Alla vägar bär till mannen med stort M

 

Det bästa av allt av Rona Jaffe utkom 1958 och var säkert ovanligt frispråkig då. Huvudpersonerna dricker kopiösa mängder whiskey, dejtar och har till och med sex ibland, någon gör abort och en annan är ensamstående mamma. Boken marknadsförs som “Sex and the City på 50-talet” och det ligger något i det. Även de mer nutida flickorna dejtar, dricker drinkar och drömmer om män. Mycket och inget har med andra ord hänt.

Jaffe arbetade själv både som kontorist och senare som biträdande chefredaktör  på Fawcett Publications och säkerligen är mycket i boken självupplevt. I förordet framgår det också att hon intervjuat ett femtiotal kontorister för att få en så sann bild som möjligt av dem hon beskriver i sin bok.

Titeln kommer tydligen från en platsannons i The New York Times som inleddes med orden “Ni förtjänar det bästa av allt.” Och visst är det “det bästa av allt” som flickorna på Fabian Publications vill ha, men mest av allt verkar de vilja ha en man. Den perfekta mannen med stort M. Arbetet och självständigheten är något tillfälligt i väntan på det riktiga livet som gift. Irriterande, men säkert inte på något sett osant. Inte heller ett helt försvunnet sätt att se på livet.

Kanske dags att berätta om vad Det bästa av allt handlar om. Det börjar med att vi får träffa en av mina favoriter, Caroline, som börjar sin första dag på Fabian Publications som kontorsflicka. Hon fascineras av hur kontoret fylls klockan nio av flickor som verkar ha väldigt trevligt tillsammans. Mary Agnes är den första hon träffar ordentligt. En flicka som beskrivs som alldaglig och plattbröstad och som har fullt fokus på sitt stundande bröllop.

Första veckan får Caroline vara sekreterare åt miss Farrow, som haft tolv fasta sekreterare på tre år. Det är inte bara illa då hon tidigt får chansen att läsa och bedöma manus. Drömmen är att bli redaktör och hon är beredd att jobba hårt för det.

Ny på kontoret är också April, en flicka från landet som bott i New York i några veckor och senare får vi också stifta bekantskap med Gregg som vill bli skådespelerska och Barbara som är ensamstående mamma och helt enkelt behöver försörja sig.

De umgås med varandra, går på dejter, dricker oväntat mycket och drömmer om ett bättre liv. I viss mån handlar det om karriär, men viktigast av allt är kärleken och kanske också det fina hemmet. Det som Barbara knappast fick i sitt äktenskap.

Männen är viktiga. Dels de som svikit, Carolines Eddie som gifte sig med en annan, Aprils kärlek som ser henne mest som ett tidsfördriv och en sexpartner, Greggs inte helt sunda förhållande och så Barbaras man som svikit både henne och dottern. Kärleken är sällan vacker, snarare destruktiv och kanske ska man, som Caroline, söka en rent platonisk kärlek för att slippa bli sårad. Det är helt klart dubbelt. Alla söker kärlekeken, men få hittar en som är något att ha.

Jag gillar att Det bästa av allt är skriven redan 1958. Det borde betyda att skildringen är sannare än den hade varit om nutidens nostalgi hade format historien. Det är frustrerande hur kvinnorna försvinner så fort de gift sig och sorgligt att livet är så enkelspårigt. Jag tänker på min mormor som faktiskt jobbade kvar på sitt kontor efter att hon gift sig och hur konstig hon sågs. Hon ville inte “bara” vara fru och mamma. Jobbet var viktigt för henne.

Hur ser det ut nu? Är det inte så att denna tid lyfts upp som ett ideal allt för ofta? Att det är fint och bra att sluta jobba när barnen kommer och vara hemmafru. Fixa lite hemma, ägna sig åt barnen, vara en perfekt fru och mamma och ha en man som försörjer familjen.

I Det bästa av allt är det inte vackert. Långt ifrån och just sakligheten gör att jag uppskattar boken. Samtidigt är sakligheten också lite störande. Boken är väldigt “matteroffactly” och redovisar händelser snarare än förmedlar tankar och känslor. Det har en effekt så till vida att historierna blir trovärdiga, men jag saknar en djupare analys av det som sker och de beslut som tas. Kanske är jag skadad av dagens diskbänksrealism där allt analyseras sönder och samman, men jag kan inte hjälpa att jag vill ha lite av det även här.

Sammanfattningsvis är det här en trevlig bok, bra på många sätt, men kanske lite lång. Helt klar läsvärd men kanske inte med så mycket wow-faktor. Jag är dock glad att jag fick lära känna kvinnorna i boken, trots att jag ibland blev både ledsen och besviken på saker som hände dem. Det var en väldigt bra bok att läsa i en bokcirkel då det fanns en hel del att prata om.

Fler bokcirkelsdamer om boken:

Bibliotekskatten

Mias Bokhylla

…och dagarna går

What you readin?

Läs också:

Hur hör trygghet och hasande ihop?

 

Det finns en stor anledning till att kultursidorna i GP faktiskt håller riktigt bra klass, nämligen Elin Grelsson. En begåvad journalist som alltid har något viktigt att säga och ofta säger det på ett nytt sätt. En av många unga, frispråkiga kvinnor som kan fungerar som förebild för andra unga kvinnor, som förhoppningsvis också vågar vara frispråkiga.

I dagens pappers GP skriver Elin Grelsson sina tankar kring litteraturåret 2011 och lyfter fram alla de medelklassförfattare boende på Södermalm, inte sällan i en bostadsrätt, som berättat sina historier, inte sällan ångestfyllda sådana. Jag hittar inte artikeln på internet och citerar därför:

Det är inte alltid lätt att andas i den svenska samtidsprosan. Med en oupphörlig blick på den egna naveln väljer många författare att stanna innanför Stockholmstullarna och bostadsrättsföreningarna. Det är relationsdramer, könsroller, krackelerade familjer och självbiografiska minnen för hela slanten.

 

Nu menar inte Grelsson att detta bara är av ondo, inte alls, men hon efterfrågar “en utblick till något bredare och större. Ett anspråk på verkligheter som inte nödvändigtvis liknar den egna, kanske inte ens existerar. Det är ambitioner som den svenska prosan behöver.”

2011 var året Elin Grelsson debuterade som romanförfattare med boken Du hasar av trygghet, en roman jag länge tänkt läsa, men inte riktigt vågat ta mig an. Nu är den läst och visst gjorde det ont. Jag hoppas dock att Grelsson själv skriver om en verklighet som inte är hennes egen, om en som kanske inte finns. Men nej, finns gör den sannerligen, tyvärr gör den det.

Vi får träffa Sara i två versioner. En som barn, ett överviktigt, annorlunda sådant. Ett barn som har en mamma som inte riktigt orkar med henne, som egentligen inte orkar med livet och en pappa som inte riktigt lyckas fylla ut föräldraskapet själv. Föräldrar som inte heller orkar hålla ihop och som inte alls förmår ge sitt barn den trygghet hon behöver.

Och så den vuxna Sara. Den som lever i ett sanslöst tråkigt förhållande med Johannes. Johannes som är så förstående, så omtänksam, så trygg och så förbannat tråkig. Han som har pengarna, som tar hand om henne. Han som som hon är beroende av. Själv har Sara bara ett vikariat och det är långt ifrån säkert att hon får stanna då det tar slut. Lika så bra det kanske, då jobbet är riktigt, riktigt tråkigt. Samtidigt är ett fast jobb trygghet och trygghet är viktigt.

Vem hasar, hur hasar man av trygghet, vad har trygghet och hasande egentligen med varandra att göra? Alla hasar. Alla lever lite mindre än de skulle kunna. Ingen vågar sträcka ut stegen och ta sig vidare till en plats där de kanske vore lyckligare. De hasar runt i en vardag som är rätt kass, men som de inte riktigt orkar ta sig ifrån.

Saras energi går till exempel åt till att upprätthålla sin fasad på jobbet. Det lyckas ett tag, men självklart behövs energin till andra saker, som att leva till exempel. Sara orkar definitivt inte leva.

Det är här jag börjar fundera på vem som egentligen är vem. Är flickan och kvinnan Sara, eller är kvinnan kanske mamman? Eller är det bara helt enkelt så att flickan, kvinnan och mamman är så sammanfogade av hopplöshet att de inte kan ta sig ur det kravfulla liv som de lever?

Jag vill bara att Sara ska skrika ett “nu fan är det nog” och dra, men förstår att hon inte orkar. Hon är för beroende av tryggheten för att orka annat än att hasa. Hur ska hon som hellre bränner sig än erkänner att hon glömt solkräm på semestern våga erkänna att livet är skit?

Aase Berg tycker att gestaltningen av Sara brister i trovärdighet. Jag tänker att den är helt naturligt vag. Hon är flyktig Sara och jag får inte riktigt klart för mig vem hon är. Jag tror inte ens att hon vet det själv. Hon är lika anonym som dockan på omslaget till boken. Hon är ingen. I alla fall vet ingen vem hon är.

Josefin Holmström efterfrågor hopp, lösningar och alternativ och ja, det önskar jag också. Du hasar av trygghet är nämligen nattsvart, mycket bra men totalt utan hopp. Hon vill också ha en mer luftig text, men där är vi inte ense. Jag tycker mycket om den täta, massiva texten som ger få andningspauser. De bidrar till stämningen på ett effektfullt sätt. Jag hinner andas lika lite som Sara och kanske ger det mig en större förståelse för hur hon mår.

Bokstävlarna tycker som jag att det är en fin debut, Fiktiviteter är glad att hon inte varken har eller har haft det som Sara och Bokbabbel gillar att boken är både vardaglig och wow.

Fasaden skrämmer mig, eller rättare sagt kravet på fasad. Är inte det ett av de värsta kraven i vår tid? Vi ska vara glada och nöjda, helt också snygga och smala. Vi kan möjligen gnälla i fikarummet, men då ska det gnällas på jobbet och chefen, inte på det egna livet för det ska självklart vara perfekt. Finns det några alternativ? Frågan finns på bokens  baksida och jag hoppas verkligen att det finns det. Jag hoppas det både för Sara och alla andra som ruttnar inifrån av  känslor som aldrig får komma ut. Jag tänker på Mrs Dalloway och undrar hur mycket som egentligen hänt.

 

 

Läs också:

Livet i troposfären är inte lika enkelt

Ett hus rasar, byggnaden har redan evakuerats och vi får träffa huvudpersonen Ariel för första gången. Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas börjar verkligen både fartfyllt och spännande. Dessutom gillar jag huvudpersonen skarpt redan efter några sidor.

Handledaren Burlem har varit försvunnen ett bra tag, men Ariel Manto arbetar ändå kvar. Hon skriver på en avhandling om 1800-talsförfattaren Thomas E. Lamas.

Thomas E. Lamas är författare till boken The end of Mr Y som är riktigt svår att få tag på. Under den långa promenaden hem hittar huvudpersonen ett antikvariat, där boken finns i en låda tillsammans med flera av den mytomspunne författarens verk. Det sägs att det vilar en förbannelse över boken och att den som läser den ska dö.

Lådan kostar 50 pund och tjejen som vikarierar i butiken förstår inte att Ariel är beredd att betala så mycket. Ingen boknörd med andra ord. En så ovanlig bok, som man letat efter länge är självklart värd en hel del pengar.

Så får hon äntligen läsa den berömda boken och själva boken är riktigt spännande. En bok om en bok i en bok. What’s not to like, liksom. Det är då hon läst den som allt spårar ur. Möss börjar tala, Ariel byter skepnad och flyger in i andra personer, hon tillbringar tid i Troposfären som är en parallell värld och allt blir väldigt, väldigt konstigt. Ariel förflyttar sig mer eller mindre medvetet mellan personer och in och ut ur Troposfären, folk är ute efter boken och hon befinner sig i fara. Någonstans här tappar jag lusten att läsa vidare.

Trots detta har jag inte lyckats släppa boken helt utan sakta, sakta kämpat mig igenom den. Det är mer än lovligt konstigt, men samtidigt lite intressant. Vad är vad? Vem är vem? När är när? Är en mus bara en mus? Vem kan man lita på? Finns troposfären på riktigt eller är det Ariel som blivit galen? Och hur ska det egentligen sluta?

Frågorna är många och de halvgalna tankeexperimenten likaså:

Siffran 2 betyder något endast eftersom den inte är 1 eller 3. Hus finns bara eftersom de inte är båtar eller gator. Jag är enbart mig själv eftersom jag inte är någon annan. Det här är ett existenssystem utan betecknade; här finns bara betecknare. Hela existenssystemet är ett flytande, slutet system av ingenting, som en hermeneutisk tillsluten svävare.

 

Jag gillar de filosofiska tankarna och funderingarna kring fysik, men det håller ändå inte. Slutet på Mr Y börjar hur bra som helst, annorlunda och smart, men snart blir det bara för mycket. Jag skyller en hel del på muskungen Apollo Smintheus. Slutet har en trevlig knorr helt klart, men jag borde ha slutat läsa Slutet på Mr Y långt tidigare. Upp som en sol…

Läs också:

Dagar som gick jävligt snabbt

 

Sju jävligt långa dagar heter Jonathan Troppers nya roman och kanske var de långa för Judd och hans familj, men för mig flög de förbi. Nu är det inte riktigt sant att vi bara får träffa den smått galna familjen under endast sju dagar, men huvuddelen av handlingen utspelar sig under den shiva som hålls för deras far. Mitt i sorgen får vi lära känna de fyra syskonen, deras mor och alla respektive och före dettingar som behagar dyka upp.

När vi träffar Judd första gången lever emellertid hans pappa. Judd lever i ett lyckligt äktenskap och på sin frus 34-årsdag drar han tidigare från jobbet för att överraska henne med en tårta. Vi vet alla att det aldrig är bra att komma hem tidigare än planerat, i alla fall inte i böcker och film om kärlek. Självklart blir överraskningen inte alls som Judd tänkt sig, istället för att glatt käka tårta ihop slutar dagen på ett lite annat sätt.

Judd och Jen, visst låter de som ett perfekt par. De träffades under studietiden och har nu siktet inne på att skaffa familj. Något som inte visat sig vara så enkelt som de först trott. Barnet de väntade dog i magen sent under graviditeten och det var kanske då de började glida isär. Judd skulle nog säga att de hade det bra, men att Jen inte tycker detsamma visar hon med all önskad tydlighet. Judd hittar henne nämligen i sängen med hans chef Wade. Inte den överraskning som dagen skulle bjuda på.

Efter detta kraschar Judd totalt och han sörjer sitt havererade äktenskap i en riktigt sunkig källarlägenhet. När hans pappa dör blir han självklart ledsen, men mest blir han minst sagt störd över att behöva åka hem och visa sin sorg genom att sitta shiva i sju dagar. Sju jävligt långa dagar. Där träffar han sina två bröder, storebrorsan Paul som han inte riktigt drar jämt med och sladdbrorsan Philip som aldrig verkar växa upp. Där finns också Wendy, den duktiga och lite irriterande syrran. Relationen mellan de fyra är inte direkt okomplicerad och vi får veta en massa om dem under bokens gång.

Jag gillar verkligen den här boken, som kanske till och med är bättre än Konsten att tala med en änkling som var den första jag läste av Jonathan Tropper. Jag gillar hans sätt att skriva om tunga ämnen och kunna skapa en perfekt balans mellan skratt och allvar. Personerna är skapade med kärlek och värme och jag tycker verkligen att jag lär känna dem. Tropper kan definitivt konkurrera med såväl Nick Hornby, Tony Parsons och Mike Gayle i denna trevliga ladlitgenre. Jag hoppas på många fler böcker av den gode Tropper. Har du inte läst något av honom ännu tycker jag absolut att du ska göra det!

Läs också:

En bok om en stilla sommar

November betyder Finland i Dantes Nordiska Utmaning. Jag hade tänkt mig Märta Tikkanen, men slumpen gjorde att det istället blev Tove Jansson. Jag har nämligen äntligen läst den hyllade och mytomspunna Sommarboken. Och visst var den fin. De lågmälda berättelse om farmor och flickan Sophie är bedårande på många sätt, pappan som aldrig riktigt finns med mer än i periferin där han sitter och arbetar är en sorglig figur och livet på ön är beskrivet med kärlek. Trots detta är det få delar av historien som biter sig fast. Ibland blixtrar det definitivt till och då tänker jag att jag äntligen fattat grejen, men så mojnar det igen och blir sådär lite småtrevligt, men inte så mycket mer. Det var tråkigt.

Illustrationerna är dock fantastiska, farmor och flickan älskansvärda på många sätt och jag ångrar absolut inte att jag läst Sommarboken. De blixtar och dunder som jag förväntat mig uteblir dock till stor del. Allt för höga förväntningar är kanske inte bra, men jag gillar ändå Tove Janssons sätt att skriva. Jag gillar det bara lite mer när det finns mumintroll med i handlingen.

Jag skulle ändå vilja stanna kvar hos personerna en liten, liten stund. Sophie, som är en skön unge, frimodig och frispråkig. Mest gillar jag hennes avhandling om små djur som hon dikterar för sin farmor. Hur vet vi att maskarna inte känner när de blir delade?

Farmodern är gammal och trött på många sätt, men i min favorit som är den allra första berättelsen om ett bad en tidig morgon visar hon sin unga skäl. Jag gillar också avsnittet om scouterna, som får symbolisera saker hon tyckt om, men inte längre gillar.

Och så pappan. Vad sysslar han med egentligen? Han är visserligen närvarande rätt fysiskt stora delar av sommaren, men i princip alltid så är han upptagen med jobb. Någon form av pappersjobb, kanske skrivande. Sophie verkar ändå föredra när han sitter på ett rum och jobbar, för då vet hon var hon har honom. Att han reser bort gillar hon dock inte. Vi får dock inte veta så mycket om pappan. Han finns där, men änd inte och förblir en skuggfigur.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Sommarboken är en småtrevligt samling texter, men att wowfaktorn uteblir. Det är möjligt att den kräver en omläsning för att sjunka in. Kanske får den det, men inte just nu.

Läs också:

Mikael berättar om en riktig klassiker

Jag har läst boken Ondskansom är en roman skriven av Jan Guillou. Boken kom ut år 1981 och är en av Sveriges mest lästa böcker. Många har uttryckt att Ondskan var deras första stora läsupplevelse som ungdom.Boken utspelar sig under cirka två år i slutet av 1950-talet. Den handlar om 14-åriga Erik Ponti som går på en vanlig “pojkskola” i Stockholm. Hemma får Erik stryk av sin sadistiske styvfar, vilket gör att Erik härdas och lär sig att ta emot stryk. I skolan är Erik den tuffaste och starkaste killen i kompisgänget. Efter en incident i skolan blir han relegerad och skickas till internatskolan Stjärnsberg. När han åker dit bestämmer han sig för att börja ett nytt liv utan våld, men Erik inser snabbt att det inte kommer att bli så. För på Stjärnsberg är det de äldre eleverna (rådisarna) som bestämmer i något som de kallar kamratuppfostran. De har rätt att dela ut stryk och andra bestraffningar, och gör det gärna för nöjets skull. Eftersom Erik är van vid att vara den som bestämmer i skolan är han lite kaxig och klarar inte av att de hånar honom. Han börjar vägra order från rådisarna och får massor av olika bestraffningar. Resten av boken handlar om Eriks och han nya bästa kompis Pierres kamp mot ondskan och orättvisorna på Stjärnsberg.Jan Guillou har själv sagt att boken är något av en självbiografi. Som ung hade han själv problem med en sadistisk styvfar. Han blev relegerad från skolan i Stockholm och fick börja på internatskolan Solbacka som han i boken döpt om till Stjärnsberg. Dock har såklart allt som händer i boken inte hänt i verkligheten.

Boken börjar med meningen “Slaget träffade högt upp på höger kindben”. Det säger en del om boken, tycker jag, nämligen att den innehåller mycket våld och handlar om en kamp. Jag tror att Guillou valde att börja boken så för att sätta tonen redan från första början. Budskapet i boken är enligt mig att våld föder annat våld, men att det sällan löser problemen. Erik blev utsatt för våld hemma och utsätter sedan andra för våld för att få utlopp för sin frustration, men det skapar bara nya problem. När han blev relegerad men fick en ny chans på Stjärnsberg bestämde han sig för att inte använda våld även om han skulle bli trakasserad. Detta lyckas han hålla ända tills i slutet av boken då han inte klarar av det längre då rådisarna istället ger sig på hans bästa vän Pierre för att komma åt honom.

Hade jag varit i Eriks situation så hade jag inte varit lika uppkäftig, utan försökt att lyda order och på så vis undvika våldet såsom Pierre gjorde innan han blev vän med Erik. Jag ser mig själv som en blandning mellan Erik och Pierre. Jag har likheter med Erik, till exempel att jag gillar att träna och är ambitiös i skolan. När det kommer till våld så är jag mer som Pierre och hade inte gjort motstånd och slagit tillbaka utan istället försökt synas att så lite som möjligt och uppföra mig bra.

Boken kretsar enbart runt Erik så därför finns det inga parallellhandlingar. Som jag kommer ihåg finns det ingen “scen” i boken där Erik inte är inblandad på något sätt, utan antingen är det han som tänker eller så är det något som händer honom. Att boken enbart handlar om Erik och saknar parallellhandlingar tycker jag är ovanligt jämfört med andra böcker som jag har läst. Samtidigt gör detta berättarsättet att man kommer Erik nära och “lever med” honom genom hela boken. Det är inte Erik själv som berättar i boken, utan författaren berättar om Erik och den berättas i dåtid.

Jag tycker att boken var jättebra. Den var spännande men stundtals våldsam. Det bästa med boken var att Erik till slut fick sin hämnd på både rådisarna och sin styvfar. Jag tycker att rättvisa skipades. Hade det hänt i verkligheten hade jag nog inte tyckt att det var lika bra att använda det våld som Erik gjorde, men såsom hans liv utvecklades tycker jag att det var skönt att Erik fick sin hämnd och ett slut på ondskan från sin styvfar. Boken har även filmatiserats och jag har sett filmen några gånger och tycker att filmen är bra, men inte alls lika bra som boken.

Läs också:

Sansat, men ändå sanslöst

 

Anna och Mats är vuxna människor. De har lyckats genomföra en riktigt sansad och mogen skilsmässa. I alla fall på ytan. Båda har skaffat lägenheter med egna rum till barnen och de försöker göra det nya, splittrade livet värt att leva. Under januari till juni får vi följa dem i jakten på lycka och självförverkligande.

Anna och Mats bor inte här längre är en fristående fortsättning på Ur vulkanens mun och utspelar sig tre år senare. Vi vet egentligen inte hur de tre åren har varit, men jag kan tänka mig att det var svårt att lappa ihop det som höll på att falla sönder redan under semestern på Kreta.  Nu har Molly hunnit bli tio år och Sebbe är en lagom trulig tonåring på 14. De är inte små barn längre och de förstår mer än väl vad som händer.

Mats är fortfarande bitter över Annas mentala snedsteg och känns på många sätt ganska barnslig. Samtidigt är svek svårt. Nu är det dock han som sviker, men det är Anna ännu inte medveten om. Redan innan skilsmässan gått igenom har han träffat en ny, mycket yngre kvinna. Det är hon som valt fondtapeterna som imponerar på såväl Sebbe, Molly och Anna. Det är också hon som på många sätt blir den viktigaste i Mats nya liv. Ibland känns det som om han helst av allt vill sudda bort äktenskapet med Anna och även sina barn. Han vill börja om, skapa ett eget liv och känna sig ung på nytt. Behöver jag säga att det går sådär.

Anna har mest svårt att släppa kontrollen. Hon vill gärna ha full koll på ungarna och vill helst ha dem hos sig hela tiden. Samtidigt kan hon inte låta bli att njuta lite av den frihet hon fått. Även hon flirtar lite smått, men hon tar det helt klart lugnare än Mats gör. Hon har för mycket annat att tänka på med böckerna som säljer sämre och extrajobbet i en bokhandel som tar en hel del tid. Många är de timmar som hon grubblar över ekonomin. Hon vill inte att ungarna ska behöva stå tillbaka alls och försöker fånga dem med dyra prylar som hon egentligen inte har råd med.

Helena von Zweigbergk har skrivit en känslosam och sannolik skildring av en relativ sansad, men ändå på många sätt sanslös skilsmässa. Att börja om med ett nytt liv efter sexton år som gift och med två barn i bagaget är inte en dans på rosor, men för Anna och Mats har jag svårt att se något alternativ. De är båda så sanslöst besvikna på livet. Anna på att hon fastnade för länge i den lite obekväma rollen som Mats fru och Mats själv för att han upplever sig sviken. Han är många gånger riktigt barnsligt tjurig och jag vill säga till honom att skärpa sig. Mest gripande är det att läsa om barnen, Sebbe som drar sig undan och Molly som desperat försöker återskapa sin familj. Mitt hjärta blöder för dem.

Ingen skilsmässa är enkel. Alla svåra och känslosamma beslut måste bearbetas. Förhoppningsvis leder en kris till att man kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Slutet, det fina slutet, gör att jag blir hoppfull. Jag tror att det blir ganska bra för Anna och Mats till slut. Jag hoppas i alla fall på det.

Anna och Mats bor inte här längre är en riktigt bra bok. Jag slukade en under en intensiv läsdag. Visserligen behöver du inte ha läst Ur vulkanens mun för att uppskatta den, men jag tycker ändå att du ska göra det. Hur du än gör tycker jag inte att du ska missa att läsa om Anna och Mats helt för då missar du verkligen något.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs också:

Vem är inte ensam?

 

Jag reser ensam av Tore Renberg är en fristående fortsättning på  Mannen som älskade Yngve och trots att jag inte kommer ihåg så mycket av den boken, kommer jag ihåg att jag verkligen gillade Renbergs sätt att skriva. Jag gillar även Jag reser ensam som har en härlig ton och en lätt absurd handling.

Jarle har hunnit bli universitetsstudent. En väldigt djup sådan och han ser sig själv som superintelligent, medan han har en tendens att se ner på andra. Han skriver en avhandling om Proust, djup och kanske något oreflekterad. Universitetstiden innebär för många en tid av frihet, så också för Jarle. Han super, knullar och tänker egentligen bara på sig själv och möjligen sina intellektuella vänner. Han reser ensam och han gillar det.

Mitt i detta förändras livet. Han får ett brev från polisen och uppmanas göra ett faderskapstest. Det visar sig att Jarle har en dotter som nu är nästan sju år. En dotter som kom till under en fest där både han och mamman var mer eller mindre medvetslösa. I snart sju år har Anette tagit hand om flickan Charlotte Isabel, men nu vill hon inte längre ha ensamt ansvar.

Helt ensam har hon inte varit, det har funnits en far som varit med nästan hela Charlotte Isabels liv. Frågan är nu om det är semester Anette och far ska åka till, eller varför dottern helt plötsligt får resa ensam till den pappa hon aldrig träffat.

Vilken mamma skickar iväg sin dotter till en vilt främmande man, dessutom under den veckan hon fyller sju? En mamma som är desperat och vill göra allt för att få ihop sitt liv.

Och Jarles liv då? Där passar en liten flicka inte riktigt in. Han har visserligen ett extra rum i sin lägenhet, men det räcker knappast med det. Självklart är Charlotte Isabel hur rädd som helst och hon söker trygghet i alla hon möter.  Hergis, Jarles tillfälliga sängkamrat, som dyker upp snorfull en natt, blir den första vännen.

Det är både rörande och lite hemskt att läsa om hur den lilla flickan försöker skapa sig en ny trygghet på en ny plats. Det som börjar i en total katastrof lyfter lite i taget och veckan i Bergen blir minst sagt händelserik.

Jag tycker mycket om Jag reser ensam trots, eller kanske tackvare, att Jarle är en riktigt otrevlig typ ganska ofta. Han har dock ett stort hjärta någonstans mitt inne i sitt gigantiska ego och han jobbar helt klart på att bli en lite bättre man.

Tore Renberg blandar humor och allvar på ett väldigt bra sätt. Ibland är allt nattsvart, men det finns alltid en ljusglimt och finns det ljus finns det liv, eller?

Nu hoppas jag bara att Gilla Böcker ska ge ut de andra böckerna om Jarle också, då jag mycket gärna vill läsa mer!

Läs också:

En kollektivroman om en kör

Historien börjar i en sommarstuga där Bengt ska fixa en återträff för studentkören Adonis. De är inte längre studenter i Lund utan vuxna män som mer eller mindre lyckats komma vidare i livet. Det dröjer innan de kommer och Bengt hinner bli tveksam till om de verkligen kommer att dyka upp. Det gör de slutligen, i alla fall de flesta. En av sångarna är dock död och hans ersättare är inte bjuden.

Bengt är fortfarande den osäkre, men också en av de mest begåvade rent musikaliskt. Hans sommarstuga är platsen för mötet, men boken stannar inte där utan drar både till Lund och USA.  Jag gillar studentlivet i Lund med körsången, spexandet och sittningarna med snapsvisor även jag sjungit. Jag dras in i boken som spelas upp som en film i mitt huvud. Kanske är det därför den tar sådan tid att läsa. Det går inte att skumma och samtidigt hänga med i alla svängar.

Divan bland dem är Paul Stjerna, musikalstjärnan som jobbar hårt för att fixa en perfekt image, en yta som andra kan beundra. När vi träffar honom första gången är han på väg i sommarstugan i taxi, nästan tre timmar försenad, upptagen med att övertyga en journalist om att artikeln om honom måste skrivas om.

Mest tycker jag om Frederik, en ganska normal man i jämförelse med de andra och kanske den mänskligaste. Han och hans bror Carl var en viktig del av Adonis.

Viktigast är kanske CC, professorn som de alla har en relation till och som faktiskt förde flera av dem samman. Frederik joggar med honom varje morgon och tävlar både då och i livet för övrigt.

Bielcke står för det tragiska. Det är han som är ersättaren. Han som inte är bjuden. Jag kan både förstå det och fördöma det.

Boken börjar i ett Crescendo och slutar i Con bocca chiusa. Varje kapitel bär ett musikaliskt namn och handlar om männen i kören och en kvinna som var viktig för flera av dem. Liljestrand är verkligen inte övertydlig och ibland tar det en bit in i kapitlet innan jag förstår vem som är huvudperson. Det borde irritera, men gör det inte. Istället får det effekten av att männen flyter ihop, vilket gör läsningen än mer magisk. För det är magiskt. Språket, personerna, miljöerna och så den stora konflikten. Kanske är det upplösningen av den som är det enda som drar ner betyget. Först då blir Adonis en bok som andra istället för en unik historia och det är synd.

Läs också:

Om att älska och att skriva

Dockan Bella är Nina Bouraouis dagbok. Kanske den dagbok som beundraren i Kärlekens geografi läste. Sannolikt densamma, helt beroende av vad som egentligen är sant i Bouraouis böcker.

Jag vet inte om man kan kalla det här för en roman, men jag vet å andra sidan inte heller hur sann den är. Det är en dagbok, skriven av en ung kvinna som säkert är författaren, men är den sann eller bara sannolik? Det spelar absolut ingen roll då det är en hjärtskärande historia oavsett vem som berättar.

Jag var tidigt i läsningen tvungen att anteckna. Inte för att jag var rädd att glömma handlingen, men för att boken är så full av utsökta formuleringar värda att lägga på minnet.

Vi får följa Nina, en flicka som blivit kvinna, som blivit äldre, som tänker på kärlek och skrivande. Jämför kärleken till flickor med kärleken till böcker och menar att hon skulle välja en bok framför en flicka om hon tvingades välja.

Kanske inte om flickan var Marion, eller kanske ändå.  Marion som hon ofta ringer mitt i natten och som nu har en röst som hon inte längre känner igen. Marion som faktiskt inte är en flicka, utan en kvinna. En kvinna bland alla opersonliga flickor som svävar förbi, stannar ett tag, men aldrig fastnar.

“Skulle jag fortfarande kunna bli galen i en flicka, efter Marion?” Det är frågan som återkommer. Kärleken blossar upp i mötet med olika kvinnor, men den sanna, eviga kärleken finns istället till skrivandet och till böckerna, de som ska skrivas och de som ska läsas. En annan kärlek är den till Julien, pojken som gillar pojkar, pojken som hon älskar som en bror.

Tillsammans besöker de pojkarnas och flickornas undre världar. I flickornas värld är hon ensam och i pojkarnas har hon Julien. I alla fall tills han finner kärleken och slutar snurra.

Som alltid är Nina Bouraoui en språkkonstnär av sällan skådat slag. Med korta, hetsiga, nästan febriga avsnitt skapar hon en stämning och en känsla som få andra författare lyckas få fram. Det är poetiskt, vackert och genomtänkt samtidigt som texten ter sig helt spontan. Jag kan rent objektivt inte förstå vad som tilltalar mig så mycket, då den här boken knappast är skriven för mig. Jag är varken speciellt ung eller homosexuell, men jag förstår precis vad det är Bouraoui vill säga och konstaterar återigen att vissa känslor är universella.

Läs också: