Category Archives: Lyrik

En farlig favoritdikt

  By enligt O | 2011/08/02 - 12:59 | Lyrik
Leave a comment

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

 

När jag läste Litteraturvetenskap för sisådär hundra år sedan skrev jag en B-uppsats om Gustaf Frödings dikt En morgondröm. Jag analyserade dikten, kommenterade andras analyser och skrev också om det rabalder som dikten väckte.  Fortfarande hör denna då kontroversiella dikt till mina favoriter.

1896 funkade det sådär att skriva om sex på ett sådant sätt, medan vi idag knappt höjer på ögonbrynet. I DN  skriver Leif Zern om den upprättelse som Fröding fått efter sin död. Han skriver också om hur författaren tagit plats bland andra poeter i Siri Hustvedts bok The summer without men. En intressant artikel.

I år är det hundra år sedan Gustaf Fröding dog, vilket uppmärksammades av Jesper Högström här.

 

 

 

Läs också:

Har smakat lite på tre poeter

  By enligt O | 2011/07/14 - 15:27 | Lyrik
Leave a comment

Om Boktolvan är x2000 är mina andra läsutmaningar snarare gamla, långsamma ånglok och Lyrans resa kom jag aldrig vidare i. Ännu ska tilläggas, för det kan hända att jag hinner resa lite. Jag håller på att resa lite i förra resans spår och det funkar ju också.

En utmaning som kommit igång lite, trots att jag inte skrivit något om den är utmaningen som kommer att bli grymt viktig i höst. Jag tänker på Nobelprisutmaningen där tanken är att jag ska ha läst Nobelpristagaren 2011 innan han eller hon får priset. Eller rättare sagt innan han eller hon avslöjas av herr sekreterare.

Just denna utmaning gifter sig fint med min lyrikutmaning som handlar om att jag ska läsa minst en diktsamling varje månad. Nu har det blivit lite duttande och inte fullt så många böcker att skriva om och därför tänkte jag nu skriva lite om tre poeter jag stiftat i alla fall lite bekantskap med det senaste.

Först ut är en polsk poet som låg högt på vadslagningslistorna i höstas, Adam Zagajewski, vars Antenner i regn är hans fjärde som översatts till svenska och faktiskt egentligen ett urval dikter från hans tre senaste böcker. Jag har dock bläddrat och läst, då alla dikter inte fångat mig. Ska dock bläddra och läsa lite till. Det är vackert och många gånger intressant men lite väl spretigt för min smak.

Les Murray har jag dock fastnat för och jag vill väldigt gärna läsa mer. Då han kommer från Australien vore det kul om han prisades då endast Patrick White är den enda australiensaren som fått priset. Å andra sidan var White född i London, om än av australiensiska föräldrar, och Murray är född i Australien, men har skotska föräldrar. Nåja, bra är han i alla fall och att en gubbe ska få priset känns väl ganska så självklart tyvärr och i så fall hoppas jag på en poet. Det som talar emot honom är hans konservativa syn på världen. Dikterna jag läst är dock väldigt bra.

Jag har också börjat smaka så smått på Carol Ann Duffy, brittisk hovskald från Skottland. The world’s wife är bra, men väldigt gammaldags och jag får verkligen Shalespearevibbar. Har också införskaffat hennes New and Collected poems for Children, som jag är mycket nyfiken på. Lär återkomma till Duffy igen!

 

Läs också:

En samling coola dikter

  By enligt O | 2011/05/12 - 07:55 | Lyrik
Leave a comment

Jag skulle ha träffat Lina Ekdahl, eller i alla fall lyssnat till henne på en författarfrukost, men jag blev sjuk och missade hela kalaset. Med tanke på hur brutalt pinsam jag kan vara och också med tanke på att den jag skulle gått med är min mor som inte har några som helst verbala gränser, hade vi nog snott till oss en pratstund.

Men så blev det alltså inte. En bok köpte dock min ömma moder och vilken bok det var. Jag fick till och med en provläsning á  lá Ekdahl av mamma när boken överlämnades. Bra egentligen då jag tror att dessa dikter hade blivit ännu bättre om de lästs högt. Ibland läste jag dikterna högt för mig själv och då funkade de faktiskt ännu bättre.

Vad är det som skall utföras kom ut 2005 och är Lina Ekdahls fjärde diktsamling. En inte helt lättläst sådan. Eller väldigt lättläst, beroende på hur man ser det. Orden är enkla, rytmen är fantastisk, men budskapet förvirrande. Vad är det egentligen hon vill säga? Är det bara rytmen och orden, eller finns det något mer bakom? Hos mig väcks en hel del tankar och jag nöjer mig ibland med att läsa och njuta, vid många dikter stannar jag dock och funderar. Länge.

Jag gillar blandningen. Dikter som alla kan läsa och som man kan stanna vid så länge man vill. Det är bra dikter det.

Jag bjuder på några strofer av en mycket aktuell dikt:

 

låter

 

Krasch bang pang —

 

så låter det när narcisserna slår ut

när gullvivorna böjer sina huvuden

 

kabom —

 

så låter det när bofinken landar

 

krasch bang pang —

 

så låter det när granskotten

när syrenerna

när ormbunkarna rullar ut sina blad

 

krasch bang —

 

så låter det i maj månad

strax innan pingstens afton

sjuttiotusen människor

sjuttiotusen pannor mot marken

tätt sammanpackade

 

krasch bang bom —

 

rekordet i en volkswagen 1987

sexton stycken

tätt sammanpackade

 

tätt sammanpackade kan det gå

sjuttiotusen pannor mot marken

i hamnstaden Karachi

för fred

 

tätt sammanpackade kan det gå

arton personer i en svart volvo

på utflykt i Sandsjöbacka

förväntansfulla och glada

anno maj 2004

 

örat från en mus

hittat i en jordnötspåse strax utanför Dalsjöfors

dagen innan pingstens afton

[...]

 

Det är inte sällan absurt och väldigt roligt. Tänkvärt och okomplicerat på samma gång. Galet och samtidigt helt trovärdigt.

Skolans estetelever spelade sina examensföreställningar för några veckor sedan och en grupp bjöd på Lina Ekdahls pjäs We love you so much som känns väldigt Lina Ekdahl. Helt sanslöst absurd, med ett allvarligt grundläge och en rolig yta. Vi skrattade åt det fruktansvärda. Kanske ännu mer då skådespelarna gick ur sina roller och var sig själva. Grälade om huruvida de skulle hinna avbryta för att dricka en kopp te, för att sedan återgå till den sorgliga och hemska pjäsen.

Jag har blivit ännu mer nyfiken på Lina Ekdahl nu och kommer definitivt att läsa mer av henne. Och ja, jag vet att jag ofta säger så när jag läst en bra bok och att jag sedan glömmer bort det. Jag nöjer mig alltså med att säga att jag vill läsa mer. Jag gillar nämligen Lina Ekdahl. Mycket.

Läs också:

Poesi när det är som bäst

  By enligt O | 2011/04/29 - 19:39 | Lyrik
1 Comment

Om någon fått för sig att poesi skulle vara töntigt kan denne någon inte lyssnat till Oskar Hanska. Estradpoeten fick många av eleverna på skolan att sitta klistrade idag. Synd att inte ännu fler slöt upp, men stämningen var ändå riktigt bra. Lika roligt som att lyssna till Hanska själv var det att höra modiga elever läsa sina egna dikter.  Flera hade skrivits under gårdagens workshop som Hanska höll i på vårt eminenta bibliotek.

Roligast var dikten som handlade om tankar man tänker när man har sex som man inte borde tänka. Från en idé av Johanna Koljonen tyligen. En liten papperslapp som vecklades ut till en riktigt lång lista och en dikt med ett driv som definitivt gjorde att alla var tvungna att lyssna. Om flickvännen som räknade prickar i taket och om alla rädslor som faktiskt rör sig genom hjärnan då de inte borde det. Precis efter den reste jag mig och gick och nej Oskar, det var inte för att jag blev chockad.

Oskar Hanska har vunnit SM i Poetry Slam flera gånger och blev också Nordisk mästare 2010. Jag tycker definitivt att du ska lyssna på honom om du får chansen! Jag har gjort det två gånger, förra gången i föreställningen Det tredje rummet och så nu. Riktigt, riktigt bra.

 

 

(Bild: Ludvig Duregård)

Läs också:

Två poeter

  By enligt O | 2011/04/23 - 13:04 | Lyrik
2 Comments

Babel födelsedagsfirade Tomas Tranströmer förra veckan. Jag firade lite för tidigt och glömde sedan hans födelsedag. Nu tar jag igen det med ett inlägg om honom och polaren Ko Un som en hyllning till dem båda.

Hur ser man ut om man gillar Tranströmer? Är han en gubbe som skriver för gubbar? Är det så att han älskats sönder? Att det inte längre går att läsa hans dikter utan att påverkas av allt som skrivits om honom?

Nej inte är han bara gubbarnas poet, utan även min. Han är översatt till 50 språk. Världens poet som nu fyller 80.

Jag gillar det som Alex Schulman säger, att Tranströmer är en inkluderande poet. Det är inte så jäkla märkvärdigt att läsa Tranströmers poesi. Det finns en yta, men också ett djup som man själv kan bege sig ner i om man vill.

Är faktiskt lite sugen på att läsa inte bara av honom, utan om honom i Tomas Tranströmer Ett diktarporträtt som Staffan Bergsten skrivit. Men mest av allt vill jag ha hans samlade verk som nu ges ut.

Det är få förunnat att kunna skriva poesi som han, men läsa den kan vi.

 

Paret


De släcker den vita lampan och dess vita kupa skimrar

ett ögonblick innan den löses upp

som en tablett i ett glas mörker. Sedan lyftas

Hotellets väggar skjuter upp i himmelsmörkret.

 

Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta papperet i en skolboksmålning.

 

Det är mörkt och tyst. Men staden har ryckt närmare

i natt. Med släckta fönster. Husen kom.

De står i hopträngd väntan mycket nära,

en folkmassa med uttryckslösa ansikten.

 

ur Den halvfärdiga himlen (1962)

 

Som en tablett i ett glas mörker, är inte det vansinnigt vackert? Jag älskar Tranströmers liknelser och metaforer. Möjligen är de två färgerna som möts lite banala, men det kan jag ta.

Jag älskar första strofen i Dagsmeja, också den ur Den halvfärdiga himlen:

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som

glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade — ett kilo vägde 700

gram inte mer.

 

Ko Un kallas “en av Tranströmers själsfränder” i Babel. Vilket fantastiskt arbetsrum/bibliotek han har. Otroligt produktiv är han dessutom. Språket väller fram, säger Ko Un och menar att han kanske inte är poet därför. 8000 dikter om personer han mött ingår i Maninbo, Tiotusen fotspår. De flesta dikter i samlingen Tiotusen fotspår och andra dikter kommer därifrån.

För den ovana lyrikläsaren är Ko Uns dikter bra. De är som små historier om personer, sydkoreaner som berättar landets historia. Här kan du höra honom tala om livets stora frågor.

 

Läs också:

En sonett på världsbokdagen kanske

  By enligt O | 2011/04/23 - 08:40 | Lyrik
2 Comments

En gång när jag hade en helt fantastisk klass (de har hänt många gånger, men just den här var exceptionell) testade några elever att skriva sonetter när vi hade lyriktema. Egentligen är sonetten en rätt häftig diktform. Så styrd, men så vacker.

Tydligen är sonetter inne igen, enligt Snälla poesiskolan i alla fall. Jag tänker dock främst på William Shakespeare och han har också fått ge namn åt en sorts sonett som inleds med tre strofer bestående av fyra rader och därefter  en tvårading. Den ursprungliga petrarciska består av två fyrradingar och därefter två treradingar. De ska rimma efter ett givet mönster där ABBA eller ABAB följs av CDC DCD eller CCD EED.

William Shakespeare har skrivit många fina sonetter och här är en av dem som rimmar, ABAB, CDCD, EFEF, GG:

 

To me, fair friend, you never can be old,
For as you were when first your eye I eyed,
Such seems your beauty still. Three winters cold
Have from the forests shook three summers’ pride,
Three beauteous springs to yellow autumn turn’d
In process of the seasons have I seen,
Three April perfumes in three hot Junes burn’d,
Since first I saw you fresh, which yet are green.
Ah! yet doth beauty, like a dial-hand,
Steal from his figure and no pace perceived;
So your sweet hue, which methinks still doth stand,
Hath motion and mine eye may be deceived:
For fear of which, hear this, thou age unbred;
Ere you were born was beauty’s summer dead.

 

En annan favorit är sonett 43 av Elizabeth Barrett Browning som rimmar enligt mönstret ABBA, ABBA, CDC, ECE. Om inte breath och faith ska rimma, men det tror jag knappast. Så kan det gå när man försöker presentera en teori. Vacker dikt är det hur som helst.

 

How do I love thee? Let me count the ways.
I love thee to the depth and breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For the ends of Being and ideal Grace.
I love thee to the level of everyday’s
Most quiet need, by sun and candle-light.
I love thee freely, as men strive for Right;
I love thee purely, as they turn from Praise.
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and with my childhood’s faith.
I love thee with a love I seemed to lose
With my lost saints, -I love thee with the breath,
Smiles, tears, of all my life! – and, if God choose,
I shall but love thee better after death.

 

Reglerna är som sagt många, men varierar en del. 14 rader ska de dock vara och versmåttet är jambiskt, vilket betyder att den består av jamber, tvåstaviga, stigande versfötter som alltså betonas på den andra, långa delen kort-lång. Detta ger ett skönt gung i texten.

En mer modern variant är denna av Malte Persson, som gör mig ännu mer sugen på att köpa hans nya diktsamling, som innehåller just sonetter. Varför tog jag bort den ur varukorgen vid förra hemklickandet av bokpaket?

 

BLOMSTERTID

(berusad sonett)

 

Vita dukar, in i svarta natten

Regn av kronblad glöder – glaset

rött

Rubiner, vinet, ögat återfött

Förstorat bakom glas och vatten,

speglar

Spända dukar; natten seglar

Sakta segrar glaset, nött

I ögon speglas trött men spänt

kalaset

Dörren reglas.

Sommar, socker, fyller skålar

Kylig tyngd är jäst och död och

smält:

En blomma blöder glöd i solens

strålar

 

Så vrålar världen gällt och målas

röd till slut,

När solens kronblad fällt sig,

slungat sina sista nålar

Och den tid nu kommer att

berusad rinna över, rinna ut…

Läs också:

Bekännelser att njuta av

  By enligt O | 2011/04/10 - 15:00 | Lyrik
4 Comments

Fredrik Lindströms bok Evolutionen och jag kommer inte överens har undertiteln Bekännelser. Jag läser, ofta med ett leende på läpparna. Ibland tar jag en paus och stirrar rakt ut i rymden. Någonting har fångat mig som kräver eftertanke. Inte sällan en riktigt häftig formulering.

Jag tycker om hur Lindström använder språket. Han leker utan att på något sätt minska sin respekt för det skrivna och för orden som inte alltid får så mycket uppmärksamhet.

Ibland är det absurt och roligt, som i Tjejkalas:

Tjejkalas

Livet ska gång på gång komma på oss att ha

varit på tjejkalas

och gått omkring

glada och pratiga

med gylfen öppen

och trott att alla skrattat

åt våra roliga anekdoter

och träffsäkra imitationer.

 

Livet ska alltid

ertappa oss

och få oss att rodna,

påminna oss om

vår egen begränsning

och vem som

står för kalasen.

 

Ofta är det vardagligt och de vardagliga metaforerna får mig att känna att det är just så här det är. Jag önskar bara att jag sagt det själv. Som den här om barn som växer och om de perfekta overallerna. Om att det så sällan funkar här och nu.

Här och nu

Barnets fodrade overall

i bävernylon

— alldeles för stor ena året

och redan

för trång

nästa säsong.

 

När den var perfekt

var vi någon annanstans,

mitt inne

i den djupaste sommaren,

gick inte att nå.

 

Det fulländade livet

angår egentligen

inte oss,

men dess omloppsbana

är så retfullt synlig

från jorden.

 

Jag blir mer och mer fascinerad av Fredrik Lindström ju mer jag hör och läser om och av honom. En synnerligen begåvad man som skriver helt sanslöst bra dikter. För den som inte är så van att läsa lyrik kan Lindström vara bra att börja med. Kanske ännu mer Jag är en sån som bara vill ligga med dig. I vilket fall som helst ska du läsa hans dikter och inte avfärda honom som en torr besserwisser från tv. Jag älskar visserligen även den torra besserwissern och njuter av hans anekdoter i På spåret. Gillar också hans böcker om språk som trots att de inte innehåller så mycket nytt, presenterar språkvetenskap på ett lite trevligare sätt än vi är vana vid.

Jag lånade Evolutionen och jag kommer inte överens på biblioteket, men måste nog ta och köpa den också. Det här är en bok att äga och återkomma till gång på gång.

Läs också:

Mer hyllning

  By enligt O | 2011/04/09 - 13:01 | Lyrik
2 Comments

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting var på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Tomas Tranströmer

ur ”Den halvfärdiga himlen” 1962

 


Fast Tube by Casper

Någon gång ska han få det nobelpris han förtjänar. Det hoppas jag verkligen. Idag fyller han 80 år och Lena Köster hoppas och tror att det skrivna ordet ska spridas så att våra barn kommer att vara med och fira hans 100 års dag.

Jag mötte Tomas Tranströmer för första gången 1996 då jag läste litteraturvetenskap på Göteborgs Universitet. Läraren var Gunnar D Hansson, också en bra poet. Vi lyssnade på en raspig lp-skiva där Tranströmer läste Östersjöar. En upplevelse utöver det vanliga.

Sedan dess återkommer jag ofta till Tomas Tranströmer och varje höst hoppas jag att den torsdag ska komma då de magiska orden uttalas “Årets nobelpris i litteratur tilldelas den svenske poeten Tomas Tranströmer”.

I veckan tilldelades han visserligen hederstiteln Professorns namn ”för en enastående författargärning som berikat både det svenska språket och världslitteraturen”. Alltid något.

Metaforernas mästare brukar han kallas Tomas Tranströmer och just det där med metaforer har tydligen varit kontroversiellt. Är det löjligt att använda mycket metaforer? Jag måste säga att jag inte tycker att löjlig och Tranströmer hör ihop. En bra metafor kan vara hur cool som hest.

Sorgegondolen är en favorit, som skrevs innan stroken som självklart förändrade hans liv. Nu ger Albert Bonniers Förlag ut hans samlade texter med titeln Dikter och Prosa 1954-2004. Om jag vill läsa? Skojar du?

Vad har du för relation till Tomas Tranströmer?

 

Läs också:

Lugnläsning pågår

  By enligt O | 2011/04/08 - 15:03 | Lyrik
Leave a comment

Jag håller på att läsa Kristina Lugns Dikter 1972-2003. En tjock sak som jag tycker är värd en ett sammanfattande inlägg.

Första samlingen om jag inte kom 1972 och den tar inte riktigt tag i mig. Den kallas “en stilsäker debut” och visst har Lugn en genomtänkt och personlig stil, väl utvecklad för en debutbok. Det är hårt, brutalt och inte sällan nattsvart. Om mannen som tar henne bakifrån och tar bit efter bit av henne, om gnället som hon inte förstår, om kärlek och om lögn. Dikterna andas stor rädsla och många av dem skrämmer mig i sin brutalitet. Ironin, som jag förknippar med Lugn, finns där med inte så mycket av den svarta humor som jag gillade i Hejdå, ha det så bra.

Egentligen har jag fel när jag säger att om jag inte inte tar tag i mig,då den väcker mycket känslor. Det finns dock få dikter jag känner att jag vill och måste återvända till.

Nu läser jag istället vidare i Till min man, om han kunde läsa.

Läs också:

Äntligen på väg

  By enligt O | 2011/04/01 - 08:38 | Lyrik
2 Comments

Tanken var att jag skulle följa med på Lyrans årliga resa runt jorden, men jag var ovanligt trögstartad och har först nu kommit iväg till resans första stopp som var Östeuropa.

För första gången har en poet fått vara värd på resan och inte vilken poet som helst, utan nobelpristagaren Wisława Szymborska. Hon är en favorit, men den lilla boken Här hade jag inte läst tidigare.

På bokens baksida kan man läsa att adverbet Här är typiskt för Szymborska, då “hennes dikter alltid är närvarande i nuet, hon värjer sig mot nostalgin och betraktar inte självklart minnet som en vän”. Hon är inte sällan ironisk och bitsk, vilket jag gillar skarpt.

Szymborskas dikter är ibland omedelbara och lockar fram en del lyriska leenden hos mig under läsningen, andra dikter bjuder på lite motstånd och behöver läsas ett par gånger innan de landar. Är det värt jobbet? Definitivt.

Titeldikten Här inleder boken och det är en rätt rolig genomgång av saker om finns här, som skämt, kaffekoppar, pirog och näsdukar för tårarna. Den här strofen gillar jag skarpt:

Livet på jorden betalar du inte dyrt.

För drömmar, till exempel, inte ett vitten.

För illusioner först när de är förlorade.

För innehav av kropp, endast med kroppen.

 

Jag älskar dikten En idé, som handlar om ett möte mellan en idé och en författare. Allt idén viskar i författarens öra tycker visserligen författaren är intressant, men det slutar med att författaren ger idén adressen till andra författare som bättre skulle kunna förvalta idén. En riktigt kul personifiering och dessutom en spännande inblick i författarskapets svårigheter. Även i dikten Mitt svåra liv med minnet blir minnet en person som författaren diskuterar om och kring. Kul idé som någon idé kanske viskat i Szymborskas öra.

Samtalet mellan en ung och en gammal Szymborska i Tonåring är riktigt bra. Den korta Skilsmässa är också tänkvärd. Jag är riktigt svag för den lek med konjunktioner som vi bjuds på. Icke-läsning om Proust verk är också en pärla. Den fick mig att skratta rejält. Ja, läsning bjuder inte på någon fjärrkontroll. Möjligen om man idkar slalomläsning. Identifiering däremot är ingen dikt att skratta åt, men den berör ordentligt. Om någon som kanske funnits på ett störtat plan och någon som kanske kommer att behöva identifiera sin älskade.

Mikrokosmos tillhör däremot en av de dikter som kräver mer av läsaren, i alla fall kräver den mycket av mig. Det är definitivt inte detsamma som att den är dålig. Tvärtom. Detsamma gäller Drömmar, som jag kanske behöver läsa ett par gånger till för att kunna tolka.

Kontentan av denna något snurriga snabbspolning av Här är att Wisława Szymborska är en riktigt läsvärd poet. Inte den enklaste, men inte heller direkt svårforcerad. Jag tycker mycket om hennes språk, hennes lek med ord och hennes härliga distans till det hon skriver om.

Lyran har självklart läst, då hon är vår reseledare, Violen har också hängt med på resan, liksom Anna.

 

 

Läs också: