Category Archives: Noveller

Ett citat om människovärde

Det är roligt att ha lärarstudenter, speciellt när de letar fram texter som är nya för mig och som jag (och eleverna) tycker om. Idag har mina elever läst ”Stjärnklart” av Chiep Kim Héang ur Kambodja berättar – Bladen faller långt från stammen. En novell om ett hur en munk dyker upp på en soptipp där en fattig pojke bor.

I år 3 diskuterade eleverna utifrån litteraturvetenskapliga begrepp och hamnade mycket kring motiv och teman. I år 1 handlade det om den dramaturgiska kurvan, men också om karma, öde, slump, förändring och människovärde.

Följande citat var riktigt fint:

”Guld som faller ner i gyttjan är ju fortfarande guld. Ingen törs röra vid honom. I deras ögon är han inte längre guld. Så är det med människovärde, det bestäms av omständigheterna”

 

Det får mig att tänka på krig som gör guld till gyttja och att människor som flyr ofta ses som något sämre. Läkaren blir bidragsberoende och får kanske köra taxi. Den begåvade studenten behöver börja om på ett nytt språk.

Läs också:

Den bortglömda Boktolvan

SilkeScheuermann_KrigEllerFred-721x1024-424x600

Som så mycket annat gällande läsning i år har min traditionella Boktolva hamnat lite i skymundan. Idag läste jag dock en novell av Silke Scheuermann från Novellix, Krig och fred,som är hämtad från novellsamlingen Rika flickor.

Det som är bra med singelnoveller är att det går att pröva en ny författare, utan att behöva läsa en hel bok. När jag läste Scheuermanns tyska kollega Juli Zehs Novellix-novell Den skänkta timmen, blev jag genast taget av språk och stil. Riktigt så blev det inte med Scheuermann. Språket känns lite knöligare och lite för omständligt för min smak.

Själva historien för tankarna till Esther i Lena Anderssons böcker, men Scheuermanns huvudperson har en pojkvän, en som älskar henne och vill flytta ihop med henne. Ändå väljer hon rollen som älskarinna till någon annan och hon funderar mycket på om hon, likt Natasja i Krig och fred, valt fel.

En annan författare vars Novellix gav mersmak är Sylvia Plath, som jag pinsamt nog inte läst något av tidigare. Hennes Johnny Panic och drömbibeln läste jag faktiskt redan i somras, men jag har glömt att skriva om den. Vilken totalt underbart absurd och galen historia det är. Vi får följa mannen som skriver ner andras drömmar till Johnny Panic i en fantastisk liten historia med ett lika fantastiskt omslag. Just omslag är definitivt något Novellix är bra på, förutom innehåll då.

Hittills i år har jag läst fem författare av det som skulle ha blivit tolv, så blir det ibland. Nya tag nästa år.

Läs också:

Lev livet baklänges

benjamin_button-320x451

F. Scott Fitzgerald är dubbelt aktuell just nu, dels med den nya filmatiseringen av The Great Gatsby, men också med novellen Det sällsamma fallet Benjamin Button, som för första gången ges ut på svenska och ingår i Novellix senaste kvartett. Då jag ser alldeles för lite film numera har jag inte sett filmatiseringen av den senare, men det tror jag att jag ska göra nu.

Ni känner kanske till historien om Benjamin Button, mannen som föddes som en mycket gammal man och som sedan levde livet baklänges. Det är pappans syn på sin nyfödde som först delges oss och mamman finns inte ens i bakgrunden. Klart är att det är problematiskt att ha en bebis som har grått hår och skägg och som dessutom hellre röker cigarrer än dricker mjölk. När Benjamin blir yngre försvinner inte problemen, snarare tvärt om. Han lever ett liv som många gånger är lyckat, men som vid andra tillfällen inte alls fungerar.

Fitzgerald kan konsten att med få ord beskriva mycket. Jag har inga problem med att förstå hur en kort novell kan inspirera till en hel film. Däremot är jag nyfiken på den, då jag anar att filmatiseringen är mer ”hollywoodifierad” och därmed mindre svart än texten Fitxgerald skrivit.

Äntligen kan jag bidra med en liten droppe i det novellhav Anna håller på att samla ihop till.

Läs också:

Jobbar utomhus

Förbereder morgondagen genom att läsa Ett hål i verkligheten.

20130506-140941.jpg

Läs också:

Tack Johanna för tipset

berattelser-fran-yttre-fororten

Jag är helt säker på att jag inte hade läst Berättelser från yttre förorten om det inte vore för Johanna K. Visst har jag läst om Shaun Tan och visst har jag funderat på att kanske läsa något av honom, men först nu fick jag tummen ur. Vilken tur.

Det är svårt att kategorisera den här boken. Många bilder, men det är ingen bilderbok. En del barnsliga bilder, men det är ingen barnbok. Många korta texter, men det är ingen novellsamling. Berättelser från yttre förorten är helt enkelt en samling texter, mer eller mindre bildsatta, som berättar om de mest underliga och fantastiska saker.

Jag brukar aldrig klippa texter från förlagens hemsidor, men när det gäller Shaun Tans bok måste jag faktiskt göra det, då beskrivningen av den är så fantastisk. Så här står det på Kabusa förlags hemsida:

Shaun Tan gläntar återigen på dörren till de subtila vardagsmysterierna: hemg jorda husdjur, farliga bröllop, strandade sjökor, pyttesmå utbytesstudenter och hemliga rum fyllda med ljuvt mörker. I Berättelser från yttre förorten berikar Shaun Tan vardagen med ett magiskt skimmer. Boken består av en samling korta, häpnadsväckande historier som samspelar med en sagolik, varm och mystisk bildvärld. Här möter vanliga människor udda företeelser, unika händelser som ofta passerar förbi missförstådda eller nästintill oupptäckta.

 

Det går liksom inte att förklara Tans lätt absurda värld. Det är lite som att läsa Murakami. Ingenting är som det ska vara, men allt är ändå helt logiskt. Mest tycker jag nog om berättelsen om Eric, den lilla, lilla utbytesstudenten som väljer att sova i värdfamiljens skafferi och inte alls verkar uppskatta deras ansträngningar, eller den helt vansinniga berättelsen om ett annorlunda bröllop. Fin är också scrap-texten om all världens dikter som gömts i folks byrålådor. Eller förresten, alla texter är bra. Alla berör de mig på ett eller annat sätt.

Och bilderna. Självklart går det inte att gå förbi bilderna. Dova, ofta i gråskala, en del gult, kanske för att matcha omslaget. Absurda. En kvinna som ror en roddbåt på gatan, med ett regnmåls över sig (visserligen kan det kännas så ibland) en gammaldags dykare som vandrar runt i en öde småstad, där vita blomblad rörs av vinden. Bilder som andas undergång, hotfulla tv-apparater som jagar ett stackars par och så de helt underbara pinnfigurerna. Det här är en bok som absolut måste upplevas. MÅSTE!

Nu har jag visserligen bara läst två böcker från tipslistan, men jag är ändå beredd att kalla Bokbloggarutmaningen för min bästa hittills. Om de andra tio böcker är ens hälften så bra som de två jag läst har jag trevlig läsning framför mig. I pipe-line ligger The Age if Miracles och Törst.

Läs också:

Fint skyltat

Det här möttes jag av på mitt bibliotek idag. Blev verkligen sugen på att läsa noveller!

bild (3)

Läs också:

Och så beundrar jag honom ännu mer

Spelreglerna av Jonas Karlsson börjar lite trevande med novellen Utgången, som visserligen  är lite cool då temat återkommer, men som ändå inte lyfter helt. Jag kommer på mig själv med att bli lite besviken. Fortsätter att läsa Högläsning och trots att den har ett smålustigt innehåll och en rolig knorr är jag fortfarande inte imponerad. Spelreglerna då, titelnovellen. Nu ska det väl lyfta. Nu ska jag väl känna igen min idol? Jo det är både smart och skruvat, men jag blir fortfarande inte berörd.

Men så kommer den, Fakturan, en novell som är så genial att jag inte kan sluta prata om den med min stackars make som nickar lite försiktigt, hummar på rätt ställe, men som ju inte har läst novellen. En man får en faktura på 5700000 kronor. Självklart betalar han inte, det måste ju vara ett skämt. Sedan får han en påminnelse och tvingas undersöka saken närmare. Lysande. Absolut lysande.

Lycka för mig är en kort liten text som jag säkert kommer att använda med mina elever. Enkel och en bra grund för en skrivuppgift.

Novellen Karin är en annan favorit. Härligt absurd i sin enkelhet. Bröllop är en ganska hemsk historia om vikten av att tänka på vad man skriver på nätet, då vem som helst kan läsa. Nu börjar Karlsson komma igång på riktigt och novellen Presenten är verkligen helt galen. Den får mig att vilja både gråta och skratta åt den absurda kamp som utkämpas mellan två grannpar. Helt lysande.

Spegelövning lämnar inga större minnen. Början på en avslutning i denna novellsamling som verkligen följer den dramaturgiska kurvan perfekt. Högläsning 2  är som en replik till Den perfekte vännen, titelnovellen i Karlssons förra novellsamling. Här är det en vän som inte ser ut som sig själv, trots att han verkligen hävdar att han inte förändrats. Ännu en absurd historia, men en stillsammare sådan.

Och så den stora finalen, Huvudsaken, om en man som får en böld på ryggen. Inget mer ska avslöjas om denna mycket annorlunda och galna novell. Med varje ord riskerar jag att avslöja för mycket. Den här novellen ska upplevas.

Så ja, jag gillar fortfarande Jonas Karlsson trots att jag var lite besviken ett kort ögonblick. hans texter är någonting extra, men jag gillar honom bäst i de längre novellerna. Faktum är att jag till och med skulle kunna tänka mig att lyssna till den här boken bara för att få höra författaren själv läsa dem. Helt klart vill jag i alla fall höra Fakturan.

 

 

 

Läs också:

En himla bra app

20120526-172110.jpg

Nästan alltid finns en bok i min handväska, men någon gång ibland händer det att jag glömmer. Som tur är har jag läsning i mobilen som faktiskt räddade en glasspaus i veckan. Jag läste mitt livs första novell av Katherine Mansfield, novelldrottning från Nya Zeeland. Jag lovar att det inte är den sista, jag gillade nämligen den korta lilla novellen Flugan.

Den här novellen är en av många i appen Dötid från Mix förlag, som specialiserat sig på digitala noveller. Du väljer novell efter lästid och genre och därför hamnar du först på en sida där du kan ställa in önskad lästid. Flugan hör till de kortare och var perfekt för en kort paus när det inte funkar att börja läsa en bok.

20120526-172121.jpg

Läs också:

Att leva i sin bubbla

Claire Castillons nya bok Bubblor innehåller 38 korta noveller om personer som befinner sig i en bubbla och verkar ha svårt att kunna eller vilja förstå världen utanför. Alla är skrivna i jag-form och alla är väldigt känslofyllda. Språket är intensivt och tempot är inte sällan frenetiskt. Som läsare översköljs du av ord och jag var tvungen att ta en paus ibland. Novellerna är fantastiska, men läs dem gärna under flera lästillfällen, för att hinna bearbeta dem. Annars tror jag att tempot gör att du läser för snabbt. I alla fall kändes det så för mig.

När jag läste första novellen ”Annabelle” om kvinnan med barn som pratar till en väninna som inte har några och ”bjuder in” henne till sig. Ingen trevlig inbjudan alls, utan istället tar hon förgivet att alla andra älskar hennes barn lika mycket som henne själv och att andra har lättare att anpassa sina liv än vad hon har. Totalt egocentrisk som så många andra i Castillons värld.

Jag ser helst att du kommer hit. Annars blir det för krångligt. Förresten, kom klockan sju. Om jag inte hinner laga till något beställer vi pizza. Men ta med vin, om du kan eller snarare om du vill ha. Själv dricker jag inte längre.

En inledning som kanske inte låter så hemsk, men sedan smattrar orden på i en monolog där tempot blir högre och högre. Där det handlar om att tala om sig själv, men aldrig att lyssna på någon annan.

Jag är livrädd för att bli som jaget i denna första novell. Så rädd att jag nästan slutat bjuda hem folk då jag tänker att de kanske inte orkar ta sig långt ut i skogen och att de säkert hellre umgås utan mina ungar. Överdrivet åt andra hållet kanske. Eller bara vinterns fel.

Många av huvudpersonerna i de intensiva novellerna i Bubblor pratar mycket mer än de lyssnar. Faktum är att de sällan verkar bry sig om någon annan än sig själv. Knappt ens sina barn. I alla fall gör mamman i den hemska novellen ”Dominique” och även föräldrarna i ”Prudence” och ”Ondine” är minst sagt knepiga. Den senare är en av flera noveller med en riktigt absurd twist i.

Jag tänker att vi alla lever i vår lilla värld och att vi inte vill att någon ska kritisera den. Det är säkert åtta år sedan som jag lyckades slänga ur mig något om en väns lilla värld och menade att hon inte kunde förstå min situation. Den som faktiskt var min lika lilla värld, men större för mig då jag befann mig  mitt i den. Jag får fortfarande ibland höra att det var en ytterst korkad kommentar. Och det var det.

Ofta är vi så upptagna av oss själva och våra egna problem att vi inte förtår andra. För ett par dagar sedan twittrade Ann Heberlein desperat om sin ångest och gjorde mig riktigt orolig. Allt gick bra, kanske tack vare twitter. När jag läste tillbaka i hennes feed förstod jag dock att allt kanske kändes så illa som det gjorde på grund av twitter. Någon (som nu har bett om ursäkt) menade att det var konstigt att Heberlein ställde in ett åtagande för att hon haft en panikattack. En sådan är väl över på femton minuter. Hur kan någon veta det som inte vet precis hur en annan person upplever en panikattack? Hur vet någon att en sådan är över efter en viss tid?

Vi har så lätt att döma andra utifrån vår egen tolkning av verkligheten. Det blir ännu tydligare efter att jag läst Bubblor. Vi kan inte veta allt om någon annan, men kanske får vi veta mer om vi slutar prata om oss själva och istället lyssnar.

Jag har fått smak på Claire Castillons brutala och absurda värds och är kanske mest nyfiken på att läsa hennes roman Därunder ett helvete. Sekwa har dessutom gett ut novellsamlingarna Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska

Läs också:

Kort, koncist och klurigt

Jag gillar Fredrik Lindström. Allt han gör skulle jag säga,  busringningarna i Hassan, språkvetenskapen i såväl bok- och tvform, hans klurigheter och torra humor i På Spåret och inte minst de suveräna dikterna. Det är förutsättningen för det här inlägget om hans nya bok När börjar det riktiga livet.

Fjorton korta, tänkvärda och många gånger absurda noveller ingår i samlingen. På ytan handlar de om väldigt vardagliga saker, som borttappade strumpor, men under ytan finns mycket mer. Jag älskar den sakliga, torra och många gånger galna humor som Lindström bjuder på. Inte sällan elakt och alltid skarpsinnigt. Som i den inledande novellen Polackerna till exempel när de billiga polska hantverkarna lägger en sordin över det fina villaområdet där de arbetar med att bygga verandor åt de rika. Med sin uppenbarelse ger de det fina folket dåligt samvete. Fy vad elakt.

Nina och Rick Ett fullutrustat kök får också symbolisera det galna i renoveringshetsen som drabbat så många. Varför har man egentligen ett så flashigt kök om inte för att visa upp det? Och vad gör man när ens hus blivit så där fint och stylat? Familjen i Stanna kvar har svaret.

Båten är kul i sin enkelhet. Tänk om man skaffar en båt för att locka tjejer, en knullbåt helt enkelt och så blir det inte riktigt som man tänkt sig. Så är det ofta i Lindströms noveller. Det blir aldrig riktigt så bra som det skulle kunna bli, eller som det var i tanken innan det blev verklighet. Ingen är någonsin nöjd.  Som Emma i novellen På riktigt som alltid har en väska packa ifall hon skulle behöva fly. I tanken är flykten lockande, som en garanti för att det går att slippa livet om man skulle vilja. Hon vill ha ett starkt liv, inte ”ett skuggliv där ingenting händer på riktigt”.  Hur absurt är det inte att hon avundas dem som behöver fly, men kan egentligen någon klandra henne för att hon är beredd?

Mest optimistisk och kanske den sötaste av alla noveller är Åttioårskrisen. Riktigt fin är också Avsked om hur barn hanterar sorg.  Roligast är utan tvekan Strumporna, helt galet absurd är Hosta på teatern och jag blir vansinnigt provocerad av Eftermiddagar i parken där en mammas behov av bekräftelse går totalt överstyr.  Jag älskar också sensmoralen i Kvalitetstid, där huvudpersonen verkligen inte tar ansvar för någonting själv.  Ganska så typiskt för dagens egotrippade generation. I Gosedjuren är det barnet som får symbolisera vår ovilja att lämna av vårt överflöd till de som behöver. En absurd situation förvisso, men ändå tänkvärd.

Det blir aldrig som man tänkt sig och blir det så är man aldrig riktigt nöjd. En slutsats som lämnar en bitter eftersmak. Det är en deprimerande bild som Fredrik Lindström ger av dagens svenskar. Det är synd om människorna, precis som det var redan på Strindbergs tid. Jag kan inte låta bli att undra vad det egentligen är för fel på oss?

Det är en svidande kritik av dagens samhälle som Fredrik Lindström levererar. Det handlar om egoism, behovet av att skylta med sina tillgångar, men också om missnöjet och stressen som gör att vi lever ett svårare liv än vi behöver. Jag gillar verkligen de här novellerna som absolut fungerar bra tillsammans. En riktigt bra novellsamling är inte bara berättelser som kan läsas var för sig, utan de ska också bilda en helhet. De 14 pusselbitarna i När börjar det riktiga livet bildar utan tvekan en helhet och dessutom en mycket bra sådan. Skönt när favoriter levererar så att jag inte behöver bli lika bitter som personerna i hans bok.

 

 

Läs också:

« Older Entries