Category Archives: Romaner

Jag anar en ny favoritförfattare

  By enligt O | 2012/03/13 - 21:21 | Romaner
11 Comments

No och jag av Delphine de Vigan är en bok som tog sig rakt in i mitt hjärta. En bok som förvisso handlar om ungdomar, men definitivt funkar för vuxna. Huvudpersonen Lou påminner om Paloma i Igelkottens elegans. Udda, hyperintelligent och lätt att älska trots sin bristande sociala kompetens.

Lous familjesituation är långt ifrån idealisk. Hennes mamma är djupt deprimerad. Hon kommer knappt ur sängen, lyckas inte ens ta på sig kläderna under dagen eller äta middag med familjen. Än mindre umgås med sin dotter, som i princip är osynlig för henne. Pappan verkar också ha tappat stinget och lyckas inte stötta sin dotter något nämnvärt.

Lou har börjat skolan tidigare och är nu 13 år. Hon är både minst och yngst i sin klass. Visserligen har hon högt IQ, men har väldigt svårt att klara vissa basala saker, som att knyta skorna. I skolan ses hon som en kuf och ännu mer annorlunda blir hon av sin enorma rädsla för att tala inför andra. Den som konstigt nog verkar likna hennes mest är värstingen Lucas, som hon är hemligt förälskad i. Även Lucas har en minst sagt annorlunda familjesituation och de två visar sig ha mer gemensamt än ytan visar.

När Lou får i uppgift att hålla ett föredrag drar hon en vals om att hon har fått lov att intervjua en hemlös person. Läraren blir entusiastisk och Lou inser snart att hon kommer att ha svårt att slingra sig ur det hela.

I jakten på intervjuobjekt möter hon No, en ung, hemlös kvinna som håller till vid jätnvägsstationen. Hon låter sig bli bjuden på drinkar och går samtidigt med på att bli intervjuar. Sakta med säkert växer en vänskap fram mellan Lou och No. En vänskap som blir starkare och starkare.

Det här är en helt underbar bok. Jag älskar personerna som befolkar den och jag är djupt imponerad av de Vigans sätt att beskriva dem. Hennes språk är vackert, poetiskt och samtidigt både precist och konstaterande. Jag har svårt att beskriva det. Hur beskriver man de ord som tar sig innanför huden?

Delphine de Vigan låter ett barn beskriva vårt samhälle där en stor grupp lämnas utanför. Det är ett väldigt intelligent barn som gör oväntade kopplingar och drar oväntade slutsatser, men det är ändå ett barn med en stor naivitet och ett enormt hjärta.

No och jag har stått oläst i min hylla länge. Katastrof skulle jag säga, men jag är definitivt glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa den. Nu ska jag gå vidare och njuta av de andra böckerna Delphine de Vigan har skrivit och dessutom slänga mig över debutboken Dagar utan hunger när den ges ut av favoritförlaget Sekwa i maj. Den är skriven under pseudonymen Lou Delvig och jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket av Lou i No och jag som är baserat på författaren själv. Tyvärr kan jag inte franska, annars hade jag definitivt velat läsa även de böcker som ännu inte finns översatta. Jag tror att jag har hittat en ny favoritförfattare.

 

Läs också:

En tveksam bok och ett trevlig boksamtal

  By enligt O | 2012/03/07 - 08:05 | Romaner
2 Comments

I måndags träffades bokcirkeln som nu har fått namnet Bokbubblarna för att diskutera The Abstinence Teacher av Tom Perrotta. En bok som gjorde Anna och Anette vansinniga och oss andra i alla fall lite irriterade. Jag och Linda tyckte ändå att den var helt okej, medan Sophie inte gillade den alls. Bea tyckte att den började bra, men sedan tappade rejält. Jag kan hålla med lite där också.

Det börjar bra med att vi får träffa sexualkunskapläraren Ruth. Hon får en tillsägelse av skolledningen då hon talar om oralsex med sina elever. I lilla Stonewood Heights är religionen stark och några föräldrar reagerar. Skolan inför en ny läroplan för sin sexualundervisning som bygger på att lärarna ska proklamera avhållsamhet. I ett helt absurt avsnitt i boken skickas Ruth på helgkurs tillsammans med andra “bråkstakar” till lärare för att bli övertygade om att avhållsamhetsundervnsing är den enda rätta vägen att gå.

Församlingen the Tabernacle of the Gospel Truth är drivande i kampen för både avhållsamhet och annan konservativt kristen (eller “kristen”) påverkan på samhället. Beskrivningen av Pastor Dennis och hans församling är helt absurda och tyvärr säkert väldigt sannolika. Se bara på Tea Party rörelsen och republikanske presidentkandidaten Rick Santorum som för fram åsikter som gör mig minst sagt mörkrädd.

Självklart finns det en motpart och han heter Tim och är en av medlemmarna i Tabernaklet. Missbruket av droger och alkohol kostade honom hans äktenskap och nu är han istället gift med en ordentlig församlingsmedlem som han inte alls älskar. På fritiden coachar han ett fotbollslag där både hans och Ruth’s tonårsdöttrar spelar. När Tim samlar sina spelare till bön efter en match blir Ruth minst sagt skogstokig.

Upplagt för en rejäl historia kan man tycka och det är en helt okej bok. Tyvärr lyfter den inte helt då Perrotta lite tassar kring ämnet som säkert är mer kontroversiellt i USA än här. För mig blir det lite väl intetsägande, även om det finns många spännande trådar och intressanta uppslag. Vi hade helt klart mycket att diskutera.

Mycket rörde sig kring sex och vi försökte förstå hur sex utanför äktenskap anses så hemskt, när det mellan två gifta personer verkar vara tillåtet att göra vad som helst. Pastorns fru tipsar t.ex. Tims fru om riktigt detaljerade sexböcker om äktenskapligt sex och i slutet av boken tipsar Perrotta om webbsidor som fick mig att minst sagt höja på ögonbrynen.

Vi pratade också om religion och hur vi själva skulle reagera om en idrottstränare samlade våra barn till bön efter en match. Själv hade jag blivit upprörd helt klart.

Att vara tonårsförälder och dessutom en frånskild sådan som inte träffar sitt barn hela tiden är också något som tas upp mycket i boken. Både Ruth och Tim har svårt att få riktigt bra kontakt med sina döttrar och dessutom blir det tydligt hur svårt det är att uppfostra barn ihop med personer som inte delar ens syn på livet.

Klart är att jag gillar Perrotta tillräckligt mycket för att ge honom en chans till, men jag var långt ifrån överväldigad av denna hans sjätte bok som är något av ett nja. Extremt amerikanskt och inte alls lika humoristiskt som hans brittiska kollegor som Nick Hornby.

 

Läs också:

Vem är Älskade?

  By enligt O | 2012/02/20 - 09:13 | Romaner
8 Comments

Tänk dig en tavla. En mycket vacker tavla med ett motiv som fängslar dig. Du vet inte vad den föreställer, men du vet att du älskar den. Att den väcker känslor hos dig. Att du inte kan få nog av den. Om någon ber dig beskriva den inser du att det inte går. Du vet bara att du inte kan sluta titta på den.

Ur tavlan träder personer fram. De är hunsade, slagna, förstörda, ägda. De har levt ett liv i fångenskap och vet inte hur det ska bete sig som fria. De vet inte, eller vågar inte, älska sina familjer då familjerna aldrig består. Någon där, någon säljs och någon blir faktiskt fri. De är slavarna som till slut finner frihet, men inte det liv de drömt om.

Starkast lyser Sethe. Hon som är slav. Hon som rymmer och tar sig till sin svärmor som hennes man köpt ett liv till. Ett liv i frihet. Hon som inte klarar av att låta sina barn leva som slavar och därför dödar dem. Tre barn försöker hon döda, men pojkarna överlever. De överlever med befinner sig ständigt på flykt från den moder som älskade dem mer än livet, men visade det på ett sätt som helt klart måste uppfattats som hotfullt.

Den som dör är Älskade. En liten flicka som älskade den brända undersidan på bröden. Flickan som dog och lämnade kvar en liten syster som drack hennes blod med modersmjölken. Systern som är den enda personen i boken som kanske kan skapa sig ett riktigt bra liv. Kanske. Denver heter hon efter en vit kvinna. Förhoppningsvis går det att bli en stark färgad kvinna trots att man är döpt efter en vit dito.

Sethe tas till ett nytt fängelse. Från plantaget till ett “riktigt” fängelse. Hon kommer tillbaka och hon försöker skapa sig det nya, fria livet. Det hon längtat efter, men inte riktigt förmår leva.

Även Älskade kommer tillbaka. Som ett spöke, eller en vuxen kvinna. Sethe tror att hon är på riktigt, men kan hon verkligen vara det? Så kommer det sig att Sethe och Denver delar hus med ett spöke. Ett väldigt speciellt spöke och ett väldigt speciellt hus. Huset som är en så viktig symbol för den frihet som trots allt skapats.

Låter det obegripligt? Det är det på många sätt, men främst otroligt välskrivet och gripande. Med små, små minnesfragment till hjälp bygger Toni Morrison en historia utöver det vanliga. Vi får långsamt, långsamt förståelse för historien, för motivet på tavlan. Den är inte längre bara vacker, utan grym och definitivt svår att släppa. Älskade kräver definitivt sin läsare, men mitt råd till dig som läsare är att du slappnar av. Låt dig översköljas av fragmenten och var klar över att någon sorts helhet kommer att skapas. Kanske kommer din och min helhet inte se likadan ut, men en helhet blir det likafullt.

Toni Morrison skriver den afroamerikansk historien. Hon skriver samtidigt om den historia som de vita männen med makt skrivit. Den där USA är möjligheternas land, landet för fria människor där alla kan lyckas bara de kämpar tillräckligt mycket. En värld, strax före inbördeskriget, där de som varit slavar inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Det är ett första försök att börja om från början och leva på riktigt. Mycket har förändrats, men historien finns kvar. Om nuet ska kunna ändras måste även historien skrivas om. Då måste de utan röst få höras. Det är inte så att historien om normen är mest sann, bara mest utbredd. Frågan är hur vi skriver om den i efterhand?

Håller med Josefin på Nobelprisprojektet om att det är irriterande och kanske till och med lite pinsamt att påpeka att Toni Morrison inte bara är en av de största färgade författarna, utan också faktiskt en av de största amerikanska författarna. Den dagen författare är författare oavsett kön och ursprung har vi kommit en bra bit mot en vettigare syn på de historier som måste få berättas. Den vite mannen som norm är kanske än mer irriterande när det handlar om litteratur och vikten av att allas röster faktiskt får höras och dessutom bli lyssnade på.

Älskade har också blivit film. Jag vet inte om jag vågar se den. Jag är rädd att den förklarar för mycket och tar bort magin i historien. Någon gång kanske jag se den, men inte just nu.

Läs också:

En sanslöst vacker kärleksroman

  By enligt O | 2012/02/14 - 08:03 | Romaner
3 Comments

Det är Alla Hjärtans Dag idag och då ska fokus självklart ligga på kärleken. Liten parlör för älskande av David Levithan är en kärlekshistoria utöver det vanliga. Vi får pusselbitar i form av ord från A-Ö och snart växer ett förhållande fram. Ett förhållande mellan en man och hans partner som aldrig stannar. Där huvudpersonen pendlar mellan himmel och helvete. Där det inte alltid blir som man tänkt sig och ibland så mycket bättre.

Jag har vikt löjligt många hundöron i den här boken. Dels för att det finns så snygga engelska ord i alfabetet, men självklart också för att det vimlar av vackra formuleringar som jag vill återkomma till. Alfabetet finns kvar på engelska, med med orden i svensk översättning. En bra lösning. Jag läser från aberrant till zenith och både skrattar och gråter. Jag läser snabbt, snabbt för att komma vidare, men tar en paus ibland för att boken inte ska ta slut.

Det är svårt att i ord förklara hur fantastiskt bra den här boken är. Den måste upplevas. Jag tänker dock bjuda på några citat för att visa hur boken är uppbyggd.

autonomy

“Jag vill att mina böcker ska få sina egna hyllor”, sa du, och det var så jag begrep att det skulle funka att bo tillsammans.

 

För visst vill huvudpersonen vara lycklig och bo ihop med sin kärlek. Han vill att det ska fungera.

cocksure

Vi går in på baren och du är medveten om alla blickar som riktas mot dig.

Vi går in på baren och jag är också medveten om alla blickar som riktas mot dig.

Hos dig övergår det i självförtroende. Men hos mig?

Allt jag kan känna är tvivel.

 

Självförtroende är en brist hos huvudpersonen helt klart. Det är inte bra för ett förhållande, men vems fel är det att det ibland knakar i fogarna? Att det ibland är svårare än det borde vara?

jerk

“Det kan inte fortsätta”, säger jag. “Du måste sluta såra mig. Jag pallar inte. Jag pallar faktiskt inte.”

“Jag vet att du inte pallar”, säger du. “Men är det verkligen mitt fel?” [...]

 

Ibland förklaras orden med några få meningar, ibland med en längre text. Tillsammans bildar dessa ordförklaringar inte bara en parlör för älskande, utan en alldeles underbart fin historia om det vackra och det fula med kärleken. Läs, läs, läs!

Läs också:

Alla vägar bär till mannen med stort M

  By enligt O | 2012/01/19 - 09:55 | Romaner
5 Comments

 

Det bästa av allt av Rona Jaffe utkom 1958 och var säkert ovanligt frispråkig då. Huvudpersonerna dricker kopiösa mängder whiskey, dejtar och har till och med sex ibland, någon gör abort och en annan är ensamstående mamma. Boken marknadsförs som “Sex and the City på 50-talet” och det ligger något i det. Även de mer nutida flickorna dejtar, dricker drinkar och drömmer om män. Mycket och inget har med andra ord hänt.

Jaffe arbetade själv både som kontorist och senare som biträdande chefredaktör  på Fawcett Publications och säkerligen är mycket i boken självupplevt. I förordet framgår det också att hon intervjuat ett femtiotal kontorister för att få en så sann bild som möjligt av dem hon beskriver i sin bok.

Titeln kommer tydligen från en platsannons i The New York Times som inleddes med orden “Ni förtjänar det bästa av allt.” Och visst är det “det bästa av allt” som flickorna på Fabian Publications vill ha, men mest av allt verkar de vilja ha en man. Den perfekta mannen med stort M. Arbetet och självständigheten är något tillfälligt i väntan på det riktiga livet som gift. Irriterande, men säkert inte på något sett osant. Inte heller ett helt försvunnet sätt att se på livet.

Kanske dags att berätta om vad Det bästa av allt handlar om. Det börjar med att vi får träffa en av mina favoriter, Caroline, som börjar sin första dag på Fabian Publications som kontorsflicka. Hon fascineras av hur kontoret fylls klockan nio av flickor som verkar ha väldigt trevligt tillsammans. Mary Agnes är den första hon träffar ordentligt. En flicka som beskrivs som alldaglig och plattbröstad och som har fullt fokus på sitt stundande bröllop.

Första veckan får Caroline vara sekreterare åt miss Farrow, som haft tolv fasta sekreterare på tre år. Det är inte bara illa då hon tidigt får chansen att läsa och bedöma manus. Drömmen är att bli redaktör och hon är beredd att jobba hårt för det.

Ny på kontoret är också April, en flicka från landet som bott i New York i några veckor och senare får vi också stifta bekantskap med Gregg som vill bli skådespelerska och Barbara som är ensamstående mamma och helt enkelt behöver försörja sig.

De umgås med varandra, går på dejter, dricker oväntat mycket och drömmer om ett bättre liv. I viss mån handlar det om karriär, men viktigast av allt är kärleken och kanske också det fina hemmet. Det som Barbara knappast fick i sitt äktenskap.

Männen är viktiga. Dels de som svikit, Carolines Eddie som gifte sig med en annan, Aprils kärlek som ser henne mest som ett tidsfördriv och en sexpartner, Greggs inte helt sunda förhållande och så Barbaras man som svikit både henne och dottern. Kärleken är sällan vacker, snarare destruktiv och kanske ska man, som Caroline, söka en rent platonisk kärlek för att slippa bli sårad. Det är helt klart dubbelt. Alla söker kärlekeken, men få hittar en som är något att ha.

Jag gillar att Det bästa av allt är skriven redan 1958. Det borde betyda att skildringen är sannare än den hade varit om nutidens nostalgi hade format historien. Det är frustrerande hur kvinnorna försvinner så fort de gift sig och sorgligt att livet är så enkelspårigt. Jag tänker på min mormor som faktiskt jobbade kvar på sitt kontor efter att hon gift sig och hur konstig hon sågs. Hon ville inte “bara” vara fru och mamma. Jobbet var viktigt för henne.

Hur ser det ut nu? Är det inte så att denna tid lyfts upp som ett ideal allt för ofta? Att det är fint och bra att sluta jobba när barnen kommer och vara hemmafru. Fixa lite hemma, ägna sig åt barnen, vara en perfekt fru och mamma och ha en man som försörjer familjen.

I Det bästa av allt är det inte vackert. Långt ifrån och just sakligheten gör att jag uppskattar boken. Samtidigt är sakligheten också lite störande. Boken är väldigt “matteroffactly” och redovisar händelser snarare än förmedlar tankar och känslor. Det har en effekt så till vida att historierna blir trovärdiga, men jag saknar en djupare analys av det som sker och de beslut som tas. Kanske är jag skadad av dagens diskbänksrealism där allt analyseras sönder och samman, men jag kan inte hjälpa att jag vill ha lite av det även här.

Sammanfattningsvis är det här en trevlig bok, bra på många sätt, men kanske lite lång. Helt klar läsvärd men kanske inte med så mycket wow-faktor. Jag är dock glad att jag fick lära känna kvinnorna i boken, trots att jag ibland blev både ledsen och besviken på saker som hände dem. Det var en väldigt bra bok att läsa i en bokcirkel då det fanns en hel del att prata om.

Fler bokcirkelsdamer om boken:

Bibliotekskatten

Mias Bokhylla

…och dagarna går

What you readin?

Läs också:

Hur hör trygghet och hasande ihop?

  By enligt O | 2012/01/04 - 08:54 | Romaner
3 Comments

 

Det finns en stor anledning till att kultursidorna i GP faktiskt håller riktigt bra klass, nämligen Elin Grelsson. En begåvad journalist som alltid har något viktigt att säga och ofta säger det på ett nytt sätt. En av många unga, frispråkiga kvinnor som kan fungerar som förebild för andra unga kvinnor, som förhoppningsvis också vågar vara frispråkiga.

I dagens pappers GP skriver Elin Grelsson sina tankar kring litteraturåret 2011 och lyfter fram alla de medelklassförfattare boende på Södermalm, inte sällan i en bostadsrätt, som berättat sina historier, inte sällan ångestfyllda sådana. Jag hittar inte artikeln på internet och citerar därför:

Det är inte alltid lätt att andas i den svenska samtidsprosan. Med en oupphörlig blick på den egna naveln väljer många författare att stanna innanför Stockholmstullarna och bostadsrättsföreningarna. Det är relationsdramer, könsroller, krackelerade familjer och självbiografiska minnen för hela slanten.

 

Nu menar inte Grelsson att detta bara är av ondo, inte alls, men hon efterfrågar “en utblick till något bredare och större. Ett anspråk på verkligheter som inte nödvändigtvis liknar den egna, kanske inte ens existerar. Det är ambitioner som den svenska prosan behöver.”

2011 var året Elin Grelsson debuterade som romanförfattare med boken Du hasar av trygghet, en roman jag länge tänkt läsa, men inte riktigt vågat ta mig an. Nu är den läst och visst gjorde det ont. Jag hoppas dock att Grelsson själv skriver om en verklighet som inte är hennes egen, om en som kanske inte finns. Men nej, finns gör den sannerligen, tyvärr gör den det.

Vi får träffa Sara i två versioner. En som barn, ett överviktigt, annorlunda sådant. Ett barn som har en mamma som inte riktigt orkar med henne, som egentligen inte orkar med livet och en pappa som inte riktigt lyckas fylla ut föräldraskapet själv. Föräldrar som inte heller orkar hålla ihop och som inte alls förmår ge sitt barn den trygghet hon behöver.

Och så den vuxna Sara. Den som lever i ett sanslöst tråkigt förhållande med Johannes. Johannes som är så förstående, så omtänksam, så trygg och så förbannat tråkig. Han som har pengarna, som tar hand om henne. Han som som hon är beroende av. Själv har Sara bara ett vikariat och det är långt ifrån säkert att hon får stanna då det tar slut. Lika så bra det kanske, då jobbet är riktigt, riktigt tråkigt. Samtidigt är ett fast jobb trygghet och trygghet är viktigt.

Vem hasar, hur hasar man av trygghet, vad har trygghet och hasande egentligen med varandra att göra? Alla hasar. Alla lever lite mindre än de skulle kunna. Ingen vågar sträcka ut stegen och ta sig vidare till en plats där de kanske vore lyckligare. De hasar runt i en vardag som är rätt kass, men som de inte riktigt orkar ta sig ifrån.

Saras energi går till exempel åt till att upprätthålla sin fasad på jobbet. Det lyckas ett tag, men självklart behövs energin till andra saker, som att leva till exempel. Sara orkar definitivt inte leva.

Det är här jag börjar fundera på vem som egentligen är vem. Är flickan och kvinnan Sara, eller är kvinnan kanske mamman? Eller är det bara helt enkelt så att flickan, kvinnan och mamman är så sammanfogade av hopplöshet att de inte kan ta sig ur det kravfulla liv som de lever?

Jag vill bara att Sara ska skrika ett “nu fan är det nog” och dra, men förstår att hon inte orkar. Hon är för beroende av tryggheten för att orka annat än att hasa. Hur ska hon som hellre bränner sig än erkänner att hon glömt solkräm på semestern våga erkänna att livet är skit?

Aase Berg tycker att gestaltningen av Sara brister i trovärdighet. Jag tänker att den är helt naturligt vag. Hon är flyktig Sara och jag får inte riktigt klart för mig vem hon är. Jag tror inte ens att hon vet det själv. Hon är lika anonym som dockan på omslaget till boken. Hon är ingen. I alla fall vet ingen vem hon är.

Josefin Holmström efterfrågor hopp, lösningar och alternativ och ja, det önskar jag också. Du hasar av trygghet är nämligen nattsvart, mycket bra men totalt utan hopp. Hon vill också ha en mer luftig text, men där är vi inte ense. Jag tycker mycket om den täta, massiva texten som ger få andningspauser. De bidrar till stämningen på ett effektfullt sätt. Jag hinner andas lika lite som Sara och kanske ger det mig en större förståelse för hur hon mår.

Bokstävlarna tycker som jag att det är en fin debut, Fiktiviteter är glad att hon inte varken har eller har haft det som Sara och Bokbabbel gillar att boken är både vardaglig och wow.

Fasaden skrämmer mig, eller rättare sagt kravet på fasad. Är inte det ett av de värsta kraven i vår tid? Vi ska vara glada och nöjda, helt också snygga och smala. Vi kan möjligen gnälla i fikarummet, men då ska det gnällas på jobbet och chefen, inte på det egna livet för det ska självklart vara perfekt. Finns det några alternativ? Frågan finns på bokens  baksida och jag hoppas verkligen att det finns det. Jag hoppas det både för Sara och alla andra som ruttnar inifrån av  känslor som aldrig får komma ut. Jag tänker på Mrs Dalloway och undrar hur mycket som egentligen hänt.

 

 

Läs också:

Livet i troposfären är inte lika enkelt

  By enligt O | 2011/12/16 - 15:30 | Romaner
1 Comment

Ett hus rasar, byggnaden har redan evakuerats och vi får träffa huvudpersonen Ariel för första gången. Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas börjar verkligen både fartfyllt och spännande. Dessutom gillar jag huvudpersonen skarpt redan efter några sidor.

Handledaren Burlem har varit försvunnen ett bra tag, men Ariel Manto arbetar ändå kvar. Hon skriver på en avhandling om 1800-talsförfattaren Thomas E. Lamas.

Thomas E. Lamas är författare till boken The end of Mr Y som är riktigt svår att få tag på. Under den långa promenaden hem hittar huvudpersonen ett antikvariat, där boken finns i en låda tillsammans med flera av den mytomspunne författarens verk. Det sägs att det vilar en förbannelse över boken och att den som läser den ska dö.

Lådan kostar 50 pund och tjejen som vikarierar i butiken förstår inte att Ariel är beredd att betala så mycket. Ingen boknörd med andra ord. En så ovanlig bok, som man letat efter länge är självklart värd en hel del pengar.

Så får hon äntligen läsa den berömda boken och själva boken är riktigt spännande. En bok om en bok i en bok. What’s not to like, liksom. Det är då hon läst den som allt spårar ur. Möss börjar tala, Ariel byter skepnad och flyger in i andra personer, hon tillbringar tid i Troposfären som är en parallell värld och allt blir väldigt, väldigt konstigt. Ariel förflyttar sig mer eller mindre medvetet mellan personer och in och ut ur Troposfären, folk är ute efter boken och hon befinner sig i fara. Någonstans här tappar jag lusten att läsa vidare.

Trots detta har jag inte lyckats släppa boken helt utan sakta, sakta kämpat mig igenom den. Det är mer än lovligt konstigt, men samtidigt lite intressant. Vad är vad? Vem är vem? När är när? Är en mus bara en mus? Vem kan man lita på? Finns troposfären på riktigt eller är det Ariel som blivit galen? Och hur ska det egentligen sluta?

Frågorna är många och de halvgalna tankeexperimenten likaså:

Siffran 2 betyder något endast eftersom den inte är 1 eller 3. Hus finns bara eftersom de inte är båtar eller gator. Jag är enbart mig själv eftersom jag inte är någon annan. Det här är ett existenssystem utan betecknade; här finns bara betecknare. Hela existenssystemet är ett flytande, slutet system av ingenting, som en hermeneutisk tillsluten svävare.

 

Jag gillar de filosofiska tankarna och funderingarna kring fysik, men det håller ändå inte. Slutet på Mr Y börjar hur bra som helst, annorlunda och smart, men snart blir det bara för mycket. Jag skyller en hel del på muskungen Apollo Smintheus. Slutet har en trevlig knorr helt klart, men jag borde ha slutat läsa Slutet på Mr Y långt tidigare. Upp som en sol…

Läs också:

Dagar som gick jävligt snabbt

  By enligt O | 2011/12/03 - 17:18 | Romaner
1 Comment

 

Sju jävligt långa dagar heter Jonathan Troppers nya roman och kanske var de långa för Judd och hans familj, men för mig flög de förbi. Nu är det inte riktigt sant att vi bara får träffa den smått galna familjen under endast sju dagar, men huvuddelen av handlingen utspelar sig under den shiva som hålls för deras far. Mitt i sorgen får vi lära känna de fyra syskonen, deras mor och alla respektive och före dettingar som behagar dyka upp.

När vi träffar Judd första gången lever emellertid hans pappa. Judd lever i ett lyckligt äktenskap och på sin frus 34-årsdag drar han tidigare från jobbet för att överraska henne med en tårta. Vi vet alla att det aldrig är bra att komma hem tidigare än planerat, i alla fall inte i böcker och film om kärlek. Självklart blir överraskningen inte alls som Judd tänkt sig, istället för att glatt käka tårta ihop slutar dagen på ett lite annat sätt.

Judd och Jen, visst låter de som ett perfekt par. De träffades under studietiden och har nu siktet inne på att skaffa familj. Något som inte visat sig vara så enkelt som de först trott. Barnet de väntade dog i magen sent under graviditeten och det var kanske då de började glida isär. Judd skulle nog säga att de hade det bra, men att Jen inte tycker detsamma visar hon med all önskad tydlighet. Judd hittar henne nämligen i sängen med hans chef Wade. Inte den överraskning som dagen skulle bjuda på.

Efter detta kraschar Judd totalt och han sörjer sitt havererade äktenskap i en riktigt sunkig källarlägenhet. När hans pappa dör blir han självklart ledsen, men mest blir han minst sagt störd över att behöva åka hem och visa sin sorg genom att sitta shiva i sju dagar. Sju jävligt långa dagar. Där träffar han sina två bröder, storebrorsan Paul som han inte riktigt drar jämt med och sladdbrorsan Philip som aldrig verkar växa upp. Där finns också Wendy, den duktiga och lite irriterande syrran. Relationen mellan de fyra är inte direkt okomplicerad och vi får veta en massa om dem under bokens gång.

Jag gillar verkligen den här boken, som kanske till och med är bättre än Konsten att tala med en änkling som var den första jag läste av Jonathan Tropper. Jag gillar hans sätt att skriva om tunga ämnen och kunna skapa en perfekt balans mellan skratt och allvar. Personerna är skapade med kärlek och värme och jag tycker verkligen att jag lär känna dem. Tropper kan definitivt konkurrera med såväl Nick Hornby, Tony Parsons och Mike Gayle i denna trevliga ladlitgenre. Jag hoppas på många fler böcker av den gode Tropper. Har du inte läst något av honom ännu tycker jag absolut att du ska göra det!

Läs också:

En bok om en stilla sommar

  By enligt O | 2011/12/01 - 12:25 | Romaner
5 Comments

November betyder Finland i Dantes Nordiska Utmaning. Jag hade tänkt mig Märta Tikkanen, men slumpen gjorde att det istället blev Tove Jansson. Jag har nämligen äntligen läst den hyllade och mytomspunna Sommarboken. Och visst var den fin. De lågmälda berättelse om farmor och flickan Sophie är bedårande på många sätt, pappan som aldrig riktigt finns med mer än i periferin där han sitter och arbetar är en sorglig figur och livet på ön är beskrivet med kärlek. Trots detta är det få delar av historien som biter sig fast. Ibland blixtrar det definitivt till och då tänker jag att jag äntligen fattat grejen, men så mojnar det igen och blir sådär lite småtrevligt, men inte så mycket mer. Det var tråkigt.

Illustrationerna är dock fantastiska, farmor och flickan älskansvärda på många sätt och jag ångrar absolut inte att jag läst Sommarboken. De blixtar och dunder som jag förväntat mig uteblir dock till stor del. Allt för höga förväntningar är kanske inte bra, men jag gillar ändå Tove Janssons sätt att skriva. Jag gillar det bara lite mer när det finns mumintroll med i handlingen.

Jag skulle ändå vilja stanna kvar hos personerna en liten, liten stund. Sophie, som är en skön unge, frimodig och frispråkig. Mest gillar jag hennes avhandling om små djur som hon dikterar för sin farmor. Hur vet vi att maskarna inte känner när de blir delade?

Farmodern är gammal och trött på många sätt, men i min favorit som är den allra första berättelsen om ett bad en tidig morgon visar hon sin unga skäl. Jag gillar också avsnittet om scouterna, som får symbolisera saker hon tyckt om, men inte längre gillar.

Och så pappan. Vad sysslar han med egentligen? Han är visserligen närvarande rätt fysiskt stora delar av sommaren, men i princip alltid så är han upptagen med jobb. Någon form av pappersjobb, kanske skrivande. Sophie verkar ändå föredra när han sitter på ett rum och jobbar, för då vet hon var hon har honom. Att han reser bort gillar hon dock inte. Vi får dock inte veta så mycket om pappan. Han finns där, men änd inte och förblir en skuggfigur.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Sommarboken är en småtrevligt samling texter, men att wowfaktorn uteblir. Det är möjligt att den kräver en omläsning för att sjunka in. Kanske får den det, men inte just nu.

Läs också:

Mikael berättar om en riktig klassiker

  By enligt O | 2011/11/24 - 10:17 | Romaner
Leave a comment
Jag har läst boken Ondskansom är en roman skriven av Jan Guillou. Boken kom ut år 1981 och är en av Sveriges mest lästa böcker. Många har uttryckt att Ondskan var deras första stora läsupplevelse som ungdom.Boken utspelar sig under cirka två år i slutet av 1950-talet. Den handlar om 14-åriga Erik Ponti som går på en vanlig “pojkskola” i Stockholm. Hemma får Erik stryk av sin sadistiske styvfar, vilket gör att Erik härdas och lär sig att ta emot stryk. I skolan är Erik den tuffaste och starkaste killen i kompisgänget. Efter en incident i skolan blir han relegerad och skickas till internatskolan Stjärnsberg. När han åker dit bestämmer han sig för att börja ett nytt liv utan våld, men Erik inser snabbt att det inte kommer att bli så. För på Stjärnsberg är det de äldre eleverna (rådisarna) som bestämmer i något som de kallar kamratuppfostran. De har rätt att dela ut stryk och andra bestraffningar, och gör det gärna för nöjets skull. Eftersom Erik är van vid att vara den som bestämmer i skolan är han lite kaxig och klarar inte av att de hånar honom. Han börjar vägra order från rådisarna och får massor av olika bestraffningar. Resten av boken handlar om Eriks och han nya bästa kompis Pierres kamp mot ondskan och orättvisorna på Stjärnsberg.Jan Guillou har själv sagt att boken är något av en självbiografi. Som ung hade han själv problem med en sadistisk styvfar. Han blev relegerad från skolan i Stockholm och fick börja på internatskolan Solbacka som han i boken döpt om till Stjärnsberg. Dock har såklart allt som händer i boken inte hänt i verkligheten.

Boken börjar med meningen “Slaget träffade högt upp på höger kindben”. Det säger en del om boken, tycker jag, nämligen att den innehåller mycket våld och handlar om en kamp. Jag tror att Guillou valde att börja boken så för att sätta tonen redan från första början. Budskapet i boken är enligt mig att våld föder annat våld, men att det sällan löser problemen. Erik blev utsatt för våld hemma och utsätter sedan andra för våld för att få utlopp för sin frustration, men det skapar bara nya problem. När han blev relegerad men fick en ny chans på Stjärnsberg bestämde han sig för att inte använda våld även om han skulle bli trakasserad. Detta lyckas han hålla ända tills i slutet av boken då han inte klarar av det längre då rådisarna istället ger sig på hans bästa vän Pierre för att komma åt honom.

Hade jag varit i Eriks situation så hade jag inte varit lika uppkäftig, utan försökt att lyda order och på så vis undvika våldet såsom Pierre gjorde innan han blev vän med Erik. Jag ser mig själv som en blandning mellan Erik och Pierre. Jag har likheter med Erik, till exempel att jag gillar att träna och är ambitiös i skolan. När det kommer till våld så är jag mer som Pierre och hade inte gjort motstånd och slagit tillbaka utan istället försökt synas att så lite som möjligt och uppföra mig bra.

Boken kretsar enbart runt Erik så därför finns det inga parallellhandlingar. Som jag kommer ihåg finns det ingen “scen” i boken där Erik inte är inblandad på något sätt, utan antingen är det han som tänker eller så är det något som händer honom. Att boken enbart handlar om Erik och saknar parallellhandlingar tycker jag är ovanligt jämfört med andra böcker som jag har läst. Samtidigt gör detta berättarsättet att man kommer Erik nära och “lever med” honom genom hela boken. Det är inte Erik själv som berättar i boken, utan författaren berättar om Erik och den berättas i dåtid.

Jag tycker att boken var jättebra. Den var spännande men stundtals våldsam. Det bästa med boken var att Erik till slut fick sin hämnd på både rådisarna och sin styvfar. Jag tycker att rättvisa skipades. Hade det hänt i verkligheten hade jag nog inte tyckt att det var lika bra att använda det våld som Erik gjorde, men såsom hans liv utvecklades tycker jag att det var skönt att Erik fick sin hämnd och ett slut på ondskan från sin styvfar. Boken har även filmatiserats och jag har sett filmen några gånger och tycker att filmen är bra, men inte alls lika bra som boken.

Läs också: