Category Archives: Romaner

Om grannfejd i Sydafrika

Jag hörde talas om The Woman next door av Yewande Omotoso när det återfanns på långa listan till Baileys Women’s Prize for Fiction. Berättelsen om de två äldre damerna i Sydafrika och deras konflikt lockade mig. Så läste jag och lärde känna Hortensia och Marion. Lika arga, men i övrigt olika. Hortensia är svart och har varit något av en udda fågel i den fina förorten till Kapstaden. Att Marion inte gillar henne verkar dock mest handla om det hus hon bor i. Hortensia och hennes dödssjuke man bor nämligen i det första hus Marion ritade som arkitekt och det är ett hus hon själv vill bo i. Istället bor hon i grannhuset och det är en av väldigt många saker hon är missnöjd med.

Inledningsvis har jag svårt för dessa bittra och gnälliga damer, men de växer och jag inser att de har sin charm. Deras ovilja att umgås är drivkraften i berättelsen, men självklart tvingas de närma sig varandra. The Woman next door är dock långt ifrån någon sockersöt historia om oväntad vänskap, det är mycket mer än så. Svärtan finns där hela tiden och historien bakom varför de befinner sig där de gör just nu är intressant att följa. Jag gillar också hur Omotoso väver in Sydafrikas politik i sin bok på ett naturligt och bra sätt.

Jag kan tycka att det är synd att Yewande Omotosos bok inte kom med på den korta listan, men jag är glad att jag upptäckte hennes författarskap. Det är kanske det bästa med alla långa och korta listor till diverse priser, att många nya författare blir upptäckta. Omotoso har också skrivit Bom boy, som även den utspelar sig i Kapstaden och jag tycker verkligen att något förlag borde översätta och ge ut hennes böcker.

Läs också:

Sorgen bär fjäderdräkt

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är en liten bok med stort innehåll. På ett annorlunda sätt får vi uppleva en mans sorg efter att ha mist sin fru. Han försöker att fortsätta leva trots den fruktansvärda förändring som han och hans barn utsatts för. Att oväntat mista en älskad gör livet svårt att hantera. En dag ringer det på dörren och sorgen, i form av en fjäderklädd fågel, träder in i deras liv. Kråkan finns där i det så kallade livets upp- och nedgångar och hur irriterande den än må vara ger den någon slags styrka. Vi får höra faderns röst, pojkarnas och även kråkans. Tillsammans bildar de någon slags helhet. Så mycket helhet som sorgeprocessen kan vara.

Jag känner mig lite obildad, men jag visste inte att även Ted Hughes skrivit en bok om sorg och döpt den till Crow. Det gör Porters bok ännu mer imponerande och fascinerande. Att det dessutom är en debut gör att jag förväntar mig storverk i framtiden.

Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt liknar inget annat jag läst. Ibland får jag läsa den som poesi och njuta av orden, snarare än att försöka förstå allt. Det gör läsupplevelsen annorlunda, men också väldigt fin. Det finns något meditativt i Porters ord och jag imponeras mycket av hur Marianne Tufvesson översatt dem.

 

Läs också:

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

Min bästa väns fru

På Lavender Lits hemsidan beskrivs Peo Bengtssons karaktärer som ”människor som både behöver en klapp på kinden och en spark i röven.” Så är det verkligen med huvudpersonen i nya boken Min bästa väns fru. Svante heter han Bengtssons nya antihjälte. En ganska misslyckad författare, men mer lyckad familjefar och make. När vi träffar honom är det sommar och han är på väg till bästa vännens sommarhus, eller hipstertorp som Svante lite föraktfullt kallar det. Han är lite missunnsam den gode Svante och driver med Hennings och Karens torp. Detta trots att han får åka dit på semester varje sommar.

Från utsidan verkar Henning och Karen vara det perfekta värdparet och när Svante kommer dit med sin ganska så perfekta fru och sina ännu mer perfekta barn till det perfekta torpet borde allt vara sådär rosenskimrande. Inte för att Svante skulle beskriva sin familj som perfekta. Det är liksom inte hans stil. Visst är han glad att han är gift med Cecilia. De har det riktigt bra. Med sina flickor Majken och Fanny har de skapat en fin familj. En familj han inte skulle vilja vara utan. Ändå verkar han gilla att vara sådär lite lagom missnöjd med livet och han drömmer sig bort till ett annat liv. Det grönare gräset lockar.

Svante och Henning har varit vänner länge. Ändå känns det lite märkligt att vara i hans torp ännu en sommar. Det är inte det att Svante inte tycker om Henning. Tvärtom är de riktigt goda vänner. Svante värdesätter verkligen deras vänskap och egentligen även den traditionella sommarsemestern. Det är bara det att han också tycker väldigt mycket om Hennings fru Karen. Ibland nästan mer än sin egen fru. Det är dock inte hans kärlek till sin bästa väns fru som förstör semestern, utan den ganska obehagliga fråga som hans bästa vän och hans vackra fru ställer till Svante. De vill ha något av honom och han vet inte om han är redo att ge dem det.

I Peo Bengtsson skildrar som få andra äktenskapets svårigheter, utan att för den delen fastna i svärtan. I debuten Kärleken passerade här en gång blir Samuel lämnad av sitt livs kärlek. I förra bok Vara Frank skakar ett äktenskap i fogarna när Frank blir kär i kollegan Mårten. Boken mellan dem heter Så länge du är min syster och den har jag inte läst. Ännu. Vad jag kan läsa mig till är det där syskonrelationen som står i centrum och hur den påverkar och påverkas av förhållanden. Med tanke på att Min bästa väns fru har recensionsdag idag är det syskonboken som får bli nästa möte med Bengtsson. Det lär inte vara det sista.

Läs också:

Det måste vara här

I sin senaste bok Det måste vara här låter Maggie O’Farrell oss lära känna ett gäng ganska udda personer. Den som ändå måste räknas som huvudperson är Daniel Sullivan, lingvist och språknörd. Han är amerikanen som av något som kan definieras som en slump, träffar en annorlunda, nästan skrämmande kvinna mitt i ingenstans och bosätter sig hos henne. Han flyr en familj i USA, skapar en ny och verkar inte se tillbaka.

Hans nya fru är Claudette, före detta firad filmstjärna, som gömt sig undan på den irländska landsbygden. Den svenska regissör hon levde tillsammans med innan är nu på intet sätt någon del av hennes liv. Förutom genom sonen då, men även han befinner sig ganska så långt bort.

Jag tycker om Claudette och avsnittet om hur hon hamnade i filmens värld är en av de finaste delarna i boken. Någonstans lär jag mig att tycka om Daniel också, men han är svårare att ta till sig. Hans möte med barnen han övergav är starkt, men i övrigt tar det lång tid innan han kommer under huden på riktigt. Men det sker till slut.

O’Farrell är en modig författare. Hon låter berättelsen vecklas ut väldigt långsamt och litar på att läsaren hänger med. Jag hade säkert gjort det bättre om jag läst Det måste vara här under en period med en mindre sönderstressad hjärna. Nu fick jag kämpa lite, men som alltid när det gäller O’Farrells böcker så var det värt det. Inte hennes bästa bok, men en bra sådan.

 

Läs också:

Blicken, pilen, filen

Många verkar älska Dorthe Nors senaste bok Blicken, pilen, filen och jag hade höga förväntningar. Tyvärr infriades de inte. Historien om Sonja, som försöker ta körkort, är verkligen välskriven och språket är otroligt snyggt. Det är bara det att det här är en bok om absolut ingenting och jag blev helt ärligt ganska uttråkad.

Visst är Sonja älskansvärd. Hon är ensam och ganska gammal. Jobbet som översättare är helt okej, men hon är inte jätteförtjust i de böcker hon översätter. Inte heller mår hon speciellt bra, då hon ofta drabbas av yrsel. Trots detta vill hon verkligen ta körkort och därför tar hon körlektioner. Så mycket mer händer inte.

Någonstans undrar jag om jag missat något. Om det finns något fantastiskt gömt mellan raderna som jag helt enkelt inte ser. Det må så vara. I så fall gick det mig helt förbi.

Läs också:

Avanti! är en alldeles utmärkt satir

Christer Hermanssons nya bok heter Avanti! och har undertiteln ”en satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall”. Den marknadsförs som den första romanen om NPM, som är en förkortning för New Public Managing. För mig, som arbetar i en kommunal verksamhet, är igenkänningen smärtsamt stor och jag fnissade mig igenom boken om Leonard, som får uppdraget som utvecklingsdirektör i en svensk kommun. Med hjälp av ett team bestående av HR-specialisten Emma (för vem säger personalansvarig nu för tiden), ekonomen Aniela och den joggande safetycontrollern Niklas ska han förändra kommunens styre i grunden. Att han sedan tar hjälp av diverse mjukisdjur gör kanske situationen lite märkligare, men bara lite.

Det märkliga i Avanti! är nämligen hur absurd hela situationen med införandet av NPM är, men kanske ännu mer att det är en helt sannolik beskrivning av de försök till förändring som sker i all kommunal verksamhet och leder till att folk hoppar strömhopp in i väggen. Det som ska bli en effektivisering och en besparing, blir istället ett dyrt och livsfarligt experiment med människors hälsa. Christer Hermansson är själv kulturchef i Strängnäs kommun och han vet vad han talar om.

Avanti! är en riktigt rolig och nattsvart satir över det så kallade moderna samhället, där allt ska målstyras, utvärderas och där anställda drunknar i dokumentation och administration. Ibland undrar jag verkligen hur det ens är möjligt att vi hamnat här, men jag inser att personer som Leonard lyckats lura skiten i kommundirektör efter kommundirektör, eller i alla fall en och annan politisk ledare och fått dem att tro att NPM är vägen till den perfekta välfärden. Att så få verkar ha fattat att kejsaren är naken är för mig ofattbart. Om du på något sätt kommer i kontakt med NPM i vardagen och faktiskt tillhör de som fattat att målstyrningstavlor inte gör underverk (och att kejsaren inte ens har stringkalsongerna på) tycker jag definitivt att du ska läsa Avanti!. Sedan ska du försöka få alla de där nissarna som fortfarande inte sett det absurda i NPM att läsa boken. Kanske får det någon att förstå att någonting måste göras.

 

Läs också:

Vända hem – både njutbar och lärorik

En av årets stora läsupplevelser är utan tvekan Vända hem av Yaa Gyasi, en berättelse om en släkt från 1700-talet till idag. Två systrar startar de hela. Två systrar som inte känner till vandra. Effia, tillhör en framgångsrik stam i Ghana och blir bortgift med den engelska guvernören James Collins. Hon flyttar från byn och när hon återvänder två år senare ser hon en stor förändring. Den vite mannens närvaro förändrar allt, även för de som lever ganska isolerat. Effia tillhörde asantefolket, som engelsmännen såg som en civiliserad afrikansk stam och därför samarbetade med. Helt klart på gott och ont. Kanske mest ont.

Esi säljs som slav till USA och från henne växer en amerikansk gren av släkten. Hon är 15 år och skulle egentligen ha gift sig med byns bästa krigare Kwasi Nnuro, som kom till hennes far med sextio jamsrötter, men ödet ville något annat. Hon fängslas och befinner sig då i närheten av systern hon inte känner. Därefter fraktas hon till det nya landet.

I ganska korta avsnitt får vi följa generation efter generation i systrarnas spår och varje persons öde berör mig mycket. Vi får följa slavarna och de som frigavs, men ändå jobbar hårt och dör av det. Två av de personer som berör mig mest är Kojo, som betyder ”pojke född en måndag” som är son till slaven Ness och själv blir pappa till åtta barn. Hans son H blir en fri man och jobbar i en gruva, ett jobb som sliter ut honom fullständigt. En intressant passage som visar på rasism och orättvisa är när H diskuterar brott och straff med en vit kollega som suttit i fängelse nio år för mord. H:s vän fick ett lika långt straff för att han inte gick över gatan då han mötte en vit kvinna. Perspektiv.

Vända hem är Yaa Gyasis debut och en rasande skicklig sådan. Hennes språk har en skärpa och en exakthet som imponerar. Tyvärr känns det dock ofta som att Gyasi lämnar varje karaktär lite för tidigt och jag vill hela tiden veta mer. Det är lite som att läsa en novellsamling och även om varje del är fantastiskt välskriven, lämnar de mig ibland lite tom. Samtidigt är exposén effektfull och det hade inte gått att skriva långa porträtt om varje tid. Vända hem är redan över 500 sidor och längre hade den kanske inte kunnat vara och nå en stor publik. Hundra sidor till hade dock inte skadat. Inget ord är onödigt ska sägas och karaktärernas öden flätas snyggt in i varandra. Jag läste denna ganska tjocka bok snabbt, snabbt för att jag hela tiden ville veta mer. Det är ett gott betyg. Hade Gyasi vågat vila lite mer i några av sina många olika historier hade det blivit ännu bättre.

Läs också:

Moriartys nya lämnar mig oberörd

Jag tyckte verkligen om Big little lies av Liane Moriarty och ville därför läsa hennes senaste bok Truly Madly Guilty. Då den senare blivit framröstad till Best Fiction Book in the Goodreads Choice Awards 2016 av massor av läsare var förväntningarna skyhöga. Det började också bra med att vi får veta att något har hänt som förändrat livet för många. Lite samma upplägg som i Big little lies. Tyvärr lyckas Moriarty inte väcka mitt intresse lika mycket den här gången, då alla antydningar om att det verkligen är något fruktansvärt har hänt, snart känns krystade.

Händelsen som förändrar allt skedde under en grillfest. Clementine och hennes man Sam åker och hälsar på vännerna Erika och Oliver. De går sedan över till grannarna på fest. Vi får träffa dessa tre par innan och efter själva grillfesten och visst finns det intressanta trådar, det gör det, men jag fastnar inte riktigt.Vänskapen mellan Clementine och Erika är intressant, de två vännernas äktenskap är trevliga att läsa om. Det är egentligen mycket som är bra, men upplägget funkar inte alls lika bra som det gjorde i Big little lies. Tyvärr. Faktiskt hade det varit intressantare att få höra de olika personernas syn på händelsen, mer som Cristos Tsiolkas gjorde i The Slap. Nu blir det aldrig tillräckligt gripande, då allt är så snuttifierat.

Så ja, jag är lite besviken och konstaterar igen att Moriarty är bra, men lite ojämn. Jag tyckte till exempel inte alls om hennes Tre önskningar, men då det var debuten trodde jag att det var anledningen. Den läste jag dessutom för många år sedan. Öppnas i händelse av min död var väldigt mycket bättre och Big little lies, som på svenska heter Stora små lögner, älskade jag som sagt. Truly Madly Guilty känns framtvingad på något sätt och inte alls lika välskriven som de senaste böcker jag läst av Liane Moriarty. Samtidigt kan det vara så att jag missat något, då en massa användare av Goodreads hävdar att det är 2016 års bästa bok.

Truly Madly Guily kommer på svenska i mars och heter då Andras vänner. Då kan du läsa och avgöra själv.

 

Läs också:

De behövande

Helena von Zweigbergks nya bok heter De behövande och är en kort historia med stort innehåll. Jag gillar kortromaner, men skulle faktiskt gärna läst mer om modern och dottern som står i centrum. Louise är dottern som på många sätt verkar besviken på modern Birgitta. Egentligen får hon mycket hjälp av modern och hon är ofta där med sin dotter. Någon att fly till, som lyssnar på allt och därför får tåla en massa. Louise talar om ett möte med Tom, en av moderns pojkvänner, som Louise tyckte mycket om. De talar också om fadern/maken som inte längre är närvarande.

Båda kvinnorna får sin egen röst när de berättar i jag-form om sitt förhållande och sitt liv. Det är välskrivet och många gånger imponeras jag av det subtila sättet att beskriva starka känslor. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken är för kort för att skapa en helhet. Helena von Zweigbergk är fantastisk på att beskriva känslor och jag tycker om de böcker jag läst tidigare. De behövande är kanske den snyggaste berättelse hon bjudit oss på, men jag saknar passionen som brukar finnas där. Det är effektfullt, men karaktärerna blir inte mer än skuggfigurer.

 

Läs också:

« Older Entries