Chess på svenska

Igår var jag och maken på Göteborgsoperan och såg Chess på svenska. En mycket fin föreställning med härlig seriekänsla. Dekoren var suverän, liksom kostymerna.

Chess på svenska skiljer sig en del från den Chess som jag såg i West End för länge sedan. Några nya låtar (många av dem med i Chess på Broadway) och maken var besviken över att One night i Bangkok inte var med. Den klarade jag mig personligen alldeles utmärkt utan.

Extra roligt var att en av mina gamla elever var med i föreställningen som akrobat. I detta ingick att vara katt till dubbelkaraktären Domaren som spelas av bröderna Rongedal. Han hade också en symbolisk roll som svärdbärare. En symbol som var lite, lite svår att tolka, men som kan en cool effekt. Vi diskuterade tänkbara tolkningar i bilen hem.

Jag var imponerad av sångarna helt klart. Stjärnan är Philip Jalmelid, som spelar ryssen Anatolij, men många starka nummer. Mest gåshud fick jag dock under Christoffer Wolters Vem ser ett barn. Mycket fin är också duetten Drömmar av glas, med Jalmelid och Evelyn Jons, som spelar Florence. Jag har dock lite svårt för den svenska texten, som inte når upp till samma klass som ursprungslåten You and I.

Jag tycker om att rollerna är lite jämnare i denna den svenska uppsättning, jämfört med den ursprungliga. Sången Han är en man, han är ett barn hade jag till exempel aldrig hört förut och det är bra att Nina Pressing, som spelar Svetlana, får en solosång.

Det är härligt att komma i väg på något kulturellt. Göteborgsoperan är en fantastisk lokal!

 

 

Läs också:

Okej, men vad gör ni nu?

Världen är inte jämställd. Sverige är inte jämställt. Svenska Akademien är definitivt inte jämställd. Det tycker Peter Englund är lite pinsamt, men inte så pinsamt att han tänker göra något åt det. Han tror nämligen inte på kvotering, utan att de bästa ska få priset. Så brukar det låta. De bästa ska prisas. Det måste vara därför som nio av de tio senaste litteraturpriserna gått till en man.

Nej, det skulle nog Englund ändå inte säga, då han menar att “med tiden kommer det att jämna ut sig av den enkla anledningen att talangen är jämlikt fördelad.” Detta kommer dock inte ske automatiskt, utan genom att den som förordar en viss författare (läs man) ska ifrågasätta sitt urval lite mer.

Nej, jag tror inte heller på kvotering egentligen, inte när det gäller priser som detta. Däremot tror jag att det kan behövas på andra områden i samhället, då utvecklingen mot jämställdhet går pinsamt långsamt. Det är klart att den bästa ska prisas eller befordras, men så är det inte nu. Om vi inte på allvar tror att vita män från västvärlden är mer begåvade än andra.

Peter Englund drömmer om att efterträdas av en kvinna och visst hade det varit trevligt. Visst borde könsfördelningen vara jämnare bland de aderton. Viktigast av allt är kanske ändå att problematisera valet av pristagare, så att män inte kvoteras in varje dag.

 

Läs också:

Min tur till Fotografiska

Jag gick och skrev frenetiskt i mobilen under besöket på Fotografiska. Ber om ursäkt för de ibland ofullständiga meningarna. Allt ville jag inte rätta till, för att kunna behålla känslan av att faktiskt vara där. Vilket ställe det är Fotografiska. Fantastiskt. Något sådant får gärna startas i Göteborg.

Första utställningen tillhörde Helena Blomqvist. Bilder jag var lite skeptisk till innan, men som jag verkligen gillade skarpt. Jag tjuvlyssnade lite på en guide under den här utställningen och det gjorde den ännu mer intressant.

Serien The Elefant girl Inspirerad av Elefantmannen var riktigt fin. I centrum står en flicka med missbildade ben och med en grotesk utväxt i ansiktet. Flickan är inte riktig, huvudet är skapat. Döden finns som tema i serien

Bilder som fastnade: Searching for the light fruktansvärt söt flicka, Among the swans var en annan favorit.

Blomqvist arbetar med scenografi, ljus, ibland modeller. Hon skapar en egen värld med iscensättningar som tar lång tid att skapa. Det tar ungefär en månad att göra en bild, ofta fler beroende på scenografi. Dessutom efterarbete.

Serien med chimpanser och andra med djur i uniformer och dräkter var riktigt cool. Den heter The last golden frog  och har fått namn efter den gyllene paddan som var den första arten som utrotades. Den sista gyllene grodan upptäcktes i Costa Rica 1989 väntade på en partner som inte kom. Fler utrotningshotade arter porträtteras. The liberation infantry med gruppbild av chimpanser i uniform skulle kunna vara en motståndsrörelse där utrotningshotade djur hämnas på människorna som förstör livet för dem.

Vidare fanns serien The dark planet med historier från kvällspressens rubriker. En försvunnen kvinna i fyra årstider med trädcollage i bakgrunden och ett årstidstypiskt djur är de kanske häftigaste bilderna. Blomqvist inspirerades av en försvunnen flicka, som hittades död först ett år senare.

The first women on the moon är första serien från 2001. Inspirerad av konspirationsteorier om månlandningen. Blomqvist skapar en matrialkal historia och porträtterar kvinnor i typiskt manliga roller, tex Robin Hood, påvar, i krig

Jag gick sedan vidare till utställningen Perspektiv där 300 barn fotograferat motiv de själva valt. Många oväntade närbilder på tex bildelar, diskmedelsbubblor och jag påmindes om att äldste sonen önskat sig en kamera hur länge som helst.

Steve Shapiros utställning var också riktigt bra. Inledningsvis möttes jag av de Niro i Taxi Driver och musik från Gudfadern i bakgrunden.  Shapiro var exklusiv fotograf under inspelningen av dessa filmer.

På 60-talet följde Shapiro Martin Luther King fram till hans död på Lorraine Motel. Även bilder från rummet efter mordet finns med i utställningen. Martin Luther King är borta, men det syns tydligt att han lämnat rummet för att komma tillbaka. På tv:n visas bilder på honom. Handavtrycket i badrummet fanns kvar. Troligen från mördaren.

André Kertész  kallas banbrytande (är inte det ett överanvänt ord så säg) men i detta fall kan jag hålla med. Det är en riktigt bra utställning kallad My France med bilder från 1925 och elva år framåt då han bodde i Frankrike. Ursprungligen var han från Budapest. Han kallades the poet photographer. Bilderna blev hans språk då varken hans engelska eller franska var speciellt bra. Skuggor är viktiga i Kertészs bilder .  Han använde få negativ för sina bilder. Väntade in rätt ögonblick och tog max tre bilder. Visst är det riktigt coolt?

Och så slutligen Stolen children om barn i Uganda med bilder av Marcus Bleasdale. Utställningen som jag fastnade i och so gjorde att jag kunde glömma min lugna lunch och istället fick rusa till tåget. Otroligt gripande och helt fruktansvärd utställning.

Joseph Konys The lord’s tesistance army startade som en måtståndsrörelse mot regeringen i Uganda. De kidnappar barn och gör dem till soldater.  LRA vill ha ett styre grundat på 10 Guds bud, vilket rimmar lite illa med att stjäla barn och tvinga dem att döda. Själv hävdar Kony att ingen tvångsrekrytering sker. Armén är ökänd för sina blodiga tillslag mot lokalbefolkningarna i och omkring Uganda. Idag finns de främst i Demokratiska Republiken Kongo, Centralafrikanska Republiken samt Södra Sudan och i utställningen finns även bilder från Demokratiska Republiken Kongo och Centralafrikanska republiken.

Barnen förs bort redan som 8-10-åringar och tvingas till grymma våldshandlingar ofta mot sin egen familj. Främst pojkar men även flickor som våldtas och ges bort till arméns kommendanter som fruar och tvingas ofta föda sina förtryckares barn.

Fruktansvärd utställning. Vidrig. Se den!

Läs också:

Fylld av kulturenergi

Kanske kostar kultur. I en krympande budget kanske det som kostar inte får plats. I en skola som fokuserar på mätbar kunskap och resultat får den definitivt inte plats. I alla fall inte på gymnasiet där estetisk verksamhet tas bort som gymnasiegemensamt ämne. Alla elever kommer alltså inte att få en kulturell kompetens, utan endast de som redan funnit och lärt sig älska kulturen i flera eller i alla fall någon form.

Idag stod kulturen i fokus på vår gymnasieskola. Vi fick uppleva musik från tre kontrabasister från Göteborgs symfoniker, poesi i ett rasande tempo från Oskar Hanska, Olivia Bergdahl och Matiss Silins och dans av regionteater västs kommande föreställningen Move 3. Så himla kul.

I många år spelade jag fiol. Jag började som fyraåring och slutade 2004 då min stråke gick sönder under ett bröllop. Den har liksom aldrig blivit lagad och det är synd. Tänk vad kul det hade varit att spela lite med barnen.

Spoken word är också galet kul att uppleva live. Poesi då den är som bäst. Vilket bra sätt att göra den tillgänglig. Oskar Hanska är galet bra på att improvisera och min lysande iPad blev en del i hans dikt tillsammans med stela lärare som sitter med benen i kors och en massa annat som han bara tycktes komma på i stunden.

Olivia Bergdahl berättade om sin handbollsklubb och om de elvaåriga flickornas späda röster och hur spegeln visade kroppar de hatade. Så nära och så sant. Något varje tonårsflicka tyvärr kan känna igen sig i.

Matiss Silins hade jag aldrig hört förut, men tydligen var han med i Talang 2011. Hans dikt om den bruna ryggsäcken berörde och Spraaket var hur bra som helst.

Dans har jag lite svårare att ta till mig och förstå. Trots detta gillade jag Move 3, men visst är det som Svante Grogam från Konserthuset sa att man behöver lära sig vissa saker när det gäller kultur och att det faktiskt kan vara okej att inte förstå allt. Han menade att rädslan för att inte fatta gör att många är nästan rädda för kultur. Till och med den så kallade kultureliten håller sig i sin lilla sfär. Eller är det så att poeter går på balett eller att författare älskar konst? Brukar musiker hänga på teatern och skådespelare läsa poesi?

Hittade sidan Ordkanon.se som verkar vara en bra plats att leta på om man vill veta mer om Spoken Word.

 

 

 

 

Läs också: