Jag gillar fotboll och jag gillar Zlatan. Jag gillar hans kaxighet, hans ibland överdrivna uttalanden och faktum är att jag också gillar att han inte alltid gör det som förväntas av honom. Hade han gjort det, skulle han troligen aldrig varit Zlatan med hela svenska folket. Som han själv konstaterar skrivs det inga böcker om de snälla killarna i MFF:s pojklag, men på den tiden var det deras regler som gällde. Det mest hjärtskärande i hela boken är när föräldrarna skriver protestlistor för att få bort honom från laget. Hur det kändes för denna lilla kille som redan var så annorlunda och utanför.
Jag grips av skildringen av en tuff barndom. Om hur kriget i Jugoslavien påverkar pappan och får honom att dricka om möjligt ännu mer. Om mamman som jobbar häcken av sig, men som knappast kan erbjuda en trygg uppväxtmiljö. Om styvsystrarna som knarkar och om en familj som aldrig glömmer. Sviker du så är du som utsuddad, så är det bara.
Zlatan glömmer inte heller. Han glömmer inte föräldrarna i MFF, inte hur Hasse Borg svek, inte hur journalisterna skrev skit och fejkade en kontaktannons, inte hur han lämnades åt sitt öde i Ajax, eller blev näst intill mobbad av Guardiola i Barcelona och utslängd ur landslaget av Lars Lagerbäck. Inte heller glömmer han hur Roland Andersson stöttat honom, hur kompisen Maxwell funnits med sedan tiden i Ajax, hur Mourinho peppat honom eller att Erik Hamrén gav honom ett förtroende. Zlatan glömmer inte. Det är tydligt.
Måste man gilla fotboll för att uppskatta boken om Zlatan? Både ja och nej. Berättelsen om den lilla, arga pojken från Rosengård kan läsas av alla, men det är grymt många namn att hålla koll på när killen växer upp och börjar spela fotboll i Europa. Väldigt många namn, många matcher och många mål. Jag har återupplevt en massa fotbollsminnen och det tycker jag ger läsningen ännu ett perspektiv. Visserligen finns det en gedigen rollista i inledningen av boken, men det är ändå mycket att hålla i huvudet kan jag tänka.
Är det en taskigt skriven bok? Det har klagats på språket i boken om Zlatan. Jag håller inte med. Språket funkar utmärkt trots, eller kanske tack vare, allt talspråk. Zlatans röst går igenom och det är precis så det ska vara. Det finns ett genomgående bra budskap, var dig själv även om det kostar, och en ständigt pågående diskussion om vad som egentligen är rätt och fel.
Är det synd om Zlatan? En fråga som kom upp på vår bokcirkel i tisdags. Är han fortfarande den rädde, utsatta killen? Jag tycker inte det. Jag tycker att han verkar ha landat. Visst har han formats av att initialt ha sett sig själv som ett offer, men han tycks inte gömma sig bakom det längre. Att han träffat en tjej som Helena är även efter läsningen obegripligt, men jag gillar att han så tydligt säger att han vill prioritera familjen.
Jag tänker att vi som är vuxna borde fundera mer över hur mycket vi tillåter. Måste alla stöpas i samma form? Nu var Zlatan själv knappast en ängel utan både bråkig och kriminell. Det värsta var dock när han blev utplockad till en stödlärare och att denna dessutom följde honom runt skolan. Det kändes. Ibland kanske det som vi tror är hjälp inte alls är det. Hur gör vi istället?
Raka rör verkar funka på Zlatan. Det ska vara klart vem som bestämmer, men det ska finnas en förståelse för individen. Respekt kan visas på olika sätt. Just nu har vi en ny elev i klassen, en av alla som behöver testa gränser och som har svårt för att någon annan bestämmer. En som tycker att man som elev kan säga vad som helst om en lärare “börjar”. Igår räckte det att jag sa “slå upp s. 152″ så lät jag tydligen arg och visade då ingen respekt. Respekt går åt två håll. Det vet Zlatan, men det visste han inte från början. Det är också tydligt att det inte är lätt att undvika konflikter med någon som är övertygad om att hela världen är emot honom. Detta gäller inte bara Zlatan och min elev, utan många, många andra. Jag har gått ronder mot många av dem. Oftast med gott resultat och med gott resultat menar jag inte att jag bestämmer och de håller käft, utan att vi hittat en ömsesidig respekt och förståelse för varandra.
Det som slår mig är att Zlatan trots allt tar ansvar för sina handlingar, han vet vad som är rätt och fel, men ibland skiter han i vilket. Han gör också klart att det krävs en massa jobb för att nå dit man vill. Ingen annan kommer att göra jobbet. Det är ett bra och viktigt budskap.
Jag hade stor behållning av boken om Zlatan och jag är glad att jag läste den. Jag tror att det är en bok som många kan uppskatta, men ett visst fotbollsintresse är som sagt bra att ha.
Johannes on 
