enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Romaner (Sida 1 av 49)

En ny tid

En ny tid av Ida Jessen är en bok jag tänkt läsa sedan den släpptes tidigare i år. Inför mässan blev det så äntligen av och jag håller i skrivandets stund på att läsa andra boken om paret Lily och Vigand Bagge, som fokuserar på doktorn och heter Doktor Bagges anagram.  Redan en ganska kort bit in förstår jag att summan av de två böckerna kommer att bli något utöver det vanliga.

En ny tid börjar i något slags slut. Lily Bagges man ligger för döden och hon har inte riktigt förstått hur allvarligt det är. Inte konstigt, då han verkar vara en man med många hemligheter. Har äktenskapet varit lyckligt? Kanske. Älskar de varandra? Troligen. Kärleken beskrivs inte i några stora ord. Det finns inga svulstiga beskrivnas av lycka. Inte heller någon större olycka. Allt är stillsamt och finstämt. En beskrivning av ett liv, med flera akter.

Den unga lärarinnan Lily är den jag tycker mest om att lära känna. Hon som tror på utbildning och att förändra och livet för barn och unga. Hennes tid som yrkesverksam blir kort. Istället blir hon fru Bagge med allt vad det innebär. Nu står hushållet i centrum, inte eleverna. I små fragment lägger Ida Jessen ett pussel över Lilys liv. Tidsperspektivet är utmanande och kräver sin läsare, men är samtidigt väldigt snyggt konstruerat. Vi får veta lite, men ändå ges en ganska tydlig bild av en kvinnas liv i slutet av 1800-talet. Den fria Lily finns där hela tiden, om än under ytan och det nya livet som änka lovar en hel del. Det som styrt hennes liv verkar mest av allt ha varit tillfälligheter. Nu ska hon försöka styra det själv.

Ida Jessen är en ny bekantskap för mig och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva. Inga onödiga ord och inga onödiga förklaringar. Snyggt och sparsmakat. Nu läser jag vidare i Doktor Bagges anagram och se vad jag får veta mer om paret Bagge.

 

Vi möts på museet

Anne Youngsons bok Vi möts på museet börjar med ett brev från professor Glob till en grupp skolflickor. Brevet skrevs 1964 och återfinns i förordet till hans bok Mossarnas folk. Flickorna har fascinerats av Tollundsmannen, som han beskriver och som återfinns på ett museum i Silkeborg.

Mer än 50 år senare skriver Tina, en medelålders kvinna i England museet, som hon länge drömt om att besöka. Hon adresserar det till professor Glob, men då han avlidit får hon istället svar av museiintendenten Anders. Tina skriver tillbaka och en brevväxling mellan dem inleds. Först trevande, men efter hand mer och mer personlig. De är två ensamma själar. Anders som just mist sin, mycket annorlunda, fru och Tina, som har sin man kvar, men istället har mist sin bästa väninna.

Det är synd att Vi möts på museet är en brevroman. En fin sådan, men ändå en brevroman och jag har så otroligt svårt för formen. Till exempel är jag en  av få som inte alls uppskattade Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Men OM man gillar brevromaner är jag helt säker på att Vi möts på museet blir en fantastisk läsupplevelse. Jag tyckte också om den, men som alltid tycker jag att distansen som brev skapar stör lite. Trots detta är Tina och Anders ovanligt trevliga brevskrivare att följa.

Frank, kärleken och skivbutiken

Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce utspelar sig i slutet av 80-talet i Thatchers England. På Unity Street i ett område någonstans i en industristad som förfaller finns några eldsjälar som håller fanan högt. En av dem är Frank som driver en väldigt speciell skivaffär. Trots att cd-skivor är det nya vägrar han att sälja dem. Frank satsar istället helt på vinyl och hans mål är att varje skiva ska hitta sin perfekta lyssnare. Han sorterar sina vinylskivor på ett för andra kanske ologiskt sätt, men för honom handlar det inte om att följa alfabetet, utan de känslor musiken väcker. Frank är en riktig musikterapeut och hans butik går det att lyssna på skivor som ger precis det som den som lyssnar behöver.

Franks kärlek till musik kommer från hans barndom med en minst sagt excentrisk mor. Hennes lp-skivor utgjorde grunden i hans nu imponerande samling, som han så generöst delar med sig av. Målet är inte att bli rik och rik blir han inte heller. I alla fall inte i pengar. Däremot har han byggt upp en egen värld i den lilla skivbutiken och en dag kliver en okänd kvinna in genom dörren till Fransk värld. En kvinna som kommer att få stor betydelse i hans liv.

Frank, kärleken och skivbutiken är en otroligt charmig bok i Nick Hornbys anda där musiken och kärleken står i centrum. Karaktärerna är lätta att tycka om och miljön höjer stämningen ytterligare. Extra överraskad blev jag över hur mycket jag tyckte om den här boken, men tanke på att den bok jag tidigare läst av Joyce inte ens blev utläst. Kanske borde jag ge Harold Fry en ny chans.

 

 

Nationalsången är en smärtsam text

Nationalsången är Eija Hetekivi Olssons rop på hjälp för de som inte har någon egen röst. De bortglömda. De som befinner sig på samhällets botten. De som bor på de platser i Sverige dit ljuset aldrig når. Hon konstaterar precis som Jonas Hassen Khemiri att ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Föräldern och barnet i Nationalsången tillhör de osynliga.

Det är smärtsamt att läsa Nationalsången. Nyheter om ett Sverige som aldrig varit bättre. Ett Sverige där klyftorna ökar och de snuskigt rika blir fler. Ett Sverige där det normala är att flyga utomlands flera gånger om året och en flygskatt beskrivs som mer katastrofal än sänkta löner, låga pensioner och en försämrad arbetslöshets- och sjukförsäkring.

Eija Hetekivi Olsson berättar om en förälders desperata kamp för att skapa ett värdigt liv för sig själv och sitt barn. En kamp som samhället motarbetar på alldeles för många sätt. Det räcker inte att jobba dygnet runt, att lappa och laga, att strunta i tandläkarbesök. Den ensamma föräldern i förorten kan aldrig nå det liv som det talas om på nyheterna. Hen är inte bara ensam, utan också osynlig. Det klassamhälle som växer fram i ett Sverige där klyftorna ständigt ökar skrämmer mig. Det Sverige där ett antal miljardärer äger allt mer är inte mitt Sverige. Jag kommer att rösta för att minska dem och hoppas att fler tänker som jag.

Plåtmannen är liten men naggande god

När gud var en kanin av Sarah Winman är en av de absolut bästa böcker jag läst, men sedan dess har jag inte läst något av författare. I sommar kom så Plåtmannen på svenska och vi bestämde oss för att konferera om den på Kulturkollo, så jag läste. Två gånger försökte jag och den tredje läste jag den i ett svep. Varför jag inte kom in i den de två första gångerna var då en gåta för mig. Kanske har det att göra med att varje ord är viktigt, sättet att skriva kräver uppmärksamhet och tidsplanen många. När jag väl vande mig blev jag dock helt fast.

Ellis är huvudpersonen och när vi träffar honom har det hemska redan hänt. Han har förlorat sin fru och jobbar nätter för att slippa vara vaken när andra är det. En ensam man, som inte alltid varit det.

Vi får följa med till Ellis barndom, lära känna hans familj, hans bästa vän och sedan hans fru. Så mycket mer vill jag inte berätta, då det fina med Plåtmannen är hur alla till synes lösa trådar knyts ihop på ett mycket snyggt sätt. Det är en välskriven och läsvärd bok, som trots sina få sidor är väldigt innehållsrik. Rekommenderas!

 

Små bitar av lycka

Små bitar av lycka av Anne Østby är berättelsen om Kat och hennes väninnor. Kat, som haft ett äventyrligt liv och nu bor på Fiji är nybliven änka och skriver därför varsitt brev till Sina, Maya, Ingrid och Lisbeth och bjuder dem till sig för att bo där så länge de vill. Kat äger ett kakaoplantage och lever ett enkelt, men trevligt liv med lokalbefolkningen som en del av sin familj. Den vi får lära känna bäst är hushållerskan Ateca, som i egna kapitel får berätta sin syn på de fem kvinnorna och deras liv.

Egentligen verkar väninnorna ha glidit isär. Skoltiden är långt borta och de börjar bli gamla. Maya är till och med väldigt borta, men trots sjukdomen välkomnar Kat henne efter en brevkonversation med Mayas dotter. Även Ingrid, som egentligen föredrar att vara ensam, Lisbeth, den som på ytan haft det perfekta livet och Sina, den som haft det kanske tuffast, bestämmer sig för att åka. Sina lämnar sin nu vuxne son, som hon fortfarande behöver försörja periodvis och trots dåligt samvete är det också skönt att slippa honom. Förbjudna tankar för en mor, men också en början på något nytt. Sina är nog den av väninnorna jag fattar mest tycke för. I övrigt blir det lite för många trådar som behandlas lite för ytligt.

Små bitar av lycka jämförs med Hotel Marigold och ja, det är gamla människor det handlar om. Människor som söker ett nytt liv i en för dem ny värld. Även om jag inte tycker att Østbys berättelse är lika bra som Deborah Moggachs, tror jag faktiskt att den skulle göra sig på film. Med skådespelare till hjälp är det mycket troligt att karaktärerna blir lättare att leva sig in i. Som bok blir det tyvärr lite väl platt och stundtals rörigt, vilket mycket väl kan bero på mig som läsare, men jag hade lite svårt att engagera mig i väninnorna och deras chokladäventyr.

Ärr — en berättelse om döden och livet

Jonas är 49 år och har ingenting att leva för. Planerna på att ta sitt liv börjar ta form, men för att hans dotter Gudrun inte ska behöva hitta honom bestämmer han sig för att resa utomlands. Han beger sig till ett namnlöst land som just hämtat sig från ett krig. Han skaffar ett rum på Hotel Silence och är en av få  gäster. Dessutom är han den ende som har verktyg med sig och snart blir han hotellets allt-i-allo. Ju mer Jonas blir en del av det nya samhället, desto fler ursäkter får han till att skjuta upp sitt självmord.

Ärr är den första boken jag läser av Au∂ur Ava Ólafsdóttir och jag gillar den. Det är en absurd historia, men mest är den väldigt mänsklig. Lite som en lågmäld bok av Erlend Loe. Weyler förlag har också gett ut hennes två tidigare böcker Rosa Candida och Den sista kvinnan.

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Syskonen — en riktigt bra roman

Syskonen av Tessa Hadley är en stillsam relationsroman som utspelar sig under få dagar. En romantyp jag tycker väldigt mycket om. Fokuset ligger på det lilla och de komplexa karaktärerna får stort utrymme att utvecklas. Ingenting basuneras ut, trots att det finns en rad hemligheter att avslöja och det är helt klart uppfriskande med en författare som vågar lita på att less is more.

Fyra syskon ska tillbringa semestern i en sin sommarstuga. Ett hus som borde renoveras, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Nu ska de njuta av det som kanske blir den sista sommaren och minnen av det som varit väcks självklart till liv.

Den första av de fyra syskonen som vi möter är Alice. Hon är singel, barnlös, slarvig och ganska rastlös. Med sig till sommarstugan har hon sin före dettas tonårsson, vilket kan tyckas lite märkligt, men Alice gör som hon själv känner för och bryr sig inte om vad andra tycker.

När de anländer till huset märker Alice att hon glömt nyckeln och Harriet, som redan anlänt, har lämnat sin bil och gett sig ut på promenad. Det är ganska typiskt Harriet, som föredrar ensamhet framför gemenskap och inte alls tänkt stanna så länge med sina syskon som hon gett sken av.

Fran dyker upp med sina barn Arthur och Ivy, men utan maken, som istället prioriterar en turné. Jobbet framför familjen verkar vara hans devis och Fran känner sig övergiven. Ändå kör hon på och organiserar hushållet så att allt blir som hon vill ha det. Full kontroll, vilket också betyder massor av arbete.

Och så slutligen Roland, som kommer till stugan med sin tonårsdotter Molly och en ny fru. Hon är långt ifrån den första kvinnan som han presenterat för sina syskon och de är sådär lagom sugna på att behöva vara trevlig mot någon, som kanske inte ens finns kvar nästa gång det är dags för syskonen att ses. Nu visar sig Pilar vara en fascinerande person och syskonen tar emot henne med skräckblandad förtjusning.

Det finns en massa små trådar i Syskonen av mer eller mindre vardagliga slag. Tessa Hadley har ett öga för detaljer och låter oss lära känna karaktärerna genom information om vad de gör, säger och tänker, men också vad de tycker om och inte tycker om, samt hur de ser ut. Det är sällan jag egentligen fått veta så lite, men ändå fått så mycket information som jag får om personerna som befinner sig i sommarstugan.

Jag gillar också hur de olika karaktärerna är viktiga på sitt sätt för handlingen. Ivy och Arthur, som avgudar Kasim och bekymrar sig över grannens försvunna hund. Kasim som gör allt för att imponera på Molly. Alice funderingar kring sitt liv och hur Kasim skulle kunna passa in, Harriets begynnande vänskap med Pilar, Frans besvikelse över livet och så Roland, som mest bara gör det han känner för utan att reflektera över någon eller något.

Syskonen är indelad i tre delar, där den första och sista handlar om syskonen i nutid, medan den mittersta om deras mor när de själva var små barn. Vi får följa henne på flykt till sina föräldrar och de trakter där sykonen nu befinner sig. Däremellan finns många år som vi bara anar och därför kan jag, som sällan gillar förklarande tillbakablickar, ändå tycka om den helhet som berättelserna skapar.

Det här är den första boken jag läser av Tessa Hadley och utifrån denna mycket begränsade erfarenhet kan jag ändå ana att hon skulle kunna utvecklas till en riktig favorit. Jag tycker väldigt om hennes sätt att skriva och hur hon skildrar relationer och karaktärer i samspel med miljön. Allt bildar en snygg helhet som imponerar.

 

Om Julia och Jack

Julia och Jack av Anna Lönnqvist handlar om just Julia och Jack, men kanske främst om Julia. Hon som på ytan lever ett bra liv, med ett jobb hon trivs med och en man hon älskar. Det är bara det att mannen i fråga är gift och egentligen tillhör någon annan. Deras förhållande består av snabba möten, men nu ska de njuta av varandra under flera dagar i New York. Richard är officiellt på jobbresa, men har tagit med sig Julia. Det är lätt att förstå att Julia verkligen vill ha det perfekta livet med Richard. Ett liv som hon drömt om. Resan till New York ser hon som början på det. Snart, snart ska de få vara tillsammans på riktigt och under resan får hon smak på hur det skulle kunna vara.

Så springer de på Jack, Julias expojkvän som hon studerade tillsammans med, men som nu omskolat sig till läkare. Han är i New York tillsammans med sin unga, läkarstuderande flickvän och även om Julia definitivt inte har några känslor kvar för honom vill hon få honom att tro att hon är lyckligare nu. Ur henne bubblar lögner om hur hon och Richard är förlovade och bor i ett flott hus tillsammans och när lögnerna är ute går de inte att ta tillbaka.

Avslutningen på den romantiska helgen blir inte som Julia hoppats. Richard får ett samtal av sin fru som berättar att hon blivit av med jobbet. Nu kan han omöjligen lämna henne. Hur länge ska Julia egentligen orka vänta?

Det slumpar sig så att Julia och Jack börjar umgås när de är tillbaka i Stockholm. Att ha en vän som känner en väl känns extra bra när jobbet är struligt och privatlivet ett skämt. Julia inser att hon har saknat honom och börjar fundera över vad det egentligen var som gjorde att de separerade.

Julia och Jack är den första boken jag läser av Anna Lönnqvist och jag är riktigt glad att jag gjorde det. Historien om Julia som drömmer om den perfekta kärleken och tror sig ha hittat den i Richard är lätt att engagera sig i, kanske för att jag gillar henne så mycket. Visst är hon ett offer för omständigheterna, men hon är ändå självständig och inte minst mänsklig.

Det är alltid kul att läsa en bok av en för mig ny författare med potential att bli en favorit. Anna Lönnqvist är definitivt en sådan och det känns mycket mer okej att fastna i feelgoodträsket när det bjuds på böcker som Julia och Jack.

Det är bäddat för en fortsättning och kommer den läser jag definitivt, trots min skepsis mot att alla böcker verkar bli serier. Lika gärna läser jag dock en helt ny historia så länge den är lika välskriven.

Sida 1 av 49

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: