Category Archives: Reportageböcker

Var går gränsen för yttrandefriheten?

Förra läsåret fick mina elever i trean skriva texter där de utredde hur konst och yttrandefrihet hör ihop, samt om det någon gång kunde vara rätt att begränsa en konstnärs verk. Finns det helt enkelt en gräns för yttrandefriheten som gäller även kulturen? Debatten är ständigt aktuell och jag kommer att köra något liknande i år, även nu med bland annat Lars Vilks och Elisabeth Ohlsson Wallin i fokus med lite nya perspektiv. Lars Vilks konstverk Nimis på Kullaberg har just brunnit igen och Elisabeth Ohlsson Wallin har skapat debatt med sitt nya verk Ack Sverige du bruna. Eleverna kommer också att få läsa delar av Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn, där yttrandefriheten problematiseras på ett mycket intressant sätt.

Niklas Orrenius har följt Lars Vilks och det är tydligt att hans liv begränsats av hot och hat. På samma sätt som många andra konstnärer, journalister och andra begränsas i dagens samhälle. De som skriker högst om yttrandefrihet för sig själva, tycker inte alltid att de som inte tycker som dem ska få säga sin mening. Det är en dubbelmoral som minst sagt oroar.

Jag kan ha åsikter om Vilks konst och tycker kanske att rondellhundarna var onödiga. Samtidigt innebär fri konst just fri konst. Att det länge fanns en blasfemiklausul i yttrandefrihetslaget visste jag dock inte och kanske ska en sådan finnas. Eller kanske inte. Jag är inte färdigtänkt, men jag tycker nog ändå att vi måste få göra konst om allt. Vad många hävdar är att Vilks sätt att sparka nedåt gör konsten sämre. Om det nu är att sparka nedåt vill säga. Här får vi kanske skilja på ett internationellt och ett nationellt perspektiv. Eller religion och individ.

Skotten i Köpenhamn är en intressant bok om Vilks, konst och extremism. Om det ansvar en konstnär kan sägas ha, eller inte ha. Är Vilks högerextrem för att hans anhängare ofta är det och för att han ofta väljer sällskap som tyder på det, eller är han bara nyfiken? Är det okej för ett museum att ställa ut Vilks rondellhundar som konst, eller betyder det att de också tar ställning? Det är inte lätt, då yttrandefrihet är komplext. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge och säkerligen återkomma till med jämna mellanrum.

 

Läs också:

Upprörande bok om förklädda flickor

9789100126995

Jag har lyssnat på ännu en ljudbok och den här gången har jag varit tvungen att ta en paus ibland, då innehållet varit så vidrigt. De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är berättelsen om Azita, en politiker i Afghanistan som bara fått döttrar och därför låter en av dem växa upp som pojke. Det låter som en vansinnig idé, men när jag lyssnar vidare och får veta mer om hur detta otroligt patriarkala samhälle är strukturerat förstår jag mer och mer. Nordbergs intervjuer med läkaren, som själv är kvinna, men ändå helt fast i traditioner som säger att en kvinna som föder en son ska hyllas, medan den som föder en flicka ska straffas, gör att jag nästan börjar gråta. Föraktet mot flickor och idén att kvinnor inte är mer än avelsboskap gör mig illamående.

Jag visste att kvinnor och flickor har låg status i Afghanistan, men orden som når mina öron går knappt att tro på. Det är så vidrigt att jag vill söka upp alla afghanska flickor jag undervisat och krama dem hårt, hårt. Det handlar inte om ett ojämställt samhälle, utan ett samhälle där de enda som räknas som människor är män. De förklädda flickorna i Kabul är en bok att läsa eller lyssna på i små portioner. Den brutala verklighet som alla upplever i Afghanistan är absolut värst för de som inte är värda någonting. I ett land där både kvinnor och män får sin status genom att föda söner finns det inte plats för några döttrar. Att vissa söner egentligen är döttrar är något som Jenny Nordberg upptäcker av en slump och inte kan låta bli att gräva i. Hennes bok är välskriven och otroligt viktig.

Det visar sig att det inte alls är ovanligt att en dotter presenteras som en son, redan då hon är nyfödd. Tyvärr är det inte alltid är en fördel att bli familjens son. För den som växer upp i en medelklassfamilj kan det innebär frihet, medan det i fattiga familjer betyder hårt arbete. Sönerna arbetar redan som mycket små och det blir tydligt att det inte är så enkelt att bara flickor far illa i Afghanistan. I boken berättas om en familj med många döttrar, där den äldsta blir pojke för att kunna jobba i en affär, allt med affärsinnehavarens goda minne och som när hon blir för gammal för att kunna spela pojke, lämnar över till sin yngre syster.

Flickorna som växer upp som pojkar är många och det är inget nytt påhitt att som förälder skaffa sig en son, eller kanske rädda en dotter från ett begränsat liv. De kallas Bacha Posh och det blir under läsningen otroligt tydligt hur lite en kvinna är värd och hur hon blir ännu mindre värd om hon inte lyckas föda en eller helst fler söner. Det konstiga är att alla verkar veta att de förklädda flickorna är just flickor, men ändå behandlas de som pojkar och får därmed högre status. Att dessa Bacha Posh sedan ska återgå till att bli begränsade kvinnor är inte alltid okomplicerat.

Möjligen är Jenny Nordbergs bok lite väl lång och ibland väl spretig, men det är trots detta en mycket läsvärd och viktig bok. Den handlar både om ett land i kris, men också om hur patriarkala strukturer påverkar såväl Afghanistan och världen i övrigt. Jag tycker om att Nordberg använder genusteorier för att förklara hur ens kön kan göra att möjligheterna blir så diametralt olika. Det är viktigt att vi inte inbillar oss att allt handlar om att Afghanistan är ett enskilt, ovanligt kaotiskt muslimskt land, utan att om att kvinnor på alla platser, i alla tider, anses vara mindre värda än män.

Läs också:

Olika sätt att tänka

IMG_2498.JPG

I Drömmen om Sverige låter Niklas Orrenius några människor som flytt från Syrien få komma till tals. Han inleder med ett starkt förord om hur han inte vill att hans barnbarn i framtiden ska tro att han och många med honom, likt de som inte såg eller ville se judarnas situation under andra världskriget, inte såg vad som hände i Syrien. Vad som händer just nu.

När jag tar del av dessa människors fruktansvärda berättelser, tänker jag att jag är stolt över att leva i ett land som inte bara tar emot de som flyr kriget, utan också ger dem permanent uppehållstillstånd, så att de på allvar kan bygga ett nytt liv. Jag vet hur viktigt det är för att kunna och våga leva vidare.

Sedan tänker jag att många tänker på ett annat sätt. Att vi inte borde hjälpa så många. Att det blir för dyrt. Att de möjligen kan få stanna tillfälligt. Och jag skäms. Jag skäms över att allt fler verkar glömma att livet är ett lotteri. Att vi inte lever i ett fritt och fredligt land för att vi förtjänat det. Vi har haft tur och den som haft tur borde utan att tveka hjälpa de som upplevt krig och kaos.

En sak har Sverigedemokraterna rätt i. Det är främst män som lyckas ta sig till Sverige. Vägen hit är livsfarlig och många dör innan de når Europa. Smugglare gör sig rika på människor som i sin desperation betalar stora summor för att kanske, kanske nå sitt mål. Så vad är lösningen? Att hjälpa i närområdet? Den som ens kan med att uttala dessa ord har ingen skam i kroppen. Läs gärna Orrenius bok eller öppna för den del vilken dagstidning som helst valfri dag i veckan.

Varför inte istället låta de köande människorna utanför Sveriges generalkonsulat i Beirut eller ambassaden i Amman söka uppehållstillstånd där. Det vore att hjälpa. Som det är nu erbjuder vi skydd till de som kommer hit, men för att nå Sverige krävs att de smugglas in illegalt i EU.

Cecilia Malmström, EU-kommissionär och folkpartist kallas ”vänsterhippie” och får sin inbox fylld av hatmail då hennes budskap om att EU och därmed alla dess medlemmar behöver ta ett större ansvar för människor som flyr krig. I en konversation med Donald Trump som återges i boken påpekar Malmström hur viktigt det är att sluta kalla flyktingar för illegala. Vad ska vi kalla dem då?, undrar Trump och Malmström föreslåt det självklara – människor.

Niklas Orrenius bok går snabbt att läsa, men ibland måste jag ta en paus för att orka. Drömmen om Sverige är en stark och viktig bok. Läs den.

 

 

Läs också:

En skrämmande bok om verkligheten

Éléonore Mercier skrev under 17 år dagligen ner den första meningen i varje samtal hon svarade på som jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. Många av dessa meningar finns samlade i boken Han bara slog och slogsom utan tvekan är en både annorlunda och viktig bok. Idén i sig är briljant och resultatet har blivit en bok som definitivt inte liknar något annat.

Så många röster talar om det fruktansvärda. De flesta utsatta är kvinnor. Många ringer själva, medan andra ringer om sin misshandlade mamma, dotter, granne och ibland om en son som inte är snäll mot sin fru. Att varje mening har uttalats på riktigt är skrämmande. 1653 utvalda meningar som berättar om våld. I 99% av män mot kvinnor. 1653 meningar som berättar om rädsla, men också om kärlek. 1653 mycket viktiga meningar som beskriver en verklighet jag önskar inte fanns.

Det här är en bok som jag tycker att ni ska läsa. Det är inte en roman, utan snarare en mycket egensinnig reportagebok endast bestående av känslofyllda enradingar som går rakt in i hjärtat.

Läs också:

Angelägen och smärtsam läsning

När vår gymnasiebibliotekarie presenterade böcker för ett par veckor sedan berättade han om boken De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton. Han menade att alla borde läsa den här boken för att få större kunskaper om vad som egentligen håller på att hända i Europa och jag håller med. Det här är en bok som alla borde läsa. Tungt ämne förvisso, men Linton har skrivit en lättillgänglig reportagebok som för den saken inte saknar djup.

Magnus Linton påpekar att hans bok gått snabbt att skriva och att han inte utger sig för att ge en helhetsbild av xenofobin i Europa, snarare exemplifiera och det gör han genom tre reportage som handlar om Ungern, Holland och Utøya.

Om Ungern visste jag väldigt lite och blev helt chockad under läsningen. Jag har resan skrivit lite om mina tankar här, men kan inte låta bli att upprepa en del.

Det nationalistiska partiet i Ungern heter Jobbik. Ett nyfascistiskt parti vars största fråga är ”zigenarfrågan” och de är beredda att gå skrämmande långt för att få bort folkgruppen från sitt land. Inte genom utrotning märk väl, men genom att på alla sätt göra livet omöjligt för människor med romskt ursprung.

Regeringspartiet Fidesz är inte lika extrema som Jobbik, men har helt klart en nationalistisk agenda. Resultatet blir ett land som på mer än ett sätt doftar 30-tal. Eller ska jag kanske säga stinker?!

Ungern är idag ett land där historien och undervisningen skrivs om för att passa de nynationalistiska politiker som har makten. Ett land som präglas av lögner, propaganda och rädsla. Där yttrandefriheten är strypt och kyrkan är en del av den nationalistiska kampen. Där en paramilitärisk gren av det nationalistiska partiet Jobbik patrullerar gatorna i sina uniformer.

Lintons reportage handlar främst om staden Gyöngyöspata där det bor många romer och där Jobbik har stor makt. Att sätta likhetstecken mellan romer och kriminella tycks vara helt okej, även Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde det för ett par år sedan och visst är det så att fattigdom driver många till kriminalitet och visst är det så att brottsligheten minskat sedan Jobbiks militärer börjat patrullera gatorna. Frågan är om det är en lösning som kan ses som hållbar. Mitt svar är utan tvekan nej.

I dagens DN skriver Peter Wolodarski i sin söndagskrönika om just Ungern och  det ledande ungerska partiet Fidesz, ett helt klart antidemokratiskt och antipluralistiskt parti. Ett parti som sitter i samma EU-grupp som Moderaterna som Wolodarski tycker borde protestera mot hur Fidesz styr Ungern.

Den mest illavarslande utvecklingen i Europa just nu sker i Ungern, ett land som under premiärministern Viktor Orbán och hans parti Fidesz börjar fjärma sig från demokrati, yttrandefrihet och pluralism

De alarmerande signalerna är så många att ingen demokratiskt sinnad person kan vända bort blicken.

Ändå är det just vad de svenska moderata gör då de kallar Fidesz för ”våra politiska vänner”.

Magnus Linton tar oss sedan med till Holland där det är muslimerna som utsetts till syndabock av partiet PVV med ledaren Geert Wilder i spetsen. Som alla vet kommer alla muslimska kvinnor att föda 10 barn och målet är att muslimerna ska ta över Europa. Det är förresten därför de flyr hit, allt enligt en konspirtationsteori som en rad högerextrema partier i Europa svalt med hull och hår. Planen partierna följer är att de genom att tömma Europa på muslimer kan rädda kontinenten från undergång. Jag ställer mig frågande till hur detta konkret ska gå till utan en regelrätt utrotning, men några svar på detta ger extremhögern inte.

Utvecklingen i Holland liknar mer utvecklingen i flera västeuropeiska länder där kampen mot islam och mot mångfald är extremhögerns primära mål. Även Anders Behring Breivik trodde på detta och inspirerades mycket av Geert Wilder. Någor som Wilder helt tar avstånd ifrån. Att han ser som sin viktigaste uppgift att kriminalisera islam har ingenting med antidemokrati att göra.

Sista avsnittet i boken handlar om just ABB och Linton försöker förklara varför han inte ska ses som en ensam galning, utan som en del i ett mycket större politiskt sammanhang där hatet inte bara gäller islam utan också feminister och vänsterpolitiker i allmänhet. Den värsta sorten är svartskallemarxisten där två hemska saker kombineras. Är denna person också en kvinna blir det riktigt illa. Kvinnor ses visserligen allmänt som förrädare då de oftare röstar vänster och dessutom oftare är feminister.

Ali Esbati är en av svartskallemarxisterna som ABB ville döda på  Utøya och han får därför självklart utrymme i boken. Kanske borde han fått det ändå, då han envist proklamerar att hålla fokus på de områden där partier som Sverigedemokraterna inte har mycket att säga och därför flytta fokus från de områden där de låter högst. Jag tror att Esbati har rätt och hoppas att andra svenska politiker inte väljer att spela Sverigedemokraterna i famnen, eller ännu värre ta över deras frågor, vilket hänt i t.ex. Danmark.

Det blev ett långt inlägg det här, men De hatade är en bok som föder många tankar. Jag rekommenderar definitivt att ni alla ska läsa den.

Läs också:

En helt ny och svårforcerad värld

Varje år letar jag lite planlöst efter jobb på svenska utlandsskolor. Drömmer är att någon gång dra iväg någon annanstans och jobba. Den senaste annonsen jag såg som skulle passa oss båda var i Riyadh. Det lockade inte särskilt och efter att ha läst Tina Thunanders bok Resa i Sharialand Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien blir jag knappast mer sugen.

Thunander berättar om ett land där kvinnor knappt kan röra sig, men där fascinerande saker som kvinnohotell finns för att underlätta rörelsefriheten.  I kvinnohotellet får inte sedlighetspolisen tillträde. Inte heller i de shoppingcenter som är enbart för kvinnor.

Att kvinnor inte får köra bil är absurt, men att det skulle vara en så viktig sak att förändra hade jag inte tänkt på. Det måste väl finnas andra, mycket viktigare saker.  Och ja, det gör det kanske, men att kunna röra sig är viktigt och i Saudiarabien är det med bil man rör sig.

Att det är så provocerande att kvinnor rör sig utan en man i sällskap är svårt att förstå, men så är det även för framstående kvinnor som Fatima, professor i matematik som har med sig sin man som förmyndare då hon deltar i matematikkonferenser utomlands. Hon får i alla fall vistas i samma rum som andra män under konferenserna. Hade det varit i hemlandet, skulle män och kvinnor suttit i olika rum och möjligen kommunicerat via tv-skärmar.

De senaste åren har världen dock öppnat sig mer för kvinnorna, då det räcker med ett intyg från kvinnans förmyndare för att hon ska kunna resa. Det finns också en lag som säger att både kvinnor och män har rätt att utbilda sig utomlands och dessutom få ekonomiska bidrag av kungen.

Kung Abdullah sägs stödja en förändring av samhället, men frågan är om det är han eller mutawwa (den religiösa polisen) som styr. Tyvärr verkar det vara de senare, men många hävdar ändå att det är kung Abdullah som ska reformera Saudiarabien.

Kungen ja, det finns det bara en, men det finns typ 300o prinsar och säkert lika många prinsessor. Det som styr är dock sharialagarna och när det gäller familjefrågor så sköts det inom familjen. Det är alltså familj och släktingar som t.ex. straffar kvinnor som kör bil, inte en domstol. Galet.

Även samhällets maktutövar straffar dock och kvinnor som deltog i en manifestation där de körde bil själva blev av med jobbet både på universitet, skolor och andra platser. Alla moskéer i regionen fick en lista på de deltagande 47 kvinnorna och namnen lästes upp. Deras män var tvungna att besöka inrikesministeriet och skriva under ett dokument att de aldrig skulle tillåta sina kvinnor att köra bil igen. Thunander intervjuar Fawsia som var med i manifestationen och vars man inte skrev på dokumentet. Hennes far och andra manliga släktingar vägrade också straffa henne.

Tina Thunander drivs av en vilja att beskriva, inte att fördöma, vilket gör att hennes reportagebok är både intressant och saklig. Ja, det är ett galet land och nej, det är absolut inte möjligt att acceptera den särskiljning av män och kvinnor som finns, inte heller att kvinnors rättigheter är så begränsade. Förändring måste initieras av kvinnor med makt och pengar menar många och det är tydligt. Imponerande är alla de människor som vågar protestera. Vi möter även dem i boken. Det finns ingen religiös frihet och det gäller alltid att veta var gränserna går. Det är inte lätt att vara en fri tänkare, varken för män eller kvinnor.

Lagarna kommer från gud, vilket gör att en riksdag som stiftar lagar utifrån folkets vilja skulle vara helt otänkbart. Svårt då att införa demokrati helt klart. Men hur är det med sharialagstiftarna? Är inte de människor? Ali i boken går så långt att han säger att extremister tolkat guds ord fel, samtidigt är det självklart även för honom att det är Koranens ord som ska gälla.

Tänkvärt är avsnittet om Munira, som kom till Sverige från Saudiarabien och som lever med en man som varit länge i Sverige. Trots detta har de en hel del konstiga föreställningar om Sverige som t.ex. att föräldrar överger sina barn så fort de blir 18 år och att familjerna aldrig umgås. Vi tror ofta mycket om det vi faktiskt inte känner till och budskapet som jag ser det med Thunanders bok är att öppenhet och kommunikation är nyckeln. Att försöka förstå istället för att fördöma betyder inte att man accepterar och inte vill förändra.

Det finns hur mycket som helst att skriva om den här boken. Om gästarbetare som gör allt skitjobb, om synen på sexualitet och vad som är privat, om OIC och fatwaadministratörer, om regler i teorin och regler i praktiken. Jag lärde mig massor och tycker verkligen att Resa i Sharialand är en riktigt bra och tänkvärd bok. Jag är imponerad av Thunanders mod och hennes vilja att ge oss en så heltäckande (ursäkta ordvitsen) bild som möjligt av ett land som i alla fall jag visste väldigt lite om.

Läs också: