Category Archives: Romaner

Glädjen — en bok om att vara mor och dotter

I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.

Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.

Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.

 

Läs också:

Ditt liv och mitt

Majgull Axelsson är en favoritförfattare som jag anser får på tok för lite uppmärksamhet för de böcker hon skriver. Att förra boken Jag heter inte Miriam inte nominerades till Augustpriset är en smärre skandal och även om senaste boken Ditt liv och mitt inte är lika fantastiskt, är det ändå en viktig bok som griper tag.

Berättelsen börjar i slutet när Märit kliver av tåget i Lund. Egentligen ska hon resa till sin tvillingbror för att fira deras gemensamma födelsedag, men bortträngda minnen vill något annat. Det är över femtio år sedan hon senast besökte staden som ung läkarstudent. Då var hon på jakt efter en försvunnen äldre bror, nu söker hon snarare efter sina minnen.

Utanför Lund låg Vipeholm där människor som då kallades sinnesslöa placerades. Anstalten är nu kanske mest känd för att Vipeholmsexperimentet genomfördes där. Ett experiment som ligger till grund för vårt tandvårdssystem, men som verkligen kan ifrågasättas.

Vi får följa Märit under några dagar i nutid, men huvudparten av berättelsen utspelar sig under hennes ungdom. De tre syskonens relation står i fokus och vändningarna i den är både skrämmande och obehagliga. En familj i sönderfall träder fram och orsakerna till splittringen är inte lätta att ta in.

Majgull Axelsson tar sig an ännu en viktig och smutsig del av vårt lands historia och hon gör det bra. Hon väjer inte för det obehagliga, men beskriver också det mänskliga mitt i det hemska.

 

Läs också:

En alldeles särskild kärlek

Stockholm Literature lyssnade jag på ett samtal mellan Johanna Adorján och Kjell Westö där de bland annat talade om familjers förflutna och alla hemligheter som kan påverka även nutiden. Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek handlar om hennes farmor och farfar och fokuserar på den sista dagen i deras liv. Efter ett långt äktenskap har de bestämt sig för att avsluta sina liv tillsammans. Egentligen är det bara mannen som är sjuk, men hans fru verkar inte vilja leva vidare ensam.

István och Vera möttes i Budapest 1940 och var gifta i nästan 50 år. De överlevde andra världskriget och flydde från Ungern till Danmark 1956. Vi får veta en del om deras liv, men berättelsen präglas av den tystnad som Adorján menar också fanns i släkten. Det var inte riktigt okej att prata om det förflutna, utan fokus låg på nuet. På ett sätt är det synd att vi inte får lära känna de gamla paret mer, men styrkan i berättelsen ligger å andra sidan i det lågmälda. Adorján tecknar ett kärleksfullt porträtt av främst sin farmor, som är långt ifrån perfekt, men som verkligen offrar sig för kärleken. Faktiskt tror jag inte ens att hon ser det som ett offer, utan som ett naturligt avslut på ett långt gemensamt liv.

En alldeles särskild kärlek är en lågmäld och vacker berättelse där ett barnbarn försöker sätta ord på tystnaden för att förstå. Hon var självklart inte med under farföräldrarnas sista dag, men hon ger en sannolik beskrivning av hur den skulle ha kunnat vara. På ytan är allt ganska enkelt, men det pågår samtidigt massor. István och Vera fastnade inte riktigt i mig då jag läste. De var så tillbakadragna och pockade inte riktigt på min uppmärksamhet. Någonstans lyckades de ändå nästla sig in i mig och flera veckor efter läsningen finns de fortfarande kvar.

 

 

Läs också:

Samtal med vänner

I Sally Rooneys Samtal med vänner får vi lära känna Frances och Bobbi, två unga kvinnor som vill vara en del av den litterära världen. Frances skriver dikter som de båda framför och tillsammans bilder de en enhet, som tidigare handlar om kärlek, men nu mer om en vänskap. Under en poesikväll där flickorna läser sina dikter upptäcks de av fotografen Melissa, som bjuder in dem i sitt liv. Hennes make Nick är skådespelare och tillsammans med dem känner sig Frances och Bobbi vuxna och viktiga.

Att det är Frances som skriver, medan Bobbi är stjärnan på scenen är ganska självklart. Det är så de är. En tillbakadragen och en mer framåt. Tankarna går till Elena Ferrantes Elena och Lila, vars vänskap inte sällan handlar om deras förutbestämda roller. Där Ferrante leker med dem och låter sina huvudpersoner anta olika skepnader är dock Rooneys huvudpersoner ganska statiska. Visst blir Frances mer utåtriktad i sällskap med Melissa och Nick, men så mycket annorlunda händer inte med henne. Melissa fascineras av de båda unga kvinnorna och hennes skådespelande man Nick förför Frances. Ett ganska så vanligt scenario tyvärr.

Jag hade förväntat mig med av Samtal med vänner. Jag hade hoppats få läsa något nyskapande. Tyvärr fick jag en bok jag läst alldeles för många gånger förut om en yngre kvinna som blir förälskad i en äldre, gift man och offrar allt för mycket för hans skull. Rooney har ett snyggt språk och karaktärerna är intressant skildrade, men på många sätt är det här en ganska så klassisk berättelse, utan det ifrågasättande av normer jag hade hoppats på. Nu är Samtal med vänner absolut ingen dålig bok, det glimtar till ibland och tar tag, men den är förutsägbar. Däremot tror jag att Sally Rooney är en författare som kan mycket mer än så här om hon bara vågar ta ut svängarna lite mer. Språket finns där och konsten att skapa levande karaktärer. Nästa gång får de gärna göra något mer oväntat.

Läs också:

För oss är natten ljus

”Om ni tänker er att Emma Hamberg och Fredrik Backman har fått ett kärleksbarn ihop, så skulle det vara Christoffer Holst.”, skrev Lotta på Kulturkollo, men jag skulle hävda att Jonathan Tropper måste funnits med på ett hörn. I alla fall finns stråk av hans humoristiska svärta i Holst senaste bok För oss är natten ljus. Kanske har det med den där begravningen att göra. Det är nämligen där vi träffar familjen Brickman för första gången.

Det är farfar Brickman som har dött. Han som sonen Dan inte sett på många, men som han ändå tar med hela familjen till. Och med hela familjen menar jag verkligen hela, vilket är två vuxna barn, en ung flickvän och en bitter ex-fru. På begravningen träffar han sin syster Tammy och henne var det ännu längre sedan han såg.

Det står tidigt klart att familjen Brickman inte är någon direkt harmonisk familj, i alla fall inte som den beskrivs ur sonen Olivers synvinkel. Enda gången han träffade farfar Kenny var han tolv år och familjen var fortfarande någon slags enhet, eller som han själv säger ”en välfungerande, normalstörd familjeorganism utan större katastrofer”. Nu finns en rad sådana katastrofer och fler ska komma.

Kanske hade katastroferna blivit färre om flyget hade gått hem som det skulle. Då skulle de fem medlemmarna i familjen åka tillbaka till hemlandet och fortsätta leva sådär parallellt och ofarligt. Nu slumpar det sig så att det är strejk på Norwegian och familjen blir strandsatt i New York i flera dagar. Andra hade kanske varit nöjda med en oväntad semester i staden som aldrig sover, men för familjen Brickman är det en smärre katastrof. Speciellt mamma Maggan är riktigt bitter över att tvingas umgås med Dan och hans alldeles för unga fru, men även dottern Jenny har bråttom hem, då hon är orolig för hus hennes fästman Dennis ska klara sig utan henne. Nästa bekymmer blir att hitta ett hotell med rum som de kan lösa utan att de blir ruinerade. Det verkar omöjligt och det är då Dan kläcker att hans syster Tammy bor i New York. En stund senare står hela familjen utanför hennes dörr.

Tammy låter familjen bo hos henne och vi får hänga med dem under några intensiva och omvälvande dagar. Vi får följa Dans fru Malee tillbaka till sin studietid, Maggan till en tid då hon var hyfsat lyckligt gift, Jennys kamp för det perfekta bröllopet och i förlängningen det perfekta bröllopet och så Oliver, som kämpar för att våga leva över huvud taget. Det ska visa sig att faster Tammy är mer lik honom än någon annan och det är med hennes (och stadens) hjälp som han vågar i alla fall snegla mot sitt sanna jag.

Det är detaljerna som får mig att älska För oss är natten ljus lite extra. Som de olika utdragen ur diverse låtklassiker från 80- och 90-talet som inleder varje kapitel. Låtar som sedan ljuder i mitt huvud tills nästa kapitel och nästa låt tar vid. Det är gamla favoriter som Crowded House, U2 och Starship och jag blir hur nostalgisk som helst.

Lägg därtill ett snyggt språk, en stor dos humor och riktigt charmiga karaktärer, så får du en riktigt underhållande berättelse med en hel del svärta och faktiskt också en del djup. Holst kan konsten att skriva om ganska svåra saker utan att för den skull göra det tungt. Det är skickligt gjort. För oss är natten ljus är på många sätt lik Mitt hjärta går på, fylld av värme men också en del svåra saker. Det är svårt att välja vilken av dem som är bäst, men klart är att För oss är natten ljus är det bästa Holst skrivit sedan debuten.

Läs också:

Det finns bara två David Beckham

Det hjälper att gilla fotboll och hålla på England (eller skratta åt Englands orimliga självförtroende gällande fotboll) när man läser Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell. Om man som jag dessutom tillhör de som svurit sig igenom diverse misslyckade straffläggningar och snöpliga förluster i kvartsfinaler för landet som fortfarande tror att de ska bli världsmästare varje gång är det en fantastiskt underhållande bok.

Det finns bara två David Beckham börjar när det är dags för VM-final mellan England och Tyskland i Qatar den 18 december 2022. Att England tagit sig dit är en dröm och faktiskt så osannolikt att Alfie Baker anar oråd. Det är något märkligt med de engelska spelarna. De är ett gäng unga doldisar som gjort det inga andra engelska spelare lyckats med.

För den som lever och andas fotboll är det roligt att spekulera i vilket drömlag av spelare som skulle kunna vinna över alla andra. Spelare från olika generationer som aldrig skulle kunna finnas i samma lag, men i teorin skulle ha kunnat bilda ett oslagbart lag. Något att roa sig med när favoritlaget inte spelar som man önskar. När laget helt utan kända stjärnor går så bra är det minst sagt märkligt.

VM i Ryssland var en katastrof för det engelska laget. EM 2020 funkade inte bättre. Men i VM i Qatar 2022 ska det bli annorlunda. Sportjournalisten Alfie Baker är total fotbollsnörd och när han får chansen att följa sitt favoritlandslag på nära håll blir han självklart fantastiskt glad. Fotbollen är allt för honom. Verkligen sjukt betydelsefull. Faktiskt så betydelsefull att det värsta inte är att hans fru lämnat honom, utan att hon lämnat honom för en Milton Keynes Dons-supporter som tar med hans son till fel matcher. Han räknar deras förhållande i säsonger och konstaterar att de var tillsammans i sex säsongen, innan Suzanne tröttnade på att 22 spelare bestämde Alfies humör. Varvid han påpekade att det finns avbytare också och domare och tränare och …

De spelare som finns i det engelska landslaget. De som verkar kunna vinna allt. De fascinerar Alfie Baker och när han inser att fotboll numera är något helt annat än att hålla på lag spelare som tränat hårt för att lyckas, när FIFA styr mer än de borde och fiffel finns på alla nivåer blir han först ganska så besviken. Sedan blandas besvikelsen med fascination och han får reda på saker han aldrig ens kunnat drömma om.

Det finns bara två David Beckham är en vansinnigt rolig bok inte helt utan svärta. Det är mycket fotboll, men också kärlek mellan far och son och inte minst drömmen om att få det där riktiga scoopet. Jag gav bort min bok till en elev som älskar fotboll väldigt mycket mer än böcker och hoppas att han ska läsa och gilla.

 

 

 

Läs också:

Skrik tyst så inte grannarna hör

Kvinnor är utsatta världen över. Ständigt finns problem med att män utnyttjar kvinnor som befinner sig i underläge. Om kvinnorna därefter berättar vad som hänt kan man vara säker på att de får utstå hot och smutskastning både av män och kvinnor. Det händer i politiska partier i Sverige, där Hanna Wigh blivit hotad efter att ha berättat att hon utsatts för sexuella trakasserier av en högt uppsatt partimedlem i SD och i Hollywood där raden kvinnor som nu tar bladet ur munnen och berättar om producenten Harvey Weinsteins oacceptabla beteende. Karin Alfredsson har i en rad böcker beskrivit kvinnors situation  världen i deckarform, men nya boken Skrik tyst så inte grannarna hör är en roman och här blir det tydligt att förtryck mot kvinnor inte bara sker långt bort utan också mitt ibland oss.

Roger är en man som ägnat sitt liv åt att hjälpa andra. Han har arbetat i flera länder i Afrika och nu har han fått en ny tjänst som biståndsråd i Zambia. Det är bara ett problem, hans fru har lämnat honom och han vill inte åka ensam. När han träffar Ellinor tänds hoppet om att snart få en ny fru. Hon är lätt att imponera på och verkar vara den perfekta partnern. En ung och snygg kvinna vid sin sida kan vara precis vad Roger behöver.

Ellinor imponeras av Roger och faller för hans smicker. När hennes frisersalong börjar gå knackigt finns han där som stöd och även om det ringer en svagt varningsklocka ibland är hon glad över att bli omhändertagen. Till slut övertygas hon att lämna Stockholm och följa med Roger till Zambia. Där ska hon leva ett bekvämt liv och kanske klippa en diplomathustru eller två, men mest bara vara Rogers kvinna. Med honom får hon en helt annan status och många fler möjligheter.

I Zambia väntar en fin bostad där anställda tar hand om allt. Siame är mannen som sköter det mesta och även han har träffat en ny kvinna. Hon heter Loveness och är änka. Med Siame ser hon ett nytt liv där hon och hennes barn får fler möjligheter. Att han behöver avreagera sig ibland kan hon stå ut med.

Båda dessa kvinnor och många med dem står ut med en hel del för att få behålla ett liv som ändå är bättre än de alternativ som bjuds. I utbyte mot en del obehagligheter får de något annat som de gärna vill ha. I detta fall handlar det bland annat om ekonomisk trygghet, för stjärnorna i Hollywood handlade det om framgång, för andra kanske det handlar om något helt annat.

Jag är glad att Karin Alfredsson skriver igen. Hon tar med sig sina erfarenheter som biståndschef in i skönlitteraturen och det hon skriver om är så otroligt viktigt. Vi kommer aldrig att nå något riktig jämställdhet någonstans om vi inte vågar ta tag i den osunda makt som vissa män har över kvinnor. Det är inte okej någonstans, varken i Zambia, USA eller för den delen i Sverige.

 

Läs också:

Det var vi

Efter revolutionen i Iran kom en stor mängd flyktingar till Sverige. Två av dem var Nahid och Mahmood, som träffades på läkarlinjen i Teheran och sedan deltog i revolutionen. De tillhörde vänstern som tillsammans med islamisterna protesterade mot shahen, men med helt olika syften. Efter en fruktansvärd händelse som drabbar dem båda, men mest Nahid och därefter är flykt det enda alternativet.

När vi träffar Nahid har hon bott länge i Sverige och hennes dotter är vuxen. Livet blev inte vad hon drömt om och hon känner sig bitter och olycklig. Lägg därtill en svår sjukdom och hoppet har nästan helt försvunnit.

På Bokmässan lyssnade jag på författaren Golnaz Hashemzadeh Bonde som talade både om denna hennes andra bok Det var vi, men också om sin debut Hon är inte jag som båda behandlar ämnet flykt. Hur livet i ett nytt land kan förändra en tidigare stark och självständig människa blir en osäker och marginaliserad skugga av sitt forna jag. Nahid är utan tvekan en skugga och hon vet inte hur hon ska komma ut i solen.

Hashemzadeh Bonde berättar om Nahids liv i två tider. Hennes ungdom i Iran och ålderdomen i Sverige. Vad som hänt däremellan vet vi ganska lite om. Att någonting har hänt som förstört relationen till dottern är klart, men vad det är vet vi inte riktigt. Nu väntar dottern själv barn och kanske kan det barnet föra samman mor och dotter.

Det var vi är en välskriven och fin bok om en rad kvinnor. Nahids mamma försörjde själv sina döttrar och det är de starka kvinnorna som står i centrum. Jag skulle gärna ha velat veta ännu mer om dem och ännu mer om tiden i Iran. Jag kan helt klart för lite om revolutionen och skulle gärna vilja veta mer.

Läs också:

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart av Susan Hill är en modern skräckklassiker och en bok jag tänkt läsa länge. Faktiskt har jag också påbörjat den några gånger och när den blev vald till bokklubbsbok i Bokbubblarna läste jag så äntligen ut den. Check på det, men inte så mycket mer. Ingen av oss var speciellt imponerad.

Den unga juristen Arthur Kipps som mist sin fru och barn får en sista chans att visa sin arbetsgivare vad han går för. Han skickas till det lilla samhället Cryphin Gifford för att reda ut testamentet för den avlidna mrs Drablow, ägare till huset Eel Marsh House, som bara går att ta sig till vid lågvatten. Hans kontakt på plats, Mr Jerome, verkar väldigt rädd för att besöka huset och den rädslan delar han med många andra.

Historien om Arthur Kipps resa till Eel Marsh House där en kvinna i svart satt skräck i omgivningarna är välskriven och snygg, men jag blir inte ett dugg berörd eller skrämd för den delen. Jag gillar den klassiska spökhistorien och hur hela boken egentligen är en berättelse av en mycket äldre Kipps. Det skapar onekligen en viss stämning, men det är en för kort berättelse för att den ska hinna gripa tag. Däremot är jag nyfiken på filmen och det är därför den här texten har dröjt. Tanken var att se filmen och jämföra, men det har liksom inte blivit av.

Som bok är Kvinnan i svart en klassisk spökhistoria som inte väcker några större känslor. Jag är glad att jag läst den, men det är ingen författare jag kommer prioritera vidare läsning av. Kanske har jag missat något stort, men med flera bokbubblarna att luta mig mot känns det som att jag definitivt inte är ensam om det.

Läs också:

Den som går på tigerstigar

Helena Thorfinns bok Den som går på tigerstigar tar strax efter det att Innan floden tar oss avslutas. Sofia och Janne har tillbringat sommar i Sverige och reser nu tillbaka till Dhaka. Medan de varit hemma har ett terrordåd ägt rum i landet och mycket har förändrats.

Det var några år sedan jag läste första boken om dem och det är lite dumt, då vissa saker hakas in i händelserna där. Bok två går helt klart att läsa fristående, men jag tror att läsningen får ännu ett perspektiv om man läser de båda böckerna i anslutning till varandra. Nazrin och Mina finns till exempel kvar, men befinner sig på olika platser. Mina har flyttat tillbaka till byn och föder där sitt barn, medan Nazrin är kvar hos Sofia och Janne. Där finns också Dipita och Pinky, den sistnämnda är en av mina favoriter. Hon är hijra, en man som lever som kvinna och drömmer om att få genomgå en könskorrigering.

Sofia jobbar hur mycket som helst och på en av sina resor möter hon amerikanen Collin. Känslor vaknar och problemet i äktenskapet mellan Sofia och Janne tar ganska stor plats. Även Jannes roll på den internationella skolan får mycket utrymme, liksom diskussioner om bistånd och mänskliga rättigheter.

Jag tycker om mycket i Den som går på tigerstigar, men jag tycker kanske att det blivit en lite för tjock bok. Trådarna är många och det känns som att Thorfinn har haft svårt att begränsa sig. Det positiva är att de mer politiska delarna är riktigt intressanta, men tyvärr blir känslan att det är flera böcker i en. Egentligen gillar jag Sofia och Janne, men faktiskt läser jag hellre om läget i Bangladesh än om deras äktenskapliga problem. Samtidigt är det effektivt att blanda in politik och makt i den skönlitterära kontexten. Helena Thorfinn har helt klart en agenda och det är bra.

Läs gärna mer om Thorfinn och boken i mitt inlägg från den frukost vi hade med författaren på Bokmässan i Göteborg. Som alltid skapade samtalet en extra dimension till läsningen.

 

Läs också:

« Older Entries