sin omgivning.

Hemmet Tallstugan befolkas av en rad mer eller mindre märkliga karaktärer. Att de är dementa och inte riktigt vet vad de säger eller gör, skapar en känsla av osäkerhet över vad som egentligen händer på riktigt och vad som bara händer i deras inre. Det gör läsningen obehaglig och jag blir egentligen mer skrämd av den klaustrofobiska stämningen och den lågmälda skräcken än jag blev av splatterorgien i Färjan (som jag mot alla odds gillade skarpt). Strandberg har nämligen i båda sina senaste böcker lyckats med att skriva skräck som också fokuserar på relationer och det gör det till böcker som passar mig som skräckskeptiker väldigt bra. Karaktärerna är människor av kött och blod, faktiskt också då de inte är det. Hemmet är inte en bok som bara är till för att skrämmas, utan också för att beskriva relationer mellan människor. Det är något jag verkligen uppskattar.

Många av mina elever kommer att sommarjobba på boenden för äldre eller inom hemtjänsten. Jag har självklart tipsat dem om Hemmet och hoppas att de läser och blir lite lagom skrämda. För mig räcker det dock att ha besökt farmor på boende för flera år sedan för att drabbas av miljön i boken. Jag tror att många kan känna så och det är därför jag tror och hoppas att Strandbergs bok ska nå många läsare.

Läs också:

Vad hände på Wylding Hall?

wylding-hall

Det var i början av 70-talet som bandet Windhollow Faire spenderade några veckor på Wylding Hall och där spelade in sitt klassiska album med samma titel. Nu har många år gått och bandmedlemmarna turas om att berätta om hur albumet växte fram och vad de var med om på Wylding Hall. Vi får också läsa om vad deras manager minns, en före detta flickväns tankar och bit för bit får vi till oss någon slags berättelse om vad som hände. Eller kanske hände. Den enda som inte får berätta något är sångaren Julian, då han inte längre lever. Vad som hände och när det hände är länge okänt för oss. Han blir en slags mytisk figur och beskrivs som obeskrivligt vacker och kreativ. Kanske var han det, eller så har han som många legender, blivit mer fantastiska i minnet. Min favorit är Les, sångerska och inledningsvis flickvän till Julian. Hon är amerikanska och lite av en udda fågel. Nu är de udda allihop i bandet, mer eller mindre, men Les sätt att vara ”en av grabbarna” och samtidigt helt sig själv var något jag tilltalades av. Till en början är det lite svårt att hänga med i de korta minnesfragmenten, men snart är jag ett med bandet och önskar nästan att jag fått vara med om inte på Wylding Hall, så i alla fall på den lokala puben för att lyssna på de nu legendariska spelningarna.

Jag älskar Elizabeth Hands sätt att skriva och jag tycker verkligen om Wylding Hall. Det är en kort och sparsmakad berättelse, men det finns oändligt mycket mellan raderna. Hela tiden finns känslan att de som intervjuas vet mer än de säger. Eller så är det helt enkelt så att de inte riktigt minns sommaren för länge sedan. Visst är det någon slags skräckroman, men för mig är det mest intressant att läsa om musiken. Det mystiska är bara bonus och det som gör Wylding Hall till en så läsvärd bok. Kombinationen av den klassiskt rockstjärnemyten, med droger, sprit och sex och mystiken i naturen och det gamla huset skapar en riktigt skön stämning. Jag verkligen älskar såväl stämningen och miljön.

Läs också:

Sjuka själar är härligt läskig

sjukasjalar-inb

Kristina Ohlsson är alltid bra. Hennes polisdeckare mer välskrivna än de flestas och barnböckerna angelägna. Faktiskt har hon till och med fått mig att uppskatta riktigt hårdkokta thrillers. Med nya boken Sjuka själar byter hon genre igen och ger sig på skräck, om än med många deckardrag.

Det hela börjar med att en ung man kommer tillbaka till sitt föräldrahem efter tio år. En av grannarna mår riktigt dåligt av att se honom, då han påminns av sin egen dotters försvinnande. Fanny, som dottern hette, var en period tillsammans med Lucas den unge mannen. Det var innan hon försvann spårlöst. Någonstans tror nog hennes pappa att Lucas har svaret på vad som hände och att den minnesförlust han säger sig ha drabbats av är påhittad. Han kontaktar polisen som utredde fallet och önskar att det tas upp igen.

Sanningen är att Lucas inte minns någonting av den period runt studenten, som han kanske hade velat glömma, men absolut inte förtränga helt. Det var bara några dagar kvar till vuxenlivet, då han försvann och hittades medvetslös tre veckor senare. De andra som också försvann kom dock aldrig tillbaka. Någonstans är Lucas rädd för att han själv varit inblandad i Fannys försvinnande på något sätt, men han kommer verkligen inte ihåg vad som hände. Frustrationen beskrivs väl av Kristina Ohlsson och det är lätt att leva sig in i det hemska som Lucas varit med om.

I prästgården bor nu Lucas gamla vän David, som han helt bröt kontakten med innan försvinnandet. Problemet är att han inte minns varför, men anar att han fått veta något obehagligt. Davids sambo Anna verkar också vara otroligt rädd och det kommer mer och mer tecken på att den som är skyldig till Fannys och Lucas försvinnande är aktiv igen. Allt som händer i prästgården gör läsningen riktigt obehaglig, men på ett ganska stillsamt och smygande sätt. Det gillar jag.

Jag sträckläste Sjuka själar under några intensiva timmar och tyckte verkligen om den. Kombinationen av skräck och pusseldeckare tilltalar mig verkligen. Brinnande träd, kors på oväntade platser och annat läskigt bygger upp en härligt läskig stämning.

Läs också:

En liten tugga som gjorde mig vrålhungrig

9781474603041_200_the-grownup_haftad

Gillian Flynns The Grownup är en långnovell eller kortroman och fylld av den där härligt läskiga ovissheten, som är så signifikant för den här favoritförfattaren. Knappt 100 sidor lång gör den bara att jag längtar efter mer Flynn, gärna precis nu.

Det är dock en fin bok det här. Inte ens i slutet är jag helt säker på vad som egentligen hänt, vem som talar sanning och vem som ljuger. Huvudpersonen är en av de trasiga kvinnor, som Flynn är så bra på att beskriva. En ung kvinna, som redan i inledningsmeningen förklarar vad hon livnärt sig på:

I didn’t stop giving hand jobs because I wasn’t good at it. I stopped giving hand jobs because I was the best at it.

Dessutom har handleden tagit stryk. Nu livnär hon sig istället på att mer eller mindre leka medium och en dag kommer Susan Burke och vill ha hennes hjälp. Hon har en styvson som hon påstår vill henne och hennes son illa. Historien hon berättar är riktigt obehaglig, men frågan är om den är sann.

På svenska heter The Grownup En sån som du och har getts ut av Albert Bonniers Förlag. En kort text som gör längtan efter en ny roman av Flynn vansinnigt stark. Skriv, skriv, skriv.

Läs också:

O läser King del 6

9789100146061

Färdig! Min första bok av Stephen King är utläst och jag är nöjd, samtidigt som det känns som att jag fuskat lite. Årstider är ju ingen skräckis av skräckmästaren, utan fyra ganska vanliga berättelser, utan övernaturligheter och så värst mycket skräck. Därmed inte sagt att jag inte blev skrämd under läsningen.

Avslutande delen Vinterverk blev en positiv överraskning. Jag gillade verkligen historien om herrklubben där en rad män umgås, dricker och ibland berättar historier för varandra. Historien om den blivande modern Sandra Stansfield och hennes läkare innehåller mer skräck än resten av boken tillsammans. Det gör att jag inte utesluter att jag kommer att läsa mer av King, men kanske någon kortare bok då, som förhoppningsvis inte är lika ordrik. Det är väl just slöseriet med ord som är min största invändning mot King. Mycket är otroligt omständligt beskrivet och det är inte riktigt för mig. Egentligen är det inget fel med språket i sig, mer än att någon borde ha strukit en hel del. Det jag blev imponerad av var dock det många gånger fyndiga och kluriga innehållet. Stephen King är trots allt en mycket bättre författare än jag trodde.

Vill du läsa de andra inläggen om Årstider finns de här:

O läser King del 1

O läser King del 2

O läser King del 3

O läser King del 4

O läser King del 5

Läs också:

O läser King del 4

9789100146061

Läsningen av Årstider går vidare. Sakta med säkert. Jag gjorde ett ryck, läste ut Sommardåd och blev skrämd. Det är rejäla twister på slutet som gör den här långnoveller/kortromanen riktigt läsvärd, trots svackan i mitten. Faktum är att jag gillar den här verklighetsbaserade skräcken mer, än den med konstiga varelser i.

Nästa del heter Höstgärning och då blir det dags att läsa ännu en filmatisering, nämligen Stand by me, en av mina favoritfilmer som barn. Höga förväntningar alltså.

Nu hoppas jag på lästid och läsflyt!

Läs också:

O läser King del 3

9789100146061

Det går trögt med Årstider just nu. Andra delen Sommardåd, som började så bra, känns alldeles för lång. Visst är relationen mellan pojken och den gamla mannen gripande, men när tiden gick började historien gå på tomgång. Nu har det hänt en del och spänningen stiger. Vändningar är bra och väcker en trött läsare.

Intrycket av King som författare hittills är att han helt klart kan berätta en bra historia, men att han ibland använder lite väl många ord för att göra det. Nu är det visserligen årets tröttaste tid och kanske är det orättvist att ens uttala sig om en för mig ny författare då, men jag gillar inte riktigt den mängd ord som används för att beskriva händelser som inte kräver riktigt så detaljerade beskrivningar. Jag kommer på mig själv med att skumma och det är aldrig ett bra betyg.

Trots allt är det här en tillräckligt bra bok för att läsa vidare, så det ska jag självklart göra. På återseende!

 

Läs också:

Himmelstrand är en märklig historia

9789170378003

Det börjar så bra i John Ajvide Linqvists nya bok Himmelstrand. På en camping vaknar någora människor och märker snart att allt förutom deras husvagnar har försvunnit. De lever i en tom värld, där de blir helt utelämnade till varandra. Stämningen är minst sagt obehaglig och det är en del intressanta karaktärer vi får möta. I en av husvagnarna bor de två bönderna Lennart och Olof, de är absolut mina favoriter. Det är svårare att tycka om Donald, en riktigt bufflig typ, vars hustru Majvor försöker släta över hans märkliga beteende. Något det verkar som hon ofta gjort, även om vi får veta att det finns en gräns. På campingen försöker Majvor pyssla om de andra och bjuda på hembakade bullar. Det går sådär. Så finns den före detta forbollsstjärnan Peter, med sin fru den förde detta fotomodellen Isabella. Det perfekta paret på ytan, men hjälp vad illa det är under ytan. Lägg där till en obehaglig dotter och du får en otäck familj. Anders, Carina och sonen Emil är på pappret den mest normala familjen. Riktiga Svensson-typer, men självklart finns det ett djup även hos dem. Och så hunden, jag förstår inte varför hunden är med.

Ajvide Lindqvist berättade i Babel att han inledningsvis hade ännu fler karaktärer, men att han tagit bort en del. Tur är väl det, då han har stora problem att göra flera av de som finns kvar till annat än karikatyrer. Han säger också att hundens kapitel är de som är roligast att skriva. Så kanske det är, men de är inte roliga att läsa och tillför absolut ingenting. Lite dödande av älsklingar, inte bara i handlingen, utan innan den ens skapas, hade varit att föredra.

Egentligen gillar jag mycket i Himmelstrand. Som musiken av Peter Himmelstrand till exempel, som ljuder över campingen och strömmar ur varje bilradio. Det är så underbart absurt och så härligt Ajvidiskt. Sedan gillar jag hur han bygger upp en miljö som är vardaglig och totalt osannolik på samma gång. Inte lika bra som i Låt den rätte komma in, eller i Människohamn, där miljön är så mycket trovärdigare och därmed läskigare. Jag blir som mest rädd när jag läser böcker där det hemska finns mitt ibland oss. I Himmelstrand känns det som om Ajvide Lindqvist anstränger sig för mycket. Det blir mer splatter än skräck och jag tröttnar. Tyvärr. Det hade varit så mycket obehagligare om handlingen kunde stannat på campingplatsen.

Himmelstrand är ingen dålig bok, men inte jättebra heller. Mest är den märklig och jag är säker på att den kommer att stanna kvar i minnet länge, mest för att jag inte riktigt förstår den.

Läs också:

En spökhistoria – två språk

9174990934

Så här i maj behöver jag böcker som slinker ner lätt. Kanske var det därför jag inte kom igen The Turn of the Screw av Henry James på originalspråk. Det gammaldags språket och de små nyansernas betydelse gjorde att hjärnan gick på högvarv. Således läste jag bara 4,5 böcker på engelska under maj, trots att målet var 5. Det får helt enkelt bli mer engelska i sommar som en förberedelse inför hösten. Jag läste ju trots allt bara en av de böcker jag planerade att läsa.

Jag läste alltså om Henry James spökhistoria på svenska och då klarnade historien lite. När skruven dras åt är en kortroman, eller långnovell om man så vill, som kan läsas som en spökhistoria, eller som en psykologisk roman.

Berättelsen inleds med en berättelse om ett sällskap som berättar spökhistorier för varandra. Douglas, en äldre man som många år tidigare hört en fruktansvärt hemsk historia, skruvar självklart upp gruppens förväntningar och mannen skickar då efter de anteckningar som hans systers unga guvernant gjort många år tidigare. Några dagar senare börjar han berätta och då förflyttas vi läsare in i historien där en guvernant (jag tolkar det som att det är samma guvernant som skrivit ned historien) reser till godset Bly beläget i Essex, för att ta hand om två föräldralösa barn, en yngre flicka som heter Flora och senare även hennes några år äldre bror Miles som blivit avstängd från sin skola. Vad Miles har gjort får vi aldrig veta.

Guvernanten börjar se två spöken, en man och en kvinna som visar sig ha varit anställda på Bly tidigare. När hon beskriver den manliga spöket för hushållerskan Mrs Grose bekräftar denna att det måste vara Peter Quint, tidigare betjänt på Bly. Det är dock den enda gången som någon annan verkar tro att spökena guvernanten ser verkligen existerar. Under resten av boken verkar ingen annan se spökena alls, vilket gör att det är lätt att tvivla på att de verkligen existerar.

När skruven dras åt räknas som en av världslitteraturens mest otäcka spökhistorier och det kanske den är. Tolkningen av historien är dock inte riktigt så enkel. Förordet av Mattias Fyhr handlar visserligen mest om spöken och hur dessa har beskrivits i litteraturen.

 

Carl-Johan Malmberg skriver så här i sin recension i SvD, en recension som för övrigt är mycket intressant:

Det rör sig om en av världslitteraturens otäckaste berättelser. Otäck inte bara för att det som händer är otäckt utan för att man inte riktigt vet vad som händer – och har hänt.

 

Jag håller med. Det blir aldrig helt klart om spökena som guvernanten ser verkligen finns, eller om de bara är hjärnspöken. Räddar hon barnen, eller skadar hon dem? Vad har egentligen hänt som gjort att pojken Miles inte får komma tillbaka till skolan? Och vad är det egentligen för förhållande som den namnlösa guvernanten och Miles har? Jag funderar också över vem Douglas, som berättar historien många år senare, egentligen är. Han berättar att historien handlar om en kvinna som varit guvernant till hans syster. Jag hade gärna sett en återgång till den inledande ramberättelsen i slutet för att få hjälp att tolka historien.

Jag tyckte om När skruven dras åt, då det är en mycket välkomponerad berättelse som verkligen fick mig att fundera. Det finns egentligen inga rätta svar, men väldigt många olika tolkningar till vad som egentligen händer. Klurigt!

Läs också:

En febrig roman

feberflickan_omsl

Feberflickan av Elisabeth Östnäs är nominerad till Bokbloggarnas litteraturpris och det är därför jag läser den. Att den blivit sönderälskad av ett stort antal bloggare spelade självklart in.

Det är en kort och intensiv historia som Östnäs bjuder på. Luna är huvudpersonen och en mycket annorlunda sådan. När vi träffar henne verkar det vara en ganska vanlig dag. Hushållerskan är ledig och Luna städar själv. Fadern och kvinnan som kallas hon ligger och sover middag som vanligt.

Men sover de verkligen?

Handlingen berättas som en febrig dröm. Osammanhängande och ibland ologiskt. Ibland känns det nästan som om Luna yrar och jag vet inte riktigt vad som egentligen har hänt. I alla fall inte inledningsvis, men långsamt, långsamt faller bitarna på plats. Med få ord beskrivs huset och Luna så väl att jag känner lukter. För det är mycket lukter. Mest luktar det skämda fåret som far och hon ätit av i flera dagar. Och så svett. Det stinker svett.

Feberflickan liknar ingen annan bok jag läst. Jag tycker om den, men är inte lika såld som t.ex. Bokbabbel och Skuggornas bibliotek. Jag ser dock verkligen fram emot att läsa mer av Elisabeth Östnäs. Hon har ett annorlunda sätt att berätta och hennes språk är vackert. Med små medel bygger hon upp en riktigt ruggig stämning. Helt klart en fin debut.

Läs också:

« Older Entries