Category Archives: Memoarer & biografier

Att träda in i ett stängt land

97816024_For_atkunlevmsg_12935

Under sommaren har jag lyssnat på Yeonmi Parks självbiografi För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet. Nordkorea är ett land jag inte visste något om och vissa saker blev rena aha-upplevelser. Som att landet hamnade i kris efter järnridåns och Sovjetunionens fall, då många allierade försvann. Jag hade inte tänkt tanken, men det egentligen helt självklart. Det stängda landet, som försöker isolera sina invånare och lyckas rätt väl, skulle inte ta emot hjälp från några andra länder än de som delar deras politiska ståndpunkt.

Jag visste inte heller, även om jag kunde ana, hur mycket ledaren betyder för nordkoreaner. Hur lögner om dennes och föregångarnas övermänsklighet påverkar undersåtarnas liv. Det är ironiskt att kommunismen inte tillåter religion, men istället skapar en minst lika stark tro på en näst intill gudomlig ledare.

För Yeonmis föräldrar är Kim Jong Un stor, men ändå hamnar de i klammeri med rättvisan. Fadern är fängslad långa perioder och även modern sätts i läger. De ägnar sig åt smuggling, men bara för att överleva. I Nordkorea finns absolut ingenting, inte ens mat för dagen. Beskrivningen av de svarta potatisarna och annat som vi inte ens skulle ge våra djur, visar tydligt hur svårt många nordkoreaner har det. En scen fastnade hos mig. Det är när Yeonmi och hennes syster ska hälsa på sin mamma och har med mat, som de sedan äter upp på vägen för att de inte kan hejda sig. Flickorna lämnas ensamma långa perioder, då deras föräldrar frihetsberövas.

Att fly från Nordkorea är inte lätt. Systern Eunmi ger sig iväg först och när Yeonmi är 13 år flyr också hon och hennes mamma med hjälp av flyktingsmugglare över den frusna Yalufloden. Målet är Sydkorea, men det går inte bara att vandra över gränsen dit. Istället hamnar de i Kina och livet där är både våldsamt och fattigt. Via Mongoliet tar de sig sedan till Sydkorea, men det tar flera år.

Yeonmi Parks bok är läsvärd, men inget litterärt storverk. Innehållet är intressant och jag får veta en del om Nordkorea som jag tidigare inte visste. Lite känns den dock som en ganska enkelt skriven BOATS, vilket å andra sidan betyder att många unga skulle kunna uppskatta den. Jag är glad att jag läste För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet trots den något bristande litterära kvaliteten.

Läs också:

En dag med Elvis

Skamlös musik & bleknande bläck är en riktig tegelsten om Elvis Costello av Elvis Costello. Så fort dagens måsten är avklarade tänker jag börja läsa.

img_3734.jpg

Läs också:

Påminnelse om aktuell bok

Det-riktiga-landslaget1-300x459 (1)

Hjärtat började klappa redan under nationalsången och än så länge (det har gått en kvart) spelar svenska landslaget riktigt bra. Oavsett resultat i dagens match har de gjort en fantastisk turnering, men visst skulle det sitta fint med ett guld.

Dagen till ära vill jag påminna om Det riktiga landslaget av Moa Svan. Så här skrev jag om den när den var alldeles färsk:

Ju mer jag läser i Mia Svans bok, desto mer förbannad blir jag. Det blir så pinsamt tydligt hur stor del av fotbollsuppmärksamheten som herrarna får trots att de, som Svan påpekar, inte har spelat ett stort mästerskap på många år och dessutom inte har mer än ett drygt 20 år gammalt brons att skryta med. Missförstå mig rätt, jag älskar att titta på fotboll, men Svan har en rejäl poäng då hon påpekar att de största stjärnorna finns i det riktiga landslaget. Hon lägger fram bevis på bevis för varför det är Pia Sundhagens landlag, inte Erik Hamréns dito, som är det riktiga landslaget. Det är Lotta Schelin som gjort flest mål och Therese Sjögran som gjort flest landskamper. Det handlar inte om Anders Svenssons bil eller Zlatan Ibrahimovics taskiga inställning till sina kollegor i det riktiga landslaget, inte heller om svenska fotbollsförbundets kassa bortförklaringar, utan om att riktigt bra idrottsutövare inte får den uppmärksamhet och cred som de förtjänar.

Hela inlägget hittar du här.

Det känns som att det vänder nu. En OS-final för Sverige, för svenska landslaget är vad det talas om nu. Inte damlandslaget. Inte för att det är något fel med damer, men äntligen känns det som att de här ruskigt duktiga fotbollspelarna faktiskt är det riktiga landslaget. Klart är i alla fall att mina barn fått nya idoler att lägga till Lotta Schelin.

Nu håller vi tummarna för en medalj av den ädlaste valören.

Läs också:

På insidan, men inte alltid mitt i

9789100121914

Under många veckor, kanske till och med månader lyssnade jag av och till på Eva Franchells bok Väninnan: Rapport från Rosenbad. En bok om hennes vänskap med Anna Lind, men kanske framför allt om rollen som hennes medarbetare och senare andras medarbetare i Regeringskansliet under de totalt 14 år hon befann sig där. Det är en spännande exposé genom svensk 90-talspolitik och hur de första åren på det nya millenniet ändrade mycket både här och i världen. Anna Lind knivhöggs och dog 2003, den 11 september, detta ödesdigra datum. Eva Franchell var med där på NK, som så ofta vid väninnans sida.

Eva Franchell har mycket information från insidan av Rosenbad och hon tecknar ett komplext porträtt av Anna Lind, men också av Göran Persson och hans närmaste män. För ja, de flesta var män och de få kvinnor som nådde ända in i det innersta hade det inte alltid lätt. Vi får information om agerandet kring stora katastrofer som Estonia och tsunamin i Thailand, men också om valstrategier och politiska beslut. Ibland redogörs tydligt för hur vissa, som Mona Sahlin och Laila Freivalds, offras för att andra ska kunna gå vidare.

Ibland blir det dock lite överdrivet och osannolikt familjärt. Franchell kan omöjligen veta vilka samtal som pågick bakom stängda dörrar och att då redogöra för repliker, som med all sannolikhet är påhittade, känns nästan löjligt. Det gör att förtroendet för författaren minskar och det är synd. Till största delen är dock Väninnan: Rapport från Rosenbad en intressant bok som ger oss tillträde till helt nya rum. Inte minst är porträttet av Anna Lind en bra blandning av politik och personliga minnen. Hon växte enormt i mina ögon och då var jag ändå positiv redan innan.

Läs också:

Att vara hjältinna

mal_ungdomcyk_11906

Vi har tema hjältar och hjältinnor på Kulturkollo i veckan och idag efterlyser jag kvinnor som tillåts vara hjältinnor även i historieböckerna. I min frustration letade jag igår efter en bok om hjältinnor och fastnade för en bok om och av Malala Yousafzai. Malala -Flickan som stod upp för rätten att gå i skolan och förändrade världen av Malala Yousafzai och Patricia McCormick vänder sig till yngre läsare och jag är glad att denna viktiga historia nu finns tillgänglig även för dem. Det är en långmäld berättelse om en ovanlig flicka och inte minst en ovanlig pappa. Egentligen är det de vill ganska självklart, att även flickor ska få gå i skolan. Malalas pappa drev flera skolor dit även flickor var välkomna och när talibanerna mer och mer kom att kontrollera Swatdalen, blev hans skolor mer och mer kontroversiella.

Fokuset på viljan att utveckla mer och lära sig saker i skolan är stort och det är viktigt för våra barn att inse hur priviligierade de verkligen är. Det är också nyttigt att få läsa om det fantastiska med Pakistan, inte bara eländet. Malalas kärlek till sitt land är stor och sorgen över att behöva lämna det ännu större. Att hon lever, trots att hon blev skjuten och att hon har ett nytt hem i Storbritannien gör henne självklart tacksam, men det har också medfört en hel del ansvar.

Det är tydligt i boken om Malala att hennes pappa var en viktig orsak till att hon fick utbilda sig och att hon levde ett liv som hon faktiskt kunde påverka själv. Även i boken De förklädda flickorna i Kabul står det klart att vägen till jämställdhet mellan könen går via vettiga pappor, som satsar lika mycket på sina döttrar som de gör på sina söner.

Malala -Flickan som stod upp för rätten att gå i skolan och förändrade världen är en bra och viktig bok, inte helt lättläst, men den borde funka bra på mellanstadiet. Malala är verkligen en riktigt hjältinna och samtidigt en ganska vanlig flicka. Det är en bra kombination.

Läs också:

När biografier förstör

söderberg

Hjalmar Söderberg är en av mina absoluta favoritförfattare. Om någon tvingar mig att välja en favoritbok blir det Den allvarsamma leken, som trots att den kanske inte drabba mig lika hårt när jag läste om den för något år sedan, är det ändå en fantastisk bok. Jag tycker också väldigt mycket om Doktor Glas och många av hans noveller är bland de bästa noveller som skrivits.

Nu när Kulturkollo har verklighetsvecka tänkte jag förbereda mig genom att läsa boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof. Det borde jag kanske inte gjort. Det är liksom svårt att beundra Hjalmar Söderberg så mycket längre och då har jag ännu inte kommit till den passage som Anders Q Björkman varnar för här. I sin bok hävdar Johan Cullberg och Björn Sahlin att Söderberg fick sin fru Märta inspärrad för sinnessjukdom, trots att hon inte kanske var vansinnigt jobbig, men inte vansinnig. Han gjorde det för att bli fri att gifta om sig. Jag tycker kanske att det gör honom vansinnig och har svårt att läsa vidare, men tar några sidor i taget med målet att läsa ut boken.

Kanske är det vad som skrämmer mig med biografier, att sanningen som avslöjas inte alltid är den en vill ha. Jag får se om det någon gång blir ett regelrätt inlägg om Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof och om den blir utläst.

Läs också:

Det är fredag, feministisk fredag.

9789100580001

Har just ätit rödtunga och druckit ett glas vin. På altanen är det fortfarande varmt och jag sitter där med en bok om fascinerande kvinnor, som tyvärr fått allt för lite uppmärksamhet.

Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott, har stått på min läslista i en halv evighet. Äntligen har jag börjat läsa och jag är fast. Vilka förebilder de är kvinnorna kring Fogelstads folkhögskola. Mycket troligt skulle de själva inte kalla sig feminister, men sällan har jag läst om kvinnor som spelat så stor roll.

Trevlig läshelg på er alla. Jag planerar att läsa järnet i helgen, det har blivit allt för lite av den varan de senaste veckorna.

 

Läs också:

Känner du dina föräldrar?

Pappa-2

Det har gått tre år sedan Ester Roxbergs pappa berättade att han hellre ville vara Ann-Christine. Att han inte var den person som dottern trodde han var. Nu skriver hon om Åke som blev Ann-Christine och sorgen över att på ett sätt förlora sin far, men ändå inte. Frustrationen är stor i Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine, men också kärleken.

Det är en fragmentarisk och vacker bok som Roxberg har skrivit. Jag tycker om att följa hennes tankar om Åke, hennes osäkerhet på vad deras förändrade relation ska innebära och oron över hur allt ska bli. Åke är präst och jag fascineras över den acceptans som trots allt finns, trots att det självklart höjs skeptiska röster. Jag förstår Esters oro över att det är Ann-Christine som ska dyka upp då de ska äta lunch. Elakt kan tyckas, att inte acceptera. Men ärligt att erkänna att det kan vara svårt.

Jag funderar över hur jag själv skulle reagera om jag fick veta en stor hemlighet av min mamma eller pappa. Något livsomvälvande. Självklart hade jag inte slutat älska dem, men formen för kärleken kanske skulle se annorlunda ut, eller i alla fall förändras under en period. Vi har en bild av vilka våra föräldrar är och det är inte konstigt att vi då hamnar i kris om den bilden visar sig vara felaktig.

När jag ser Ann-Christine på Skavlan är min första tanke att hon är fin. Åke var en konservativ gubbe, säger hans dotter och det är väldigt märkligt att de pratar om någon som inte finns i rummet, men ändå är där. Det är också intressant att få Ann-Christines syn på hur Åke inte längre var rätt utsida för henne. Hur rädd hon var för att berätta. Hur fel det blev, hur luddig han var. Det tog några dagar innan dottern förstod vad han egentligen ville säga. Det var ett dödsbesked menar hon och det är brutalt, men säkert sant. Hon erkänner att hon var egoistisk och det är modigt. Nu har Ester slutat sörja pappa Åke. Ann-Christine är noga med att berätta att hon inte haft någon dubbel personlighet, utan nu är den hon är och alltid har varit.

Sebastian Lönnlöv på Litteraturmagazinet tycker att det är synd att hon inte verkar ha accepterat Ann-Christine och fortsätter att använda han då hon talar om sin pappa. Att det då är för tidigt att skriva boken. Jag förstår tanken, såren är på många sätt fortfarande vidöppna, men jag kan tänka mig att Roxberg bearbetade sin nya familj då hon skrev. Det är en modig bok på många sätt och jag är glad att den skrivits. Kanske gör den att vi faktiskt talar om transsexuella och transvestiter. Vi gjorde det till exempel på ett släktkalas idag. ”Vi är inte ovanliga, vi finns”, säger Ann-Christine och det behöver vi tala mer om. Hennes barn får fortfarande kalla henne pappa och för barnbarnen är hon morfar. Men hon är inte Åke.

Läs också:

En mänsklig hjältinna

Leymah Gbowee tilldelades Nobels fredspris 2o11 och nu har hon, tillsammans med Carol Mithers, skrivit boken Tillsammans är vi starka om kampen för fred i Liberia. Jag måste erkänna att jag visste pinsamt lite både om Gbowee själv och situationen i Liberia. Detta gjorde att läsningen blev extra spännande.

Det är intressant hur Gbowee framställer sig själv. Hon ser sin betydelse, men visar sig samtidigt vara otroligt ödmjuk. Ingenting hade blivit gjort om hon inte samarbetat med andra, både kvinnor och män. Egentligen trodde nog ingen, utom möjligen hennes pappa, att hon skulle bli något stort. Inbördeskriget i Liberia bröt nämligen ut samtidigt som hon tog sin studentexamen 1989 och universitetsstudierna blev det ingenting av. Istället blev det barn och man som tog hennes tid. Att kalla hennes man elak är dessutom en rejäl underdrift. Att Gbowee vågar berätta om sin underlägsenhet gör att historien blir ännu starkare. Det står helt klart att det inte finns någon räkmacka som ens befinner sig i närheten av Leymah Gbowee, istället är det mot alla odds som hon lyckas rädda ens sig själv.

Tillsammans är vi starka är en lättläst och engagerad berättelse om en kvinna som offrar riktigt mycket för sitt land. Hennes barn blir uppfostrade av hennes syster, alkoholen dövar känslan av ensamhet och underlägsenhet, men till slut når hon sitt mål – ett Liberia i fred. Jag är grymt imponerad av Leymah Gbowee och de andra kvinnorna som kämpar så hårt för detta. Männen må vara de som ingår i de officiella förhandlingarna, men de vitklädda kvinnorna ser till att påverka och bidrar starkt till att Liberia och Afrika får sin första kvinnliga statschef i Ellen Johnson Sirleaf.

Tyvärr berättar Gbowee inte bara om mäns förtryck av kvinnor, utan också om den interna kvinnokamp som tyvärr är så vanlig, inte bara i Liberia, utan över hela världen. Det är då skit att kvinnor aldrig kan kämpa tillsammans, utan istället kämpa emot varandra.

Leymah Gbowee är en stor förebild på många sätt, men ingen övermänniska. Istället är hon en vanlig kvinna med fel och brister som bestämt sig för att förändra världen. Det är riktigt, riktigt coolt. Jag tycker att du ska läsa om henne du också då hennes historia förtjänar all spridning den kan få. Detta trots att det kanske inte är ett litterärt mästerverk.

Idag träffas Bokbubblarna och då ska vi prata afrikanskt. Jag hann knappt börja och packar därför ner några afrikanska böcker i juni månads bokkasse.

 

 

 

Läs också:

Zlatan är Zlatan

Jag gillar fotboll och jag gillar Zlatan. Jag gillar hans kaxighet, hans ibland överdrivna uttalanden och faktum är att jag också gillar att han inte alltid gör det som förväntas av honom. Hade han gjort det, skulle han troligen aldrig varit Zlatan med hela svenska folket. Som han själv konstaterar skrivs det inga böcker om de snälla killarna i MFF:s pojklag, men på den tiden var det deras regler som gällde. Det mest hjärtskärande i hela boken är när föräldrarna skriver protestlistor för att få bort honom från laget. Hur det kändes för denna lilla kille som redan var så annorlunda och utanför.

Jag grips av skildringen av en tuff barndom. Om hur kriget i Jugoslavien påverkar pappan och får honom att dricka om möjligt ännu mer. Om mamman som jobbar häcken av sig, men som knappast kan erbjuda en trygg uppväxtmiljö. Om styvsystrarna som knarkar och om en familj som aldrig glömmer. Sviker du så är du som utsuddad, så är det bara.

Zlatan glömmer inte heller. Han glömmer inte föräldrarna i MFF, inte hur Hasse Borg svek, inte hur journalisterna skrev skit och fejkade en kontaktannons, inte hur han lämnades åt sitt öde i Ajax, eller blev näst intill mobbad av Guardiola i Barcelona och utslängd ur landslaget av Lars Lagerbäck. Inte heller glömmer han hur Roland Andersson stöttat honom, hur kompisen Maxwell  funnits med sedan tiden i Ajax, hur Mourinho peppat honom eller att Erik Hamrén gav honom ett förtroende. Zlatan glömmer inte. Det är tydligt.

Måste man gilla fotboll för att uppskatta boken om Zlatan? Både ja och nej. Berättelsen om den lilla, arga pojken från Rosengård kan läsas av alla, men det är grymt många namn att hålla koll på när killen växer upp och börjar spela fotboll i Europa. Väldigt många namn, många matcher och många mål. Jag har återupplevt en massa fotbollsminnen och det tycker jag ger läsningen ännu ett perspektiv. Visserligen finns det en gedigen rollista i inledningen av boken, men det är ändå mycket att hålla i huvudet kan jag tänka.

Är det en taskigt skriven bok? Det har klagats på språket i boken om Zlatan. Jag håller inte med. Språket funkar utmärkt trots, eller kanske tack vare, allt talspråk. Zlatans röst går igenom och det är precis så det ska vara. Det finns ett genomgående bra budskap, var dig själv även om det kostar, och en ständigt pågående diskussion om vad som egentligen är rätt och fel.

Är det synd om Zlatan? En fråga som kom upp på vår bokcirkel i tisdags. Är han fortfarande den rädde, utsatta killen? Jag tycker inte det. Jag tycker att han verkar ha landat. Visst har han formats av att initialt ha sett sig själv som ett offer, men han tycks inte gömma sig bakom det längre. Att han träffat en tjej som Helena är även efter läsningen obegripligt, men jag gillar att han så tydligt säger att han vill prioritera familjen.

Jag tänker att vi som är vuxna borde fundera mer över hur mycket vi tillåter. Måste alla stöpas i samma form? Nu var Zlatan själv knappast en ängel utan både bråkig och kriminell. Det värsta var dock när han blev utplockad till en stödlärare och att denna dessutom följde honom runt skolan. Det kändes. Ibland kanske det som vi tror är hjälp inte alls är det. Hur gör vi istället?

Raka rör verkar funka på Zlatan. Det ska vara klart vem som bestämmer, men det ska finnas en förståelse för individen. Respekt kan visas på olika sätt. Just nu har vi en ny elev i klassen, en av alla som behöver testa gränser och som har svårt för att någon annan bestämmer. En som tycker att man som elev kan säga vad som helst om en lärare ”börjar”. Igår räckte det att jag sa ”slå upp s. 152” så lät jag tydligen arg och visade då ingen respekt. Respekt går åt två håll. Det vet Zlatan, men det visste han inte från början. Det är också tydligt att det inte är lätt att undvika konflikter med någon som är övertygad om att hela världen är emot honom. Detta gäller inte bara Zlatan och min elev, utan många, många andra. Jag har gått ronder mot många av dem. Oftast med gott resultat och med gott resultat menar jag inte att jag bestämmer och de håller käft, utan att vi hittat en ömsesidig respekt och förståelse för varandra.

Det som slår mig är att Zlatan trots allt tar ansvar för sina handlingar, han vet vad som är rätt och fel, men ibland skiter han i vilket. Han gör också klart att det krävs en massa jobb för att nå dit man vill. Ingen annan kommer att göra jobbet. Det är ett bra och viktigt budskap.

Jag hade stor behållning av boken om Zlatan och jag är glad att jag läste den. Jag tror att det är en bok som många kan uppskatta, men ett visst fotbollsintresse är som sagt bra att ha.

Läs också:

« Older Entries