Category Archives: Lyrik

Det är bara gudarna som är nya

I väntan på att jag ska få tid att läsa Johannes Anyurus nya roman De kommer drunkna i sina mödrars tårar läste jag debuten Det är bara gudarna som är nya. Återigen imponeras jag av Anyurus språk och känsla, som gör honom till en av Sveriges bästa, nutida författare. Anyuru tar oss med på en resa till förorten, men Illiaden som fond. Viskningar från Antiken syns överallt, men det är nutiden som fungerar som ett knytnävsslag i magen. Jag fångas av orden och stämningen. Det här är lyrik när den är som bäst.

 

”Vreden, gudinna besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar.”

 

Akilles är här ingen grekisk hjälte, utan en ängel från Buenos Aires. Han är fetare än någon annan och då i ordets nyare bemärkelse. Kanske har han också en ömtålig häl, en svaghet som får honom att förlora. Än så länge är han dock kung över förorten. Om det nu är en han. Kanske är det snarare en attityd. En symbol för den mask som alla verkar bära. Men han finns ändå Akilles, om än i en ny skepnad. Han är inte peliden, utan niggern, som gudinnan uppmanas besjunga. Kungen över förorten. Kanske.

Odysseus är däremot ingen kung, utan en pizzabagare med en pistol under disken. Allt är likadant och helt annorlunda. Anaforerna är många och Homeros diktverk skymtar ibland. Hjältarna är desamma till namnet. Det är bara gudarna som är nya.

Mödrarna finns där också, med tvätten i famnen. I parken spelar pojkarna fotboll. De kommer från olika länder, men bildar ett lag. Några andra ungar cyklar runt. En polisbil står utanför ICA.I lokaltidningen skrivs det om strid. Diktjaget sitter på en bänk och iakttar. Det är hans berättels vi läser. Världen tolkad genom hans ögon.

 

”och det finns ingen
annan himmel än denna
och inga andra murar än dessa, bara
alla dessa ögon
att se dem med.”

 

Det här är så bra att jag blir tårögd. Visst märks det ibland att det är en ung debutant som skriver, men den yngre Anyuru vågar leka med språket och även med formen. Resultatet blir på många ställen helt lysande. Två saker vet jag efter att ha läst Det är bara gudarna som är nya. Ett är att jag verkligen måste läsa mer lyrik, då jag alltid blir så uppfylld och upprymd då jag gör det. Det andra är att jag väldigt snart måste läsa Anyurus nya bok.

Läs också:

Tre favoritpoeter på Världspoesidagen

Idag har jag startat ett projekt i min estettrea som ska vara en utställning om viktiga kvinnor från förr eller nu. Utställningen ska finnas utanför teatern, som finns i anslutning till skolan, då musikeleverna i klassen spelar sin examenskonsert. En extra uppgift, som kanske inte knyts direkt till konserten eller utställningen, är att de ska läsa och senare framföra dikter, som antingen är skrivna av kvinnor, eller på något sätt anknyter till temat. Jag förberedde en lista med förslag på poeter och botaniserade då bland annat på podpoesi.nu, där det går att lyssna till inläsningar av dikter. Jag blev då påmind om en av mina favoritpoeter, nämligen Lina Ekdahl, som är en fröjd att läsa, men ännu coolare att lyssna till.

Eftersom det är Världspoesidag idag känns det passande att dela länken med er, så att ni också kan läsa. Klicka här.

Befinner du dig i Stockholm kan du uppleva poesiläsning live ikväll på Södra Teatern, då bland andra Athena Farrokhzad och Aase Berg, två andra av mina favoritpoeter, framträder. De finns också på podpoesi.nu här och här.

 

Läs också:

God jul önskar Tomten

Jönköpingsposten har låtit en rad författare tolka klassikern Tomten av Viktor Rydberg och jag tänkte saxa några väl valda strofer. Parafraserna i sin helhet hittar du här.

Först den klassiska inledningsstrofen av Rydberg:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

 

Som Malte Persson väljer att tolka på detta sätt:

Midvinternatten är inte så kall,
tack vare växthuseffekten.
Staden har somnat i alla fall,
offer för julklappsjäkten.
Månen lyser blek och dan;
liksom en efterlyst följd av Span
flyr den bort över taken.
Tomten finns och är vaken.

 

Magnus Utvik väljer istället att frångå formen och fokusera på innehållet. Hans inledande stycke låter så här:

December 1984 och midvinternattens köld är hård i Rumänien. På en säng i ett hus ligger en ensam trettioettårig kvinna under en ständigt lysande måne. Säkerhetstjänsten sover men hör och ser allt. Till och med hennes andetag spelas in. Endast Herta Müller är vaken.

 

Johanna Thydell väljer också att lyfta fram någon annan än tomten, nämligen mamman som kämpar hårt för att julen ska bli precis så bra som den bara kan bli. Thydells dikt är en favorit. Hela kan du läsa här.

Dan före dan och mamma är trött
En himmel med hål som lyser
Inne en unge som sover sött
Ute en mamma som fryser
Hunden som rastas vägrar gå
Mamma försöker skynda på
Snön lyser vit på taken
Endast mamma är vaken

 

Katarina von Bredows dikt heter ”Nattskift på palliativen” och börjar hos Tilde som jobbar där. Den slutar när Tilde på väg hem och möter en uteliggare som visar sig vara tomten.

Skägget är grått och rocken med
men ögonen är snälla
mannen har levt i många led
allt i ordning fått ställa
Det är tomten som Tilde mött
Liksom Tilde är han ganska trött
Ingen av dem lär knysta
De jobbar i det tysta

 

Och så slutligen UKON som ger oss polisens fakta om tomten, som inleds med dessa ord:

Att bedriva tomteverksamhet
– att utan någon motprestation ge julgåvor
eller ekonomiskt understöd –
är inte i sig straffbart eller annars otillåtet enligt svensk lag.

Läs också:

Vitsvit tar tag i hjärtat

9789100131142

Jag har länge tänkt läsa Vitsvit av Athena Farrokhzad och när biblioteket skickade mail efter mail om att boken skulle lämnas tillbaka, var det dags.

Min tidigare bekantskap med Farrokhzad handlat om media. Hennes sommarprogram, som jag älskade, provocerade många. Det kan jag förstå. Samtidigt var det så otroligt snyggt komponerat att den som verkligen lyssnade måste ha blivit i alla fall en aning imponerad. Var Farrokhzad står politiskt är tydligt, men i hennes dikter är det känslorna som talar. Idag har dock många av känslorna blivit politik. Rädslan till exempel. Rädslan är politik.

Kanske är texterna i Vitsvit ännu mer aktuella nu än då de först publicerades. Vi lever i en tid där alla som råkar vara födda i ett annat land än det vi befinner oss i är fiender. De är en farlig, oformlig massa som kommer att våldta våra döttrar. Ingenstans finns plats för individen. Alla är hemska.

I den kontexten blir mammans ord starka:

 

Min mor sa till min bror: Ta dig i akt för främlingar.
Minns att du ingenting har att återvända till
om de skulle bli fientliga

 

Rader som fastnade hos mig. Det finns ingenting att återvända till och just nu kanske inte heller någon plats att hitta trygghet på. I Vitsvit talar familjemedlemmarna med varandra. Mycket talar de om flykt. De talar också om hur andra ser på dem och hur de önskar att de kunde passa in. Jag läser med mina elever på näthinnan. De som just nu ingår i en grupp som många är rädda för och som måste vara extra uppmärksamma för att inte bekräfta det alla vet.

 

Min far sa: Din bror rakade sig innan skägget börjat växa
Din bror såg terroristens ansikte i spegeln
och önskade sig en plattång i julklapp.

Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land
där människor kan uttala mitt namn.

 

Hur många tvingas se terroristens ansikte i spegeln? Ofrivilligt anklagade för något de inte gjort? Jag mår dåligt av den värld vi lever i. Athena Farrokhzad sätter ord på utanförskapet och gör det på ett sätt som gör mig ännu mer förtvivlad över hur lite respekt för andra som finns i vår samtid.

Det är inte konstigt att Vitsvit vunnit pris efter pris. Om den här innehållsrika, om än fåordiga bok, inte vunnit priser hade det däremot varit mycket, mycket konstigt. Hatten av för Athena Farrokhzad.

Läs också:

Malte Persson efter terrordåden

Någonstans blir min reaktion på allt som händer i världen en slags förträngning. Jag vill inte se på tv, inte läsa nyheter, inte möta mer elände. Terror, krig, miljöförstörelse. Vår värld är på väg åt helvete och ingen verkar veta hur vi ska vända om.

En nyskriven dikt av Malte Persson har publicerats på Expressen Kultur och den handlar om vad som borde göras. Det som är det enda rätta.

 

Det som nu gäller är: att fortsätta.

Att ta ett kliv och inte titta ner.

Att fortsätta, det är det enda rätta.

 

Det finns ett före och ett efter detta.

Ett hack i tiden. Men det kommer fler

och därför gäller det: att fortsätta.

 

Att fortsätta att lyssna och berätta,

att se för dem som inte längre ser

och fortsatt tro på allt det svåra rätta –

 

men också leva för det glada, lätta,

och le för dem som inte längre ler.

Det som nu gäller är: att fortsätta

 

och varken svalna bortom stundens hetta

eller förtäras av dess glöd… Vem ger

oss lätta instruktioner om det rätta?

 

De dödas språk kan ingen översätta.

De levandes är svagt. Vad som än sker

är det som gäller dock: att fortsätta.

Att fortsätta, det är det enda rätta.

Läs också:

Where does it hurt? Everywhere

12227613_10153198085131451_7535578577255711085_n

Ett av de finaste citat som delats med anledning av terrordåden i Paris är det av Warsan Shire. Självklart var jag tvungen att ta reda på mer om personen som citerades, för att inte riskera att dela något från någon som har åsikter jag inte kan stå för. Jag fann Warsan Shire, poet född i Kenya av somaliska föräldrar. Familjen flydde till Storbritannien då Shire var ett år och nu bor hon i London. Jag läste på en del och upptäckte en modig, ung kvinna som vunnit priset på flera håll i världen. Bland annat har hon varit ”Australia’s poet in residence” och arbetat tillsammans med ett aboriginskt konstcenter och 2013 utsågs hon till den första ” Young Poet Laureate for London”. Här finns en fin intervju med Warsan Shire som berörde mig mycket.

Så här säger Shire om sin första dikt:

I don’t ever remember not writing. My father is a writer; he is a journalist, publisher, activist, poet. I remember showing him my first poem in his small apartment and I don’t think I’ve seen him smile at anything like that, since or before. The poem itself was about Africa. I think I was eleven years old. It was dramatic. I think it even rhymed.

 

2013 kom Warsan Shires första bok Teaching my mother how to give birth och jag vore ingen riktig boknörd om jag inte lät den landa i min Kindle. Nu har jag läst den. Ingenstans i boken fanns citatet ovan, men det fanns så mycket annat. Vackra formuleringar, starka, hemska, viktiga. Metaforer som vid första anblick imponerade och sedan, när bilden blev tydlig, skrämde.

Teaching my mother how to write handlar mycket om kroppar och på ytan om kärlek. Det blir dock smärtsamt tydligt att det sällan handlar om kärlek, utan om att utnyttja andras kroppar. Kvinnors kroppar oftast.

Finast om kärlek är kanske ”Grandfather’s Hands” som berättar om den äldre kvinnan som döper varje del av den äldre mannens händer, som kysser varje del av dem och fortfarande längtar. Kärlek som den ska vara. Kontrasten är total i den korta dikten ”In Love and in War” som lyder:

 

To my daughter I will say,
’when the men come, set yourself on fire’.

 

Hemmets betydelse är också ett tema i Teaching my mother how to give birth. Dikten ”Conversations about home (at the Deportation Center)” börjar så här:

 

Well, I think home spat me out, the blackouts and curfews like tounge against loose tooth. God, do you know how difficult it is, to talk about the day your old city dragged you by the hair, past the old prison, past the school gates, past the burning torsos erected on poles like flags?

 

Längre fram i dikten konstateras ”No one leaves home unless home is the mouth of a shark.” Kanske är det den bästa sammanfattning av orsaken till och känslorna kring flykt jag läst. ”No one leaves home unless home is the mouth of a shark.” Smaka på de orden och inse hur mycket de som flyr har offrat.

Dikten ”Old Spice” handlar om en äldre man, en farfar eller morfar, som önskar att få se sitt hemland en sista gång innan han dör. De här raderna innehåller så många känslor i de till synes enkla orden:

 

Your Grandfather is dying.
He begs you Take me home yaqya,
I just want to see it one last time,
you don’t know how to tell him that it won’t be
anything like the way he left it.

 

Teaching my mother how to give birth är en av de starkaste böcker jag läst på mycket länge. Jag imponeras av Warsan Shires språk och de bilder hon målar upp med hjälp av det. Mycket vackert och berörande. Boken är också utgiven på svenska av Rastlös förlag och heter då Lära min mor att föda.

Läs också:

Det här är hjärtat

9789100154196

Bodil Malmsten är en av mina husgudar. Jag älskar hennes kluriga loggböcker, längtar efter en ny roman och har just läst hennes diktsamling Det här är hjärtat, utgiven av Rönnells Antikvariat och Albert Bonniers Förlag.

Det handlar om telefoner som ringer för tidigt, om sorg, om svarta flor över byggnadsställningar, om tomma rum, om en älskad som inte längre finns, om en kvarbliven om en sorgecoach i Ropsten och en mobiltelefon med ett namn som inte går att ringa. Minnena finns kvar och de är många. Det är fåordigt, metaforerna många och det mesta händer i mellanrummen mellan det skrivna. I tystnaden som Gunnar Ekelöf bad oss lyssna till.

Ensamheten är konkret, sorgen likaså, men livet blir mer diffust. Vad har egentligen hänt? Jag tänker som vanligt att diktläsning inte handlar om att förstå allt, utan att känna och Bodil Malmstens ord gör att jag känner. Det här hjärtat är en dikt, men också många och den innehåller mer känslor än de flesta tegelstenar.

Som den här fina lilla strofen, som inbegriper så mycket.

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

 

Ofta tänker jag också på de där paren som dör samtidigt, men diktens jag är inte en del av ett såndant. Hen är lämnad ensam:

 

Det finns gamla par
som dör samtidigt
Men det är i dödsannonserna
och bara där

 

Diktjaget känner sig lurad och sviken. Prästen hävdar att det ska gå över om hen lämnar över allt i Guds hand, men Gud ljög. Hon är fortfarande lämnad kvar.

 

Förutsatt att jag tror
säger prästen
kommer alltings hemskhet
att gå över i Jesu gemenskap
och ett evigt liv

Förutsatt att jag tror
kommer du och jag förenas
i evighetens etagelägenhet

Men det tror jag inte

Min människa är död
Gud ljög

 

Jag var på en begravning för ett tag sedan. Vi tog farväl av en kvinna som levt ett långt liv och som senaste gången jag träffade henne kände sig ganska färdig med sitt liv. Hon somnade in några dagar senare. På begravningen talade prästen om just det här att lämna över den döda och jag kände, som varje gång jag bevistar en begravning, att jag inte vill ha en sådan i en kyrka. Nu är det visserligen som Malmsten skriver att det är de kvarblivna som lider, inte de avlidna och kanske ska de få bestämma.

Diktjaget ser den avlidna på tunnelbanestationen vid Östermalmstorg. Men det är inte hen och kommer aldrig mer att vara hen:

Det var inte du
Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du

 

Det kommer alltid att vara inte du. Jag älskar Malmstens sätt att vrida på orden, så att meningen får samma budskap, men ändå blir något helt annat. Med sorg lämnar jag tillbaka denna lilla fina bok till biblioteket. Egentligen är det en bok att äga och återkomma till. Sällan har jag läst en så vacker och ärlig bok om den skoningslösa sorgen.

 

 

Läs också:

Habegäret är väckt

9789174294279

Jag älskar lyrik, men tyvärr läser jag mer och mer sällan diktsamlingar. Egentligen vet jag inte varför. Kanske beror det på att dikter kräver en viss sorts läsning, en koncentrerad sådan, där det finns tid för eftertanke. Det var länge sedan jag hade sådan tid.

Nu släpper Bonnier Pocket fyra mycket fina utgåvor av fyra författares samlade dikter. Jag har redan Frödings och Ferlins, även en del av Andersson, men faktum är att jag inte äger någon samling av Södergran. Är nu mycket sugen på att investera av ett exemplar av hennes samlade dikter, men förord av Ebba Witt-Brattström och ett vansinnigt fint omslag, formgivet av Sara Acedo.

När jag läste till svensklärare samlades vi ibland och läste dikter högt för varandra. Någon gång satt vi framför en öppen spis, varje gång blandades poesin med rödvin. Otroligt trevligt måste jag säga. Min vän Lotta läste ofta dikter av just Edith Södergran och med hennes röst i huvudet tänker jag att läsningen blir extra njutbar.

Läs också:

God went to beauty school

books

God went to beauty school är en helt fantastisk diktsamling eller kanske snarare en lyrikroman om gud och alla ovanliga saker hen tar sig för. Blasfemisk kanske några tycker, men jag tycker mycket om den humoristiska kritik av religion som Cynthia Rylant  bjuder på.

Den inleds med dikten som heter just God went to beauty school som börjar så här:

 

 

He went there to learn how

to give a good perm

and ended up just crazy

about nails

so He opened up His own shop

”Nails by Jim” He called it.

He was afraid to call it

Nails by God.

 

 

 

Gud fortsätter sedan och upptäcker den värld han skapat. Han skaffar en hund som heter Ernie, trots att han egentligen jobbar för mycket och inte hinner med den. Han åker båt och fascineras över hur annorlunda världen ser ut från havet. Ganska ofta blir det problem när han berättar att han är gud. Som när han ska köpa en soffa från Pottery Barn och hans fakturaadress och leveransadress inte stämmer överens. Räkningarna ska till helvetet och soffan till himlen. Han blir sjuk och Moder Therese vårdar honom, blir helt fixerad vid kabelteve, gråter över alla hemska filmer som görs, går in i en kyrka och finner sig själv, tänker på sin kusin Lucy som valde en annan väg och skriver ett beundrarbrev till en countrysångerska och mycket, mycket mer.

En favorit är när han går till doktorn för sina hjärtproblem och får höra att det inte är något fel på honom, men att han ska äta mer fisk. Dikten avslutas så här:

 

He knew about that

skip in His heart.

He knew it was nothing

fish would cure.

The skip had started way back,

when He first heard

that some people

didn’t believe in Him.

It scared Him. Still does.

 

 

Jag tyckte mycket om God went to beauty school och kommer att läsa om den snart. Det är en perfekt bok att bara öppna och läsa en dikt på måfå. Nu läste jag den visserligen på plattan, så då är det lite svårare att göra så, men ni fattar tanken. Jag fnissade en del, men fick mig också en och annan tankeställare. Jag gillar att den är uppbyggd som en barnbok, men helt klart inte vänder sig till barn. Och så undrar jag självklart vem författaren är som har fått höra guds hemliga bok.

Läs också:

Tranströmer äger

I morgon handlar seminariet på min kurs om lyrik och vi ska bland annat läsa några dikter av Tomas Tranströmer. En av dem fångade mig rejält och jag undrar varför jag inte läst den förut. Som vanligt har jag inte lika mycket koll som jag tror.

Madrigal heter den och ser inte riktigt ut som en klassisk dikt. Varför har Tranströmer valt att inte ha några radbrytningar?

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går…

Så vackert, så vackert, men jag har absolut ingen aning om hur jag ska tolka den på seminariet i morgon. Jag vet bara att den väcker känslor hos mig och att jag tycker om den. Ibland önskar jag att det räckte så. Kanske behöver vi inte analysera sönder allt.

Jag vill låta några vackra rader vara just vackra rader. Lyssna så förstår du nog.

Läs också:

« Older Entries