Löser pengar verkligen allt?

allt_jag_onskar_mig-193x300

Jag spelar aldrig på lotto, jag är inte med i postkodlotteriet, spelar inte på tipset eller på hästar och jag köper i princip aldrig trisslotter. Ändå drömmer jag ibland om den där fantastiska vinsten som ska förändra mitt liv till det bättre. Jocelyne spelar inte heller på lotto, men en dag blir hon övertalad att göra det och hon vinner. Hon vinner massor.

Hennes enkla liv där hon arbetar i sin sybehörsaffär, bloggar om sömnad, umgås med sina väninnor och är gift med Jocelyn och har två barn som bryr sig väldigt lite om sin mor kan förändras totalt. Men blir det bättre? Vill hon skänka sin familj pengar? Blir livet rikare? Älskar hennes man och hennes barn henne mer?

Jocelyne funderar över vad hon skulle kunna göra med sina pengar och om lycka verkligen kan köpas för pengar. En klassisk historia, men med ett allt annat än klassiskt upplägg. I sin bok Allt jag önskar mig problematiserar Grégoire Delacourt det liv som man hoppas kunna köpa för pengar. Han låter sina huvudpersoner ta oväntade beslut, som får minst sagt oväntade följder.

Allt jag önskar mig har blivit en stor succé i Frankrike och ska bli både pjäs och film under året. Det är långt ifrån Sekwas bästa bok, men en trevlig historia med mer udd än jag förväntade mig. Huvudpersonen Jocelyne är älskansvärd och intressant att följa. En trevlig bok helt enkelt som säkert kommer att hitta många läsare även här.

Läs också:

Från aperitif till katastrof

Läser just nu

Paul och Serge Lohman är bröder och de ska äta middag på en fin restaurang tillsammans med sina fruar. Visst låter det trevligt? Det är det inte. Redan på vägen dit förstår vi att Paul inte är speciellt förtjust i sin bror. Brodern är rik på både framgång och pengar, något som han mer än gärna stoltserar med. Paul mår ärligt talat rätt illa av hela skådespelet och inte heller hans fru Claire ser direkt fram emot middagen.

Från aperitifen till dricksen får vi följa fyra personer som äter middag och parallellt med måltiden berättas deras historia. Både i nuet, då deras söner gjort något riktigt dumt, men också bakgrunden rullas upp. Vi förstår sakta varför Paul inte alls vill gå på middagen. Varför han helst inte vill träffa sin bror.

Middagen av Herman Koch har blivit en stor succé i Nederländerna och jag förstår varför. Det som på ytan är en berättelse om en middag är också så mycket mer. För varje rätt som bärs in blir det värre och värre. Restaurangen är fin, hovmästaren spretar med lillfinger, Paul tycker att maten är rätt äcklig, Claire försöker få samtalet att flyta, Serge är snobbig och otrevlig, medan hans fru kämpar mot gråten. Det handlar inte ens bara om vad deras söner har gjort, eller hur de försöker skydda dem, utan om ett samhälle där rätt och fel inte längre är glasklart.

Jag tycker definitivt att Middagen är en både bra och angelägen bok. Jag är glad att jag läste den och inte bara för att jag får lägga till ett nytt land på årets läslista. Är det inte konstigt förresten att så få böcker från Nederländerna översätts till svenska?!

Läs också:

Livet är oändligt komplicerat

God_natt_oktober-201x300

1994 var jag mycket på Kompaniet i Göteborg. I baren hängde bröderna Birro, en trappa ner gjorde Broder Daniel några tidiga spelningar och på dansgolvet dansades det till Blur. Där hängde också Adam med kompisarna Olof och Erik. Eller det gjorde han självklart inte, för Adam finns bara i boken Godnatt, oktober. Men kanske var Valle Wigers där. Förhoppningsvis lite nyktrare än Adam.

Men historien om Adam börjar långt tidigare, då han är en liten pojke med en mamma som han avgudar och en pappa som är fysiskt närvarande, men inte mycket mer. En arg revolutionär som nu är en skugga av sitt forna jag. Fortfarande arg visserligen, men inte till någon större nytta för någon. I lägenheten i Landala lever den lilla familjen ett liv som  tycks ha tappat farten. Och så förändras allt.

Wigers låter oss följa Adam under livet och historien han berättar är mycket fin. Språket är sparsmakat och många gånger är formuleringarna väldigt snygga. Ibland blir det lite pretentiöst, men mest är det imponerande. Med få ord lyckas han förmedla starka känslor och en historia som berör.

Jag fastnade för några rader i boken, där Adam sitter med sin mormor och tittar i gamla fotoalbum.

¨Du kommer att se¨, säger hon. [mormor, min kommentar] ¨Livet är svårt, till och med det enklaste är oändligt komplicerat.¨

Och Adams liv visar sig bli komplicerat. Mycket komplicerat många gånger. Det är lätt att engagera sig i honom och jag pendlar mellan att vilja krama honom och ge honom en smäll på käften. Troligen är han mest i behov av kramar.

Jag hade kunnat skriva mycket mer om God natt, oktober, men jag avstår för att inte avslöja för mycket. Jag kan dock försäkra att det inte alls är nödvändigt att känna till Göteborgs gator eller att ha hängt på Kompaniet för att uppskatta boken. Lite extra roligt gör det dock läsningen. Mer om Valle Wigers kan du läsa här.

I ett pressmeddelande avslöjar X Publishing att God natt, oktober ska bli film och jag tror att det kan bli en bra sådan. Förhoppningsvis kan filmskaparna återskapa den fina stämningen i boken. Men vänta inte på filmen, utan läs boken.

Läs också:

De som kom över havet

9789100127305

Vi kom över havet är en liten, vacker bok med stort innehåll. I vi-form berättar Julie Otsuka om en grupp japanska kvinnor som reste till USA med båt för att gifta sig med japanska män som på de foton de skickat ofta var både yngre och snyggare än i verkligheten. Det är det glada 20-talet men de flesta av kvinnorna är definitivt inte en del av det. De arbetar hårt och blir aldrig riktigt en del av sitt nya hemland. Deras barn blir i många fall amerikaner, men det hjälper inte när japanerna blir USA:s fiender.

Jag visste ingenting om dessa kvinnor och deras familjer. Inte att de importerades och inte att de många år senare inte längre var välkomna. Självklart känner jag som alla andra till Pearl Harbor och att konflikten mellan USA och Japan även fanns inom USA är inte alls konstigt. Historien jag läser är fruktansvärd. Jag känner med alla kvinnor, vars öden griper tag i mig, trots att jag egentligen inte vet mycket om dem. Någon gång låter Otsuka en ensam röst höras, men annars är det gruppen, kollektivet som berättar. Det hade kunnat bli så att distansen som vi-formen skapar medföljde att jag inte engagerades, men så är det inte alls. På något sätt blir det kollektiva en våg av känslor som sköljer över mig. Språket med alla upprepningar och korta, nästan staccatolika meningar gör läsningen suggestiv. Den borde läsas högt och för första gången på mycket länge blir jag sugen på att lyssna på en bok.

Läs också:

Gratis är gott, men för vem?

fagelhuset-framsida-high-674x1024

Jag absolut älskade Ester Roxbergs debut Antiloper. En bok jag tyckte fick på tok för lite uppmärksamhet. Kanske är det då inte så konstigt att jag inledningsvis blev mycket besviken på uppföljaren Fågelhuset. Faktiskt så besviken att jag slutade läsa. Språket var lika bra som i Antiloper, men jag fastnade inte alls för huvudpersonen Liv.

Sedan började Eli twittra om boken och jag tog upp den igen.

Jag började om. Njöt igen av det snygga språket och helt plötsligt började Liv att leva i mitt inre. Jag gladdes med henne när hon fick en praktikplats, men började snart undra över hur det egentligen stod till på kontoret där hon jobbade. Jag ville berätta för henne hur chefen manipulerade henne. Hur utnyttjad hon blev. Sedan började hon inse själv och då föll hon.

Ge inte upp Fågelhuset, som jag var på väg att göra,  utan läs den. Det är en vass, samhällskritisk bok som berör. Den gjorde mig förbannad, men fick mig också att skratta. Jag kom att älska den ganska absurda huvudpersonen och fascinerades av alla personer på kontoret som inte vill något annat än att lyckas i kulturbranschen.

Läs också:

Om vänskap och matematik

9170018979

Tidigare hade jag en elev från Kina som läsa grunderna i svenska hos mig och matematik på avancerad nivå på natur. Hans lärare pratade ofta om hur otroligt vackra hans uträkningar var. Själv förstod jag ingenting.

Lite samma känsla får jag när jag läser Yoko Ogawas En gåtfull vänskap. Mycket kretsar kring matematik och där tappar jag bort mig. Men det är inte bara matte, utan vänskap också, precis som titeln antyder. Och vänskapen är helt klart gåtfull, inte bara för att den är otippad, utan för att professorn som boken handlar om har ett minne som inte riktigt funkar som det ska. Efter en bilolycka 1975 kan han bara minnas saker 80 minuter åt gången.

Till denna ganska malätna professor kommer en ny hushållerska och mellan dem växer en vänskap fram. På sin kavaj sätter professorn fast små papperslappar för att minnas henne när hon kommer varje morgon. Snart fäster han också en lapp med information om hennes tioårige son som professorn kallar Roten. Roten går till professorn varje dag efter skolan och deras vänskap bottnar i en kärlek till matematik och baseboll.

Yoko Ogawa har skrivit en vacker och lågmäld bok med fina personskildringar. Jag tycker om hennes enkla och sparsamma språk, men tyvärr gör det att boken redan någon vecka efter läsningen har börjar blekna bort. Jag kom dock definitivt att läsa mer av henne.

Läs också:

När det är omöjligt att smälta in

475-2

Undret av R. J. Palacio handlar om August, kallad Auggie, som ska börja femman. En stor grej för många, men för honom och hans familj är det definitivt större, faktiskt gigantiskt stort. I hela sitt liv har Auggie nämligen undervisats hemma av sin mamma. Egentligen skulle han kunna gå till skolan. Det är liksom inget fel på honom. Det är bara det att han ser väldigt annorlunda ut. Hur han ser ut vet vi egentligen inte. Auggie tycker inte att det är någon idé att beskriva det. “Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligen antagligen värre”, säger han. Ändå har han genomgått 27 operationer sedan han föddes och fler kommer det bli.

Det är dags för hans mamma att släppa taget lite om honom. Kanske är hon den person jag identifierat mig mest med, vilket inte är konstigt då jag själv är mamma. Självklart vill en mamma att hennes barn ska få ett bra liv, ha många kompisar och få lov att vara barn. Ett lyckligt barn. Ett omtyckt barn. Hon är modig Auggies mamma och hon vågar ställa krav på sitt barn, trots att han är annorlunda och trots att hon egentligen skulle vilja behålla honom tryggt i sin famn för alltid. Auggies pappa är mer pragmatisk och kanske lite räddare. Han menar att Auggie inte behöver gå i skolan om han inte vill.

Men till skolan kommer han och första dagen har rektorn utsett tre elever Jack, Julian och Charlotte att ta hand om Auggie lite extra. De gör det mer varierande engagemang och redan under rundvandringen i skolan förstår vi att detta inte är något de tre eleverna har valt. Speciellt Julian verkar definitivt ha lite svårt att umgås med Auggie.Jack blir hans vän, Charlotte är trevlig, men Julian tar definitivt inte sitt uppdrag på allvar.

Mr Browne är en av Auggies lärare. Han gillar levnadsregler och bjuder eleverna på en sådan varje månad. Han uppmanar sedan eleverna att skicka in sina egna levnadsregler på sommaren efter läsåret. Den första regeln, den för september lyder så här:

När valet står mellan att ha rätt och att vara snäll bör man välja att vara snäll.

 

Summer är en av dem som väljer att vara snäll. Andra dagen i skolan sitter Auggie ensam och då dyker hon upp vid hans bord och där stannar hon. Auggie kallar dem “skönheten och odjuret” och de har riktigt roligt ihop. Summer är en välbehövlig kontrast till de som väljer en annan väg. Hon och Auggies syster Via är kanske de som kämpar för honom mest.

Inledningsvis är det Auggie som berättar historien, men sedan tar andra personer över. Det är ett bra grepp att Auggies första år i skolan skildras ur flera perspektiv. Det gör att vi får veta så mycket mer. Mest tycker jag kanske om när Via berättar om hur det är att ha en bror som är annorlunda.

Tänk om du själv gick i skolan eller jobbade med någon som väldigt annorlunda. Hur reagerar du? Många försöker verkligen att vara naturlig i Auggies närhet, men han märker den där korta millisekunden då den som ser honom för första gången hejdar sig. Jag gör det också. Tyvärr. Jag skäms över det, men visst finns den där korta tvekan även hos mig. Men jag tänker att det allra viktigaste kommer efter det där första mötet. Att en då kan se bortom utseendet.

Brombergs förlag, som ger ut boken Undret, har en kampanj kring boken som de kallar #väljavarasnäll och det skulle jag säga är bokens tydligaste budskap, att det faktiskt är ett val. Jag väljer definitivt att vara snäll. Det är ett viktigt val. Jag tror att Under är en bok som skulle passa mycket bra att läsa gemensamt i skolan med elever på högstadiet eller gymnasiet. Därmed inte sagt att Undret inte är en bok som även vuxna ska läsa.

 

 

Läs också:

När inget är som det verkar

smitning-193x300

Smitning av Dominique Dyens kan vara en av de märkligaste böcker jag läst. En riktig brain-fucker helt klart. Det börjar så enkelt med att vi får lära känna Anne, karriärkvinna som längtar efter den rätte. Beskrivningarna av henne är lite taffliga och jag reagerar på att språket är lite krystat. Är det en medioker chick-litt-historia jag läser? Förklaringen kommer senare. Anne finns inte på riktigt, utan är en person i en bok skriven av en författare som verkar ha en rätt jobbig fru, men en trevlig älskarinna.

Eller hur är det egentligen? Ingenting är som det verkar och jag imponeras mer och mer av detta pussel som Dyens lägger. Det som börjar som en trevlig roman om en lyckad kvinna förändras och blir till en väldigt obehaglig historia. På ynka 196 sidor berättas en riktigt snygg historia som vänder upp och ner på handlingen hur många gånger som helst. Imponerande.

Min oro i början över att det här skulle vara den första dåliga bok jag läst från [sekwa] försvann snart och jag förstår verkligen varför de valt att ge ut Smitning, då det är en helt briljant bok. Smitning är Dyens fjärde roman och jag hoppas att [sekwa] kommer att ge ut fler av hennes böcker.

Läs också:

Här har det bubblats

Samrtin_Doehj_V_6219-1

Drömhjärta av Cecilia Samartin får vi träffa två kubanska flickor, Nora och Alicia, som är kusiner. Det är 50-tal och många kubaner önskar en politisk förändring. Ingen verkar vilja ha kvar Batista, men alla ville definitivt inte ha en revolution. Men revolution blev det och ganska snart flyr Nora och hennes familj till USA. Alicia blir kvar och det dröjer några år innan hon kommer in i historien igen och då genom brev som hon skickar till Nora.

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna för att diskutera Drömhjärta. En bok som fick det sammanlagda betyget 3 av oss, men som tankarna spretade lite kring. Inte bara mellan oss, utan faktiskt inom oss. Själv hade jag förväntat mig något annat än jag fick vilket tyvärr gjorde mig lite besviken. Mer om det senare. Först ska jag berätta vad jag faktiskt gillade.

Grundhistorien om de två flickorna är fin. Skildringen av Kuba före och efter revolutionen var intressant. Funderingarna kring identitet och beskrivningen av familjegemenskapen gillade jag också. Problemet var att jag irriterade mig något vansinnigt på Samartins svulstiga språk. Liknelser, bildspråk och så många adjektiv att jag kreverade. Dessutom kändes mycket väldigt överdramatiskt. Det är synd, då historien egentligen är bra. Jag hade bara önskat att den berättats på ett annat sätt med lite färre övertydliga förklaringar och mer skrivet mellan raderna. Och slutet, vi tyckte alla att Samartin borde kapat de sista kapitlen där tempot förändras dramatiskt. Viljan att förklara och knyta ihop gör att det hela blir väldigt krampaktigt och faktiskt lite ointressant. Det är synd.

Mina tankar gick till en bok av Danielle Steel som jag läste på gymnasiet. Det hette Zoya och handlade om en vacker rysk flicka som flyr från Ryssland efter ryska revolutionen och så småningom hamnar i USA. Även där finns historien där som en bakgrund, men relationerna står i fokus. Jag älskade den boken när jag var 16-17 år och läste den säkert tio gånger. Jag är övertygad om att jag hade älskat Drömhjärta lika mycket om jag läst den då. Det är en gripande historia på många sätt.

“En bok som får mig att googla är egentligen en bra bok”, sa Anna och det ligger en poäng i det. Vi var visserligen de två som tyckte minst om boken, men den väckte helt klart en nyfikenhet. Jag vill definitivt veta mer om Kuba och jag hade hoppats få veta mer bara genom att läsa Drömhjärta, men Samartins fokus var inte att problematisera och analysera Kubas historia, utan att berätta hur revolutionen påverkade det kubanska folket. Det är mer en historia om familjegemenskap och kärlek än en politisk roman, som jag kanske hade förväntat mig. De som tyckte mycket om boken lyfte just fram de stora känslorna och tyckte att språket tillförde känslor, snarare än stod i vägen för historien.

Som alltid var det supertrevligt att träffas och bubbla. Jag som samlar läsländer var nöjd med att ha läst en författare från Kuba och att vi dessutom valde en bok av en rysk författare till nästa gång.

Läs vad Anna tycker om kvällen och boken, samt vad Linda har för tankar efter läsningen.

Läs också:

Jag biter i apelsiner

JBIA_3D_3-1

Huvudpersonen i Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn befinner sig någonstans mellan barndom och vuxenliv. Hon har flyttat hemifrån, studerar på universitetet, men hon söker fortfarande efter det liv hon vill leva.

Ödlan är hennes kärlek. Konstnären som visserligen ger hennes liv spänning, men också trygghet. Det bekanta. Men Lo är det nya. Det okända. Och det okända lockar.

Kan man älska två människor? Handlar det om kärlek eller lust? Vad gör man när livet och kärleken inte längre går att kontrollera? Hur länge kan ett barn få en förälders stöd?

Jag biter i apelsiner är Annakarin Thorburns debutbok och trots att den utspelar sig i Sverige känns det som en fransk bok. Det handlar inte om att huvudpersonen studerar franska på universitetet eller ens om att hon träffar fransmannen Lo. Istället handlar det om sättet att skriva. Om de poetiska formuleringarna, de korta kapitlen och hur mycket som skrivs mellan raderna. Det är en bok som är lätt och luftig som vispad grädde, men samtidigt tung och nattsvart. Kombinationen är häpnadsväckande.

Och titeln? Är det en blinkning till Jeanette Winterson, eller handlar det bara om huvudpersonens önskan att smaka allt? Till och med förbjuden frukt.

 

Läs också: