Category Archives: Romaner

Avanti! är en alldeles utmärkt satir

Christer Hermanssons nya bok heter Avanti! och har undertiteln ”en satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall”. Den marknadsförs som den första romanen om NPM, som är en förkortning för New Public Managing. För mig, som arbetar i en kommunal verksamhet, är igenkänningen smärtsamt stor och jag fnissade mig igenom boken om Leonard, som får uppdraget som utvecklingsdirektör i en svensk kommun. Med hjälp av ett team bestående av HR-specialisten Emma (för vem säger personalansvarig nu för tiden), ekonomen Aniela och den joggande safetycontrollern Niklas ska han förändra kommunens styre i grunden. Att han sedan tar hjälp av diverse mjukisdjur gör kanske situationen lite märkligare, men bara lite.

Det märkliga i Avanti! är nämligen hur absurd hela situationen med införandet av NPM är, men kanske ännu mer att det är en helt sannolik beskrivning av de försök till förändring som sker i all kommunal verksamhet och leder till att folk hoppar strömhopp in i väggen. Det som ska bli en effektivisering och en besparing, blir istället ett dyrt och livsfarligt experiment med människors hälsa. Christer Hermansson är själv kulturchef i Strängnäs kommun och han vet vad han talar om.

Avanti! är en riktigt rolig och nattsvart satir över det så kallade moderna samhället, där allt ska målstyras, utvärderas och där anställda drunknar i dokumentation och administration. Ibland undrar jag verkligen hur det ens är möjligt att vi hamnat här, men jag inser att personer som Leonard lyckats lura skiten i kommundirektör efter kommundirektör, eller i alla fall en och annan politisk ledare och fått dem att tro att NPM är vägen till den perfekta välfärden. Att så få verkar ha fattat att kejsaren är naken är för mig ofattbart. Om du på något sätt kommer i kontakt med NPM i vardagen och faktiskt tillhör de som fattat att målstyrningstavlor inte gör underverk (och att kejsaren inte ens har stringkalsongerna på) tycker jag definitivt att du ska läsa Avanti!. Sedan ska du försöka få alla de där nissarna som fortfarande inte sett det absurda i NPM att läsa boken. Kanske får det någon att förstå att någonting måste göras.

 

Läs också:

Vända hem – både njutbar och lärorik

En av årets stora läsupplevelser är utan tvekan Vända hem av Yaa Gyasi, en berättelse om en släkt från 1700-talet till idag. Två systrar startar de hela. Två systrar som inte känner till vandra. Effia, tillhör en framgångsrik stam i Ghana och blir bortgift med den engelska guvernören James Collins. Hon flyttar från byn och när hon återvänder två år senare ser hon en stor förändring. Den vite mannens närvaro förändrar allt, även för de som lever ganska isolerat. Effia tillhörde asantefolket, som engelsmännen såg som en civiliserad afrikansk stam och därför samarbetade med. Helt klart på gott och ont. Kanske mest ont.

Esi säljs som slav till USA och från henne växer en amerikansk gren av släkten. Hon är 15 år och skulle egentligen ha gift sig med byns bästa krigare Kwasi Nnuro, som kom till hennes far med sextio jamsrötter, men ödet ville något annat. Hon fängslas och befinner sig då i närheten av systern hon inte känner. Därefter fraktas hon till det nya landet.

I ganska korta avsnitt får vi följa generation efter generation i systrarnas spår och varje persons öde berör mig mycket. Vi får följa slavarna och de som frigavs, men ändå jobbar hårt och dör av det. Två av de personer som berör mig mest är Kojo, som betyder ”pojke född en måndag” som är son till slaven Ness och själv blir pappa till åtta barn. Hans son H blir en fri man och jobbar i en gruva, ett jobb som sliter ut honom fullständigt. En intressant passage som visar på rasism och orättvisa är när H diskuterar brott och straff med en vit kollega som suttit i fängelse nio år för mord. H:s vän fick ett lika långt straff för att han inte gick över gatan då han mötte en vit kvinna. Perspektiv.

Vända hem är Yaa Gyasis debut och en rasande skicklig sådan. Hennes språk har en skärpa och en exakthet som imponerar. Tyvärr känns det dock ofta som att Gyasi lämnar varje karaktär lite för tidigt och jag vill hela tiden veta mer. Det är lite som att läsa en novellsamling och även om varje del är fantastiskt välskriven, lämnar de mig ibland lite tom. Samtidigt är exposén effektfull och det hade inte gått att skriva långa porträtt om varje tid. Vända hem är redan över 500 sidor och längre hade den kanske inte kunnat vara och nå en stor publik. Hundra sidor till hade dock inte skadat. Inget ord är onödigt ska sägas och karaktärernas öden flätas snyggt in i varandra. Jag läste denna ganska tjocka bok snabbt, snabbt för att jag hela tiden ville veta mer. Det är ett gott betyg. Hade Gyasi vågat vila lite mer i några av sina många olika historier hade det blivit ännu bättre.

Läs också:

Moriartys nya lämnar mig oberörd

Jag tyckte verkligen om Big little lies av Liane Moriarty och ville därför läsa hennes senaste bok Truly Madly Guilty. Då den senare blivit framröstad till Best Fiction Book in the Goodreads Choice Awards 2016 av massor av läsare var förväntningarna skyhöga. Det började också bra med att vi får veta att något har hänt som förändrat livet för många. Lite samma upplägg som i Big little lies. Tyvärr lyckas Moriarty inte väcka mitt intresse lika mycket den här gången, då alla antydningar om att det verkligen är något fruktansvärt har hänt, snart känns krystade.

Händelsen som förändrar allt skedde under en grillfest. Clementine och hennes man Sam åker och hälsar på vännerna Erika och Oliver. De går sedan över till grannarna på fest. Vi får träffa dessa tre par innan och efter själva grillfesten och visst finns det intressanta trådar, det gör det, men jag fastnar inte riktigt.Vänskapen mellan Clementine och Erika är intressant, de två vännernas äktenskap är trevliga att läsa om. Det är egentligen mycket som är bra, men upplägget funkar inte alls lika bra som det gjorde i Big little lies. Tyvärr. Faktiskt hade det varit intressantare att få höra de olika personernas syn på händelsen, mer som Cristos Tsiolkas gjorde i The Slap. Nu blir det aldrig tillräckligt gripande, då allt är så snuttifierat.

Så ja, jag är lite besviken och konstaterar igen att Moriarty är bra, men lite ojämn. Jag tyckte till exempel inte alls om hennes Tre önskningar, men då det var debuten trodde jag att det var anledningen. Den läste jag dessutom för många år sedan. Öppnas i händelse av min död var väldigt mycket bättre och Big little lies, som på svenska heter Stora små lögner, älskade jag som sagt. Truly Madly Guilty känns framtvingad på något sätt och inte alls lika välskriven som de senaste böcker jag läst av Liane Moriarty. Samtidigt kan det vara så att jag missat något, då en massa användare av Goodreads hävdar att det är 2016 års bästa bok.

Truly Madly Guily kommer på svenska i mars och heter då Andras vänner. Då kan du läsa och avgöra själv.

 

Läs också:

De behövande

Helena von Zweigbergks nya bok heter De behövande och är en kort historia med stort innehåll. Jag gillar kortromaner, men skulle faktiskt gärna läst mer om modern och dottern som står i centrum. Louise är dottern som på många sätt verkar besviken på modern Birgitta. Egentligen får hon mycket hjälp av modern och hon är ofta där med sin dotter. Någon att fly till, som lyssnar på allt och därför får tåla en massa. Louise talar om ett möte med Tom, en av moderns pojkvänner, som Louise tyckte mycket om. De talar också om fadern/maken som inte längre är närvarande.

Båda kvinnorna får sin egen röst när de berättar i jag-form om sitt förhållande och sitt liv. Det är välskrivet och många gånger imponeras jag av det subtila sättet att beskriva starka känslor. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken är för kort för att skapa en helhet. Helena von Zweigbergk är fantastisk på att beskriva känslor och jag tycker om de böcker jag läst tidigare. De behövande är kanske den snyggaste berättelse hon bjudit oss på, men jag saknar passionen som brukar finnas där. Det är effektfullt, men karaktärerna blir inte mer än skuggfigurer.

 

Läs också:

Författaren och hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer handlar om den kände författaren Joe Castleman, som just tilldelats det prestigefyllda Helsingforspriset. Han och hustrun Joan sitter på ett flygplan på väg till Helsingfors, när Joan plötsligt bestämmer sig för att hon fått nog. Hon ska lämna sin man. I alla år har hon stöttat honom i hans karriär, men nu vill hon inte vara med längre. Hon säger det inte till honom, men hon tänker att äktenskapet är över. Någonstans gör det henne nöjd att faktiskt ha tagit ett beslut. Hon är trött på att vara hustrun som står i bakgrunden och hon är trött på Joe.

En gång hade Joan egna författarambitioner. Faktiskt var hon elev till Joe då hon gick kursen”Grunder i kreativt skrivande”. Han hyllade hennes noveller och spådde henne stor framgång. Tyvärr fick han inte rätt. Hon blev aldrig någon stor författare. Däremot fick han ett rejält genombrott med boken Valnöten, som handlar om hur hans fru får reda på att han blivit förälskad i Joan och då kastar en valnöt i hennes ansikte. I korta avsnitt får vi veta mer om deras äktenskap. Från den himlastormande förälskelsen och den ömsesidiga respekten, via familjeliv och till bitterhet. Joe har fått det han vill ha, medan Joan inte fått utveckla sitt skrivande alls. Han är hyllad författare, som kan få de kvinnor han vill ha och han tar dem. Det enda han inte fått är Nobelpriset, men Helsingforspriset är ett steg närmare.

Tyvärr kan jag inte vara med idag då bokklubben Bokbubblarna diskuterar Hustrun (stark fyra hör ni) Det är nämligen en välskriven bok, som säkerligen går att prata om mycket och länge. Jag tycker om hur äktenskapet beskrivs och hur de tydliga könsrollerna i kultureliten mejslas fram. Faktiskt kan jag inte låta bli att tänka på Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl och den bitterhet som inte sällan följer i ruinerna av ett misslyckat äktenskap som existerat i offentligheten. Visst har Joan mer eller mindre frivilligt stått tillbaka, men sorgen över att inte få utryttja sin fulla, intellektuella potential har utan tvekan gjort henne bitter. Det är inte svårt att förstå varför. Kulturmannens hustru skulle gärna vilja vara en egen person, inte bara den som varit gift med den store författaren.

Jag tyckte mycket om Hustrun och är lite sur på mig själv över att jag inte läste boken tidigare. Då hade jag helt säkert inte missat Meg Wolitzers besök på Bokmässan i höstas. Som tur är går det att se hennes samtal med Kristin Molander även i efterhand.

 

 

Läs också:

Dillons nya är riktigt fin

Lucy Dillons nya bok All I ever wanted har alla ingredienser en Dillon-bok ska ha. Ett olyckligt äktenskap, några hundar, renoveringar och nya möjligheter. Caitlin och Patrick har det lite knackligt och när Patrick får ett jobb lång hemifrån och vill flytta slutar det istället med att de separerar. Självklart vill Patrick träffa barnen Joel och Nancy regelbundet, men han bor långt bort och de är för små för att resa själva. Istället ringer Patrick sin syster Eva som bor i Longhampton och hon går med på att låta honom och barnen bo där varannan helg.

Longhampton är Dillons egenskapade småstad, där hennes böcker brukar utspela sig. Det är till exempel där Anna har sin bokaffär och den får vi återse nu om än i lite mindre utsträckning än jag hoppades. Men det är alltid trevligt att återse Longhampton och Eva är en av de trevligaste karaktärer Dillon skapat.

Eva har varit gift med en känd skådespelare, men är sedan några år änka. Hon bor i ett väldigt fint, men kanske inte så barnvänligt hus, med sina två hundar. När Caitlin kör dit barnen första gången har de bestämt att hela familjen ska stanna över helgen, då barnen ännu inte vet att föräldrarna separerat. De tror att det hela bara handlar om Patricks nya jobb. Speciellt Nancy har reagerat väldigt dåligt på det faktum att Patrick inte bor hemma längre och hon har slutat prata utanför hemmet. Faktiskt pratar hon väldigt lite även där.

Första helgen blir inte direkt lyckad, men ju mer Eva träffar barnen, desto viktigare blir de för henne. Själv har hon alltid önskat sig barn, men hon och maken Mick hade bestämt att inte skaffa några. Det gör att hon nu är väldigt ensam. Ensamheten minskar dock när den familj hon faktiskt har kommer närmare.

All I ever wanted är en av Dillons finaste böcker. Många trevliga karaktärer och en härlig miljö. En del av boken bestär av Micks dagböcker, som ett förlag vill ge ut och de ger ännu ett perspektiv till historien. En perfekt bok att njuta av i mörka, dystra januari.

Läs också:

Born Weird om en udda familj

Andrew Kaufman har skrivit två fantastiska böcker, The Tiny Wife och All my friends are Superheroes. Born Weird är charmig, men håller inte riktigt samma klass. Det udda och knäppa finns där, men jag tycker att det ibland blir lite väl krystat.

Vi får träffa hela familjen Weird under bokens gång. Farmor Annie Weird är döende och hon vill ha alla barnbarn hos sig. Hon ber därför Angie om hjälp att hitta dem och ta dem till henne. Anledningen säger hon vara de egenskaper hon gett dem vid födseln. De som skulle kunna vara superkrafter, men som kanske har förstört mer än de gjort nytta. Angie till exempel förlåter alltid alla vad de än gjort och det kan ju tyckas bra, men det är det inte alltid. Vi får följa Angie under två veckor då hon letar upp sina syskon som befinner sig på de mest udda platser. En i ett helt fiktivt land, där hon är drottning.

Jag skulle gärna vilja älska Born Weird, men det gör jag inte. Den är bra, men inte wow och av Andrew Kaufman förväntar jag mig wow.

Läs också:

Bouraoui skriver om lycka

Nina Bouraouis ord smattrar fram i berättelsen om Marie, som kommer från Zürich, en stad hon hatar. Hon går på gymnasiet i Gockhausen och det hatar hon också. Faktiskt är det ganska mycket hon hatar, men Diane, henne älskar hon. Det är inte det att Marie inte försöker älska pojkar, för det gör hon, men det är ändå alltid Diane som vinner. Egentligen hade livet varit så mycket enklare om hon inte älskat flickor, det är hon mycket medveten om. Det är bara det att man inte kan välja vem som stjäl ens hjärta.

Marie är intensiv, eller hon blir i alla fall väldigt intensiv när hon beskrivs med Bouraouis korthuggna och nästan mantraliknande meningar. Orden tar oss runt i cirklar, för att illustrera hur Maries tankar rör sig. Ibland blir det nästan för mycket och då tar jag en paus. Om lycka är en riktigt bra bok, men den kräver sin läsare. Faktiskt blir jag nästan andfådd ibland, men det betyder inte att jag inte tycker om det jag läser. Tvärtom. Som alltid blir jag ytterst imponerat av hur mycket Bouraoui får sagt med förhållandevis få ord. Det finns få som kan skriva som hon.

 

Läs också:

En oväntad favorit

När jag började läsa Big little lies av Liane Moriarty förväntade jag mig något helt annat än vad jag fick. Det blev en bättre läsupplevelse än jag tänkt mig och en riktigt annorlunda och snyggt komponerad bok. Faktiskt så bra att jag köpte hennes Truly, madly, guilty.

Redan från början vet vi att något hemskt händer under en föräldrakväll i den lokala skolans lokaler. Villaförorten Pirriwee är ett lugnt och fint ställe, men konflikter finns det helt klart.

Det hela inleddes under en annan skolaktivitet i början av läsåret. Jane, en nyinflyttad ung mamma och hennes son Ziggy hamnar i centrum när en flicka berättar att Ziggy slagit henne. Mobbingen tycks fortsätta under terminen och självklart blir flickans mamma vansinnig. Faktiskt så vansinnig att hon förbjuder sin dotter att leka med Ziggy, något som fler föräldrar hänger på.

Handlingen kretsar kring tre mammor. Den nyinflyttade Jane och vännerna Madeleine och Celeste, som tar henne under sina vingar. Det är tre väldigt olika kvinnor och vi får veta mer och mer om dem. Små och stora hemligheter avslöjas och det som skulle kunna bli banalt och snaskigt, blir något helt annat när Moriarty skriver. Hon portionerar ut ledtrådar i ett lagom tempo och trots att jag ibland räknat ut i förväg hur det hela hänger ihop, blir jag inte sällan överraskad.

Big little lies finns på svenska och heter då Stora små lögner, ännu märkligare titel i översättning måste jag säga. Hur som helst är det en underhållande och välskriven bok som passade perfekt att sträckläsa under ledigheten.

Läs också:

Kärlekens fyra årstider

Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt är en bok med vacker utsida och minst lika vackert innehåll. Delacourt presenterar fyra olika par, alla i olika stadier av sin kärlekssaga. Det är sommar, nationaldagen ska firas och det görs bäst på stranden i Le Touquet.

Louis är femton år och han är förälskad i Victoire, den vackraste flickan i världen. Hon är hans vän, men han vill mer. Det är svårt med vänskap och kärlek helt klart, för vänskapen prövas när Victoire börjar bli kvinna och inte ser på Louis på samma sättt längre. Istället springer Victoire  ut i världen utan Louis och han kallar henne sin första olyckliga kärlek och den sista. Vad det betyder får vi inte veta. De unga tu flimrar förbi senare, men bara som hastigast i utkanten.

Den andra berättelsen handlar om Isabelle som just har blivit lämnat. Kärlekens vinter skulle man kunna tro, men det finns hopp om vår eller kanske sommar, när hennes första kärlek Jérôme dyker upp. Hon var femton när hon älskade honom, precis som Louis är nu. Själv har hon blivit 35 och har en son som är 9, men inte längre någon man. Hon och Jérôme firar nationaldagen, men när fyrverkerierna skjuts upp springer Isabelle på någon annan på stranden.

Monique är 55 år och trött på sitt tråkiga äktenskap. Även hon tar sig till Le Toquets och planerar för ett äventyr. Hon vill träffa någon som verkligen älskar henne och uppleva den stora kärleken en gång till. När hon träffar Robert får hon precis den chans hon önskar.

Rose och Pierre har levt ett liv fyllt av kärlek och nu befinner de sig på ålderns höst. De har varit tillsammans i femtio år och älskar varandra fortfarande lika mycket som de gjorde då de just träffats. Kanske ännu mer. De har gett varandra ett löfte att de ska fortsätta älska varandra livet ut och det löftet ska de göra allt för att hålla.

Kärlekens fyra årstider är en av de absolut vackraste böcker jag läst om kärlek. Som alltid när jag läser en fransk bok inser jag hur mycket jag älskar det babbligt och samtidigt lågmälda som är så vanligt i just franska böcker. Och så stranden, sommaren och firandet av 14 juli. Precis som jag vill ha det.

Läs också:

« Older Entries