enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Film (Sida 1 av 5)

Välkommen till Jurassic World

När grabbarna O väljer film blir det kanske inte filmer som tilltalar mig, men när vi igår såg Jurassic World: Fallen Kingdom blev jag faktiskt positivt överraskad. Faktiskt tyckte jag också ganska mycket om förra filmen Jurassic World från 2015, så helt oväntat var det inte.

Parken Jurassic World övergavs i slutet av förra filmen, men dinosaurierna har levt kvar på ön Isla Nublar. Nu hotas deras existens av ett vulkanutbrott och Claire Dearing tillhör en grupp som jobbar hårt för att dinosaurierna ska evakueras och få fortsätta sitt liv. Hon blir inbjuden till Benjamin Lockwood, som via sin assistent Eli Mills lovar att hjälpa till att rädda minst elva olika arter till en ny ö, bland dem Blue, världens sista levande velociraptor.

Claire söker upp Owen, som tränade Blue och lyckas övertyga honom att följa med på räddningsoperationen. De reser tillsammans med paleo-veterinären Zia och datateknikern Franklin, två nya karaktärer som jag tyckte mycket om. Visst är de ganska stereotypa på vissa sätt, men överlag tycker jag att Jurassic World: Fallen Kingdom är ovanligt icke-stereotyp för att vara en action-film. Och jisses vilken actionfilm det är. Tempot är sådant att det i normalfall skulle få min hjärna att stänga av, något som ofta händer när jag ser filmer med för snabba klipp. Jag somnar nästan alltid när det blir för mycket, men det här var så spännande att jag satt på helspänn.

Nu visar det sig att syftet med expeditionen inte alls är att rädda dinosaurier till någon ö. Istället är Mills team på jakt efter DNA från Blue till Dr Wu:s nya skapelse, den superduperfarliga indoraptorn och de andra dinosaurierna ska säljas på en spektakulär och självklart hemlig auktion i källaren på Lookwoods gods, helt utan hans vetskap.

Jurassic World: Fallen Kingdom är den andra filmen i en planerad trilogi och jag är helt säker på att sista filmen kommer att bli riktigt spännande den också. Ibland blir det riktigt bra, trots att det är barnen som väljer film.

Ett intressant porträtt av Europas Brasilia

Europas Brasilia — ett epos från förorten är en dokumentär av Carl Pontus Hjortén om Hjällbo och boxaren Sagal Hussein, som är född och uppvuxen i förorten som många endast har negativa saker att säga om. Sagal själv tycker att hon haft en bra uppväxt och har svårt att förstå massmedias bild av hennes förort. Visst händer det saker där, men allt är inte hemskt. När Sagal träffar en rad personer och lär sig mer om Hjällbo växer en mer komplex bild fram.

Det finns flera intressanta trådar i Hjorthéns film. Dels handlar det om varför miljonprogrammet inleddes och hur Göteborg gick från en usel bostadsstandard till en mycket bättre på relativt kort tid. Många bodde i hus med utedass på gården och i förorter som Hjällbo fick de ett helt annat liv. Då bodde i princip bara svenskar där. Nu ser det väldigt annorlunda ut.

När Hjällbo byggdes inspirerades arkitekterna av Brasiliens huvudstad Brasilia, som grundades 1960 och Le Corbusiers modernistiska arkitektur. Vi får möta människor som avskyr dessa hus och andra som tycker att arkitekturen är fantastisk. Klart är att bostäder behövdes i det växande Göteborg och det saknades definitivt inte visioner.

Den andra viktiga berättelsen är den om Sagal Hussein och hennes liv. Vi får möta en ambitiös ung kvinna som drömmer om att bli läkare och som älskar boxning. Hon tar med oss till boxningsklubben, men också till sin gamla skola där en av mina kollegor arbetade i många år. Det är just henne Sagal besöker och även om det är ett kort möte är det ett fint sådant. Över huvud taget är Europas Brasilia  en väldigt fin och välgjord film. Jag visade den för mina ettor som en del av vårt projekt kring identitet och det finns verkligen mycket att diskutera kring ursprung, drömmar och inte minst hur vi påverkas av hur andra ser på oss och det ställe där vi växte upp. Film ligger kvar på svtplay i sex månader och jag rekommenderar er verkligen att se den!

Mazerunner funkar fint som film

Grabbarna O har läst alla böcker i serien The Maze runner och nu ville de se första filmen. Själv har jag läst första boken, men insåg snart att jag kom ihåg väldigt lite. Någonstans övergick handlingen till bok två och då hängde jag definitivt inte med. Nu spelade det självklart ingen roll om man läst boken eller inte, filmen gick utmärkt att se ändå, men som vanligt får man veta mer i böckerna än i filmen och det var inte alltid helt enkelt att hänga med. Miljön har filmskaparna lyckats riktigt bra med och det var roligt att se Thomas Brodie-Sangster, som var så liten och söt i Love Actually, i en ny roll. Skådespelarna gjorde ett gott jobb överlag skulle jag säga. Däremot var det kanske lite väl intensivt för en actionskeptiker som jag, men ungarna gillade.

Idén med att skicka ungdomar via en hiss till en värld som omges av en labyrint är intressant och när vi i slutet av den första filmen börjar få reda på orsakerna till det blir det ännu mer intressant. Andra filmen Maze Runner: The Scorch Trials finns redan ute och tredje filmen Maze Runner: The Death Cure går på bio nu.

Filmälskarens guide till Paris

Det var länge sedan jag var i Paris och det jag ser alldeles för lite film. Två saker jag saknar och börjar längta efter då jag läser Filmälskarens guide till Paris av Eva Lindfors och Marie Öhgren. Undertiteln är ”upptäck Paris genom 158 filmer” och nästa gång jag åker dit kommer jag definitivt förbereda mig genom att läsa om den här boken och se en massa film.

Vår resa genom Paris börjar vid floden Seine och dess broar och öar. Där får vi veta att Amelie från Montmartre går över gångbron Pont des Artes i stilla mak, medan Ann Hathaways karaktär i Djävulen bär Prada stressar över den för att hinna med någon som chefen från helvetet kräver.

Vidare finns områden som Latinkvarteren, Montmartre, Gare de Lyon och det något tråkiga La Defance (där syrran bodde när vi besökte henne i Paris senast) med i den kombinerade turist- och filmguiden. Varje kapitel innehåller kartor och genomgångar av vilka platser som dyker upp i olika filmer. Vill man istället följa en speciell film eller filmkaraktär genom Paris är det bättre att använda filmregistret i slutet av boken. Där hittar du bland andra mina favoriter Bara en natt, Frihet – Den blå filmen och Léon, alla gjorde på 90-talet.

Jag gillar verkligen Filmälskarens guide i Paris, även om den får mig att inse att jag har en del filmer att ta igen. Det är en matnyttig, personlig och inte sällan rolig bok som jag gärna tar med som sällskap på nästa resa. Det är också en självklar present till den som liksom jag gillar Paris och film.

Mer eller mindre festliga fester

Under veckan har Kulturkollo ägnat sig åt temat fest och kalas. Jag har funderat på filmer på temat och kommit fram till fem mer eller mindre lyckade.

Bilbos födelsedagskalas som inleder Sagan om ringen är ett finfint kalas. Jag har aldrig lyckats komma igenom böckerna, så därför är min upplevelse från filmen. Stort och maffigt!

Ett av det absolut värsta födelsekalasen på film måste vara när Agnes i Fucking Åmål sitter i princip ensam och sedan får besök av Elin och Jessica, som egentligen inte alls vill vara där. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det.

En ganska pinsam fest, som visar hur viktig popularitet är, finns i gamla 80-talsfilmen Can’t buy me love. Ronald, som helt plötsligt blivit cool, kör en helt galen dans och får med sig alla andra.

I Gudfadern finns fler minnesvärda fester, som inte alltid slutar på trevligt vis.

Det är under en stor fest i Sound of Music, som Maria och kapten von Trapp äntligen får till det. Eller i alla fall nästan. De dansar utanför festsalen och känslorna svallar om än på ett ganska så stillsamt sätt.

Vilka filmfester och kalas minns ni?

 

 

Ghostbusters — rolig på riktigt

Det är inte alltid jag direkt njuter av att se de filmer barnen väljer, men faktiskt tyckte jag att Ghostbusters, den nyaste med de coolaste spökjägarna, var riktigt underhållande. Anledningen till att filmen följde med hem var (förutom att ungarna har en tendens att bestämma över vad som visas på tv:n) att Melissa McCarthy är med. Hon är helt enkelt så bra att det hade räckt för att överleva filmen. Även den förlängda.

Nu visade det sig att allt i den här versionen av Ghostbusters var bättre än i originalfilmerna från 80-talet (förutom versionen av låten Ghostbusters då). Jag tyckte riktigt mycket om alla fyra spökjägare. Kristen Wiig, som spelar Erik Gilbert är kanske väl babblig, men samtidigt är hon väldigt rolig. Ännu mer tyckte jag om Leslie Jones som spelar Patty och fantastiskt charmiga Kate McKinnon som spelar Jillian. Manuset är bra och det levereras med skicklighet. Sedan är det roligt, och lite hemskt, hur kul det var med den riktigt korkade bimbo-sekreteraren Kevin, spelad av Chris Hemsworth. Vi skrattade gott alla fyra filmen igenom och faktiskt hoppade vi till några gånger också.

Ghostbusters är kanske stereotyp på vissa sätt, men jag gillar ändå hur könsroller utmanas och jag älskar att mina ungar får se att även kvinnor jag vara action-hjältar. Det verkar vara upplagt för en uppföljaren och det hoppas jag att det blir. Om inte annat för att det säkert irriterar en och annan som gick i taket redan när första filmen kom.

Jag borde se mer film …

Såg just C-G Karlsson prata film och Nocturnal animals verkar vansinnigt bra och lika obehaglig.

Jag är också riktigt nyfiken av filmatiseringen av Philip Roths bok Indignation. Boken var i alla fall riktigt bra. Faktiskt Roths bästa av de jag läst. C-G Karlsson tyckte också mycket om boken och gillade även filmen. Det bådar gott.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

mv5bmta1ndg2mzm5ndleqtjeqwpwz15bbwu4mda5otg5mtkx-_v1_sy1000_cr006741000_al_

Idag firade vi vår elvaåring. Lite sent, då han fyllde i somras, men hösten har inte riktigt varit som den brukar. Idag blev det i alla fall hamburgare och bio med några kompisar och brorsan. När alla väl fått mat, lotsats vidare till bion och fått de snacks de vill ha var det dags för Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Jag har tänkt läsa boken hur länge som helst, men nu blev det istället filmen som vann. Det var inte så dumt det heller.

Berättelsen om Jakob som mister sin farfar och sedan beger sig på jakt efter barnhemmet där farfadern bodde som barn. De besynnerliga barnen är mer eller mindre annorlunda och det är riktigt häftigt att få lära känna dem. Vi var på bio med ett gäng tio- och elvaåringar och det var ibland på gränsen till för läskigt. Alla tyckte dock om filmen och jag hoppas att inte för många kommer att drömma mardrömmar om hjärtan och uttryckta ögon.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är dock inte bara en läskig film, utan också en väldigt vacker sådan. Egentligen tycker jag mest om de scener som utspelar sig på själva barnhemmet, där barnen visserligen är underliga, men där inget superhemskt händer dem.

Skådespelarna är riktigt bra, barn som vuxna. Judi Dench är alltid bra, Morgan Freeman lyckas vara riktigt obehaglig och Asa Butterfield som spelar Jacob är ett riktigt fynd. Nu blir jag ännu mer sugen på att läsa Ransom Riggs böcker. Förutom Miss Peregrines hem för besynnerliga barn finns Spökstaden och Själarnas bibliotek.

När bra böcker blir bra filmer

Veckans bokbloggsjerka handlar om filmatiseringar av böcker. Ibland blir det sådär, som i fallet med The Fault in our stars, där jag blev riktigt besviken. Däremot tycker jag om filmatiseringarna av Tolkiens triologi, trots att jag inte lyckats komma igenom böckerna.

Även Hungerspelen är bra både som bok och film, men faktiskt har jag bara sett första filmen än så länge. Jag tyckte också om Oscarsaktuella En man som heter Ove. En fransk favorit är Tillsammans är man mindre ensam med favoriterna Audrey Tautou och Guillaume Canet.

Ibland blir filmatiseringar något annat än boken, som i Still Alice av Lisa Genova. Det är annorlunda, men lika bra. I just det här fallet berodde det på fantastiska Julianne Moore. Hon var också med i Timmarna, som är lika fantastiskt både som film och bok.

Snart har filmatiseringen av en av mina absoluta favoritböcker premiär, nämligen Söderbergs Den allvarsamma leken. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

De som lämnar utkanten

Veckan tema på Kulturkollo har fått titeln ”I utkanten” och veckans utmaning låter så här:

Veckans utmaning går ut på att lista minnesvärda karaktärer som lever/har levt/levt fiktivt i utkanten. Du kan inkludera såväl verkliga som påhittade karaktärer. Det kan handla om såväl grupper som individer och det kan handla om såväl frivillig och ofrivillig utanförskap. 

Jag väljer att lyfta fram karaktärer som kanske borde befinna sig i utkanten, men som klampar in i händelsernas centrum och det med besked. Jag tänker på Mitzi del Bra, Felicity Jollygoodfellow och Berndatte Bassenger, som tar bussen Priscilla – öknens drottning genom den australiensiska öknen till Alice Springs, där de ska uppträda på ett hotell. Inledningsvis är det långt ifrån succé, men långsamt förflyttar de sig från utkanten till centrum. En fantastisk film, som jag borde se om. Den här dansen är helt fantastisk!

 

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: