Category Archives: Romaner

Kära Barbro — en bra uppföljare

Det var mycket jag tyckte om i Lena Ackebos Världens vackraste man om systrarna Mona och Barbro på semester, men det fanns också sådant som störde mig. Det blev alldeles för yvigt och jag blev lite matt. Uppföljaren Kära Barbro är stramare och snyggare. Kanske för att den främst handlar om den stramare av systrarna. När Mona vårdar sin nya kärlek Mallorca är Barbro ganska bitter hemma i sin fina villa med sin läkarman och sladdisen, som är det enda av de fyra barnen som bor hemma. Ytan är i det närmaste perfekt, men det räcker liksom inte med yta. Hon vill desperat hitta ett sätt att känna riktiga känslor. Nu är det mest skuld och ilska som river i henne och det är ganska svårt att känna någon sympati för henne. Förståelse absolut, men det är som att Barbro letar fel främst hos andra, men också hos sig själv.

När Mona flyttat utomlands är det Barbro som behöver hålla koll på modern som bor på ett äldreboende i Stockholm. Den ångest som resorna dit väcker är enorm och besöken nästan lika illa. Att ha dåligt samvete för en äldre släkting är det nog många som har. Det går inte att räcka till, speciellt inte om släktingen i fråga glömmer besöket strax efter det ägt rum och därför kanske lider ännu mer av sin ensamhet.

Stramheten och distansen är något jag uppskattar, men kanske blev det denna gång för mycket. Som medel för att skapa distans mellan systrarna och visa på deras olikheter är den dock effektfull. Det enda som andas någon sorts liv är Monas brev och självklart väcker hennes lycka ännu mer bitterhet hos Barbro.

Efter ett helt absurt abrupt slut lämnar vi Barbro och Mona. Jag utgår ifrån att det kommer fler böcker om dem, annars lämnar Ackebo oss verkligen med ett rejält gäng frågor. På ett sätt blir Kära Barbro en transportsträcka mot ännu ett möte mellan systrarna, men det är också en fin och ganska tragisk berättelse om den systern som inte vågar leva sitt liv och avundsjukan gentemot den som äntligen gör det.

Läs också:

Allt det du måste

Allt det du måste är Sylvia Lidén Nordlunds romandebut och den utspelar sig i hennes och min hemstad Göteborg. Visserligen har jag bott på landet i snart tolv år, men mitt hjärta tillhör Majorna och det är där huvudpersonen Mia bor. Faktiskt på Allmänna vägen, som länge var en slags drömgata för mig. Att jag känner till de gator Mia rör sig på ger självklart läsningen ett annat perspektiv, men självklart är det inget tvång att vara från Göteborg för att uppskatta boken.

Mia är förskollärare och arbetar på avdelningen Pysslingen. Hon brinner verkligen för sitt jobb. Med stor energi ger hon sig in i arbetet med barnen och vill gärna förändra pedagogiken för att de ska få det ännu bättre. När vi träffar henne första gången har den lilla personalgruppen ett kvällsmöte och Mia hoppas att hennes chef Malin ska föreslå den extra gemensamma planeringstid som Mia önskat. Allt för att hon och hennes kollegor ska kunna göra ett bättre arbete. Malin tar upp det, men på ett sätt som visar att hon inte alls tar ansvar, utan hänvisar bara till Mia. Solbritt, som är Mias största motståndare, är inte imponerad. Varför ska hon jobba extra och hur ska hon få kompensation för det? Att Mia gått bakom hennes rygg och pratat med chefen gör henne förbannad. Av Saga och Annikki får Mia ingen som helst respons. De nickar och hummar lite, men vågar aldrig säga så mycket. Det är tydligt att Mia inte alls är en del av arbetsgruppen. Kanske vill hon för mycket, eller så tycker de andra helt enkelt inte om henne. Stämningen blir ofta tryckt och Mia känner sig utsatt och ignorerad.

Hemma är det som det är. Mia och hennes man trivs väl hyfsat ihop, men de har ofta olika åsikter om hur de ska leva sitt liv, vad de ska göra med sin tid och hur de ska uppfostra sin dotter. Ljuspunkten är hennes träffar med bästa vännen Serena, som lämnar förskolläraryrket och nu äger en affär i Haga med diverse spirituella varor. En människa som jag troligen inte skull klara att ha i min närhet, men i litterär form funkar hon utmärkt. Serena ger Mia en matlagningskurs i födelsedagspresent och att dra till östra Göteborg för att laga mat blir något att se fram emot när allt annat i livet verkar rasa samman.

Allt det du måste tar upp viktiga ämnen som arbetsplatskonflikter, utbrändhet och det svåra i att hålla ihop ett äktenskap när vardagen snurrar alldeles för snabbt. Precis som titeln antyder har vi alldeles för många måsten i våra liv och när vi ägnar till åt sådant vi vill är det lätt att någon kommer i kläm. Det är inte så lätt för en mamma att bara dra iväg och göra det som är roligt, även om det kanske är precis vad hon behöver.

Allt det du måste är en lättläst och trevlig bok, med viktigt budskap. Karaktärerna är trovärdiga, även om bikaraktärerna blir lite väl endimensionella. De fungerar dock som katalysatorer för handlingen och ingen är egentligen onödig. Det märks att Lidén Nordlund arbetat som samtalspedagog, då handledning spelar en viktig roll i boken. Där går tonen från att vara skönlitterär till att bli mer fackspråklig, men det stör inte, snarare ger det teorierna som presenteras en tyngd. För den som själv befinner sig i en jobbig situation på jobbet kan det vara skönt att få råd i bokform. Författaren planerar en trilogi om Mia och jag läser gärna vidare.

Läs också:

Tiden där emellan

Tanken att läsa en spansk bok under en resa till Spanien var utan tvekan god. Sedan var kanske Tiden där emellan av María Dueñas helt rätt val, trots att den på pappret lät riktigt spännande.

Berättelsen om Sira börjar på 30-talet. Sira och hennes mamma arbetar som sömmerskor och är väldigt skickliga. Problemen i landet, både politiska och ekonomiska börjar dock påverka deras liv. Det är dock inte ekonomi som får Sira att lämna landet, utan kärleken. Hon blir kär i Ramiro, en riktig skithög, men en charmig sådan och luras att investera de pengar hon ärvt av sin far i ett företag som fästmannen planerar att starta i Marocko. Det går sådär. Sira lämnas gravid och utblottad på ett hotell och tvingas börja arbeta för att kunna betala de skulder som fästmannen så generöst lämnat åt henne. Vänskapen med brittiskan Rosalinda Fox, som är älskare åt en uppsatt spansk politiker (för övrigt den enda (?) verklighetsförankringen i berättelsen) blir avgörande och hon skapar sig ett nytt liv.

Skildringen av Siras liv i Marocko är egentligen ganska intressant, så också de glimtar av inbördeskrigets Spanien vi får. När Sira sedan blir brittisk spion borde historien kunna lyfta rejält. Alla långa beskrivningar av klänningar och annat oväsentligt tråkar däremot ut mig. Det är för långt, för segt och för mycket Danielle Steel för min smak. Inget fel på Steel om det är det man är ute efter, men det var inte jag. Jag hade hoppats på en mer tydligt politisk och historisk berättelse, men det fick jag tyvärr inte. Framsidans blurb av Mario Vargas Llosa lurade mig helt klart.

 

Läs också:

Mödrarnas söndag

Jag borde ge upp det här med ljudböcker. Visst är Julia Dufvenius en bra uppläsare, men jag har en känsla av att jag hade gillat Mödrarnas söndag av Graham Swift bättre om jag läst den. Inte för att jag inte uppskattade den i öronen, för det gjorde jag, men då Swift imponerar genom språket snarare än innehållet är jag rädd att detaljerna gick förlorade.

Mödrarnas söndag utspelar sig 30 mars 1924 under den söndag då tjänstefolket traditionellt fick ledigt för att hälsa på sina mödrar. Jane Fairchild arbetar på familjen Nivens gods och får ledigt även hon, trots att hon inte har någon mor. Den föräldralösa flickan tillbringar istället dagen med sin älskare Paul, som är son till granngodsets ägare. Deras förhållande är självklart hemligt och Paul ska efter deras möte träffa sin fästmö för att äta lunch. Att gifta sig med en föräldralös tjänsteflicka hade självklart varit otänkbart.

Att Jane tar sig från familjen Niven ut i världen står klart. Vi får i framåtblickar veta en del om hennes liv. Hur hon lever i 70 år till, blir en framgångsrik författare och fortfarande minns den där söndagen för länge sedan. Det är snyggt skrivet och så detaljrik att det som hände då levandegörs och fastnar inte bara hos Jane, utan också hos mig. Det är hennes minnen, inneslutna i henne och vad vet jag, kanske också förändrade. Ändå verkar det som att hon lagt varenda liten detalj på minnet. Lakanet, pajen, boken av Conrad och så telefonen som ringde.

Det är något speciellt med Graham Swifts roman som gör att jag kommer att minnas den länge. Egentligen är den nästan för snygg, men jag kan inte låta bli att imponeras. Någon gång ska jag läsa om den ”på riktigt” för att riktigt kunna uppleva författarens hantverk.

Läs också:

Flicka möter pojke

Det var länge sedan jag läste något av Ali Smith och när nu Flicka möter pojke släppts i nyutgåva i pocket var det ett bra tillfälle att äntligen läsa den. Boken publicerades 2007 (på svenska första gången 2008) och var en del i Canogate Myth Series. Den myt Smith baserar Flicka möter pojke på är den om Iphis i Ovidius Metamorfoser. Hon var flickan som uppfostrades till pojke och sedan blev kär i en flicka. Just leken med könstillhörighet går som en röd tråd genom Flicka möter pojke.

Boken börjar med att en farfar berättar historier för sina barnbarn om hur det var när han var en liten flicka. En av barnbarnen ifrågasätter att han varit en flicka, men han envisas och hävdar att det var så. Senare får vi följa en kärlekshistoria som också den innehåller könsöverskridande element. Vem som egentligen är vad får vi egentligen inte veta och det spelar absolut ingen roll.

Ali Smith skriver på ett fantastiskt behagligt sätt, så snyggt, precist och sparsmakat. Tankarna går till författare som Jeanette Winterson och Virginia Woolf. Den här gången ska jag se till att jag inte tappar bort henne.

Läs också:

Vi ses i Disneyland

Emma befinner sig mitt i livet. Hon är gift, har små barn och en karriär att underhålla. På jobbet är hon engagerad i ett filmprojekt om en före detta prostituerad och kanske har hon lite för lite fokus på familjelivet. I alla fall verkar hennes man Andreas känna sig åsidosatt och de glider ifrån varandra mer och mer. När Emma börjar misstänka att hon är sjuk är det inte till honom hon vänder sig, utan till sin före detta Preben.

Vi ses i Disneyland är Erika Scotts debutroman, men hon har jobbat som reporter och är van skribent. Det märks att Scott är van vid att skriva och till viss del märks även journalistbakgrunden. Språket är enkelt, tydligt och funktionellt, vilket gör boken lättläst, men kanske inte så gripande. Jag hade önskat att vissa trådar skurits bort och att fokus istället lagts på några delar av historien. Delen från Emmas jobb hade räckt till en hel roman, liksom hennes sjukdom och äktenskapsproblem. Nu blir det lite av mycket och det gör att jag inte blir så känslomässigt berörd som jag hade kunnat vara. Det är inte det att Scott inte syr ihop alla trådar, för det gör hon på ett skickligt sätt. Det blir dock lite för snyggt och konstaterande för min smak.

Läs också:

Memorys öde är gripande

Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.

Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.

Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.

Läs också:

What Alice forgot

Alice och Nick väntar sitt första barn och de är otroligt lyckliga. Självklart tänker de att de ska vara precis så lyckliga hela sitt liv. När tio år har gått och de blivit trebarnsföräldrar ser livet lite annorlunda ut. De har separerat och gillar inte varandra alls. Faktiskt verkar de ha glömt bort hur lyckliga de en gång var.

Så ramlar Alice på gymmet och slår i huvudet. Hon blir medvetslös och när hon vaknar upp har hon glömt de senaste tio åren. Hon har glömt bort att hon har tre barn och hon har helt glömt bort den person hon blivit. Dessutom har hon ingen aning om att Nick och hon inte längre är tillsammans. När Alice vaknar tror hon fortfarande att hon är gravid med sitt första barn och att hon är lycklig tillsammans med Nick. Trots att hon ganska snart inser att åren har gått har hon otroligt svårt att förstå att kärleken inte finns kvar. Självklart älskar hon Nick, hur skulle hon kunnat sluta göra det. Hon har också glömt sin bästa vän Gina, vars namn hela tiden dyker upp. För tio år sedan kände de inte varandra och nu verkar hon ha påverkat hela Alices liv.

What Alice forgot är en av Liane Moriartys absolut bästa böcker av de jag läst. Utan några som helst pekpinnar visar hon hur mycket livet förändras och hur lätt det är att förstöra något som faktiskt är bra. Vardagen ställer till det helt klart och även de som en gång älskade varandra kan glömma bort hur det kändes. Om man fick en chans att spola tillbaka och börja om hade valen kanske blivit annorlunda.

För tio år sedan hade vi två små ungar, en som kröp omkring på gränsmattan och en som skulle fylla två. Jag var trött som satan, men faktiskt var vi bättre på att göra saker tillsammans bara vi två vuxna. Det behöver vi göra mer. Jag skulle inte säga att livet var bättre då, men det var annorlunda. Det är dock intressant att tänka tillbaka ibland och fundera över saker som förändrats till det bättre och även det som förändrats till det sämre.

Läs också:

Inte för nära

Jag har läst flera böcker det senaste om märkliga sjukdomar och Jubilee, som är huvudperson i boken Inte för nära av Colleen Oakley lider kanske av den märkligaste. Hon är nämligen allergisk mot beröring från människor och lever därför ett väldigt isolerat liv. Allt handlar egentligen inte om allergin, för efter att ha bott ensam i sin mammas hus under många år har Jubilee utvecklat en social fobi och är nästa rädd för människor.

När hennes mamma dör och hon inte ens klarar av att åka till begravningen inser hon att det gått lite väl långt. Det är dock bristen på pengar som slutligen tvingar henne över tröskeln och en vän hjälper henne att få ett jobb på ett bibliotek. Eller vän förresten, det var inte alls en vän, utan en av alla som mobbade henne i skolan och som vuxen försöker gottgöra det lite. Oavsett orsak blir jobbet något av en vändpunkt för Jubilee.

På biblioteket träffar hon Eric, som bor med sin adopterade son Aja. Ajas föräldrar var Erics bästa vänner och när de dog i en flygolycka tog han hand om deras son. Aja har bott hos Eric i två år, men de är nyinflyttade i samhället där Jubilee också bor. Erics ex-fru och den väldigt rebelliska tonårsdottern finns en bra bit bort, både fysiskt och psykiskt. Dottern vägrar tala med honom alls och trots alla försök att få kontakt förblir hon tyst. Erics strategi att få kontakt är att läsa de böcker han vet att dottern gillar, för att förhoppningsvis kunna locka till samtal om dem.

Jag gillar verkligen Inte för nära, trots den på pappret ganska krystade historien. Det är en mänsklig berättelse med karaktärer som är lätta att tycka om. Möjligen hade jag klarat mig utan epilogen, men det är för att jag föredrar öppna slut. I en trög läsperiod var Inte för nära perfekt!

 

Läs också:

Atomer — en märklig historia

Jag har länge tänkt läsa Sofia Nordins bok Atomer och är glad att jag äntligen fick tummen ur. Det är en välskriven, obehaglig och ytterst märklig historia om hur det förflutna påverkar nutiden.

Huvudpersonen Alma är till ytan som vilken kvinna som helst. Möjligen något smartare än de flesta. Hon är en skicklig kemist och har kunskaper om meteorologi och matematik. Atomer är hennes grej. När det kommer till mänskliga relationer är hon däremot inte lika skicklig. Visserligen träffar hon män på krogen, men några långvariga förhållanden verkar hon inte vilja ha. Någon får möjligen följa med henne hem flera gånger, men där går gränsen.

Så träffar hon en kväll Cedrik på sitt stamhak. Hon är utklädd och han verkar inte känna igen henne, men hon vet direkt vem han är. Han var hennes barndomsvän och nu finns han här. Alma tar med honom hem och hennes behandling av honom är minst sagt annorlunda. Kanske vill hon hämnas att deras tvåsamhet tilläts förstöras av en tredje person, eller så vill hon bara förstå. Oavsett har hon inte glömt och kommer troligen aldrig att glömma.

Jag tycker om Sofia Nordins bedrägligt enkla språk och hennes sätt att uttrycka känslor och tankar så direkt att de förflyttas från sidan in i mig. Även om Alma gör helt absurda saker får jag någon slags sympati för henne och jag kan till och med förstå hennes agerande. På samma gång känner jag sympati för Cedrik och den situation han hamnat i. Just det faktum att det går att relatera till båda huvudpersonerna bidrar till de obehagskänslor som läsningen väcker.

Sofia Nordin är en författare att imponeras av. Med samma självklarhet skriver hon för unga och för vuxna. Alltid skicklig. Alltid relevant. Hatten av!

 

Läs också:

« Older Entries