När är det värst?

Inte i början i alla fall om man får tro Åsa Grennvall. I boken Det är inte värst sådär i början konstaterar hon snarare att kärlek och andra starka känslor gör att just börjor funkar rätt bra. Det är sedan det går utför, när sanningen går upp för oss och vi inte riktigt vet hur vi ska göra för att komma ur det hela. Om vi ens vill komma ur det. Det finns väldigt många konstiga situationer som folk finner sig i.

Jag skulle definiera detta som en samling grafiska noveller. Finns det inte som genre uppfinner jag det nu. Fem berättelser om omöjliga kärlekar. Det inledande citatet är av Lars Norén och lyder “Vi hör samma skrik. Du tror att det kommer utifrån”.  Ett citat som väl speglar innehållet. Det är mycket ångest.

I Kråkan berättar en pojkvän om hur tar hand om sin deprimerade flickvän. Han vet inte egentligen hur han hamnade i förhållandet. Det började bra, han blev kär, men sedan märkte han hur han fastnat i något han inte ville ha. Han var personlig assistent, inte pojkvän. Det är inte värst sådär i början.

Plåsterpojken är dock undantaget som bekräftar regeln. Hans liv var åt helvete redan från start och sedan blev det bara värre. Han är ett plåsterbarn, skaffad för att plåstra ihop föräldrarnas kassa förhållande. Det går sådär. När han sedan söker kärlek som tonåring går det också sådär. Trots svärtan är det här min favoritserie. Fin mitt i eländet.

Åtråns inferno är dock rätt rolig. Om den hemska åtrån som fuckar upp allt.

Det är en förädisk sjukdom det här…för i början…så mår man ju så förbannat BRA.

Och djävulen svarar:

Jag vet! Jag tror fan ÅTRÅ är det bästa djävulskapet för att få ner folk hit.

Någon gång måste det ju fungera. Någon gång måste väl huvudpersonen träffa en vettig kille. Någon som faktiskt ringer ibland. Hon konstaterar bittert att den som älskar minst är den som bestämmer alla regler. Grennvall bjuder på en underbar spelplan över ett förhållande där motspelaren, den som älskar minst,  hela tiden ändrar reglerna. I spelet spårar dessutom den som älskar mest inte sällan ur, skickar 5 sms på raken och förnedrar sig gång på gång. Djävulen skrattar hånfullt. Och det är inte värst sådär i början.

I När hjältar faller är det återigen en kille som är huvudpersonen. Killen som älskar den vackra och begåvade poetens, vars dikter förändrat hans liv. Han vågar till slut maila henne, får ett fint svar, förnedrar sig, försöker förtränga det, träffar henne slutligen. Och det är sannerligen inte värst sådär i början. Definitivt inte. Just den här historien är den som är jobbigast att läsa.

Slutligen Ensam själv om barnet som hittar den perfekta mamman. Mamman som i sin jakt efter den perfekta pappan träffar en man, som efter ett tag visar sig vara rejält egotrippad. Något som börjar så bra spårar inte sällan ur. Det är inte värst sådär i början, men någon gång vill man ändå ha ett lyckligt slut.

Ifrån den serien har jag försökt få till en bild på min favoritruta.  Den egotrippade mannen berättar att han läst kvinnans senaste bok, men att han hade så svårt att sätta sig in i “den där kvinnliga världen”.  Grennvall konstaterar då att det inte är lätt att vara kvinna:

 

 

Behöver jag säga att jag gillar den här boken? Tänkte väl det!

Läs också:

Jag säger definitivt ja till Liv!

Vi diskuterade Liv Strömquist vid lunchen igår och konstaterade att hon är rätt vass och inte sällan elak. Vi konstaterade också att vi älskar henne. Nu är jag och min kollega ungefär i samma ålder som Strömquist och delar dessutom många av hennes åsikter.

Senaste boken heter Ja till Liv! och innehåller ett helt alfabet med gamla och nya serier. Hon går ut starkt med den underbara historien om ur-moderaterna och deras religion Arbetslinjen som diskuteras under en historiekonferens om sisådär 1000 år. På sitt lätt brutala sätt klär Strömquist bokstavligen av dagens moderater, utan någon som helst pardon, då hon konstaterar att de som hyllade arbetslinjen mest knappast var de som jobbade mest. Dessutom förundras forskarna över hur konsumtion kan vara en sådan stor del av denna religion, då den faktiskt höll på att förstöra vår jord. Alla var tvungna att jobba för att konsumera mer och förhoppningsvis bli lyckligare. Dessutom avslöjas en hel rad paradoxer.

Samtidigt som “arbetslöshet” betraktades som ett stort samhällsproblem, fanns det ett stort antal människor som aldrig arbetade. UTAN ATT DETTA BETRAKTADES SOM ETT PROBLEM. Överklassen kunde ägna sina liv åt olika typer av hobbybetonad verksamhet, utan att detta varken ansågs vara en personlig tragedi, eller en omoralisk handling.

Visst är det intressant?

Vi får också veta varför barn är Kristdemokrater och varför David Hellenuis inte år sin kroppsresa publicerad, som kollegan Jessica Almenäs fick. Mäns vikt är helt enkelt inte speciellt intressant. Eller?

Nördarnas revansch är en rolig serie, liksom genomgången av Månadens manshora. Hon balanserar verkligen på gränsen, men håller sig alltid på rätt sida. Nästan i alla fall, men ibland blir det galet elakt.

Det jag älskar är hur Strömquist själv stiger in i berättelsen genom att kommentera och bli kommenterad. I berättelsen om Jessica Almenäs kroppsresa drömmer hon till exempel om hur olika representanter i samhället, inkluderat Amelia Adamo, ska kasta potpurri på henne och be om ursäkt för det riktigt sjuka kroppsideal och den lika sjuka kvinnosynen som genomsyrar vårt samhälle.

Word, säger jag. Liv Strömquist är arg på ett konstruktivt sätt och dessutom får hon mig att skratta gång på gång. Ibland är hon på väg att gå en aning för långt, men jag köper i princip alltid hennes resonemang.

Nu hör jag förvisso till de redan frälsta, som övertygad feminist och icke-moderat. Kanske uppskattar Robert Gustavsson inte hennes frispråkighet lika mycket. Han får sig inte bara en känga, utan blir helt massakrerad. Visserligen skulle han kunna lösa alla problem med prostitution i hela världen, men anledningen är inte direkt smickrande.

Om du nu är som jag var och fått för dig att serier inte är något för dig ber jag dig att tänka om. Missa för allt i världen inte Liv Strömquist. Om du inte är mansgris, moderat eller Robert Gustavsson, då gör du nog bäst i att hoppa över just den här boken. Eller förresten, jag tar tillbaka det. Läs den, alltid lär du dig något.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Galago.

 

 

Läs också:

I väntan på oktober

Jag har en ny idol. Hon heter Liv Strömquist och är så bra att jag blir helt matt. Hon producerar den kanske bästa samhällskritiken i Sverige idag och hon gör det på ett riktigt roligt sätt. Hon är en vass, klassmedveten feminist som har en otrolig förmåga att visa det knäppa i dagens samhälle. Ibland är vi verkligen ute och cyklar. Nu har jag läst Hundra procent fett, en samling feministiska, samhällskritiska och roliga texter, med mycket djup och dessutom illustrerade med coola teckningar.

Mycket handlar om kravet på kvinnor och män. Om hur olika samhället ser på oss. En kvinna ska vara smal och undergiven, medan en mans kulmage bara ger pondus. Kvinnor ska lyssna till män och skratta åt deras skämt, medan det är helt okej att männen helt ignorerar det kvinnor säger och att de aldrig skulle komma på tanken att skratta åt dem. I alla fall inte när de skämtar.

 

image

 

Tänk om jag även fortsättningsvis fått för mig att serier inte var någonting för mig. Tänk om jag fortsatt tro att alla serieromaner var skrivna av ironiska medelklass män från Stockholm. Tänk om jag hade missat Liv Strömquist. Vad många skratt jag hade gått miste om då. Och vad många skratt som inte hade fastnat i halsen. Det här är helt galet briljant, trots att de tre senare böckerna är ännu bättre. Hundra procent fett är lite rörig och spretig, men det spelar ingen roll. Läs den ändå.

image

 

Är du vit nog? Smal nog? Smart nog? Lyft nog?

Du får också ett gäng ögonblicksbilder från ett patriarkat, en lista på män som aldrig borde ha haft sex och en förklaring till varför grekerna är ansvariga för mycket elände här i världen.

Briljant. Absolut briljant.

Den 4/10 är det recensionsdag för Liv Strömquists nya bok. Då kan du läsa om den här.

Läs också:

Liv är hur bra som helst

Riktigt lika bra som fantastiska Prins Charles känsla är Einsteins fru kanske inte, men det är ändå en grymt bra bok. Liv Strömquist kan helt klart sin sak och med hjälp av text och bilder lyckas hon vara provokativ utan att vara plump. Nu ska sägas att jag inte tycker att hon är plump. Det lilla min make läste medan boken låg på dass var ingenting han blev så impad av.

“Samhällskritik har aldrig varit roligare”, står det på bokens baksida och jag håller med. Det är skitkul, inte sällan obehagligt samtidigt. Om Prins Charles känsla gjorde att jag verkligen behöver byta kanal så fort Alla älskar Raymond syns, så får Einsteins fru mig att tycka lite mindre om Cornelis och mycket mer om Yoko Ono. Ono som liksom Einsteins fru stod i bakgrunden av sin man var dock aldrig tvingad till på samma sätt som Mileva Maric. Maric stod bakom arbetet med reltivitetsteorin, men hon fick absolut ingen cred för det. Inte konstigt då att vår gode Albert utses till Historiens mest provocerande pojkvän.

Vi får också veta varför mobiltelefoner i klassrummet diskuteras mer bland politiker än unga kvinnors bristande hälsa, varför Britney var ihop med Kevin, varför kärnfamiljen kanske inte är så naturlig trots allt och inte minst varför det är en lam idé att bygga ett samhälle utan feminism.

Har du ännu inte upptäckt Liv Strömquist tycker jag definitivt att du ska införskaffa någon av hennes böcker bums. Du kanske är (som jag var) säker på att serier bara är larv. Tänk om och vidga dina vyer. Jag är glad att jag har gjort det.

Läs också:

Konsten att vara normaludda

Jag absolut älskar Hetero i Hägersten av Sofia Olsson. En helt underbar berättelse om ett heteropar som gör allt för att leva jämställt och vara så där normaludda. Om man är normaludda har killen getskägg och tjejen håriga ben, de reser till Ukraina och flyttar från andrahandslägenhet till andrahandslägenhet. Ett normaludda par skulle dock aldrig erkänna att de älskar att titta på Beckfilmer, eller (hemska tanke) Top Model. Ett sådant par skulle heller ALDRIG köpa en lägenhet.

Det normaludda paret strävar efter en millimeterrättvisa, men tror alltid att de är den andres tur att diska. De irriterar sig på odiskade tesilar (han) och tysta morgnar (hon), men hur eländigt och tråkigt livet än verkar hittar de alltid tillbaka till sin heterosexuella tvåsamhet. En tvåsamhet där all ångest får plats och till och med välkomnas. Lite lagom ångest är väl alldeles normaludda?

De hamnar, efter en rad ångestframkallande flyttar, i Hägersten där alla verkar vara lite normaludda och då är det ju lite svårt att känna sig udda alls. Lite som i Majorna där det nästan är krav på att vara bohemisk vänsterakademiker. Inte kan man läsa deckare då?

 

Behöver jag säga att jag är glad att jag upptäckt denna nya värld av smarta, roliga, samhällskritiska seriealbum. Riktigt, riktigt bra läsning.

Läs också:

Nån sorts kärlek

När prins Charles precis förlovat sig med Diana Spencer får han frågan om han är kär. Prinsen svarar ja, men tillägger “whatever ‘love’ means”. Och världen skrattar förtjust åt prinsen med humor.

Just där startar historien om den så kallade kärleken i Liv Strömquists fantastiska Prins Charles känsla. Därefter får vi träffa fyra komiker som tjänar enorma summor genom att skämta om kärlek. De är alla vita, mörkhåriga, har skjortan nedstoppad i  byxorna och de känner sig kvävda av sin fru. Om sanningen ska fram är de riktiga mansgrisar som helst glor på sport, talar illa om sin mamma och drar sexistiska skämt. Och världen skrattar. Varför?

Vårda en man-VM är också ett tänkvärt kapitel. Varför nöjer sig kvinnor med att vara behövda och kallar det kärlek? Och varför vill en man, som egentligen inte vill fångas i äktenskapets bojor, ändå ha någon som tar hand om honom? Är det inte en konstig så kallad kärlek? Funderingen kring hur det hade sett ut om det varit gamla, alkoholiserade damer som var kända är träffande. Hade det då stått unga, vackra män på rad för att få vårda dem? Och hade de inte kallats lycksökare om de gjorde det? För vilken ung man vill på allvar ta på sig den kvinnliga, vårdande rollen. Tänk att sjunka så lågt. Om mannen har en dotter är dock allt löst, då kan ju dottern vårda såklart. Kvinnor är ju så mycket bättre på det.

Är det så att hjärnan inte kan skilja på kärlek och hat? Är det därför både kvinnor och män inte sällan blandar ihop dessa känslor? Kan man till exempel slå den man älskar? Kan man älska den som slår? I exemplet med Whitney Houston och Bobby Brown verkar det onekligen så och de är tyvärr inte ensamma.

Strömquist ger oss också en lektion i hur det kom sig att sex och äktenskap kopplades ihop och dessutom varför det påstås att mäns sexualdrift är så mycket större än kvinnans. Klart män måste gå till prostituerade då. Äganderätten är viktig, men det är viktigast att kvinnan följer de regler som finns inom äktenskapet. I alla fall förr. Eller hur det nu var.

Vilka är våra mest älskade torskar? I boken finns svaret. Vi får också veta varför patriarkatet lyckats hålla sig levande så länge trots att könsmaktsordningen innebär att kvinnor ger och män tar. I alla fall när det handlar om kärlek och makt.

Kärlek är viktigt i dagens samhälle och alla vill hitta någon att dela sitt liv med. En perfekt partner. Inte sällan kanske man ändrar sig själv för att få den där perfekta partnern. Strömquist använder Collins för att förklara vad “kärlek” är.

“Kärlek” uppstår alltså ur förhandlingsprocessen om ett exklusivt och relativt permanent kontrakt om sexuell äganderätt mellan fria individer.

 

Visst låter det romantiskt. Viktigt också att det handlar om ett heterosexuellt par där mannen är längre än kvinnan. Man vill ju inte bryta normen.

Liv Strömquist ger oss en lektion i jämställdhet och genus genom serierutor som är både dräpande och tänkvärda. Hon diskuterar normer, både för kön och för sexualitet och hon gör det bra.  Det kan vara den bästa feministiska bok jag någonsin läst. Vixxtoria går inte så långt att hon kallar den bok, men ger den titeln “en grafisk C-uppsats i genusteori”. Vi är dock rörande överens om att Prins Charles känsla är en läsupplevelse utöver det vanliga.

Queerteoretikern Judith Butler menar att heterosexualitet är inlärt och Strömquist är inne på samma linje. Jag håller med om att det finns allt för många normer i samhället som vi inte låter våra barn bryta, vilket i sin tur leder till att könsroller cementeras och så sitter vi där i ett begränsande sammanhang. Dessutom har vi blivit så vana vid dessa normer att många hävdar att könsrollerna är både naturliga och till och med självvalda. Vi fostras in i en heteronormativitet genom att härma andra och lär oss således att heterosexualitet är det enda rätta. Efter att ha läst Liv Strömquists bok och en artikel om Judith Butler i DN blir jag sugen på att läsa vidare.

Jag vill samtidigt passa på att tipsa om den tänkvärda och roliga boken Hetero av Sandra Dahlén där hon vänder och vrider på heterosexualitet på ett sätt som brukar göras med det som anses avvikande, inte med normen.

Se, nu har er läslista kanske blivit lite längre. Ni får hur som helst inte missa Prins Charles känsla, som är en riktig pärla.

 

 

 

Läs också:

Klart jag älskar Robert

Vilken underbar bok jag läste igår i mitt “vidgavyernaprojekt”. Jag är ditt fan in i döden av Coco Moodysson, en bok om ett av mina favoritband the Cure och en konsert som fansen väntar på. Platsen är London och året är 2009.

Varje kapitel har fått namn efter ett vanligt ord i the Cures låtar. Första kapitlet heter Never, ett ord som förekommer hela 238 gånger. Det följs av Love (237 gånger), Want (198 gånger) osv.

Huvudpersonen IfOnly2Night har lärt känna KevinTheCurefan och andra inbitna älskare av Robert Smith via ett internetforum. Nu ska hon äntligen se sin första konsert med sitt favoritband. Ett gäng fans träffas innan och diskuterar sina erfarenheter av bandet och IfOnly2Night kör en monolog innehållandes all fakta hon kan om sin favoritsångare, samtidigt som KevinTheCurefan räknar upp sina tidigare nitton konserter för alla som vill lyssna.

Robert Smith var anledningen till att mitt hår var svart och mina kläder likaså under en period. Tyvärr fanns inte en enda depprockare till på skolan så jag fick kombinera kärleken till the Cure med kärleken till Bros och New Kids on the Block för att smälta in lite. Det säger sig själv att endast de förstnämnda tillhör den musik jag fortfarande lyssnar till med behållning.

När jag gick i nian fick pappa två biljetter till the Cure på Scandinavium i en företagsloge. Ingen ville gå med. Det är en sorg jag fortfarande bär med mig. På riktigt. Syrran hade handbollscup, annars hade hon kanske räddat mig, men själv varken fick, eller ville jag gå.

Kanske behöver du gilla the Cure för att fullt ut uppskatta boken, men den kan säkert läsas med behållning en då, då det är en underhållande och absurd berättelse om riktigt inbitna (somliga skulle kalla dem galna) fans. En vuxnare och mer nutida variant av den ungdomshysteri som skildras i Jag tror jag älskar dig.

Jag älskar den här boken. Illustrationerna är fantastiska, historien charmig och rolig och personerna helt underbart galna. Mest gillar jag de tre Robert Smith-kopiorna från Italien som mobbar en kompis för att han snarare ser ut som någon ur Thompson Twins än Robert. Tala om förolämpning.

Jag kommer att läsa Jag är ditt fan in i döden många gånger till innan biblioteket vill ha den tillbaka. Eller så köper jag den. Det finns alltid ett skäl att köpa en bra bok, eller hur?

 

Läs också:

Första mötet med Nina

Jag hade ju tänkt bege mig utanför min bekvämlighetszon och läsa grafiska romaner. Först ut var Nina Hemmingsson och hennes Så jävla normal som getts ut av Kartago. En bok med ett helt underbart omslag och ett totalt galet innehåll. Det är brutalt, det är inte sällan fult och det är alltid originellt och tänkvärt. Ändå läser jag boken med en känsla av att jag inte riktigt förstår. Jag tänker mycket på vad som är normalt enligt Nina och vad det egentligen är hon vill säga. Det är starkt och det berör, men jag har svårt att formulera några mer klara tankar om dessa bilder som inte alls är lika lätta att ta till sig som de enrutingar som är det enda jag upplevt av Nina Hemmingsson tidigare.

Nystartade förlaget Orosti-Back har gett ut en bok om Nina Hemmingsson, som innehåller en intervju skriven av Sara Teleman och en rad material från Hemmingsson under titeln Illustrationer, skisser och foton 2003-2010. En del är tidigare aldrig utgivna och andra är hämtade från till exempel Jag är din flickvän nu som innehåller lite mer välfriserade bilder med lite mer text. Mer normala enrutingar alltså. Roliga som satan, men inte lika brutala och drabbande som bilderna i Så jävla normal.

Jag älskar också utdragen ur Prinsessan & Gemålen, ett antal seriestrippar som Hemmingsson gjorde för Aftonbladet inför kronprinsessans bröllop förra året. Berättelsen Jag var ihop med en buddhist tillhör också höjdpunkterna.

Jag gillar idén att presentera illustratörer och konstnärer. Här finns fler titlar i serien. För mig funkade boken om Nina Hemmingsson som en bra introduktion. Jag vill definitivt läsa mer av henne. Detta trots att jag kanske inte förstod allt. Eller så gjorde jag det.

Läs också:

Ett tecknat postnummerkrig

Jens Lapidus och Peter Bergting ligger bakom serieromanen Gängkrig 145 som handlar om ett krig som orsakas av en våldtäkt och livnärs av hedern. Våldsamt och hårdkokt, men lite väl ytligt för min smak. Ligger det kanske i formatets natur?  Den är dock snyggt tecknad, mörk och kal miljö och kantiga karaktärer. Tyvärr är de också rätt så platta och jag engageras inte av dem.

Polisen Martin som jagar gangsters med sin son i baksätet är mer irriterande än spännande att följa.Vi får också möta Mahmud som ska hämnas dem som våldtagit hans syster Jivan. Detta är inledning på ett riktigt blodigt gängkrig i den del av Stockholm som har postnummer 145. I Göteborg finns postnummergäng och ett (tidigare?) krig mellan 414 Majorna och 413 Linnéstaden så osannolikt är det definitivt inte. Det är nog snarare så att jag inte riktigt tillhör målgruppen. En elev har redan paxat mitt exemplar och han tycker förhoppningsvis om det bättre.

Gängkrig 145 är alltså inte min kopp te, men kanske din?

Lite uppföljning så här ett drygt år senare. Flera elever har läst och gillat Gängkrig 145 och det finns ett exemplar i klassrummet. Vissa läsare har gått vidare till andra böcker, andra gillar genren så mycket att de fastnat. Därför finns nu en och annan serieroman också i klassrumshyllan.  Ingenting för mig alltså, men jag tillhör kanske inte heller målgruppen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-18

 

Läs också: