Category Archives: Information

20 snabba om sommaren

502f36097abc1c5663df692eb7dcc98b

Troligen är jag inte ensam om att ha hamnat i en bloggsvacka just nu. Jag försöker hitta tillbaka till någon slags lästempo, men det går ännu lite trögt. Bloggandet går om möjligt ännu trögare, men en enkät funkar alltid. Tänk snabbt nu när du väljer 20 snabba om sommaren och sommarläsning. Feta dina svar och motivera gärna!

Väljer du …

strut eller bägare? Egentligen gillar jag strut bättre, men det är så himla svårt att äta.

rosévin eller bubbel? Svårt att välja mellan två goda saker, men bubbel vinner.

Allsång på Skansen eller Lotta på Liseberg? Inget av det egentligen, men jag har lite svårt för Lotta. Nu har jag visserligen inte sett Sanna, men jag tror på henne.

hav eller sjö? Om jag ska bada här hemma väljer jag sjö. Havet är vackert, men oftast för kallt. Utomlands blir det självklara valet hav dock.

pocket eller e-bok? Kindle killed the pocket. För mig är det helt klart så. I badet är det dock pocketboken som gäller.

deckare eller feelgood? Det varierar, men just nu säger jag feelgood. Behöver trevliga läsupplevelser.

fotbolls-EM eller OS? Grymt svårt val för jag älskar fotboll, men OS är ändå OS. Vinter-OS är dock att föredra framför sommar-OS.

tegelstenar eller tunnisar? Så här på sommaren borde jag verkligen säga tegelstenar, men få böcker över 300 sidor behöver vara så långa.

Livet efter dig eller Independence Day 2? De andra tre i familjen gör ett annat val, men jag är skeptisk.

Zlatan eller Ronaldo? Nu har jag inte läst boken om Ronaldo, men hur intressant kan den vara? Som fobollsspelare är valet också enkelt, även om ingen av dem är någon riktig favorit.

sol eller skugga? Jag vill att solen ska skina, men sitter helst i skuggan.

film eller tv-serie? Borde verkligen se mer film, men fastnar lättare i tv-serier.

blåbär eller hallon? Goda bär båda två, men blåbären vinner.

Bruce Springsteen eller Håkan Hellström? Två giganter på Ullevi och jag väljer Håkan varje dag.

originalpocket eller filmomslag? Jag är lätt allergisk mot filmomslag.

nytt eller gammalt? Jag ska läsa några klassiker i sommar, men mest blir det nytt.

slalomläsning eller en i taget? En på paddan, en i min Kindle och en i pappersformat.

Facebook eller Instagram? Egentligen gillar jag Instagram, då det är så trevligt, men det är också lite tråkigt.

skratta eller gråta? När det gäller kultur vill jag hellre gråta än skratta. Böcker som beskrivs som roliga passar ofta inte mig, inte heller filmkomedier, men roliga tv-serier kan funka. Mest skrattar jag åt Big Bang Theory.

getingar eller myggor? Slipper helst båda sorter, men getingarna är i alla fall oftast färre.

 

Läs också:

En helg fylld av nörderi

Jag tänker ofta på hur fantastiskt det är att jag lärt känna så många via mitt bloggande. Personer som, liksom jag, älskar böcker, läsning och allt som hör till det. Sådana som, liksom jag, kan få in hänvisningar till böcker i varje mening. Så tacksam är jag över att få ha dessa fellow nördar i min närhet. 

Just den här helgen hänger jag med några av mina favoritboknördar i Halmstad. Kulturkollo konfererar live och smider planer för framtiden. Idag är vi fem. Imorgon åtta. 

Nu har jag landat i hotellsängen. Piggare än jag kommer att vara vid frukost. 

Från vin till Kindle alltså.

   
 

Läs också:

Mycket känslor på Downton

downton-abbey-season-6-01

Helgens avsnitt av Downton Abbey är del 4 av 8 av den sista säsongen, vilket betyder att vi då avsnittet (och inlägget) är slut har halva säsongen gått. Lite sorgligt är det allt.

Tom är äntligen tillbaka och det är jag glad för. Han också vad det verkar. Och familjen självklart. Detta trots att Edith gör sitt bästa för att skapa en konflikt mellan honom och Mary. De verkar sansade i alla fall och Tom ganska sugen på att göra något annat. Nu när han tydligen accepterat kapitalismen och verkar vilja leva enligt den amerikanska drömmen i England. Förhållandet mellan de båda är ett av de finaste i serien.

Mr och Mrs Carson är på bröllopsresa, inte på ett tillräckligt fin ställe enligt Mary, men ett ställe de valt själva. När de kommer tillbaka finns ett hus till deras förfogande, inte deras egna som ligger för långt bort, men ändå ett eget boende och även om Carson verkar sorgsen över att skiljas från sin säng och sitt rum, lär det bli mycket bättre. Lite kul att det hur Molesley fnittrar åt att behöva kalla Mrs Hughes för Mrs Carson. Han har en oväntad bundsförvant i Lady Violet, som dessutom tar sig till köket för första gången på 20 år.

Cora är den som driver på en diskussion om Yew Tree Farm när familjen Drewe flyttar. Daisy är ju säker på att hennes svärfar ska få ta över, men Mary, Tom och Mr Crawley verkar ha andra åsikter. Thomas berättar för Daisy att han hört att familjen ska bruka gården själva och hon blir självklart upprörd. Lite synd att hon inte undersökte saken mer innan hon drog förhastade slutsatser. Hon gör verkligen allt hon kan och försöker få Tom att lösa det. Tyvärr verkar Daisy ha lite för få spärrar och det var nära ögat att hon förstörde allt.

Roberts syster Rosamund blandar sig i sjukhusdiskussionerna, liksom Lady Violets väninna Lady Shackleton, som Violet hoppas ska bli en bundsförvant. De tränar inför middagen, men det går inte så bra som Violet hade hoppats. Det går livat till på middagen minst sagt. Isobels och Violets gnabbande är som alltid underhållande.

Rosamund har förresten ett uppdrag till Edith, som styrelseledamot för en skola för mindre bemedlade flickor. Planen är att bjuda kassören John Harding till Downton på middag och det visar sig att hans fru är Gwen, som jobbade på Downton före kriget och lämnade för att bli sekreterare. Med Sybils hjälp, vilket leder till ett fint samtal. Thomas avslöjar Gwen självklart, för helt trevlig har han inte blivit och hans agerande leder till en diskussion i köket. Det är tydligt att han är bitter på sin situation. Inte blir samtalet kring Gwen alls som han planerat, dessutom blir han blir uppläxad av Mr Crawley och Mary dessutom tackar honom för att ha väckt gamla minnen om den godhjärtade Sybil till liv. Som Baxter säger är han verkligen sin egen värsta fiende.  Thomas och Baxter har börjat utveckla en ganska så fint vänskap. Jag gillar det och är nyfiken på hur den utvecklas.

In på scen träder också Shackletons nevö (vilket underbart ord för övrigt). Vi får veta att systersonen heter Henry och när han dyker upp står det klart att Mary har träffat honom tidigare. Det doftar romantik och han verkar dessutom imponerad av hennes arbete. Även om han inte är direkt finkänslig.

Även mellan Daisy och Andrew verkar romantiken vakna oväntat nog. Väldigt vad många kärlekspilar som skickas ut. Blir det så att Daisey och Andrew blir ett par?

Mer polisproblem dyker upp. Ska det aldrig upphöra? Nu vill han träffa miss Baxter och tala om en Peter Coyle, som jobbade med henne förut och brukar utnyttja kvinnor för att själv kunna komma undan polisen. Nu är en ung kvinna anklagad för stöld, men polisen tror att han är skyldig. De tror att Baxter råkat ut för samma sak och vill att hon vittnar mot honom. Molesley tycker att hon ska göra det, men hon tvekar. Molesley rådfrågar Cora och Baxter är inte imponerad. Trots detta säger hon till slut ja.

Mary försöker verkligen hjälpa Anna och de hinner till läkaren innan hon förlorar ännu ett barn. Nu håller jag alla tummar för ett lyckligt slut. Bates är i alla fall mycket, mycket glad. Inga fler olyckor tack.

Lite oroad är jag allt över Roberts smärtor. Ska de ta död på självaste Lorden? Skämtet från Rosamund om att hans mor säkert kommer att vara på hans begravning gör mig än mer bekymrad.

Fyra avsnitt kvar nu och många lösa, men hoppfulla trådar. Det jag tycker mest om är kanske att de flesta, om inte alla, karaktärer blir mer och mer komplexa. Det är helt klart fördelen med en tv-serie framför en film. Eller en bokserie framför en fristående bok för den delen.

Läs också:

Mer om Sovjetunionen


Det finns en röd tråd från öst som löper genom årets program på Stockholm Literature. Dagens andra programpunkt, den första för mig är ett möte mellan den ryska författaren Ljudmila Ulitskaja och Ganriella Håkansson. Ulitskajas senaste roman Den gröna tältet handlar om tre vänner i Sovjetunionen från 50-talets början till 90-talet, då unionen splittras. Det låter som en bok jag skulle kunna tycka om, men en bok som får vänta till sommaren, då jag får min hjärna åter. Förhoppningsvis.

Många samtal under festivalen tolkas och det är lite av en nackdel, då samtalen inte blir riktiga samtal. Även om tolkarna varit skickliga, blir det inte sällan så att de två personerna talar förbi varandra. Samtalet mellan Ljudmila Ulitskaja och Gabriella Håkansson tillhör dock de bästa.

Gabriella Håkansson talar om hur samtalet kommer att kretsa kring Ulitskajas omfattande roman.  Hon uppmärksammar hur modig Ulitskaja är, något som kanske är svårt för oss utomstående att förstå. En sak som gör henne älskad är att hon skildrar den vanliga människan, ett ämne som inte är helt självklart i Rysland och defitivit inte var det i Sovjetunionen. Hon har också skrivit om kvinnor och om ämnen som varit tabu, som cancer där hon beskrivit sin egen kamp. Hon har oxkaå skrivit en barnbok där homosexualitet tas upp, vilket självklart är mycket kontroversiellt.

Första frågan blir därför: Ludmila, var har du fått ditt mod ifrån? Men Ulitskaja anser inte att hon är modig, men varje författare har sina grönser, vissa som man pratar om och andra som man inte pratar om. Det hon vill göra är att bredda gränserna, så att fler ämnen ska hamna i diskussionszonen, istället för i tystnadszonen. Det vi pratar om förstår vi, tillägger hon.

Triamon är gänget som de tre pojkarna bildar och de avgudar sin lärare som ger dem den klassiska litteraturen. De blir som vuxna dissidenser, men det går inte bra för dem. Pojkarna påverkas av litteraturen och förändras genom det. Har litteraturen samma betydelse idag? Kanske inte, säger Ulitskaja, då den ryska litteraturens guldålder kanske är över. Det är inte så längre att litteraturen betyder allt. Tidigare generationer har läst litteratur trots att det varit svårt, kanske ibland för svårt. Dagens läsare läser inte för att växa, utan för att koppla av. Så är det säkert överallt, säger Ulitskaja och visst känns det igen. Hon tillägger dock att vi inte vet om den här förändringen som pågår är bra eller dålig, men det är en global förändring. Hon blir irriterad när hon ser sina barnbarn med näsan i något annat än böcker, men försöker att inte visa irritationen, utan läser istället högt för dem, sådant de inte skulle läsa själva.

Håkansson berättar om att romanen innehåller verkliga personer och vill diskutera hur man skriver historia. Huvudpersonerna är dock inte de berömda dissidenterna och hon undrar varför Ulitskaja valt att beskriva den lilla människan.

Ulitskaja talar då om det ständiga krig som pågår i det tysta mellan människan och staten. Det är viktigt för individen att ha en personlig frihet, men i totalitära samhällen krävs en kamp för att nå den. Därför är det viktigt att beskriva vanliga människor som för en kamp, om sina vänner. Hon upptäckte att människan i marginalen är den människan som är mest oberoende.

Hon berättar om en bok som inte är översatt, som handlar om en sjuksköterska i en värld där människor vill göra karriär, som väljer att stå utanför. Hon är fri, mer fri än andra som vill klättra på karriärstegen.

Håkansson berättar om inledningsscenen där en av pojkarna vill fotografera Stalins begravning. Han lyckas inte om Håkansson talar om det som inte finns på foto som en symbol för det som är dolt. För Ulitskaja är det viktigt att berätta om det som ingen talar om. Hon talar om de tysta generationerna inte bara i Ryssland, utan också i tex Tyskland, där hela generationer undviker att tala om det förflutna.

nya roman om några dagar i Ryssland och den handlar om tiden mellan 1911 och nu. Berättelsen bygger på hennes farfars arkiv, som förändrade synen på såväl hennes familj som hennes land. Det var smärtsamt, men hon hanterar sin smärta genom att skriva. Alla bör skriva, det är viktigt. Oavsett hur resultatet blir.

Apropå min ilska efter samtalet som Ebba Witt-Brattström, så funderar jag över varför Håkanssons tolkningar inte stör mig liks mycket. Kanske för att hon närmar sig romanen och författaren med större respekt och tydlig nyfikenhet. Det går alltså att vara en kunnig och påläst intervjuare och läsare, utan att skriva någon på näsan. Boken är som ett kalejdoskop säger hon och Ulitskaja bekräftar att hon ville skriva olika berättelser som på något sätt hänger ihop.
Håkansson talar om hur livsöden liksom svischar förbi och hur tydlig skillnaden är mellan vår del av Europa och Ryssland. Vi tror oss kunna styra livet om vi vill tillräckligt mycket, medan det i Ryssland mer handlar om att livet gör lite som de vill med karaktärerna.
Jag är en människa av en kultur, säger Ulitskaja och ryska är det ända språk jag kan, så det är svårt för mig att jämföra. Det hon ser nu är att kulturen påverkar hela världen på ett annat sätt. Hela planeten har krympt och kulturerna sammanblandas. Samtalen om olika kulturer blir mer och mer meningslösa.
Hur kommer litteraturen vara i framtiden?, undrar Håkansson och talar om Putins politik. Ulitskaja menar att författare i Ryssland är vana vid censur, men hon är säker på att Putin inte kontrollerar hennes böcker eller ens läser. Censuren som avskaffades vid Sovjetunionens fall har inte återinförts formellt. Det censureras gällande tex nyheter, men inom den ryska litteraturen censureras inte idag. Ingen vet dock vad som händer imorgon, men staten förstår att litteraturens betydelse har minskat och behöver inte censurera. En stor och omfattande roman har bytts ut mot tv-serier.
Hon närmar sig själv den nya kulturen och hoppas kunna göra det än mer. Hennes förväntningar på framtidens generation är att de ska få insikt om orsaker, verkan och konsekvenser. Om de tänker lite mer på syftet, inte bara ytan utan lite djupare är de mer kapabla att leva än tidigare generationer. Hon talar om hur den västerländska livsstilen måste närma sig den österländska och då skapa något nytt.

Läs också:

Philip Teir möter Hassan Blasim

  
Hur är det att leva i Finland idag och skriva på ett annat språk? Det är första frågan från inledningstalare till båda författarna. Teir menar att han är medveten att de dialoger han skriver egentligen är på finska, då de flesta i Helsingfors talar just finska. Ibland läser han sina böcker översatta till finska och tänker att det äntligen blir det korrekta språket. Samtidigt måste han skriva om vad han vill skriva om och inte låta språket begränsa honom. Blasim skriver på arabiska och skojar om att han älskar Finland, men att Finland inte älskar honom. Han berättar om att det är svårt att vara en flykting från Irak, som bara förknippas med krig eller möjligen Koranen.  Som flykting menar han att det är ett ypperligt tillfälle att försöka förstå ett land genom att skriva om det och menar att fler böcker borde översättas så att vi kunde få fler böcker som berättar det vi inte kan läsa om i tidningar. 

Det finns många flyktingar som talar i arabiska i Finland och menar att han genom att tjuvlyssna till dem märker hur lika finnar och araber är. De vill alla hitta billig öl. Frågan är inte hur vi hjälper flyktingar, utan varför de flyr. Vi måste förstå hur vi hjälper dem på riktigt. Mellanöstern har varit Europas bensinstation och vi måste ta ansvar, inte bara fixa en konsert och skicka lite pengar.

Teir berättar om hur han tycker att det är konstigt hur finska politiker hanterar flyktingsituationen. Dessutom återkommer han till ölen och hur flytkingar inte kan vinna. Dricker de inte öl är de konstiga och dricker de öl är det lika konstiga. Blasim säger att han älskar Finland och att det är hans hem. Han älskar det på sitt sätt, men inte nödvändigtvis på ett sätt som alla förstår. Visst är han tacksam, men han kan inte vara tacksam hela tiden, han måste också få kritisera. Han är för västerländsk för Irak och för lite västerländsk för Finland. Han talar om hur viktigt det är att vi påpekar hur flykt och kapitalism hör ihop, hur det snart kommer ännu mer på grund av miljön. Det är det han menar med att vi måste förstå orsakerna till flykt. 

Hur skriver Blasim? Det är ointressant, säger han. Han stänger dörren och skriver. Det är inte viktigt hur han skriver. Andra saker han inte vill diskutera är hur han blev slagen på krogen av en finsk man som förolämpade både honom och hans finska flickvän. Synen pä att invandrare snor deras män eller något annat, hur kan det höra ihop med ett folk som anser sig vara utbildade och civiliserade. Det räcker inte att säga att det handlar om få människor som är rasister, utan diskutera deras beteende och hur det egentligen kan accepteras att någon tycker så. 

Vem är det som bestämmer vem som får komma hit, vad som händer med gränserna? Blasim talar om varför det är rätt väg att gå att öppna gränserna och inse att det kanske förändrar Europa, men att det inte behöver vara negativt. 

Teir påpekar att det finns många människor i Finland som är positiva till flyktingar och att de borde lyftas fram mer som positiva förebilder. Blasim säger att han absolut håller med, men att vi måste tala om hur vi föds kärleksfulla, men att hatet kommer krypande och att barn lär sig att hata. Vi behöver bli visa innan vi är gamla och ska dö, vi ska undervisa unga att bli visa, inte att bli bäst. 

Vi lever i tron att Europa är överlägset, att de som får priser är vita europeer. Det handlar om litteraturpriser till vita författare och fredspris till vita människor som startar krig. Och visst har han rätt. Betänk att fredspristagaren Eu nu stänger sina gränser  och stänger ute människor som behöver skydd. Hur egoitiskt är inte det. Blasim säger att han är stolt och glad över att finländare säger sig vara stolt över honom, men önskar att fler får skydd och att de som  representerar den arabiska kulturen inte alltid är de som är religiösa och konservativa. Det finns så mycket mer än religion, säger han.

Blasim talar om hur han ibland talar väl om Sverige i Finland och hur de inte vill ha ett Malmö. Ibland vill han flytta till Sverige, men han har en finsk son, är finsk medborgare och säger att Finland behöver honom. Teir vill inte heller flytta hit, för att han vill ha ett perspektiv som är finsk. Han är finsk, inte svensk, trots att det på ett sätt är som att komma hem att resa hit, då hans språk är det språk som talas här mer än i Finland.

Blasim är lite som jag när han skriver, han tänker länge och skriver sedan snabbt. Teir gör tvärtom och tänker mycket lite innan han börjar skriva. Han skulle inte kunna göra som t.ex. Westö och planera en massa innan, då skulle det kännas som skolarbete, säger han. 

De talar lite om samtida, arabisk litteratur. De nämner Adonis, men Blasim vill inte riktigt tala om honom. Adonis kritiseras för att inte kritisera diktatorn tillräckligt då han t.ex  säger att revolution ska komma från universiteten, inte från moskéerna. 

Jag blir riktigt sugen på att läsa Blasims noveller, trots att jag inte läser noveller så ofta eller speciellt gärna. Hans historier är inspirerade av allt han upplevt. Förr ville han bli den bästa författaren, det var som ett spel. Nu vill han ha roligt och det är roligt att skriva,  men han pratar hellre om världen och livet än om hur han skriver och vad han inspireras av. Att tala om skrivandet är både lätt och svårt enas de om. 

Läs också:

Möt Dong Thu Huong


Duong Thu Huong kommer från Vietnamn och skriver om det land hon vuxit upp i, ett land där hennes böcker inte får publiceras och där hon suttits fängslad för att hon varit kritisk mot regimen. Sedan 2006 bor hon i Paris. Hon intervjuas av Ebba Witt-Brattström, vanligtvis en av mina favoriter. Tyvärr visar det sig att hon inte är bra på att intervjua. Hon tar alldels för mycket plats själv och ställer egentligen inga frågor, utan håller fast vid sina egna, personliga tolkningar.

Kristoffer Leandoer introducerar genom att presentera landet Vietnam, som besegrat fransmännen, amerikanerna, men kanske inte sig själva. De vann krig och förlorade samtidigt freden. Han berättar hur han när han bodde i Viernamn lärde känna och förstå landet genom Dong Thu Huongs böcker. Böcker som var svåra att få tag på och endast kunde köpas fotokopierade. Han berättar också om hur några 14-åriga flickor som skrev av hennes böcker för hand och sedan spred dem till sina klasskamrater.

Duong Thu Huong kallas av Ebba Witt-Brattström den största vietnamesiska författaren. Hon började som sångerska och var vid fronten under 7-år. Hon berättar i sina böcker om kvinnor som vågar stå upp för sig själv och andra. I boken De blindas paradis kritiserade hon jordbruksreformerna och blev då utesluten ur partiet. De romaner som sedan skrivs blir censurerade och 2006 går hon i exil.

Witt-Brattröm frågar om hur Dong Thu Huong definierar sig som dissident i sina romaner? Hon säger att det är en lurig fråga, som är svår att svara på. Hon började som filmregissör och litteraturen kom senare. Hon menar att kampen är målet med tillvaron, inte litteraturen i sig, så är det fortfarande och romanerna blir en flykt från kampen och sin rebelliska själ.

Witt-Brattström överraskas av svaret och talar om hur gedigna de romaner Dong Thu Huong skriver är. Karaktärerna gestaltas genom deras förändring och olika perspektiv på dem. Hon berömmer de inre monologerna. Tyvärr lockas Witt-Brattström att föreläsa snarare än att intervjua, men känner ett behov av att berätta om hur imponerad hon är över de romaner som ”skrivits i andra hand”. Hon blir nästan provocerad och vill att tolken igen ställer frågan och dessutom frågar om Dong Thu Huong inte bara underskattar sig själv.

Slutligen kommer en fråga om de allegoriska inslagen i romanerna som besvaras med ett professionellt, men ändå vasst konstaterande att tolkningen är intellektuell och intressant, kanske också smickrande, men kampen är viktigare och hon skriver snarare för att skona sig själv. Kampen har pågått i mer än 30 år och den har ständigt varit i fokus. Reformen döljer sanningen för folket och de förråder folket. Därför föraktar Duong Thu Huong dem. Freden har bara inneburit fördelar för några få.

Ebba Witt-Brattström talar nu om kvinnorna i böckerna, som kan ses som naiva, men också är  kompromisslösa. Återigen tolkar hon åt Dong Thu Huong och förklarar nästan för henne hur hennes romaner ska tolkas och jag kan inte hjälpa att tycka att det är riktigt respektlöst. Hon frågar därefter om det är tänkt på det sätt som hon menar att det är, som om hennes personliga tolkning, dessutom gjord med ett västerländskt perspektiv. Om jag vore Dong Thu Huong hade jag lämnat scenen. Nu är författaren mer respektfull och mogen än jag och svarar imponerande diplomatiskt. Inte vet väl jag, för jag är inte litteraturkritiker är vasst och befogat.

Jag skriver med min själ och skriver om mitt liv och andra asiatiska kvinnors liv, vi arbetar hårt och är visserligen beroende av männen, men vi är de som håller i pengarna, säger Dong Thu Huong. Hade ni bott i Vietnam så länge som Kristoffer Leandoer hade ni vetat att vietnamesiska kvinnor jobbar tre gånger så hårt som vietnamesiska män, tillägger hon. Witt-Brattströms antydan att de skulle vara naiva faller inte i god jord, vilket jag definitivt förstår. Jag undrar hur samtalet hade blivit om Leandoer istället hade hållt i det. Troligen hade vi då lärt oss mycket mer om Vietnam och om Dong Thu Huongs böcker. Litteraturvetare och kritikers åsikter går utmärkt att läsa om.

Trots detta fortsätter Witt-Brattström sin egen tolkning och nu berättar hon hur vi ska tolka männen i böckerna. Helt ärligt är det här ett osedvanligt klumpigt samtal och jag tappar en hel del respekt för Ebba Witt-Brattström. Det sättet hon behandlar en författare hon säger sig beundra är ofattbart. Hon säger lite generat, efter sin långa utläggning, att hon minsann inte vågar säga något mer nästan och jag vill skrika att hon just gjort det och borde sluta,. Stackars översättare som tvingas översätta alla respektlösa ord. Jag har sällan varit så upprörd över ett till synes oskyldigt samtal mellan två kvinnor. Hur tänkte egentligen Ebba Witt-Brattström?

Dong Thu Huong talar om att män i Vietnam är som stenstoder och att kalla någon svärmorsdröm är också att inte förstå hur ovanligt det är med en sådan man. Att kvinnor tvingas gifta sig med män som krigat har bidragit till att det vietnamesiska folket blivit infrusna. Och med det slutar samtalet. Det märkliga.

Läs också:

På flykt från en våldsam värld

  
Yukiko Duke inleder med att berätta om hur Jésus Carrasco och Colm Tóibin på ytan skriver helt olika böcker, men att de har fler beröringspunkter än man tror. Jag är mer lockad av att läsa Nora Webster än Flykten, men tycker att det jag läst och hört om Carrasco fascinerar.

Tóibin ursäktar att han kommer att inleda med en kort föreläsning, men lovar Carrasco att han kommer att avsluta med en fråga. Han talar om hur den engelska litteraturen förändrades med Hemingway och de korta meningarna utanadjektiv. Gömda känslor, som inte är lika gömda i spansk litteratur, men finns i Carrascos bok. Pojken känner massor, men det beskrivs inte explicit. Vi får veta vad han känner, utan att det beskrivs. Carrasco menar att han skriver som spanjorerna behandlar skinka, de drar ut saltet och torkar sedan köttet för att koncentrera smaken. Han skriver mycket från början och tar sedan bort för att få ut essensen och maximera språket i få ord. Ni kan alltså äta boken, säger han skämtsamt. Han berättar hur han startar med något litet, ett frö som kan vara  en bild, ett ord eller en förnimmelse. Målet är att identifiera fröet för att se vad det blir, kanske ett helt olivträd. Var är träder i fröet? Det gäller att hitta det. Romanen var mycket längre från början. Inte 6000 sidor, som Carrasco säger först och chockar Tóibin, men väl minst dubbelt så lång, drygt 400 sidor. 

Carrasco började skriva kring en karaktär, pojken och en konflikt. Han avslutade och startade ert annat bokprojekt.  Det blev en färdig bok, men han var inte nöjd. Då återgick han till det övergivna projektet. Det blev till slut den bok som nu kommit ut och gjort succé

Ödet att vara spansk, med inbördeskriget och diktaturen som påverkar litteraturen påverkar även den som inte skriver om det. Carrasco undvek, kanske flydde han,  då det är smärtsamt att tänka på kriget där hans farfar dödades. Det är ett intressant perspektiv, som kanske förklarar varför jag ser mycket spansk litteratur som tegelstenar som utspelar sig långt tillbaka. Carrasco säger sig ha inspirerats av Raymond Carver, William Faulkner och  andra amerikanska författare och försökte skriva som dem. Det gick inte så bra. Tóibin påpekar att det inte går att bara skriva, man måste leva som den författare man vill skriva som. Han återgår till Hemingway, de korta meningarna och hur mycket man måste veta om och kring karaktärerna för att kunna skriva så. Han delar med sig av några till synes innehållslösa meningar i en roman där ingenting egentligen händer. 

Det första och kanske viktigate är att du måste vara ärlig då du skriver, säger Carrasco. Att inte glömma vad som hände i hjärtar då den första instinkten att skriva föddes. Mysteriet att kunna skriva och säga mer än det som står på raderna. Att det blir något man vill skriva, trots att man inte visste hur från början. Carrasco berättar att han läser sin text högt för att försäkra sig om att den låter bra och att den har rätt rytm. Något Tóibin inte gör och inte tror sig kunna göra utan att börja skratta. 

Carrascos bok utspelar sig på en plats utan tydlig geografi, i en tid vi inte riktigt får veta tidpunkten för. Det är ganska nyss, det berättar föremålen om, men det är osäkert när exakt det är. Bristen på vatten är central. Carrasco berättar om hur hans barndom påverkades av just bristen på vatten. Det påverkar kanske hans sätt att skriva, det torra språket där läsaren måste fylla i tomrummen själv, som vattendroppar fyller ut gålen och skapar pölar. Han talar om en film av Hitchcoxk, där det finns en scen där en resväska finns under ett bord med en bomb i, vilket skapar en spänning. 

Tóibin berämmer Carrascos sätt att skriva, hans poetiska språk som passar in i helheten på ett fint sätt. Det skapar en balans mellan der torea oxh det vackra, som Carrasco menar är en slump och en del av det magiska med det skrivna språket.  Carrasco blir nästan generad av berömmet kring hur han använder miljön för att föra handlingen framåt. Han vet inte riktigt hur det blev som det blir.

Tóibin håller med om att den första idén och hur den utvecklas nästan är magisk, men att han ofta blir uttråkad i mitten av skrivandet. Att han inte ger upp är också en del av processen.  Varför sätter man sig hela tiden, varje dag?, undrar Carrasco. Det är en del av mysteriet. Kanske för att vi tjänar massa pengar, säger han och skrattar. Åh, kan jag få lite, undrar Tóibin. Själv menar han att han skulle ha varit en konstnär även om han levde i en grotta, då han inte hade velat jaga med männen och inte heller laga mat med kvinnorna. Kanske verkar det meningslöst med bilder i en grotta, men faktiskt är det så att idag är det bara de bilderna som finns kvar. Även om ingen läser sina böcker i framtiden, så finns han i alla fall i bibliotekskatalogen precis innan Tolstoj. 

Det är smärtsamt att skriva, säger Carrasco, men nödvändigt  och på frågan om vad han gör nu svarar han ”jag sitter här med dig ” svarar han, varvid Tóibin hotar att sätta honom i skamvrån. Svaret blir att han inte skriver någonting, då han just lämnat sitt nya manus till förlaget. 

Vilket samtal det blev. Klart bäst idag.

Läs också:

Dags för Rubinstein och Liksom

  
Jag befinner mig på Moderna Museet och Stockholm Literature. Nu väntar dagens andra programpunkt som fått titeln Att hitta ett språk för dagens Ryssland där Lev Rubinstein och Rosa Liksom samtalar kring dagens ryssar och forna sovjeter, som Kristoffer Leandoer lite skämtsamt kallas homo sovjetikus.

Rosa Liksom inleder med minnen av Rubinstein  och säger sig vara extra glad att få dela scen med honom. Nya boken Ryska dagsedlar är läsvärd, liksom hans artiklar som publiceras på nätet, säger Liksom oxh uppmanar oss att läsa. Hon frågar, via tolk, vilka känslor och tankar som vaknar i honom då han hör begreppet Sovjetunionen?

Det är helt uppenbart att det väcker blandade och motstridiga tankar, säger Rubinstein. Ganska tidigt var jag säker på att jag levde i ett ondskans samhälle, vilket var grunden för mig skrivande och mitt liv. Inställningen följde med honom länge och på senare tid har den väckts till liv igen, med nya känslor och färger. Det är landet jag föddes i, växte upp i och där jag blev en författare, säger han. Jag har varit med om olika epoker, trots att flera av dem fanns inom Sovjetunionen. 

Rubinstein föddes då Stalin fortfarande levde och trots att han var ett barn minns han när Stalin dog, en av de viktigaste dagarn i hans biografi. Det var en av alla dagar i barndomen som han hade halsfluss och på radion fanns inga barnprogram, bara tråkig och allvarsam musik, vilket gjorde honom besviken.  Lite som det var för mig då Olof Palme mördades och all underhållning fick stå tillbaka. Han jämför ofta sinaminnen  med jämnåriga, alla kvinnor som grät i köken och snön som föll. 

Ett år senare började han skolan och hans skoltid inföll under Crusjtjovs tid vid makten. Då började människor le igen och mycket förändrades. Under 60-talet fanns en ny genrwtion, en friare, medan 70-talet beskrivs Sovjetunionen som en grå och tråkig tid. Något som han objektivt kan se, men subjektivt var det en fantastisk tid. Detta gällde såväl konstnärligt, som personligt. Det var en tid av kreativitet, vänskap och kärlek. I mitten av 80-talet kom han och hans vänner fram till att de levde i ett svart hål, men de kände en slags stolthet över det, då de lyckades leva mitt i en varböld. De satt vid kraten och dinglade med benen. De hade en intern frihet, men det tråkiga var att de inte trodde att de någonsin skulle få se världen. Två år efter samtalet inleddes en process som ledde till att Sovjetunionen försvann och faktiskt fick se världen. 

Rosa Liksom berättar om sina minne av Sovjetunionen, då hon bodde perioder i Moskva under två perioder under tidigt 80-tal och hur hon tog antropologens perspektiv. Hon vandrarde i Moskva, Leningrad, Murmansk och två gången i Sibirien. Hon har iakttagit Sovjetunionen med en utomståendes ögon och för henne var det oerhört fint att resa i en helt ny värld. Kulturen är lite annorlunda än i Finland och fortfarande älskar hon att resa till St Petersburg. Hon säger sig älska Ryssland, mäniskorna, kulturen, litteraturen. 

Liksom frågar  om språket och  hur det förändrats efter sovjettiden. Rubinstein beklagar först att han inte kan förhålla sig likgiltigt gentemot ryskan, då det är det enda språk han kan. Å andra sidan behärskar han det väl. Frågan är om det finns en rysk själ, det tror han inte. Verkligheten en illusion, men språket är en realitet, säger han. Konstnärens uppgift äratt låta språket tala genom sig, inte att använda språket, det är inte så lätt som man kan tro, tillägger han.  Det handlar inte om att gilla språket, utan att lita på det. Språket har inte bara förändrats efter sovjettiden, utan också under den. Han anser sig inte kunna svara på frågeställningen, då den är felaktig i sig. Visst har det kommiit många nya uttryck nu, som har att göra med den tekniska utvecklingen. Det som är beständigt är den stora ryska litteraturen och svordomarna. Det höga och det låga i språket håller det på plats.

Hur är relationerna mellan författare och staten nu? undrar Liksom. Rubinstein menar att han inte är rätt person att fråga, då han inte haft några problem med staten, då han inte haft någon relation till staten. Relationer med makten blev och blir  vill bli publicerad eller om man vill ställa ut offentligt, då påverkade censuren. Det ledde till att det skapades en konstnärlig strategi, där människan försökte säga det hon ville säga men med lite andra ord. Andra vägrade att helt strunta i staten och skapa en undergroundkultur. 

Rubinstein talar om relationen med den moderna tekniken och beskriver den som ganska vänskaplig. Han är aktiv i sociala nätverk och märkte att vissa nätverk liknar den poesi han själv hittade på 70-talet. Han berättar hur han i mitten av 90-talet föreläste för slavister i Tyskland, allt var som vanligt tills han fick frågan ”hur har internet påverkat din poesi?”. Han svarade skämtsamt att han påverkat internet, inte tvärtom och han tror på riktigt att det faktiskt är så, säger han med ett skratt.

Vi lämnar landet som för utomstående var färgstarkt och för de inne i landet ett svart hål. Ett samtal som behöver tänkas mer på.

Läs också:

Många sätt att följa enligt O

Jag har pillat lite med bloggen idag och hoppas att de nya funktionerna inte får bloggen att bete sig konstigt. Det händer nämligen ibland när nya widgets eller plugins installeras.

Hur som helst så är det nu enklare att dela inlägg på facebook, twitter, google +, eller vad du nu använder. Längst ner i varje inlägg finns små ikoner för delning.

I headern finns nu ikoner som länkar till bloggens facebooksida och mina konton på Twitter, Goodreads och Pinterest. Just Pinerest har jag inte riktigt fattat grejen med ännu, men det kommer kanske.

Läs också:

Konsten att få läsare

Just nu har min bokblogg som inte längre finns fler läsare än den skolblogg som än så länge befinner sig i sin linda. Det är inte så att jag inte vet hur man jobbar upp en läsekrets, men det kräver en hel del tid och energi som jag inte är beredd att lägga ner just nu. Läraryrket är mitt jobb, men bokbloggandet en hobby. En väldigt rolig sådan dessutom.

Breakfast Bookclub har nu en bokbloggarskola där andra delen handlar just om att få läsare.  Lyssna på Petra, hon är en riktig veteran.

Jag håller med på alla punkter och är glad att det finns samlingsplatser för bokbloggare som bokbloggar.nu och bokbloggar.se som jag upptäckt många nya favoriter genom.

Länkningar? Absolut. Länka massor, om inte annat för att det går att hämta mycket inspiration från andras blogginlägg. Det gäller dock att länka och på så sätt visa att idén till inlägget kommer ifrån någon annan. Detta betyder absolut inte att ditt inlägg blir sämre. Snarare tvärtom.

Bokbloggandet är ett givande och tagande. Det som är så skönt med den här genren bloggar är att det inte behöver bli så himla irriterat som det lätt blir på andra ställen i bloggsfären. Det enda som egentligen irriterar mig är om någon kopierar idéer eller hela inlägg (ja det har hänt) utan att ange det genom att länka. Absolut inte okej.

Jag kan också tycka att det är tråkigt med bloggare som inte besvarar kommentarer på sin egen blogg, vilket med för att eventuella diskussioner dör ut innan de ens börjat. Det handlar inte om att jag önskar att bokbloggarvärlden ska vara full av arga diskussioner (även om jag tyckte det var uppfriskande när Magnus påstod att bokbloggare är fega och ställde till med ett jäkla liv) men det hade varit kul att föra bokdiskussionen till en högre nivå. Fram för fler diskussioner i kommentarsfälten alltså.

För mig är bokbloggandet något socialt. Är du social som bokbloggare kommer också läsarna. Det är min fasta övertygelse. Det krävs dock en hel del jobb.Det går dock utmärkt att bokblogga utan att jaga läsare.

Jag vill gärna läsa många inlägg. Gärna ett varje dag. Minst. Så är jag också förtjust i de korta ögonblicksinläggen som balans till de mer genomtänkta. Det jag inte uppskattar är mekaniska och opersonliga inlägg. Var personlig. Det är egentligen mitt bästa råd. Jag återkommer till en blogg där jag hittar mer än standardrecensioner och det tror jag att fler gör.

 

 

Läs också:

« Older Entries