Zlatan är Zlatan

Jag gillar fotboll och jag gillar Zlatan. Jag gillar hans kaxighet, hans ibland överdrivna uttalanden och faktum är att jag också gillar att han inte alltid gör det som förväntas av honom. Hade han gjort det, skulle han troligen aldrig varit Zlatan med hela svenska folket. Som han själv konstaterar skrivs det inga böcker om de snälla killarna i MFF:s pojklag, men på den tiden var det deras regler som gällde. Det mest hjärtskärande i hela boken är när föräldrarna skriver protestlistor för att få bort honom från laget. Hur det kändes för denna lilla kille som redan var så annorlunda och utanför.

Jag grips av skildringen av en tuff barndom. Om hur kriget i Jugoslavien påverkar pappan och får honom att dricka om möjligt ännu mer. Om mamman som jobbar häcken av sig, men som knappast kan erbjuda en trygg uppväxtmiljö. Om styvsystrarna som knarkar och om en familj som aldrig glömmer. Sviker du så är du som utsuddad, så är det bara.

Zlatan glömmer inte heller. Han glömmer inte föräldrarna i MFF, inte hur Hasse Borg svek, inte hur journalisterna skrev skit och fejkade en kontaktannons, inte hur han lämnades åt sitt öde i Ajax, eller blev näst intill mobbad av Guardiola i Barcelona och utslängd ur landslaget av Lars Lagerbäck. Inte heller glömmer han hur Roland Andersson stöttat honom, hur kompisen Maxwell  funnits med sedan tiden i Ajax, hur Mourinho peppat honom eller att Erik Hamrén gav honom ett förtroende. Zlatan glömmer inte. Det är tydligt.

Måste man gilla fotboll för att uppskatta boken om Zlatan? Både ja och nej. Berättelsen om den lilla, arga pojken från Rosengård kan läsas av alla, men det är grymt många namn att hålla koll på när killen växer upp och börjar spela fotboll i Europa. Väldigt många namn, många matcher och många mål. Jag har återupplevt en massa fotbollsminnen och det tycker jag ger läsningen ännu ett perspektiv. Visserligen finns det en gedigen rollista i inledningen av boken, men det är ändå mycket att hålla i huvudet kan jag tänka.

Är det en taskigt skriven bok? Det har klagats på språket i boken om Zlatan. Jag håller inte med. Språket funkar utmärkt trots, eller kanske tack vare, allt talspråk. Zlatans röst går igenom och det är precis så det ska vara. Det finns ett genomgående bra budskap, var dig själv även om det kostar, och en ständigt pågående diskussion om vad som egentligen är rätt och fel.

Är det synd om Zlatan? En fråga som kom upp på vår bokcirkel i tisdags. Är han fortfarande den rädde, utsatta killen? Jag tycker inte det. Jag tycker att han verkar ha landat. Visst har han formats av att initialt ha sett sig själv som ett offer, men han tycks inte gömma sig bakom det längre. Att han träffat en tjej som Helena är även efter läsningen obegripligt, men jag gillar att han så tydligt säger att han vill prioritera familjen.

Jag tänker att vi som är vuxna borde fundera mer över hur mycket vi tillåter. Måste alla stöpas i samma form? Nu var Zlatan själv knappast en ängel utan både bråkig och kriminell. Det värsta var dock när han blev utplockad till en stödlärare och att denna dessutom följde honom runt skolan. Det kändes. Ibland kanske det som vi tror är hjälp inte alls är det. Hur gör vi istället?

Raka rör verkar funka på Zlatan. Det ska vara klart vem som bestämmer, men det ska finnas en förståelse för individen. Respekt kan visas på olika sätt. Just nu har vi en ny elev i klassen, en av alla som behöver testa gränser och som har svårt för att någon annan bestämmer. En som tycker att man som elev kan säga vad som helst om en lärare “börjar”. Igår räckte det att jag sa “slå upp s. 152″ så lät jag tydligen arg och visade då ingen respekt. Respekt går åt två håll. Det vet Zlatan, men det visste han inte från början. Det är också tydligt att det inte är lätt att undvika konflikter med någon som är övertygad om att hela världen är emot honom. Detta gäller inte bara Zlatan och min elev, utan många, många andra. Jag har gått ronder mot många av dem. Oftast med gott resultat och med gott resultat menar jag inte att jag bestämmer och de håller käft, utan att vi hittat en ömsesidig respekt och förståelse för varandra.

Det som slår mig är att Zlatan trots allt tar ansvar för sina handlingar, han vet vad som är rätt och fel, men ibland skiter han i vilket. Han gör också klart att det krävs en massa jobb för att nå dit man vill. Ingen annan kommer att göra jobbet. Det är ett bra och viktigt budskap.

Jag hade stor behållning av boken om Zlatan och jag är glad att jag läste den. Jag tror att det är en bok som många kan uppskatta, men ett visst fotbollsintresse är som sagt bra att ha.

Läs också:

När den man väntar på inte kommer

30 oktober 1998 vaknade jag upp till nyheten att 63 ungdomar hade dött och många skadats i en brand på ett diskotek i Göteborg. Det var mitt under min slutpraktik sista terminen på lärarhögsskolan och på måndagen mötte jag ungdomar som befann sig ganska långt från de ungdomar som befann sig vid Backaplan. Få var direkt drabbade, men självklart var de berörda. Alla var berörda.

På ettårsdagen 1999 arbetade jag på en högstadieskola i Backa och där var läget ett helt annat. Många hade både släktingar och vänner som skadats i branden och årsdagen var självklart tung. Jag minns mest en kille som satt i minnesrummet hela dagen. Han hade varit på festen med gått ut för att käka och missade därmed branden. När han kom tillbaka möttes han av kaos och många av hans vänner dog. Den skuld han kände var bottenlös. Tänk om han bara frågat igen, tjatat lite mer, då hade kanske fler gått med och ätit och därmed räddats.

Tänk om.

I boken Jag kommer sen… berättas Johannas historia. Hon som sa precis så till sin förre pojkvän då han ville att hon skulle lämna lokalen med honom. Hon kom inte. Istället dog hon tillsammans med sin vän Gilda och jag undrar hur många gånger Antonio tänkt “tänk om…”.

Eva Wiklund är bokens författare, men mycket av det hon skrivit är Anne-Britt Söderbergs ord. Anne-Britt som är Johannas mamma, som efter branden var aktiv i BOA och bland annat guidade grupper runt i brandlokalen.

Jag är väldigt, väldigt kluven till den här boken. Delarna om branden och vad som egentligen hände är intressanta och viktiga att föra vidare. Att använda en anhörig som berättare är på många sätt lyckat. Det är lätt att förstå sorgen och blir mer personligt. Samtidigt är det så mycket som inte tillför historien något, som alla turer kring Anne-Britts män. Jag förstår att det personliga livet har betydelse för hur man hanterar en kris, men hade föredragit en bok som mer fokuserade på Johanna. Några sidor in i berättelsen insåg jag att jag haft Tomas i skolan under hans sista år på högstadiet. Det gör att berättelsens personliga delar trots allt känns enklare att ta till sig.

Och så språket då, ett ganska enkelt och taffligt sådant skrivet i presens och varken sakligt eller personligt. Det positiva är att det är enkelt och att många kan läsa boken, men det är ingen litterär upplevelse alls.

Helt klart fyller Jag kommer sen… en viktig funktion och jag är glad att jag läste den, trots det haltande språket berörde den bitvis väldigt mycket.

Läs också:

Kanske ska läsa ändå

Biografier och memoarer är inte riktigt min grej. I alla fall brukar jag alltid hävda det, men det finns faktiskt bra undantag i denna ibland väldigt tråkiga genre. Mest populär just nu är Zlatan Ibrahimovics bok Jag är Zlatan som säljer som smör. Tydligen bättre än Harry Potter.

Kanske blir det årets julklapp? Jag har tidigare konstaterat att böcker om denna kan få många att läsa, som annars inte läser böcker. Lite skeptisk är jag kanske själv, men samtidigt skulle det vara kul att läsa om landets just nu störste fotbollsspelare. Sex guldbollar talar för sig själv.

Kul förresten att Lotta Schelin vågade skämta lite med honom på fotbollsgalan i måndags och skönt att han kunde ta det.

Säga vad man vill, men grabben är en förebild på många sätt. För min del får det nog bli ett e-bokslån från biblioteket, men inte just nu.

Läs också:

Förlåt, men jag förstod inte bättre

 

Visst finns det ett officiellt hyckleri. Alexandra Pascalidou har mött det och i sin bok Bortom mammas gata, som nu kommit i en nyutgåva med ett nytt efterord av författaren, beskriver hon sitt liv. Ett liv som utställningsobjekt i Rinkeby, där det ofta dök upp journalister och politiker för att visa hur himla politiskt korrekta de var. De fotograferades på de rätta platserna, med några söta barn och lämnade sedan förorten för sin vanliga vardag.

I den grekiska klassen fick eleverna veta att de kunde göra allt och bli allt. Snart kom någon käck vikarie och tog ur dem dessa dumma och naiva tankar. Skulle de bli läkare? Hur tänkte de då?

Hur tänkte den vuxne som ansåg sig ha rätt att krossa barnens drömmar? Hur tänker de vuxna som gör det dagligen? Klart barnen ska ha drömmar och klart att de ska få all hjälp de kan för att kunna nå dem. Jag är noga med det som lärare, att först hjälpa mina elever att våga ha drömmar och sedan få dem att kämpa för dem. Kanske blir de inte just det de tror idag. Inte heller jag drömde som tonåring om att bli lärare, men det blev så ändå och det funkar för mig. Poängen är att ingen försökt tala om för mig att jag inte kan nå mina mål, snarare tvärtom. Samma känsla vill jag att mina elever ska ha, trots att många av dem redan stämplats som förlorare av samhället.

Tyvärr måste jag erkänna att jag ibland irriterat mig på Alexandra Pascalidou och tyckt att hon tar lite väl mycket plats. Jag skäms för det så här i efterhand, men skulle troligen inte tänka tanken nu. Jag vågar säga att jag vet det. Tänk vilken cool människa som har styrkan att kämpa så för det hon tror på att inte ens idioter som hotar henne får vinna. Vilken soppa med nynazisterna och de av Aftonbladet fabricerade hoten. Vilken puckojournalist och vilken galen chefsredaktör som hade mage att stötta honom.

Förlåt Alexandra, men jag hade dålig koll på den här historien. Just då hade jag fullt upp med att festa runt i Göteborg och leva livet. Jag förstod inte riktigt, utan köpte medias bild av dig som för kaxig och för jobbig.

Det är så mycket som upprör mig i den här boken. Den ständiga rasism som Alexandra möter gör mig vansinnig. Är det fortfarande så här? Har det blivit bättre eller tvärt om värre att vara invandrare i Sverige? Möter mina elever denna galna diskriminering? Hur kan jag stött dem?

Att använda en ung invandrartjej som lockbete och sedan ge de tunga positionerna till svenskar, att säga sig vilja stötta och sedan motarbeta, att aldrig acceptera fullt ut. Det är vidrigt. Visst är det författarens syn på det hela vi får oss till livs, men hur andra ska kunna förklara bort det som skett har jag svårt att förstå.

Något som dock gör mig lite arg är kängan till dem som hälsar på hennes städande pappa endast för att behålla sin politiskt korrekta fasad. Måste det vara så? För mig är det självklart att hälsa på alla som finns på min arbetsplats. Skitsamma varifrån de kommer eller om de är lärare, rektor, städerska eller vaktmästare. Vad är alternativet? Att ignorera?

Bortom mammas gata var ett impulsköp som jag är glad över. Jag skulle önska att den kaxiga journalisten lämnade kokboksträsket och kom tillbaka igen. Du får ta hur mycket plats du vill. Och texterna kommer mina elever att få läsa i höst. Inte alla, men ett urval. Det finns mycket jag skulle vilja diskutera med dem, både de som kommit till Sverige nyss och de som är födda här.

 

 

 

 

 

 

Läs också:

Om äktenskap och rädsla

I nöd och lust tar vid där Elizabeth Giberts succébok Lyckan, kärleken och meningen med livet slutar. Eller rättare sagt en tid därefter. Elizabeth bor i USA med Felipe en sjutton år äldre man från Brasilien som hon träffade på Bali. De har varit tillsammans i två år och har ett både stabilt och lyckligt förhållande. Då Felipe blir utvisad ur landet för att han haft för många tillfälliga visum ställs allt verkligen på sin spets.

Kravet för att han ska få stanna i landet är att han och Elizabeth gifter sig, men först måste de båda utredas och under den tiden får Felipe inte befinna sig i USA. Utredningen kan ta många månader och de beslutar sig för att resa tillbaka till Asien för att vänta in beslutet där.

Elizabeth, som  i början av Lyckan, kärleken och meningen med livet precis genomgått en riktigt hemsk skilsmässa vill absolut inte gifta sig igen. Felipe har även han varit gift tidigare och är ärligt talat inte heller speciellt sugen på det. Han är dock en ganska okomplicerad typ och menar att det bästa är att göra som myndigheterna vill och sedan leva sitt liv som de själva vill.

Elizabeth får istället panik och börjar läsa allt hon kommer över om äktenskap. Jag känner igen sättet att ta sig an en kris och försöka bearbeta sin rädsla, men ändå känner jag ibland att hon är mer än lovligt hysterisk. Då jag väntade vårt första barn läste jag också allt jag kunde komma över för att kunna teoretisera allt och därmed uppnå ett lugn. Det hjälpte för stunden, men allt går definitivt inte att läsa sig till.

För tio år sedan, långt innan ungarna var påtänkta, gjorde jag och maken (som inte var make då) en resa som bland annat gick till Vietnam och Laos. Jag läste därför med glädje de passager som handlade om invånarna i norra Vietnam och deras syn på äktenskap, samt berättelserna från Luang Prabang som är en fantastiskt plats. Just intervjuerna med människor från helt andra kulturer än den vi lever i är spännande. Det unga laotiska paret Keo och Noi är till exempel helt fantastiska. Vissa delar av den teoretiska och inte minst religiösa genomgången hade jag kunnat vara utan, men mycket är dock väldigt roligt att läsa.

Kvinnans brist på rättigheter i många äktenskap går som en röd tråd genom boken. Gilbert funderar kring kvinnorna i sin närhet och vad de fått offra för sin familj. Hon berättar om sin mamma som hade en karriär på gång som sexualrådgivare, men som inte kunde åka på en tvådagarskonferens då barnen var sjuka och maken inte kunde tänka sig att vara hemma från sitt jobb. Mamman offrade istället sin karriär och förblev hemmafru.

Jag gillar historien om kinesiska kvinnor som under 1800-talet tydligen kunde ingå äktenskap med avlidna män, så kallade spökgiften,  och på så sätt få möjlighet att starta företag och leva ett självständigt liv.

Gilbert ägnar också mycket tid åt samkönade äktenskap och diskuterar bland annat teorin från Platons Symposium om hur människorna hela tiden letar efter sin förlorade hälft. Hon funderar också kring hur det kan komma sig att så många faktiskt kämpar för att få möjlighet till något så dammigt och konservativt som att gifta sig i kyrkan.

Isadora Duncan lär ha sagt ”en intelligent kvinna som läser äktenskapskontraktet och sedan ingår äktenskap förtjänar alla konsekvenser” och det är nog precis de möjliga (och omöjliga) konsekvenser Gilbert är rädd för. Hon vill vaccinera sig mot allt ont som skulle kunna hända i förhållandet med Felipe genom att undvika äktenskap. Lite lugnad blir hon av det faktum att även fiskmåsar skiljer sig och hittar nya partners och att deras andra äktenskap ofta håller livet ut.

Om du, som Elizabeth är stressad inför att behöva gifta dig, kan detta mycket väl vara den perfekta boken för dig. Gilberts bok är en trevlig exposé över äktenskapets historia och en del är riktigt intressant. Det är en bok att vika hundöron i, men inte nödvändigtvis en bok att läsa i ett svep. Jag var lika kluven till Gilberts första bok, men den återkommer jag till i tanken ganska ofta. Kanske blir det så även med I nöd och lust.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-21

Nu finns I nöd och lust i pocket utgiven av Bonnier Pocket.

Läs också:

Stillsam bok om sorg

När Roger Rosenblatts vuxna dotter plötsligt dör bestämmer sig han och hans fru att tillfälligt bosätta sig hos sin svärson för att stötta honom och barnen. Att rosta bröd är hans berättelse om hur det är att helt förändra sitt liv och att försöka leva vidare trots sorg och saknad. Med vuxna barn ser livet ut på ett sätt, men nu blir Roger och hans fru Ginny småbarnsföräldrar igen. Vi finns svärsonen Harris, men i hans sorg blir det omöjligt att fixa både sitt liv och sina barn.

Många gånger känner sig Roger helt oförmögen att göra något vettigt för familjen och förlitar sig därför på en sak han verkligen är bra på, nämligen att rosta bröd. Han ger också “dagens ord” till barnbarnen vid frukostbordet, något jag tycker är lite gulligt. Ginny går in i det nya livet med liv och lust. Roger beundrar henne mycket och ser med både glädje och sorg hur hon blir en del av mammagruppen kring barnen.

Jag tycker att Roger är väldigt orättvis mot sig själv om han tycker att det är det enda vettiga han kan tillföra, men samtidigt förstår jag den maktlöshet han måste känna. Hur går man vidare efter att ens dotter dött? Hur lever man ett liv i hennes hus och ser hennes barn växa upp, när det borde vara hon som är där.

De tre barnen hanterar sorgen på olika sätt och kanske är det de små sakerna de gör och säger som berör mig mest. Värst är det när Sammy lägger sig på golvet där Amy ramlade ihop. Det visar så tydligt hur mycket han funderar kring vad som hänt och det faktum att han tvingats se sin mamma ligga där livlös. Lillgrabben James anpassar sig rätt väl, men visst saknar han sin mamma och systern Jessie är så förnuftig och samlad att det gör ont i mig. Kanske är hon lik sin morfar.

Under läsningen känns det ibland som om Roger stängt av alla känslor. Hans  språk är många gånger mekaniskt och sakligt. Det förmedlar ingen känsla, men det är ändå tydligt att känslorna finns där i allra högsta grad. Han verkar kämpa för att behålla sitt lugn, pendlar till sitt arbete, skriver det som ska skrivas och gör det som krävs av honom, men lever han?

Jag stänger också av alla känslor när något blir för jobbigt och hatar verkligen att bryta ihop och gråta offentligt. Arg kan jag bli, det har jag inga problem med, men tårar fixar jag inte. Kanske är det därför som jag och Roger inte går riktigt ihop. Hans saklighet sprider sig till mig och boken väcker inte de känslor den borde vecka. Kanske är det ett fall av “det är inte du, det är jag”, då jag verkligen tror att detta är en bok som många kommer att bli väldigt gripna av.

Jag hade dock lite svårt att ta till mig den ganska röriga och nedtonade berättelsen. Rörig dels för att händelserna inte presenteras alls kronologiskt, men mest för att personerna beskrivs så lite. Jag har svårt att få ihop alla ögonblicksbilder och alla släktingar och vänner.  Att rosta bröd är en bra bok, men ingen fantastisk sådan. För mycket känslor och sentimentalitet kan förstöra en berättelse, men i det här fallet hade det inte skadad med lite mer känslor, för självklart måste de finnas där. I överflöd.

Läs också:

När kvinnan inte räknas

I boken 40 piskrapp för ett par byxor berättar den sudanesiska journalisten Lubna Ahmad Al-Hussein om sin kamp för frihet.  Tillsammans med 14 andra kvinnor blev hon 2009 arresterad av sedlighetspolisen av en enda anledning -hon bar ett par byxor. Som kvinna i Sudan har du stora krav på dig att leva exakt så som landets orimliga sharialagar kräver. På männen ställs inte alls samma krav. Sedan president Omar al-Bashirs statskupp 1989 har Sudan förvandlats från ett land som höll på att utveckla en viss jämställdhet, till en diktatur där sharialagarna blir mer och mer absurda.

Lubna Ahmad Al-Husseins bok börjar med händelsen som kan ge henne 40 piskrapp i straff. Därefter beskriver hon sitt liv som kvinna i Sudan, ett land som varit och är hårt drabbat av krig och konflikter. Vi får sedan följa Lubnas liv genom korta nedslag. Hon utbildar sig, med vissa hinder på vägen, till journalist.

Det är inte så att Lubna Ahmad Al-Hussein är en bitter manshaterska. Hon skyller inte på Sudans manliga befolkning, men hon ifrågasätter starkt den tolkning av islam som landets ledare själva tagit fram. Tolkningar som de flesta skulle säga är helt uppåt väggarna.

Jag känner igen berättelser om hur kvinnor lever ett begränsat liv. En av mina somaliska elever berättade att hon inte ens kunde gå på andra sidan gatan från en pojke. Det var för intimt och då ansågs hon lössläppt. En annan har bara spelat fotboll inomhus (och lyckats bli grymt duktig).

Lubna Ahmad Al-Hussein är journalist och har arbetat inom FN. Det märks på sättet hon skriver. Jag skulle här vilja tillägga ett tyvärr. Det opersonliga och kortfattade språket gör nämligen att jag inte grips så mycket av den här historien som jag borde. Allt är så sakligt beskrivet att jag har svårt att engageras helt. Dessutom inser jag att mina kunskaper om Sudan är pinsamt dåliga, vilket säkert bidrar till att läsningen försvåras.

Lubna är en så fantastiskt fascinerande och modig kvinna och hennes historia borde spridas till alla. Vi behöver nämligen få perspektiv på våra egna liv och inse att världen behöver förändras. Historien är bra och viktig det råder det ingen tvekan om. Jag önskar dock att den hade förpackats lite bättre. Oavsett språket tycker jag dock att du ska läsa den här boken.

Läs mer om vad som egentligen hände här och här.

Läs också:

Han den där Bingo

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om  biografier och hur få av dem jag läser eller ens vill läsa. Jag gav också exempel på böcker jag absolut klarade mig utan. En av dem var En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér och Hugo Rehnberg.

Jag och min stor käft.

Dagen efter dök det upp en kommentar och ett mail från Bingo och ett erbjudande om ett exemplar av boken. Jag är som ni kanske vet barnsligt svag för utmaningar och tackade självklart ja till boken. Den kom några veckor senare med en trevlig hälsning i.

Egentligen har jag ingen relation till Bingo alls. Han har varit en något speedad och ibland rätt irriterande figur som snackat sex i tv. Någon gång har jag tänkt att han borde vara smartare än han visat med tanke på vad han faktiskt lyckats åstadkomma. Jag kan inte påstå att jag imponeras över foton på hel- eller halvnakna blondiner med silikontuttar, men ett namn har han helt klart gjort sig.

Bingo förresten. Var tvungen att googla fram hans riktiga namn, som är Björn och dessutom få bekräftat att vi faktiskt är ganska jämngamla. Jag tog studenten 1993, han 1994. Han fixade sina betyg med hjälp av stulna centralprov och drog till Stockholm för att med en beundransvärd frenesi tjata sig till en assistenttjänst.

Boken börjar på Bingos 30-årsfest, eller egentligen efter då han slås av hur absurt hans liv är. Rummet är fullt av brudar som kör en orgie och på dörren knackar hans inhyrda Mini-me och undrar var han ska sova.

Det finns något desperat i Bingos sätt att leva, samtidigt kan jag inte låta bli att beundra hans initiativförmåga och hans totala fokusering på att bli något stort. Kanske för att imponera på sin pappa, som förutspår att han ska misslyckas totalt i livet.

Det började med en gigantisk affisch på Anna Nicole Smith på pojkrummet. Därefter verkar hans liv varit fullt av blondiner. Tydligen har han upptäckt de flesta silikonbrudar som figurerat i diverse dokusåpor de senaste åren. Eller fel, ingt nu utan då Big Brother var som störst och Carolina Gynning stegade ut som vinnare. Hon är förresten en av all blondiner som figurerar i boken som jag faktiskt kan relatera till. En cool tjej som inte verkar ha förstått innebörden av ordet lagom. Bingo fotar dem alla, har sex med de flesta, bor med några och gifter sig i Las Vegas med en. Kärlekslivet som det beskrivs ger mig definitivt ångest. Bingo verkar tro att han inte är någonting utan några blondiner som bihang och i boken upprepas gång på gång hur oansenlig han är och hur förundrad han är över all uppmärksamhet.

Till slut kom då kärleken på riktigt. Ja, dottern Nova fanns så klart redan innan, men i Katrin finner den osäkre Bingo äntligen något riktigt. Jag hoppas i alla fall det då den taniga fotografen med de stora tänderna, som inte vill annat än att bli älskad, faktiskt lyckades väcka mina sympatier.

Så tack Bingo, du höll  vad du lovade, det var en underhållande bok. Bättre språkligt än kändisbiografier brukar vara, men kanske lite väl mycket namedropping ibland. Boken är inte skriven för mig det är tydligt då den beskriver en värld som inte alls fascinerar mig. Många andra drömmer dock om att bli kända och då kan den säkert funka. Jag är glad att det inte är en enda lång glorifiering av kändislivet utan även innehåller en del kritik mot det och funderingar kring vad ett liv med sprit, droger och sex faktiskt kan innebära. Jag tycker fortfarande att jag hade rätt. Jag hade nämligen helt klart överlevt utan den här boken, men nu har jag läst den och jag överlevde även det.

Läs också:

Om krigets lärdomar

”På vinden ligger det högar med tidningar, brev och alla möjliga saker. Att stiga in där i mögellukten var som att stiga ner i det förflutna. Förr älskade jag att leka där, och som genom ett under blev vinden inte skadad av granaterna som träffade vårt hus. Jag ser mig omkring: leksaker, fotoalbum, en barnvagn, ett fotbollsspel, två cyklar… Hela min barndom finns inom dessa fyra väggar.”

Författaren Alexandre Najjar växte upp i Libanon och i Krigets skola återvänder han både till landet och till sin barndom. När han som vuxen återser de platser där han lekt som barn förflyttas han tillbaka till den tid då Libanon var märkt av krig. Ett krig som han menar är ovärderligt för honom som författare trots att han självklart önskat att han fått slippa genomlida det. Han liknar det vid en livets skola som format både honom och hans författarskap. Genom ögonblicksbilder låter han oss förstå hur det är att ha vuxit upp i krigets skugga, hur sorger och prövningar fått honom att uppskatta livet.

Det är en fin liten bok som på ett sätt berör mig väldigt, men som samtidigt känns för kort för att hinna beröra rejält. Jag hinner inte riktigt leva mig in i historien innan den tar slut. Därmed inte sagt att Krigets skola är annat än en bra bok. Om inte annat fick jag en större förståelse för mina elever som nästan alla har vuxit upp i krig. Jag är imponerad över att de kan leva så normalt som de kan, men jag förstår att de lärt sig uppskatta lugnet som freden innebär på ett helt annat sätt än jag någonsin kan.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-14 Jag satte betyg 3 då, men det här är en bok som stannat kvar.

Läs också:

Bra? Jag vet inte

Läste just ut Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert som en kollega rekommenderade mig att läsa. Jag är väldigt splittrad till boken, den var på ett sätt rätt seg, på sina ställen löjligt amerikansk, men samtidigt rätt så bra.

Boken består av tre delar som utspelar sig i tre länder Italien, Indien och Indonesien. Jag gillade indonesiendelen bäst. Den gav mig en riktig längtan efter att resa själv. Inte just till Bali, var inte jätteförtjust i ön. Jag längtade dock efter den sköna tillvaro man kan ha på en långresa. Inga tider att passa, få saker inplanerade, inga andra att ta hänsyn till, ingen stress. Underbart!

Delen om Indien var också ganska spännande, men det blev lite väl religiöst på sina ställen. Italiendelen var visserligen småtrevlig, men rätt seg.

Är det en bra bok? Jag vet inte. Den är inte dålig, men jag kan tänka mig att det är en bok som man ska läsa vid rätt tillfälle. Liz har just skilt sig och åker ut på en långresa för att hitta sig själv. För andra i samma situation kan den säkert vara jättebra! För mig var den okej, men inte mer.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-03-20

Det märks att det är ett tidigt inlägg då det inte direkt är uttömmande. Nu när det gått ett drygt år sedan jag läste boken, måste jag säga att den fastnat rejält. Jag återkommer ofta till den i tanken och svaret på frågan i rubriken blir så här i efterhand definitivt ja. Jag ser fram emot filmen med Julia Roberts i huvudrollen och Tuva Novotny i en biroll. Den engelska titeln är så mycket bättre Eat, pray, love där eat står för Italien, pray för Indien och love för Indonesien. Undra om det är en slump att alla länder börjar på I som I (jag)?


Fast Tube by Casper

Läs också: