Jag fångades av Amanda Hellberg och hennes blogg redan innan jag läste Döden på en blek häst, en bok som jag tyckte om men inte älskade. Boken stannade dock kvar och Maja Grå har dykt upp i mitt huvud ganska ofta sedan jag läste om henne.  Så ofta att jag bestämde mig för att lägga till Amanda Hellberg på min “Tvågångerärenvanalista” och jag har sneglat på första boken om henne Styggelsen många gånger. Nu ligger skräck lite utanför min comfort zone och den här boken verkar så ruskigt obehaglig att jag faktiskt inte vågat mig på den.

Istället blev det Tistelblomman som blev min andra lästa bok av Amanda Hellberg. Det är jag glad för. Egentligen är det lite för läskigt för en fegis som jag, men jag absolut älskade den. Miljön är underbar, ett stort, gammalt hus i Skottland som alla i den närliggande byn är livrädda för att besöka. Huset heter just Tistelblomman och det är hit Maja Grå flyttar. Hennes pojkvän Jack, den buttre skotten från förra boken, har redan bott där ett tag och försökt rusta upp huset. Ingen hantverkare har velat hjälpa honom och när han väl fick dit någon gick hantlangaren och dog. I huset självklart.

Maja tycker om huset, hon tycker om att bo där med Jack och hon tycker om byn som det ligger vid. De umgås en del med Tistelblommans ägare Fergus och Annie, som valt att hyra huset istället för att bo där själva. Hon tycker också att det är spännande att husets tidigare ägare var en känd skådespelerska från trakten. Lite väl spännande blir det dock då Jack reser iväg och Maja ska bo ensam i huset.

Maria Gripe var en barndomsfavorit och Tistelblomman påminner om hennes böcker i serien som inleds med Skuggan över stenbänken. Gränsen mellan verklighet och fantasi, mellan det oförklarliga och det logiska är flytande.  Stämningen är helt underbart mystisk och jag läser med skräckblandad förtjusning i ett rasande tempo.

Då inspektör King, Steve King (kan väl inte vara en slump?) dyker upp även i den här boken och erbjuder Maja Grå ett jobb finns definitivt förutsättningarna för en fjärde bok i serien. Då hoppas jag på en som håller sig mer i skräckgenren som Tistelblomman, än i deckargenren som Döden på en blek häst. Amanda Hellberg är nämligen grym på att bygga upp en riktigt spännande känsla i den här boken, som inte kom fram lika mycket i bok 2. Tistelblomman är helt klart en mycket läsvärd bok och nu måste jag verkligen läsa Styggelsen.

 Här kan du förresten läsa en intervju med Amanda Hellberg som var en av luckorna i min julkalender.

Läs också:

• Är det en lösning att hoppa?
• En ny början
• Vidrigt och vackert
• Zlatan är Zlatan
• Ny favoritdeckarduo levererar

Ibland behövs en biblioteksdeadline för att få mig att ta tag i en bok som legat länge. Den här gången plöjde jag Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. På förlagets hemsida kallas den för “en suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag” och den beskrivningen funkar okej. Det här är en riktigt spännande bok, i alla fall inledningsvis. Maja Grå är på väg till Oxford för att studera konst, men hon reser också till Brighton där hennes sedan länge försvunna mamma hittats mördad.

I Brighton träffar hon inspektor King och genom sin förmåga att se saker som inte finns kan hon hjälpa honom med ganska mycket. Jag får dock inte riktigt grepp om den här förmågan och tycker att det ibland blir lite löjligt då Maja helt plötsligt kommer på de mest fantastiska saker och King köper dem utan att blinka.

Innan speciellt mycket av fallet hinner lösas innan det är dags för Maja att åka till Oxford. Trots att hon inte själv ser sin begåvning och känner sig sämre än sina klasskompisar har hon kommit in på kursen. Det här är något som hon funderar mycket över. Hennes konst är lika grå som hon själv, Maja Grå, men professor Chesterfield verkar inte bekymrad. Han upprepar gång på gång att gruppen tillhör gräddan av konststudenterna i Oxford.  Maja är dock inte alls lika betagen i den självsäkre professorn som hennes kurskamrater verkar vara. Speciellt hennes rumskompis Nikita. Lite fascinerad är hon dock av kursaren Jack som målar groteska och hemska saker.

Det händer en del konstigheter på skolan, Maja ser till exempel en gestalt som verkar vara hennes mamma och det går en hel del rykten om saker som har hänt tidigare. En häxa som släpps ut ur en liten glasflaska, kvinnor som dör på en fest där männen överlever. Vad hände egentligen på skolan 1984? Och i vilket rum? I det rum som Maja delar med Nikita händer det helt klart mystiska saker, många gånger riktigt läskiga.

Döden på en blek häst tar tag  i mig redan efter några sidor, trots några irriterande brister. Beskrivningar pendlar mellan att vara vackra och väl banala, men jag gillar miljön både i Brighton och Oxford. Två städer jag tycker mycket om. Som en röd tråd finns doften av liljekonvaljer, både blommande färska, i parfymform och även ruttnade och hemska. En fin detalj.

Det är dock lite irriterande med alla engelska uttryck. Antingen är det svenska eller engelska, i litteratur gillar jag inte blandningen, speciellt inte om en mening består av flera språk. Det finns egentligen inga skäl att blanda in engelska uttryck och resultatet blir inte bra.

Det är en historia där man aktivt måste välja att dras med. Det är övernaturligt, ibland på gränsen till melodramatiskt, men det gäller att inte tänka för mycket om läsningen ska bli bra. Det funkar ganska ofta, men i slutet känner jag ändå att Amanda Hellberg slarvat bort en historia, som kunde blivit hur bra som helst, genom att gapa efter väl mycket. Det är så många trådar, vissa av dem rätt onödiga och helheten blir något av ett trassel av trådar. Det finns mycket bra i Döden på en blek häst, men den spänning som fick mig att läsa vidare i början ebbade tyvärr snart ut.

Jack, den buttre skotten, vad är egentligen så lockande med honom? Det förstår jag inte ens efter att ha läst ut boken. Arabella Chesterfield, professorns dotter och ögonsten, vem är egentligen hon? En del svar får vi, men för få och ibland för snabbt. Det räcker inte med de övernaturliga och spännande inslagen då vi allt för ofta brutalt dras tillbaka till verkligheten och inte sällan på ett abrupt och osmidigt sätt.

Det är modigt att blanda en deckarhistoria, med skräck, fantasy, lite kärlek och en del aka-porr. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Jag kan tycka att deckarbiten är den som kunde ha plockats bort. Visst är moderns död på ett sätt huvudhändelsen i boken, men den behövs egentligen inte. Det här hade kunnat bli en utmärkt aka-roman med övernaturliga drag och en kärlekshistoria som faktiskt får tid att utvecklas. Nu blir det en svag trea i betyg, tack vare en ruggigt stark inledning.

Läs också:

• När den man väntar på inte kommer
• Kort om Idol-Rakel
• En bok om en stilla sommar
• Munter? Definitivt Bra? Tja
• Himmel över London

Läs också:

• Omläsning och bokcirkelsplanering
• Saker att fixa till 2014
• Fascinerande konspirationsteori
• This bird has flown
• Med byn som berättare

Jag tittar på andra säsongen av Love my way och läser Människohamn. Det handlar om den bottenlösa sorgen i att förlora ett barn. Jag kan inte förstå hur det känns, bara föreställa mig och helt klart vill jag absolut inte veta.

Frankies dotter dör helt oväntat, Anders och Cecilias dotter försvinner spårlöst. De promenerar ut på isen en vinterdag för att besöka en gammal fyr. Maja har en röd overall och får springa lite i förväg. Hon behöver bli av med sin överskottsenergi och föräldrarna är inte oroliga. Vad ska kunna hända mitt ute på isen? Det som händer är både oförklarligt och fruktansvärt. Maja är som uppslukad av jorden. Inga spår syns i snön, hon är bara borta.

När vi träffar Anders igen har det gått två år. Han mår riktigt dåligt, dricker för mycket och Cecilia har lämnat honom. Han bestämmer sig för att återvända till Domarö, ön där hans farmor bor tillsammans med magikern Simon och ön som inte ligger långt ifrån platsen för Majas försvinnande. Han är fast besluten att få reda på vad som egentligen hänt henne. Mystiska saker händer och snart börjar Anders tro att Maja finns någonstans i närheten.

Här startar ett virr-varr av minnen och sägner från ön, Anders släktingar historia och framför allt historien om havet som inte vill lämna människorna på Domarö ifred. Jag är fascinerad helt klart, men ibland blir det lite för mycket folktro och mystiska saker för min smak. Ändå kan jag inte låta bli att läsa vidare. Jag vill också veta vad som hänt med Maja, vem som egentligen kör flakmoppen och vad det är Simon har i sin tändsticksask. Favoriten är dock farmor Anna-Greta som befinner sig i centrum både på ön och i Anders liv. En riktigt härlig dam som vet det mesta om det mesta.

Jag älskade Låt den rätte komma in och är inte lika överförtjust i Människohamn. Det är definitivt en bra bok, snyggt skriven och lite lagom mystisk. På vissa sätt nästan bättre än vampyrhistorien från Blackeberg, men ändå är det någonting som gör att jag inte känner lika stark. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag vet att jag trots detta kommer att läsa fler böcker av John Ajvide Lindqvist.

Läs också:

• En söt och mysig bok
• Fyra böcker i en
• Lo och livet
• Bombdåd i Linköping dödar två
• Om äktenskap och rädsla