Category Archives: Kultur

Mina mäktiga elever

Ibland är det lite extra härligt att undervisa estetelever. Det är inte när repetitioner och projekt gör att fem elever dyker upp på svensklektionen. En dag som denna då jag avnjutit årets gymnasiecabaret är det dock en fin dag. En stolt dag. Som om jag hade något med deras begåvning att göra.

Manus skrivet av en av eleverna, en massa elever på och bakom scenen, sångerskor som alla tillhör mina klasser och ett gäng skickliga musiker. Ett angeläget tema om att hitta sig själv med hjälp av en resa genom okända planeter i världsrymden, i sällskap av en ciceron och en antik kör. Sånger av Laleh, bejublade gästspel av partiledaren för blåsippepartiet och Leif CV Persson och en tårögd svensklärare i slutnumret då de sjöng Goliat, om att ta över världen. Fina, fina ungar som jag är så glad att få lära känna.

Nästa vecka börjar jag tjata om svenskuppgifter som saknas, men nu ska jag bara tänka på vilken tillgång dessa ungdomar är.

Jag ska också tänka på hur fantastisk Laleh är. Jag måste lyssna mer på henneoch är väldigt sugen på att se henne under den kommande turnén, även om mina elever helt klart gjorde henne rättvisa idag. Den här låten fick mig lite extra pepp idag, då det faktiskt luktade vår.

 

Idag tänkte jag också på passion och hur viktigt det är att ha minst en sådan. Mina elever har tydliga passioner och i den bästa av världar spiller det över på mitt ämne också. Inte alltid, men ofta.

Lyssna gärna på vad Ken Robinson har att säga om vikten av passion. Långt, men sevärt. Egentligen har det ingenting med dagens cabaret att göra, men ändå …

Läs också:

Kultur på alla hjärtans dag

IMG_4396

Det är alla hjärtans dag idag och det är helt klart en dag som gör mig kluven. Kärlek är bra och självklart ska vi hylla kärleken när vi får tillfälle, men allt annat hysteriskt runt omkring gör mig trött.

Jag tänkte dock frossa i kärlekskultur och bjuda på några böcker, filmer och sånger om kärlek.

Böcker om den sanna kärleken, det är svårt att hitta sådana faktiskt. Inte sällan beskrivs en olycklig kärlek eller en kärlekssaga med ett allt annat än lyckligt slut. Min favoritkärlekssaga mellan Lotten och Henning i Mina drömmars stad är till exempel vacker, men ack så sorglig. Ofta är det ungdomsböckerna som producerar den riktigt intensiva kärleken och Anna and the French kiss av Stephanie Perkins är en stor favorit. Andra fina böcker om kärlek är Mitt hjärta går på av Christoffer Holst och klassikern Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Prologen till just Stjärnor utan svindel är något av det vackraste jag läst.

Detsamma gäller egentligen kärleksfilmer, men jag har några gamla favoriter som är sjukt smöriga, som jag ändå älskar. Notting Hill är en sådan och Fyra bröllop och en begravning en annan. Det går inte heller att bortse från Jane Austen och Stolthet och fördom är en favorit. Vi som älskade varann så mycket är inte i första hand en kärleksfilm, men den får ändå vara med här.

På vårt bröllop sjöng våra vänner två låtar, You are the sunshine of my life med Stevie Wonder och Till there was you med Beatles. De måste självklart finnas med när jag listar kärlekssånger. Andra fina låtar är The Nicest thing av Kate Nash och Still med Elvis Costello. Trots att den är skitsmörig älskar jag också The Luckiest med Ben Folds.

 

Läs också:

Efter symposiet

  
Jag vet inte om det egentligen vad så smart att gå direkt från två intensiva dagar på SU till Fotografiska, men nu är jag här. Martin Schoellers utställning Up Close lockade. Närbilder som låter oss gå närmare kända människor än vi annars får gå. Vissa är okända för mig ska tilläggas och jag vet inte om alla verkligen är kända eller om det är jag som är obildad. 

Lite läskigt är det att titta rakt in i den nu avlidne Heath Ledgers ögon, liksom porträttet av den blundande Philip Seymour Hoffman. 

Det är dock inte den osminkade sanningen vi får se, men den oretuscherade. Någonstans blir sminket som vissa har så tydligt en mask, en mask som fler kvinnor än män gömmer sig bakom. Jag säger inte att det är fel, men utan tvekan intressant. Ibland gör masken att de nästan blir omänskliga. Just leken med masker är någon som återkommer i flera bilder, bland annat den med George Clooney och ett par ögon, som möjligen är hans, men ser ut att vara utrivna ur en tidning och påklistrade på hans foto.

  
Alla ser allvarliga ut, sammanbitna, ibland nästan ledsna eller arga. I Zlatans ögon finns dock något annat, en triumf. I Denzel Washingtons ett lugn och i Angela Merkels en värme. Porträttet på Julia Roberts är kanske det vackraste, men så är hon också en av de vackraste kvinnor jag vet.  På något sätt är det rofyllt att sitta ner bland porträtten och bara vara. 

 
De andra rummen innehåller andra bilder, vissa mer tillrättalagda, andra med både kropp och ansikte för att visa kvinnliga kroppsbyggare. Just kroppsbyggarbilderna väcker motstridiga känslor. De är vackra, intressanta och groteska på samma gång. Några skrattar då de hår förbi. Jag tycker mer att det är tragiska bilder. Jag vet egentligen inte om det är värst att skratta eller tycka synd om. Vad är det som säger att de är offer för utseendefixering? Handlar det inte om mina fördomar? 
  
Konstigt nog känner jag inte detsamma då jag ser bilen på en sminkad Eddie Izzard, trots att både han och kroppsbyggana egentligen bryter normer. Andra män är sminkade på sina foton och då på ett mer oväntat sätt, t.ex. Michael Douglas med ett sminkat öga på bilden ”Michael Douglas with eyeshadow”. Andra bilder i samma serie är ”Angelina Jolie with blood” och ”Lady Gaga with bruise”. Vissa av de mindre naturliga bilderna, som den vitmålade Jeff Koons med en blomsterkrans i håret, är dock sanna och vackra på ett helt annat plan. 

Alla människor är unika. Inte ens enäggstvillingar är identiska. Det visar Schoeller i fotoserien ”Identical”, där individuella porträtt på tvillingar och trillingar placeras bredvid varandra. 

Utställningen ”Where the children sleeps” innehåller foton av barn som sover eller försöker sova, till tonerna av vaggvisor. Bilderna är tagna av Magnus Wennman och visar syriska barn på flykt. Det är omöjligt att inte bli berörd. Världen är grym och att någon tack tycka att det är fel att försöka erbjuda dem en tryggare plats är för mig ofattbart. 

 
Slutligen besökte jag Höstsalongen 2015, dit 2304 fotografer sökte. Anmälan var öppen för alla över 18 i Sverige och för svenskar som befinner sig utomlands. Av dessa valdes 31 fotografer ut. Av berördes starkt av Vanni Ljung Ståhles foton av den papperslöse Amir. Även Emilia Bergmark-Jiménez har en fin serie och då hon är juryns val innehåller den många bilder. Trots att Viktor Fremlings bilder är konstruerade och teatraliska tycker jag mycket om dem. Något helt annat är Andreas Dahls bilder från högstadiet. Även de iscensatta, men med en tydlig känsla av frustration och utanförskap. Heinz Angermyr är allt för influerad av Maplethorpe för att jag riktigt ska ta hans bilder på allvar, men visst är de rätt coola. 

Och så slutligen Nygårds Karin Bengtssons ”Untold stories”. Rofyllt och vackert är ord som sammanfattar bilderna. Jag tycker om ljuset, det enkla och rena, men ensamheten i bilderna gör mig ibland illa berörd. 

  

Läs också:

Saker att skratta åt

4124040732

Damerna bakom skrattade så de grät och trots att jag inte bjöd mina grannar på lika många roliga skratt, så skrattade jag en del under Stand Up For Göteborg, men inte hela tiden. Jag kan hålla med GP:s recensent om att det är så många könsord och sexskämt att det ibland blir riktigt pinsamt. Kvällens konferencier Shima Niavarani var dock charmig och växte under kvällen.

Henrik Schyffert inledde och hans tjugo minuter är roliga. Troligen för igenkänningen, där hans gnäll på alla skitungar som tar över världen passar bra för oss andra gamla och bittra. Samtidigt hade han också en poäng i att många växer upp för snabbt och att parmiddagar kanske inte är det som ska gälla då man är tretton. Schyffert hade kul och jag hade kul. En bra inledning.

Därefter var det Magnus Betnérs tur och han var tyvärr en stor besvikelse med krystade skämt om Cameron och porr på engelska. Jag drog lite på munnen, men skrattade inte ordentligt en enda gång. Jag brukar gilla Betnér och har sett honom live ett par gånger. Nu var han dock en parodi på sig själv och blev mer tragisk än rolig.

Inte heller Bianca och Tiffany Krönlöf var jätteroliga, men de har ett budskap och för fram det på ett effektivt sätt. Kanske är det jag som är gammal, men jag tyckte att budskapet drunknade i könsord allt som oftast. Bianca är bäst, Tiffany sjunger bra, men tillför inte jättemycket.

Jonas Gardell var roligare än på länge. Visst kör han lite samma stil som han gjort de senaste typ 30 åren, men han är bra på det han gör. Skämten sitter och han knyter snyggt ihop sina minuter på scen. Sverigedemokraterna får sig några rejäla kängor och publiken hyllar.

Och så till sist, den vi alla väntat på, den fenomenale Eddie Izzard. Den mannen är otrolig. Hur kan han få en publik att vrida sig av skratt genom att skämta om Charles I, Lejonhjärta, Luther och en massa andra historiska figurer övergår mitt förstånd, men han gör det. Vi skrattar oavbrutet och jag är mer imponerad än någonsin. Även han verkar ha riktigt kul och springer runt på scenen med en fantastisk energi. Izzard slår sina svenska kollegor med hästlängder och visar att det går utmärkt att skämta om annat än sex och att könsorden inte måste krydda varje mening.

Showen avslutas som sig bör med att Eddie Izzard tar en selfie, eller förlåt groupie. Han är alltså fotograf till inläggets bild.

Läs också:

Temtrio – Kulturgrejer

tematrio

Lyran vill att vi berättar om andra kulturella inslag än litteratur som vi ägnar oss åt och jag inser att jag just nu främst gör det i teorin. Min trio består därför av tre kulturgrejer jag skulle vilja ägna mig mer åt.

1. Jag går alldeles för sällan på teater, men när jag gör det undrar jag alltid varför jag inte gör det oftare. Senast såg jag Doktor Glas med Bokbubblarna, men dessförinnan var det länge sedan. Film är det lika dåligt med, men två filmer på GIFF blev det i alla fall i vintras.

2. Däremot har vi faktiskt kommit iväg på lite fler konserter än på många år, vilket inte varit så svårt då det varit nästan tomt på den fronten länge. Näst på tur står Håkan Hellström som spelar på Ullevi (nya, fast gamla) den 7e juni.

3. Fotoutsställningar gillar jag skarpt. Tyvärr hann vi inte med någon tur till Fotogafiska sist, men annars brukar jag försöka hinna med ett besök då jag är i huvudstaden. Annars är Hasselblands center här fint, om än några storlekar mindre och jag skulle gärna se Jens Assurs utställning Africa is a great country på Världskulturmuseet.

Läs också:

Chess på svenska

Igår var jag och maken på Göteborgsoperan och såg Chess på svenska. En mycket fin föreställning med härlig seriekänsla. Dekoren var suverän, liksom kostymerna.

Chess på svenska skiljer sig en del från den Chess som jag såg i West End för länge sedan. Några nya låtar (många av dem med i Chess på Broadway) och maken var besviken över att One night i Bangkok inte var med. Den klarade jag mig personligen alldeles utmärkt utan.

Extra roligt var att en av mina gamla elever var med i föreställningen som akrobat. I detta ingick att vara katt till dubbelkaraktären Domaren som spelas av bröderna Rongedal. Han hade också en symbolisk roll som svärdbärare. En symbol som var lite, lite svår att tolka, men som kan en cool effekt. Vi diskuterade tänkbara tolkningar i bilen hem.

Jag var imponerad av sångarna helt klart. Stjärnan är Philip Jalmelid, som spelar ryssen Anatolij, men många starka nummer. Mest gåshud fick jag dock under Christoffer Wolters Vem ser ett barn. Mycket fin är också duetten Drömmar av glas, med Jalmelid och Evelyn Jons, som spelar Florence. Jag har dock lite svårt för den svenska texten, som inte når upp till samma klass som ursprungslåten You and I.

Jag tycker om att rollerna är lite jämnare i denna den svenska uppsättning, jämfört med den ursprungliga. Sången Han är en man, han är ett barn hade jag till exempel aldrig hört förut och det är bra att Nina Pressing, som spelar Svetlana, får en solosång.

Det är härligt att komma i väg på något kulturellt. Göteborgsoperan är en fantastisk lokal!

 

 

Läs också:

Okej, men vad gör ni nu?

Världen är inte jämställd. Sverige är inte jämställt. Svenska Akademien är definitivt inte jämställd. Det tycker Peter Englund är lite pinsamt, men inte så pinsamt att han tänker göra något åt det. Han tror nämligen inte på kvotering, utan att de bästa ska få priset. Så brukar det låta. De bästa ska prisas. Det måste vara därför som nio av de tio senaste litteraturpriserna gått till en man.

Nej, det skulle nog Englund ändå inte säga, då han menar att ”med tiden kommer det att jämna ut sig av den enkla anledningen att talangen är jämlikt fördelad.” Detta kommer dock inte ske automatiskt, utan genom att den som förordar en viss författare (läs man) ska ifrågasätta sitt urval lite mer.

Nej, jag tror inte heller på kvotering egentligen, inte när det gäller priser som detta. Däremot tror jag att det kan behövas på andra områden i samhället, då utvecklingen mot jämställdhet går pinsamt långsamt. Det är klart att den bästa ska prisas eller befordras, men så är det inte nu. Om vi inte på allvar tror att vita män från västvärlden är mer begåvade än andra.

Peter Englund drömmer om att efterträdas av en kvinna och visst hade det varit trevligt. Visst borde könsfördelningen vara jämnare bland de aderton. Viktigast av allt är kanske ändå att problematisera valet av pristagare, så att män inte kvoteras in varje dag.

 

Läs också:

Min tur till Fotografiska

Jag gick och skrev frenetiskt i mobilen under besöket på Fotografiska. Ber om ursäkt för de ibland ofullständiga meningarna. Allt ville jag inte rätta till, för att kunna behålla känslan av att faktiskt vara där. Vilket ställe det är Fotografiska. Fantastiskt. Något sådant får gärna startas i Göteborg.

Första utställningen tillhörde Helena Blomqvist. Bilder jag var lite skeptisk till innan, men som jag verkligen gillade skarpt. Jag tjuvlyssnade lite på en guide under den här utställningen och det gjorde den ännu mer intressant.

Serien The Elefant girl Inspirerad av Elefantmannen var riktigt fin. I centrum står en flicka med missbildade ben och med en grotesk utväxt i ansiktet. Flickan är inte riktig, huvudet är skapat. Döden finns som tema i serien

Bilder som fastnade: Searching for the light fruktansvärt söt flicka, Among the swans var en annan favorit.

Blomqvist arbetar med scenografi, ljus, ibland modeller. Hon skapar en egen värld med iscensättningar som tar lång tid att skapa. Det tar ungefär en månad att göra en bild, ofta fler beroende på scenografi. Dessutom efterarbete.

Serien med chimpanser och andra med djur i uniformer och dräkter var riktigt cool. Den heter The last golden frog  och har fått namn efter den gyllene paddan som var den första arten som utrotades. Den sista gyllene grodan upptäcktes i Costa Rica 1989 väntade på en partner som inte kom. Fler utrotningshotade arter porträtteras. The liberation infantry med gruppbild av chimpanser i uniform skulle kunna vara en motståndsrörelse där utrotningshotade djur hämnas på människorna som förstör livet för dem.

Vidare fanns serien The dark planet med historier från kvällspressens rubriker. En försvunnen kvinna i fyra årstider med trädcollage i bakgrunden och ett årstidstypiskt djur är de kanske häftigaste bilderna. Blomqvist inspirerades av en försvunnen flicka, som hittades död först ett år senare.

The first women on the moon är första serien från 2001. Inspirerad av konspirationsteorier om månlandningen. Blomqvist skapar en matrialkal historia och porträtterar kvinnor i typiskt manliga roller, tex Robin Hood, påvar, i krig

Jag gick sedan vidare till utställningen Perspektiv där 300 barn fotograferat motiv de själva valt. Många oväntade närbilder på tex bildelar, diskmedelsbubblor och jag påmindes om att äldste sonen önskat sig en kamera hur länge som helst.

Steve Shapiros utställning var också riktigt bra. Inledningsvis möttes jag av de Niro i Taxi Driver och musik från Gudfadern i bakgrunden.  Shapiro var exklusiv fotograf under inspelningen av dessa filmer.

På 60-talet följde Shapiro Martin Luther King fram till hans död på Lorraine Motel. Även bilder från rummet efter mordet finns med i utställningen. Martin Luther King är borta, men det syns tydligt att han lämnat rummet för att komma tillbaka. På tv:n visas bilder på honom. Handavtrycket i badrummet fanns kvar. Troligen från mördaren.

André Kertész  kallas banbrytande (är inte det ett överanvänt ord så säg) men i detta fall kan jag hålla med. Det är en riktigt bra utställning kallad My France med bilder från 1925 och elva år framåt då han bodde i Frankrike. Ursprungligen var han från Budapest. Han kallades the poet photographer. Bilderna blev hans språk då varken hans engelska eller franska var speciellt bra. Skuggor är viktiga i Kertészs bilder .  Han använde få negativ för sina bilder. Väntade in rätt ögonblick och tog max tre bilder. Visst är det riktigt coolt?

Och så slutligen Stolen children om barn i Uganda med bilder av Marcus Bleasdale. Utställningen som jag fastnade i och so gjorde att jag kunde glömma min lugna lunch och istället fick rusa till tåget. Otroligt gripande och helt fruktansvärd utställning.

Joseph Konys The lord’s tesistance army startade som en måtståndsrörelse mot regeringen i Uganda. De kidnappar barn och gör dem till soldater.  LRA vill ha ett styre grundat på 10 Guds bud, vilket rimmar lite illa med att stjäla barn och tvinga dem att döda. Själv hävdar Kony att ingen tvångsrekrytering sker. Armén är ökänd för sina blodiga tillslag mot lokalbefolkningarna i och omkring Uganda. Idag finns de främst i Demokratiska Republiken Kongo, Centralafrikanska Republiken samt Södra Sudan och i utställningen finns även bilder från Demokratiska Republiken Kongo och Centralafrikanska republiken.

Barnen förs bort redan som 8-10-åringar och tvingas till grymma våldshandlingar ofta mot sin egen familj. Främst pojkar men även flickor som våldtas och ges bort till arméns kommendanter som fruar och tvingas ofta föda sina förtryckares barn.

Fruktansvärd utställning. Vidrig. Se den!

Läs också:

Kvällens föreställning

Alltid nervöst att lyssna på någon man känner, men jag är säker på att Sofia är bra!

20120429-181039.jpg

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Dagens utflykt

Egentligen borde man vara ute en dag som denna när solen äntligen skiner. Fotografiska kan jag dock inte motstå.

20120427-115401.jpg

Läs också:

« Older Entries