enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Romaner (Sida 1 av 46)

Kåda är årets kanske märkligaste läsning

Nu var det ett tag sedan jag läste Kåda av Ane Riel och fakiskt också mer än två veckor sedan vi diskuterade den i bokklubben Bokbubblarna. Vi var överens om att det var en både bra och intressant bok, men att det kändes märkligt att kalla den kriminalroman. Visst dör folk, mördas till och med och visst finns det spänningselement i den, men det är snarare en skildring av en annorlunda och trasig familj än något annat. Ändå tilldelades den priset Glasnyckeln 2016 för ”Årets bästa nordiska kriminalroman” och Harald Mogensen-priset för ”Bästa danska spänningsroman”.

Kåda inleds förvisso med ett mord. Det är pappan i familjen vi följer som tar livet av sin mor, huvudpersonen Livs farmor. Vi vet inte riktigt varför, men anar och snart får vi veta mer. Det som är spännande är vad som får en man att döda sin mor. Hur desperat måste man inte vara då?

När vi träffar huvudpersonen Liv för första gången berättar hon om farmoderns död och presenterar sin tvillingbror Carl för oss. Ganska snart förstå vi att Carl varit död länge, men att Liv ändå ser honom som sin vän och förtrogne. För henne är han verklig. Med tanke på det isolerade liv familjen lever är det inte konstigt att hon har en fantasivän, men det är ändå ganska obehagligt. En av många obehagliga saker ska det visa sig.

Från början var gården familjen bor på fin. Pappa Jens växte upp där och tog sedan över gården och bosatte sig där med sin fru Maria. De älskade varandra och planerade för ett lånt liv tillsammans. Nu är gården en helt annan plats och familjen en annan. De har haft fler barn, men nu är det är bara Liv kvar. Henne försöker de skydda så mycket de bara kan och när skolstarten närmar sig blir de minst sagt drastiska i sitt försök att hålla henne hos dem.

Pappa Jens blir mer och mer märklig. Han är en samlare av stora mått och huset är fyllt av allt möjligt och omöjligt. Faktiskt är det svårt att bo där. Jens är också i det närmaste besatt av kåda, som han samlar i skogen och tar med hem. Mamma Maria går aldrig ut i skogen. Faktiskt lämnar hon inte längre sin säng. Det faktum att hon numera är gravt överviktig gör att hon kanske inte ens skulle kunna lämna sovrummet ens om hon ville.

Kåda är en fascinerande och väldigt välskriven roman. Språket är snyggt och stämningen obehaglig. Vackert och fruktansvärt på samma gång. Miljöerna skrivs fram så tydligt att jag nästan kan se Livs förfallna hem och jag inser att hon själv kanske inte förstår vilket annorlunda liv hon lever, men förstår ändå inte hur det kan få fortgå.

Kåda är Ane Riels andra bok och jag hoppas att hon skriver fler och att fler översätts från danska. Hon är en författare jag gärna läser mer av.

 

Små stora saker

Jodi Picoult väjer inte för svåra ämnen och i senaste boken Små stora saker står rasism och diskriminering i centrum. Den rena, brutala rasismen och den mer smygande som är minst lika hemsk. Vi får följa med till en förlossningsavdelning på ett sjukhus i New York där Ruth Jefferson arbetar som barnmorska. Hon trivs med sitt jobb och hon är bra på det. Vid sidan om sonen är det jobbet som betyder mest för henne.

Ruths (yrkes)liv förändras när ett yngre par kommer in för att föda sitt första barn. Turk och Brittany Bauer, som de heter, tillhör en vit-makt-grupp och vill inte att Ruth, som är afro-amerikan, ska finnas i närheten av dem eller deras barn. Ruths chef godkänner deras önskan och i journalen skrivs en notering om att afro-amerikansk personal inte får behandla deras barn. De hade lika gärna kunna skriva att Ruth förbjöds att behandla barnet, då hon är den enda färgade barnmorskan på sjukhuset. När så komplikationer tillstöter efter att baby Bauer genomgått en omskärelse och Ruth är den enda som finns i närheten tvingas hon bokstavligen välja mellan liv och död. Hon tvekar, men försöker rädda bebisen, men han överlever inte. Självklart får hon skulden för hans död.

Det är lätt att vifta bort Turk och Brittany som dumma rasister, men Picoult väljer inte den enkla vägen. Inte heller ursäktar hon deras beteende, men hon försöker problematisera det genom att berätta om Turks liv innan han träffade Brit och hennes far. Det blir så tydligt att vägen till gemenskap för Turk gick genom en destruktiv tro på den vita rasens överlägsenhet. Att Rosie skulle bli den han beskyller för sin sons död är därför tyvärr väldigt logiskt.

Picoult låter såväl Ruth som Turk berätta sin version av historien och det finns också en tredje huvudperson — Kennedy. Kennedy är en allmän försvarare och hon är den som ska företräda Ruth i rätten. Hon är också den som får ta rollen som den naiva, vita människan som inte förstår att rasism förekommer. Det är genom att låta Ruth förklara och förtydliga för henne som Picoult får fram den strukturella rasism som gör att en svart kvinna inte behandlas på samma sätt som en vit. Allt från de ”små” sakerna som hur butikspersonal reagerar när en kund kommer in för handla, till det faktum att sjukhuset inte drar sig för att göra Ruth till syndabock, trots att hon egentligen bara följt order. Det är pedagogiskt och Picoult håller sig på rätt sida gränsen och undviker att skriva läsaren på näsan. Hon är dock nära ibland.

Samtidigt är det viktigt att diskutera de olika sorters rasism som finns, inte bara den som symboliseras av arga nynazister som marscherar på våra gator. Inte heller relativiserar Picoult denna form av våldsam rasism och det är viktigt. Att det är en vit kvinna som skriver om rasism och försöker förklara hur det känns att vara utsatt för detsamma är kanske lite förmätet, men jag tycker att Picoult gör det bra. Intressant är också att läsa Roxane Gays recension i New York Times, där hon konstaterar att Picoult kanske försöker lite väl mycket och förklarar allt och lite till, men som föredrar det framför att hon inte hade försökt förklara alls.

Jag tyckte om Små stora saker och tycker att det hade varit en intressant bok att läsa med mina gymnasieelever. Det finns nämligen en massa saker att diskutera kring identitet, fördomar och inte minst rasism.

 

Little Gold och Peggy Baxter

Little Gold av Allie Rogers utspelar sig i Brighton under den varma sommaren 1982. Huvudpersonen Little Gold bor med sina syskon och sin mamma i den norra delen av stan och deras liv är något av en misär. Pappan har lämnar dem och inte hört av sig på länge. Mamman är sällan närvarande, utan dricker bort sitt liv och sitt jobb. Pengar saknas och därmed allt som kan köpas för dem. De har knappt med mat och även saker som tvättmedel saknas. Äldsta systern Ali försöker skapa någorlunda trygghet, men hon pluggar till sina A-levels och har svårt att hinna med Little Gold. Brodern Malcy flyr istället till sin rika kompis där han kan få det han saknar hemma.

När Little Gold är som hungrigast bjuds hon in till grannen Peggy Baxter på fika. Den gamla damen fattar tycke för flickan och försöker stötta henne, men för att Little Gold inte ska känna sig som ett välgörenhetsobjekt får hon hjälpa till med lite småsaker. En annorlunda vänskap, som är fin att följa, spirar mellan Little Gold och Peggy. Det visar sig också att Peggy är mycket mer än en snäll tant i grannhuset.

Little Gold är en läsvärd bok om att vara barn, men ändå behöva växa upp och ta ansvar. Det är också en bok om att våga vara sig själv och att älska den man vill. Det här är Allie Rogers debutroman och jag läser gärna mer av henne.

Väck mig när det är över

När boken Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg kom ut sommaren 2016 var min svärfar svårt sjuk i cancer och jag klarade verkligen inte att läsa om Agnes som hittar en knuta i bröstet. Det tog lång tid innan jag var redo, men nu var det dags. När jag väl hade läst var det två saker jag upptäckte. För det första att Högberg lyckas balansera det svarta väldigt väl och att jag hade kunnat börja med den första boken i serien om Agnes, som inte innehöll ett endaste litet spår av cancer. Jag är dock glad att jag läste, då det här är en välskriven och ändå lättläst bok som beskriver livet med allt vad det innebär. Direkt efteråt läste jag första boken om Agnes som heter Det kommer aldrig mer vara du, som börjar en midsommar då hennes man Oscar berättar att han älskar en annan och inte vem som helt, utan kvinnan som de just nu är på fest hos.

Det kommer aldrig mer vara du handlar om att mista någon man älskar och att försöka skapa sig ett nytt liv. Jag är glad att jag fick vara med när Agnes och Tobias träffas och innehållet är det inget fel på, däremot når språket inte alls upp till den nivån som finns i uppföljaren. Det märks att Högberg utvecklats som författare i sin andra bok.

När vi träffar Agnes och Tobias igen bor de ihop och det är julafton. Allt är inte längre så rosenskimrande och att bo ihop med någon annans barn är ibland påfrestande. Det är verkligen en situation som jag hoppas slippa. Högberg beskriver livet i bonusfamiljen väl och lyckas få fram de olika familjemedlemmarnas känslor på ett trovärdigt sätt.

Och så är det då cancerbiten, den jag fruktade, som är central men ändå en ganska liten del av boken. Istället är det familjen som står i centrum, både Agnes och Tobias nya familj och Agnes syster och föräldrar. De mejslas fram med skicklighet och jag tycker om att läsa om dem alla.

I juni kommer Innan vi visste allt om varandra, den tredje boken om Agnes ut på Bokförlaget Sol. Jag ser fram emot att läsa den och hoppas att Högberg tagit ännu ett kliv som författare.

Låten som snurrade i mitt huvud under läsningen var Ett tag till, Bo Kaspers version av Agnes One last time från Så mycket bättre, som inleds just Väck mig när det är över. Texten passar in på bokens Agnes, men också på en sidohistoria som handlar om hennes syster. Fin är den oavsett och budskapet att det alltid finns saker som behöver redas ut är centralt i alla relationer.

 

Bokhandeln på Riverside Drive

”Ni måste ha betytt mycket för er moster eftersom hon testamenterade hela byggnaden, inklusive bokhandeln, till er Ms Rydberg”, hade han sagt. Nej, hade hon haft lust att svara, det kan jag omöjligen ha gjort eftersom vi inte kände varandra. Vi har aldrig träffats.

Det börjar i svart när Sara, ägaren till bokhandeln på Riverside Drive dör. Arvtagaren är hennes systerdotter, den relativt nyblivna änkan Charlotte och personalen i bokhandeln hoppas att hon ska vara lika underbar som sin moster. När Charlotte dyker upp känner hon inte alls någon omedelbar kärlek till bokhandeln i London. Visst är den fin, men hon tycker att miljön är rörig, de anställda något märkliga och dessutom har hennes moster idkat någon slags välgörenhet genom att låta en aspirerande författare bo nästan gratis i en lägenhet på övervåningen. Bokhandeln går med förlust och Charlottes första tanken är att sälja allt och sedan fortsätta sitt liv i Sverige.

Så börjar hennes kärlek till bokhandeln växa. Hon börjar förstå det vid första anblick helt ologiska sättet att katalogisera böckerna, hon börjar uppskatta Martinique och Sam som jobbar i bokhandeln och får till och med ett gott öga till den buttre författaren William i lägenheten bredvid. Kanske ska hon inte sälja ändå, utan istället försöka rädda bokhandeln från den konkurs som i princip är verklighet redan.

Parallellt med berättelsen om Charlotte får vi veta hur det gick till när systrarna Sara och Kristina, Charlottes mamma, åkte till London som unga. Den berättelsen är inte lika intressant, men ger en del förklaringar till varför Charlotte aldrig har träffat sin moster. Mest tycker jag dock om att läsa om livet på Riverside Drive.

Bokhandeln på Riverside Drive är en genredebut från Frida Skybäck, som tidigare skrivit historiska romaner. Då just historiska romaner sällan är min kopp te är detta därför mitt första möte med henne och jag är verkligen imponerad. Karaktärerna är trovärdiga och dessutom intressanta, miljön så levande att jag blir en del av den och språket är snyggt och har flyt. Visserligen är jag mer intresserad av berättelsen i nutid än den som handlar om systrarnas första möte med London, men jag skulle inte heller vilja vara utan den. Bokhandeln på Riverside Drive är en fin bok om att börja om när livet känns hopplöst. Det är njutbar läsning för en anglofil som jag och jag hoppas att Skybäck fortsätter i samma stil.

Läs gärna intervjun på Kulturkollo med Frida Skybäck, där hon bland annat berättar om sin nya bok.

Alla floder flyter mot havet

Alla floder flyter mot havet är Dorit Rabinyans andra bok som översätts till svenska efter Alla bröllop, men för mig är hon en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Hennes berättelse om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi är både vacker och relevant. Den får mig också att känna mig något naiv, som ändå vill tro på en lösning av den konflikt som härjat Israel och Palestina sedan staten Israels bildande 1948. När två människor som verkligen vill vara tillsammans stöter på så många problem är det svårt att se hur deras folk ska kunna enas.

Liat och Hilmi träffas i New York. Hon är där under en begränsad tid, men han bor där. De vet dock redan då de träffas att deras tid tillsammans endast stäcker sig några månader fram. När Liat återvänder till Israel kommer det definitivt inte att finnas någon plats i hennes liv för Hilmi, för trots att de egentligen är uppvuxna väldigt nära varandra rent geografiskt är avståendet oöverstigligt.

Men nu är de i New York och där kan deras kärlek få rum. Motvilligt först, men sedan passionerat. Världen utanför är komplicerad, men när de tillåter den att bara existera i en liten lägenhet i en säng är kärleken förhållandevis enkel.

Jag tyckte så mycket om Alla floder flyter mot havet. Den är vacker, språket är fantastiskt och trots att kärleken står i centrum är det här så mycket mer än en kärlekshistoria. Känslorna flödar över sidorna och jag önskar så att världen var annorlunda. Berättelsen om Liat och Hilmi är så fin, men också så sorglig. Och sorgligast av allt är kanske de konflikter som bara pågår och aldrig tycks nå ett slut. Kärleken kan övervinna mycket, men konflikter som pågått i årtionden har den svårt att besegra.

Starlings är en Short cuts i bokform

Idag befinner jag mig i Brighton med ett gäng kulturtanter och vi ska bland annat diskutera Starlingsav Erinna Mettler, som är en mängd korta texter om olika människor som bor i samma stad och i vissa fall till och med i olika tider, som ibland möts, men ofta inte. Det är inte noveller, men kanske inte heller en roman. Men mer än roman ändå, någon slags kollektivroman där Brighton och Hove egentligen kan ses som huvudpersonerna.

Det börjar med att vi får möta en man som just sluppit ut ur fängelset. Förut var han en lärare och familjefar, men nu är han en dömd pedofil, som visserligen avtjänat sitt straff, men ändå inte känner att det är över. En annan av de inledande texterna handlar om en ung kvinna och en ung man som reser till hans hemstad Hove för en helg. Han är mest intresserad av sin kamera och hon känner sig oviktig. Just kameran visar sig vara viktig för flera karaktärer och det är en detalj jag verkligen gillar. Vi får också möta den misshandlade hustrun, vars make är polis, en kvinna som mist många katter och inte riktigt har koll när hon kör bil, mannen som hatar tandläkare, kvinnan som blir lämnad av sin man och uppsökt av hans nya kvinnas förtvivlade make och många, många fler.

Det är korta ögonblicksbilder vi får av de olika karaktärerna, men det är när de dyker upp igen som det blir riktigt intressant. En bifigur blir huvudperson, ett annat perspektiv på samma händelse ges, en historia fortsätter eller avslutas. Det är lite som stararna i titeln, som bildar ett fågelmoln som är en helhet, men också består av mer eller mindre tydliga delar. Vissa sticker ut, medan andra flyger förbi.

Jag gillar verkligen e-böcker, men Starlings är en bok som jag behövde bläddra i. Ibland blev jag osäker på hur karaktärerna hängde ihop och ville läsa om de tidigare ögonblick av deras liv som vi fått ta del av. Nu fick jag använda läsplattans sökfunktion en hel del och det funkade, men var inte optimalt. Å andra sidan hade det säkert fungerat att bara läsa på och låta berättelsen skölja över mig. Det är bara det att jag gillar att ha koll. Det ger också en extra dimension att faktiskt veta vem som är vem, men ibland är det faktiskt inte glasklart och så kan det få vara.

Starlings är Erinna Mettlers debut och större delen av den skrevs under en utbildning i Creative Writing på Sussex University. Hon bor i Brighton och det märks att hon känner sin stad. Det är de små detaljerna som gör att berättelserna om stadens invånare känns så levande. Förra året kom andra boken Fifteen minutes, som verkar vara en mer klassisk novellsamling.

Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till Starlings korta kapitel och många karaktärer, men snart fastnade jag och ännu en bit in började jag verkligen tycka om Mettlers sätt att binda ihop delarna. Det blir faktiskt aldrig rörigt, utan bara snyggt och inte sällan riktigt vackert.

Gröna fingrar sökes

Agnes älskar sommaren då hon kan flytta från lägenheten till sin kolonistuga där hon kan ägna all tid åt sin trädgård. I år har hon dock inte den energi hon brukar ha, då hon just genomgått en cancerbehandling och hon inser att hon behöver hjälp att hålla sin trädgård i ordning. Hon annonserar efter en hyresgäst med gröna fingrar och får svar av Leyla. Leyla vill gärna tillbringa sommaren i Måneby och hon ser fram emot att påta i Agnes trädgård. Med sig har hon sin son Hugo, men maken Johan lämnar hon hemma. Faktiskt flyr hon honom, då han ännu en gång gått över gränsen och i sin ilska misshandlat henne.

Stugan i Måneby blir en fristad för både Leyla och Hugo. De får en lugn sommar och en rad nya vänner. Agnes hälsar på ibland och har då med sig kakaduan Arthur, som Hugo blir god vän med. Han hänger också en del med grannen Viggo som brukar ta med honom på fisketurer. De flesta grannarna är riktigt trevliga, förutom Göte då, som är som Ove förutom att han är ännu bittrare och otrevligare. De flesta i koloniområdet är dock trevliga och miljön är fantastisk. Jag skulle gärna sitta och fika i Agnes trädgård.

Jag har läst och tyckt om Estassys tre tidigare böcker och jag tycker om även Gröna fingrar sökes. Speciellt tycker jag om Agnes, som på många sätt är huvudpersonen, men ändå får ta ganska lite plats. Leyla är också trevlig att följa och jag hade gärna fått veta ännu mer om henne. De får båda stå tillbaka lite då det finns väldigt många karaktärer och trådar i boken, vilket gör att vissa karaktärer blir ganska så platta och en hel del trådar blir hängande. Nu skulle det kunna vara så att det här är första delen i en planerad serie och då knyts trådarna säkert ihop senare. Som fristående bok hade Gröna fingrar sökes däremot mått bättre av att renodlas. Jag tror dock att Gröna fingrar sökes skulle passa utmärkt som film. Då spelar det inte så stor roll om alla karaktärer utvecklas, då en skådespelare kan förmedla så mycket utan ord. Speciellt Göte hade kunnat bli riktigt underhållande.

 

Inte gå under

13064710_O_2

Det är ingen munter bild av skolan som Malin Hedin ger i sin bok  Inte gå under, men trots allt kaos är det ingen nattsvart historia. Vi träffar Mirjam som är nyseparerad och dessutom ny lärare. Hon får sitt första jobb på en friskola, en certifierad FN-skola och en lön hon bara kunnat drömma om. Det är dags för ett nytt liv och trots att det är mitt i mörkaste januari känner hon sig glad och hoppfull. Nu ska hon äntligen få möta elever och kollegor.

Det märks ganska snart att skolan inte är så perfekt som det verkat. Ägaren har flytt, personalen går på knäna och eleverna är trötta på alla lärarbyten. Den som haft dem i svenska innan Mirjam har inte lämnat någonting och hon får börja om. Det jag gillar är att Hedin beskriver kaoset och svärtan, men också den glädje som uppstår i mötet med eleverna. Parallellt med Mirjams entusiasm och ibland svårighet att sätta gränser, finns hennes mammas öde som bitter, flera gånger sjukskriven lärare. Mormodern däremot framstår i minnet som den perfekta läraren och blir Mirjams bollplank i tanken.

Min arbetsplats är inte alls det kaos som Hedin beskriver, men kritiken skulle kunna gälla både friskolor och kommunala skolor. Det är mycket snack om projekt och satsningar, men i verkligheten finns sällan pengar till annat än kortsiktiga lösningar. Lojaliteten är stor och tystnaden inte sällan kompakt. Att rektorer och lärare flyr arbetsplatser är inte ovanligt. Att de stannar kvar och kämpar tills gränsen är nådd flera gånger om är dock vanligare. Mycket vanligare. Ofta handlar det som hos Mirjam om eleverna. Att de finns där och har ett behov. Att de kommer så nära.

Det är  något speciellt med skolstart. Det är stressigt och kaotiskt och all tid som ska läggas på planering äts upp av oförutsedda händelser. Samtidigt är det en helt otrolig energi i korridorerna på en gymnasieskola och mötet med alla fantastiska ungdomar inte bara tar energi, utan som lärare får du alltid mycket tillbaka. Just detta utbyte av energi är det mest fascinerande med mitt yrke, men det gäller att ha en bra arbetsplats för att inte bli helt dränerad. Jag tycker att Malin Hedin beskriver just det väldigt bra, vilket inte är konstigt då hon själv är lärare. Jag hoppas att skolan eller skolorna hon jobbat på är bättre än den hon skriver om. Tyvärr verkar boken ha en del självbiografiska drag, då Hedin började skriva Inte gå under  sin första termin som lärare.

Det är inte lätt att vara ny i något yrke, men som lärare förväntas du ta lika mycket ansvar, om  inte mer, än dina erfarna kollegor från dag ett. Inte sällan får den nyexaminerade de svåraste klasserna och de tyngsta kurserna, istället för tvärt om. Som ny lärare är det också svårt att sätta gränser för eleverna och om elevhälsan inte fungerar är det ännu svårare. Så är det för Mirjam, som blandar ihop det privata och det professionella rejält.

______________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele

Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning.

Så inleder Édouard Louis sin debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det står snart smärtsamt klart att miljön gör huvudpersonen mer annorlunda än han kanske hade varit någon annanstans. I det samhälle han växer upp finns det inget utrymme för den som anses fjollig och Eddy konstaterar att det är omöjligt för honom att vara sig själv inom sina föräldrars och högstadiets värld.

Eddy är bögen, den som förtjänar stryk. Det spelar ingen roll att han skaffar flickvänner, att han försöker vara som alla andra. Det spelar ingen roll att han gång på gång förråder sig själv och sin kropp, genom att försöka passa in i den mycket snäva, manliga norm som råder. Det finns egentligen ingen annan väg att gå än till fabriken, där kroppen slits ut och fattigdomen ändå fortsätter. Där alkohol dövar den största smärtan hos de som aldrig kommer lämna

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. Det är hans plikt som man att överföra den manligaste av mansroller till sina söner och med Eddy lyckas han inte. Redan som liten är Eddy fel, han röst är för ljus och han uppför sig enligt föräldrarna ”som ett våp”. Det beteende som de avskyr är ingenting sonen har valt. Han är som han är och det är inte nog. Att vara feminin var nämligen något av det värsta en pojke kunde vara. Det är därför Eddy själv ser till att uppfostra sin lillebror i hur en pojke ska vara och att han måste vara kär i flickor, att homosexualitet är något motbjudande. Ingen ville ha ett våp till son.

För det mesta brukade de kalla mig våp, och våp var i deras ögon det i särklass grövsta skällsordet — det jag nu påstår märktes på tonen de använde — och det som uttryckte mest vämjelse, långt mer än idiot och dumskalle. I en värld där manliga värden hyllades och ansågs överlägsna brukade till och med min mor beskriva sig själv med orden Jag har minsann stake, jag låter dom inte sätta sig på mig.

Det är inte ofta jag läst någon skildring om den franska arbetarklassen. Oftast är det medelklassen som syns och hörs och som Édouard Louis säger i DN ser medelklassen inte utanför sig själv. Det är ett problem att vår litteratur är så likriktad, inte bara i Frankrike, utan i Sverige och kanske överallt. Det är sällan vissa röster får höras, men jag är glad att Louis röst gör det. Lite tragiskt är det ändå att det krävdes en ofrivillig klassresa för att göra det. Vi behöver fler röster, fler böcker som bryter normer.  Göra sig kvitt Eddy Belleguele handlar inte bara om sexualitet, utan också om klass. Vi måste våga tala om klass och de skillnader som råder mellan de som har och de som inte har.

Det är inte bara det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en stark berättelse om en hemsk barndom. Det är inte bara det att porträttet av föräldrarna är mer nyanserat än jag först tror. Det är också det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en mycket välskriven och vacker bok, där hoppen mellan nu och då görs ständigt och på ett snyggt sätt. Jag är mycket nyfiken på vad den endast 21 år gamla författaren ska hitta på härnäst.

___________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Édouard Louis har nu också gett ut Våldets historia, som jag konstigt nog inte har läst ännu.

Sida 1 av 46

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: