enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Självbiografiskt (Sida 1 av 6)

Jag har inte råd

Det gör ont att läsa Jag har inte råd av Marcus Stenberg. Ont för att svärtan och hopplösheten finns på varje sida, men också för att jag bara sett en annan sida av Marcus och inser hur mycket han troligen ansträngt sig i de situationerna. Jag har inte råd handlar om ett år som går i köpstoppets tecken. Inte som en kul grej, utan som ett nödvändigt ont. Alternativet vore Lyxfällan. Det finns helt enkelt bara skulder och inga pengar.

Jag har inte råd är en personlig berättelse om hur måendet kan påverka livet och ekonomin. Hur längtan efter saker som kan gör en lycklig om så bara för en stund tar över livet. Det är också en bok om hur kulturarbetare snarare får betala för att jobba än att få betalt för detsamma. Hur drömmen om en utställning kan sätta en i skuld rent bokstavligt.

Jag har inte råd är också en vackert skriven exposé över människors val som påverkar deras liv. Om andra som infört köpstopp, andra som jobbat gratis och andra som spelat eller shoppat bort alldeles för mycket pengar. Det är också en bok om hur en pengaskuld kan skapa en stark känslomässig skuld och ångest som påverkar allt.

Jag kan inte låta bli att imponeras av Marcus Stenbergs mod. Att han vågar erkänna sina mest förbjudna tankar och handlingar. Jag blir så ledsen över hur han mår och är glad över att han ändå verkar ha personer runt sig som bryr sig. Ångest och depression är begränsande, men behöver inte vara ett ständigt tillstånd. Hur ledsen jag än blev av att läsa Jag har inte råd, blev jag ändå glad över att den finns. Att våga prata om saker som förut varit djupt begravna hemligheter är trots allt väldigt sunt. Marcus Stenberg har skrivit en bok som är både snygg, smart och sorglig.

Det nya landet

Efter Almedalen och den överraskande passivitet som verkar ha genomsyrat polisens agerande gällande NMR är jag än mer bekymrad än tidigare. Fler och fler röster hörs som normaliserar en politik som gör skillnad på människor utifrån ursprung. Även förslag som försämrar jämställdheten mellan män och kvinnor, något vi kämpat hårt för att uppnå, läggs av ett parti vars partiprogram talar om människors essens och krav på assimilering. En femtedel av landets befolkning kan tänka sig att rösta på ett parti som vill försämra aborträtten, stoppa invandringen och helt fokusera på kultur som främjar det svenska. Det hade inte skrämt mig lika mycket om inte andra partier verkar tycka att det är en finfin idé att regera med stöd av dem.

Det nya landet är en lite bok med stort innehåll, skapad av IM, utgiven  på Vilja förlag. Den talar om ett annat framtida Sverige än det vissa politiska partier vill ha. Ett land som är mitt Sverige, landet där solidaritet och omsorg med de som behöver det mest råder. Ett Sverige för alla. Boken har undertiteln ”Berättelser från Sverige” och vänder sig till gymnasie- och folkhögskolor. Boken tillsammans med en film och ett studiematerial kan förhoppningsvis underlätta skolornas värdegrundsarbete.

I förordet skriver Martin Nihlgård, Sverigechef för IM om vikten av att mötas. Att olika grupper slutar att vara grupper och blir individer, för som individer kan vi mötas och lära känna varandra. För mig är integration och dialog så mycket viktigare än något annat. Vi kan prata ihjäl oss om hur viktigt det är att respektera andra, men om de andra befinner sig långt bort i en oformlig massa händer det ingenting. Texterna i boken Det nya landet kan självklart inte ersätta möten, men de kan fungera som en början. Någonstans måste vi inse att alla som kommer från ett land eller tillhör en religion inte är precis likadana. Vi måste också inse att det går att vara integrerad och respektera ett lands lagar och traditioner, utan att för den skull göra avkall på alla traditioner från hemlandet. Vi måste acceptera att det går att vara både och, istället för antingen eller. Att alla med andra kulturer ska assimileras må vara SD:s väg, men det är fel väg att gå. I det nya landet fungerar integrationen och respekten för varandra är det som driver oss.

Vem bryr sig?

Att skönlitteraturen har en självklar plats i svenskundervisningen är givet, men förra året testade jag för första gången att genomföra ett läsprojekt som helt utgick från sakprosa. Då menar jag sakprosa i sin vidare form, motsvarigheten till non-fiction, dvs allt som kan anses vara sant och inte påhittat.

Flera elever valde att läsa Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra?, något som skapade lite reaktioner bland en lärare i sociala medier som viftade bort det som meningslöst att läsa böcker av någon bloggare, men jag håller inte med. Att presentera en ny sorts litteratur för eleverna, som sakprosa inte sällan är, kan börja med just en bok av en bloggare, om det är en bok som väcker ett intresse för läsning. Mer om det i det här inlägget om läsfrämjande insatser i skolan.

Nu är det inte läsprojekt det här inlägget ska handla om, utan om Therese Lindgrens senaste bok Vem bryr sig? som jag tror att flera elever kommer att läsa inom årets sakprosaprojekt. Många unga är intresserade av veganism och det är precis det hon skriver om.

Therese Lindgrens väg till veganism började med ett argumenterande tal på gymnasiet, där hon bestämde sig för att tala om pälsanvändning och försöka krossa en klasskamrat som just talat om hur hemskt det är med päls. Hon var en ganska obekymrad tonåring som aldrig tänkt på djurs rättigheter och tyckte att det var viktigare att vara snygg och följa modet (vilket inkluderade päls) än något annat, men när hon började ta reda på mer om pälsindustrin insåg ho hur illa djur far i vårt samhälle.

Vem bryr sig? är en personlig berättelse om hur kunskap kan förändra ens liv. I Lindgrens fall handlar det om att sluta äta kött och andra matvaror som kommer från djur, men det skulle egentligen kunna handla om mycket annat. Det jag tycker om med Lindgrens bok är just att hon visar att kunskap är viktigt för att kunna göra medvetna val och att det går att finna den på egen hand. Det också tydligt att hon har kunskap och att de beslut hon tagit att bli vegan är något som vuxit fram stegvis.

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som ”Vilsenheten”, där Sigge berättar om ”De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till ”Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är ”Mammaholmarna”, ”Avundsjukans flod” och ”Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som ”De tre mest svårartade miljöerna på teve”, ”Jag mötte Lassie x 23” och ”Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Frågor jag fått om förintelsen

Jag blev överraskad när det avslöjades att Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried nominerats till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok. Överraskad, men mest glad. Det finns så få kvar som upplevde nazisternas fruktansvärda handlingar och det är ytterst viktigt att deras röster får höras. Frieds bok är dessutom lättillgänglig och skulle kunna läsas av alla. Till våren ska jag för första gången på länge undervisa i historia och att börja varje lektion om andra världskriget med en eller ett par frågor från Frieds bok känns som en naturlig sak. Just kopplingen till skolundervisning finns med i juryns motivering till nomineringen.

Frågorna är enkla och många gånger självklara, medan svaren är smärtsamma. Första frågan lyder ”Vad är det värsta du varit med om?” och Hédi Frieds korta svar är ”ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.” Hon fortsätter sedan att berätta om den långa process som ledde fram till det ögonblicket och hur det som sker gradvis är lättare att acceptera. Hela tiden trodde de att den senaste försämringen var den sista, men så blev det aldrig. Fried påpekar ändå att hon hade tur. Det var inte förrän 1944 som hon ”hamnade i tyskarnas garn” och därför har hon inte upplevt det värsta, vilket många andra tyvärr gjorde.

Andra frågor Fried besvarar är t.ex. ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Hur kunde ett helt folk ställa upp bakom Hitler?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?” och ”Varför valde du Sverige?”. Det finns också frågor som är så typiska för nyfikna unga, men som sällan diskuteras som ”Hur var det att ha mens?”, men också frågor som vittnar om försök att hitta något som inte är hemskt i denna nattsvarta ondska som ”Vad var det bästa?” och ”Fanns det snälla SS-soldater?”.

”Vad hjälpte dig att överleva?” är en av de mest intressanta frågorna. Jag har också undrat vad det är som får människor att fortsätta kämpa när situationen de befinner sig i verkar helt hopplös. Fried berättar att hon i Auschwitz ofta tänkte att hon skulle ge upp och kasta sig mot den elektriska taggtråden, men att hon hejdades av att hon då skulle göra som nazisterna ville. Det som drev henne att faktiskt överleva var att hon ville kunna berätta för andra om vad hon varit med om. Precis det hon ägnat sitt liv åt att göra.

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i dåvarande Ungern, nuvarande Rumänien. Under andra världskriget satt hon fängslad i både Auschwitz och Bergen-Belsen och efter kriget kom hon till Sverige med Röda korsets bussar. Hon har skrivit fler böcker och speciellt Livets pendel låter väldigt intressant. Det är inte så lätt att lyckan är konstant, inte heller friheten och för den delen inte otrygghet heller.

Min enda fråga är egentligen ”Varför verkar så många ha läst sig så lite från historien?”. Nazister marscherar på gatorna, vi har ett stort rasistiskt parti i riksdagen och allt för många verkar tycka att det är helt okej. Det är för mig ofattbart.

 

 

Hej syster — En personlig berättelse om flykt och mellanförskap

På Bokmässan lyssnade jag på när Navid Modiri berättade om sin bok Hej syster, där en okänd flyktingkvinnas öde vävs samman med hans eget. Hon har flytt till Sverige med sin man och sitt barn, Navid själv var barnet som blev inburet här för många år sedan. Då var hans familj bland de första utomeuropeiska flyktingar som kom hit, medan flyktingkvinnan kommer i en tid när Sverige är mer mångkulturellt. Det borde vara lättare, men det räcker att kasta ett öga på valfri dagstidning för att förstå att så inte är fallet. Hösten 2015 när hon kom fanns det hopp och jag kände mig stolt över att vara svensk. Nu skäms jag nästan dagligen för detsamma. Vi leker med människors liv på ett mycket osmakligt sätt.

Hej syster är inte någon debattbok om samtiden, utan en berättelse om vad flykt kan göra med en människa långt efter att hen kommit över gränsen till det trygga land som Sverige ändå är. Hur den 30-årige Navid fortfarande flyr och inte landar förrän han får sin dotter i sin famn. Ändå känner han ibland den förbjudna avundsjukan när han inser att dottern har ett hemland på riktigt. Själv har han försökt höra till och samtidigt kämpat med den tacksamhetsskuld som han känner att han står i gentemot sina föräldrar som offrat så mycket för att han ska få växa upp i frihet.

Hej syster är en personlig, välskriven, vacker och samtidigt skrämmande skildring av ett vanligt, ovanligt liv. Jag som egentligen är ljudboksskeptiker lyssnade på den och det är jag väldigt glad över. Modiris röst tydliggör de känslor som hans text dryper av. Ibland är det så utlämnande att jag nästan vill spola fram lite, men jag beundrar ändå Modiri för att han vågar vara så brutalt ärlig även när det gäller de egna svagheterna.

Jag har skrivit om Hej syster på Kulturkollo också. Läs gärna den texten också. Du hittar den här.

 

Duktiga flickors revansch

Birgitta Ohlsson har alltid tillhört den lilla grupp politiker som jag har stor respekt för, trots att jag aldrig kommer att lägga min röst på hennes parti. I den självbiografiska och feministiska boken Duktiga flickorna revansch skriver hon om sin, ibland tuffa, väg till den position hon har idag, men också om varför vi behöver uppskatta de duktiga flickorna mer. Nu tycker jag riktigt illa om begreppet duktiga flickor, men jag förstår varför hon använder det då det blivit ett skällsord istället för ett ord som faktiskt lyfter fram det positiva som ingår i begreppet.

Vi diskuterade på Facebook huruvida Birgitta Ohlssons politiska hemvist visades tydligt i boken och faktiskt tycker jag att den syns oväntat lite. Självklart skiner det igenom att hon är liberal och suttit i en borgerlig regering, det märks om inte annat på hennes hyllande av hushållsnära tjänster, men hon för väldigt tydligt fram önskan om en individualiserad föräldraförsäkring och annat som inte känns typiskt blått. Jag är också glad över att hon sågar vårdnadsbidraget som en kvinnofälla, inte minst för kvinnor med rötter i kulturer där kvinnor har mindre rättigheter. Vissa saker provocerar dock, som synen att alla kan spara pengar om de bara vill och att Anne Vibbles tips om ”en årslön på banken” är något alla kan nå om de bara kämpar tillräckligt mycket.

Jag ska också erkänna att jag gick igång lite på att hon använder typiska Björklundbegrepp som ”flumskola” och ”kunskapsskola” för att beskriva skolan. Samtidigt säger hon tydligt att flickornas försprång beygsmässigt fanns redan tidigt. Hon tar upp exempel om hur pojkar/män kvoterades in på lärarutbildningen i början av 60-talet då hälften av platserna var vikta till varje kön. Det betydde att pojkar/män med sämre betyg kom in på utbildningen på bekostnad av flickor/kvinnor som hade högre betyg. En kvotering som vi sällan talar om. Aldrig faktiskt.

Ohlsson påpekar också att skillnaden mellan flickor och pojkar är global och finns i alla skolsystem. Jag minns när vi besökte en skola på Zanzibar 2004 och namnen på eleverna i den bästa klassen nästan alla tillhörde flickor. Mannen som visade oss runt var väldigt klar med att detta berodde på att de var mest ambitiösa och helt enkelt bättre än pojkarna. Om nu flickor var bättre även förr innan den av Björklund så hatade ”flumskolan” och är bättre i länder som har den traditionella utbildning han älskar, förstår jag inte varför orden måste användas. Jag förstår inte heller varför Ohlsson behöver ta politiska omvägar och tala om vikten av återinförande av tidigare betyg och betyg i ordning. Det är onödigt. Istället borde hon tryckt ännu mer på det hon också säger, att problemet inte är flickornas. Det är pojkarna som ska ändra sig, eller få hjälp att göra det. Att det handlar om strukturer som gör att vi har olika förväntningar på flickor och pojkar och att det tyvärr leder till att vi letar fel hos de duktiga flickorna, istället för att försöka förändra mansrollen. Att Ohlsson som liberal feminist talar så mycket om samhällsstrukturer är en del av den positiva överraskningen. Ofta saknas det när allt för individälskande allianspolitiker ska diskutera jämställdhet. Jag kan dock reagera på hennes något naiva syn på klass och klassresor, men inser att det handlar om hennes politiska fostran.

Däremot har jag svårt att provoceras av att Ohlsson inte skrivit en bok om klasskamp, då det inte är hennes historia. Inte heller att hon har ett heterosexuellt perspektiv och flera gånger påpekar hur viktigt det är att bo med, gift sig med och skaffa barn med en vettig man. Inte sällan blir feminister anklagade för att inte föra alla svaga gruppers kamp och jag vill inte sälla mig till den skara som anser att det inte går att var feminist utan att samtidigt vara skyldig att bekämpa alla orättvisor som finns i världen. Det kan andra göra.

Meriokrati är viktigt för Ohlsson och det återkommer hon ständigt till. Egentligen är det väldigt enkelt. Den som är mest lämpad för ett jobb eller en position ska väljas. Kön, klass eller ursprung ska inte spela någon roll. Ohlsson är riktigt förbannad på hur en medioker man ofta går förbi en mer meriterad kvinna. Att vi inte utnyttjar de meriter och de kunskaper som finns är så väldigt dumt och ja, väldigt provocerande. Däremot tycker jag inte att lösningen är att kvinnor ska välja andra yrken. Alla ska kunna välja det yrke de vill, oavsett om de ses som kvinnoyrken eller mansyrken. Problemet kan inte vara kvinnor val, utan samhällets värdering av olika yrken. Att de som arbetar inom vården, eller som jag inom skolan inte värderas högre är riktigt illa. Det är lönerna och arbetsvillkoren för dessa yrken som ska förbättras, inget annat. Att mandominerade yrken, till exempel hantverksyrken, värderas högre än kvinnodominerade yrken som kräver universitetsutbildning är helt galet. Att lägga skulden på kvinnor som väljer att arbeta i vården är inte rätt väg att gå. Det tycker jag att Ohlsson ibland gör. Jag håller med om att vi kvinnor inte ska nöja oss med dålig lön och kassa arbetsvillkor, men ingenting i samhället blir bättre av att färre väljer att utbilda sig till t.ex. vårdyrken.

Jag är glad att jag lyssnade på Duktiga flickorna revansch. Visserligen håller jag inte med om allt Ohlsson skriver och jag reagerar starkt på vissa ordval som inte sällan ger mig dåliga politiska vibbar. Det är dock en viktig pusselbit i en feministisk helhetsbild av samhället och det räcker att skriva om en pusselbit. Vi kan inte kräva av varje feminist att hen ska beskriva hela pusslet. Birgitta Ohlsson är en stark kvinna och en bra förebild.

 

Att våga prata om psykisk ohälsa

Idag skriver jag om Therése Lindgrens bok Ibland mår jag inte så braKulturkollo. Vårt tema den här veckan är hälsa och välmående, något som självklart är viktigt för oss alla. Ofta diskuterar vi fysisk hälsa, medan den psykiska fortfarande är tabubelagd. Det är okej att vara hemma om man har influensa, men om det handlar om att man faktiskt inte mår så bra psykiskt är det knappast något att basunera ut. Stress är okej, men att tala om ångest och depression är det ännu inte. Synd, då det säkert hade främjat hälsan att faktiskt tala om det, då fler kanske vågar söka hjälp.

Kika in på Kulturkollo och läs mer.

Att träda in i ett stängt land

97816024_For_atkunlevmsg_12935

Under sommaren har jag lyssnat på Yeonmi Parks självbiografi För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet. Nordkorea är ett land jag inte visste något om och vissa saker blev rena aha-upplevelser. Som att landet hamnade i kris efter järnridåns och Sovjetunionens fall, då många allierade försvann. Jag hade inte tänkt tanken, men det egentligen helt självklart. Det stängda landet, som försöker isolera sina invånare och lyckas rätt väl, skulle inte ta emot hjälp från några andra länder än de som delar deras politiska ståndpunkt.

Jag visste inte heller, även om jag kunde ana, hur mycket ledaren betyder för nordkoreaner. Hur lögner om dennes och föregångarnas övermänsklighet påverkar undersåtarnas liv. Det är ironiskt att kommunismen inte tillåter religion, men istället skapar en minst lika stark tro på en näst intill gudomlig ledare.

För Yeonmis föräldrar är Kim Jong Un stor, men ändå hamnar de i klammeri med rättvisan. Fadern är fängslad långa perioder och även modern sätts i läger. De ägnar sig åt smuggling, men bara för att överleva. I Nordkorea finns absolut ingenting, inte ens mat för dagen. Beskrivningen av de svarta potatisarna och annat som vi inte ens skulle ge våra djur, visar tydligt hur svårt många nordkoreaner har det. En scen fastnade hos mig. Det är när Yeonmi och hennes syster ska hälsa på sin mamma och har med mat, som de sedan äter upp på vägen för att de inte kan hejda sig. Flickorna lämnas ensamma långa perioder, då deras föräldrar frihetsberövas.

Att fly från Nordkorea är inte lätt. Systern Eunmi ger sig iväg först och när Yeonmi är 13 år flyr också hon och hennes mamma med hjälp av flyktingsmugglare över den frusna Yalufloden. Målet är Sydkorea, men det går inte bara att vandra över gränsen dit. Istället hamnar de i Kina och livet där är både våldsamt och fattigt. Via Mongoliet tar de sig sedan till Sydkorea, men det tar flera år.

Yeonmi Parks bok är läsvärd, men inget litterärt storverk. Innehållet är intressant och jag får veta en del om Nordkorea som jag tidigare inte visste. Lite känns den dock som en ganska enkelt skriven BOATS, vilket å andra sidan betyder att många unga skulle kunna uppskatta den. Jag är glad att jag läste För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet trots den något bristande litterära kvaliteten.

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: