Category Archives: Självbiografiskt

Duktiga flickors revansch

Birgitta Ohlsson har alltid tillhört den lilla grupp politiker som jag har stor respekt för, trots att jag aldrig kommer att lägga min röst på hennes parti. I den självbiografiska och feministiska boken Duktiga flickorna revansch skriver hon om sin, ibland tuffa, väg till den position hon har idag, men också om varför vi behöver uppskatta de duktiga flickorna mer. Nu tycker jag riktigt illa om begreppet duktiga flickor, men jag förstår varför hon använder det då det blivit ett skällsord istället för ett ord som faktiskt lyfter fram det positiva som ingår i begreppet.

Vi diskuterade på Facebook huruvida Birgitta Ohlssons politiska hemvist visades tydligt i boken och faktiskt tycker jag att den syns oväntat lite. Självklart skiner det igenom att hon är liberal och suttit i en borgerlig regering, det märks om inte annat på hennes hyllande av hushållsnära tjänster, men hon för väldigt tydligt fram önskan om en individualiserad föräldraförsäkring och annat som inte känns typiskt blått. Jag är också glad över att hon sågar vårdnadsbidraget som en kvinnofälla, inte minst för kvinnor med rötter i kulturer där kvinnor har mindre rättigheter. Vissa saker provocerar dock, som synen att alla kan spara pengar om de bara vill och att Anne Vibbles tips om ”en årslön på banken” är något alla kan nå om de bara kämpar tillräckligt mycket.

Jag ska också erkänna att jag gick igång lite på att hon använder typiska Björklundbegrepp som ”flumskola” och ”kunskapsskola” för att beskriva skolan. Samtidigt säger hon tydligt att flickornas försprång beygsmässigt fanns redan tidigt. Hon tar upp exempel om hur pojkar/män kvoterades in på lärarutbildningen i början av 60-talet då hälften av platserna var vikta till varje kön. Det betydde att pojkar/män med sämre betyg kom in på utbildningen på bekostnad av flickor/kvinnor som hade högre betyg. En kvotering som vi sällan talar om. Aldrig faktiskt.

Ohlsson påpekar också att skillnaden mellan flickor och pojkar är global och finns i alla skolsystem. Jag minns när vi besökte en skola på Zanzibar 2004 och namnen på eleverna i den bästa klassen nästan alla tillhörde flickor. Mannen som visade oss runt var väldigt klar med att detta berodde på att de var mest ambitiösa och helt enkelt bättre än pojkarna. Om nu flickor var bättre även förr innan den av Björklund så hatade ”flumskolan” och är bättre i länder som har den traditionella utbildning han älskar, förstår jag inte varför orden måste användas. Jag förstår inte heller varför Ohlsson behöver ta politiska omvägar och tala om vikten av återinförande av tidigare betyg och betyg i ordning. Det är onödigt. Istället borde hon tryckt ännu mer på det hon också säger, att problemet inte är flickornas. Det är pojkarna som ska ändra sig, eller få hjälp att göra det. Att det handlar om strukturer som gör att vi har olika förväntningar på flickor och pojkar och att det tyvärr leder till att vi letar fel hos de duktiga flickorna, istället för att försöka förändra mansrollen. Att Ohlsson som liberal feminist talar så mycket om samhällsstrukturer är en del av den positiva överraskningen. Ofta saknas det när allt för individälskande allianspolitiker ska diskutera jämställdhet. Jag kan dock reagera på hennes något naiva syn på klass och klassresor, men inser att det handlar om hennes politiska fostran.

Däremot har jag svårt att provoceras av att Ohlsson inte skrivit en bok om klasskamp, då det inte är hennes historia. Inte heller att hon har ett heterosexuellt perspektiv och flera gånger påpekar hur viktigt det är att bo med, gift sig med och skaffa barn med en vettig man. Inte sällan blir feminister anklagade för att inte föra alla svaga gruppers kamp och jag vill inte sälla mig till den skara som anser att det inte går att var feminist utan att samtidigt vara skyldig att bekämpa alla orättvisor som finns i världen. Det kan andra göra.

Meriokrati är viktigt för Ohlsson och det återkommer hon ständigt till. Egentligen är det väldigt enkelt. Den som är mest lämpad för ett jobb eller en position ska väljas. Kön, klass eller ursprung ska inte spela någon roll. Ohlsson är riktigt förbannad på hur en medioker man ofta går förbi en mer meriterad kvinna. Att vi inte utnyttjar de meriter och de kunskaper som finns är så väldigt dumt och ja, väldigt provocerande. Däremot tycker jag inte att lösningen är att kvinnor ska välja andra yrken. Alla ska kunna välja det yrke de vill, oavsett om de ses som kvinnoyrken eller mansyrken. Problemet kan inte vara kvinnor val, utan samhällets värdering av olika yrken. Att de som arbetar inom vården, eller som jag inom skolan inte värderas högre är riktigt illa. Det är lönerna och arbetsvillkoren för dessa yrken som ska förbättras, inget annat. Att mandominerade yrken, till exempel hantverksyrken, värderas högre än kvinnodominerade yrken som kräver universitetsutbildning är helt galet. Att lägga skulden på kvinnor som väljer att arbeta i vården är inte rätt väg att gå. Det tycker jag att Ohlsson ibland gör. Jag håller med om att vi kvinnor inte ska nöja oss med dålig lön och kassa arbetsvillkor, men ingenting i samhället blir bättre av att färre väljer att utbilda sig till t.ex. vårdyrken.

Jag är glad att jag lyssnade på Duktiga flickorna revansch. Visserligen håller jag inte med om allt Ohlsson skriver och jag reagerar starkt på vissa ordval som inte sällan ger mig dåliga politiska vibbar. Det är dock en viktig pusselbit i en feministisk helhetsbild av samhället och det räcker att skriva om en pusselbit. Vi kan inte kräva av varje feminist att hen ska beskriva hela pusslet. Birgitta Ohlsson är en stark kvinna och en bra förebild.

 

Läs också:

Att våga prata om psykisk ohälsa

Idag skriver jag om Therése Lindgrens bok Ibland mår jag inte så braKulturkollo. Vårt tema den här veckan är hälsa och välmående, något som självklart är viktigt för oss alla. Ofta diskuterar vi fysisk hälsa, medan den psykiska fortfarande är tabubelagd. Det är okej att vara hemma om man har influensa, men om det handlar om att man faktiskt inte mår så bra psykiskt är det knappast något att basunera ut. Stress är okej, men att tala om ångest och depression är det ännu inte. Synd, då det säkert hade främjat hälsan att faktiskt tala om det, då fler kanske vågar söka hjälp.

Kika in på Kulturkollo och läs mer.

Läs också:

Mitt liv som gift

565

Mitt liv som gift av Anna Mannheimar är en perfekt bok att lyssna på. Det är författaren själv som läser och hon gör det riktigt bra. Kåserier om äktenskap varvas med dagboksanteckning om hur föreställningen Gift. Jag såg aldrig den, men väl uppföljaren KIDS, men den var tyvärr en besvikelse. Mitt liv som gift bjuder dock på väldigt många fniss, mer eller mindre generade och ett och annat gapflabb. Jag gillar ironin och den spelade naiviteten som Mannheimer är så skicklig på att få fram. Beskrivningen av hur konflikträdda grälar och alla hennes nojor är utlämnande och roliga. Vi borde vara lite mer som Anna Mannheimer tänker jag och våga lyfta fram både våra styrkor och svagheter. Lite sorgligt är det dock att inse att även en på ytan kaxig person, tackar nej till saker av rädsla. Någonstans läser jag mellan raderna (eller hör då) att livet hade stått ännu mer på paus om inte den rätt älskansvärde och tillika rätt hopplöse herr Apelgren kört på.

I sommar ska firma Mannerheim-Apelgren göra ett gemensamt sommarprogram. Det ser jag fram emot. Jag gillar dem båda, men trots att det just nu är Apelgren som är stjärnan (vilket hans fru konstaterar med viss bitterhet) tror jag faktiskt att jag håller hans fru högre. Hon får definitivt gärna skriva fler böcker.

Läs också:

Hur många främlingar finns det?

13066424_O_3

Det talas mycket om främlingsfientlighet. Att vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och att främlingsfientligheten växer i Sverige. Vem vilka är de här främlingarna som får stå ut med fientligheten?

I Sveriges riksdag höll Jason Diakité ett känslofyllt tal om varför han inte kan vara en främling och varför har mot honom inte kan vara annat än rasism. Som bevis hade han sitt svenska pass. Men det är inte bara ett annat ursprung som kan orsaka hat eller utstötning. Det finns många orsaker till att så många känner sig som främlingar i sitt efet land.

I boken Inte en främling — 41 berättelser om identitet och mångfald, berättar en rad mer eller mindre kända svenskar om sitt utanförskap. Det är Teskedsorden som står bakom denna bok, utgiven av Norstedts förlag och texterna finns också på hemsidan inteenframling.se, där berättelserna ständigt blir fler. Fantastiskt välskrivna, tänkvärda och gripande berättelser som tydliggör hur lätt det är att bli annorlunda och hur svårt det kan vara att dölja det som gör en annorlunda. Men också om hur det som är annorlunda kan bli en del av drivkraften att lyckas och att förändra.

Bland mina favoriter finns Sanna Salamehs berättelse om flickan på tunnelbanan, som berättade att hennes pappa tyckte att Sanna är ful, Zinat Pirzadehs egna tunnelbaneupplevelse som så tydligt visar att många helt saknar gränser, Noomi Andermarks berättelse om det självvalda utanförskapet som Jehovas vittnen lever i och hur det påverkade hennes uppväxt, Henrik Chetan Aspengrens fundering över vart han egentligen ska åka när han uppmanas att resa hem, Sofia Jernbergs smärtsamma historia om hur hon aldrig kan fly sin hudfärg, Armina Imamovic beskrivning av en händelse som hade kunnat orsaka hennes död, om inte den serbiska grannen hade sett förbi konfliktens folkgrupper och agerat med hjärtat och Georgios Karpathakis som berättar om sin adhd och vilka problem, men också fördelar som adhd kan innebära. Egentligen är det svårt att välja ut någon av alla dessa fantastiska texter, men det här är ändå några exempel. Alla bör dock läsas. Jag skulle gå så långt att faktiskt säga att alla texter ska läsas. Ofta, mycket och av alla.

Jag läste Emerich Roths text för mina elever i förra veckan. Det är en stark text om hans upplevelser från Auschwitz-Birkanau och varför han till slut var tvungen att börja tala om dem. Jag kommer att läsa fler av texterna i alla klasser, då de alla förmedlar viktiga upplevelser, som angår oss alla. Om det nu är så att ett homogent vi blir viktigare och möjligheten att gå utanför normen minskar, måste vi alla stå upp för de som faktiskt inte är främlingar. Tystnaden är någonstans ett medgivande och jag vill inte riskera att uppfattas som någon som accepterar den politiska utveckling vi ser i Sverige och tyvärr ännu mer på andra platser inte minst i Europa. Vårt vi måste inbegripa fler. Alternativet är det mycket snäva vi som rådde i det krig som avslutades för 70 år sedan. Det var inte bara judar som dödades i koncentrationsläger. Många av de 41 skribenterna i Inte en främling skulle ha placerats där. De som är homosexuella, handikappade, zigenarna, de oliktänkande. Ett sådant snävt vi vill jag aldrig uppleva här, men jag inser att det är något vi måste kämpa för.

Kulturkollos tema den här veckan heter Bortom normen, där kan du läsa om fler normbrytare.

Läs också:

En ovanlig självbiografi

242

Ikväll träffas bokklubben Bokbubblarna för att prata om Ungdomsår av J.M. Coetzee. Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk till bokvalet. Visserligen älskade jag Onåd, då jag läste den för många år sedan, innan Coetzee fick Nobelpriset, men självbiografier brukar nästan alltid vara otroligt tråkiga.

Jag är väldigt glad att kunna meddela att jag hade fel. Ungdomsår är en fantastisk bok, där Coetzee gör just det jag ofta önskar att författare kunde göra då de skriver om sitt liv, nämligen ställa sig utanför och diskutera med sina minnen. Det handlar lika mycket om funderingar kring identitet, både då och när boken skrevs, som att redovisa händelser. Visst finns även händelserna med, universitetsstudierna, flytten till London, jobbet på IBM och de misslyckade kärlekshistorierna.

Det är 50-tal och huvudpersonen drömmer om att få vara självständig och på att livet ska bli just så fantastisk som han drömmer om att det ska bli. Han lämnar sitt hemland, sin inte sällan kvävande familj, studierna där han varit en medelmåtta och reser till London för att leva livet. På IBM befinner han sig mitt i framtiden, men i övrigt är det mycket lite som blir bättre.

Det är en osäker och naiv ung man vi får lära känna och det är svårt att förstå hur han blivit den stor författare han drömde om att bli. Jag är dock glad över att det faktiskt blev en författare av den blyge mannen från Sydafrika.

Vad är det då som är så bra med Ungdomsår? För det första är språket galet bra, avsnitten där huvudpersonen funderar över olika författares verk är intressanta och hans funderingar över rollen som invandrare i London lika aktuella nu som när de skrevs. Att vara i ett land som inte är ens hemland är svårt, men vad ska en göra om hemlandet inte är ett land som står för ideal en inte själva kan acceptera. Han har lämnat sitt land och vet inte om eller när han kan återvända. Visserligen har han det bättre och lättare än invandrare som är det även på ytan, men trots att han skulle kunna tas för engelsman är det som att han sticker ut ändå, som att det står Sydafrika i pannan på honom. Så här poetiskt beskriver han sitt hemland:

Sydafrika är ett sår i hans inre. Hur lång tid ska det ytterligare dröja innan såret slutar blöda? Hur lång tid ska han ytterligare behöva bita ihop tänderna och härda ut innan han kan säga: ”En gång i tiden bodde jag i Sydafrika, men nu bor jag i England”?

 

Hur ska den unge mannen hinna vara författare, då jobbet tar så mycket tid? Lyriken går hyfsat, men prosan lyckas han inte med. Ett problem är att en författare måste känna den miljön hen ska beskriva:

Ännu är han inte tillräckligt bekant med England för att skildra England på prosa. Han är inte ens säker på att han kan skildra delar av London som han känner till, London med folkhopar som släpar sig till arbetet, London med kyla och regn, hyresrum med 40-watts glödlampor och fönster utan gardiner. Han misstänker att om han försökte skulle resultatet inte skilja sigfrån det London som skildrades av alla andra ogifta kontorsarbetare. Må vara att han har en egen bild av London, men den bilden är inte unik. Om den har en viss skärpa beror det bara på att den är så snäv, och den är snäv därför att den är okunnig om allt utanför sig själv. Han har inte lärt sig bemästra London. Om det försiggår något bemästrande så är det London som håller på att bemästra honom.

 

Jag hade kunnat skriva citat efter citat. Ungdomsår är full av fantastiska passager och imponerande snygga formueringar. Jag absolut älskar den här boken. Älskar. Jag måste verkligen läsa mer av Coetzee, som seglar upp som en favorit bland Nobelpristagarna.

 

Det här är inlägg 2/100 i utmaningen #blogg100

Läs också:

Lars Lerin ger harmoni

9789100137427

Vilken fin bok Naturlära av Lars Lerin är. Bilder av naturen, på samma gång exakta och drömska. Det grå, som kunde varit dystert, men istället bidrar till det lugn som Lerins ord och bilder ger. Mitt i den stressade vardagen fick jag komma in i hans värld, där en kråka blir tam och en katt är ett sällskap bättre än många andra. Jag fick en chans att se naturen genom Lerins ögon och det var en skön känsla.

Jag har ganska nyss upptäckt konstnären Lars Lerin, faktiskt först då han intervjuades i samband med filmen som gjordes om honom och kärleken Junior. Sedan kom sommarprogrammen och först därefter konsten. Det är märkligt hur konst som på ytan är både grå och dyster kan förmedla så mycket. I början av hösten åkte all personal på skolan till akvarellmuséet och såg där utställningen som fick mig att älska Lerin på riktigt. Det är helt klart något speciellt med hans bilder och i kombination med de korta textfragmenten ger en mycket speciell känsla. En perfekt början på läsåret 2015. Mer än så kan jag inte säga. Men läs.

Som sountrack till Naturlära rekommenderar jag Vinter i P1 från 30/12. Då får du Lerins fantastiska dialekt och hans klocka ord som lyfter från pappret. Visst talar han en del om döden, men också om livet och om kärleken till Junior. Han som vet att Gud älskar honom och därför älskar sig själv. Även Lars Lerin älskar honom, trots att det på många sätt är en man han inte har något gemensamt med. Att få höra om deras kärlek ger hopp. Tänk om vi alla kunde bli lite mer som Junior och inte tänka så mycket på allt som kan gå fel. Och så alla andra röster som får säga sitt, de är roliga de.

Han är en märklig man den där Lars Lerin. Märklig och alldeles underbar.

Läs också:

Går det att vara beredd på det värsta?

vi-var-alltid-beredda

När jag läste Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda om att förlora ett barn, fick jag perspektiv på vardagens små problem, som lätt tar sig gigantiska proportioner.Jag kramade mina barn lite extra och tänkte att det är fantastiskt att de finns. För Annika Koldenius och hennes man har inte alla sina barn kvar längre. De som var fyra har blivit tre och Koldenius beskriver gång på gång hur hon febrilt räknar och räknar för att hitta den fjärde. Han som inte finns mer. Sam. Sam som var sjuk redan då han föddes. Han som snart skulle dö. Och hans föräldrar var alltid beredda. Eller aldrig. Hur kan en förälder vara beredd på att mista ett barn?

Med ett vackert språk och en brutal ärlighet låter mig Koldenius ana hur det kan vara att leva utan ett av sina barn. Att tvingas inse att det inte är någon idé att vinka till sjukhuset från vägen, då barnet inte finns där längre. Då barnet inte finns alls. Berättelsen om Sams jacka som hänger kvar på skolan och hans orangea skor, som hans mamma inte förmår ta med sig därifrån. För tänk om han behöver dem. Och tomheten, inte bara orsakad av att ett barn fattas, utan också för att de andra tre klarar sig så bra själva. Vad ska Sams föräldrar göra, då de inte längre behöver ta hand om ett sjukt barn?

Jag gråter under läsningen och jag kramar mina barn lite extra, men jag ler också mellan tårarna för Vi var alltid beredda är ingen nattsvart bok. Istället ger den hopp och visar att kärleken är störst trots allt. Läs den trots att det är tungt. Det är en bok som går rakt in i hjärtat.

Läs också gärna Kulturkollos inlägg om Annika Koldenius och hennes bok. Ett känslofyllt samtal om en känslofylld bok.

 

Läs också:

Bodil i mitt hjärta

malmsten_bodil_omslag_0

Egentligen handlar Bodil Malmstens loggböcker om absolut ingenting. Samtidigt beskriver de allt som är viktigt och oviktigt i livet. Med sitt fantastiska språk och sin underbara humor vinner hon mitt hjärta.

Bodil Mamlstens sista loggbok har fått den något otympliga titeln Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och som vanligt kommer titeln från kulturens värld, denna gång från Sjörövar-Jennys sång ur Tolvskillingsoperan av Kurt Weill och Berthold Brecht. Det är sorgligt att denna den femte loggbok också ska vara den sista, men hur underbar den ändå är saknar jag Frankrike. Malmsten i Stockholm är briljant, men inte lika passionerad. Även Malmsten verkar sakna Frankrike ibland och blir lätt nostalgisk på sina ställen. Grannarna får en plats även i denna bok och det är fint. Även i den nya bostadsrätten finns grannar och en av dem lämnar en planta plättar i luft. I övrigt berättas det inte mycket om dem. Dest mer berättas om hon som inte bor, kvinnan som befinner sig utanför Hemköp med sin varuvagn som rymmer hela hennes liv.

Det som imponerar är hur de små sakerna kan bli så viktiga när de beskrivs med Malmstens ord. Kanske är det en fråga om smak, jag minns till exempel när en av mina närmaste vänner avfärdade en av de tidigare böckerna som ointressant pladder och så kan man kanske också se det. För mig är vardagen som beskrivs större än mycket annat. Som den här passagen till exempel:

En dålig dag under den tid den här boken omfattar, jag sitter vid datorn med en bok jag som vanligt inte får ihop, den här boken.

Det är kronologin som gör det extra omöjligt.

Jag har bestämt mig för att i den här sista loggboken ska det inte vara löpande tid, det ska flyta ändå, ha sin egen inre kronologi.

Att det inte går i en loggbok tänkte jag inte på.

Det är mycket som inte borde gå, men som Bodil Malmsten klarar utmärkt. Hon lyckas blanda funderingar kring den nedmonterade välfärden, sopor, teaterpremiärer och varför hon inte lyssnat på musik på flera år och inte heller hängt upp sina tavlor. Detta utan att bli varken högtravande eller banal.

Det som oroar mig mest är egentligen inte att Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig sägs vara Malmstens sista loggbok, utan att det också skulle bli hennes sista bok. Det var allt för länge sedan vi fick en ny roman av henne och den som läste förra loggboken och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, vet hur svårt det är att skriva nästa roman. Romanen om Edward som inte riktigt vill bli skriven. Jag hoppas att Malmsten finner inspirationen snart, för hennes roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är en av de bästa böcker jag läst.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

Vem är normal?

40constantreader_inb_low

Jag läser Linda Skugges 40 – constant reader och slås av hur mycket rädsla och ilska många av oss döljer inombords. Jag känner igen osäkerheten i tonåren, men inte den utsatthet som Skugge kände och känner. Mest är jag förvånad över hur den i mina ögon så starka kvinna inte alls känner sig sådan. Visst blir jag förbannad över att hennes tonår var kämpiga och att alla hakat upp sig på att hon en gångs skrivit att hon är (var?) Kristdemokrat, men mest blir jag jäkligt förbannad över hur hon som yrkeskvinna behandlas just nu. Att det finns en förväntan att hon ska jobba gratis, eller i alla fall inte ta så mycket betalt, för sina uppdrag. Det tar ju henne bara fem minuter att sprida reklam för någon eller något till sina kontakter.

Jag minns när jag läste krönikesamlingen Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad och hur jag där och då förstod Skugges storhet. Visst hade jag läst hennes krönikor sporadiskt innan och visst hade jag koll på vem hon var, men aldrig tidigare hade hon talat till mig. Fortfarande tycker jag att Skugge är en bra förebild, trots att vi i mångt och mycket är väldigt olika.

I 40 – constant reader återkommer Skugge till sitt förslag på hur en svensk version av Konsten att vara kvinna hade kunnat se ut. Boken som det stora förlaget inte vill ha, för att tjejkompisarna inte kände igen sig. Skugge talar om att hon kanske inte är lika charmig som Moran. Hon dricker inte, har svårt att gå upp i vikt och drivs av en perfektionism som kanske är svår att identifiera sig med. Eller så är det precis en sådan bok som behövs. Skugge är orädd, men på samma gång livrädd och båda sidor visas tydligt i det hon skriver. Ibland blir hon bitter och det känns faktiskt befogat. Hon lider av att alla krönikor hon skrivit tycks slå tillbaka på henne närhelst det passar och önskar kanske mer än annat att blir älskad och respekterad för den hon verkligen är. Inte bara hatad och ifrågasatt för någon enstaka krönika som aldrig tycks försvinna.

Och så böckerna. Mitt läsande är ingenting mot Skugges. Kanske är det vad som imponerar mest på mig, boknörd som jag är. Hon läser verkligen hur mycket som helst och verkar kunna minst lika mycket. Tänk er en ganska så arg och väldigt rak Linda Skugge som programledare för ett litteraturprogram. Det vore något det.

 

Läs också:

En av dom andra

yarden

Att hamna på samhällets botten är enligt Kristian Lundberg alldeles för lätt. Tyvärr tror jag att han har rätt. I Yarden skriver han om sin tid i Malmös hamn, där han arbetar med dem som inte räknas. De som har tillfälliga anställning och är näst intill livegna. De som har räkningar att betala, men som knappt får pengar nog att leva på trots hårt arbete. De flesta har ett namn som antyder att de inte är riktiga svenskar. De tillhör ”dom andra”, de som Sverigedemokraterna och deras anhängare säger tar våra jobb. I bakhuvudet rör sig Jakten på svenskheten av Quaisar Mahmood och jag skäms.

Kristian Lundberg skyller inte på någon annan. Han hamnar på Yarden för att han behöver, men självföraktet gör att han tar allt ansvar själv. Som författare förstår jag dock att han känner behöver av att dokumentera sitt liv just där och då och ta läsaren med till ett Sverige i alla fall jag önskar inte fanns. Inte för att jag reagerar på jobbet Lundberg och hans kollegor gör, utan för beskrivningen av hur de utnyttjas av arbetsgivaren. Jag mår dåligt av osäkerheten och utbytbarheten. De ska vara tacksamma för att de har ett jobb och vara väldigt medvetna om att de inte räknas, utan kan ersättas när som helst.

Lundberg har länge tillhört gruppen ”författare jag inte läst, men nog skulle gilla”och nu är han helt enkelt en författare jag gillar. Hans språk är fantastiskt och jag imponeras av att han lyckas få med en så komplex historia på de få sidor Yarden innehåller. Vi tas med på en resa genom hans liv, från Yarden till hans barndom och tillbaka. Det handlar om klass och klassresor, men också om det faktum att vissa aldrig kommer att göra en sådan. En fascinerande resa fylld av ett sådant självförakt att jag blir riktigt oroad för författarens mående. Den som läser Yarden och även efteråt hävdar att Sverige inte är ett klassamhälle blir jag dock ännu mer oroad över.

Läs också:

« Older Entries