Läste att fina boken En man som heter Ove ska bli film. Produktionsbolaget Tre vänner har köpt filmrättigheterna och filmen kan nog bli en höjdare. Frågan är vem som är Ove. Den riktigt grinige, bittre, men ändå fina kvarterspolisen, som just blivit övertalig på sitt jobb.
Spontant tänkte jag på Lennart Jähkel, men han är född 1956 och kanske är en liten aning ung för att spela 59-årige Ove. Tror ändå att det kan funka. Jähkel kan vara riktigt jäkla bitter och är det något Ove är bra på är det att vara arg och bitter. I alla fall inledningsvis.
Annars kanske Peter Stormare kan lockas till Sverige för Oves skull. Det skulle nog också kunna funka.
Tänkte att jag skulle bjuda på favoritfilmer så här i mörkret. Visserligen är det inte lika varmt och kallt där jag är, men ändå. Hittade en topp-10-utmaning hos Ellison och tänker absolut inte skriva listor om allt, men några blir det. Idag filmer som fått mig att gråta, rysa och skratta. Några svenska filmer finns inte med på listan, vill du få tips på 10 bra svenska filmer kan du klicka här.
1. Gökboet är en gammal favorit som jag sett hur många gånger som helst. Nu var det dock länge sedan. Jag absolut älskar Jack Nicholsons rollfigur McMurphy, men skulle knappast vilja ha honom i min närhet. En riktig klassiker.
2. American History Xvar galet bra när den kom och jag tror att den skulle hålla fortfarande. En viktig och obehaglig film där Edvard Norton är otroligt bra.
3. Bara en nattär en smörig historia, men jag absolut älskar den. En härligt babblig film som egentligen inte handlar om någonting, men ändå är helt grymt bra. Både Ethan Hawke och Julie Delpy är riktigt bra.
4. Sjöfartsnytt såg jag och maken på en utomhusbio på Naxos sommaren 2002. En bioupplevelse utöver det vanliga och en film som jag sett många gånger till. Det är en väldigt fin film som lockar fram såväl tårar som skratt.
5. Vi som älskade varandra så mycketav Ettore Scola är en helt fantastisk film om fyra vänner i Italien. Tre män som alla älskar samma kvinna, Luciana. Den handlar också om kampen mot nazism och fascism. Med fantastiske Vittorio Gassman.
6. Reservoir Dogsvar den första filmen av Quentin Tarantino som jag såg. Det var 1993 på en biograf i Brighton. På rökläktaren ska tilläggas. Jag föll totalt för både Harvey Keitel och Tim Roth. Otroligt rå, men så bra.
7. På samma biograf såg jag Cinema Paradiso och lipade ögonen ur mig. Fantastiskt bra film om en pojkes vänskap med en biografmaskinist och också en berättelse om när pojken blivit man och återvänder till sin hemby.
8. The Commitments är egentligen ännu bättre som bok, men även filmen är fantastisk. Med favoriten Colm Meaney och fantastiske Andrew Strong. En film som bjuder på grym dialog och musik.
10. Och så avslutningsvis ett klipp ur favoritfilmen Four weddings and a funeral med en favoritdikt av en favoritpoet deklamerad av en favoritskådespelare:
Mina barn har inte varit direkt tokiga i Astrid Lindgens böcker. De hade en kort Pippi-period, men då var det främst filmerna som gällde. Någon gång har jag fått läsa om Lotta eller barnen i Bullerbyn, men det har varit i undantagsfall.
När vi i höstas läste Mio min miooch Bröderna Lejonhjärta var de totalt fast. Självklart frågade de efter filmatiseringar, men ingen av dessa fantastiska böcker har tyvärr någon lockande filmatisering att erbjuda. Mio min mio har blivit glassigt amerikansk och finns dessutom (vad jag vet) bara att få tag på i dubbad form och i Bröderna Lejonhjärta är visserligen Allan Edvall lika fantastisk som vanligt, men pappersdraken Katla är inte mycket att hurra för.
Nu kommer då en ny filmatisering av just Bröderna Lejonhjärta då Tomas Alfredsson har köpt rättigheterna och själv ska regissera . Mycket verkar ännu oklart, men jag hoppas verkligen på en ny svensk version och inte någon glassig och sentimental amerikansk storfilm. Skorpan och Jonathan ska tala svenska. Punkt. Ibland är även jag konservativ så att det räcker och blir över.
DN erfar idag att John Ajvide Lindqvist ska skriva manus och att stora delar av teamet kring Låt den rätte komma in ska finnas med i produktionen. Nu var jag visserligen inte superimponerad av just den filmatiseringen som jag tyckte var på tok för långsam, men stämningen är bra helt klart. Jag hoppas också att det inte blir för mycket vampyr- och zombiefeeling som DN verkar hoppas på, utan att riddar Katos undersåtar får likna dem Ilon Wikland skapat i sina illustrationer.
Jag insåg när jag skulle göra min lista att jag ser på tok för lite film. Definitivt på tok för lite svensk film. En topp-10 med svenska favoriter har jag dock fått ihop. Kanske inte så filmvetardjup, men bra. Och mycket från 90-talet.
En av mina absoluta favoritböcker de senaste åren är En halv gul solav nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie. På Harper Collins hemsida läser jag att den nu ska bli film.
Den nigerianska pjäsförfattaren Biyi Bandele har skrivit manuset och filmen börjar spelas in i mars.
Nu är jag alltid lite extra nervös när en bok jag älskar blir film, men jag vill ändå se den. Det lär väl dröja till 2013 minst innan den blir klar kan jag tänka.
Det här med att se filmatiseringar av bra böcker är alltid lurigt, men dagens filmupplevelse funkade väldigt, väldigt bra. I någon minut var jag skeptisk till Emma Stone som Skeeter, men sedan går det över. Hon funkar nämligen perfekt, trots att hon inte stämde direkt med den bild av henne som jag gjort i mitt huvud.
Aibileen var däremot perfekt och Minny hade till och med mer humor och energi än jag vågat hoppas. Sissy Spacek borde få en Oscar för bästa biroll för sin roll som Missus Walters, som blev en större hjältinna i filmen än i boken. Det var dessutom väldigt enkelt att förstå hennes avsky för sin egen dotter Hilly, som verkligen är fruktansvärd.
Överlag var skådespelarinsatserna väldigt bra, möjligen med undantag av den ganska bleke Chris Lowell som spelar Stuart, Skeeters stora kärlek. Han funkade i Private Practice, men inte här. Söt och rar visserligen, men väldigt intetsägande.
Oväntat förresten att Skeeters förhållande med Stuart hamnade i bakgrunden, det hade varit lockande att blåsa upp kärlekshistorien. Den kärlekshistoria som berörde mest var istället den mellan Aibileen och Mae Mobley. Den undanskuffade flickan berörde ännu mer nu när hon syntes på filmduken. Detsamma gällde Skeeters trygghet Constantine, fantastiskt gestaltad av Cicely Tyson.
En snygg film, en gripande film och en härligt långsam och lågmäld historia. Se den, men läs boken först. Jag blev gripen och grät en skvätt i slutet. I mina öron ringer fortfarande Aibileens ord till lilla Mae Mobley “You is kind, you is smart, you is important”. Imorgon ska jag krama mina barn lite extra och berätta för dem hur snälla, smarta och viktiga de är.
Nu har jag inte skrivit alls vad filmen handlar om, men vill du veta det kan du läsa mina tankar om boken här. Där finns dessutom en del frågor att diskutera om ni ska bokcirkla om boken. Om inte annat kan du hänga på Facebookcirkeln som enbokcirkelföralla.se ordnar den 3 november kl 18.00. Jag ska försöka komma ihåg det!
Nu var det ett tag sedan jag såg Black Swan, men jag kan omöjligen släppa den. En så totalt annorlunda och gripande film det var. Fruktansvärt läskig och väldigt förvirrande. Nina är balettdansör och kanske ska hon bli den nya stjärnan efter det att Beth blivit för gammal. Beth spelas av Winona Ryder, som gör en liten men mycket bra roll. Nina är lite väl fascinerad av henne inledningsvis och visst vill hon också ta hennes plats.
Första uppsättningen med den nya primadonnan blir Svansjön och Nina tror sig bli den perfekta vita svanen, något som den konstnärlige ledaren Tomas också är säker på. Frågan är dock om hon fixar att dansa rollen som den svarta svanen. Nina är duktig, men strävar alltid efter perfektion snarare än passion. Nya dansaren Lily har dock passionen och konkurrerar helt klart om rollen.
Historien utspelar sig till stor del i Ninas huvud. Vi får följa hennes väg mot drömrollen och kanske en undergång. Jag är osäker på vad som egentligen händer och det är vad som gör den här filmen så himla obehaglig. Vi bjuds in i en sjuk persons huvud och vet inte riktigt vad som är sant och inte.
Vi vet att Nina lever under extrem press. Vi vet att hennes mamma lever genom henne. Vi vet att Lily är en vän och samtidigt en fiende. Vi vet att Tomas är något av ett svin, men trots allt den som kan uppfylla Ninas dröm. Vi vet att detta är något vi aldrig sett på film förut.
Nathalie Portman är helt galet bra i rollen som Nina och hennes Oscar är definitivt välförtjänt. Jag tycker definitivt att ni ska se henne i denna fantastiska film.
Ikväll blir det bio med några av medlemmarna i bokklubben Bokbruttorna. Vi ska se Black Swan, som jag egentligen inte vet mer om än att det handlar om en balettdansör, att Natalie Portman fick en Oscar för rollen och att många tycker att den är bra, men fruktansvärt hemsk.
Jag brukar inte läsa så mycket filmrecensioner och undviker filmtrailers för att inte riskera att få veta för mycket för tidigt.
Barnen var hos min mamma och pappa idag och jag och min käre make valde bort reprisfestivalen för att gå på bio. Valet föll på The Fighter om boxaren Micky Wards karriär. Kändes väl spontant inte som den ultimata filmen för mig, men se där hade jag fel. Christian Bale var helt fantastisk som Mickys brorsa Dicky Eklund. Lustigt egentligen att Bale, som är yngre än Wahlberg, faktiskt lyckas spela hans galet slitne storebror. Inte så oväntat att han fick en Oscar för sin rollprestation och en välförtjänt Oscar för bästa biroll fick också Melissa Leo, som spelar grabbarnas morsa. De delar henne med ett gäng systrar där den ena är slitnare och knäppare än den andra. White trash i ordets rätta bemärkelse. Ofräscha är de också, speciellt grabbarna med sina svettiga t-shirts och gulnande tubsockor.
Egentligen är det en väldigt enkel historia, underdog byter tränare och lyckas, men The Fighter är mycket mer än en historia om revansch. Behövs det verkligen en ny boxningsfilm undrar man i DN och jag är benägen att svara nej på den frågan. The Fighter är så mycket mer än en boxningsfilm. Bättre än Rocky? Tveksamt, men bra är den helt klart och inte lika svulstig som sportfilmer ofta blir. SvD och GP ger den bara en trea och det tycker jag definitivt är snålt. Skådespelarna gör filmen till några extra och en fyra är den definitivt värld. Kanske inte en film jag kommer att minnas hur länge som helst, men sevärd är den absolut.
