Category Archives: Radio & poddar

Linnea Claesons sommarprogram är riktigt viktigt

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Troligen har Linnea Claeson lyssnat på Athena Farrokhzads sommarprogram från 2014 (för övrigt ett både viktigt och snyggt sådant), för det kan inte vara en slump att hon alluderar hennes inledning om hur hon önskar att hon kunnat prata om träd, men tvingades tala om rasism och diskriminering. Linnea Claesson hade helst velat prata om handboll. Hur ett mål på gympan blev vägen mot landslaget och flera VM-guld,  men hon kan inte tala om handboll, inte heller om sin mamma eller sin pappa, sin syster eller saker hon älskar. Istället måste hon tala om hemska saker hon utsatts för. Den mörkare verkligheten. Om sms med sex och hot. Assholes online är hennes plattform. Där visar hon att många, många idioter som tar sig friheter som får mig att baxna. Claeson hanterar dem på ett annat sätt och under hennes sommarprogram får vi ta del av sms hon fått och svaren hon gett. Strukturer och inte individer. ”Jag måste skämta för att överleva”, säger hon och det är nog sunt. Samtidigt säger hon att hon blir rädd och det förstår jag verkligen och det är modigt att hon ändå kämpar vidare för att andra ska få det bättre.

Vi ska inte generalisera för mycket, men samtidigt måste vi generalisera för att över huvud taget kunna diskutera strukturer i samhället. Det är en svår balansgång kan jag tycka. Det är självklart inte alla män som skickar sexistiska sms till tjejer, men att det finns så många som gör det är något vi behöver ta på allvar. Som Claeson påpekar ursäktar vi allt för ofta killar som beter sig opassande med att ”det är så killar är”. Då klumpar vi också ihop, men ett sådant generaliserande reagerar allt för få på.

Det är också konstigt nog så att ingen känner en kille spm tafsar, våldtar, begränsar sin flickvän, slår son fru, skickar sms med dick-pics. När Claeson skickar vidare sms från män till deras fruar, flickvänner eller tjejkompisar blir de inte sällan arga på henne. Som om det är hon som gjort något fel. Ännu ett av alldeles för många exempel på när offret får skulden för något som gärningsmannen borde få ta ansvar för. Varför är det så att vi ofta skyddar de män som beter sig illa och istället skyller på de kvinnor som utsätts för sexism eller till och med våld. Enda gången jag upplevt att män höjer sina röster är när våldet utförs av utländska män. Då fördöms det. ”Vi måste skydda våra svenska kvinnor”, heter det, men varför inte alla kvinnor? För att det inte handlar om en kamp för kvinnors rättigheter utan om rasism. Rasism står över jämställdhet helt klart, för de som skriker högt då har knappast någon vacker kvinnosyn annars. Problemet med kvinnohat kom knappast till Sverige 2015 med den senaste stora flyktingvågen. Att påstå det är bara dumt.

Allt annat än ett ja är ett nej, påpekar Clason flera gånger under sitt program och det är verkligen något vi borde upprepa om och om igen. Allt som inte sagts ja till är övergrepp. Hon har fått erbjudanden om att arbeta för politiska partier, men det vill hon inte. Däremot kämpar hon för en samtyckeslag och för att sexualbrott och våldsbrott mot kvinnor ska ge en kännbar konsekvens. Just att det faktiskt ska kosta är viktigt. Som det ser ut nu är det alldeles för svårt att fälla någon för t.ex. våldtäkt. Absurt svårt.

Jag håller med Claeson om att sexualkunskap borde få en större roll i skolan. Inte bara på biologilektionerna någon gång var tredje år, utan regelbundet. En period fanns ämnet Livskunskap, som innehöll bland annat just sexualkunskap, men det togs bort. På gymnasieskolan där jag arbetar hade vi istället ett ämne vi kallade Livskraft, som var något liknande och som delvis finns kvar på vissa program. Ämnet fick kritik för att vara för ovetenskapligt och för närgånget. Samtidigt måste vi våga tala även om känsliga frågor i skolan, annars finns det en stor risk att vi inte talar om dem alls. Läroplanen stödjer oss dessutom i sina skrivningar om jämställdhet och respekt för andra. Vi måste våga prata om sex, samtycke och porr. Om andra tabubelagda ämnen. Inte bara i skolan, utan annars också. Som att våga tala om rasism på släktmiddagen.

Linnea Clason talar om två val, att fega ur eller hjälpa och göra skillnad. Att våga fråga hur det är, se de som behöver hjälp verkar vara en självklarhet för henne. Det beundrar jag henne för. Det finns så många som verkligen gör skillnad i samhället och ibland kan jag känna att jag gör för lite. Yrkesmässigt gör jag mycket, men inte lika mycket privat.

Och så avslutar Claeson sitt program med ett kärleksbrev till de män som står på kvinnors sida. De spm vågar se och väljer att vara medvetna medkämpar. Modiga män. De dom tänker det börjar med mig. Händer som sänker sig nedåt och lyfter sig uppåt. Säg ifrån och ifrågasätt de som set ner på kvinnor. De som ger sina söner ett respektfull kvinnosyn. De som visar civilkurage/ och de fantastiska barn och ungdomar son växer upp nu.

 

Med följande ord lämnar Linnea Claeson oss och mig lämnar hon med tårar i ögonen:

 

Stå upp för det du tror på. Kämpa för kärlek och respekt. Gör skillnad.

 

 

 

Läs också:

Malin Persson Giolito är tydligheten personifierad

Varje nyårsafton lovade Malin Persson Giolito sig själv att skriva en roman. Hon hade velat bli författare sedan hon var barn, men det blev aldrig någon roman. 2005 fick hon sparken. Höggravid. Den nyårsaftonen lovade hon som vanligt att det här skulle bli året då hon skrev gymnasiet. Nu hade hon tid och råd. Och hon skrev då det som skulle bli hennes första roman Dubbla slag. Det var då jag upptäckte henne och självklar har jag läst alla hennes böcker. För mig är G W Persson Malin Persson Giolitos pappa, hon är inte ”bara” hans dotter. Det var därför självklart att lyssna på hennes sommarprogram.

Genombrottet blev den fjärde boken Störst av allten av de bästa böcker jag läste 2016. Ett genombrott man bara kan drömma om. Den engelska titeln är Quicksand och det var Bowies låt med samma namn som gav henne idén till boken.

Nu sändes visserligen Malin Persson Giolitos sommarprogram tidigare än Johannes Anyurus, men jag lyssnade på det efteråt och det blev som en logisk fortsättning på tankarna som Anyuru väckte. Även Persson Giolito talade om vår samtid och eftersom hon satte ord på mycket av det jag själv tänkt tyckte jag självklart om programmet. Det blir lätt så, eller hur, att de som tycker som du blir de du lyssnar till. Det betyder inte att jag inte borde ha lyssnat på Malin Persson Giolitos sommarprogram eller att det inte var tänkvärt. Det här är nämligen ett sommarprogram som alla borde lyssna på.

Vår värld förändras självklart ständigt, men de senaste åren känns det som att förändringarna går allt snabbare och de vrider knappast vårt samhälle åt rätt håll. Jag kan acceptera de som vill begränsa invandringen och jag kan faktiskt också förstå de som är rädda för de som vid första anblick är annorlunda. Att bunta ihop och slå ihjäl är dock en dålig idé, säger Persson Giolito och syftar på den populära lösning som finns inom vissa grupper för att minska brottsligheten. Självklart håller jag med. Många, inklusive politiker för det tredje största partiet just nu (för ja, SD är oftast trea, även om de ibland går om M. Å andra sidan låter vissa M-representanter som om de egentligen tillhörde SD, så det spelar kanske egentligen ingen roll vilka som är två och trea) tänker att det är rimligt och till och med bra att helt stoppa invandringen och dessutom om inte slå ihjäl, så i alla fall slänga ut, alla som de anser vara icke-svenska.

Argumenten för att vår fina värld tas över av hemska krafter är många och ibland lite skrattretande. ”Dom” förbjuder oss att sjunga nationalsången, ha avslutningar i kyrkan, kalla de där chokladbollarna för olämpliga saker och de kommer säkert att förbjuda oss att fira vår nationaldag, läsa böcker av Astrid Lindgren och se på Kalle Anka och hans vänner på julafton. Vad som känns skönt är att belgarna är helt med på att Malin Persson Giolito som invandra faktiskt måste se på Kalle Anka på julafton.

Vem har snott nationaldagen egentligen? Förr fanns det ingen begåvad människa utan
apanage som firade nationaldagen, påpekar Persson Giolito. Det finns liksom ingenting att fira som kan knytas till det datumet. Möjligen kunde vi fira den 17e maj då vi blev av med norrmännen, säger hon, men tillägger att de å andra sidan tog med oljan, så vi kanske inte har någonting att fira ändå .

Oavsett så borde de som kommer hit anpassa sig och följa svenska värderingar, vilka de nu må vara. Vi kan inte importera medeltida värderingar brukar det heta och jag förstår aldrig riktigt vad som menas med det. Alla världsreligioner, inklusive kristendomen och islam bygger på värderingar som är bra mycket äldre än medeltiden. Men det var ingenting Persson Giolito talade om, bara något jag funderat över. Intressant ändå, eller hur att även svenska värderingar, som till stor del bygger på kristendomen är äldre än de medeltida värderingar vi menar att muslimer har.

Att invandrare ska assimileras är det yttersta målet om man läser SD:s partiprogram (undrar hur många som röstar på dem som egentligen gjort det) och faktiskt kan den som fötts svensk av svenska föräldrar också bli av med sitt medborgarskap, eller i alla fall sin svenskhet om personen i fråga skulle agera på ett sätt som anses osvenskt. Dt gör inte Malin Persson Giolito som tur är. Trots att hon inte bott i Sverige på väldigt länge säger hon själv har hon haft en ovilja att acklimatisera sig i Belgien, vilket måste göra henne extra svensk. Men det har hon inte fått någon kritik för från någon i Belgien konstigt nog. Att hon har kvar sina svenska traditioner är helt okej. Kanske för att Bryssel är en internationell stad, eller för att det är okej att vissa sätter upp stora paraboler föe att se tv på sitt språk, köper delikatesser från hemland i specialbutiker och firar hemlandets högtider ned entusiasm.

Belgarna har ingen nationell samhörighet, vilket Persson Giolito tycker är ganska sympatiskt. Det behövs inte några nationalister som slår sig för bröstet och tror att de uppfunnit demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns svenska lagar hon skryter om, men det är inget perfekt land. Sverige är å andra sidan inte heller ett land i fritt fall, vi är inte naiva, men inte heller har vi ett land utan utmaningar. Något sådant land finns nämligen inte. Hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer, säger Persson Giolito och närs hatet riskeras demokratin. Där finns en del röda flaggor som vi borde ta på allvar.

Även rädslan behöver tas på allvar. Vi måste få vara rädda när vår värld attackeras och förändras. Ingen terrorist har dock dödat lika många som dumheten, men vem kan kriga mot den, frågar sig Persson Giolito. Terroristerna är inga ljushuvud, men de har förstått att de skadar mest och flest genom att ge sig på vanliga människor. Och de skadar oss. Dagboken från 2015 får tala om rädslan. Den vi får känna, för om människor börjar tro på fel historier, om dumheten vinner, då är vi illa ute.

Världen är bättre på nästan alla sätt, säger Persson Giolito, men miljön som vi borde skrämmas av ignoreras ofta, kanske för upptagna med att  vara rädda för terrorism och att stänga in oss i vårt land, gärna efter att först ha buntar ihop och slängd ut alla ”dom andra”.  Det blir så viktigt att vi inte ens bryr oss om att barn kallas vuxna och utvisas på godtyckliga grunder. Att bomber faller i länder långt borta spelar kanske ingen roll. Vi äe många som skäms redan över hur eftervärlden kommer att döma oss. Inte ens Macron kan lösa allt. Oavsett om han är svaret på frågan eller bara ett ickeval. Någonstans verkar han ändå försöka vända världen rätt och kanske kan han till och med ändra Trumps åsikter.

Vi måste välja mellan det enkla och det rätta, sa Dumbledore som en del av berättelsens magiska förmåga. Verkligen är inte så enkel som vissa vill få det till. Den är inte svart eller vit.

Vi behöver tänka på hur vi vill att vår värld ska se ut. Malin Persson Giolito har många tankar och hon förmedlar dem på ett otroligt tydligt och vettigt sätt. Hatten av.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Anyuru är en av våra största språkkonstnärer

När en individ gör något som vi anser är olämpligt, otrevligt eller som till och med enligt lag är otillåtet söker vi ofta en förklaring. Den kan handla om kön, klass eller kanske en taskig barndom. Idag är religion väldigt ofta en förklaringsmodell och den religion som står i centrum är islam. Kanske var det därför Johannes Anyurus pappa rådde honom att inte berätta om sin religiösa tillhörighet och troligen är det därför Anyuru själv talar mycket om religion i sitt sommarprogram.

Vem är du och vad tror du på? Viktiga frågor som definierar vår identitet. Redan innan jag hörde Johannes Anyurus sommarprogram hade jag börjat skissa på ett arbetsområde för mina elever med rubriken ”Den jag är och det jag tror på” och nu kommer Anyurus ord att bli en del av det. Det passar extra bra med tanke på att denna begåvade författare besöker min arbetsplats och mina elevers skola i höst.

Just tillhörighet och bristen därpå är genomgående teman i Anyurus program. Den största behållningen är dock språket. Anyuru är verkligen en stor språkkonstnär som leker, tänjer och vänder på det språk som är hans. Alla metaforer, liknelser, allusioner bidrar till en alldeles speciell känsla under lyssningen. Så vackert, så genomtänkt och precist. Jag är så glad över att han kommer att dela det med mina elever.

Jag lyssnade till Anyurus vackra och berörande språk medan jag handlade på Willys mitt i vår multikulturella verklighet. Eftersom jag inte lyckades hitta några fina jordgubbar och sonen hade önskat jordgubbstårta på sitt kalas fick jag ta en tur till ännu en affär och där mötte jag en gammal elev. ”Kommer du ihåg mig, Linda”, var hans första fråga och självklart gjorde jag det. En elev du känt i flera år blir per automatik en mer mångfacetterad person än den du träffar snabbt och definitivt mer än den du läser om, kanske på en internetsajt som har som syfte att smutskasta vissa grupper i vårt samhälle. Den här eleven talade nu perfekt svenska, berättade att han hade ett bra jobb och ett boende han trivdes med. ”Livet är perfekt”, sa han och den känslan strålade ur hans ögon. Med sig hade han sin fru och sin lilla dotter. Vi hälsade och han tog artigt i hand både då vi möttes och då vi skildes.

När jag lämnade honom tänkte jag på Anyurus ord om hans systrar med hijab och hur de behöver försvara de de är och det de tror på dagligen. Min elevs fru hade också hijab och jag tänkte att de som möter denna familj troligen fokuserade mer på det än det faktum att detta är människor som bidrar till vårt samhälle. Det gör mig ledsen, men också arg. Det är så lätt kleta extremiststämpel på alla som tillhör en religion som också innefattar extremister. Anyuru talar om terrordådet i Stockholm och hur hans förlag får frågor om huruvida han kan tänka sig att tala om det i media. Han har ju skrivit en bok om muslimsk terror, förutspått det som hände om än i fel stad.

Anyuru talar om vem han är och vad han tror på. Han berättar också om sin dotter som är sju månader och funderar på vem hon är och vad hon tänker. Vem hon blir och vad hon tror på är han som förälder med och formar, men vi är inte den enda våra barn möter. Vi måste lära dem att acceptera, respektera, men också ifrågasätta. Det jag önskar att mina barn ska få med sig av min uppfostran är en förmåga att inte automatiskt tro att de grupper en individ tillhör innebär att de vet vem hen är. Om de möter min elev, hans fru eller hans dotter hoppas jag att de inte automatiskt förutsätter saker om dem för att de råkar ha ett visst ursprung och en viss religion. De kanske har Koranen som en tyngd när de gör situps, precis som Anyuru en gång hade, eller så läser de den och tror på den tolkning de själva gör. Liksom den som läser Bibeln gör sin tolkning och tror på den. I kristendomens namn diskrimineras människor utifrån såväl kön som sexualitet, men det gör inte alla kristna till fördomsfulla extremister. Som alltid handlar det om att ett vi blir mer mångfacetterat än ett dom, vilket kanske är naturligt om vi inte lyckas se individerna som bildar detta dom.

När det talas om att våga ta debatt slås jag ibland av rädslan att göra det som en individ till en annan. När vi klumpar ihop människor i grupper och tillskriver dem egenskaper och åsikter de inte har tar vi inte debatt, utan agerar fördomsfullt. Det betyder inte att det inte finns strukturer i samhället, eller inom olika religioner, politiska åskådningar eller andra grupperingar, men vårt behov av att förenkla en komplex verklighet får inte radera nyanser. Om någon person agerar på ett visst sätt är det detta agerande vi ska möta. Om personen tillhör ett kön, en religion, en klass, en nationalitet eller vilka fack vi nu vill placera hen i kan detta självklart vara en del av förklaringen till personens agerande, men inte bara. Viktigt är också att vår bild av människor som vi definierar som en grupp inte är endimensionell och Anyuru bidrar helt klart till fler dimensioner. Vi behöver fler röster som berättar just sin unika historia.  Faran med en enda berättelse är stor, som Chimamanda Ngozi Adichie påpekar i sitt nu berömda TED-talk.

Vem är du och vad tror du på? Anyuru försöker besvara frågorna i sitt sommarprogram och jag tänker att det är något vi alla behöver fundera över. Därefter ska vi fundera över varför vi tycker som vi gör och hur det påverkar oss själva och vår omgivning.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Läs också:

Ann-Helén griper tag i Sommar

Sedan jag läste Ann-Helén Laestadius första bok Sms från Soppero är hon en författare jag ofta lyfter fram. Fler grupper av mina elever har läst boken och läsandet leder alltid till spännande samtal om språk och identitet. I senaste boken Tio över ett är det istället platsen som är central. Kiruna, staden som ska flyttas, eller snarare rivas och byggas upp på nytt på en annan plats. Gruvan som varit förutsättningen för liv i staden, blir nu dess död.

Det hus Ann-Helén Laestadius växte upp i finns inte mer och i sitt sommarprogram talar hon om vikten av att ha ett hem i hjärtat, men också en plats att återvända till. Hon fick en chans att återse lägenheten strax innan huset revs och berättar nostalgiskt om hålen i plastmattan som hennes pappa lagade. Hur ska hon nu hitta hem när hem inte finns längre?

Gemene man vet för lite om samerna och deras situation. Att det är så är egentligen märkligt, men samtidigt inte. Den skamliga historien med nomadskolor och förbud mot att ens använda samiska är ingenting Sverige kan vara stolt över. Varför har vi inte fått veta?, är en fråga Ann-Helén Laestadius ofta får och jag tänker att vi borde vara så intresserade att veta att vi tar reda på det själva. Kunskap är sällan något som kommer flygande, utan oftast något att ta reda på själv. Att det i alla fall finns några ungdomsböcker om samer är ett steg i rätt riktning.

Jag är glad och stolt över att en intervju med Ann-Helén Laestadius finns med i min lärobok Inför Svenska/SVA 1. Mina nyanlända elever fick läsa intervjun i våras i samband med att vi läste boken tillsammans. Vi läste och talade också om samernas utsatthet och den kultur som blir mer och mer synlig. Nu kan jag komplettera det lästa med att låta eleverna lyssna till författarens sommarprogram. Ett bra och gripande program om vikten av att bli en del av sin kultur och att få höra till. Dessutom är påpekandet om att det går utmärkt att tillhöra två kulturer viktigt inte minst för de som just kommit hit. Det går att vara svensk, utan att avsäga sig all annan kultur.

Apropå den inre Zlatan som Negra Efendić talade om, så hade en sådan behövts när Laestadius fick frågan om varför det inte var okej att kalla henne ”lapp”. Kvinnan menade att hon alltid gjort så och att det på något sätt skulle vara hennes rättighet. Sådant gör mig skogstokig. Hur kan det vara en människas rättighet att förolämpa en annan? Det går utmärkt att förändra språket både gällande vad man kallas människor, liksom vad man kallas bakverk. Hur i h-vete (pardon my French) kan det ens vara en fråga att diskutera.

Japp, där var min inre Zlatan. Varsågod för den och tack Ann-Helén Laestadius för ett utmärkt program. Jag skrattade och grät en skvätt. Nu önskar jag mig en bok av dig som vänder sig till unga vuxna så att även mina äldre elever kan få ta del av dina böcker. Lyssna på sommarprogrammet kommer de definitivt att få göra.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges radio

Läs också:

Missa inte Sommar med Negra Efendić

Negra Efendić är en berättare som berör. Det bevisar hon inte bara genom att hon fått Stora Journalistpriset i kategorin årets berättare, utan också i sitt sommarprat. Faktiskt får jag torka ögonen lite i smyg när jag lyssnar på just prisutdelningen av redan nämnda pris.

Det finns många saker som kopplar samman vår nutid med nittiotalet. Det var då vi förra gången tog emot stora flyktinggrupper och det var då rasismen visade sitt fula tryne, precis som det gör nu. Negra Efendić växte upp i Brezovo Polje i Bosnien, i landet som då hette Jugoslavien. Hon berättar om sin barndom och hur oviktigt det var med etnicitet då. I början av 90-talet började allt förändras och 1993 var familjen tvungen att fly.

Även om hon bott här i större delen av sitt liv ses hon inte alltid som svensk och när hon berättar om vardagsrasism inser jag hur svårt det är för mig, som privilegierad vit, att förstå hur det känns att inte vara välkommen i sitt eget land. Efendić berättar om hur hon har en inre Zlatan som hon ibland (kanske för sällan) tar fram för att ge idioter svar på tal. Att någon ens kan komma på tanken att häva ut sig att någon annan borde åka hem är för mig ofattbart, men jag har hört andra utsättas och när deras Zlatan inte orkat fram tagit fram min egen och bett tanter (det är påfallande ofta tanter) hålla tyst och skämmas.

För Negra Efendić innebar kriget att hon fick lämna sitt hemland och fly hit. För mig innebar det nya klasskamrater, men också en berättelse som en förtvivlad pappa delade med mig. Jag vikarierade som lärare på lågstadiet i den skola jag själv gått i och som min mamma jobbade på. I klassen fanns några pojkar från olika delar av forna Jugoslavien. En av dem (kanske fler) var från Bosnien och trots att jag inte minns hans namn, tänker jag ofta på honom.

Klassen hade idrott och ingen hade informerat mig om att läraren brukade vara med i pojkarnas omklädningsrum, då denna pojke ibland blev utsatt av sina klasskamrater. Jag vet inte exakt vad som hände, men något var det och pojken var ledsen och sprang hem. Senare dök hans pappa upp och i sin förtvivlan berättade han om det pojken upplevt i Bosnien. Hur han sett när pappan radades upp tillsammans med andra och sköts. Den här pappan klarade sig. Skotten missade honom, men han drogs ner i massgraven av de män som föll döda ner. Senare lyckades han ta sig därifrån och familjen flydde till Sverige. Jag vet inte om han kom från just Srebrenica, men där mördades mellan 7000 och 8000 män i juli 1995. Det var det största folkmordet i Europa efter andra världskriget. Närmare har jag aldrig kommit en massgrav och när Efendić berättar hur hon besöker

Jag har tänkt läsa Efendićs bok Jag var precis som du länge och nu är jag ännu mer övertygad om att det är en bok för mig och även för mina elever. De behöver läsa om flykt, vardagsrasism och den där inre Zlatan som behövs ganska ofta. Det gäller såväl de som är födda och uppvuxna i Sverige och de som just kommit hit. Det har gått bra för de som kom hit från krigets Jugoslavien på 90-talet och det kommer att gå bra även för de flesta som kommer nu. Fokus borde vara på det, inte på den skrämselpropaganda som översköljer oss. Vi behöver lära oss att se människorna bakom statistiken och behandla dem som individer. Tack Negra Efendić för din berättelse. Jag är glad över att jag fick ta del av den.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Några litterära sommarpratare

Idag släpptes listan på alla sommarvärdar för Sommar i P1, 2017. Jag har inte hunnit gå igenom den sådär jättenoga, men i alla fall hittat några litterära värdar som jag gärna lyssnar till.

 

26 juni: Negra Efendić

30 juni: Ann-Helén Laestadius

5 juli: Malin Persson Giolito

8 juli: Linda Boström Knausgård

14 juli: Johannes Anyuru

20 juli: Moa Herngren

26 juli: Kalle Lind

30 juli: Fredrik Backman

 

 

Läs också:

Klart jag backar Bladen brinner

Litteratur för barn och unga behöver få mer uppmärksamhet, inte mindre. Redan nu talas det mer om att det är viktigt att unga läser, men inte vad de ska läsa och vilka fantastiska böcker som faktiskt ges ut. Ett viktigt syfte med min blogg är att lyfta bra ungdomslitteratur och få kanske främst lärare att hitta alternativ till de böcker de alltid har läst. Att fastna i gamla hjulspår är varken respektfullt mot eleverna eller de författare som skriver bra och nya böcker. För att medvetna val ska bli lättare behövs bra information. Några som ger det är är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo.

I podden Bladen brinner visar de verkligen att de tar barn- och ungdomslitteraturen på allvar. Det är därför väldigt viktigt att den får finnas kvar (minst) en säsong till. För att det ska kunna bli så behövs pengar. Ständigt dessa pengar.

Målet är att få ihop minst 80 000 och målet är nästan nått. Jag har självklart bidragit. Gör det du också!

 

Läs också:

De dödas röster

4d363ec4-c93b-4d92-a057-70d92432b704

De dödas röster var inget för mig trodde jag. Hade det inte varit Sara Bergmark Elfgren stod för manus och fler och fler bloggare hyllade, skulle jag troligen hoppat över serien helt. Lyssna är inget för mig och skräck är ingen favoritgenre.

Så kom det sig så att huset behövde städas och städning är inte riktig min grej. Eftersom Carolina proklamerade obligatorisk lyssning beslöt jag mig för att ge De dödas röster en chans. En avsnitt skulle den få i alla fall.

Jag började lyssna och fastnade direkt. Emmas fiktiva radiodokumentär om ett 20 år gammalt mord lekte med gränserna mellan fantasi och verklighet och jag kunde inte sluta lyssna. När gästerna i princip stod vid dörren hade jag hunnit till avsnitt sju. De två sista avsnitten har jag njutit av under veckan. Med betoning på njutit, för maken till välskriven historia har jag sällan hört. Det enda som gjorde mig något frustrerad var det väldigt öppna slutet.

I De dödas röster får vi möta Emma som är journalist och vill göra en dokumentär om mordet på vännen Jessica Nord. Ett mord som tycks uppklarat, då kompisen Jussi, som många trodde var hennes pojkvän, bands till mordplatsen. Emma är dock inte säker på att det stämmer och börjar intervjua vännerna Maria, Frippe och Alem för att få veta om de minns något mer som kan ge ledtrådar om vad som egentligen hände. Hon pratar också med Jussis mamma och polisen som ledde utredningen. Dessutom finns Jack Werner, journalist och programledare för Creepypodden, samt Anna-Karin Linder Krauklis, rollspelsexpert, med som sig själva. Det bidrar ännu mer till känslan av att det här är en riktig dokumentär.

Jessica mördades i en kolonistuga och det sägs att den som kommer dit och viskar hennes namn tre gånger kan få höra hennes röst. Det här skrämmer mig något vansinnigt och det lilla ordet ”varsågod” fick mig att skrika högt under städningen (lyssna så förstår du varför). Så smygande läskigt och så bra. För varje avsnitt får vi veta mer om vad som hände Jessica under de sista månaderna i hennes liv och en hel del hemligheter avslöjas.

Jessica mördades vintern 1996 och tidsmarkörerna gör serien ännu bättre om man, som jag, är ganska jämngammal med henne och hennes vänner. Blandbanden gör mig minst sagt nostalgisk och trots att jag inte spelade varken Drakar och demoner eller Kult är det spännande att följa vännerna när de spelar.

Jag skulle inte rekommendera att du lyssnar på De dödas röster när det är mörkt och du är ensam. Inte om du är en lättskrämd person som jag. Jag skulle dock rekommendera dig att lyssna. Carolina säger att det i princip är en order och jag är benägen att hålla med.

 

 

Läs också:

Mer Emil Jensen åt folket

fff0e756-98c0-43c9-92d1-030e84c65aa6

Det är inte bara det att innehållet är gripande i Emil Jensens sommarprogram. Det är också det att alla ord är perfekta och språket så otroligt kreativt och vackert. Dessutom har han humor och gör att jag lyssnar med ett fånigt leende på läpparna och till och med skrattar ibland, för att i nästa stund torka bort en tår ur ögonvrån. När Jensen berättar om sin syster som inte längre finns väcks alla känslor. Den lilla pojkens dyrkan, den äldres kärlek och nu en enorm saknad. Varje känsla får ta plats och precis som i livet avlöser de varandra. Allt är aldrig så där rosenskimrande lyckligt, men å andra sidan aldrig helt nattsvart heller och det är viktigt att komma ihåg.

Emil Jensen konstaterar att det inte var bättre förr. Inte ens för att hans syster fanns då. Möjligen var vi lite mer korkade då och insåg inte att farorna med att sola för mycket eller cykla utan hjälm. Vi levde ett annat liv. Mer skyddat än idag möjligen, men inte bättre.

Ska du lyssna på ett enda sommarprogram i år är det Emil Jensen du ska lyssna på. Dessutom är musiken riktigt bra och det förhöjer lyssnandet ännu mer. Nu blir jag sugen på att upptäcka mer av Emil Jensen, både musiken och poesin, för det är som han säger att han är något av en doldis. En otroligt begåvad sådan, trots att han säger sig identifiera sig med mellanbocken Bruse som varken är liten och kreativ eller stor och modig. Tänk så fel han har.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Oväntat bra av Lantz

dd208575-94af-4e06-a55d-d25ec2ae4b90

Kanske är det en elak rubrik, men jag kan tycka att Annika Lantz blir lite för mycket ibland. I sitt sommarprogram visar hon dock en annan, allvarligare sida och blandar det svarta med lagom mycket humor. Ganska svart den också på sina ställen, men det är skönt med den som vågar driva med det hemskaste. Lantz inleder med ett löfte om att faktiskt ägna sitt sommarprogram åt sådant hon aldrig pratat om i radio tidigare och pratar till exempel om sin cancer, men också om sin barndom i Algeriet. Hon talar om att alla rädslor hon haft inte hjälpt henne det minsta. Inte ens en hypokondriker av rang kan undvika det värsta, för trots att hon gjort alla kontroller som ska göras upptäcktes en tumör i livmodern.

Jag är glad att jag lyssnade på Annika Lantz och tycker att hon hittade en bra balans med skämt och allvar. När hon talade om alla rädslor hon hade som barn kände jag verkligen igen mig. Jag tror också att hon har rätt i att det inte alls var bättre förr, det var bara det att vi visserligen var rädda för kärnvapenkrig, men också totalt ovetande om en massa andra faror. Vi var helt enkelt lite dummare.

Musiken var okej, men inte wow, så det funkar utmärkt att lyssna på versionen med förkortad musik om man hellre vill det. Klicka här för att lyssna.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

« Older Entries