Category Archives: Konst

Skulpturstaden Borås

Jag insåg igår att det var länge sedan jag var i Borås och att det hänt en del i staden. Vi inledde nämligen höstterminen med en vandring i skulpturstaden Borås och fick se en hel del fint. Med en skicklig guide som tidigare varit lärare fick vi en hel del information om konstnärerna och deras skulpturer. En oväntad kulturupplevelse som verkligen var givande. Stort och smått, högt och lågt.

Just nu pågår Borås Internationella Skulpturbiennal 2016 där ett femtontal konstnärer medverkar och visar sin konst utomhus. Jag rekommenderar verkligen en guidad tur. De pågår fram till 18 september på tisdagar kl. 18.00, onsdagar kl. 15.00  och lördagar kl. 14.00. Annars finns det också en guideapp att ladda ner. Ett pokéstop vid nästan varje skulptur gör att det säkert är hyfsat lätt att få med barnen på en tur.

Här finns några av mina favoriter:

IMG_3628 IMG_3627 IMG_3630 IMG_3642 IMG_3650 IMG_3636 3 IMG_3626 IMG_3641 3 IMG_3634 2 IMG_3637 2 IMG_3647 IMG_3654

Läs också:

Verklighetsmaskiner

  
When in Moderna Museet måste det bli en tur på Olafur Eliassons utställning som fått namnet Verklighetsmaskiner. Jag är inte bra på modern konst ska erkännas, men det blir någon slags reflektion kring verken i det här inlägget. 

Vi möts av en flygande fläkt som sprider sin kyla över rummet. Redan här förstår jag att jag inte ska försöka förstå. Jag ska bara uppleva. Fläktens rörelser är oförutsägbara, vilket ger en känsla av en riktig vind, men synlig källa. 

  
Att leka med perspektiv och skuggor är spännande och det gör Eliasson. Han leker också med material, som i konstverket Moss wall. En vägg av fönsterlampor, som nästan glider ner över golvet. På håll ser det ut som en ullig ryamatta. 

Eliasson fascineras av kalejdoskop och jag fascineras av de han skapat. Över huvud taget är hans användning av former riktigt snyggt. 

  
 I de mörka rummen blir jag lätt illamående av ljuskällorna och perspektivförskjutningen. Samtidigt är det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan och känslor väcks som är svåra att beskriva. Vattnet som förändras, i vissa fall lätt strilande som i konstverket Beauty. Sandstormen som skapas av en slang i The Sandstorm park. 

Ett av mina favoritföremål är glasinstallationen Your condensation. Den ger mig en känsla av frid, vilket inte sker i alla rum. Vissa delar stressar väldigt.  Det är utan tvekan konst som känns. 

  
Andra delen av utställningen går via ett kreativt skaparrum, där ett gäng barn bygger till ett rum med väggar i olikfärgade färgfilter. De går att se igenom och färgerna blandas i labyrinten beroende på hur vi ser. För den som liksom jag är lätt klaustrofobisk är det lite läskigt att inte se utgången. 

Läs också:

Robert Mapplethorpe på Kiasma

Robert Mapplethorpe (1946-1989) har just nu en stor utställning i Helsingfors och den blev en av söndagens aktiviteter.

 Jag såg utställningen av Mapplethorpes verk på Fotografiska 2011, men ville inte missa chansen att uppleva dem igen på Kiasma. En fin utställning som inleddes med en tidsaxel över hans liv, där bland andra Patti Smith, Sam Wagstaff och Andy Warhol var centrala.

 
Citatet ”I want to see something I’ve never seen before” inleder utställningen i det första rummet med bland annat självporträtt och studier av människor blandade med statyer. Kontrasten mellan det ljusa och det mörka, mellan det verkliga och det konstgjorda. Jag älskar fotot av Ken Moody och Robert Sherman. I vissa bilder, som ”Sleeping Cupido” och ”The Sluggard”, är det nästan svårt att avgöra om det en person eller staty. Studierna av kroppar är väldigt vackra. De förmedlar ett lugn. Serien ”Ahitto” är väldigt vacker. I ännu ett citat på väggen jämför han fotografi och skulpturer och menar att han troligen varit skulptör om han levt för ett- eller tvåhundra år sedan.
Så följer porträtten av t.ex. Patrice Calmette, Edmund White, Sam Wagstaff, Yoko Ono, Andy Warhol, Deborah Harry, Truman Capote och Iggy Pop bland många andra. Egensinnade porträtt och unika bilder. Inga ”vanliga” kändisbilder där ytan är viktigast. Vissa poserar nästan nakna, som Susan Sarandon, men det finns ändå något oskyldigt över dem. Jag tycker också mycket om porträtten av Lisa Lyon, som visades även i Stockholm.
   
Jakten på perfektion var drivande både då han fotograferar kroppar, könsorgan och orkidéer. I Stockholm hängde bilderna tillsammans. Här finns ett rum med 18-årsgräns. En kuk hade smitit, men i övrigt fanns de samlade.
Alla bilder är inte vackra, några visar till exempel en för mig osund sexuell makt, men få om någon signalerar sexualitet. Snarare verkar det handla om att avdramatisera och nakenheten ibland blir oväntad, ibland till och med absurd, som bilderna på fullt påklädda män med könet fritt. Eller så handlar det bara om en fascination för kroppar.  Det som stör mig är att bilder med helt oskyldig kärlek mellan två män placeras i ett 18+ rum. Mina barn skulle absolut få se dem. Jag förstår faktiskt inte problemet.
I filmrummet visas kortfilmer. Patti Smith berättar om sin relation till Mapplethorpe, om hur de träffades och hur livet i New York var. Hur det fanns en närhet mellan människor med olika bakgrund då jämfört med nu. Smith var hans första modell, då han inte hade råd att köpa film speciellt ofta var han tvungen att utveckla en teknik som gjorde att han tänkte ut bilder i förväg, så att han lyckades ofta. På en vägg finns porträtten av Patti Smith från 1976 och 1978. Bilder som verkligen visar såväl insida som utsida.

Edmund White berättar också om Mapplethorpe och New York och fotografens betydelse för den homosexuella frigörelsen under 70-talet, ja den sexuella frigörelsen för många i en värld före AIDS. White påpekar dock det jag också reflekterar över, att Mapplethorpes bilder innehåller nakenhet och sex, utan att bli pornografiska. Makt har en del, liksom underkastelse, men inte porr. 

 

 

Läs också:

En tur till fotografiska

Under helgen i Stockholm besökte vi Fotografiska Museet och det var vårt premiärbesök. Visserligen var jag i shopen när vi besökte huvudstaden med eleverna, men inne i muséet hade jag aldrig varit förr.

Kanske var det bra att eleverna inte var med, för om jag rodnade lite åt vissa av Robert Mapplethorpes bilder så hade de dött (av olika orsaker visserligen). Det var verkligen rejäla kukbilder, men som det påpekas i DN är det en ganska liten del av utställningen och en liten del av hans produktion. Och ja, de är ändå vackra bilder. Bilden på Ken Moodys och Robert Shermans huvuden i profil, svart och vit, så lika och så olika. Mycket, mycket vackert. Jag tyckte också mycket om bilderna på Patti Smith och trots att jag inte har någon som helst relation till henne, blev jag nu sugen på att läsa Just Kids trots allt.

Roligt också att se bilderna på Lisa Lyon, som vann bobybuildningtävlingar och ser helt vanlig, frisk och vältränad ut. Ingen likhet alls med de onaturliga kroppar som prisas idag.

Apropå ideal så var utställningen om Cizzi som svälter sig själv. Bilderna av Jaqueline Hellman är gripande och kombineras med berättelsen om Cizzi. Rösten ger liv åt bilderna och får mig att gråta en skvätt. Från Andra Sidan Längtan heter utställningen och pågår till 21 augusti.

Om sorg och längtan handlar Circle of Memory av Eleanor Coppolla. Jag förstod inte riktigt grejen måste jag erkänna och då jag dessutom är allergisk mot hö hade jag svårt att riktigt uppleva installationen.

Jag tyckte däremot väldigt, väldigt mycket om utställningen The Invisible Man av Liu Bolin. Riktigt, riktigt coola bilder där Bolin kamouflerat sig själv och blivit ett med omgivningen. Bilderna är en protest mot den brist på yttrandefrihet och demokrati som råder i Kina. En utställning som är väl värd att se. Pågår till 11 september.

Mest fascinerad var jag av idén bakom I Want To Live Close To You av Jacob Felländer. Laddad med ett stort antal analoga kameror drog han till världens mest folkrika städer och tog bilder där han efter varje bild drog fram filmen bara en centimeter för att sedan ta nästa bild. Han vände och vred på kameran och resultatet är helt galna bilder av enskilda städer, eller kombinationer av städer. Jag gillar de bilder där städerna kombineras. De är så himla häftiga. Se till att se dem innan 28 augusti.

Den utställning jag brydde mig minst om var Northern Women in Chanel. Modefotografering är inte min grej och visst var bilderna fina, men totalt ointressanta. Gillar du mode blir du säkert mer imponerad än jag.

Måste säga att jag verkligen gillade Fotografiska. Återkommer gärna!

Läs också: