Jag hade höga förväntningar på Malte Perssons Underjorden och det var helt klart en både trevlig och fin samling sonetter. 60 sonetter om Stockholms tunnelbana, som kanske är de lite mer slätstrukna än jag väntat mig, men jag gillar lättheten i språket som Perssons får till trots den bundna formen. Väldigt ofta verkar Persson verkligen ha kämpat för att hitta det perfekta ordet och det blir ofta både överraskande och snyggt.  När det är bra är det riktigt bra och däremellan är det också njutbart.

Det handlar om tunnelbanan, om tunnlarna där råttorna lever och hur de som kanske ska hoppa befinner sig strax utanför, hur tågen kommer farande i hög fart och lyser upp det mörka. Vi får en tur till Dödsriket och en flirt med antiken, Milton och Stagnelius. Faktiskt också lite naturromantik, både under jorden hos smådjuren och över där de röda löven faller ner i spåren. Det handlar om alla människor som möts, eller inte möts. Hur de går förbi varandra, men sällan ser varandra ändå. Hur alla finns i sin värld, tillsammans men ändå ensamma.

Passerande, med vilken svalka flyter

ej dina höfter längs den gång du får i?

Ett flyktigt möte, blickarna man byter,

som blir en dikt men ingen kärleksstory:

 

Just denna dikt, där raderna ovan är första strofen, är fantastiskt vacker. Om jaget som står “som en pausad film” och ser en kvinna gå förbi. Mycket fin!

Till andra favoriter hör dikten om barnet som någon snäser av, den om alla människor som finns på tåget som “en tjej som talar högt om helgens ragg” som påminner de ensamma om vad de inte har,

Det är de mer känslomässiga dikterna som handlar om människor och möten som jag tycker bäst om. De som mer beskriver stationerna, tunnlarna och tågen är inte lika gripande, men fortfarande innehåller de kreativa ordkombinationer och vändningar som imponerar.

Underjorden är en diktsamling att återvända till. Att läsa en dikt eller två ur, eller kanske från pärm till pärm. En samling som bjuder på många bilder som definitivt kommer att stanna kvar. Det som började lite trevande, blev en bra berättelse om en värld där vi verkar leva utan att tänka eller känna allt för mycket.

Jag läser gärna mer av Malte Persson och är väldigt nyfiken på samlingen 32/2011 som han och 31 andra poeter är delaktiga i.  Bland dem personliga favoriter som Sara Hallström, Johannes Anyuru och Kristofer Flensmarck, men också en rad för mig nya namn.

Läs också:

• En bokexposé del 2
• En samplad diktsamling
• Och så formaten
• Hur böckerna kom in i hyllan
• Förlagsfakta

Jag har blandat högt och lågt de senaste dagarna mellan lyrik och Läckberg. Funkar utmärkt. Dagens diktsamling är utgiven av bokförlaget Tranan och mycket läsvärd.

Faraj Bayrakdar var ett nytt namn för mig, vilket han inte borde varit, då han sedan 2005 bor i Stockholm. Diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 utkom våren 2011, men de flesta dikterna är skrivna långt tidigare under Bayrakdars tid i Syrianskt fängelse. De avslutande texterna är dock skrivna i Stockholm, i frihet.

Bayrakdar satt fängslad i 14 år och hans sorg och frustration genomsyrar dikterna. Det finns dock också en längtan efter livet, det vackra i det och ett hopp om att få återse världen utanför.  Mycket handlar om att återse kvinnorna och att finna en plats att leva ett bra liv.

ur Ruiner

7

I mer än två veckor

enligt helvetets kalender

och när jag inte längre var åtkomlig

för annat än döden

slet man av mig halva mustaschen

De väste ord

jag inte förstod

och skrattade de

skrattade

skrattade

Mor,

Jag kunde inte ens gråta.

 

Det är gripande, vackert, tänkvärt, poetiskt och läsvärt.  Jag fascineras mest av att bitterheten inte är större än vad den är i Bayrakdars dikter. Kanske är det därför han överlevde, för att han lyckades hålla humöret uppe hyfsat bra. Han avr arg, men inte förblindad och aldrig, aldrig utan hopp.

Läs också:

• Och så formaten
• Hur böckerna kom in i hyllan
• Förlagsfakta
• Och så genrerna då
• Sverige framför allt

Sören Bondeson nominerades oväntat till årets Augustpris för bästa skönlitterära bok. Lite typisk, är min första tanke, då En m3 jord är en så himla svår liten bok. Sådär konstig som många är rädda att poesi ska vara. Svampar som kommunicerar genom slem, uppräkningar av smådjur, funderingar kring amöbor och celler, listor av fosfater, järnoxider och kiselsyra, ciliater – jag var tvungen att slå upp vad ciliater är.

Samtidigt är det också en alldeles vansinnigt spännande liten bok. Allt handlar om jord, kanske. Mull, mår, grovmo, blekjord, eller? Kanske inte. Troligen inte. Jag brukar bestämma att lyrik för tolkas som tolkaren vill och bestämmer därför att den handlar om livet. Eller snarare om att få perspektiv på vår lilla, lilla del i det stora. Vårt liv som är så viktigt, men inte världsomvälvande.

Vissa strofer är allmängiltiga:

Att se sig omkring är inget svar

och hela tiden uppstår

nya ritningar av verkligheten.

Det finns en medgörlighet

i det som omvandlas

och äts genom varat.

Vissa rader lysande som:

Jag misstänker att även vår hjärna har en mycket hemmagjord karta över tillvaron.

eller från en av mina favoriter, Prim i kapitlet Mull:

De flesta djurarter klarar sig

alldeles utmärkt utan att släpa runt

med ett krångligt tankesystem.

 

eller den här från Ters i kapitlet Grovmo:

Ta gångvägen förbi området

med hoppstjärtar och kvalster.

Undvik att uppge att allt liv på jorden

har sin grund i kaos och död.

 

och hur tänkte du här Bondeson?

Ibland längtar jag tillbaka

till gråsuggornas diskbänksrealism

som förenklar handlingen.

 

Det här är en bok som verkligen är unik. Helt galen på många sätt, men kanske främst galet kreativ. Mikrobiologen goes poet. Hur kommer man ens på en sådan här idé? Jag kan inte låta bli att både tycka om och fascineras av turerna i En m3 jord som jag får följa med på. Det är en tänkvärd resa på många sätt.

Är det bra? Jag vet inte. Det är välskrivet, genomtänkt och habilt. Ibland är det väldigt bra, men långa stunder är det bara konstigt. Bra konstigt vissa stunder, men ibland bara rent konstigt. Jag är glad att jag läste och kommer kanske läsa om, för det är ingen lättillgänglig samling det här.

Läs också:

• Och så formaten
• Hur böckerna kom in i hyllan
• Förlagsfakta
• Och så genrerna då
• Sverige framför allt

Jag har läst Aase Bergs sjätte diktsamling Liknöjd Fauna, som verkligen inte liknar något annat jag läst. Jag skrattade högt vissa avsnitt, berördes av det stillsamma och vackra i andra och undrade hela tiden vad som skulle komma härnäst. Varje sida bjöd på en överraskning i denna samling med enormt tvära kast.

Liknöjd som i lik som är nöjda, som att bara vara nöjd när alla kring en är lika, som att vara nöjd med att ingenting förändras, eller kanske att vara likgiltig och nöjd med det. Faunan som i just jorden som maskarna på bokens framsida krälar i, eller som vårt samhälle, som jorden, som allt liv. Det liv som vi många gången slarvar bort. Den jord som vi förstör. Människor är inte mer än ett krälande djur i den fauna vars behov vi är likgiltiga för. Berg konstaterar att “vi är alla insekter för alla har en hjärna”.

Det är svårt att fånga en diktsamling i ett blogginlägg. Jag vet bara att jag älskade boken, men samtidigt inte riktigt kunde förstå hur en sådan bok kunde bli skriven. Vad rörde sig egentligen i Aase Bergs huvud när hon skrev den? Är det kreativitet eller galenskap? Och vem är i så fall galen?

Bäst är hönsen, de olika kacklande hönorna som berättar om sina åsikter. Som talar med ett språk de inte behärskar om saker de egentligen inte förstår, men vill inbilla andra att de fattar.  Jag har vikt en massa hundöron, det får man i böcker där vissa delar inte får tappas bort.

En dikt som fick mig att skratta högt är denna:

 

Höns Kön

 

Förhandlingsläget är svårtolkat med vi misströstar aldrig inne i vår Kris

Kommission. Vi vill samtidigt framhärda

att vi inte är av honkön. Vi laborerar med

hierarkier, alltså är vi män. Avser även på

tuppen, överbuffelhavare vidnämnd Pege.

Vi avvaktar Peges uttal. Pege producerar på

skärmen.

 

AsEA – 12  12%

XXXC 12 Fibr. Kvk – 1,73,2 %

Knr Bs China – 3,2     1,12 %

Fksma M.sivert + – negativ

Där satt den! Rak pinne! Så jävla toppen!

 

 

Och så lever vi i vårt kapitalistiska samhälle väntande på att en mäktig man, kanske vid namn Pege ska informera oss om läget på ett språk han kanske inte behärskar. Syftet är dock inte att han ska behärska, utan att andra ska hållas ovetande om vad som egentligen sker. Det är vi och dom. Dom har i detta fall makt. Vi har det inte.

Boken beskrivs som “en slutgiltig sammanfattning av den kapitalistiska apokalypsen” och visst är det jordens undergång som skildras.  De kacklande hönorna tycks symbolisera maktens män på olika ställen. De söker hönsmaktsordningen. De försöker göra livet så bra som möjligt för sig själva. Några är rädda för dem som inte är lika. För dom, som inte är som vi. Dessa kacklande politiker känner vi igen. Också dessa har en ovana att slänga sig med coola ord, som felanvända visar hur lite de egentligen förstår av den värld vi lever i.  Bland hönorna anas såväl moderater som sverigedemokrater, men det ligger kanske också i min tolkning. Helt klart är att det samhälle som hönorna skapar inte funkar bättre än det gamla. Det är inte bara de som är annorlunda som ska bort, utan även de gamla. Den stackars “Papigojan” t.ex. som är 65 år och “arbetsbelastning och jätteful”. Underbart.

Bland dessa galna dikter om dyslektiska hönor, finns de mer finstämda, som till exempel del här:

 

Fågelsommaren

är här nu

med sitt heltäckande

kodsyste

 

I don’t think

they sing

They just screach

in pain

 

Liknöjd Fauna är en bok som jag kommer att återvända till. Helt galen och samtidigt helt galet vacker. Lättillgänglig och samtidigt helt omöjlig att förstå. Lätta ord blandas med påhittade formuleringar som inte betyder någonting, eller kanske gör de det? Det är en bok att läsa, njuta av, skratta åt, tolka eller bara låta tankarna vara. Det finns inget facit, inget sätt man måste tolka texterna på, men ett ganska tydligt budskap om att vi borde fundera över vad vi håller på med. Helt klart är att Aase Berg är extremt kreativ, modig och kanske en liten smula galen. Det är bara hälsosamt att våga tänja gränserna för språket. Jag gillar det i alla fall helt klart. Kanske inte en diktsamling att börja med, men en synnerligen annorlunda och välskriven sådan. Coolt också att protestera mot vårt samhälle på det här sättet. För en protest är det, mot de som har makten och inte alls förvaltar den väl.

Vill du läsa “riktiga” recensioner om Liknöjd Fauna kan du kika in hos DN där Sverker Lenas imponeras av Bergs kraftfulla och flerstämmiga poesi, eller hos SvD där Jesper Olsson har svårt att göra en helhet av de galna hönsdikterna och de mer finstämda små betraktelserna.

Boken är ett recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag

Läs också:

• En vanlig och ovanlig bok
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt
• Eudaimonia, vad är det egentligen?

En hösthälsning från finaste Karin Boye som får hjälpa mig att uppskatta hösten lite, lite.

Du bleka, höga höst…

Du bleka, höga höst, du är mig kär!

I ditt lätta dis jag tycker mig skymta

de första trevande aningarnas tid.

Du återkallar i mitt sinne ljusets morgon,

då solen kämpade för att genombryta dunklet,

gryningens timmar, då strävandets blomma,

ännu sluten tätt i sin knopp,

svällde av underbara safter.

Därför är du mig kär, svala, drömmande, disiga höst!

Läs också:

• Bokfrågornas ABC del 12

Jag gillar inte att lyssna på ljudböcker, det är inte alls min grej. Däremot älskar jag att lyssna på både musik och poesi. För mig är poesi mer musik än litteratur och det menar jag som en komplimang.

På sajten podpoesi.nu har flera kända poeter läst in sina dikter och de finns att lyssna till på sajten och du kan också ladda ner dikterna till din telefon och/eller dela dem med andra på t.ex. Facebook. Ett Spotify för lyrik alltså och en av initiavtivtagarna Magnus William-Olsson tycker, som jag, att vi borde lyssna på dikter som vi lyssnar på musik. Bara ta in och uppleva, istället för att fixera oss vid analys och förståelse.

Bakom satsningen står Bonnierförlagen och hittills har 16 poeter läst in dikter. Däribland finns en av mina favoriter Helena Österlund, vars Ordet och färgerna var en stor läsupplevelse.

Läs också:

• Grattis Helena!
• Prisas Eli igen?
• Pärlor som utkom 2010
• Det började med snö

Lyssnar på Olivia Bergdahl och hennes poesiorkester. Hon är bra hon. Av mina elever finns i alla fall två här. Jag skiter i vilket och njuter av poesin.

Läs också:

• Fylld av kulturenergi

Les Murray kallar sin depression för den svarta hunden, liksom Winston Churchill gjorde. Boken inleds med en essä  som handlar om hur han besegrat den svarta hunden. Tyvärr hade han fel. Han skulle behöva kämpa länge för att lära sig leva med denna hund som han troligen aldrig skulle besegra. I efterordet skriver han just om den odödliga hunden. Han skriver också om sina egna tillkortakommanden. Om hur han setts som en vulgär tjockis, en obildad lantis och ett störande element inom australiensisk kultur, medan han nått framgångar utomlands. Hans hat mot dem han kallar 68-vänster är passionerat och påminner om hur man måste hata sina mobbare. Det är den osäkre pojken inne i Murray som talar och det blir ibland lite väl känslosamt. Les Murray inser någonstans under sin kamp att han har Aspbergers, vilket kan förklara en del av hans svårigheter att interagera med andra.

Jag kan inte påstå att jag gillar personen Les Murray speciellt mycket. Han framstår som en konservativ buffel, med åsikter om vänsterfolk och feminister som jag absolut inte kan ställa upp på. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag verkligen tycker om hans dikter. Efter essän och dess efterord har han valt ut ett antal av sina dikter som utgör resten av boken. Jag tycker så mycket om dem, trots att det stör mig en aning att författaren är en väldigt fördomsfull man.

Det här är en liten, annorlunda bok skriven av en mycket annorlunda man. Ännu en svart bok om depression. En bra sådan, men nu behöver jag läsa något som får mig att asgarva, för att inte själv sjunka in i en alldeles för svart tillvaro. Dikterna är dock inte alls lika svarta som hans texter i just den här boken. Gå gärna in på hans hemsida och läs de dikter som finns publicerade där.

Och så var det ju det här med översättning av poesi. Jag måste säga att Les Murray fungerar både på engelska och på svenska för mig. Den 28/9 kommer en ny diktsamling ut på svenska på Brombergs Bokförlag. Den heter Längre Raklång och jag är sugen på att läsa.

Läs också:

• En lagom kravlös utmaning är slutförd
• Vad är ett minne?
• En främling i familjen
• Hur ska jag säga…
• Ett första möte med charmören

Apropå folklig poesi hittade jag ett inlägg hos Bokmalen som handlade om boken Broetry av Brian McGackin. Dikter om viktiga saker som XBox 360, fryst pizza och Bruce Willis. På framsidan finns William Carlos Williams underbara dikt This is just to say i en något annorlunda version.

Och originalet, här kommer det:

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

Läs också:

• En död poet och en vild lärare

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

 

När jag läste Litteraturvetenskap för sisådär hundra år sedan skrev jag en B-uppsats om Gustaf Frödings dikt En morgondröm. Jag analyserade dikten, kommenterade andras analyser och skrev också om det rabalder som dikten väckte.  Fortfarande hör denna då kontroversiella dikt till mina favoriter.

1896 funkade det sådär att skriva om sex på ett sådant sätt, medan vi idag knappt höjer på ögonbrynet. I DN  skriver Leif Zern om den upprättelse som Fröding fått efter sin död. Han skriver också om hur författaren tagit plats bland andra poeter i Siri Hustvedts bok The summer without men. En intressant artikel.

I år är det hundra år sedan Gustaf Fröding dog, vilket uppmärksammades av Jesper Högström här.

Läs också:

• Vad jag älskade och inte
• Kvinnor jag älskat och nästan glömt
• Jag skyller på Anna