Vi håller på med en viktig grej

Vilken underbar bok Vi håller på med en viktig grej  är. Historien om Sara som är elva år och ser en video med ett nytt band på Bullen. De heter Spice Girls och nu börjar Sara tokälska Spice Girls. Hon knyter upp t-shirten så att magen blir bar, skriver SPICE GIRLS med spritpenna på armen och drömmer om att sjunga och dansa som Sporty Spice.

Tyvärr har hon bara de tråkiga tv-kanalerna och ser inte Spice Girls så ofta som hon önskar. Och ja, de tråkiga kanalerna var verkligen tråkiga då. Nu fick vi MTV, detta paradis till tv-kanal, runt 1990 men dessförinnan fick man nöja sig med att kanske få en skymt av idolerna på Toppstationen. Då behövde man dessutom stå ut med Clabbe.

I skolan verkar Sara vara ganska ensam. Sedan träffar hon Rebbe och tillsammans bildar Spice Girls största fans en helskön duo. Tänk att Rebbe vill vara kompis med Sara fast hon går i sexan och Sara bara i femman. Fantastiskt stort och underbart. Ett år var väldigt mycket då.

Sara och Rebbe blir bästa kompisar. De vill göra allt tillsammans, men ibland är det svårt att klar av att vara stor och klara sig utan mamma och pappa. Som när  deras pappor lämnar dem för att gå ut och ta några öl. Först känns det spännande att vara ensam hemma, men inte länge.

Jag tycker mycket om både Sara Hanssons sätt att berätta och hennes enkla, träffsäkra illustrationer. Det är skickligt att låta bilderna berätta så mycket, men ändå framstå som enkla och lite naiva. Det passar flickornas pendlande mellan att vara barn och vuxen. Att vara enkel och komplicerad. Att försöka hitta sig själv som något annat än ett litet barn, samtidigt som det är så himla mysigt och viktigt att få gråta ut i mammas eller pappas famn.

Det här är en bok att läsa om. Känslan kommer troligen att växa för varje gång jag återser Sara och Rebbe. Kanske kan jag då också sätta mig mer in i hur deras föräldrar försöker pussla ihop sina egna liv i tider då det var så otroligt viktigt att finna sig själv, något som inte kunde göras inom äktenskapet.

Behöver jag säga att jag varmt rekommenderar Vi håller på med en viktig grej?

Läs denna varma och känslofyllda berättelse omedelbums. Detta oavsett om du själv var ung när Spice girls var stora eller inte. Någon gång har du eller dina barn varit i åldern som brukar kallas mellanåldern och då har du troligen stort utbyte av läsningen. Det är en så fin bok helt enkelt som är värd många, många läsare.

Läs också:

Helt klart en kamp

Det var en gång ett par som hade en massa tid till varandra och allt de tyckte var roligt här i livet. De blev med barn och när ungen ploppade ut blev livet aldrig sig likt igen. Det blev inte sämre, men annorlunda och att paret ibland grät ikapp är inte så svårt att förstå. Det här paret skulle kunna vara jag och Herr O, eller nästan vem som helst i vår ålder som försöker jonglera med allt för många bollar och dessutom glömmer av att andas under tiden. Just i boken Mats Kamp av Mats Jonsson heter paret Mats och Victoria.

Victoria är helt klart Mats stora kärlek och när man älskar någon vill man väl ha barn med den personen, eller? Det var inte självklart för mig och det är inte helt självklart för Mats heller, men barn blir det. Hans barn heter Ellen och hon tar upp enormt mycket plats för att vara så liten. Som alla barn har en tendens att göra.

Hur behåller man sitt liv och sin egen personlighet när det knappt finns någon tid över? Denna ständiga fråga gäckar många småbarnsföräldrar kan jag tänka. Jag har i alla fall aldrig lyckats få ekvationen att gå ihop. Sedan kanske det finns saker man gör för sina barn som kanske inte är så genomtänkta. Som att sätta dem i föräldrakooperativ till exempel.

Vårt föräldrakooperativ heter inte Tokklok och det äter inte upp oss lika mycket.  alla fall inte dagtid, men en hel del långa, långa styrelsemöten har det blivit och dessutom en och annan städdag. Klart det är värt det. Vad gör man inte för sina barn.

Jag känner också igen mig i Mats frus totala kapitulation under de krav som hennes yrke ställer på henne. Hon är lärare och bokens avslutande avsnitt om hur illa ställt det faktiskt är med den svenska skolan är hemskt och sant.

Jag gillar verkligen Mats kamp. Historien är en briljant blandning skratt och allvar och igenkänningsfaktorn riktigt, riktigt hög. Jag är dock inte helt överförtjust i sättet Mats Johnsson tecknar på. Det är svart, svart, svart, vilket ger en cool effekt, men också gör det svårläst. Det flyter efter ett tag, men jag är inte helt övertygad. Men bra är det ändå. Mycket bra.

Läs också:

Vår ostädade sanning

Ibland, eller snarare oftast, råder det totalt stökkaos hemma hos familjen O. Då tänker vi att vi behöver göra ett gemensamt ryck och så gör vi det. Oftast efter att vi svurit över stökigheten under en alldeles för lång period. När det är städat och fint finns fortfarande en del kaos kvar, men det blundar vi för och njuter av att huset är godtagbart städat. Det godtagbara läget brukar hålla en dag eller så.

I Family Living: Den ostädade sanningen får vi prov på hur det kan vara i en småbarnsfamilj. Lotta Sjöbergs illustrationer bjuder på igenkänning och en hel del skratt. Perfekt läsning den här tiden på året, när kravfyllda december snart är här.

Del 1 handlar om drömhuset och hur kärleken till staden och den lilla lägenheten blir lite ansträngd då barnen kommer. Visserligen lockar stadens nöjen, men rent krasst har småbarnsföräldrar inte tid med det, men ändå. Att flytta från stan är ett stort steg och varför behöver man egentligen ett stort hus om alla i familjen ändå lever på varandra i ett rum och troligen också knör ihop sig i en säng.

Ofta landar barnfamiljen i ett stort hus ändå. Gärna ett renoveringsobjekt och den lilla fritid som finns kvar äts upp av diverse mer eller mindre genomtänkta husprojekt.

Den sannaste sanningen av dem alla torde vara “nattningen blir kortast om man somnar själv först” och det bästa tipset för egentid måste vara detta:

 

 

 

Läs också:

När är det värst?

Inte i början i alla fall om man får tro Åsa Grennvall. I boken Det är inte värst sådär i början konstaterar hon snarare att kärlek och andra starka känslor gör att just börjor funkar rätt bra. Det är sedan det går utför, när sanningen går upp för oss och vi inte riktigt vet hur vi ska göra för att komma ur det hela. Om vi ens vill komma ur det. Det finns väldigt många konstiga situationer som folk finner sig i.

Jag skulle definiera detta som en samling grafiska noveller. Finns det inte som genre uppfinner jag det nu. Fem berättelser om omöjliga kärlekar. Det inledande citatet är av Lars Norén och lyder “Vi hör samma skrik. Du tror att det kommer utifrån”.  Ett citat som väl speglar innehållet. Det är mycket ångest.

I Kråkan berättar en pojkvän om hur tar hand om sin deprimerade flickvän. Han vet inte egentligen hur han hamnade i förhållandet. Det började bra, han blev kär, men sedan märkte han hur han fastnat i något han inte ville ha. Han var personlig assistent, inte pojkvän. Det är inte värst sådär i början.

Plåsterpojken är dock undantaget som bekräftar regeln. Hans liv var åt helvete redan från start och sedan blev det bara värre. Han är ett plåsterbarn, skaffad för att plåstra ihop föräldrarnas kassa förhållande. Det går sådär. När han sedan söker kärlek som tonåring går det också sådär. Trots svärtan är det här min favoritserie. Fin mitt i eländet.

Åtråns inferno är dock rätt rolig. Om den hemska åtrån som fuckar upp allt.

Det är en förädisk sjukdom det här…för i början…så mår man ju så förbannat BRA.

Och djävulen svarar:

Jag vet! Jag tror fan ÅTRÅ är det bästa djävulskapet för att få ner folk hit.

Någon gång måste det ju fungera. Någon gång måste väl huvudpersonen träffa en vettig kille. Någon som faktiskt ringer ibland. Hon konstaterar bittert att den som älskar minst är den som bestämmer alla regler. Grennvall bjuder på en underbar spelplan över ett förhållande där motspelaren, den som älskar minst,  hela tiden ändrar reglerna. I spelet spårar dessutom den som älskar mest inte sällan ur, skickar 5 sms på raken och förnedrar sig gång på gång. Djävulen skrattar hånfullt. Och det är inte värst sådär i början.

I När hjältar faller är det återigen en kille som är huvudpersonen. Killen som älskar den vackra och begåvade poetens, vars dikter förändrat hans liv. Han vågar till slut maila henne, får ett fint svar, förnedrar sig, försöker förtränga det, träffar henne slutligen. Och det är sannerligen inte värst sådär i början. Definitivt inte. Just den här historien är den som är jobbigast att läsa.

Slutligen Ensam själv om barnet som hittar den perfekta mamman. Mamman som i sin jakt efter den perfekta pappan träffar en man, som efter ett tag visar sig vara rejält egotrippad. Något som börjar så bra spårar inte sällan ur. Det är inte värst sådär i början, men någon gång vill man ändå ha ett lyckligt slut.

Ifrån den serien har jag försökt få till en bild på min favoritruta.  Den egotrippade mannen berättar att han läst kvinnans senaste bok, men att han hade så svårt att sätta sig in i “den där kvinnliga världen”.  Grennvall konstaterar då att det inte är lätt att vara kvinna:

 

 

Behöver jag säga att jag gillar den här boken? Tänkte väl det!

Läs också:

Jag säger definitivt ja till Liv!

Vi diskuterade Liv Strömquist vid lunchen igår och konstaterade att hon är rätt vass och inte sällan elak. Vi konstaterade också att vi älskar henne. Nu är jag och min kollega ungefär i samma ålder som Strömquist och delar dessutom många av hennes åsikter.

Senaste boken heter Ja till Liv! och innehåller ett helt alfabet med gamla och nya serier. Hon går ut starkt med den underbara historien om ur-moderaterna och deras religion Arbetslinjen som diskuteras under en historiekonferens om sisådär 1000 år. På sitt lätt brutala sätt klär Strömquist bokstavligen av dagens moderater, utan någon som helst pardon, då hon konstaterar att de som hyllade arbetslinjen mest knappast var de som jobbade mest. Dessutom förundras forskarna över hur konsumtion kan vara en sådan stor del av denna religion, då den faktiskt höll på att förstöra vår jord. Alla var tvungna att jobba för att konsumera mer och förhoppningsvis bli lyckligare. Dessutom avslöjas en hel rad paradoxer.

Samtidigt som “arbetslöshet” betraktades som ett stort samhällsproblem, fanns det ett stort antal människor som aldrig arbetade. UTAN ATT DETTA BETRAKTADES SOM ETT PROBLEM. Överklassen kunde ägna sina liv åt olika typer av hobbybetonad verksamhet, utan att detta varken ansågs vara en personlig tragedi, eller en omoralisk handling.

Visst är det intressant?

Vi får också veta varför barn är Kristdemokrater och varför David Hellenuis inte år sin kroppsresa publicerad, som kollegan Jessica Almenäs fick. Mäns vikt är helt enkelt inte speciellt intressant. Eller?

Nördarnas revansch är en rolig serie, liksom genomgången av Månadens manshora. Hon balanserar verkligen på gränsen, men håller sig alltid på rätt sida. Nästan i alla fall, men ibland blir det galet elakt.

Det jag älskar är hur Strömquist själv stiger in i berättelsen genom att kommentera och bli kommenterad. I berättelsen om Jessica Almenäs kroppsresa drömmer hon till exempel om hur olika representanter i samhället, inkluderat Amelia Adamo, ska kasta potpurri på henne och be om ursäkt för det riktigt sjuka kroppsideal och den lika sjuka kvinnosynen som genomsyrar vårt samhälle.

Word, säger jag. Liv Strömquist är arg på ett konstruktivt sätt och dessutom får hon mig att skratta gång på gång. Ibland är hon på väg att gå en aning för långt, men jag köper i princip alltid hennes resonemang.

Nu hör jag förvisso till de redan frälsta, som övertygad feminist och icke-moderat. Kanske uppskattar Robert Gustavsson inte hennes frispråkighet lika mycket. Han får sig inte bara en känga, utan blir helt massakrerad. Visserligen skulle han kunna lösa alla problem med prostitution i hela världen, men anledningen är inte direkt smickrande.

Om du nu är som jag var och fått för dig att serier inte är något för dig ber jag dig att tänka om. Missa för allt i världen inte Liv Strömquist. Om du inte är mansgris, moderat eller Robert Gustavsson, då gör du nog bäst i att hoppa över just den här boken. Eller förresten, jag tar tillbaka det. Läs den, alltid lär du dig något.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Galago.

 

 

Läs också:

I väntan på oktober

Jag har en ny idol. Hon heter Liv Strömquist och är så bra att jag blir helt matt. Hon producerar den kanske bästa samhällskritiken i Sverige idag och hon gör det på ett riktigt roligt sätt. Hon är en vass, klassmedveten feminist som har en otrolig förmåga att visa det knäppa i dagens samhälle. Ibland är vi verkligen ute och cyklar. Nu har jag läst Hundra procent fett, en samling feministiska, samhällskritiska och roliga texter, med mycket djup och dessutom illustrerade med coola teckningar.

Mycket handlar om kravet på kvinnor och män. Om hur olika samhället ser på oss. En kvinna ska vara smal och undergiven, medan en mans kulmage bara ger pondus. Kvinnor ska lyssna till män och skratta åt deras skämt, medan det är helt okej att männen helt ignorerar det kvinnor säger och att de aldrig skulle komma på tanken att skratta åt dem. I alla fall inte när de skämtar.

 

image

 

Tänk om jag även fortsättningsvis fått för mig att serier inte var någonting för mig. Tänk om jag fortsatt tro att alla serieromaner var skrivna av ironiska medelklass män från Stockholm. Tänk om jag hade missat Liv Strömquist. Vad många skratt jag hade gått miste om då. Och vad många skratt som inte hade fastnat i halsen. Det här är helt galet briljant, trots att de tre senare böckerna är ännu bättre. Hundra procent fett är lite rörig och spretig, men det spelar ingen roll. Läs den ändå.

image

 

Är du vit nog? Smal nog? Smart nog? Lyft nog?

Du får också ett gäng ögonblicksbilder från ett patriarkat, en lista på män som aldrig borde ha haft sex och en förklaring till varför grekerna är ansvariga för mycket elände här i världen.

Briljant. Absolut briljant.

Den 4/10 är det recensionsdag för Liv Strömquists nya bok. Då kan du läsa om den här.

Läs också:

Liv är hur bra som helst

Riktigt lika bra som fantastiska Prins Charles känsla är Einsteins fru kanske inte, men det är ändå en grymt bra bok. Liv Strömquist kan helt klart sin sak och med hjälp av text och bilder lyckas hon vara provokativ utan att vara plump. Nu ska sägas att jag inte tycker att hon är plump. Det lilla min make läste medan boken låg på dass var ingenting han blev så impad av.

“Samhällskritik har aldrig varit roligare”, står det på bokens baksida och jag håller med. Det är skitkul, inte sällan obehagligt samtidigt. Om Prins Charles känsla gjorde att jag verkligen behöver byta kanal så fort Alla älskar Raymond syns, så får Einsteins fru mig att tycka lite mindre om Cornelis och mycket mer om Yoko Ono. Ono som liksom Einsteins fru stod i bakgrunden av sin man var dock aldrig tvingad till på samma sätt som Mileva Maric. Maric stod bakom arbetet med reltivitetsteorin, men hon fick absolut ingen cred för det. Inte konstigt då att vår gode Albert utses till Historiens mest provocerande pojkvän.

Vi får också veta varför mobiltelefoner i klassrummet diskuteras mer bland politiker än unga kvinnors bristande hälsa, varför Britney var ihop med Kevin, varför kärnfamiljen kanske inte är så naturlig trots allt och inte minst varför det är en lam idé att bygga ett samhälle utan feminism.

Har du ännu inte upptäckt Liv Strömquist tycker jag definitivt att du ska införskaffa någon av hennes böcker bums. Du kanske är (som jag var) säker på att serier bara är larv. Tänk om och vidga dina vyer. Jag är glad att jag har gjort det.

Läs också:

Konsten att vara normaludda

Jag absolut älskar Hetero i Hägersten av Sofia Olsson. En helt underbar berättelse om ett heteropar som gör allt för att leva jämställt och vara så där normaludda. Om man är normaludda har killen getskägg och tjejen håriga ben, de reser till Ukraina och flyttar från andrahandslägenhet till andrahandslägenhet. Ett normaludda par skulle dock aldrig erkänna att de älskar att titta på Beckfilmer, eller (hemska tanke) Top Model. Ett sådant par skulle heller ALDRIG köpa en lägenhet.

Det normaludda paret strävar efter en millimeterrättvisa, men tror alltid att de är den andres tur att diska. De irriterar sig på odiskade tesilar (han) och tysta morgnar (hon), men hur eländigt och tråkigt livet än verkar hittar de alltid tillbaka till sin heterosexuella tvåsamhet. En tvåsamhet där all ångest får plats och till och med välkomnas. Lite lagom ångest är väl alldeles normaludda?

De hamnar, efter en rad ångestframkallande flyttar, i Hägersten där alla verkar vara lite normaludda och då är det ju lite svårt att känna sig udda alls. Lite som i Majorna där det nästan är krav på att vara bohemisk vänsterakademiker. Inte kan man läsa deckare då?

 

Behöver jag säga att jag är glad att jag upptäckt denna nya värld av smarta, roliga, samhällskritiska seriealbum. Riktigt, riktigt bra läsning.

Läs också:

Nån sorts kärlek

När prins Charles precis förlovat sig med Diana Spencer får han frågan om han är kär. Prinsen svarar ja, men tillägger “whatever ‘love’ means”. Och världen skrattar förtjust åt prinsen med humor.

Just där startar historien om den så kallade kärleken i Liv Strömquists fantastiska Prins Charles känsla. Därefter får vi träffa fyra komiker som tjänar enorma summor genom att skämta om kärlek. De är alla vita, mörkhåriga, har skjortan nedstoppad i  byxorna och de känner sig kvävda av sin fru. Om sanningen ska fram är de riktiga mansgrisar som helst glor på sport, talar illa om sin mamma och drar sexistiska skämt. Och världen skrattar. Varför?

Vårda en man-VM är också ett tänkvärt kapitel. Varför nöjer sig kvinnor med att vara behövda och kallar det kärlek? Och varför vill en man, som egentligen inte vill fångas i äktenskapets bojor, ändå ha någon som tar hand om honom? Är det inte en konstig så kallad kärlek? Funderingen kring hur det hade sett ut om det varit gamla, alkoholiserade damer som var kända är träffande. Hade det då stått unga, vackra män på rad för att få vårda dem? Och hade de inte kallats lycksökare om de gjorde det? För vilken ung man vill på allvar ta på sig den kvinnliga, vårdande rollen. Tänk att sjunka så lågt. Om mannen har en dotter är dock allt löst, då kan ju dottern vårda såklart. Kvinnor är ju så mycket bättre på det.

Är det så att hjärnan inte kan skilja på kärlek och hat? Är det därför både kvinnor och män inte sällan blandar ihop dessa känslor? Kan man till exempel slå den man älskar? Kan man älska den som slår? I exemplet med Whitney Houston och Bobby Brown verkar det onekligen så och de är tyvärr inte ensamma.

Strömquist ger oss också en lektion i hur det kom sig att sex och äktenskap kopplades ihop och dessutom varför det påstås att mäns sexualdrift är så mycket större än kvinnans. Klart män måste gå till prostituerade då. Äganderätten är viktig, men det är viktigast att kvinnan följer de regler som finns inom äktenskapet. I alla fall förr. Eller hur det nu var.

Vilka är våra mest älskade torskar? I boken finns svaret. Vi får också veta varför patriarkatet lyckats hålla sig levande så länge trots att könsmaktsordningen innebär att kvinnor ger och män tar. I alla fall när det handlar om kärlek och makt.

Kärlek är viktigt i dagens samhälle och alla vill hitta någon att dela sitt liv med. En perfekt partner. Inte sällan kanske man ändrar sig själv för att få den där perfekta partnern. Strömquist använder Collins för att förklara vad “kärlek” är.

“Kärlek” uppstår alltså ur förhandlingsprocessen om ett exklusivt och relativt permanent kontrakt om sexuell äganderätt mellan fria individer.

 

Visst låter det romantiskt. Viktigt också att det handlar om ett heterosexuellt par där mannen är längre än kvinnan. Man vill ju inte bryta normen.

Liv Strömquist ger oss en lektion i jämställdhet och genus genom serierutor som är både dräpande och tänkvärda. Hon diskuterar normer, både för kön och för sexualitet och hon gör det bra.  Det kan vara den bästa feministiska bok jag någonsin läst. Vixxtoria går inte så långt att hon kallar den bok, men ger den titeln “en grafisk C-uppsats i genusteori”. Vi är dock rörande överens om att Prins Charles känsla är en läsupplevelse utöver det vanliga.

Queerteoretikern Judith Butler menar att heterosexualitet är inlärt och Strömquist är inne på samma linje. Jag håller med om att det finns allt för många normer i samhället som vi inte låter våra barn bryta, vilket i sin tur leder till att könsroller cementeras och så sitter vi där i ett begränsande sammanhang. Dessutom har vi blivit så vana vid dessa normer att många hävdar att könsrollerna är både naturliga och till och med självvalda. Vi fostras in i en heteronormativitet genom att härma andra och lär oss således att heterosexualitet är det enda rätta. Efter att ha läst Liv Strömquists bok och en artikel om Judith Butler i DN blir jag sugen på att läsa vidare.

Jag vill samtidigt passa på att tipsa om den tänkvärda och roliga boken Hetero av Sandra Dahlén där hon vänder och vrider på heterosexualitet på ett sätt som brukar göras med det som anses avvikande, inte med normen.

Se, nu har er läslista kanske blivit lite längre. Ni får hur som helst inte missa Prins Charles känsla, som är en riktig pärla.

 

 

 

Läs också: