enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Lärartankar

Vikten av bra, lättläst litteratur

Med ojämna mellanrum skriver jag handledningar till böcker som ges ut av Vilja förlag, ett förlag som tillsammans med Nypon förlag ger ut bra och relevant lättläst litteratur. Det är främst skönlitteratur, men också sakprosa och dessutom på flera olika språk. Eftersom jag helt delar synen att alla har rätt till lättlästa böcker på sin nivå är detta två förlag som jag tycker är extra viktiga. Som Lina Nordstrand, förläggare på Vilja förlag, skriver på hemsidan ska ungdomar och vuxna som behöver lättare böcker inte behöva läsa böcker som egentligen vänder sig till barn. Eftersom jag arbetat med nyanlända ungdomar under många år har jag på nära håll upplevt hur viktigt det är att faktiskt få tillgång till bra böcker på rätt kognitiv nivå, trots att språket ännu inte är på så hög nivå.

När mina ettor läste Arkan Asaads Stjärnlösa nätter i höstas kunde de relativt nyanlända eleverna som integrerats i klasserna läsa samma bok tack vare Vilja förlag. De fick låna både den bearbetade versionen och originalversionen och med hjälp av den bearbetade versionen och utdrag ur originalversionen kunde de vara med i samtal om boken och därmed bli en del av klassen istället för nyanlända gäster som fick göra andra, enklare uppgifter. En anpassning som inte hade kunnat göras om boken inte fanns i två versioner. Nu läser vi När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och även den är vald med tanke på att den (förutom att vara en fantastisk bok) också finns i en bearbetad version utgiven av Nypon förlag.

Det är inte ovanligt att lärare fnyser åt lättlästa böcker och menar att man som lärare gör eleverna en björntjänst genom att erbjuda bearbetade versioner av originalböcker. Då tänker jag att dessa lärare inte insett styrkan med bearbetad litteratur som en form av inkludering. Jag skulle inte ge mina gymnasieelever utan några som helst behov av anpassningar en bearbetad bok, men att inte använda de möjligheter som finns för att få fler att kunna delta i en gemensam läsning är bara dumt. På samma sätt är det helt naturligt att de som behöver ljudstöd får lyssna på boken. Men ja, det finns en ganska utbredd syn om att lättläst skulle vara sämre, något som går att läsa om i Viljas blogg, där namnet ”snabbläst” introduceras just för de böcker som är bearbetningar. Faktiskt är det flera elever som i det pågående läsprojektet använder Viljas bearbetning av  När hundarna kommer just som en snabbläst version som blir ett stöd när eleverna ger sig på originalboken. Då blir det ännu tydligare att lättlästa, bearbetade eller snabblästa böcker kan vara en del i elevernas språkutveckling.

Nu handlar just dessa läsprojekt om nyanlända ungdomar och om att kombinera en originalbok med en bearbetad version, men lättläst litteratur kan självklart vara så mycket mer. Jag håller på att sätta samman en lista med lättlästa favoriter, så håll ögonen öppna.

 

Konsten att väcka läsglädje

Allt som oftast diskuteras barns och ungdomars läsning på olika ställen i sociala medier. I helgen har det dels handlat om huruvida lärare verkligen måste läsa böcker själva innan de läser dem för eleverna och hur en bra litteraturförmedling för elever kan se ut.

Två saker gör mig en aning upprörd. Dels att så många inte verkar tycka att det är viktigt att läsa böcker innan de låter eleverna möta dem och att så väldigt många tycker att böcker de själva läste som barn för sisådär 30 år sedan (i bästa fall) är boktips som är relevanta idag.

Visst kan det vara så att det finns en funktion i att uppleva en bok man inte läst tillsammans med sina elever, men då har du som lärare ingen som helst kontroll över innehållets kvalitet. Tänk om du sitter där med en bok vars budskap går helt emot det som du och läroplanen står för, eller innehåller händelser som kan uppröra vissa elever? Ja, det ger bra tillfällen för samtal och nej, det går inte att skydda eleverna emot allt, men det går att förbereda dem och dessutom förbereda sig själv. Det är en lärares skyldighet.

Gamla böcker kan vara fantastiska. Däremot kan språket vara föråldrat, vilket kan göra att en ovan läsare ger upp. Om du som lärare väljer en sådan bok måste du också vara beredd att stötta eleverna i läsningen. Att släppa en ovan läsare själv med en bok som du inte läst på många år och som dessutom är svår ger dåliga förutsättningar för läsglädje.

Nu har mina gymnasietvåor visserligen precis avslutat ett klassikerprojekt där böckerna i flera fall varit för svåra för eleverna, så visst kan även jag utmana dem lite väl mycket ibland. Då hade jag dock förberett dem genom ett gemensamt läsprojekt i höstas där de läste kortromaner av Selma Lagerlöf och dessutom tipsat om förhållandevis lättlästa klassiker tillsammans med vår skolbibliotekarie. Eftersom jag också läst dessa böcker var det lättare för mig att samtala med eleverna under läsningen och genom detta kunna stötta dem lite. Det är stor skillnad mellan att själv vara förberedd och ha läst böckerna som eleverna tar sig an, än att bara släppa dem själva med en bok som bjuder en hel del motstånd.

När det gäller böcker för yngre elever förstår jag faktiskt inte varför gamla böcker skulle vara att föredra framför nyare, mer relevanta sådana. Det finns helt klart författare som inte bör glömmas bort, som Astrid Lindgren och Katarina Taikon, för att nämna några, men många gamla böcker för målgruppen saknar relevans idag. Vårt primära uppdrag som lärare är dessutom att göra barn och unga till läsare, inte att tvinga i dem böcker som inte talar till dem.

Det finns ingen garanti att nya böcker automatiskt är bra, därför behöver lärare vara läsare. Ja, det handlar självklart om tid, men som med allt annat handlar det också om prioriteringar. Jag prioriterar en god litteraturundervisning och då behöver jag göra medvetna val gällande vilken litteratur mina elever ska möta. De som undervisar yngre elever än jag har ett ännu större ansvar, då det är långt tidigare än på gymnasiet som läsvanan måste grundas. Det finns få saker som är så effektivt som att ge en elev ett personligt boktips. En bok som du läst och tror skulle passa just denna elev. Att bara slentrianmässigt välja böcker som funkat förr eller som man själv älskat som barn är oansvarigt.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan nu, men det här är något jag brinner för. Den som arbetar i skolbibliotek eller som svensklärare måste värna läsningen och det görs bäst genom att faktiskt ha koll på nya böcker som släpps. Kanske är det ändå så att du väljer att läsa en gammal goding, men då ska det vara ett medvetet val och inte ett icke-val.

Här finns en lista med böcker som är nya, bra och relevanta.

Här finns fler inlägg om läsning.

Läsning på olika sätt

De två sista dagarna inför läslovet, förlåt februarilovet eller kanske os-sportlovet är jag på Borås Högskola för handledarutbildning inom Läslyftet. En utbildning som inte alls uppfyllt mina förväntningar, då väldigt lite riktar sig till oss som arbetat länge inom skolan, vilka dessa handledare definitivt är. Mycket är alldeles för grundläggande. Igår fick vi dock lyssna till Monica Reichenberg som har en hel del kunskap om läsning utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Hon inleder med en koppling till Läslyftet som fenomen och de positiva resultat som syntes i PISA. ”Ropa inte hej”, säger hon, då det tar många år innan man vet om det är en tillfällig trend, eller en permanent förändring. Vi måste fortsätta att arbeta medvetet med läsning och läsförmåga.

Att inte kunna läsa är något pinsamt som får eleven att känna sig dum och kanske bli stökig. Hur förstår man egentligen texter? Om man inte har strategier för att förstå ägnar man ofta tiden åt annat, t.ex. att störa. Delaktighet är viktigt. Reichenberg trycker därför på vikten av högläsning och gemensam läsning, men påpekar också hur viktigt det är att eleverna därefter får pröva själva. Ett regelbundet och medvetet litteraturarbete är viktigt och då är den gemensamma läsningen superviktig. Det gäller dock att hitta en balans mellan den gemensamma och den enskilda läsningen.

Tidigare i veckan diskuterades läsning i en FB-grupp och en lärare påpekade, liksom Reichenerg, vikten av högläsning. Nu var kommentaren en rätt otrevlig sådan som menade att den lärare som låter sina elever läsa tyst egentligen är lat och inte bryr sig om sina elevers läsförmåga. Att läsa tyst är ingenting som ska förekomma i skolan, utan det får eleverna göra hemma. I skolan är det högläsning som gäller, enligt den kommenterande läraren. Det lät som att hon lyssnat på forskare som Monica Reichenberg, men kanske inte kom vidare till steget efter högläsning.

Jag håller helt med om vikten av högläsning och stöttning, även på gymnasiet. Att modellera och säkerställa att eleverna får strategier för vidare läsning. Det är just gällande vidare läsning som jag hoppas att jag missuppfattade läraren som skrev om högläsning som  enda läsning i skolan. Gemensam läsning kan betyda att läraren läser högt och sedan leder ett samtal kring det lästa, men det kan också betyda så mycket mer. För mig är det viktigt att eleverna tränar för att sedan kunna klara samma sak själva. Att strategierna finns i dem och blir deras egna.

På Facebook påminde en annan lärare om Lucy Calkins, som trycker på vikten av gemensam läsning, men också av tyst läsning. Nyckelordet för mig är också. Att bara låta eleverna sitta själva med en bok och läsa tyst är självklart inte bra. Då finns en stor risk att eleverna inte läser alls, utan bara sitter av tiden. Eftersom allt för få läser hemma behöver vi däremot erbjuda även självständig läsning i skolan. Det betyder inte att man som lärare ska släppa eleverna helt utan stöttning för att få en lugn stund, utan att olika sorters lästräning behövs.

Om jag planerar ett läsprojekt för mina elever kan det se väldigt olika ut. Det första jag brukar göra när jag möter nya ettor är att vi läser tre olika noveller som har en hel del gemensamma drag. I år valde jag Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri, H-O-N-E-Y av Johanna Thydell och Tjejen av John Ajvide Lindqvist. Den första novellen läste jag högt och därefter gjorde vi gemensamt en analys efter Chambers modell för boksamtal.

Novell två läste jag också högt och sedan gjorde eleverna en analys efter samma modell i mindre grupper. Novell tre läste eleverna själva och därefter analyserades den utifrån EPA-modellen, dvs enskilt, par och alla. I det gemensamma samtalet tränade vi också på att göra inferenser och slutligen att koppla texterna till varandra. Detta då ett kunskapskrav i kursen Svenska 1 är att eleverna ska “redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv”. Begreppen tema och motiv är definitivt inte självklara för elever i ettan, i alla fall inte för de elever jag möter. Alltså behöver de få hjälp att först lära sig vad tema och motiv är, samt att kunna hitta sådana i en text. När teman och motiv hittats i tre texter är uppgiften att jämföra och hitta likheter, men också skillnader. Två noveller med temat vänskap kan t.ex. beskriva olika sorters vänskap.

Hur väljer vi ut texter till undervisningen?, undrar Reichenberg. När det gäller skönlitteratur så är det en självklarhet att jag läst texterna själv, gärna med “elevögon”. De ska passa in i ett tema och vara “lagom” svåra, dvs passa för åldersgruppen. Jag har svårt att tänka mig att välja alldeles för lätta texter och ökar istället stöttningen om texten är svår. Är utmaningen för stor funkar det självklart inte, det handlar om Vygotskys tankar om den proximala utvecklingszonen, men för enkla är inte heller bra.

Att läsa en bok gemensamt i helklass är bra om eleverna behöver mycket stöttning. Det kan vara av anledningen att de är läsovana, eller att boken är väldigt krävande. I år har mina ettor läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad och den gemensamma läsningen stöttades genom högläsning, läsloggsfrågor, gemensamma litteratursamtal och inlevelseövningar. Jag hjälpte dem också att sätta in boken i ett sammanhang genom att vi läste om författaren och lyssnade den på delar av hans sommarprogram. En anledning till att jag valde just den boken är att den är relativt enkelt skriven och rakt berättad. En annan att den också finns i en bearbetad version. Eftersom jag i år har ett antal elever från språkintroduktion i mina ettor, som ännu inte har grundskolebetyg i svenska som andraspråk blev det en del av stöttningen. Några av dem valde att inte läsa den bearbetade versionen alls, andra läste den snabbt och gav sig sedan på originalversionen. Någon läste endast den bearbetade och lyssnade sedan på de delar jag läste högt för att få en större bild. Det är en elev som när hen kom till Sverige för knappt tre år sedan var analfabet. Genom gemensam läsning och gruppsamtal kunde han ändå bli en del av klassens läsgemenskap.

Tvåorna läste kortromaner av Selma Lagerlöf, där språket gav stort motstånd. Genom stöttande frågor och gruppsamtal hjälptes eleverna åt och de flesta lyckades komma igenom och faktiskt uppskatta den bok de läst. Nästa gång kommer jag att vara tydligare med att gå igenom skillnader i språket, som de gammaldags verbformerna, för att underlätta. Nu berättade jag om 90-talister, Lagerlöfs liv och kort om handlingen i böckerna, men ett språkligt perspektiv hade behövts.

Treorna fick en annorlunda bok att bita i och det gick inledningsvis lite trögt. En erfarenhet jag tar med mig är att jag skulle ha ägnat mer tid åt högläsning inledningsvis, då de första 100 sidorna är något tröga innan den stora vändningen, som gör att eleverna fastnar. Även har låg fokus på samtal i grupp, något som jag tycker fungerar bra. Det är inte bara så att de duktiga läsarna kan stötta de som tycker att det är svårare, utan att alla läsare uppmärksammar texter på olika sätt och tolkar utifrån sin egen erfarenhet. Det innebär att alla kan lära sig något nytt om en bok av att samtala om den med andra.

Mitt mål är tre böcker/kurs och det brukar lyckas i ettan, men inte alltid i tvåan och trean. Just nu läser ettorna böcker som kopplas till tema identitet. Där läser de mycket själva i sin bok, medan den gemensamma läsningen består av noveller och artiklar. Däremot har jag läst i princip alla böcker som eleverna läser, förutom en skräckbok som skolbibliotekarien rekommenderat och berättat om. Jag vet i alla fall tillräckligt om alla böcker för att kunna hjälpa eleverna att göra kopplingar mellan de böcker de läser och temat identitet. Vi gör också gemensamma kopplingar mellan text och tema. I tisdags läste vi till exempel Pälsen av Hjalmar Söderberg där vi gemensamt kom fram till att pengar, makt, status, kläder och stil var saker som formade identiteten hos huvudpersonen.

Tvåorna har just lånat en valfri klassiker, efter rekommendation från mig och skolbibliotekarien och ska använda en mall för läslogg och uppgift som utgår från det arbete vi gjorde med Lagerlöf, men mer komplext. De kommer att behöva en del stöttning, men jag tror att de kommer att klara det bättre än tidigare klasser, då de fått en bättre förberedelse i och med ett gemensamt läsprojekt.

Treorna ska resa ut i världen med hjälp av litteraturen och välja mellan några böcker från mer ovanliga litteraturländer. Det börjar vi med v.9 så snart de skrivit PM om lånord.

Ett tredje projekt i ettan blir ännu en gemensam bok, troligen När hundarna kommer, men i tvåan och trean börjar jag bli lite stressad över alla andra saker som ska hinnas med. Vi får se vad vi hinner. Möjligen blir det något mer modernt för tvåorna och andra världskriget med treorna. Nästa år är målet att koppla svenskan och historian mer och göra ett historiskt läsprojekt i trean. Antingen med skönlitteratur eller sakprosa, eller helst både och. Jag är också sugen på att återuppliva och omarbeta  mitt gamla dystopiprojekt i trean.

Varför hela verk? Det har diskuterats en hel del i olika lärarforum och många verkar välja bort hela verk på grund av tidsbrist. Trenden även i andra ämnen är textsamtal med fokus på förståelse och det handlar i princip alltid om korta texter. Det jag märker på de elever jag tar emot på gymnasiet, som inte läser utanför skolan, är att de inte har någon uthållighet och dessutom läser väldigt långsamt. Dessa saker hänger ihop självklart och därför är det viktigt att skolan erbjuder även mängdträning. Den lärare som påstod att läraren som låter sina elever läsa tyst är bekväm och lat har inte tänkt på att ständig högläsning gör eleverna bekväma och mindre förberedda för att läsa själva, något som krävs redan på mellanstadiet och definitivt på högstadiet och gymnasiet. Då måste de få träna på strategier för egen läsning, så att de inte bara sitter och gör något annat, utan faktiskt läser och förstår. Det är därför jag låter mina elever läsa hela verk och dessutom även läsa delar själva. Aldrig utan någon form av stöttning, men aldrig bara högläsning.

Yrkestexter och yrkesspråk står i fokus för dagens föreläsning. Även yrkeslärarna behöver lära sig att undervisa i läsning. Här finns något som jag tror är nyckeln till en fortsatt förbättring av elevers läsförmåga. De får då träna på att läsa olika sorters texter, vilket också betyder olika sorters stöttning och olika sorters lässtrategier.

På yrkesprogrammen får man möta de svåraste texterna, menar Reichenberg och tycker därför att det är märkligt att elever som har problem med läsning rekommenderas att gå just dessa program. Nu handlar det självklart om ett framtida yrke och att ett yrkesprogram kräver färre betyg. Som min kollega så sant påpekade hade dock de som har problem med läsning hade haft svårt även på teoretiska program. God läsförmåga behöver alla ha.

Reichenberg visar ett exempel på strukturerat textsamtal från Bräckegymnasiet i Göteborg, där en yrkeslärare och en svensklärare gemensamt läser en yrkestext om fönsterbyte med eleverna och stöttar dem med frågor och förtydligande. På det sättet arbetar jag med mina elever i historia. Inte alltid, men ofta. Skillnaden mellan denna sorts läsning och en genomgång av läraren utifrån lärobokens innehåll är att eleverna tvingas ta till sig texten och lär sig hur man kan göra för att i framtiden förstå andra, liknande texter. Vid genomgång får de en chans att lyssna, men det finns en risk att många elever nöjer sig med det de fått till sig via öronen och inte alls läser i läroboken. Inte konstigt om de inte fått lära sig hur de ska göra för att förstå ämnestexter.

Modellen Questioning the author är en strukturerad metod att använda både för ämnestexter och skönlitterära texter. Information om den finns i en läslyftsmodul för grundsärskolan, men kan självklart användas även på andra elevgrupper.

När jag väljer läroböcker i mina ämnen har jag inte lika stor frihet. I historia har jag tagit den av de böcker som skolan köpt in som efter en snabb genomläsning verkade bäst och kompletter det ofta med populärvetenskapliga texter, där eleverna får träna sin läsning. Ibland läser jag högt, ibland får eleverna i uppgift att sammanfatta själva. Lästräning och studieteknik behövs även i andra ämnen i svenska. Kanske främst i de så kallade textrika ämnen, som historia definitivt är. Reichenberg säger att hon ibland önskar att hon fortfarande arbetar som SO-lärare, då de modeller hon talat om passar bra i dessa ämnen. Dessutom skulle hon vilja göra det med ogranskade texter från internet och det är definitivt något jag behöver göra mer.

Att jag själv skrivit läromedel i grundläggande engelska för äldre nybörjare handlar om att jag inte hittade några sådana. Antingen var det böcker som vände sig till vuxna eller till små, svenska barn. I båda fallen var tilltalet och innehållet helt fel för mina elever på introduktionsprogrammen. I historia är det tydligt att böckerna utgår ifrån att eleverna har en hel del förförståelse och mycket är extremt snuttifierat.

Helt klart är läsning ett ämne som engagerar och som borde intressera alla lärare oavsett ämne. Riktigt så enkelt är det självklart inte, men det som är bra med Läslyftet är att vi i alla fall har börjat tala om det.

Vill du läsa fler inlägg om läsning kan du klicka här.

När lärare möter bibliotekarier

Jag går en handledarutbildning på Borås Högskola och idag har vi vår andra träff. Just nu sitter jag på en föreläsning med Frances Hultgren och Monika Johansson från Bibliotekshögskolan i Borås om en ny modul i Läslyftet som heter Stimulera läsintresse och vänder sig till all personal inom skolan. Modulen i sig är kanske ingenting som passar på en blogg som denna, men vissa saker vill jag ändå dela med mig.

Det intressanta med hur modulens arbetades fram handlar om krocken mellan bibliotek och skola. Mellan läslust och läroplan.

Jag önskar att den syn på litteratur och läsning som presenteras i föreläsningen stod mer i fokus. Hur alla yrkesgrupper i skolan ska samverka kring elevernas läsning. Att läslust främjas även i ämnesundervisningen. Att en skolbibliotekarie finns, vilket borde vara självklart, men långt ifrån alltid är det. Inte heller att det finns ett skolbibliotek. Modulen handlar om saker som läsintresse, läsande förebilder, stimulerande läsmiljöer. Visserligen är den för grundskolan, men jag blir sugen på att botanisera lite bland texterna ändå. Speciellt intressant låter momentet om ”läsfrämjande genom estetiska uttrycksformer” som skulle kunna funka bra på programmet där jag arbetar.

Koppling till läroplan och kursplaner måste självklart finnas i Läslyftet och det kan inte förekomma ifrågasättande av desamma. Inte ens deltagande forskare kan göra det, då Skolverkets utbildningar självklart inte kan innehålla texter som inte följer de styrdokument som de själva tagit fram. Ändå är jag lite oroad över det faktum att kunskapskraven står helt i fokus, medan syftestexten som i svenska handlar mycket om just läslust, ofta glöms bort bland alla lässtrategier. Det är som att den så kallade lustläsningen blivit något fult och därmed försvinner mängträningen. Fortbildning måste också få handla om att kritisera styrdokumenten om de känns begränsande, vilket inte är detsamma som att inte följa dem. Nu har jag bara snabbt ögnat igenom de olika momenten i modulen, men den verkar vara fylld av en positiv syn på läsning. Det verkar också vara roligt att göra en läsvaneundersökning bland eleverna.

Hur man kombinerar frivilligläsning och ålagd läsning är en utmaning. Att hitta balansen mellan krav och frihet är en balansgång och ju äldre elever man undervisar desto mer krav blir det troligen. Gymnasiets kurser i svenska har till exempel massiva centrala innehåll. Då är det inte lätt att hinna med ens styrd läsning och jag tror tyvärr att många lärare väljer bort läsning av hela verk för att de känner att tiden inte finns. Motståndet bland eleverna att läsa kan också vara stort. Det är jobbigt, tar långt tid och uthålligheten saknas inte sällan. Jag tänker på texten Henrik Birkebo skrev för i våras om snuttifieringen av läsundervisningen, något jag visserligen även känner igen från min egen gymnasietid då vi i princip bara läste utdrag i antologier. Att få läsa i skolan känns dock viktigare nu än då. Visserligen läser unga som aldrig förr, men de läser sällan långa texter och då är det extra viktigt att vi tränar deras uthållighet i skolan.

Lärare är bra på att planera och genomföra undervisning, att dokumentera och bedöma. Bibliotekarier kan fungera som en stödjande pedagogisk resurs och arbeta med informationssökning, men också språkutveckling och litteraturförmedling. Tillsammans kan dessa yrkesgrupper självklart åstadkomma mer än de kan göra var för sig.

Vi har en fantastisk skolbibliotekarie, men även om jag samarbetar med henne ibland, så samplanerar vi i princip aldrig. Vi tipsar om böcker ihop ibland, andra gånger gör hon det själv för att eleverna ska få höra någon annan än samma gamla svensklärare. Däremot har vi inget skolbibliotek och därmed ingen naturlig stimulerande läsmiljö för eleverna. Det kommunala biblioteket är en fantastisk resurs, men det är inget skolbibliotek.

Note to self: glöm inte bort skolbibliotekarien

It’s a tough job

20120528-135520.jpg

Lunch avklarad

Lunch för vegisar och köttisar är grillad och uppäten. Nu dags för paddling.

20120528-131714.jpg

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: