enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Musik (Sida 1 av 5)

Vem vinner i Lissabon?

Jag är kass på att tippa musiktävlingar och de låtar jag gillar bäst vinner sällan. Undantaget Sobrals finstämda vinnarlåt från i fjol. Han har dock skapat debatt efter att dels i sitt vinnartal, men även efteråt, kritisera tävlingen för sin ytlighet. Jag förstår hans kritik, men samtidigt måste Eurovision också få vara yta. Det som gör det spännande är alla möjliga och omöjliga bidrag som visar en (ibland onödig) bredd.

Hanna Fahl har skrivit en intressant krönika om Eurovision och valet mellan ”snabbmat” och ”pretto”, där förra årets vinnare helt klart är ”pretto”, vilket han själv säkert är väldigt nöjd med,  medan Benjamin Ingrosso istället får representera ”snabbmat”. Sverige skickar i princip alltid ”snabbmat”, vilket Fahl också konstaterar, förutom när Loreen vann med Euphoria, som måste vara den perfekta mixen av båda sidor, även om den absolut är mer ”pretto” än ”snabbmat”. Årets kombo skulle kunna vara Alexander Rybak från Norge med sin This is how you write a song. Det är i alla fall helt klart en av mina favoriter i år, trots sin lite störande hurtighet.

Sedan kan jag inte låta bli att älska Netta från Israel med Toy, som är en av de låtar Salvador Sobral avfärdar som strunt. Jag håller inte riktigt med, Netta är mer än ”snabbmat” och jag tror att hon kommer att hamna i topp. Däremot tror inte att låten får en särskilt lång livstid efter tävlingen, det är den alldeles för jobbig för och om den spelas i sommar blir den helt klart en sommarplåga, med fokus på plåga.

Eftersom det var en riktigt lugn låt som vann förra året tror jag på en snabbare i år. Mer ”snabbmat” än ”pretto” alltså. Då ligger Cyperns Fuego bra till. En låt som svänger och även om det inte är min kopp te tror jag att den håller för favorittrycket.

Själv tycker jag nog mer om ”pretto” och till och med smör kan vara att föredra framför bombastiska dansnummer med en massa specialeffekter på scenen. En av mina favoriter är därför Litauens Ieva Zasimauskaité med When we’re old.

Bättre, om än nästan lika smörig, är Tysklands Michael Schulte som låter lika brittisk som titeln You let me walk alone.

Min största favorit är nog ändå Österrikes Cesár Sampson med Nobody but you. Däremot är jag osäker på hur den funkar i Eurovision. Min smak brukar som sagt inte vara densamma som de som röstar. Hur som helst är det en låt jag blir glad av.

Rikitgt roligt hade det också varit om Australien vann. Föreställ er lyckan! Jessica Mauboy är en säker sångerska och låten är helt okej, men jag är osäker på om det räcker speciellt långt. Tyvärr.

Däremot har jag lite svårt för politiseringen av Eurovision och gillar egentligen inte varken Italiens eller Frankrikes låtar just därför. Budskapet är dock fint i båda och låtarna är bra, så de kan ha en bra chans att nå långt. Av de båda föredrar jag trots allt Frankrikes låt som är sjukt snygg. Men som sagt, trots att budskapet är fint tycker jag kanske att Eurovision ska få vara en musiktävling och inget annat.

Flippar och floppar i semifinal två

Veckans olikhetsutmaning fick i veckan handla om ordparet flipp eller flopp och en semifinal i Eurovison kan verkligen innehålla båda. Att åka till Portugal och inte ens få vara med i finalen är definitivt en flopp och säkerligen ett gigantiskt antiklimax.

Tio låtar från semifinal ett har redan en plats i finalen, liksom förra årets vinnare och länderna Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien som alltid direktkvalificeras, vilket ibland påverkar låtens kvalitet. Spanien, Portugal och Storbritannien fick vi stifta bekantskap med i tisdags och i semifinal två presenterades Frankrike, Tyskland och Italien. Bland dem har Frankrikes Madame Monsieur med Mercy fått störst uppmärksamhet, men jag gillar Tysklands Michaels Schultes fina sång You let me walk alone mer. Italiens Ermal Meta och Fabrizio Moro med Non me avete fatto niento är också helt okej. Kul att de som är garanterade en finalplats satsar lite.

Följande tio låtar från semifinal två tog en finalplats:

Serbiens låt Nova deca med Sanja Ilić & Balkanika är utan tvekan mer märklig än bra. En mycket traditionell, österländsk inledning, någon slags dramatisk pop därefter och sedan blir det dansmusik med mycket märkligt wailande. Den här låten går inte vidare för att låten är bra, utan för att grannarna är snälla. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.

För Moldavien tävlar DoReDos med låten My lucky day, som är en av favoriterna i år. En sängkammarfars i schlagerversion och jag tycker helt ärligt att det är rätt kasst. Visst kan de sjunga, vilket i princip alla i tävlingen kan (vilket inte alltid är fallet) men det är ingen bra låt. Det tyckte dock de som röstade.

Ungern står för årets eldiga hårdrocksbidrag med AWS och låten Viszlát nyár. Jag tillhör inte målgruppen, men kan inte låta bli att gilla att de kör sin grej. Alla Europas hårdrockare verkar ha gått samman och röstat!

Ukraina skickar Mélovin en vinnare från X Factor, en show som verkar vara en bra väg till Eurovision. Låten heter Under the ladder och är en riktigt fin låt. Scenshowen är dock ganska bisarr och avslutas med att den vampyrliknande sångaren spelar på en brinnande flygel. Något han får göra igen i finalen.

Sverige representeras såklart av Benjamin Ingrosso med Dance you up. Inte min favorit av de bidrag vi kunde skickat till Portugal, men det är ett snyggt nummer om än lite väl sönderproducerat. Kul ändå att han gick vidare. Allt annat hade varit en megaflopp.

Australien har fastnat i tävlingen och brukar ha bra bidrag. Bäst var kanske Guy Sebastian 2015.  Jessica Mauboy kom tvåa i Australian Idol och tävlar med We got love, en snygg poplåt som vi kommer att höra mycket på radio. I sammanhanget funkar den dock sådär med en alldeles för enkel och ogenomtänkt scenshow. Det vore dock roligt om en riktigt bra låt hade räckt för vinst. Jag håller en tumme för Jessica.

Jag tycker verkligen om Norges bidrag That’s how you write a song med Alexander Ryback. Lite funk och Jamiroquai-vibbar. Även om scenshowen är sådär är fiolen cool. En låt som är bra på riktigt och jag blir förvånad om den inte får en topplacering på lördag.

Danmark representeras av Rasmussen med låten Higher ground, inspirerad av vikingar och skriven av svenska låtskrivare. Pampigt värre, men mer musikal än schlager. Definitivt inte min grej, men en mäktigt nummer på många sätt. Jag kommer att tänka på rövarnas kör i Ronja Rövardotter, bara lite mer ljuvt och med en klockren tonartshöjning.

Sloveniens Lea Sirk har försökt ta sig till Eurovision flera gånger, men bara lyckats ta sig dit som körsångerska. Hennes Hvala, ne! är rätt cool, men inte speciellt bra. Nu tyckte inte de som röstade som jag och Lea Sirk tog en finalplats. Jag tror dock inte att det blir någon topplacering om låten inte växer väldigt tills på lördag.

Waylon representerar Holland med Outlaw in ’em och han är halva duon som tävlade för landet 2014 och tog en silverplats. Mega-country som säkert kan tilltala de som gillar genren, men jag tycker att det är sådär.

Konkurrensen var helt klart mindre i denna den andra semifinalen och av de låtar som inte gick till final saknar jag ingen, mer än möjligen Georgien som kör något jazzliknande blandad med polyfonisk sång i låten For you, framförd av Iriao. Ett bidrag som förvisso är rätt snyggt, men som får mig att undra hur diskussionerna gick när bidraget togs fram. Det är inte så bra, men det sticker ut. Något som inte räckte till final.

 

 

Välkomna till Portugal

Förra året vann Portugal för första gången Eurovision med charmiga Salvador Sobral som sjöng fina Amar Pelos Dois, en av mina favoriter förra året. Igår sändes första semifinalen med fyra kvinnliga programledare, som en kontrast till förra årets mansdominans, men det hade helt klart räckt med färre damer på scenen. Jag måste dock säga att det var ovanligt många helt okej låtar, några var till och med bra på riktigt.

De tio bidrag som tog sig till finalen på lördag är:

Österrike skickar Cesár Sampson med låten Nobody but you. Det här gillar jag. Snyggt och smygsvängigt, dessutom sjunger Sampson hur bra som helst. Egentligen inte min typ av musik, men jag fastnar ändå. Soul, pop och gospel i en mäktig kombination. Kanske min största favorit i första semin.

Estland skickar en opera-ballad och det är inte alls min grej. Visst kan Elina Nechayeva sjunga, men låten La forza är helt ärligt rätt gräslig. Så är också den gigantiska klänningen som täcker en stor del av scenen. De som röstade tyckte uppenbarligen inte som jag.

Litauen kör en klassisk Eurovision-ballad som hade varit helt ointressant om sångerskan Ieva Zasimauskaitė inte haft en så särpräglad och intressant röst. Nu fastnar jag för When we’re old trots att den dryper av smör och det var jag inte ensam om. Vackert och rörande.

Israel utser sin kandidat till Eurovision genom en talangjakt. Vinnaren heter i år Netta och hennes låt Toy. Helt klart en låt som inte liknar något jag hört tidigare. Jag funderade ett tag på vad jag egentligen skulle tycka och bestämde mig för att jag älskar Netta, som utan tvekan är coolast på scenen i år. Låten är annorlunda, framträdandet likaså och budskapet relevant. Det här kan mycket väl vara årets vinnare.

Sist ut i semifinal 1 var Eleni Foureira från Cypern med låten Fuego och svenska dansare på scenen. De gjorde ett bra jobb i en rätt svängig danslåt, som inte är min grej, men som jag tror kan få många röster i finalen. Den sticker ut på ett bra sätt och är en storfavorit som höll för trycket.

Mikolas Josef från Tjeckien inledde sin karriär som gatumusiker och är en av de favorittippade i årets tävling. Låten heter Lie to me och den har han skrivit själv. Rätt svängigt, men ännu en låt som verkar ha hämtats från 90-talet. Cool kille dock, jag gillar honom, men trots att låten är en som fastnar är det en man (jag) tröttnar snabbt på. Jag tröttnade faktiskt innan de tre minuterna var över, men röster fick han så att det räckte till en final.

Bulgarien skickar en bulgarisk-amerikansk supergrupp med en svensk låtskrivare. Gruppen heter Equinox och låten Bones. En rätt så anonym låt med 80-tals-vibbar som inte är varken bra eller dålig, mest slätstruken. Mot slutet blir det ganska pampigt, men jag är inte jätteförtjust. Nu tog den sig till final, så min smak är kanske inte så mycket att gå på. De är trots allt storfavoriter.

Albanien skickar rockhjälten Eugent Bushpepa och hans egenskrivna Mall är en albansk countrylåt med stråk av irländsk (eller kanske albansk?) folkmusik och Bon Jovi. Låter det märkligt? Kanske, men jag tycker att det funkar förvånansvärt bra, även om det inte alls är min kopp te. Helt klart gick det hem i stugorna.

Sara Aalto har varit med i brittiska X Factor och är väldigt populär även i hemlandet Finland. Hennes låt Monsters är helt okej, men utan wow-faktor. Jag gillar dock att den känns mer nutida än de flesta andra bidrag, däremot är scenshowen minst sagt mossig och körsångerskorna helt bisarra. Jag är lite överraskad över att hon tog sig till final, men visst är det roligt för Finland.

Det är helt klart så att diverse tv-sända talangtävlingar tar över inte bara de svenska deltävlingarna, utan även Eurovision. Ryan O’Shaughnessy som tävlar för Irland har tävlat i Britain’s got talent och låten han sjunger i Eurovision heter Together. En av många ballader och en ganska fin sådan framförd med mycket känsla. Jag har lite svårt för falsetten, men den funkar. Ett extra plus för dansarna.

Vilka saknar jag då i finalen?

Möjligen Zibbz (en förkortning av syskon) från Schweiz som  tävlade med låten Stones. En rätt bra låt med skönt gung. Jag gillar sångerskan Corinne Gfellers röst som helt klar har karaktär. En av mina favoriter i semifinal 1, trots (eller tack vare) 90-talsinfluenserna.

Jag tyckte även om  Crazy med Franka som representerade Kroatien. En låt som är rätt stämningsfull, men som påminner så otroligt mycket om en gammal låt att jag inte riktigt kunde lyssna. Rätt bra ändå med en skicklig sångerska och kvällens kanske bästa ballad. Men det höll de som röstade alltså inte med om.

Lite synd också att Island inte tog sig till final, men kanske inte så oväntat. Ari Ólafson kallas för en isländsk Johnny Logan och det ligger något i det. Låten Our Choice är väl smörig för min smak och även om Logan också kan anklagas för att vara superdupersmörig så föredrar jag honom varje dag i veckan. Grabben kan helt klart sjunga, men jag var tveksam och det var jag inte ensam om.

Azerbajdzjan brukar satsa hårt på Eurovision och har aldrig missat en final, men jag gillade låten X my heart med Aisel sådär och förstår att de inte gick vidare i år. Käckt och poppigt, men knappast modernt. Scenshowen var närmast patetisk och kläderna gräsliga. En blek Loreen-kopia som kör ett sto-o-o-o-p istället för u-u-u-u-p. Tydligen brukar sångerskan sjunga jazz och det hade jag helt klart föredragit även här.

Redan klara för final är förra årets vinnare Portugal som skickar samma låt i år igen, typ. Det gör även Spanien konstigt nog. Amaia y Alfred är dock lika söta som låten Tu Canción. Storbritannien har också en stående plats i finalen och brukar väl förvalta den sådär. I år är det SuRie med poppiga Storm som ska försöka undvika bottenplacering. Det kan funka.

Vilka favoriter hade du i första semin? Håller du med mig och/eller de som röstade, eller har du kanske en helt annan favorit?

Imorgon är det dags för den andra semin och då är jag på’t igen. Min hatkärlek till Eurovision är stor.

Mellolåtar då och nu

Det tog en extra timme att åka hem från min mormor och morfar i dag på grund av en olycka och under tiden jag väntade på att få komma hem lyssnade jag på Mix Megapol, som den här helgen ägnar mycket tid åt en topplista bestående av de 100 bästa Mellolåtarna, i alla fall enligt de som röstat.

På listan fanns låtar som representerar olika tider i mitt liv, men också olika förhållanden jag haft till Melodifestivalen. De gamla klassikerna som Satellit med Ted Gärdestad och Waterloo med Abba håller ännu, men de var före min tid som mellofan. Visserligen låg jag i magen när Abba vann.

Första gången jag fick se tävlingen var 1982 då jag var åtta år och Chips vann tävlingen. Carola vann året därpå och hennes första LP var en av de första jag köpte. 1984 vann mina första och kanske största melloidoler Herrey’s och jag spelade sönder deras LP. Jag blir fortfarande nostalgisk när jag hör Digiloo Diggiley, men efter att ha följt Richard Herrey på Twitter har jag lite svårare att helhjärtat stötta dem.

Andra favoritlåtar under 80-talet var Pernilla Wahlgren med Picadilly Cirkus (1985)Style med Dover-Calais (1986), Lena Philipsson med Kärleken är evig (1986) och Om igen (1988), En dag med Tommy Nilsson (1989) och Upp över mina öron (1989) med Orup och Glenmark. Vissa av dem har åldrats med mer värdighet än andra.

På 90-talet var Melodifestivalen ingenting jag följde, men några favoriter finns. Jag tyckte faktiskt om Christer Björkmans Imorgon är en annan dag och kan fortfarande tycka att den är rätt fin. Detsamma gäller Kärleken är med Jill Johnson, som vann 1998 och Driver dagg faller regn, med Andreas Lundstedt som kom tvåa 1996. Pampighet och finstämdhet är något som många av vinnarna på 90-talet har gemensamt. En låt som är poppigare än de andra är Arvingarna med Eloise, som var en av låtarna som spelades när jag satt i bilkön idag. Den funkar även om det absolut inte är min sorts musik egentligen. Annars är Magnus Carlsson den dansbandssångare jag är mest svag för. Se mig med Barbados från 2000, liksom Allt som jag ser från 2001 är kanske väl smöriga, men jag kan ändå bli härligt nostalgisk när jag hör dem. Världen utanför från 2002 är nästan bra på riktigt även om bryggan till refrängen är väl lik Lena Philipssons Dansa i neon. Sedan blev det mer disco med Alcazar och Not a sinner nor a saint från 2003 tillhörde också dagens billåtar. Den väcker dessutom extra nostalgi då vi sjöng den med svensk text för eleverna en skolavslutning. Vi framträdde även året innan med Afrodites vinnarlåt och året efter med Lena Philipssons Det gör ont. För att riktigt komma ut som Magnus Carlsson-älskare kan jag berätta att hans Live forever är en av mina bästa pepplåtar. Den gick dock inte ens vidare från deltävlingen 2007. Istället var det en ny förmåga som tog finalplatsen, nämligen Måns Zelmerlöw med Cara Mia.

Sedan kom barnen och med dem ett ännu större fokus på Melodifestivalen. Nu är det nog sista året de är intresserade och redan är det mer kul med de knäppa låtarna än något annat. Det är inte som när Melodifestivallåtarna snurrade ständigt och det räckte med det inledande pipet för att de skulle känna igen Manboy med Eric Saade (2010). Jag tror att 2009 var första året de tittade i alla fall en stund och sedan fick CD:n. De älskade Baby goodbye med E.M.D. 2011 var annars favoritåret med såväl Erik Saade som Danny i topp. Min favorit det året var Oh my god med The Moniker.

Euphoria med Loreen toppar Mellolistan på Mix Megapol och den håller verkligen fortfarande. Jag tycker också fortfarande om My heart is refusing me, som hon tävlade med 2011. Andra favoriter från 10-talet är Keep on walking med Salem Al Fakir och We can work it out med Andreas Johnson från samma år.

Vill du själv lyssna på lite gamla låtar? Nostalgilistan har sammanställningar av Melodifestivalen här.

Hur går det idag då?

Storebror O älskar Fuldans, men tror att den internationella juryn dissar Rolandz. Jag hoppas att han har rätt. Sönerna och den gästande kusinen tror istället att Samir & Victor, Liamoo eller Benjamin Ingrosso vinner.

Själv gillar jag Felix Sandman och Mariette (även om hennes låt från förra året är mycket bättre), men skulle också bli glad om Martin Almgren eller John Lundvik vann. Sedan är jag lite svag för Liamoo, han väcker lärarhjärtat. Låten är dock sådär.

Strunta i den andra chansen

Vi kommer säkert att titta även vi, men om årets upplaga av Melodifestivalen varit svag är låtarna som tagit sig till Andra chansen i vissa fall ännu svagare, men i andra fall bättre än de som tagit sig till final. Min smak och publikens har inte varit densamma och den låten jag tyckt var bäst i årets tävling kom inte ens till Andra Chansen. 

Så hur går det i kvällens dueller?

Duell 1 är mellan In my cabana och Cuba libre. Två helt katastrofala låtar som båda hade åkt ut om de varit en del av en annan duell. Nu är vi garanterade en na-na-na-oh-ey-oh-låt i finalen och frågan är om Havanna-plagiatet eller krabban Sebastian går vidare?

Omöjligt att gissa, men jag tror på Margaret.

Duell 2 är mellan All the feels och Never learn, där jag gillar Renaidas röst skarpt, även om låten inte är någon jättehöjdare. Även här är låtarna och artisterna rätt så lika, men jag hoppas och tror att Renaida tar hem det.

Duell 3 är mellan Every single day och Songburning. Jag hade hoppats att Felix Sandman redan skulle varit i final istället för Rolandz, men så blev det inte. Förhoppningsvis har han ändå fler fans än Mimi Werner, men det är svårt med två så olika låtar. Jag tippar ändå att Felix Sandman tar sig till final.

Duell 4 är mellan Patrik Swayze och Everyday. En riktigt dålig låt, som ändå kan muntra upp och en som känns väldigt gammal. Även om jag inte gillar någon av låtarna kan jag tänka mig att fler gillar Mendez latinopop. Jag trodde att den skulle gå direkt till final, men Mendez röst var riktigt svag. Svårtippat och samtidigt en duell jag inte bryr mig om alls, då ingen av låtarna kommer att ha någon som helst chans i finalen. Jag tror trots allt på Mendez.

Det blir (som vanligt) roligare om man lyssnar på bröderna Norbergs parodier, där Mangelz med Överkast är en av favoriterna, tillsammans med Sigrid Benpass med Patrik Sjöberg och Magaluf Fynda kampanja, som är lite elak, men också rolig. Sedan tror jag vi fått en ny midsommarhit i låten Ej svansar eller öron.

 

 

Sista deltävlingen i Örnsköldsvik

Helt ärligt är jag rätt trött på årets upplaga av Melodifestivalen (dåliga låtar, alldeles för mycket fjantiga bidrag, tråkig programledare är några av anledningarna) och är därför ganska otaggad inför dagens deltävling. Men, har jag skrivit om de tre tidigare deltävlingarna får jag väl försöka uppbåda lite intresse idag också.

Först ut är Emmi Christensson med låten Icarus, en megaballad av en sångerska som definitivt kan sjunga. Det känns som en typiskt pampig Eurovisionballad, som andra länder brukar skicka. Inte min grej, men det kanske kan funka. Det är hur som helst hög klass på framträdandet rent musikaliskt. Det finns en publik för den här typen av låtar och de är inte samma personer som skulle rösta på veckans dagispop eller heller veckans buskis.

Sedan blir det veckan ”hej hallå häng med” i form av Elias Abbas och låten Mitt paradis. Jag bir en aning trött på den här typen av låtar, men så är jag inte målgruppen heller. Den yngre publiken kan säkert gilla. Det skulle lika gärna kunna vara Samir & Viktor och vi har hört den tusen gånger förr, men jag tror att den kan gå riktigt bra.

Felicia Olssons Break that chain är rätt snygg, men också ganska tråkig. Med en snygg scenshow kan det funka, men hon är okänd och det ska mycket till att vinna publiken då.

Och så Rolandz med Fuldans. Den gör mig inte bara trött utan faktiskt lite förbannad. Måste det alltid vara med en massa löjliga skämtlåtar? Det är sådana som gör Melodifestivalen till mindre musiktävling och mer spektakel. Kul kanske somliga tycker, men jag orkar inte riktigt med det. Att jag har ruskigt svårt för Robert Gustavsson spelar säkert in.

Veckans tredje ganska okända sångerska är Olivia Eliasson med låten Never learn. Nu har jag bara hört en liten del av låten, men jag tror att det blir svårt att undvika en bottenplacering. Musiken kommer aldrig igång och jag tycker inte att Eliassons röst håller. Det finns bättre sångerskor i veckans deltävlingar som dessutom har bättre låtar. Nu brukar inte det spela någon större roll för resultatet, men ändå …

Felix Sandman med Every single day är näst sist ut i årets tävling. Han påminner mig om Frans, som överraskande vann 2016. Att Felix tidigare varit med i FO&O talar för honom och kanske kan han skrälla. Inte veckans bästa ballad, men den jag tror får flest röster. Tyvärr lite väl likt Salvador Sobral och sådana kopior lär det finnas många av i årets Eurovision.

Och så årets sista låt, vilket betyder att vi hört årets vinnare. Jag är dock benägen att hålla med Markus Larsson om att det inte finns någon klockren vinnare i år och mängden svaga bidrag är för många för att motivera fyra deltävlingar. Nu gillar jag verkligen Mariette och hade gärna sett henne som vinnare. Låten For you är helt okej, men den är inte omedelbar. Tror ändå att hon tar sig till final. Eller hoppas i alla fall.

Så hur går det? Mariette och Elias Abbas tar sig till final medan Emmi Christensson och Felix Sandman tar sig till Andra Chansen, men jag är tyvärr rädd för att Rolandz tar en av platserna till Andra Chansen eller (hemska tanke) en finalplats, då Abbas och Sandman troligen tävlar om samma röster.

Så har skriver Hanna Fahl och jag reagerade lite likadant när jag hörde Rolandz låt. Det är verkligen fruktansvärt:

Jag hatar det här, det gör jag. Det är fruktansvärt. Jag vill krypa ner i ett mörkt hål och sova till våren när jag tänker på att Robert Gustafsson går omkring och är in character som Roland hela dagarna, det kryper i mig. Men… det är ruskigt effektivt. Det är levande på scenen. Robert Gustafsson är inte Edward Blom – han kan sjunga, han kan stå framför en kamera, han är omåttligt folkkär och omåttligt känd. Jag tror att det här går direkt till final.

 

Jag har lite högre tankar om svenska folket, men skulle inte bli förvånad om Fahl har rätt. Usch, usch, usch.

Uppdatering: Efter att ha hört Elias Abbas falsksång är jag mer tveksam till att han tar sig vidare. Ny tippning blir därför Mariette och Felix Sandman till final. kanske behöver uppdatera mer om fler sjunger så här surt.

Mello når Malmö och någon slags höjd

Förra veckan var det ont om ljusglimtar, men efter att ha lyssnat på de korta snuttar som släppts på svtplay av veckans låtar, är jag försiktigt positiv. I princip alla låtar som framförs ikväll är bättre än alla låtar publiken i Scandinavium fick höra. Jämfört med de två tidigare deltävlingarna syns denna deltävling vara något av en dödens grupp, vilket troligen betyder att de bidrag som går till Andra chansen härifrån har en god chans att ta sig till final.

Först ut är Martin Almgren, idolvinnaren från 2015 med A Bitter Lullaby och jag ska erkänna att jag är svag för honom och hans röst, trots att den musik han framför inte riktigt är min grej. När jag hörde det countrydoftande bidrag för första gången utbrast jag spontant att det är årets vinnare. Vi får väl se hur idolfansen lägger sina röster, men topp 4 bör Almgren nå i alla fall.

Barbi Escobar är verkligen veckans överraskning för mig och jag gillar hennes låt Stark skarpt. Hon sjunger bra och låten är snygg. Jag hoppas att det går riktigt bra för henne och det gör jag inte bara för att det behövs tjejer i finalen. Dessvärre tror jag inte att det funkar om inte scenshowen är något alldeles extra. Det blir en femteplats som bäst.

”Nere på botten, där är det toppen”, nej förresten, det var visst Cubra libre med Moncho och inte krabban Sebastians megahit som tävlar i årets Mello. Det här är veckans bottennapp helt klart, lite passande ändå med tanke på låtreferensen ovan. Årets dagishit kanske, men jag blir förvånad om det inte är plats 7 som gäller för Moncho. Det här är inte bra någonstans. Möjligen ett litet plus för de fina bakgrundsdansarna.

Jessica Andersson är veckans schlagerveteran och det var några år sedan sådana gick hem hos den stora publiken. Jag gillar Jessica. Hon är proffsig och sjunger bra. Låten Party voice känns dock väldigt lite 2018, vilket kan vara både en fördel och en nackdel i sammanhanget. Det beror litegrann på vilka som röstar. Årets träningslåt lär den helt klart bli och säkerligen en radiohit.

Bidrag nummer 5 framförs av Kalle Moreus & Orsa spelmän och heter Min dröm. Svenstoppen nästa, men jag är tveksam till att låten tar en finalplats. Å andra sidan är det ännu inga artister som vänder sig till den äldre publiken som nått finalen, men å andra sidan har jag svårt att se att speciellt många kommer att rösta på den. Det här är ingen dålig låt, men nja, jag är verkligen tveksam till all nationalromantik. I Eurovision skulle den komma sist.

Dotters låt Cry är en låt som är bra på riktigt, dvs en låt som jag skulle gilla om jag hörde den på radio och som skulle kunna ta plats i någon av mina spellistor på Spotify. Hon sjunger hur bra som helst med en röst som påminner om Regina Spectors och jag gillar hennes låt. Tyvärr tror jag inte att den fungerar i melodifestivalsammanhang, men jag har gärna fel. Det jag vet är att mina barn kommer att avsky den.

Mendéz är förhandsfavorit och för den som gillar latinpop är Everyday verkligen inte sämre än någon låt av Luis Fonsi eller Enrique Iglesias. Jag gillar dock inte speciellt mycket. Återstår att se om jag är representativ för svenska folket eller inte. Den här gången tror jag inte det.

Det är svårtippat den här veckan och jag undrar lite över hur låtarna delats upp i deltävlingarna. Nu är det visserligen så att det är få kända namn den här veckan, men låtarna är desto bättre. Utifrån personlig smak och vad jag tror andra kan tänkas gilla tippar jag att Mendéz och Martin Almgren går till final, medan Jessica Andersson och Dotter får tävla i Andra Chansen. Att Dotter är tämligen okänd talar mot henne, men låten är bra och oddsen är låga.

Idag är det Mello i Göteborg

Efter förra veckans minst sagt märkliga deltävling, som jag snabbtittade på utan något större intresse, är det nu dags för deltävling två. Jag har smyglyssnat på delar av bidragen och konstaterar att det behövs en gigantisk skämskudde ikväll.

Först ut är Samir & Viktor med sin låt Shuffla. Jag har riktigt svårt för dem och den här låten verkar om möjligt värre än de tidigare. Klippet som valts visar inte tecken på något som helst musikaliskt innehåll. Kom igen allihopa, rösta på något annat.

Ida Redig är en ny bekantskap för mig och är hon det för många andra torde hon ha svårt att plocka röster. Å andra sidan gick det bra för John Lundvik förra veckan, så med en bra låt går det att komma långt oavsett kändisnivå. Allting som vi sa är helt okej tuggumipop med lite riv, som kanske kan funka. Faktiskt är det den låt jag gillar bäst, men jag är rädd att det inte räcker.

Och så veckans kändis som sjunger hellre än bra, Jonas Gardell. Hans Det finns en väg verkar tyvärr vara en överbombastisk, frireligiös smörorgie som jag har svårt att tro blir speciellt populär. Om inte alla pensionärer i bibelbältet aktivt använder mello-appen då. Ett ganska otroligt scenario. Jag skulle bli överraskad om Gardell inte gör en Blom och åker ut för att sedan gråta ut i kvällstidningarna imorgon. Jag absolut älskar Gardell, men det här borde han hoppat över.

Margaret är tydligen en polsk sångerska, som är helt okänd för mig, men om hon är stor i Polen kan det kanske generera en del röster. Förutsatt att de inte lyssnar för noga på låten då. Hennes spansk-engelska försök till partylåt alternativt sommarplåga In my cabana är verkligen inte bra. Kanske får hon party ‘til mañana för att dränka sina sorger.

Stiko Per Larsson är näst på tur med sin Titta vi flyger. En rätt klassisk svensk poplåt som luktar Winnerbäck, som kanske kan funka. Svårt att avgöra efter att bara ha sett ett kort klipp, men det här är inte helt kasst, vilket ikväll är ett bra betyg. Frågan är som alltid vilka som röstar.

Mimi Werner var med i Melodifestivalen 2016 och jag kommer ihåg henne, men inte låten hon sjöng. Country är inte min grej och jag har svårt för trummorna i Soundburner, men sjunga kan Werner helt klart och låten har sina förtjänster.

Bakom namnet Liamoo gömmer sig Idol-vinnaren från 2016 Liam Cacatian Thomassen från Göteborg. Han var hela familjens favorit i Idol och det är kul att han får tävla på hemmaplan ikväll. Last Breath innehåller en del rap, vilket kan skrämma bort några, men refrängen håller och de som röstade på honom i Idol kommer mycket troligt att göra det nu också.

Så vad tippar jag? Liamoo och Samir & Viktor (här har jag gärna fel) till final, samt Mimi Werner och Stiko Per Larsson till Andra Chansen. Kanske kan Ida Redig ta en av platserna istället och bäst vore självklart om hon petade bort Samir & Viktor. Det känns dock otroligt tyvärr. Imorgon kommer rubrikerna handla om att det är för få kvinnor som gått vidare hittills och sedan kommer Jonas Gardell vara bitter.

 

 

Dags för Mello i Karlstad

Jag är i Varberg och eftersom jag (i ett rejält asocialt ryck) drog mig tillbaka innan klockan slagit nio igår, kommer jag inte att titta på spektaklet live idag, utan umgås med trevliga bokbloggare. Däremot har jag förberett mig genom att lyssna på de korta snuttar som släppts av kvällens tävlingsbidrag och jag kommer självklart att titta i efterhand på deltävlingen.

Förra årets läshelg innebar liksom nu att jag missade första deltävlingen och då missade jag också Nano, som i efterhand hade förra årets bästa låt. Årets Nano i Karlstad är John Lundvik, med My turn, en smäktande ballad som skulle kunna funka. Sjunga kan han i alla fall, men det går kanske lite väl långsamt. Med tanke på att halva startfältet i Portugal kommer att bestå av finstämda kopior av förra årets vinnare vore det smart att skicka något helt annat, men jag tror ändå att Lundvik kommer att knipa många röster.

Något annat skulle kunna vara Sigrid Bernson, men jag blev besviken på det (lilla) jag hört. Hon sjunger till skillnad från John Lundvik inte speciellt bra och det räcker inte med ett snyggt nummer och även om en låt med titeln Patrik Swayze på pappret känns charmig, men det är rätt blekt.

Däremot gillar jag Renaidas All the feels. Hon var min favorit i Idol 2016 och jag gillar hennes röst skarpt. Frågan är dock om hon har fans nog att ta sig vidare.

Benjamin Ingrosso är topptippad, men jag är tveksam till all falsettsång i bidraget Dance you of och tycker att förra årets Good Lovin var bättre. Visst kan Ingrosso både sjunga och dansa, men det är rätt tillrättalagt och tråkigt.

Det mest udda bidraget står Edvard Blom för och hans Livet på en pinne skulle ha kunnat vara en charmig historia om Blom inte varit så tafatt på scenen. Det funkar inte alls i de klipp som släppts från repetitionerna, utan blir bara obehagligt pinsamt. Om Blom får till det och kan släppa loss mer på scenen när det väl gäller kan det funka, men inte annars. Att det blir en långkörare på Svensktoppen känns dock givet.

Riktigt smärtsamt är det dock att se Kicki Danielssons bidrag Osby Tennessee. Där talar vi pekoral på hög nivå och till skillnad från Edvard Blom framför Danielsson sitt nummer helt utan glimten i ögat. Istället är det på blodigt allvar och det blir bara så fel. Nu inser jag visserligen att jag definitivt inte tillhör hennes målgrupp och jag kanske underskattar det antal fans hon har.

Det mest obegripliga bidraget är ändå Kamferdrops med Tobbe Trollkarl på scenen. En helt okej låt, men en märklig show. Det är möjligt att jag underskattar Bolibompa-rösterna också, men det här känns inte som någon hit.

Utifrån det lilla jag hört och med en tippning som främst görs från hjärtat gissar jag att Renaida och John Lundvik går till final, medan Benjamin Ingrosso och Edvard Blom får en ny chans i andra chansen. Till saken hör att jag är absolut kass på att tippa sådant här, men det skulle kunna bli så …

Foto: Janne Danielsson/SVT

Mina favoriter inför kvällens final

Ikväll är det dags för final i Eurovision och nästan alla kulturkollare är i Stockholm. Självklart ingår tävlingen i redaktionshelgen, då majoriteten får bestämma i vårt mycket demokratiska bloggkollektiv.

Nu har jag inte lyssnat så många gånger på låtarna, men det här är mina tio favoriter just nu.

Spanien var som vanligt direktkvalificerade och jag gillar Manel Navarros låt skarpt.

Även Italien tillhör de ”stora fem” som går direkt till final. En stor favorit och en låt som växer. Det behövs balans till alla ballader. Inget fan av gorillan dock och jag lyssnar hellre än ser uppträdandet. Dessutom är jag glad att jag inte förstår italienska. Undertitlarna visar en riktigt dålig text.


Moldavien sticker ut rejält och jag gillar den, trots att risken för att jag ska bli vansinnig när det spelas på radio är stor. Just idag går det dock bra.

Det är något speciellt med Salvador Sobral från Portugal. En personlig röst och en vacker låt. Jag tycker verkligen om den.

Australien har bara varit med i Eurovision tre gånger, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att landet ligger väldans långt från Europa. I år tävlar Isaiah med en charmig låt. Kanske min största favorit.

Tävlingens klart bästa låt är Belgiens bidrag med Blanche. Det är bara det att hon är helt stel och skräckslagen på scenen. På radion blir den perfekt. Rösten är mäktig.

Tysklands nya brittiska wannabee Levina kommer att få en riktig radiohit med sin Perfect Life. Jag gillar hennes lite raspiga popröst och den glada låten som fastnar.

Det finns väldigt många som Kristian Kostov, men jag tror ändå (kanske just därför) att han har en stor chans att vinna.

Och så Österrike, som bjuder på en ganska så trevlig låt, som jag gillar trots att den är ganska slätstruken. Det känns som en låt som kan växa och kanske bli en radiohit.

Frankrike är alltid Frankrike. Trots en ganska så tråkig refräng på engelska tror jag på Alma.

 

Vilka är dina favoriter?

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: