Category Archives: Musik

Håller en tumme för våra gamla elever

Idag är det dags för deltävling två i årets melodifestival och jag håller tummar och tår för Dismissed som tävlar med låten Hearts Align skriven av Ola Salo och Peter Kvint. De har alla gått på estetiska programmet på Lerums Gymnasiet, visserligen innan jag började arbeta där, men jag har väldigt många kollegor som är stolta idag. Även jag blir helt varm i hjärtat av deras egna stil och tänker att det är estetelever när de är som bäst. Egensinniga, mångsidiga och unika. Här kan du se en kort snutt från framträdandet. Precis som Ola Salo själv säger verkar låten och bandet verkligen vara en bra kombo. Dismissed låter inte som The Ark, men det är ändå naturligt att just de framför Salos låt.

Nyfiken på fler låtar? Det här är min favorit.

Visst hade det varit coolt om Dismissed kunde ta sig direkt till final, men får man tro genrepspubliken blir det inte så, men väl en plats i andra chansen.

Läs också:

När hjärtat är med …

Igår var en oväntad stjärna på besök i Göteborg, nämligen Dawood Sarkhosh, en av de största artisterna från Afghanistan. Min kollega Rahmat Rahimi och hans fru Azada Najafi hade själva bekostat konserten, tillsammans med David Nilsson, enhetschef på Mölndals kommun. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med själv, men jag är säker på att många av mina elever var där och att de hade en fantasisk kväll. Alla biljettintäkter går till välgörenhet, för att stötta unga kvinnor som utbildar sig till sjuksköterskor i Afghanistan. Läs mer om konserten här och här.

 

 

Läs också:

En hälsning till Trump

Idag svär Donald Trump presidenteden och blir då USA:s 45:e president. Jag väljer att uppmärksamma det med en sång som egentligen skrevs till George W Bush, men utan tvekan är passande nu också. Här kan du läsa texten.

Läs också:

Vi ska ta över världen

I våras sjöng mina elever musik av Laleh, medan andra stod på scen i skolans cabaré, med manus skrivet av en av dem. Mina elever. Så mäktigt. Eftersom jag är världens blödigaste fröken grät jag en skvätt när de sjöng Goliat av Laleh. De sjöng att de skulle ta över världen och jag tänkte att de skulle göra något bra.

Nu ser jag en konsert med Laleh på Svt och trots att jag brukar avsky barnkörer finner jag symboliken rörande. Det är de som ska ta över världen, bli stora och mäktiga, göra jorden hel. Jag tror på dem. Det måste vi göra. De är modigast. Det vet jag.

 

Läs också:

Hair på Göteborgsoperan

img_4230

I våras såg jag Hair på Bio Roy tillsammans med några bokklubbs- och tillika bokbloggarvänner. Då var det sing-a-long till Milos Formans film från 1979 som gällde. Idag gjorde grabbarna O sitt premiärbesök på Göteborgsoperan och deras uppsättning av Hair i regi av Rikard Bergqvist. Jag har sett musikalen förr, men då i London på originalspråk och var en aning orolig över översättningen och huruvida texterna skulle funka på svenska. Svaret är att det gick bättre än förväntat. Vissa låtar tappade en del, som titellåten Hair, medan andra blev minst lika vackra, som den svenska versionen av Easy to be hard. I musikalen är det verkligen musiken som står i centrum och handlingen är ganska tunn. I just den här versionen upplever jag att den är ännu mer fragmentarisk än de brukar vara, eller så handlar det bara om att jag har filmen i för färskt minne.

Här tar en grupp ungdomar över en galleria och det är en hel del fokus på droger och sex, men mindre på krig än i andra versioner jag sett. Möjligen är det så att rädslan för att faktiskt bli inkallad i krig är minimal för oss här och nu. Istället blir kriget som något diffust skrämmande. Mer fokus läggs på det normbrytande, men det fanns å andra sidan redan i originalet, mer ur ett klassperspektiv än som nu i en lek med sexualitet och könsroller. Det är en gigantisk, brokig och färgsprakande ensemble som tar plats på scen och alla är riktigt bra, både på sång och dans. Musiken har fått en modern edge, bandet är tajt och speciellt blåsarna tillför ett skönt gung. Vi satt väldigt nära scenen och såg dem dessutom på nära håll. En fördel när det gällde just att se, men ljudet hade säkert varit bättre en bit längre bort. Nu blev det väl mycket bas och det var ibland svårt att höra vad sångarna sjöng.

Göteborgsoperans uppsättning av Hair har moderniserats rent musikaliskt och fonden är en annan än i 60-talets versionen. Handlingen har minimerats och egentligen skulle jag säga att det är mer av en konsert än en musikal. En väldigt bra konsert förvisso, men jag saknade filmens mer utvecklade dramaturgi.

Läs också:

Robert Smith 24 år senare

När The Cure spelade i Göteborg senaste, i september 1992, missade jag konserten trots att jag hade biljetter. Syrran hade någon viktig handbollsturnering och jag ville inte gå själv. Igår lyckades vi så få till en dejt med Robert Smith, 24 år senare.

Jag lyssnade massor på The Cure under högstadiet och gymnasiet. Någonstans efter Bloodflowers tappade jag bort dem lite, men jag återvänder med jämna mellanrum. Bäst tycker jag om The head in the doorKiss me, kiss me, kiss me och Disintegration, som kom precis under den tid jag älskade dem som mest. När håret var svart och jag frossade i deppig musik. Just de suggestiva i de mer melankololiska låtarna funkade kanske sådär live, medan de gladare fick i alla fall mig att vakna. De riktiga svåra fansen framför oss rörde däremot inte en min när alldeles för kända låtar som ”In between days” spelades, medan de var helt i (ett ganska introvert och lugnt) extas när gitarrerna malde på som bäst. Själv tyckte jag kanske att det blev väl långdraget då, men var väldigt nöjd med att få höra många favoriter.

Konserten startade 1984 med ”Shake dog shake” och drog sedan till 1989 och ”Fascination Street” från Disintegration. Första höjdpunkten för mig var ”A night like this” från The head in the door, ett av de första album av The Cure jag lyssnade sönder. Det var efter jag fått koll på hitsen på samlingsskivan Standing on a beach, en dubbel-LP som jag spelade sönder och senare ersatte med CD-versionen Staring at the sea. Just här lyfter konserten för mig och det håller i sig ett bra tag med låtar som ”Push”, ”Friday I’m in love” (då ser gubbarna framför helt oberörda ut), ”Boys don’t cry” (jag håller inte med GP:s recensent om att den skulle vara oinspirerad), ”Pictures of you”, underbara ”Love song” och en av mina största favoriter ”Just like heaven”. Därefter kommer de oändliga gitarrmaratonen, där drivet verkligen finns, men bandet mest verkar stå och spela för sig själva (och gubbarna framför). Men ja, det handlar väl om att ge alla vad de vill ha och det gör de verkligen. Många av låtarna är från de album som jag ser som en mellanperiod, men för vissa är de uppenbarligen höjdpunkten.

När bandet kommer in på scenen för den första av tre extranummerrundor med låtar från andra albumen Seventeen seconds, fortsätter det lite på samma sätt, fram till fantastiska ”A Forest” från . Då är i alla fall jag på banan igen.

Andra omgången extranummer innehåller två favoriter: ”Lullaby” och ”Never enough”, men det är sedan det händer. När the Cure kommer ut på scenen för sista gången denna kväll spelar de (mycket oväntat) ”The Lovecats” från Japanese Whispers.  Dags att dansa loss alltså och när den följs av ”Hot! Hot! Hot!”, ”The Caterpuillar” (total älsk på den), ”Let’s go to bed” (fantastisk!), ”Close to me” (ännu mer fantastisk) och slutligen ”Why can’t I be you?” (eufori).

Ungefär så. 

Kanske hade The Cure 24 år tidigare haft lite mer energi, men jag tyckte de visade rejäl spelglädje under större delen av denna monsterkonsert. Robert Smiths röst håller och jag är riktigt glad att jag äntligen fått höra honom och resten av bandet live.

 

 

Läs också:

Några boktips till schlagerartister

Carolina bjöd i veckan på 10 utvalda boktips till schlagerartister, bland annat råder hon Frans att läsa Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag tänkte hänga på med några tips till av artister som uppträder idag.

Den tippade vinnarlåten framförs av Sergey Lazarav från Ryssland och jag säger framförs, inte sjungs av en anledning. Om låten You are the only one vinner handlar det mer om framförandet snarare än låten som vinner.

Texten handlar om någon som sångaren älskar, men som verkar ha försvunnit. Som här:

Wont ever give up cause you’re
Still somewhere out there
nothin’ or no-one’s gonna keep us apart
Breakin’ it down but i’m still gettin’ nowhere
wont stop – hold on

 

Det gör att jag vill tipsa Lazarav om Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskade om gammal kärlek som aldrig glöms bort. Sorglig, men bra.

En av mina favoriter ikväll är Amir från Frankrike med J’ai cherché och nu kan jag knappt någon franska och får gå på den engelska delen av texten, men titeln blir på engelska I searched och den här översättningen är förhoppningsvis korrekt.

Raderna nedan får mig att tänka på Flint och Joesbury i Sharon Boltons böcker:

Along our injuries and our flippancies
It’s when we completely lose our faith
That we find a lost paradise inside ourselves

 

Dags för dem att leva efter det där paradiset och för Amir att läsa om dem.

Boktipset till Dami Im, som tävlar för Australien med låten Sound of silence, handlar inte om texten, utan om Tyskland. Det är nämligen ett av länderna där finalen kan hållas om Australien vinner. Hon får därför läsa Upptäckten av currywursten av Uwe Timm.

Vet ni, jag nöjer mig här. Carolina, hur kom du på tio stycken?

 

Läs också:

Några schlagerfavoriter

Under några år var Eurovision extremt viktig för mig. Det var mellan 1983, då jag var nio år och fram till ungefär 1988. Det är där mina favoriter finns. Därefter tog jag en rejäl paus, tittade kanske sporadiskt, för att sedan återgå till totalt fokus när grabbarna O krävde det, runt 2010.

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om just schlagerfavoriter och här är några av mina:

1984 var ett höjdarår i både Sverige, där Herrey’s vann, men alla låtarna i finalen var bra. På den tiden spelades tio låtar och sedan fick fem låtar spelas igen. Av dem valdes en vinnare av jurygrupper.

I Eurovision minns jag mest Hollands bidrag ”Ik hou van je” med Marielle.

1985 vann Norge och jag gillade ”La de swinge” skarpt. Då.

 

1987 vann Johnny Logan med ”Hold me now”, en låt som jag fortfarande älskar, trots att den är mer än lovligt smörig.

En annan favorit från samma år var Israels bidrag ”Shir Ha’batlanim” (även känd som ”Huppa Hule Hule Hule”) framförd av komikerduon Datner & Kushnir. En klassiker.

 

1987 var ett höjdarår. Även det italienska bidraget ”Gente di mare” lever kvar i minnet.

 

Jag måste lägga till en modernare låt också, som faktiskt är riktigt bra, nämligen Brainpools låt ”My star” från 2000. De representerade Lettland.

 

Läs också:

Dags för de sista låtarna

Nu börjar jag bli lite schlagermätt och har egentligen ingen direkt favorit idag. Möjligen Panetoz, som jag tycker är riktigt charmiga. Lite överraskad blev jag av att författaren Dag Öhrlund skrivit texten till Linda Bengtzings text. Lite illa berörd blir jag också, då hans blogg är en orgie i inlägg som skulle kunnat ha återfunnits på sajter som Avpixlat eller Motpol. En sådan person ni vet som inte är rasist, utan realist. Ja, ja, det har väl ingenting med Melodifestivalen att göra, men jag måste reagera. Låten Killergirl då? Riktigt dålig och absolut inte aktuell på något sätt. Den åker ut direkt. Linda Bengtzing funkar inte som en kvinnlig Magnus Uggla. Skämskudde fram.

Idag finns det obligatoriska rockbidraget med i form av Eclipes bidrag Runaways. En klassisk hårdrockslåt light med rötter i 80-talet. Inte alls min grej. Tror den åker ut.

Inte heller är jag något fan av Dolly Style, men jag tycker att årets låt Rollercoaster är bättre än förra årets, vilket kanske inte säger då mycket. Det finns inte så många fler ”barnbidrag” idag, så möjligen andra chansen om inte Frans vinner alla småflickors hjärtan. Tror dock den slutar femma.

Veckans gubblåt är Martin Stenmarks Du tar mig tillbaks och det får väl ändå räknas som årets ballad. Lättillgänglig och säkert en framtida svensktoppslåt. Texten kommer troligen att tilltala en del. Andra chansen?

Frans If I were sorry är en riktigt söt låt, som säkert kommer att spelas en massa på radio och faktiskt kan funka riktigt bra. Tror den går direkt till final. Inte så omedelbar dock, vilket kan ligga Frans i fatet.

Panetoz Håll om mig är vid en första lyssning mer anonym än deras tidigare låtar, men det är en låt att bli glad av. Tror ändå att den tar sig till Andra chansen, eller hoppas i alla fall att de gör det. Mello behöver Panetoz lika mycket som Panetoz behöver Mello.

Och så sist ut, Molly Sandén med Youniverse, som av många tippas vinna. Snyggt, välproducerat och ganska skrikigt och tråkigt. Men ja, hon har nog en stor publik och sjunga kan hon utan tvekan. Det, snarare än låten, tar henne till final.

Molly och Frans till final alltså och Panetoz och Martin Stenmarck till andra chansen.

GP tippar Eclipse och Dolly Style tar sig till Andra Chansen och  Frans och Molly till final.

DN tror också på Eclipse och tippar att de går till Andra Chansen tillsammans med Frans och skickar istället Panetoz och Molly Sandén till final.

Aftonbladets läsare är helt säkra på att Molly Sandén vinner och efter henne är det ganska jämnt. Linda Bengtzing ligger oväntat bra till. Frågan är dock hur många av de som röstat som verkligen lyssnat på låtarna. Bettingbolagen säger istället att Bengtzing kommer sist.

 

 

 

 

 

 

Läs också:

Musikaliska konflikter och kompromisser

Jag gick och sjöng på den här sången när jag städade i köket i morse. Passar perfekt in i temat konflikter och kompromisser. Måste se en musikal snart, det var alldeles för länge sedan.

 

Läs också:

« Older Entries