Category Archives: Grafiska Romaner

Måste Carpa

Sista semesterdagen innan helgen och jobbstart på måndag. Nu är det hög tid att Carpa. Att fånga dagen, Carpe Diem, uttjatat uttryck om något och när Lisa Ewald tar sig an uttrycket i fantastiskt roliga Måste Carpa skrattar jag så jag gråter. Ibland är det så ironiskt att jag funderar på om det verkligen är ironi det handlar om eller blodigt allvar. I förlagets beskrivning av boken står följande ”Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.”  vilket skulle kunna stödja teorin om det blodiga allvaret. Vi får nämligen en kurs i chakrameditation som löper som en röd tråd genom boken. Det gör också den söta lilla tjejen som syns på omslaget som en poster på ett elskåp. Totalt oskyldig, men ändå inte.

Ewald skildrar ämnen som ”varför det är så himla svårt för folk att se skillnad på kvinnliga artister och kvinnor över huvud taget” och man kan verkligen fundera över varför kvinnor alltid ska klumpas ihop. En recension med rubriken ”Jan Guillou, Jonas Hassen Khemiri, Leif GW Persson, Jonas Gardell, Olika böcker” om den manliga författarboomen sätter verkligen huvudet på spiken. Även ungdomsböcker brukar klumpas ihop i en recension, både målgruppen och det faktum att författarna ofta är kvinnor torde vara orsaken till det. En recension likt den Ewald satt ihop kommer vi däremot aldrig att skåda.

En annan fundering handlar om varför så många väljer att inte rösta på det parti de tycler är bäst, utan istället taktikrösta på något annat parti. Serien handlar om FI! och förflyttar oss till 2054 och de samtal vi kan komma att ha med unga då. Vad gjorde vi egentligen då vi hade en chans att påverka. Vi kan också påverka våra familjeliv genom att dela mer rättvist på föräldraledigheten, inte bara i anslutning till semestern. Allt är förvisso politik, men Ewalds bok är inte främst politisk. Däremot gör hon intressanta iakttagelser av vår samtid både i enrutingar och längre serier.

Jag tycker verkligen om Ewalds stil. Hennes färgglada och ibland ganska brutala kvinnoporträtt blandas med det söta och gulliga. Ibland får orden uttalas av barbiedockor och kändisar i fotokollage. Blandningen är snygg och ger liv åt boken. Ewald var bra redan i debuten Allt kommer att bli bra, som jag kallade ful (på ett bra sätt) och rolig, men Måste Carpa är bättre och bredare. Jag känner mig inte riktigt lika gammal när jag läser och för mig är det ett bra betyg.

Läs också:

Elin Lucassi utreder synden

Synd är Elin Lucassis nya seriealbum, döpt efter de sju dödssynderna, är en genomgång av vad ordet synd egentligen betyder och vad vi menar när vi säger att något är (en) synd. Redan i inledningen förklarar Lucassi ordets hebreiska betydelse som är ungeför ”att missa målet”, dvs att misslyckas med att följa guds vilja. Lucassi gör sig själv till ciceron och guidar oss genom nackdelar, men också fördelar med att ge sig hän åt dödssynderna.

Hon berättar om sin egen avund som övergick i vrede och hur hennes kreativitet faktiskt blev något hon vågade vara stolt över. Sån himla tur att hon vågade kräva utrymme för sina serier. De är för mig ett ljus i mörkret. En möjlighet att skratta åt eländet omkring oss.

Mycket i Lucassis nya bok handlar om orättvisor och dubbelmoral. Som reaktioner på tiggare till exempel, där logik och empati helt verkar försvinna. Den som är för fattig och illaluktande är hemsk, men den som har en mobiltelefon en symbol för organiserat tiggeri och därmed riktigt hyperhemsk. Eller ”(inte) alla män paradoxen”, där en kvinna å ena sidan uppmanas att vara försiktig, men å andra sidan inte får andas om att män skulle vara ett hot. Inte ens om reaktionerna på ett inlägg om att hon ser män som hot skulle följas av ett gäng kommentarer av män som hotar henne för att att hon har mage att se dem som ett hot. Invandrare får vi klumpa ihop, men absolut inte män. Inte fotbollsfans heller, vilket Lucassi också påpekar i en serie om hur hennes upplevelser av fotbollsfans och rädslan de väckt, trivialiseras och ifrågasätts.

Lucassi låter en av sina karaktärer fundera över hur svårt det verkar vara att se något annat än svart och vitt och hur lätt vi luras av en liten klick grädde på toppen av ett berg av bajs. Det är den kanske tydligaste (och äckligaste) bild av dagens samhälle jag sett. Vi ska till exempel vara jätteglada över att en kvinna väljs in i en bolagsstyrelse och inte arga över att det är bara en. Vi (kvinnor alltså, för vi kan klumpas ihop i en grupp) borde känna lite tacksamhet och inte bara gnälla. Jag inser att jag också är den där jobbiga feministen som Lucassi också är. Jag fnissar åt de frågor hon låter sitt tecknade alter-ego ställa, som t.ex. om genusarbete på förskolan.

Människor har ofta fördomar om feminister. Jag har också fördomar. Ungefär samma fördomar som Lucassi har. Jag har t.ex. svårt för skånska män då de påfallande ofta verkar rösta på SD. Det känns som att de nästlar sig in i flera partier och håller på att ta över Sverige. Ja, Morgan Johansson, jag tittar på dig. Bra tips av Lucassi att då tänka på trevliga, skånska män. Hon väljer Thomas Öberg i Bob Hund. Jag väljer Jason Diakité.

Man kan också, som Lucassi, vara sjukt trött på medelålders män som får så otroligt mycket plats i media. Plura är ett av hennes irritationsobjekt. Jag klarar honom hyfsat, men jag förstår känslan. Mest blir jag trött på hur vana vi är att män tar mer plats. Den som ifrågasätter det blir ordentligt tilltryckt. Lucassi föreslår en barbröstad kvinnlig kock. Jag är nog mer inne på att hålla bröst och magar innanför kläderna. Kalla mig pryd, men så tycker jag. Däremot gillar jag idén att göra program med bara kvinnor och bjuda in en ”samvetssnubbe” som är motsvarigheten till det kvinnliga alibi som så ofta finns med för att balansera upp den totala grabbigheten.

Idag är det första maj. Arbetarnas dag och en dag att minnas de som kämpat för att vi ska leva i ett fritt och fortfarande hyfsat rättvist land. Tyvärr bjuds andra in att demonstrera denna dag. Grupper som inte alls står för varken frihet eller jämlikhet. Det är märkligt. Eller kanske jag ska säga, det är synd. Precis som antifeminister inte ska få kapa Internationella kvinnodagen, utan försöka skaka liv i sin mansdag (inte nog med att de har makten 364 dagar om året, de har en egen dag också, som de inte ens utnyttjar). Sådant kan jag gå igång på och det gör Elin Lucassi. Hon tydliggör det absurda i samhället och låter mig skratta åt eländet. Kanske är det därför jag gillar hennes serier så mycket.

 

Läs också:

Uppgång och fall

uppgangochfall

Liv Strömquists senaste bok heter Uppgång och fall och sätter på många sätt ord på den uppgivenhet och frustration som jag ofta känner. Just första kapitlet, som handlar om mindfulness, är kanske mest roligt. Jag fnissar lite åt en del knepigt, men inser också hur färgad jag är av min samtid. Jag försöker också leva i nuet och misslyckas nästan hela tiden. Vidare funderar Strömquist över varför så många tycker att Och världen skälvde av Ayn Rand är så mångas favoritbok. Det har jag också undrat ska erkännas, men jag har inte läst boken i fråga och självklart är det så att sammanfattningar inte ger en rättvis bild av en bok. Det står dock klart att det jag läst inte alls går ihop med mina värderingar. Annie Lööf gillar den däremot och jag kan tänka mig att Alice Teodorescu säkert älskar den. Bland moderaterna verkar den också vara populär enligt Strömquist, som ger en hel rad exempel på politiker från just M som lyfter fram Ayn Rand som en favorit.

Så till det som upprör mig mer, som vår tids totala oförmåga att se klass som en förklaringsmodell till vissa samhällsproblem. Arbetarklassen, om den ens definieras eller faktiskt finns, får bara medieutrymme i reality-TV där vi andra ska få se hur kassa och obildade de är. Hur de röker och inte kan hålla i sina pengar. Hur vi andra måste uppfostra dem. Är det inte rätt vidrigt när man tänker på det?

Klass är liksom ute. Istället tror allt för många på invandring som roten till precis allt som går fel i Sverige, Europa och USA. Det är när den så kallade goda vänstern ska uppfostra de här okunniga människorna som det lätt går fel. När en grupp definierar sig själva som goda och andra grupper som onda blir resultatet inte så bra. Det handlar om vi mot dom oavsett om de grupper som ställs mot varandra är ”svenskar” och ”invandrare” (eller ”asylanter” som just dessa grupper gillar att använda) eller den goda vänstern, som vet hur världen ska bli bättre, mot de ignoranta och obildade rasisterna. Det här, menar Strömquist, är en anledning till att det går så dåligt för vänstern. Nu menar hon säkert inte det SD-väljare definierar som vänstern, förlåt extremvänstern, som är alla partier utan det egna och möjligen KD och en och annan moderat, utan den goda vänstern. Den som inte riktigt finns representerad i något direkt parti, undantaget möjligen V och som ibland blir lite väl självgod. De största problemen i samhället handlar kanske inte om hur vi korrekt ska benämna den som städar, utan om klassklyftor som hela tiden ökar. Jag håller med och jag skäms lite. Det är lätt att hamna i en visserligen viktig representationsdiskussion, men det finns större saker att kämpa för som t.ex. en mer inkluderande politik som inte är främlingsfientlig. Det är så himla lätt att bli en del av högerpopulismen. För att accepteras av SD krävs egentligen bara att du definierar dig som svensk, eller knappt det förresten, det räcker att vara arg på invandringspolitiken och hata muslimer.

Att utrota extrem rikedom är också en del av Strömquists agenda. Hon ägnar ett kapitel åt det och dessutom ett kapitel om Chris och hur det kommer sig att han föll för prinsessan Madeleine. Det finns hur många skäl som helst till det självklart och en hel del av dem handlar, enligt Strömquist, om pengar.

Uppgång och fall är på samma gång ett ganska spretigt seriealbum, som en helt logisk samling iakttagelser som bildar en helhet. Strömquist är seriös och rolig på samma gång, men den här gången gapskrattar jag inte som jag brukar. En del småfniss blir det, speciellt i kapitlet om Chris, men mest blir jag förbannad. Det är ett gott betyg.

 

 

 

Läs också:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera

9789170378713

Titeln på Sara Granérs senaste seriealbum beskriver lite av den känslan jag har inför betygssättning och kanske framför allt registrering av resultaten på de nu bedömda nationella proven, som SCB ska ha. Ingen leverans jag är sugen på alls faktiskt. Titeln är en lysande travesti på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och det var också titeln i kombination av tidigare lyckade läsupplevelser som gjorde att jag läste Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera. 

En del politik får som vanligt plats i Granérs serier. Det handlar om den missuppfattade yttrandefriheten som går ut på att man får säga precis vad som helst, utan att bli ifrågasatt. Något som tål att upprepas hur många gånger som helst. Granér reder också ut hur mycket olika grupper i samhället kostar och jag konstaterar att det är synd att jag gillar saltlakrits och inte har någon kusin som är född i Hälsingland, annars hade jag inneburit en fin nettovinst till riket. Vi får också svar på vad Eskilstuna kostar, hur vi ska göra för att tro på evig tillväxt och komma i form inför nästa kvartalsrapport. De hälsofixerade får sig en känga, liksom de som tycker att ett maraton passar att ta med i sitt CV. Inte sällan blir det nästan för absurt och kanske är det därför jag ibland inte riktigt ser det roliga. Ibland handlar det dock om att jag inte skrattar för att skrattet fastnar i halsen. Mycket av det Granér skriver om är så sjukt att det inte går att skratta åt. Då känns Heberleins titel nästan mer passande. Min livslust ökar inte direkt av att bli påmind om allt sjukt som pågår. Teckningarna är dock fortfarande härligt fula, men mina gamla ögon har ibland svårt att läsa den lilla, lilla texten.

Att säga att jag blev besviken vore överdrivet, för när Sara Granér är rolig är hon grymt rolig. Kikna-av-skratt-rolig. Däremot är hon inte det lika ofta i senaste boken som i t.ex. All I want for Christmas is planekonomi, som är riktigt vass, politisk satir. Den som inte trivs så långt till vänster i politiken, kan nog tycka att det är precis tvärtom. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera dryper av ironi, men är ändå mildare och mindre arg än sina föregångare. Det tycker jag är lite synd.

 

Läs också:

Allt kommer bli bra

omslag_gult

Lisa Ewalds seriebok Allt kommer bli bra kan beskrivas med två ord: ful och rolig. Och då menar jag ful på ett bra sätt. Ewalds enrutingar visar inte sällan groteska människor som uttrycker mer eller mindre bittra saker och ja, det är roligt om än något smaklöst ibland. Illustrationerna blandas med kollage och färglagda  fotografier, vilet ger en pretig känsla, men säkert är genomtänkt. Det är brutalt och ärligt och det räcker långt.

Tipsen för bottenlös ångest, som att skriva JAG ÄR VÄRDEFULL med mensblod på spegeln, visar hur det absurda och det nattsvarta samsas på sidorna. Ibland är de få orden i kombination med bilder så klockrena, som beskrivningen av bokmärkesbyten som gått rejält fel. Lite som det kan kännas i livet ibland. Tänk att byta bort en ängel och få Prins Bertil. Och hur mycket hjälper det egentligen att sjunga om att sudda bort en sur min om ångesten och självföraktet sätter in.

Inte sällan är det krocken som gör det roliga, som hur damer på ett gammalt foto talar om att sätta på en p-rulle och äta kaffebröd. Roligt är också collaget med tre män från förr, som i pratbubblor bedyrar varandra sin kärlek.

Ibland blir det informativt, som när det handlar om klitoris och det övergår snabbt i ett asgarv när Ewald konstaterar att killars g-punkt sitter i analen. Lite barnslig humor ibland, men jag är rätt barnslig. Informationen om alla preventivmedel för cis-kvinnor är på samma gång informativ och ett konstaterande att mycket är galet ojämställt i vårt samhälle. Det handlar om sex på mäns villkor. Något vi ofta bara accepterar utan att ens ifrågasätta.

Kvinnan med yogaposerna och funderingarna kring livet är också rolig och visst är det fint att vi får välja mellan skit i olika pastellnyanser?! Det är valfrihet det. Ibland blir det mer politiskt än annars, som konstaterandet att de som kallar sig eliten inte sällan lever på andra. Serien ”Släng ut dom!” är brutalt tydlig on det segregerade Sverige där vissa ställer sig utanför.

Så ja, Allt kommer bli bra är både rolig och ibland ganska ful, men också brutal och ärlig på ett uppfriskande sätt. Tveksamt om jag tillhör målgruppen, jag känner mig lite gammal ibland, men är du yngre än jag kan du säkert få dig några goda skratt och några som fastnar i halsen.

Läs också:

Annorlunda broderier

9789170372025_large_broderier

Marjane Satrapi är kanske mest känd för Persepolis, en självbiografisk serieroman i fyra delar som också blivit film. Själv tycker jag bäst om Kyckling med plommon, som handlar om Satrapis farbror Nasser Ali och hans kärlek till musiken.

Nu har jag så äntligen fått tummen ur att läsa Broderier från 2006. Satrapi tar oss återigen med till Iran och låter oss möta en grupp kvinnor som diskuterar livet i allmänhet och kärlek i synnerhet allt medan samovaren hålls kokande. Samtalen mellan dem blir ibland väldigt privata och vi får höra historien om kvinnan som råkar kära sin man i pungen under bröllopsnatten, då hon egentligen ska skära sig själv för att blöda som en oskuld, kvinnan som blir bortgift med en rik man utomlands, som hon aldrig träffat, de som gift sig av kärlek och de som undvikit män så länge det bara går. Vissa är lyckliga, andra inte, men klart är att deras samtal är mycket mer frispråkiga än vad jag förväntat mig av iranska kvinnor.

Författaren finns själv finns med i samtalen, liksom hennes äldre släktingar. Hon blir ibland chockad över det som sägs, men vågar sedan dela med sig av sina egna erfarenheter. Synen på män pendlar mellan rädsla och förakt, men visst bjuds det också på en del äkta kärlek. Inom och utom äktenskapet.

Jag tycker om Satrapis sätt att berätta med ord och bilder. Det är enkelt på ytan, men innehåller mycket mer. Broderier är inte hennes bästa bok, men den är helt klart läsvärd, om inte annat för att få sin bild av muslimska kvinnor nyanserad.

Och broderierna då? Jag kan säga så mycket att de har med bröllopsnatten att göra.

Läs också:

Hej hej vardag!

hejhej-framsidan

I helgen var jag och hälsade på min syster och svåger som fick en son för bara några veckor sedan. Till saken hör att jag först var där tillsammans med storebror O på lördagen, för att lämna kläder i ministorlek. Vi var uppe på vinden, packade ner de minsta och finaste kläderna i en kasse, åkte till Göteborg och märkte när vi parkerat att kassen troligen stod kvar i hallen. Jag fick åka tillbaka igen dagen efter. Ett bevis på att den så kallade amningshjärnan visst kan hålla i sig i många år.

För visst är det så de första veckorna eller månaderna att det känns som att den där bebisbubblan pendlar mellan att vara ett paradis och ett rent helvete. Lite som livet som småbarnsförälder inte sällan är.

I sin bok Hej hej vardag sätter Louise Winblad fingret på mycket som är fantastiskt och fruktansvärt med att vara gravid och därefter småbarnsförälder. Jag måste säga att jag saknar väldigt lite av den tiden, även om bebisar eller ännu mer 2 åringar är sjukt mysiga ibland, klarar jag mig utmärkt utan sådana hemma hos mig på heltid.

Jag fick, liksom Winblad, mina barn väldigt tätt. Om människor hade haft åsikter om magen och graviditeten andra gången var det ingenting emot vad de var nu. Det var därför med skräckblandad förtjusning som jag läste om just detta. Det var inte sällan det såg ut så här hemma hos oss. Vad jag önskar att jag insett att jag inte var ensam om att känna så ibland. Precis som Winblad konstaterar är det lätt att känna sig extra värdelös när alla andra verkar ha det så himla fantastiskt. Och då fanns inte ens Facebook när mina barn var riktigt små.

julkort2014_klar

Vi konfererade om Hej hej vardagKulturkollo i förra veckan. Läs gärna inlägget om allt vi känner igen oss i, men kanske helst vill förtränga. Jag väntar nog med att köpa boken till syrran. Den funkar nog bättre när man är på väg ut på andra sidan med livet (hyfsat) i behåll. Men då är den å andra sidan riktigt, riktigt rolig.

Läs också:

Jag är den som är den

9789175150888

Jag och Elin Lucassi har väldigt liknande humor och det gör att jag skrattar mig igenom hennes Jag är den som är den. Det är korta serier, ofta endast en sida,  som på ett inte sällan absurt sätt vänder på det vi är vana vid och presenterar en helt ny verklighet. Eller så skriver hon om den verklighet vi faktiskt lever i och får mig att inse hur sjuk den är. Som i ”Tjejkväll” hur kvinnor behöver tänka på allt under en utekväll för att först se snygga ut och sedan undvika att utsättas av män, hur manliga fotbollsfans skulle kunna protestera mot prostitution under VM, men inte gör det, hur lätt det är att stoppa huvudet i röven och hur viktigt det är att vi kvinnor faktiskt börjar peppa männen i vår närhet.

Det är extra skickligt att faktiskt kunna säga en massa med bara en eller ett fåtal bilder, dessutom med få ord. Less is more utan tvekan. Ibland blir det jobbigt på riktigt, som i ”Dagen då jag blev duktig” och ibland mest fnissigt som i ”Tänk om litteraturälskare var lite mer som idrottsfans”.

Flera av mina elever som läser inriktning bild har gjort seriealbum som gymnasiearbete. Det är ett exempel på hur stor den grafiska formen börjar bli inom den samhällskritiska litteraturen. Det är till serierna du ska vända dig om du vill läsa vass samhällskritik. Då är Elin Lucassi bra att börja med.

 

Läs också:

Så outsägligt sorgligt

DRLSG-cover

Mina föräldrar. Herregud vad jag har älskat dessa två människor! Jag blev djupt förälskad i dem båda två redan när jag föddes. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att få dem att älska mig tillbaka, men kärleken har aldrig varit besvarad.

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall handlar om Jenny, som har två barn och man, men ändå hamnar i en djup depression. Faktiskt både börjar och slutar boken i depressionen och vad som följer.  Jenny säger i boken att det var ”som att jag läkte och gick sönder på samma gång”.

Det som behövde läkas var alla de sår som Jennys föräldrar gav henne under uppväxten och fortfarande orsakade genom att vara fortsatt ointresserade av såväl sin dotter, som sina barnbarn. Så ointresserade att ingen vill tro Jenny. När en av hennes självbiografiska pjäser lästes i en reading på en teater tyckte publiken att den var osannolik och överdriven. Att ingen tror att Jenny kan ha haft den barndom hon beskriver är förståeligt. Det är nämligen något av det hemskaste jag någonsin läst.

Jennys föräldrar är inte som andra, men det tar ett bra tag innan Jenny själv inser det. Hon märker det när hon leker hos kompisen Sara, vars mamma kramar och tröstar henne och där känslor faktiskt existerar. Både positiva och negativa. I Jennys familj tillåts inga känslor, mer än möjligen besvikelse. Jenny är en besvikelse. Hon är inte den dotter hennes föräldrar önskat sig och jag undrar hur de kan tro att de skulle kunna få en känslomässigt välfungerande dotter, när de aldrig visar henne någon kärlek. När Jenny själv får två barn behandlar hon dem på ett helt annat sätt än hennes föräldrar behandlat henne på. Hon märker dock ännu tydligare att hennes föräldrar inte är som andra. När väninnorna som också är småbarnsföräldrar berättar om all hjälp de får av sina föräldrar och hur viktig deras mamma fortfarande är, förstår Jenny ingenting. Vuxna som behöver sina föräldrar och föräldrar som bryr sig om sina vuxna barn. Är det normalt?

Om du tillhör de som inte tror att en grafisk roman är något för dig, vill jag gärna att du läser Deras ryggar luktade så gott. Det är nämligen en av de mest välskrivna och gripande barndomsskildringar jag läst. När förklaringen till titeln kommer gör det så ont att jag faktiskt skriker till. Dessutom kombineras den lysande texten med fantastiska bilder, vilket gör läsningen ännu starkare. Det här är en av de mest omskakande böcker jag läst på mycket länge och jag sänder än en gång all min tacksamhet åt mina egna föräldrar och även mina svärföräldrar, som alltid finns där när vi behöver dem. Det finns ingen likhet mellan min uppväxt och Jennys uppväxt och det är jag för alltid tacksam för. Nu kramar jag mina barn lite extra och berättar för dem hur mycket jag älskar dem precis som de är. Jag hoppas och tror att de redan vet det, men det tål att upprepas gång på gång på gång.

 

Läs också:

Just nu

Briljant läsning pågår!  

   

Läs också:

« Older Entries