Category Archives: Skoltankar

Snart jul för alla otäta lärare

Vi har det lyxigt vi som har en lång ledighet att se fram emot. Så brukar det låta när det talas om lärare och med tanke på hur lätt det varit att komma in på lärarutbildningar den senaste tiden kan nästan vem som helst bli lärare. Trots detta verkar få sugna när jag föreslår det.

Nu blir det inte lika lätt att komma in på utbildningen då Högskoleverket då 27 av 59 ansökningar om examensrätt avslogs. Katastrof skriver Lenita Jällhage i DN, men frågan är om det hade protesterats lika mycket om inte Stockholm drabbats. Hellre färre lärare som konkurrerar om platserna säger jag, det lär ge högre kvalitet. Att utbildningarna koncentreras till södra Sverige är ett problem, men inte att utbildningsplatserna blir färre-

Tyvärr råder ingen lärarbrist, då tjänsterna på många håll blir färre. Det heter att det beror på minskade elevkullar eller att lärartäthet inte spelar någon roll, men jag är skeptisk. Senaste PISA-undersökningen visar att svenska elever tappar allt mer och de är de redan svaga som halkar efter ytterligare. Där behövs med all säkerhet alla övertaliga lärare.

Jag håller inte heller med Hans Bergström om att friskolor är lösningen på allt. Hur många friskolor befinner sig i de mest utsatta områdena? Jag tror inte heller att vi kan skylla allt elände på det fria skolvalet, snarare på att alla elever inte får den hjälp de behöver. Det är här min övertygelse om att det behövs fler lärare på rätt plats kommer in. Du kan till exempel inte lära nyanlända svenska i hur stora grupper som helst och inte heller hinna se alla elever i ”vanliga” klasser om de består av 32 elever. Visst är det viktigast med bra lärare, men även bra lärare har sina begränsningar. Få av dem kan till exempel trolla med knäna och inte heller har de ögon i nacken.

Jag har arbetat i 3,5 år i min kommun och sedan dess har väldigt få, om ens någon, fått tillsvidareanställning. Istället vimlar det av vikariat och när vikariatet är slut är det således lätt att göra sig av med personalen tillfälligt. Det gäller också att hålla koll på LAS så att man inte tvingas anställa någon tillsvidare. Bättre då att leta fler vikarier.

Omsättningen på lärare är ett problem främst för eleverna, men också för lärarna. Att ständigt byta kollegor blir inte sällan som att börja om. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen att knyta nya bekantskaper och få del av nya kollegors kunskaper, men det finns en gräns. Stabilitet kanske inte funkar när man talar om Kina, men när det handlar om skolan behövs stabilitet och lite arbetsro.

Så vad tror jag? Jag tror på de täta lärarna. Att kunna locka med en bra lön är viktigt för att få de bästa. Sedan måste också en hel del göras när det kommer till arbetsmiljön. Vettiga arbetsplatser för lärarna finns i allt för få skolor. Där har jag tur. Många skolor har dock en arbetsmiljö för såväl elever som lärare som få andra skulle acceptera.

Morrica skriver alltid läsvärt om skolan och här kan du läsa hennes tankar om lärarnas löner.

Björklund tycker att det är viktigt kan han mycket väl få ge mig en lärarlegitimation. Den blir dock betydelselös om det inte satsas mer på löner och skolmiljö. Blir det bättre om vi arbetar 40 h/vecka som alla andra istället för 45? Jag gör gärna det förutsatt att jag får betalt för övertid, kan ta min semester när jag känner för det och får en sisådär 10 000 mer i lönekuvertet. Just nu känns det mest som ett sätt att pressa en redan stressad lärarkår ännu mer.

En sak är säker. Jag ska njuta av mitt jullov. Det är jag värd.

Läs också:

En infekterad fråga

Jag tillbringade gårdagen på en utbildning med rubriken Gift mot sin vilja där bland annat Sara Högdin från Högskolan i Halmstad talade om integration i skolan. Utifrån flera stora undersökningar talade hon om elever som inte tillåts delta i delar av undervisningen.

Det kan gälla till exempel simundervisning, sex- och samlevnadsundervisning eller på ytan oskyldiga ämnen som musik eller biologi. Hur ska vi förhålla oss till denna frånvaro? Måste alla vara med på allt?

Sara berättade om ett rundabordssamtal där hon var med tillsammans med barnombudsmannen och två representanter från DO. På frågan om huruvida barn ska få slippa simundervisning om föräldrarna vill så svarade representanterna från DO konstigt nog ja och hänvisade till respekt för andra kulturer. Vems rättighet ska vara viktigast? Föräldrarnas tyckte DO uppenbarligen medan BO självklart höll på barnet.

Vad är skolans uppdrag? Att barn ska få ta del av undervisningen i alla ämnen. Så måste det vara.  Ska man få använda könsseparerade grupper i till exempel sim- och sexualundervisning? Självklart skulle jag skulle säga. Till en början. Vi måste nå ungarna och när det gäller ämnen som simning är väl ändå det viktigaste att de just lär sig simma. Sedan kan inte all undervisning vara separat och frågor som rör jämställdhet och normer i vårt samhälle måste ständigt diskuteras. Det ena behöver inte utesluta det andra.Att bara tveklöst säga att könssegregerade grupper är ett steg tillbaka tycker jag är lite korttänkt. Är det verkligen ett steg framåt att ungarna inte deltar i undervisningen alls?

När våra elever skulle träffa ungdomsmottagningen förra veckan talade vår kurator med de personer som höll i utbildningen innan och bad dem informera killar och tjejer separat. Så gjordes inte och resultatet blev att flera av våra elever, främst tjejer men också killar, lämnade klassrummet. Alltså fick de inte någon undervisning alls. Är det bra?

Jag måste säga att jag inte gillar att dela upp eleverna i grupper efter kön, men när det handlar om sex och relationer är det ofta väldigt bra. Detta gäller oavsett varifrån eleverna kommer. Huvudmålet måste vara att eleven får den undervisning de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska kunna simma och att de alla ska få nödvändiga kunskaper om sin kropp, sin sexualitet och sina rättigheter.

Efter lunch talade Sandra Atler jurist från ECPAT Sverige om vad som egentligen står i lagar och hur man kan förhålla sig till internationella konventioner. Fokus var främst barnäktenskap och alla förmer av tvångsäktenskap. Varför är  barnäktenskap så vanligt globalt? Fattigdom eller bristande utbildning menade Sandra.

Hon tryckte på att det egentligen inte spelar någon roll om barnet samtycker till giftermålet egentligen då ett barn inte anses kunna säga ja till exploatering. All form av sexuell exploatering står i strid med barnkonventionen och dessutom är det farligt att ingå äktenskap för tidigt eftersom barnet då mister det skydd som barnkonventionen ger.

Barnäktenskap är inte okej, det står klart efter att ha läst barnkonventionen med detta ämne i fokus. Trots detta behövs en rapport 2010 som heter Gift mot sin vilja. Inte så lite skrämmande om man tänker på det.

Borde det inte räcka med en konvention om mänskliga rättigheter? Varför behövs en Kvinnokonvention och en Barnkonvention? Är barn och kvinnor inte människor? Från 1948 har det tack och lov hänt en del och de senare konventionerna är lite vassare och tydligare i sina formuleringen. När det gäller våld mot kvinnor har FN bara kommit fram till en gemensam deklaration. Det svåra har varit att enas om en deklaration om vad som sker i det privata rummet. Ännu svårare är det att enas kring våld i hederns namn. Där finns det bara en resolution vilket är en svagare form av skydd.

Artikel 16 i Kvinnokonventionen handlar om jämställdhet i äktenskap och familj. Där framgår ganska tydligt att medgivande för äktenskap ska ges. Det finns hinder för likabehandling och därför finns fler konventioner som komplement till deklarationen om mänskliga rättigheter. Äktenskap som ingås innan man är 18 ska inte vara giltiga. Viktigt är också att komma ihåg att det är skillnad mellan att vara myndig och att vara barn. Barn är man till 18 års ålder oavsett myndighetsålder.

Är det inte så att Barnkonventionen är uddlös om det inte händer något med länder som ratificerat men ändå bryter mot konventionen? Sverige har fått kritik och vi är inte ensamma. Tyvärr kan man inte komma med enskilda klagomål vilket gör att Barnkonventionen inte följs av de 193 länder som ratificerat den. Usa och Somalia har inte ratificerat konventionen.

Grundprincipen är att alla barn ska skyddas av Barnkonventionen oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Barnens bästa ska stå i fokus och de ska ha rätten att komma till tals. Viktigt att se barn som individ och inte som föräldrarnas ägodel. Det finns utrymme för tolkning och det är alltid lurigt.  Det framgår tydligt att barn ska skyddas mot alla former av sexuellt våld eller utnyttjande. Däremot står det ingenting uttryckligen om barnäktenskap.


Läs också:

Stockholmsäventyr

Dagen började tidigt på en mörk och snöig skogsväg med en störig väska på hjul. Tågresan på tre timmar är rätt lagom tycker jag. Skönt att läsa lite och hinna sluta ögonen. Läste några noveller av Munro och en var riktigt, riktigt bra. Vi har också hunnit med Hustruskolan på Odenteatern och nu ska vi på skolbesök.

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Om sex och sånt

Ni som följer mina tweets märkte att jag var på kurs igår Sex, unga och skolans roll med fokus på pubertet. En fantastiskt bra fortbildningsdag arrangerad av GR-Utbildning, VG-regionen och Göteborgs Stad.

Vi fick information om de riktlinjer som Hivprevention i Västra Götaland tagit fram för sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tyvärr är det här ett ämne som är allas ansvar, men blir ingens. Jag tycker att det är rätt att de här frågorna är hela skolans ansvar och det är definitivt bra om rektorns ansvar blir ännu tydligare i den nya läroplanen, men är det verkligen så att alla lärare är lämpade att undervisa i ämnet? Fortbildning för alla är definitivt en god tanke, men jag är ändå tveksam. Vi hade en ung och osäker lärare på högstadiet, som höll på att dö när sex kom på tal. Undervisningen leddes därför av Pogo Pedagog och det är väl inte direkt den bästa läraren i landet.

Linda Backlund från Skambyrån läste i sina dagböcker och fick i alla fall mig att bli tonåring igen, trots att jag aldrig skulle våga ens snegla i mina egna dagböcker än mindre läsa ur dem inför publik. Skulle du?

Underbara Emma Hamberg talade om pubertet och ritade kroppskartor, något som jag tror att även mina elever skulle kunna göra, trots att de tycker att det är ganska konstigt att prata om sex. Konstigt, men inte så ofta pinsamt faktiskt. Det gäller bara att ta det lite lugnt. Att föreslå onaniläxor det första man gör kanske inte någon direkt smart idé. Hennes bok Kärlek och 6 från pirr till petting är både oskyldig och rakt på sak på samma gång, men den verkar inte gå att köpa längre?

Jag tycker att det är grymt kul att prata sex och relationer med eleverna. Extra spännande var det att lyssna på Magnus Silfverstolpe, konferensens ende skolledare, som inte bara är biträdande rektor på Blackebergs gymnasium, utan sexualupplysare också. Han gav konkreta tips på vad man som lärare ska tänka på om man har elever som vuxit upp i en annan kultur och kanske i en annan religion. Mycket intressant. Jag är grymt sugen på att köra igång vårt hälsa-projekt precis nu, för att få prata om allt som har med välbefinnande att göra vilket självklart inkluderar sex, identitet, kroppsuppfattning, självkänsla och allt annat som upptar tankarna i tonåren och självklart även därefter.

Vi fick också en smygpremiär av den tecknade sexfilm som UR och RFSU ligger bakom. Till våren sänds både den och en serie om sexualkunskap i skolan där vi får följa en lärare, en klass och ett sexualkunskapsprojekt. I det klippet vi fick se listade läraren synonymer till könsorgan på tavlan. Det har jag också gjort, många gånger, men det var faktiskt lite pinsamt när min chef traskade in i klassrummet mitt i detta. Han mumlade lite åt tavlan där det stod kuk, fitta och en rad mycket mer fantasifulla och kreativa ord och gick sedan ut. Annars är just listandet en ganska avdramatiserande sak att göra. Vad ska man egentligen kalla sitt könsorgan? Vilka ord passar i vilket sammanhang? När växer man ur snippan och snoppen?

Vad ska man då använda för material?

Ovan nämnda Silfverstolpe har varit med och tagit fram materialet Kropp & sexualitet Fakta och metodmaterial för lärare som undervisar i svenska som andraspråk, som verkar riktigt bra. Det finns också ett material som heter Röda tråden och en sajt för lite yngre vid namn Fråga chans med en tillhörande sajt. Någon som använt?

Jag har också surfat runt lite efter böcker och sidor som verkar bra. Mycket har jag hittat på RFSU. Lämna gärna fler tips i kommentarsfältet.

kondom.nu

RFSU om sexualundervisning

Män som har sex med män, Kvinnor som har sex med kvinnor och Transpersoner och sex som finns på RFSL.se

Sex med mera av Sandra Dahlén, som visserligen har några år på nacken.

Kukbruk av Manne Forssberg, som jag gillar skarpt, trots att den inte vänder sig till mig.

Stora sexboken -för tjejer som har sex med tjejer av Helene Delilah och Malinda Flodman

Samtala om pornografi i skolan

Fittfakta som även finns på engelska med titeln Pussypedia.

Kukkunskap som har fått den underbara engelska titeln Dicktionary.

Slidkransen, som mina elever definitivt ska läsa.

Lilla snippaboken och Lilla snoppboken av Dan Höjer, som jag tror hade varit en bra början för mina elever.

Respekt: en sexbok för killar av Inti Chavez Perez

Unga tjejers bok om sex & kärlek av Katerina Janouch

Läs också:

Barnsligt och bra

Jag vågade vara lite galen och barnslig förra veckan och hade en lektion som fylldes med rim och ramsor. Mina elever som är mellan 16 och 19 hängde helhjärtat med på Pelle Plutt, Äppel päppel, Hallå där köp blåbär och andra godingar. Helt underbart att höra och se dem släppa loss totalt. Skratten och värmen följde med mig i flera dagar.

Nu vill jag leta upp fler, både till eleverna och till grabbarna O som älskar ramsor också.

Lilla Barnkammarboken ser trevlig ut, men sådana här böcker vill jag helt klart bläddra i innan jag köper dem.

Boken om Bagar Bengtsson kan vara lite svår, men varför inte. Den borde väl finnas på biblioteket om inte annat.

Har ni bra tips på böcker med rim och ramsor?

Läs också:

Jobbar hemma

image

Och egentligen lusläser jag kursplanen eller rättare sagt förslaget därtill för engelska år 9. Efter tepausen ska jag försöka samla mina tankar om kursplanen i allmänhet och de särskilda program som ska startas i höst i synnerhet. Nu när vi tvingas stå ut med Jan Björklund i fyra år till är det nämligen några frågetecken han behöver räta ut.

Läs också:

Sociala medier i skolan

I serien Lärare gör som ges ut av Natur & Kultur ingår Bloggen möter undervisningen -konkreta metodiska tips av Liza Greczanik. Precis som titeln säger är detta en väldigt konkret bok. Den handlar om fördelar och nackdelar med att använda bloggen i undervisningen. Liza Graczanik har också skrivit boken Elever online som jag ännu inte läst, men gärna vill läsa. Idag ska jag lyssna på henne på Bokmässan då hon ska vara med i seminariet Elever online – Var är lärarna? arrangerat av Lärarnas Riksförbund kl 15.00.

Jag håller helt med Greczanik när hon säger att skolan och dess lärare måste hänga med i den nya tekniken och ta in den i undervisningen. Många elever lever i den virtuella världen och detta kan vi utnyttja.

Jag använder sociala medier en hel del i min undervisning och dessutom för att kunna få ut information. Klassen har en blogg där minst ett inlägg i veckan ska publiceras. Där ligger också veckans planering och jag och mina kollegor brukar tipsa om bra länkar och böcker. Det går lite, lite trögt då många av eleverna har väldigt lite datorvana, men för varje vecka blir det lättare.

I höst har jag också börjat använda google docs med de elever som jag undervisar i svenska. Hittills i år har jag bara fått in ett enda papper, resten har lämnats in i digital form. Fördelen med google docs är att jag kan ge eleverna respons som de ser med en gång, när de sedan bearbetar sin text kan jag snabbt se den nya texten. Ingenting behöver mailas fram och tillbaka, ingenting sparas på fel ställe eller fel dator. Allt finns istället precis där det ska vara, på vilken dator som helst. Just bearbetningen av texter har blivit mycket bättre och det är en väldigt viktig del av skrivprocessen och därmed språkinlärningen. Möjligheten till dåliga ursäkter har också minimerats då eleverna ska lämna in sina uppgifter som blogginlägg eller google docs.

Igår gick jag igenom alla dokument mina elever delat med mig den senaste veckan, prickade av mot förra veckans planering och skickade ett mail till varje elev med information om vad som saknades. Nu funkar detta extra bra då jag har få elever, men ett papperslöst läraryrke hade varit mitt mål om jag varit kvar på grundskolan med mina 150 elever.

Facebook då? Ska lärare verkligen umgås med elever på Facebook? I en artikel i senaste Skolvärlden går en lärare så långt att hon kallar det oprofessionellt. Jag skulle istället säga att det är oprofessionellt att  inte utnyttja sociala medier för att nå eleverna.Däremot har jag valt att göra ett separat lärarkonto för mina nuvarande elever, på mitt ”vanliga” finns några gamla elever, men inte så många. Jag är egentligen inte intresserad av att samla vänner på Facebook, utan att använda de fördelar som finns med att nå eleverna lätt. Jag tillbringar inte heller kvällarna med att chatta med eleverna och har inga svårigheter att skilja på jobb och fritid.

Mitt mål är att mina elever ska ta ansvar för sitt skolarbete, sin närvaro och då är det viktigt att jag utnyttjar de kanaler som erbjuds. Att kunna sjukanmäla sig på Facebook, via sms eller via mail är självklart bra. Det är också bra att kunna dela ett google dokument med mig för att få respons på ett arbete. De elever som går nationella program större delen av veckan använder detta en del. Idag ska jag till exempel hjälpa en tjej med ett arbete i psykologi och dessutom ge språkrespons på hennes biologiuppsats. Som lärare fungerar jag allt oftare som handledare och mentor och det tycker jag är bra.

Det vi diskuterat en del mina kollegor och jag, är vad vi ska göra med den information vi får om eleverna när vi ser dem på till exempel Facebook. Problemet med att många unga inte riktigt har den respekt för internet och kanske lägger ut opassande saker försvinner knappast bara för att vi väljer att inte se. Som ett första steg har vi bestämt att diskutera vilken bild av sig själv som man vill förmedla till andra.

I måndags såg vi föreställningen Det tredje rummet, en fantastisk show om identitet. Där diskuteras frågeställningarna Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag vara? med hjälp av musik, dans, monologer på ett helt suveränt sätt. En av övningarna som skickades med handlade just om Facebook och hur en profil kan se ut.

Läs också:

Vad Jan bör veta

”Du som är lärare borde väl rösta på Alliansen” fick jag höra idag. Och här kommer mitt svar. Förresten svarade jag även personen IRL och jag var inte direkt lugn och sansad.

Över min döda kropp. Aldrig i livet att jag röstar på något parti i en regering som gör det bästa för att idiotförklara landets lärarkår. Det låter så fint när Jan Björklund säger sig vilja höja lärarnas status, men än så länge har jag inte sett något som tyder på det. Då har han ändå haft några år på sig.

Vi kan ha nationella prov varje vecka från att barnen skolas in på förskolan som ettåringar utan att för den del förbättra undervisningen eller för den del lärares eller elevers arbetsmiljö. Snarare tvärt om. Det hade kanske  varit en bra strategi om problemet, som Björklund vill göra gällande, ligger i att lärare inte förstår vilka elever som behöver extra hjälp. Hur dumma i huvudet tror han egentligen vi är? Fråga vilken lärare som helst vilka elever hon eller han tror ska få problem i skolan längre fram och du kommer att få ett svar. Redan i år 1 kommer du dessutom få svar som tyvärr är allt för korrekta.

Har Sverige en flumskola? Ja om flumskola definieras som Magister Björn gör, dvs en skola där eleverna arbetar uteslutande med läroböckernas instuderingsfrågor och räknar matte själva, endast stödda av bokens facit. Men att det skulle vara som Björklund menar att allting flyter runt och att eleverna bara gör vad de känner för är knappast en bild jag känner igen. Återigen lyckas Björklund, med sin sk. analys, få svenska folket att tro att lärarkåren i Sverige är slöa, slappa, likgiltiga och till på köpet riktigt dumma.

Kvalitet ska gälla framför kvantitet. Där håller jag med Björklund, men att hela tiden reflexmässigt påstå att lärartäthet inte påverkar kvaliteten alls är naivt och faktiskt lite korkat. Att bara planlöst pumpa in pengar i skolan utan att ställa krav på vad de ska användas till är självklart inte bra, men som det ser ut just nu är det knappast risk för att det ska bli så mycket pengar över direkt. Det finns massiva hål att stoppa dem i.

Kanske har minskningen av behöriga till gymnasiet en del med minskningen av glädjebetyg att göra, men vi får inte glömma alla neddragningar som gjorts i skolan de senaste åren. Vi har i år rekordmånga elever på IV, vilket skulle kunna ha att göra med att allt stöd på högstadiet drogs in förra året. Lärartätheten spelar ju ingen roll som ni vet. När vi nu får fler elever än vanligt har vi fått spara två tjänster. Vi har dessutom en sjukskriven specialpedagog som inte ersätts. Är det inte kanske självklart att färre lärare på fler elever gör att vi har svårare att nå varje unge och skapa de optimala förutsättningar för honom eller henne? Det våra elever alltid berättar om är hur osedda de känner sig och hur skönt det är att komma till oss som tar dem på allvar. Är det trolleri? Nej, just kursen ”trolla med knäna” missade jag på lärarhögskolan även om jag troligen skulle ha haft stor användning för den. Istället tror jag att det dels handlar om att de är äldre när vi möter dem, att vi från första stund behandlar dem som vuxna och därmed ställer krav på dem och har höga förväntningar. Det kan vi göra så länge vi har personal nog att följa upp dem och deras prestationer så att de inte bara misslyckas och ger upp.

Så vad vill jag? Jag vill ha en arbetsmiljö som är tillräckligt bra för att jag ska kunna göra mitt jobb. Jag vill nämligen göra ett bra j9obb och jag är tämligen säker på att detta gäller de flesta lärare i landet. Att då dra ner på lärartjänster och öka arbetsbelastningen för den personal som är kvar gör bara att yrkets status sänks ytterligare, samt att de riktigt bra lärarna söker sig bort från yrket. Det är lättare att överleva om du nöjer dig med att låta eleverna arbeta med instuderingsfrågor än att försöka skräddarsy uppgifter som utmanar alla elever på rätt nivå.

Hur ska statusen höjas? Lönerna måste höjas. Som det är nu hamnar lärarna mer och mer efter hela tiden. Kommunerna har helt enkelt inte resurser till löneförhöjningar. Förstatligande? Ja kanske, i alla fall tydligare direktiv från stat till kommun för att öka likvärdigheten och garantera en lägstanivå i landets skolor. Problemet med en lägstanivå är att den inte sällan blir ett tak. Minns bara de senaste löneförhandlingarna där lärarna skulle garanteras minst X procent och därmed fick max X procent.

Jag tror inte att allt handlar om att fler lärare ska sättas in i skolan och att alla som har problem ska sättas i en liten, separat undervisningsgrupp. Frågar du mig skulle jag säga att detta i många fall är bortkastade pengar. Just åsikten att ”jobbiga” elever ska tas ut från klassen för att inte belasta klassläraren tyder på en förlegad syn. Istället skulle jag vilja se mer flexibilitet och samarbete kring eleverna. Alla behöver få ett litet sammanhang ibland oavsett om du anses vara ”svag” (detta förhatliga ord) eller väldigt begåvad. Vet du hur tråkigt det är att sitta själv med en lärare stora delar av veckan? Jag som lärare dör nästan av bristen på dynamik och eleverna känner sig lätt som mindre vetande då de isoleras. Två lärare i varje klass som samarbetar och ibland tar ut några elever för extra stöd tror jag är det optimala. Det kräver att lärarna inte stänger in sig i ”sitt” klassrum utan faktiskt fixar att samarbeta. Där har den nyare lärarutbildningen varit bättre än den gamla. Läraryrket är inte längre ett ensamarbete och utan samarbete och lärarlag kommer vi ingenstans. Gärna mer personal alltså, men smart utnyttjad sådan. Vi ska bedriva undervisning, inte förvaring.

Lärarlegitimation? Kanske, men vad finns det för garanti med en legitimation egentligen? Räcker det inte att höja kraven för att komma in på lärarutbildningar runt om i landet, minska antalet lärosäten och framför allt se till att olämpliga individer inte får ta examen? Det finns slöa studenter på alla utbildningar och det finns idioter inom alla yrkeskategorier, men jag accepterar inte att skolministern utgår ifrån att vi alla tillhör idioterna. Jag är också förbannat trött på att alla som någon gång satt sin fot i skolan anser sig vara experter på densamma. Låt mig ha lite yrkesstolthet kvar och satsa åtminstone en liten, liten del av det ni nu lovar på något vettigt i landets skolor.

Så Jan och ni andra, hur har ni egentligen tänkt göra rent konkret för att förbättra skolan och lärarnas status? Jag har ännu inte hört något bra förslag. Stackars Eva Flyborg visste inte vad hon gjorde när hon började prata skolpolitik med mig, men jag hade bråttom och tycker dessutom att hon verkar så himla snäll att jag bara mumlade något och gick vidare. Folkpartiet ska vara ett lärarvänligt parti, men de är så långt ifrån det som det bara går just nu. För mig är politiken inte ens tydlig.

Så Jan och alla andra skolpolitiker, ni är mycket välkomna till min verklighet för att se den och byta några ord. Jag tycker att ni i de flesta fall är ute och cyklar, men jag lyssnar gärna på era argument.

Bild från Multimediabyrån

Läs också:

Pengar är pengar är pengar

När jag började arbeta på Individuella Programmet tyckte jag att jag fått världens bästa jobb. Jag, en fritidspedagog och tio misslyckade grabbar spenderade dagarna tillsammans. De dök upp i augusti med kepsen neddragen över ögonen, jackan uppdragen, kanske en sjal över ansiktet. Allt som syntes var deras arga och ibland tomma blick. De var värstingar, de var arga och de hatade skolan och alla som representerade den.

Min fritidspedagogkollega gav mig ett råd. ”Ring hem jävligt snabbt, innan det händer något strul och beröm dem rejält”. Första samtalet. Jag presenterade mig för en pappa. Hans första kommentar var ”Vad har han gjort nu?” ”Gjort?” sa jag ”jo han har jobbat hur bra som helst och varit fantastiskt trevlig” Resultat: En förälder på min sida, på skolans sida. Fortsätter ringa, berömmer deras söner, berättar hur trevligt vi tycker att det är att ha dem i klassen. En mamma blir gråtfärdig och säger att hon måste sätta sig. Det var länge sedan någon berömde deras barn. Så enkelt och så effektivt.

Veckorna går. Här finns resurserna. Här finns tiden att bry sig om. Här får alla lyckas på sin nivå. Varje dag ringer jag deras föräldrar. Oftast kan jag berömma och när jag behöver framföra kritik är det okej. De vet att jag bryr mig, att jag tycker om deras barn. De vet att jag vet att de gör så gott de kan. Både barnen och föräldrarna.

Pojkarna skriver sin första text, läser sin första bok. Lyckas. Får beröm. Snart åker sjalen från ansiktet. ”Vad trevligt att se ditt ansikte!” Kepsen åker av. ”Har du klippt dig? Du ser så annorlunda ut”. Blicken förändras, ögonen glittrar till ibland. Ett leende, ett skämt, en kram. Självförtroende.

Nästa höst börjar. En kollega tjänstledig, en sjukskriven. Ingen vikarie. Vi andra jobbar mer, resurserna krymper. Vi kan inte längre fånga upp alla som behöver vår hjälp. Idag på vår handledning pratade vi om dem vi tappat. Vad händer med dem? Jag har inte längre världens bästa jobb. Jag räcker inte till. Jag hinner inte med den extra pratstunden, den extra kramen. Jag försöker, försöker, försöker och det enda som händer är att min kropp säger ifrån. Det räcker nu, ta det lugnt.

Snart börjar en ny höst. En kollega kommer tillbaka. Två kollegor tjänstlediga, en blir övertalig. Ingen av dem ersätts. Vad ska vi göra? Vem ska vi offra? Vad ska hända med de vilsna och misslyckade pojkar och flickor som inte kan få vår hjälp? På vilket sätt sparar detta pengar?

Jag har inte längre världens bästa jobb.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-05-07

Valet närmar sig. Skolan är i fokus och som vanligt lovas allt och lite till. Jag skulle önska en nyanserad skoldebatt och bredare överenskommelser så att vi slipper alla ”nya” idéer och fantastiska förslag om burkaförbud och annat som knappast handlar om vår vardag. Jag vill ha tid att göra skoltiden så bra det bara går för varje unge. Med eller utan keps eller burka.

Läs också:

Om läslust och bristen därpå

Grabbarna O älskar böcker. I perioder vill de helst lyssna på dem, men mest vill de läsa. Vissa böcker, som underbara Gruffalon, kan de rabbla utantill.

Idag lekte de pappa, pappa, barn och de sex dockorna älskade såklart också böcker. Storebror och Lillebror bar bok efter bok till dockorna och satte sig och läsa för dem. Alla dockor hade olika favoritböcker och ibland började någon av dem gråta för att de ville att någon skulle läsa just deras bok. Då förklarade brorsorna att de måste vänta. Ibland fick någon annan välja bok först och då fick man lyssna på den. Så gör nämligen bästa brorsor och bästa brorsor var tydligen även dockorna. En ganska mansdominerad familj det där.

När nästan halva bokhyllans innehåll hade förflyttats till soffan startade de två papporna en bokaffär som det också gick att låna böcker i om man hade lånekort. Smidigt. Leken gick ut på att mamma och pappa fick böcker rekommenderade för sig och efter köpet fick de ställa tillbaka böckerna i hyllan. Smidigt sätt att slippa städa själva. Jag lyckades dock få dem att sortera böckerna själva då jag förbeställde böcker om Barbapapa och Rut & Knut och fick en fin hög när jag kom tillbaka till affären nästa gång. Där kan man tala om service.

För grabbarna O är böcker och läsning en naturlig del av det dagliga livet. Jag vet inte hur deras förhållande till böcker och läsning kommer att bli i framtiden och jag är säker på att det inte går att vaccinera sina ungar mot förlorad läslust. Jag hoppas ändå att de på något sätt ska ta till sig litteratur, genom örat eller ögat, för att få den breddning av verkligheten som läsning ger.

I mitt yrke träffar jag många som aldrig haft, eller som förlorat sin läslust. Många kan jag lura att börja läsa. Dels har vi läsning på schemat varje dag. I början läser några Metro och det är helt okej. Vissa kanske håller sig till Metro hela året, men många blir nyfikna på böckerna i klassrummet. Speciellt de böcker jag läser. Inte sällan lämnar jag över en halvläst bok till en elev som vill läsa den.

Jag läser mycket ungdomsböcker för att kunna ge mina elever lästips som passar dem. De flesta blir smickrade av att jag läst en bok, tänk på dem och sedan ger dem boken. Mina egna ungdomsböcker brukar tas med till skolan och ännu har jag aldrig blivit av med någon.

De riktigt skeptiska läsarna brukar jag läsa tillsammans med. Vi läser då samma bok samtidigt. Pratar om boken under läsningens gång, jämför hur många sidor vi läst (och då tar jag det medvetet väldigt lugnt). Villkoret är också att eleven väljer boken. Det är därför jag läst Ego girl och Snabba Cash till exempel. Båda böckerna vann en hel del på att jag hade någon annan att diskutera boken med. Läsning kan faktiskt vara väldigt socialt. Se bara på oss bokbloggare.

Vad vill jag egentligen säga? Att alla älskar att läsa? Absolut inte. Att alla måste läsa? Nej, men det är grymt mycket lättare att fixa en utbildning om man tränat upp läsförståelse och inte minst läshastighet. Jag ser det därför som en nödvändighet att lura eleverna att läsa. Inte tvinga på dem böcker, men erbjuda bra läsupplevelser. Funkar det alltid? Nej, men förvånansvärt ofta.

Läs också: