enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Klassiker

Att möta Selma Lagerlöf som tonåring

Efter Ebba Busch Thors fadäs på Aktuellt, då hon inte kunde namnge författarna till tre kända, svenska verk har klassiker diskuterats flitigt i sociala medier. Vissa menar att det är elitistiskt med klassikerläsning, medan andra tycker att elever i skolan borde ägna sig mer åt klassiker än andra böcker. Jag hamnar väl någonstans mittemellan. Läsningen är central i min undervisning och jag önskar att fokus på läsning skulle bli större i kursplanerna. Sedan 2011 är det tvärtom så att litteraturen fått mindre plats, medan det vetenskapliga skrivandet och kunskaper om språk och grammatik står mer i fokus. Ingenstans i kursplanerna står heller att eleverna ska läsa hela verk, vilket gör att diskussionen inte sällan handlar om huruvida det verkligen är nädvändigt att läsa böcker alls. Precis som Johanna Frändén läste jag i princip bara utdrag ur böcker på gymnasiet och de klassiker jag läst har jag läst på Universitetet eller av egen fri vilja.

För mig är det en självklarhet att eleverna ska läsa hela verk och i Svenska 2 och 3 vill jag även föra in klassiker. Det senare kräver dock en hel del av mig som lärare. Alla klassiker som dyker upp på diverse listor som ”100 böcker du ska ha läst” har nämligen inte åldrats väl. Vissa kräver också en kunskap om tiden den skrevs under som få ungdomar har. Dessa klassiker mår bättre av att förbli olästa ett tag.

Förra året genomförde jag för första gången ett läsprojekt i Svenska 2 där eleverna läste romaner av Selma Lagerlöf i grupp. De fick välja mellan fyra ganska korta och förhållandevis lättillgängliga böcker, Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdsägen och Kejsarn av Portugallien.

Det finns många utmaningar för undervisande lärare när klassiker ska läsas i skolan. En är att internet är fullt av analyser av olika slag som eleverna skulle kunna kopiera. Då läsningen erbjuder en del motstånd gäller det att stötta eleverna speciellt inledningsvis och också hitta sätt som de kan hjälpa varandra.

Min stöttning bestod av att vi inför läsningen talade om Selma Lagerlöf som människa och författare, om tiden hon levde och verkade under, samt de idéer som drev henne. 90-talisterna tillhör de mest kända författarna i svensk litterturhistoria och skillnaden mellan 80-talisterna med Strindberg i spetsen och de mer nationalromantiska 90-talisterna är spännande. Många elever fastnade också för Lagerlöfs självständighet och hennes kamp för kvinnors rättigheter.

Jag berättade också kort vad de fyra böckerna handlar om och eleverna valde sedan bok. Utifrån bokval placerades de i en läsgrupp som träffades tre gånger under läsningens gång och diskuterade sin gemensamma bok. Samtalen handlade om bland annat karaktärer, miljö, teman, motiv och typiska 90-talsdrag i boken. En annan uppgift var att koppla boken de läste till Selma Lagerlöfs liv. Under läsningen skrev eleverna också loggbok för att stötta minnet, men också öka förståelsen. De valde till exempel ut citat och skrev tankar kring dem.

Efter läsningen genomfördes ett seminarium i tvärgrupper, där elevernas uppgift var att berätta om centrala drag i sina egna böcker och sedan tillsammans jämföra de fyra verken för att gemensamt ringa in Lagerlöfs stil. Vid dessa samtal satt jag med och antecknade, men eftersom eleverna hade frågor att utgå ifrån och också hade förberett dessa frågor, skötte de det mesta själva.

Sista uppgiften var att skriva en analys om boken som också innehöll kopplingar mellan text och epok, samt text och författare. Analysen avslutades med att eleverna argumenterade kring huruvida boken de läst skulle platsa i en litteraturkanon och huruvida de kunde förstå att Selma Lagerlöf räknas som en av våra största författare.

Så hur gick det då? I våras gick det bättre än när jag gjorde samma projekt nu i höst. Troligen för att uppgiften då låg i slutet av kursen, medan den nu inledde densamma. Samtidigt så insåg jag under höstens arbete att även eleverna i våras var lite förvirrade i början. Det är ett svårt språk att ta till sig och det betyder att läsningen var trög inledningsvis. Efter ett tag gick det lättare.

Läste alla boken? I princip alla. Det går ganska lätt att märka skillnaden på en elev som läst och en som inte läst om man lyssnar till samtal där de deltar. Den som läst kan vara mycket mer specifik, medan den som försöker låta som de läst ofta är ganska svepande i sina tankar.

Kunde alla göra en analys av boken som kopplades till epok och författare? I princip alla. Då fick de väldigt tydliga mallar med färdiga inledningsmeningar för att de som annars tycker att det är svårt lättare skulle komma igång. Även de som gillar att skriva och analysera hjälptes av en struktur, då deras texter fick en tydlig disposition och var lätta att läsa.

I utvärderingen lyfte eleverna fram att det kändes lättare att läsa när de blev förberedda och fick information om författaren och tidsandan. Många uttryckte också att böckerna trots ett svårt språk kändes oväntat aktuella. Speciellt de som läste En herrgårdssägen överraskades över att Lagerlöf skrev om psykisk ohälsa redan 1899. Även om just den boken krävde en hel del av läsaren inledningsvis var det många som tyckte mycket om den. Även Kejsarn av Portugallien berörde många, medan åsikterna gick isär om Körkarlen, som många menade var alldeles för lik Dickens En julsaga. Herr Arnes penningar var den klart mest populära boken i våras, medan höstens läsare var mer skeptiska.

Jag var imponerad av hur mycket eleverna stöttade varandra och hur öppna de var för olika tolkningar i samtalen. Att flera elever läser samma bok ger bättre resultat än när eleverna läser enskilt. Samtidigt får de i alla fall välja lite, vilket inte är fallet då hela klassen läser samma bok.

Till våren blir det mer klassiker och även om jag kommer att låta eleverna välja själva då, kommer jag att uppmuntra dem att ta hjälp av varandra. Vårt skolbibliotek har ganska många exemplar av vissa klassiker och det finns möjlighet att själv skapa en läsgrupp. Det finns klassiker som i princip alltid fungerar bra, till exempel de på den här listan. Jag och skolbibliotekarien brukar berätta om ett urval av de klassiker som vi tror kan passa eleverna, som sedan får välja fritt.

För den som vill ha tillgång till de uppgifter eleverna fick finns en delad mapp på Drive här.

 

Selma Lagerlöf på en timme

Mina elever i tvåan har just läst ut romaner av Selma Lagerlöf. De fick välja mellan Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien. Om alla har läst? Majoriteten. Hur vet jag det? Genom kontrollstationer under läsningens gång. I veckan gjorde de till exempel muntliga analyser i grupp som spelades in. I ett sådant samtal märks det väldigt tydligt vem som läst och vem som bara låtsas ha läst. Med tydliga instruktioner för ett strukturerat samtal finns det få möjligheter att bara svamla på. Även de som uppenbarligen inte läst ut sina böcker i tid fick med sig en del i samtalet med andra som läst samma bok och några läsryck efteråt har det allt blivit.

Nästa uppgift blir att skriva en egen analys, där boken de läst också ska kopplas till tiden och epoken den skrevs under och till Selma Lagerlöfs liv. Läsprojektet avslutas med ett seminarium där jag sitter med för att lyssna och anteckna. Eleverna möts då i grupper där de läst olika böcker och uppgiften blir att hitta gemensamma drag i böckerna och tillsammmans försöka formulera vad som är typiskt för Selma Lagerlöfs stil och innehåll. Jag har den svåraste uppgiften, att försöka att inte lägga mig i för mycket.

Igår körde jag en numera klassisk EPA (enskilt-par-alla) där eleverna fick fundera kring bland annat klassiker och huruvida en litterär kanon vore något att införa. Många ville läsa klassiker. Oväntat många faktiskt. De tyckte också att det var lättare att förstå en gammal bok när de läste tillsammans och när jag hjälpt dem genom att sätta in författaren i ett sammanhang. För många var det trögt inledningsvis, väldigt trögt. Men tröskeln blev inte lika omöjlig att ta sig över, när det fanns andra som läst boken och kunde stötta. Jag uppmanar alltid till att våga fråga, då frågor sällan visar på okunskap, utan snarare tvärt om på en medvetenhet om hur viktig förståelse är.

Lite för sent köpte jag Selma Lagerlöf på en timme av Katarina och Henrik Lange. En bok som bjuder på en grafisk presentation av författaren. Vi får läsa om hennes barndom, mötet med litteraturen, studierna och läraryrket. Vidare finns information av alla hennes böcker och viktiga händelser i författarkarriären.

Jag är helt för att förenkla det första mötet med en klassisk författare, precis som Katarina och Henrik Lange gör i Däremot måste jag säga att det är väldigt, väldigt tunt och ingenting att använda mitt i det läsprojekt om Lagerlöf som mina tvåor snart avslutar. Däremot kan jag tänka mig att använda delar av boken som introduktion om jag kör projektet nästa år igen. Att läsa några serierutor om en boks uppkomst, mottagande och innehåll som ett första möte kan funka. Det finns också en del roliga citat och anekdoter som kan roa den som ännu inte vet så mycket om författaren. För många kan det säkert skapa ett intresse att bygga vidare på.

 

En barndomshjältinna lite sent

Jag har läst väldigt många utdrag ur Alice i Underlandet av Lewis Carroll då jag studerat både engelska och svenska på universitetet. Säkert även tidigare än så. Det är dock först nu som jag faktiskt läst den från pärm till pärm. Typ. Efter ett tag kändes det som om jag fattat grejen och skummade ärligt talat rätt friskt.

Visst är det härligt skruvat och visst är det kul att läsa om kaninen med klockan, drottningens krocketspel och tekalaset, men nej jag blev inte frälst. Troligen hade jag gillat den mer som barn och då gärna i en illustrerad version.

Ärligt talat har jag svårt att skriva speciellt mycket mer om boken. Jag konstaterat bara att det inte är min kopp te. Jag vet att många är helt förälskade i Alice och det fantastiska Underlandet och jag kan förstå varför, men jag är nog tyvärr för gammal för den här hjältinnan.

Boken ingår i Klassikerserien Repris, i en box med Uppväxtklassiker och har i den här upplagan prytts med ett supersnyggt omslag. Jag läser vidare bland böckerna i boxen och hoppas hitta guldkorn. Alice i Underlandet är däremot snarare en bok jag är glad att jag läst.

 

 

Bottenklassiker

Ord och inga visor skriver Jessica om klassiker hon inte förstår storheten med. Hon nämner Räddaren i nöden av J D Salinger och jag håller med. Jag förstod inte alls grejen och var mest irriterad på stackars Holden.

Detsamma gäller On the Road av Jack Kerouac. Jag gissar på fel ålder och kanske också fel kön.

Jessicas andra klassiker som hon inte gillar är Svindlande höjder av Emily Brontë och i den diskussionen kan jag inte delta, då detta är en bok som jag tror att jag läst men som jag helt glömt. Det kan också vara så att jag inte läst den, trots att den stått på otaliga kurslistor, men jag tror att jag har det. Den är dock så gott som bortblåst och det är väl inte heller något toppbetyg direkt.

En av Jessikas och tillika makens favoriter är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Jag håller inte med. Maken till seg bok får man leta efter. Supertråkig. Om jag inte varit på semester i Mexico och haft ett begränsat antal böcker att läsa hade jag aldrig läst ut den.

Ska jag såga vidare? Trilogin av Tolkien om den där ringen som ska förstöras ni vet. Skittråkig. Har försökt flera gånger och kommer aldrig igenom ens de första 100 sidorna och ja, jag vet att den ska bli så mycket bättre efter det, men det skiter jag i. Filmerna räcker bra för mig.

Och Liftarens guide till galaxen som maken skrattade sig igenom så. Jag fattade inte alls grejen. Kanske kan den få en chans till, men bara när har riktigt mycket lästid till övers. Detsamma gäller Vägen av Cormac McCarthy som väl snart får räknas till en modern klassiker. Jag har fastnat totalt och känner mig i det närmaste brutalt uttråkad. Det finns dock en poäng med att läsa ut den. Eller två. Han är med i min Boktolva och med tanke på förkärleken för gubbar hos Svenska Akademin kommer han säkert att få nobelpriset vad det lider.

Fler klassiker att såga? Ja, Främlingen av Albert Camus var knappast en favorit. Vad är egentligen så speciellt med den? Någonting måste jag helt klart ha missat.

Vilka klassiker förstår du inte storheten med?

 

Biografier baby!

Jag brukar sådär kaxigt påstå att jag läser det mesta, men vid närmare eftertanke är jag rätt kass på mycket. Biografier till exempel, i år har jag bara läst en Bit of a Blur av Alex James. Jag har visserligen läst Michael Nyqvists När barnet lagt sig också som handlar om hans liv. Självbiografi snarare än memoarer, eller?

Nu klumpar jag slarvigt ihop biografier och självbiografier märker jag. Använder man egentligen ordet memoarer länge? Varför jag undrar? Jag läste en mycket intressant artikel i dagens GP som handlade om just biografier och att ”politiker, mediekändisar, skådespelare – alla skriver biografier”. Längre ner står det visserligen att Tony Blair är aktuell med sina memoarer”. Ett annat citat gör förvirringen total ”En biografi skriven av Jackie Arklöf själv … där har du en bok vi aldrig skulle ge ut, och som vi faktiskt tackade nej till när Arklöf själv sökte efter förlag”.

Artikeln finns inte på nätet, kanske är det därför vi bokbloggare inte länkar så ofta till kultursidorna. Det finns helt enkelt inte alltid saker att länka till. Intressant läsning är det inte desto mindre.

Jag ser biografier som en bok skriver om en känd person av en författare, memoarer eller självbiografier är skriven av kändiser själv. Sedan har vi visserligen spökskrivare och Malcolm X:s fantastiska självbiografi skriver av Alex Haley. Och vad är egentligen skillanden på självbiografier och memoarer? Tidsspannet? Graden av fiktion? Hm. Nej, nu ska jag inte fastna i ordvrängerier.

Trots några exempel på bra biografier har jag en inbyggd skepsis mot genren. Kanske gäller det ännu mer de riktigt tegelstenstjocka som jag sällan kommer igenom. Någonstans i åttaårsålderns skolvåndor brukar jag ha tröttnat.

Jag tror att det jag mest har svårt för är det tråkiga kronologiska berättandet som betyder att det tar hur många sidor som helst att komma till de roliga avsnitten. Visst kan det vara intressant med någons barndom, men inte sällan får denna del av livet på tok för mycket plats.

I en biografi vet du alltid hur det slutar, men sällan hur det började. Då är det självklart viktigt att berätta just det, men kanske är inte allt som hände i barndomen verkligen betydelsefullt för framtiden. Inte sällan blir biografier tunga, både bokstavligt och innehållsmässigt. 800 sidor funderingar kring livet kan bli lite mycket hur intressant personen i fråga än är. Ett annat problem är att alla kända personer faktiskt inte kan skriva och kanske borde ha lämnat över jobbet till någon annan.

Självbiografiska böcker är bättre, då de inbjuder till en friare komposition. Kunde det då inte gå att skriva en biografi på ett lite mer spännande sätt än att köra från ”jag föddes i…” till ”nu just idag, eller igår, i slutet av min karriär” eller ännu värre ”nu när jag varit känt i typ tre dagar”. Måste en biografi vara kronologisk? Byter boken genre om den inte följer mallen för hur en biografi ska vara?

Och så alla dessa kändisbiografier, vad ska de vara bra för? Ja om man tänker positivt, och det ska man väl, så menar bibliotikarien Anna Eriksson att de kan vara en inkörsport till läsandet för ungdomar. Jag har faktiskt läst Ego girl av Carolina Gynning tillsammans med en elev och trots att själva läsningen inte gav mig mycket måste jag säga att vi hade en hel del intressanta samtal under och efter läsningen.

Biografier jag kan tänka mig att läsa:

Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren

Conversations with myself av Nelson Mandela

Living history av Hillary Ronham Clinton

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Och några jag kan vara utan:

En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér

Live to win: låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson

Guccikrigen: Hur jag överlevde mord och intriger i världens största modehus av Jenny Gucci

Jag borde verkligen

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson utspelar sig i Göteborg. Det är definitivt en bok som alla har läst, i alla fall alla lärare, eller i alla fall alla lärare från Göteborg. Nu blir den film. Jag har absolut ingen lust att läsa om Simon alls. Han växte upp nära Nya Varvet, inte långt ifrån ”mina” kvarter i staden jag bott i. Ändå känner jag inte den minsta nyfikenhet.

Ibland blir jag trött på böcker innan jag läst dem. Simon och ekarna är en sådan. Det här skulle kunna vara en möjlig genväg. Fredriksson ger mig dessutom dåliga vibbar, det luktar gammal bibeltristess lång väg. Har bara läst en bok av henne Enligt Maria Magdalena och den var ingen större höjdare. Kul idé, men simpelt, tantsnuskigt innehåll. Däremot läste jag faktiskt en lättläst version av Anna, Hanna och Johanna och den var riktigt bra.

Vad säger ni, har jag missat något?

Och en jag vill läsa

Vissa klassiker finns där hela tiden i bakhuvudet. Böcker som ”alla” har läst och som jag känner att jag vill eller borde läsa. Den bok jag tänker på just idag är den bok flest engelsmän ljuger om enligt en undersökning. En bok som fler säger sig ha läst än som egentligen gjort det. Boken jag talar om är 1984 av George Orwell. 1984 var året då jag upptäckte världen utanför. Året då jag började lyssna på Tracks, såg OS i Los Angeles, Herreys vinna Eurovision Song Contest och faktiskt förstod att världen är stor.Världen i romanen som utspelar sig samma år är väldigt begränsad.

Jag har inte läst 1984. Det har aldrig blivit av. Men jag vill, borde och ska. Någon gång när det blir tillfälle. När det nu blir. Kanske ska starta en utmaning nästa år med klassiker alla andra läst utom jag. Eller så köper jag den här.

Har du läst 1984? Är det en klassiker som håller?

[http://www.youtube.com/watch?v=IcTP7YWPayU]

Om borden och måsten

Bokstävlarna har skrivit några väldigt roliga inlägg om klassiker hon inte läst. Inspirerad av dem ger jag mig på några egna klassiker jag inte läst. Vissa vill jag inte heller läsa någonsin, medan andra faktiskt lockar en del.

En bok som jag aldrig känt någon längtan efter att läsa är en bok som många (maken inkluderad) skrattat sig igenom. En bok som citerats i oändlighet, med skämt som jag absolut inte förstår det roliga med. Den platsar kanske inte på någon kurs i Litteraturvetenskap, men är ändå en bok som man förväntas ha läst och dessutom förväntas tycka är hur kul som helst.

Vad den heter?

Liftarens guide till galaxen

Och ja, jag vet att meningen med livet är 42 och har hört allt om babelfiskar återberättats av något fnissande fan. Maken läste en massa utdrag högt och jag fattade absolut inte vad som var så roligt.

Något speciellt måste det ju vara med boken. Kolla bara här.

Kan någon förklara för mig?

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: