Category Archives: Romaner

Tjockdrottningen ger en cynisk bild av samtiden

Vi känner till de föregångare som Moa Herngren troligen haft som inspiration när hon skrev sin senaste roman Tjockdrottningen. Du är vad du äter, Biggest Loser och nu senast Biggest Loser VIP. Tidningarna fylls av artiklar om deltagarna och den symbios i vilken produktionsbolag och kvällstidningar tycks leva i gör mig ofta lätt illamående.

I Tjockdrottningen letar produktionen efter passande deltagare till serien Du är vad du väger. På något sätt har tv-redaktören Camilla Willdow fått nys om Annie Ek, rejält överviktig och isolerad, som skulle bli en perfekt deltagare. Det gäller bara att övertyga henne om att det är en toppenidé att vara med på tv och visa den kropp som hon gör allt för att dölja. Camilla gör allt för att få Annie att känna sig värdefull.

Annie sväljer Camillas smicker med hull och hår och tror att hon äntligen fått en vän. Nu kan hon bli en av dem som lägger ut fina bilder i sociala medier, får en massa likes och fina kommentarer. Annie drömmer om att kunna skriva något om sina ”finaste vänner”, men hon har inga. Camilla är den hon drömt om.

Vi läsare vet dock hur Camilla och Jarmo Fäldt, chefen för produktionsbolagen Bandoola, talar om deltagarna och att Annie definitivt inte är någons vän. Hon är istället den som hela svenska folket ska håna, för att sedan förhoppningsvis ta till sig hjärta. Det förutsätter självklart att Annie rasar i vikt. Allt annat vore ett misslyckande. Just dubbelheten drabbar inte bara deltagarna, utan också programledaren.

Programledare för det hela är Johanna Broman, ett andraval för produktionsbolaget och egentligen är det så att Broman inte alls är nöjd med att leda ett bantningsprogram. Hon har stora planer och vill mycket mer. Det är bara det att hon aldrig får de jobb hon suktar efter. Hennes nemesis Mikaela är den som alla vill fotografera på premiärerna, när Johanna får tillsägelsen att lämna plats åt de riktiga kändisarna. Det är också Mikaela som blir programledare för en ett program som varit Johannas idé och som hon blivit lovad att leda. Istället får hon nöja sig med ett andraklassens förnedringsprogram, dessutom som produktionsbolagets andraval. Vem de ville ha? Mikaela såklart.

Annie tackar ja och får flytta in i en herrgård tillsammans med de andra deltagarna. Nu ska de hårdträna och svälta sig och allt ska visas på tv. Helt fruktansvärt blir det inte ändå, då Annie faktiskt får någon slags vän i deltagaren Björne. En ljusglimt i mörkret. Hela produktionen är verkligen vidrig och jag mår dåligt när jag läser om hur de ansvariga talar om deltagarna som vore de köttklumpar utan själ.

Tjockdrottningen är en bitvis lysande satir som ger en cynisk bild av tv-världen. Jag tycker om att läsa om Annie, men de andra karaktärerna förblir ganska platta. Oavsett fyller de alla sin funktion och det finns en poäng med att låta dem vara ganska ytliga. Det är en läsvärd och bra bok, men kanske inte lika stark som Herngrens tidigare böcker som jag verkligen älskat. Det Herngren är riktigt bra på är att sätta fingret på det som är skevt, men som få faktiskt talar om. Det gör hon riktigt bra även i Tjockdrottningen.

Läs också:

Problemet med får och getter

Joanna Cannons debut med den fantastiska titeln Problemet med får och getter verkar vara en bok som alla älskar. När den blev framröstad som vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna blev jag riktigt glad. Tyvärr varade glädjen inte speciellt länge. Faktiskt inte längre än första kapitlet.

Boken utspelar sig samma varma sommar som Maggie O’Farrells Instructions for a heatwave och i båda böckerna försvinner en person. Där slutar likheterna. I Problemet med får och getter får vi träffa grannarna på The Avenue under några sommar sommarveckor när mrs Creasy försvinner spårlöst. Flickorna Grace och Tilly bestämmer sig för att söka sanningen och ger sig ut på jakt efter gud. Hittar de gud kommer de att hitta mrs Creasy resonerar de. Vi rör oss med dem mellan huset och får veta mer och mer om grannarna. Hemligheterna och ryktena är många och vad som är sant är många gånger omöjligt att räkna ut. Kanske är det därför det här är en av de böcker vi pratat mest om i vår bokcirkel. Det skulle kunna betyda att det är en riktigt bra bok att samtala kring, men det handlar mer om att vi måste hjälpas åt att sortera bland alla lösa trådar. Varför gjorde hen så? Varför sa hen så? Det fattar inte jag? Frågorna är många.

”Många tror massor och det är helt omöjligt att räkna ut vad som egentligen har hänt”. Ungefär så sammanfattade vi Problemet med får och getter. Vi är också ganska överens om att det inte är jättelyckat med barnperspektivet och att boken hade mått bra av att kortas ner. Det händer massor, vissa historier är lite roliga. Det är bara det att de är för många. Spänningen som utlovas med den försvunna grannfrun och Walter Bishop, som tros röva bort barn försvinner lite i alla trådar. Det gör också att boken är svårläst och de flesta grannarna förblir skuggfigurer. Det hade behövts en karta över husen och vem som bodde var. Ett tag var jag nära att börja rita en själv för att kunna hålla koll, men jag gav upp och accepterade att jag aldrig skulle kunna hålla isär dem.

Det finns charmiga inslag i boken helt klart, som jakten på Gud, Jesus i stuprännan, damen som älskar begravningar och de pinsamma samtalen med och om den nya grannen som inte kommer från Pakistan, utan från Birmingham. Just kapitlet där familjen Kapoor just flyttat in och mr Forbes försöker samtala med mr Kapoor är lysande. Det skulle mycket väl kunna fungera som en novell, en mycket bra sådan. Cannons språk är stundtals briljant, men blir ganska ofta onödigt omständligt. Det är synd.

Medelbetyget för Problemet med får och getter blev 2,5. Jag gav den en tvåa, men då ska man visserligen komma ihåg att jag hetsläste de sista hundra sidorna, en stor del av dem i början av gårdagens träff.

Läs också:

Den blå tråden

Det finns många anledningar till att skriva om en bok precis när man läst den. En är att minnet inte alltid är det bästa. När jag scrollade runt bland de inlägg jag publicerat på Instagram insåg jag att jag faktiskt inte bara påbörjade Den blå tråden av Anne Tyler i juli. Jag läste ut den också. Då gillade jag mycket. Nu är bokens handling väldigt diffus och jag minns egentligen bara huset som pappa Red älskade, konflikten mellan de två bröderna och de desperata försöken att hålla samman en spretig familj.

Vad betyder det dåliga minnet? Var Den blå tråden ingen bra bok? Jo, när jag läste den tyckte jag det, men något rejält intryck kan den knappast gjort, då jag nu knappt kommer ihåg att jag läst den. Läste jag för snabbt i juli? Möjligen, men jag minns de andra böckerna jag läste, de flesta ganska detaljerat. Om jag inte hade läst på mitt eget Instagramkonto att jag läst ut boken skulle jag glömt bort den helt. Nu hittade jag den även på Goodreads, med en trea i betyg, men jag hade glömt att skriva in datum i inlägget och boken hade därför inte dykt upp i utmaningslistan.

Och så nästa filosofiska fråga. Kan man ens säga att man läst en bok om man knappt kommer ihåg att man läste den? Om handlingen är i princip bortglömd och endast känslan från läsningen finns kvar? När livet som just nu handlar mycket om hus som lämnas blandar sig i bokens handling så mycket att det knappt går att skilja det egna livet från bokens handling?

Det jag lärt mig är följande: vänta inte för länge med att skriva om en bok, för då finns det kanske inget kvar att skriva om. Det jag kan skriva om är just sorgen det innebär att inte längre kunna bo kvar i ett älskat hus. Mina morföräldrar har just lämnat sitt och trots att de någonstans inser att det är rätt beslut sörjer de och de sörjer inte bara huset som byggnad, utan alla minnen som förknippas med det.

Vad boken handlade om? Jag hade kunnat flumma ihop något osammanhängande, eller klippa en säljtext från förlaget, men nej. Istället rekommenderar jag att läsa hos andra som bloggat om boken.

och dagarna går

Bloggbohemen

A room of my own

 

 

Läs också:

Något du inte vet att jag vet

Det bästa med att läsa en bok när uppföljaren redan kommit ut är att det går att läsa vidare direkt. Så snart jag avslutat Som ett brev på posten fortsatte jag till Något du inte vet att jag vet för att få veta vad som hände med Elsa, Thore och de andra.

Första boken avslutades med den fruktansvärda förlovningsfesten i skärgården, där allas värsta sidor kom fram. Därefter flyttar Thore och Elsa till Kanarieöarna och lämnar sina barn och deras respektive med varsin uppgift. Dessa levereras per brev till alla inblandade och för att få del av framtida arv måste de följa instruktionerna i breven. Vissa får svårare uppgifter än andra helt klart, men den röda tråden är att hitta en bättre version av sig själv. Gunilla, Elsas äldsta dotter, får en resa till Australien för att hitta sig själv. Hon reser med viss tvekan, men skjuter sedan gång på gång på sin hemresa. Ibland är det lättare att vara en annan i en främmande miljö.

Hennes man Anders ska istället jobba med sina fördomar och bli volontär för RFSL. Elsa har sett till att en tjänst skräddarsytts för honom och det är minst sagt motvilligt han går dit. När han träffar Dixie för första gången tycker de direkt illa om varandra, men snart börjar en minst sagt oväntad vänskap växa fram. Anders förändring är den som är finast att följa. Jag kan ursäkta en del stereotypa fällor, då annat är så väl beskrivet.

Hasse är gift med en riktig räpa och det har hans mor koll på. Däremot tror hon på äktenskapet och vill att Hasse ska göra allt för att hans ska hålla. Det är därför han och Kicki ska gå i parterapi. Därutöver ska han själv besöka en coach för att jobba med sitt självförtroende. Kicki är inte alls intresserad av att jobba på sitt äktenskap. Hon vill bara ha ett gott liv med mycket pengar. Vem som ger dem till henne är ganska ointressant. Om Kicki var hemsk i första boken är hon helt vidrig nu.

Lillasyster Sussie får i uppdrag att byta jobb och att ta kontakt med sin dotter Lina som blivit mamma till tvillingar. Elsa har redan ringt och förberett Lina, men att ta steget är svårt för Sussie, som alltid haft taskigt självförtroende.

Magnus, Thores son har problem med sitt företag, men blir lovad en finansiär mot att han slutar bedra sin fru Bettina. Thore vet allt, till och med om den lägenhet Magnus hyr i Vasastan för att ha en plats att ta sina älskarinnor.

Bettina får i uppdrag att arbeta med sitt alkoholberoende och börjar gå i terapi. Hon ska också sluta spela och det är ingen enkel uppgift att göra slut på två starka beroenden samtidigt. Bettina kämpar på och hon är en av de karaktärer som verkligen växer under den andra boken.

Monica och Lasse får pengar så att de kan göra den resa jorden runt som de drömt om. Det gör att de knappt är med i boken och utvecklas därför inte heller. De andra får vi följa under ett år, tills det är dags för Elsa och Thore att vända åter till västkusten och återigen bjuda ut hela släkten till Elsas hus.

Birgitta Bergin tecknar skickligt sina karaktärer och låter dem utvecklas rejält. Vissa tycker jag mer om än tidigare, andra vill jag slå på käften. Vissa är rejält stereotypa, medan andra blir människor av kött och blod. De fyller dock alla en funktion för att föra handlingen framåt. Något du inte vet att jag vet är lättläst och underhållande, men inte utan djup. En bok om att våga mer i livet och att faktiskt välja en väg som för dig till en bättre framtid.

 

 

Läs också:

Rich People Problems

Kevin Kwan har hittills skrivit tre böcker om de galet rika i Singapore. De tredje heter Rich People Problems och helt klart har dessa människor helt andra problem än de flesta av oss. Som att styvdottern har köpt det enda exemplaret av en magnifik klänning och inga pengar i världen kan ändra på det.

I centrum av den tredje boken står matrairken Su Yi, som ligger för döden i Tyersall Parks, hennes mycket exklusiva hus i Singapore. Runt henne finns barn och barnbarn i klanen Shang-Young. Alla oroliga, men kanske mer för vem som ska få huset och alla hennes andra tillgångar, än vad som egentligen ska hända med Su Yi.

Nicholas Young, som i förra boken äntligen gifte sig med sin Rachel, lever ett förhållandevis enkelt liv i USA. Självklart vill han finnas vid sin farmors sida, men det är inte helt lätt att ta sig förbi vakterna. Dels de verkliga sådana, som vaktar hennes hus, men också de släktingar som gärna ser Nicholas fortsatt utfryst. Främst är det hans kusin Eddie, en vräkig typ, som tycker att pengarna och huset skulle passa hans egen image bra mycket bättre. Ironin med vilken Kwan beskriver honom och andra rika som gått över alla gränser är drypande och det är mycket underhållande läsning.

En annan viktig person i denna tredje bok är Kitty Pong, som tidigare inte haft någon som helst status trots att hon kämpat hårt för den. Nu har hon lyckats gifta sig med den mycket äldre och mycket rikare Jack Bing. Nu finns det en chans att hon ska hamna på de stora omslagen och hennes assistenter lyckas till och med flyga in den kände fotografen Nigel Barker som får i uppdrag att föreviga henne på ett storartat sätt. Det luktar hybris i klass med Napoleon och andra lätt överdrivna kungligheter. Även här driver Kwan hejdlöst, men inte utan att vi tappar respekten för Kitty. Istället tycker jag lite synd om henne, men fascineras också av de problem hon anser sig ha, som knappast hade varit det för särkilt många andra. Styvdottern Colette finns alltid något steg före henne gällande glamour och kändisskap, något som Kitty ser som en ren provokation. Att allt i världen inte skulle kretsa kring Kitty är något hon aldrig skulle fundera över.

En av mina favoriter i Kevin Kwans böcker är Nicholas kusin Astrid, som får stå för det mer nedtonade i sammanhanget. Hon är också snuskigt rik, det är alla som får plats i de kretsar som porträtteras, men hon har ändå båda fötterna på jorden. Nu har hon visserligen hamnat lite i det blå, då hon förälskat sig i sin gamla fästman Charlie Wu, något som skvallerpressen gottar sig i.

Jag tycker om Kevin Kwans sätt att skriva. Hans böcker är underhållande, men inte ytliga, trots att ytan står i centrum. Genom att driva med sina karaktärer, på ett många gånger kärleksfullt sätt, gör han dem mänskliga i all sin absurditet. Det känns som att han lämnar dem nu efter tredje boken. Visst finns det trådar att dra i, men det känns ändå som ett bra tillfälle att avsluta. Blir det fler böcker läser jag dem gärna. Mest för att få veta hur det går för Nicholas, Rachel, Astrid och Charlie. De är mina favoriter. Även Colin och Aramita trevliga att följa. De andra galningarna kan få finnas med i periferin som underhållning.

Filmatiseringen av första boken Crazy Rich Asians är tydligen på gång. Den ser jag gärna, även om vissa personer som Astrid och Nicholas inte alls ser ut som de ska. Castingen av Constance Wu som Rachel känns dock bra.

Läs också:

Som ett brev på posten

Livet är inte över för att man är över 80 år och förlorat sin livskamrat. I Som ett brev på posten berättar Birgitta Bergin och Elsa och Thore, både 81 år gamla, som träffas på en bridgeklubb och blir förälskade. De bor båda i Göteborg, Elsa i en fin villa i Örgryte och Tore i en lägenhet på självaste Avenyn. Barn och barnbarn är en viktig del av deras liv om man skulle kunna tänka sig att dessa nära och kära uppmuntrar relationen, men det gör de flesta inte. Istället växer tankar om ett förlorat arv och Elsa och Thore verkar inte vara lika viktiga som pengarna de sitter på.

Vi får följa Thore och Elsa som försiktigt lär känna varandra och inser att de har ganska mycket gemensamt. I bakhuvudet finns ändå alltid det dåliga samvetet över att ersätta sina livskamrater och oron för hur barnen ska reagera.

Gunilla, Elsas äldsta dotter är försiktigt positiv. Hon vill sin mamma väl och känner någon slags lättnad över att kunna lämna över ansvaret till någon annan. Inte för att Elsa inte klarar sig själv, men för att hon nu får det sällskap hon behöver. Själv har Gunilla egna problem, med en son som just kommit ut som homosexuell och en man som flyr till golfbanan för att slippa konfrontera sina egna fördomar.

Mellansonen Hasse är gift med en riktigt hemsk dam i klass med Alexis i Dynasty eller annan valfri såpoperaelaking. Kicki är något av en karikatyr, men hon behövs som katalysator för den släktfejd som komma skall. Hasse är fortfarande förälskad i henne efter många år som gifta och följer hennes minsta vink. Att han blir trampad på är något han inte reflekterar speciellt mycket över.

Och så syskonskarans svarta får, Sussie. Hon som tappat kontakten med sin dotter, som förlorar jobb efter jobb och inte ser ut att vara uppvuxen i de fina kvarteren i staden. Helt klart en katt bland hermelinerna och den som skäms mest över henne är Gunillas man Anders.

Tore har också vuxna barn. Magnus som är gift med Bettina. Äktenskapet är inte direkt på topp och han är notoriskt otrogen, medan hon dränker sina sorger i alkohol. Bettina har alltid varit Thores favorit, men nu börjar även han oroa sig över hennes mående.

Monika är Magnus lillasyster. Hon blev änka tidigt och nu har träffat Lasse. Båda är lärare och drömmer om att segla jorden runt. Nu behöver de bara pengar och någon som kan hålla ett öga på Thore.

Bokens klimax kommer när Elsa och Thore bjuder ut alla barn och barnbarn till Elsas sommarhus i skärgården. Där händer det grejer kan jag lova. Som en brev på posten är som en såpopera i bokform. Många av karaktärerna är skruvade och deras relationer komplicerade. Bergin låter flera av dem komma till tals, vilket gör att de ändå blir levandegjorda. Stereotypt, ja, men underhållande och välskrivet. Jag läste snabbt och fortsatte direkt på andra boken om Thore och Elsa som heter Något du inte vet att jag vet. Jag är verkligen glad över att jag fått lära känna dem och deras nära och kära (även om de kanske inte älskar alla sina släktingar).

Läs också:

Jag fann dig

Lisa Jewell är en författare jag följt länge och jag har tyckt om de allra flesta av hennes böcker väldigt mycket. Däremot har jag inte varit övertygad om att den sväng mot spänningslitteratur som hon gjort det senaste varit rätt väg att gå. Senaste boken Jag fann dig är dock en riktigt bra och välskriven historia, som också är spännande. Är det den här sortens spänning Jewell vill skriva så är jag helt med på tåget. Hennes fina personporträtt i kombination med en rad hemligheter är ett vinnande koncept.

Jag fann dig utspelar sig i två tider 1993 och 2013. Den senare handlar om en man som tappat minnet, en ensamstående mamma som förbarmar sig över honom och en nygift kvinna vars man inte kommer hem efter jobbet. Det är den jag tycker mest om att läsa, främst för att Alice, mamman som öppnar sitt hem, är en karaktär som är lätt att ta till sig. Mannen hon hittar kallar hon Frank, men han vet inte alls vem han är och varför han tappat minnet.

Lily heter den unga kvinnan som just flyttat till London tillsammans med sin make sedan tre veckor. Varje dag ringer han när han är på väg från jobbet och berättar hur mycket han älskar och saknar henne. Det gör han även den dag då han efter samtalet försvinner spårlöst. I sin jakt efter Carl, som maken heter, får hon information som hon helst hade velat vara utan.

Tjugo år tidigare befann sig en familj på semester i den lilla byn vid havet där Alice bor. De har hyrt samma stuga i Ridinghouse Bay, East Yorkshire många somrar och barnen som då var små har nu blivit tonåringar. Kirsty är femton och hennes bror Gray är sjutton. Den här sommaren vill de vara på vilken annan plats som helst än den fuktskadade stugan i det lilla tråkiga samhället. När Kirsty träffar en jämngammal kille får de i alla fall lite sällskap.

Att något händer sommaren 2003 som får betydelse även i den nutida berättelsen är självklart, men även om det är ett ganska uttjatat grepp tycker jag att Jewell lyckas att bibehålla spänningen på ett snyggt sätt. Det tar ganska lång tid innan vi får veta exakt hur allt hänger ihop. För mig är det den bästa bok jag läst av Jewell sedan Fågelburen och jag hoppas att hon fortsätter så.

Läs också:

1984 om framtid eller nutid

Det är inte för inte som 1984 fått fler läsare efter att Trump vann valet i USA. Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Men åter till 1984. Huvudpersonen heter Winston Smith bor arbetar åt Sanningsministeriet och hans uppgift är att ändra historien så att den passar Partiet. Historien som vi känner den är helt utraderad, liksom de länder vi känner till och världen består nu av de tre superstaterna Oceania, Eurasia och Eastasia (jag läste boken på engelska och har faktiskt inte orkat leta upp alla svenska motsvarigheter). Smiths hemstad London ingår i Oceania och det är också från Oceanias perspektiv vi får information om fiendestaterna. Någon sorts krig, eller terrorbalans pågår mellan staterna och beroende på vad Partiet anser vara rätt förändras fienden. De skriver då om historien som det passar dem och trots att deras undersåtar måste förstå att de gör det köper de allt. Inte av fri vilja, för någon sådan existerar inte. Att sätta sig upp mot Partiet och den anonyme men skrämmande ledaren Storebror är otänkbart. Det finns till och med en tankepolis som kontrollerar människors tankar.

När Winston möter Julia och kärlek uppstår förenas de i sin kamp mot Partiet. Kärlekshistorien är central, men ändå på något sätt hopplös och svår att ta på allvar. Mycket handlar om att Orwell inte låter oss lita på någon, inte ens partimedlemmen O’Brien som verkar kunna hjälpa Winston. När sanningen manipuleras är det omöjligt att veta vad som egentligen är sant.

Många av mina elever har läst och gillat 1984, själv är jag fascinerad, men långt ifrån frälst. Jag gillar hur Orwell verkligen bygger upp en ny värld, men ibland blir det lite långrandigt. Just avsnitten om hur Oceanien är organiserat, hur historien ändrats och hur nyspråket påverkat invånarna kommer jag dock att använda i min undervisning i historia. Det är riktigt intressant att fundera över hur det vi tror oss veta lika gärna skulle kunna vara manipulerat.

Läs också:

Hennes nya namn

Hennes nya namn är andra delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett om vännerna Elena och Lila. Den tar vid där första delen slutar och den nygifta Lila står i centrum. Redan på bröllopet inser hon att hon gjort ett misstag och äktenskapet med Stefano Caracci blir inte lyckligt. Visserligen ger namnet Carraci henne fler möjligheter, men när hon vill använda dessa möjligheter kallas hon trotsig. Istället för att drömma om en skoaffär borde hon göra allt för att bli mamma. Det som är en kvinnas uppgift. Lila är 16 år, men hennes liv är redan förutbestämt.

Elena har en helt annan frihet och väljer att studera vidare. Visserligen har även hon en pojkvän från kvarteret och visst tänker i alla fall han att det vore vettigt att stadga sig, men Elena längtar bort. Hon lämnar sina barndoms kvarter bakom sig mer och mer, vilket hon visar med sitt språk. Elena talar nu en vårdad italienska och den napoletanska som hon tidigare talat har hon lämnat bakom sig. Ändå är det som att hon aldrig hör till den nya miljö hon hamnat i, hur mycket hon än anstränger sig.

Kanske kan kärleken till Nino bli vägen till ett annat liv. Han representerar allt som Elena vill ha, främst intellektuellt, men hon lockas också av hans familj och den akademiska status de besitter. När Lila blir gravid igen efter flera missfall får hon rådet av läkaren att resa till havet och hon erbjuder Elena betalt för att följa med. Elenas villkor är att de åker till Ischia där även Nino ska tillbringa sin sommar. Det blir en avgörande resa på väldigt många sätt.

Jag var inte helt förtjust i Min fantastiska väninna, första boken om Elena och Lila, kanske för att böcker som handlar om barn och barndom sällan är min kopp te. Jag tyckte dock om den tillräckligt mycket för att läsa vidare och jag är glad att jag gjorde det. Hennes nya namn är bättre på så många sätt. Lite pratig och kanske lite väl fylld av tonårsångest, men ärlig och gripande. Främst är jag nyfiken på hur det går för Lila, som är den som intresserar mig mest. Elena är ännu så länge inte alls lika intressant, men förhållandet mellan de två är det definitivt.

Läs också:

Ett litet liv — semesterns läsupplevelse

Sommaren 2017 är den då precis alla verkar läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En tegelsten som i mitt fall sparades till semestern, då jag äntligen skulle få den sammanhängande lästid som en riktigt tjock bok kräver. Och det behövdes. Även om Ett litet liv är helt fantastisk på de flesta sätt, tog det nästan 300 sidor innan jag var helt fast, men då var jag å andra sidan så fast att jag läste resten av boken av bara farten. Jag hulkade och snorade mig igenom större delen av den sista halvan av denna känslomässigt utmanande historia.

Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.

JB arbetar hårt för att slå igenom som konstnär och använder sina vänner som motiv. Konsten får en betydelse även för handlingen, då hans ögonblicksbilder av det som blir det förflutna håller kvar vänskapens olika stadier. Beskrivningarna av hans utställningar och tavlor uppskattar jag mycket.

Malcolm är på ett sätt även han konstnär, men han ritar hus. Nu skulle kanske ingen kalla en arkitekt för konstnär, men visst är de just det? Han är kanske den av vännerna som är mest av en doldis, men han fyller ändå en viktig och stabil funktion.

Willem är kanske den som drabbar mig mest. Han som nästan är obegripligt god, ibland så att det tangerar att inte vara trovärdigt, men ändå så tror jag på honom. Hans förflutna är nästan svårt att acceptera, men det är helt klart så att det format honom. Det som skulle ha kunnat gå fel, blir väldigt rätt.

Jude är den egentliga huvudpersonen och det är hans ångest och hans förflutna som fungerar som en röd tråd genom historien. Inte förrän precis i slutet av boken vet vi riktigt hur allt hänger ihop, men redan från början vet vi att han haft en minst sagt taskig barndom. Han själv tror att han inte är värd att älska, men vännerna kring honom tycker något annat. Faktiskt är de helt övertygade om att han är värdefull, något som helt krockar med Judes bild av sig själv. Hur någon kan må så dåligt och avsky sig själv så mycket som Jude gör är svårt att ta till sig inledningsvis. På något sätt får Yanagihara mig att i alla fall känna lite av det Jude känner. Hon tar tid på sig och har ett väldigt tålamod när hon långsamt förklarar hur han har blivit den har är som vuxen.

Ett litet liv är en tjock bok. Behövs alla sidor verkligen? Ett tag i början var jag tveksam till det, men efter att ha läst hela historien skulle jag nog säga att alla delar fyller sin funktion. Visst blir det ibland lite väl långa beskrivningar av saker som jag kanske inte vill veta, men det handlar inte om att det som berättas är oviktigt, utan att det är så obehagligt och gör så ont att läsa. Trots detta är Ett litet liv ingen nattsvart historia, utan också en historia om vänskap och kärlek som överlever allt och lite till. Det är med sorg, men också med värme som jag tänker på karaktärerna efter läsningen. Karaktärer förresten, det låter kanske för platt. De är människor, blir människor under läsningen. Det jag fruktar nu är att framgången för denna både vackra och viktiga bok ska resultera i en smörig Hollywood-film. Det vore riktigt obehagligt.

 

Läs också:

« Older Entries