Category Archives: Musik

Mina favoriter inför kvällens final

Ikväll är det dags för final i Eurovision och nästan alla kulturkollare är i Stockholm. Självklart ingår tävlingen i redaktionshelgen, då majoriteten får bestämma i vårt mycket demokratiska bloggkollektiv.

Nu har jag inte lyssnat så många gånger på låtarna, men det här är mina tio favoriter just nu.

Spanien var som vanligt direktkvalificerade och jag gillar Manel Navarros låt skarpt.

Även Italien tillhör de ”stora fem” som går direkt till final. En stor favorit och en låt som växer. Det behövs balans till alla ballader. Inget fan av gorillan dock och jag lyssnar hellre än ser uppträdandet. Dessutom är jag glad att jag inte förstår italienska. Undertitlarna visar en riktigt dålig text.


Moldavien sticker ut rejält och jag gillar den, trots att risken för att jag ska bli vansinnig när det spelas på radio är stor. Just idag går det dock bra.

Det är något speciellt med Salvador Sobral från Portugal. En personlig röst och en vacker låt. Jag tycker verkligen om den.

Australien har bara varit med i Eurovision tre gånger, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att landet ligger väldans långt från Europa. I år tävlar Isaiah med en charmig låt. Kanske min största favorit.

Tävlingens klart bästa låt är Belgiens bidrag med Blanche. Det är bara det att hon är helt stel och skräckslagen på scenen. På radion blir den perfekt. Rösten är mäktig.

Tysklands nya brittiska wannabee Levina kommer att få en riktig radiohit med sin Perfect Life. Jag gillar hennes lite raspiga popröst och den glada låten som fastnar.

Det finns väldigt många som Kristian Kostov, men jag tror ändå (kanske just därför) att han har en stor chans att vinna.

Och så Österrike, som bjuder på en ganska så trevlig låt, som jag gillar trots att den är ganska slätstruken. Det känns som en låt som kan växa och kanske bli en radiohit.

Frankrike är alltid Frankrike. Trots en ganska så tråkig refräng på engelska tror jag på Alma.

 

Vilka är dina favoriter?

Läs också:

En andra semifinal

Egentligen orkar jag inte med en semifinal till, men jag kör en halvsnabb variant på svtplay. Dels var jag sen i starten och dels är jag lite halvtrött på programledarna redan efter en semifinal. Några korta kommentarer blir det och kanske tippar jag lite också. Det verkar ju dock som att det är bättre att lita på oddsen än på mig.

Först ur är Serbien som bjuder på en klassisk schlagerballad. Inte direkt intressant. Däremot gillar jag verkligen Österrikes Nathan Trent, som lyckats få en geting i betyg av Expressen. Jag håller inte med. Lite ointressant absolut, men bättre än de överdrivet pampiga powerballader som dominerar årets tävling. Faktiskt gillar jag också Makedoniens låt. En pigg sak med synthvibbar. Funkar. Nu är det visserligen så att det som funkar i Eurovision inte nödvändigtvis är objektivt bra, men i sammanhanget är det helt okej.

Claudia från Malta kan helt klart sjunga. Däremot har hon begåvats med ett riktigt sömnpiller till låt. Så sjukt tråkig. Snabbspolade, så jag kan ha missat något fantastiskt. Rumänien kombinerar Bon Jovi-rock med joddling och det funkar inte direkt bra. Sanslöst är bara förnamnet. Det känns ganska osannolikt att den skulle gå vidare. Tre systrar från Nederländerna imponerar sångmässigt. En låt som jag kan tänka mig växer efter några lyssningar. Helt okej, men en höjning som inger respekt. Snyggt.

Ungerns Jon Henrik Fjällgren heter Origo. Möjligen kan fiolen och dansaren hjälpa honom, men jag är tveksam. Däremot imponeras jag av Anja, som vann The Voice Australien och nu tävlar för Danmark i Eurovision. Kanske lite för slätstruket, men visst borde det bli en finalplats?! Den här unga damen kan helt klart sjunga och borde göra intryck trots att hon kämpar med en rätt så tråkig låt.

Irland gör en Belgien och skickar en supernervös och ung artist. Oförargligt och ganska ointressant. Svårt att tippa helt klart. Ballongen på scenen är i alla fall stämningsfull. James Brown har inspirerat till San Marinos låt, eller i alla fall verkar det så. Den sågas av kommentatorerna, men jag tycker nog att den är långt ifrån sämst. Inte bra heller, men det är knappast alla låtar i denna semi.

Kroatiens låt beskrivs som ”My little pony möter Paul Potts” och ja, speciellt är det helt klart om än lite mindre pastellfärgat. Mycket tveksam till mannen med de tre rösterna. Sjunga kan han (de?) men nja, det är allt lite väl knäppt. Eller?

Jag vill väldigt gärna gilla Norges Jowst, men det lyfter inte riktigt. Helt okej, men lite väl många märkliga ljudeffekter. Kan växa efter några lyssningar.

Schweiz tävlar med trion Timebelle och låten Apollo. Mäktig gul klänning på sångerskan och en bra röst. Fler som sjunger bättre idag, men tråkigare låtar. Synd. Svenska låtskrivaren Elias Näslin har ändå lyckats hyfsat. Till skillnad från Vitryssland. De har verkligen en mycket märklig låt.

Bulgariens Kristian Kostov är vinnartippad och jag förstår varför. Inte min typ av musik, men det här skulle kunna vara årets vinnare. Ingen klockren röst tyvärr, men en låt och en sångare som kan tilltala många. Litauen bjuder istället på en ganska så märklig historia. Inte alls min grej. Grannlandet Estland bjuder istället på 80-tals pop och jag gillar den, trots att det är en spretig historia. Lite känns det om att Koit Toome och Laura sjunger två olika låtar och jag gillar Estlands Magnus Carlssons insats skarpt. Helheten blir konstig, men ändå ganska så trevlig.

 

Till final tippar jag:

Serbien

Makedonien

Nederländerna

Danmark

Norge

Irland

Schweiz

Bulgarien

Estland

Israel

 

De som spelar tror på dessa tio:

Bulgarien

Nederländerna

Danmark

Rumänien

Estland

Israel

Serbien

Ungern

Norge

Vitryssland

 

De tio finalisterna är:

Bulgarien

Vitryssland

Kroatien

Ungern

Danmark

Israel

Rumänien

Norge

Nederländerna

Österrike

 

Fem rätt för mig. Åtta för de som satsat pengar. Tur för mig att jag inte gjort det kanske.

 

 

 

Läs också:

Någon slags schlageryra

Jag är grymt kluven när det gäller Eurovision. En del av mig älskar spektaklet, medan en annan blir trött innan det ens börjat.

När semifinal 1 inleddes i Kiev satt hela familjen O i soffan. Mer eller mindre pigga och engagerade. De flesta höll sig vakna, men det var svårt ibland.

De svenska kommentatorerna får oss att fnissa. De tre ukrainska snubbarna känns väl lite krystade minst sagt, men de stör inte allt för mycket. I semifinalerna är det ju verkligen musiken som står i centrum.

Först ut är Sverige och Robin Bengtsson. Född 1990 alltså, vilket gör tant lite mer tantig och en aning åldersnojig. En och annan mer eller mindre gammal tant kan nog fastna för unge herr Bengtsson. Och tyvärr är de hemska löpbanden kvar. Inte min grej alls. Visserligen är det långt ifrån en dansare till sångare vi skickat till Kiev, så se fyller kanske en funktion. Det lät bra ändå och rösten höll. Sämre producerat än i Sverige dock. Kameravinklarna sitter sådär.

En sak jag inte fattar är varför så många skickar en likadan låt som vann året innan. Samma låt lär inte vinna två år i rad. Georgiens låt var till exempel mer än lovligt tråkig. Lite Bond-vibbar som kanske kan locka någon, men mest tråkigt mespampig. Sjunga kan hon dock, det måste jag tillstå.

Att Australien är en del av Eurovision kan tyckas märkligt, men jag tycker att de tre låtar de hittills tävlat med har varit riktigt bra, speciellt Guy Sebastians från 2015. Årets bidrag är bra för att vara ballad och trots att sångaren Isaiah darrar lite på rösten berör han ordentligt. En favorit.

Albanien bjuder också på en ballad och jag håller på att somna. Inte kul någonstans. Lite känns det som oändliga tre minuter. En av ungarna undrar varför hon skriker så och ja, det kan man undra.

Belgien skickar en skräckslagen Blanche, med en röst som jag gillar skarpt. Däremot är det nästan smärtsamt att titta på henne. Stackars lilla nervösa sjuttonåring. På radio kommer den nog att funka bra tror vi. Det är en fin låt.

Slavko från Montenegro ”sveper in som glittrig storm”, säger Måns Zelmerlöw och det behövs för att lätta upp stämningen. Galet och uppsluppet. Klockrent efter alla sega låtar. Det här funkar tycker jag, men alla i familjen håller inte med. Koreografin lockar till skratt och frågan är om det är meningen.

Norma John från Finland tävlar med Blackbird. Vackert och stämningsfullt. En av de bästa balladerna hittills, men det känns inte som ett klockrent tävlingsbidrag. Lite för långsamt.

Lite svårbegripligt är Azerbadjans bidrag. Mycket Cranberries över musiken och en man med hästmask som dansar loss på en stege roar grabbarna O. Någon kanske röstar på detta spektakel, men för mig är det ganska obegripligt. Kanske hade det varit bättre att bara lyssna och inte titta.

Portugal är Lottas favorit och Salvador Sobral kan helt klart sjunga. En gammaldags jazzschlager som går rakt in i hjärtat. Men vinnare? Det känns otroligt, men otroliga saker har skett förr. Kan monster från Finland vinna, borde en excentrisk portugis kunna göra det. Skrällvarning helt klart.

Grekland så med Demi och två svandansare. Mycket ska man se. Ännu en hyfsad låt dock och en lite skön musikalschlagerkänsla som övergår i hysterisk eurodisco. Då trappar sångerskan rösten och vi frustar av skratt åt svandansen. Minnesvärd, men inte av någon bra anledning,

Kasia från Polen bjuder på ännu en ballad. Svensk låtskrivare, skön röst, men ingen bra låt. Bondvibbar ännu en gång. Segt. Tur att man kan blogga under tiden. Svantemat går dessutom igen i sångerskans märkliga klänning.

Moldavien och epic sax guy med vänner. Ännu en märkligt koreograferad låt, men en av de bästa låtarna trots det. I alla fall enligt grabbarna O. Blunda och lyssna är det som gäller alltså. Till final borde den gå, med tanke på alla sega nummer.

Islands sångerska Svala är cool med vinden i kläderna låter helt okej om än med mycket märklig text och bättre sång än rap. Jag är kluven och har gärna fel, men tror tyvärr inte på Island.

Tjeckiens sångerska imponerar och jag gillar låten ganska mycket. Smörig, men trevlig och ganska behaglig att lyssna på. Det måste väl ändå gå bättre än tidigare för Tjeckien och final istället för taxfree-shopen för Martina Bárta.

Cypern + Hovig + G:son = SANT en låt som liknar hur många andra som helst och skulle göra sig perfekt om man vill tränabody pump. Annars funkar den väl sådär. Men ja, vidare går den nog.

Armeniens bidrag är en synthdoftande etnoballad med lite Frozen-vibbar och då menar jag Madonnas låt, inte Elsas film. Knäppa låtar med eld på scenen går inte sällan hem och det här kan funka. Frågan är bara om kombinationen eld och ballad vinner röster två år i rad.

Musikalballad från Slovenien är näst sist av kvällens bidrag. Jag får verkligen krupp på alla mer eller mindre ointressanta och sega bidrag. Den här här helt klart till de sämsta. Pekoral. Visst kan han sjunga, men det är så överdrivet och teatraliskt. Tydligen populärt, så jag får väl tippa på en finalplats för Omar Naber.

Och så slutligen Lettland och Triana Park. Unikt helt klart. Sångerskan har riktigt udda stil och det kan bli både flipp och flopp. Att sticka ut är nog ändå bra. Eller? Det kan vara för knäppt.

Tio av arton låtar går vidare. Jag hoppas och/eller tror på (utan inbördes ordning)

Sverige

Australien

Montenegro

Portugal

Moldavien

Tjeckien

Cypern

Armenien

Slovenien

Lettland

 

Oddsen säger att följande tio går vidare:

1. Portugal

2. Armenien

3. Sverige

4. Azerbajdzjan

5. Grekland

6. Belgien

7. Australien

8. Finland

9. Polen

10. Moldavien

 

Vi får se om jag eller spelarna har mest rätt.

Vilka tror du på? Någon favorit?

 

Uppdatering

Följande tio gick till final från semifinal 1:

 

Moldavien

Azerbajdzjan

Grekland

Sverige

Portugal

Polen

Armenien

Australien

Cypern

Belgien

 

Sex rätt för mig och nio för spelbolagen …

Läs också:

Håller en tumme för våra gamla elever

Idag är det dags för deltävling två i årets melodifestival och jag håller tummar och tår för Dismissed som tävlar med låten Hearts Align skriven av Ola Salo och Peter Kvint. De har alla gått på estetiska programmet på Lerums Gymnasiet, visserligen innan jag började arbeta där, men jag har väldigt många kollegor som är stolta idag. Även jag blir helt varm i hjärtat av deras egna stil och tänker att det är estetelever när de är som bäst. Egensinniga, mångsidiga och unika. Här kan du se en kort snutt från framträdandet. Precis som Ola Salo själv säger verkar låten och bandet verkligen vara en bra kombo. Dismissed låter inte som The Ark, men det är ändå naturligt att just de framför Salos låt.

Nyfiken på fler låtar? Det här är min favorit.

Visst hade det varit coolt om Dismissed kunde ta sig direkt till final, men får man tro genrepspubliken blir det inte så, men väl en plats i andra chansen.

Läs också:

När hjärtat är med …

Igår var en oväntad stjärna på besök i Göteborg, nämligen Dawood Sarkhosh, en av de största artisterna från Afghanistan. Min kollega Rahmat Rahimi och hans fru Azada Najafi hade själva bekostat konserten, tillsammans med David Nilsson, enhetschef på Mölndals kommun. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med själv, men jag är säker på att många av mina elever var där och att de hade en fantasisk kväll. Alla biljettintäkter går till välgörenhet, för att stötta unga kvinnor som utbildar sig till sjuksköterskor i Afghanistan. Läs mer om konserten här och här.

 

 

Läs också:

En hälsning till Trump

Idag svär Donald Trump presidenteden och blir då USA:s 45:e president. Jag väljer att uppmärksamma det med en sång som egentligen skrevs till George W Bush, men utan tvekan är passande nu också. Här kan du läsa texten.

Läs också:

Vi ska ta över världen

I våras sjöng mina elever musik av Laleh, medan andra stod på scen i skolans cabaré, med manus skrivet av en av dem. Mina elever. Så mäktigt. Eftersom jag är världens blödigaste fröken grät jag en skvätt när de sjöng Goliat av Laleh. De sjöng att de skulle ta över världen och jag tänkte att de skulle göra något bra.

Nu ser jag en konsert med Laleh på Svt och trots att jag brukar avsky barnkörer finner jag symboliken rörande. Det är de som ska ta över världen, bli stora och mäktiga, göra jorden hel. Jag tror på dem. Det måste vi göra. De är modigast. Det vet jag.

 

Läs också:

Hair på Göteborgsoperan

img_4230

I våras såg jag Hair på Bio Roy tillsammans med några bokklubbs- och tillika bokbloggarvänner. Då var det sing-a-long till Milos Formans film från 1979 som gällde. Idag gjorde grabbarna O sitt premiärbesök på Göteborgsoperan och deras uppsättning av Hair i regi av Rikard Bergqvist. Jag har sett musikalen förr, men då i London på originalspråk och var en aning orolig över översättningen och huruvida texterna skulle funka på svenska. Svaret är att det gick bättre än förväntat. Vissa låtar tappade en del, som titellåten Hair, medan andra blev minst lika vackra, som den svenska versionen av Easy to be hard. I musikalen är det verkligen musiken som står i centrum och handlingen är ganska tunn. I just den här versionen upplever jag att den är ännu mer fragmentarisk än de brukar vara, eller så handlar det bara om att jag har filmen i för färskt minne.

Här tar en grupp ungdomar över en galleria och det är en hel del fokus på droger och sex, men mindre på krig än i andra versioner jag sett. Möjligen är det så att rädslan för att faktiskt bli inkallad i krig är minimal för oss här och nu. Istället blir kriget som något diffust skrämmande. Mer fokus läggs på det normbrytande, men det fanns å andra sidan redan i originalet, mer ur ett klassperspektiv än som nu i en lek med sexualitet och könsroller. Det är en gigantisk, brokig och färgsprakande ensemble som tar plats på scen och alla är riktigt bra, både på sång och dans. Musiken har fått en modern edge, bandet är tajt och speciellt blåsarna tillför ett skönt gung. Vi satt väldigt nära scenen och såg dem dessutom på nära håll. En fördel när det gällde just att se, men ljudet hade säkert varit bättre en bit längre bort. Nu blev det väl mycket bas och det var ibland svårt att höra vad sångarna sjöng.

Göteborgsoperans uppsättning av Hair har moderniserats rent musikaliskt och fonden är en annan än i 60-talets versionen. Handlingen har minimerats och egentligen skulle jag säga att det är mer av en konsert än en musikal. En väldigt bra konsert förvisso, men jag saknade filmens mer utvecklade dramaturgi.

Läs också:

Robert Smith 24 år senare

När The Cure spelade i Göteborg senaste, i september 1992, missade jag konserten trots att jag hade biljetter. Syrran hade någon viktig handbollsturnering och jag ville inte gå själv. Igår lyckades vi så få till en dejt med Robert Smith, 24 år senare.

Jag lyssnade massor på The Cure under högstadiet och gymnasiet. Någonstans efter Bloodflowers tappade jag bort dem lite, men jag återvänder med jämna mellanrum. Bäst tycker jag om The head in the doorKiss me, kiss me, kiss me och Disintegration, som kom precis under den tid jag älskade dem som mest. När håret var svart och jag frossade i deppig musik. Just de suggestiva i de mer melankololiska låtarna funkade kanske sådär live, medan de gladare fick i alla fall mig att vakna. De riktiga svåra fansen framför oss rörde däremot inte en min när alldeles för kända låtar som ”In between days” spelades, medan de var helt i (ett ganska introvert och lugnt) extas när gitarrerna malde på som bäst. Själv tyckte jag kanske att det blev väl långdraget då, men var väldigt nöjd med att få höra många favoriter.

Konserten startade 1984 med ”Shake dog shake” och drog sedan till 1989 och ”Fascination Street” från Disintegration. Första höjdpunkten för mig var ”A night like this” från The head in the door, ett av de första album av The Cure jag lyssnade sönder. Det var efter jag fått koll på hitsen på samlingsskivan Standing on a beach, en dubbel-LP som jag spelade sönder och senare ersatte med CD-versionen Staring at the sea. Just här lyfter konserten för mig och det håller i sig ett bra tag med låtar som ”Push”, ”Friday I’m in love” (då ser gubbarna framför helt oberörda ut), ”Boys don’t cry” (jag håller inte med GP:s recensent om att den skulle vara oinspirerad), ”Pictures of you”, underbara ”Love song” och en av mina största favoriter ”Just like heaven”. Därefter kommer de oändliga gitarrmaratonen, där drivet verkligen finns, men bandet mest verkar stå och spela för sig själva (och gubbarna framför). Men ja, det handlar väl om att ge alla vad de vill ha och det gör de verkligen. Många av låtarna är från de album som jag ser som en mellanperiod, men för vissa är de uppenbarligen höjdpunkten.

När bandet kommer in på scenen för den första av tre extranummerrundor med låtar från andra albumen Seventeen seconds, fortsätter det lite på samma sätt, fram till fantastiska ”A Forest” från . Då är i alla fall jag på banan igen.

Andra omgången extranummer innehåller två favoriter: ”Lullaby” och ”Never enough”, men det är sedan det händer. När the Cure kommer ut på scenen för sista gången denna kväll spelar de (mycket oväntat) ”The Lovecats” från Japanese Whispers.  Dags att dansa loss alltså och när den följs av ”Hot! Hot! Hot!”, ”The Caterpuillar” (total älsk på den), ”Let’s go to bed” (fantastisk!), ”Close to me” (ännu mer fantastisk) och slutligen ”Why can’t I be you?” (eufori).

Ungefär så. 

Kanske hade The Cure 24 år tidigare haft lite mer energi, men jag tyckte de visade rejäl spelglädje under större delen av denna monsterkonsert. Robert Smiths röst håller och jag är riktigt glad att jag äntligen fått höra honom och resten av bandet live.

 

 

Läs också:

Några boktips till schlagerartister

Carolina bjöd i veckan på 10 utvalda boktips till schlagerartister, bland annat råder hon Frans att läsa Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag tänkte hänga på med några tips till av artister som uppträder idag.

Den tippade vinnarlåten framförs av Sergey Lazarav från Ryssland och jag säger framförs, inte sjungs av en anledning. Om låten You are the only one vinner handlar det mer om framförandet snarare än låten som vinner.

Texten handlar om någon som sångaren älskar, men som verkar ha försvunnit. Som här:

Wont ever give up cause you’re
Still somewhere out there
nothin’ or no-one’s gonna keep us apart
Breakin’ it down but i’m still gettin’ nowhere
wont stop – hold on

 

Det gör att jag vill tipsa Lazarav om Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskade om gammal kärlek som aldrig glöms bort. Sorglig, men bra.

En av mina favoriter ikväll är Amir från Frankrike med J’ai cherché och nu kan jag knappt någon franska och får gå på den engelska delen av texten, men titeln blir på engelska I searched och den här översättningen är förhoppningsvis korrekt.

Raderna nedan får mig att tänka på Flint och Joesbury i Sharon Boltons böcker:

Along our injuries and our flippancies
It’s when we completely lose our faith
That we find a lost paradise inside ourselves

 

Dags för dem att leva efter det där paradiset och för Amir att läsa om dem.

Boktipset till Dami Im, som tävlar för Australien med låten Sound of silence, handlar inte om texten, utan om Tyskland. Det är nämligen ett av länderna där finalen kan hållas om Australien vinner. Hon får därför läsa Upptäckten av currywursten av Uwe Timm.

Vet ni, jag nöjer mig här. Carolina, hur kom du på tio stycken?

 

Läs också:

« Older Entries