Category Archives: Film

Ghostbusters — rolig på riktigt

Det är inte alltid jag direkt njuter av att se de filmer barnen väljer, men faktiskt tyckte jag att Ghostbusters, den nyaste med de coolaste spökjägarna, var riktigt underhållande. Anledningen till att filmen följde med hem var (förutom att ungarna har en tendens att bestämma över vad som visas på tv:n) att Melissa McCarthy är med. Hon är helt enkelt så bra att det hade räckt för att överleva filmen. Även den förlängda.

Nu visade det sig att allt i den här versionen av Ghostbusters var bättre än i originalfilmerna från 80-talet (förutom versionen av låten Ghostbusters då). Jag tyckte riktigt mycket om alla fyra spökjägare. Kristen Wiig, som spelar Erik Gilbert är kanske väl babblig, men samtidigt är hon väldigt rolig. Ännu mer tyckte jag om Leslie Jones som spelar Patty och fantastiskt charmiga Kate McKinnon som spelar Jillian. Manuset är bra och det levereras med skicklighet. Sedan är det roligt, och lite hemskt, hur kul det var med den riktigt korkade bimbo-sekreteraren Kevin, spelad av Chris Hemsworth. Vi skrattade gott alla fyra filmen igenom och faktiskt hoppade vi till några gånger också.

Ghostbusters är kanske stereotyp på vissa sätt, men jag gillar ändå hur könsroller utmanas och jag älskar att mina ungar får se att även kvinnor jag vara action-hjältar. Det verkar vara upplagt för en uppföljaren och det hoppas jag att det blir. Om inte annat för att det säkert irriterar en och annan som gick i taket redan när första filmen kom.

Läs också:

Jag borde se mer film …

Såg just C-G Karlsson prata film och Nocturnal animals verkar vansinnigt bra och lika obehaglig.

Jag är också riktigt nyfiken av filmatiseringen av Philip Roths bok Indignation. Boken var i alla fall riktigt bra. Faktiskt Roths bästa av de jag läst. C-G Karlsson tyckte också mycket om boken och gillade även filmen. Det bådar gott.

Läs också:

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

mv5bmta1ndg2mzm5ndleqtjeqwpwz15bbwu4mda5otg5mtkx-_v1_sy1000_cr006741000_al_

Idag firade vi vår elvaåring. Lite sent, då han fyllde i somras, men hösten har inte riktigt varit som den brukar. Idag blev det i alla fall hamburgare och bio med några kompisar och brorsan. När alla väl fått mat, lotsats vidare till bion och fått de snacks de vill ha var det dags för Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Jag har tänkt läsa boken hur länge som helst, men nu blev det istället filmen som vann. Det var inte så dumt det heller.

Berättelsen om Jakob som mister sin farfar och sedan beger sig på jakt efter barnhemmet där farfadern bodde som barn. De besynnerliga barnen är mer eller mindre annorlunda och det är riktigt häftigt att få lära känna dem. Vi var på bio med ett gäng tio- och elvaåringar och det var ibland på gränsen till för läskigt. Alla tyckte dock om filmen och jag hoppas att inte för många kommer att drömma mardrömmar om hjärtan och uttryckta ögon.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är dock inte bara en läskig film, utan också en väldigt vacker sådan. Egentligen tycker jag mest om de scener som utspelar sig på själva barnhemmet, där barnen visserligen är underliga, men där inget superhemskt händer dem.

Skådespelarna är riktigt bra, barn som vuxna. Judi Dench är alltid bra, Morgan Freeman lyckas vara riktigt obehaglig och Asa Butterfield som spelar Jacob är ett riktigt fynd. Nu blir jag ännu mer sugen på att läsa Ransom Riggs böcker. Förutom Miss Peregrines hem för besynnerliga barn finns Spökstaden och Själarnas bibliotek.

Läs också:

När bra böcker blir bra filmer

Veckans bokbloggsjerka handlar om filmatiseringar av böcker. Ibland blir det sådär, som i fallet med The Fault in our stars, där jag blev riktigt besviken. Däremot tycker jag om filmatiseringarna av Tolkiens triologi, trots att jag inte lyckats komma igenom böckerna.

Även Hungerspelen är bra både som bok och film, men faktiskt har jag bara sett första filmen än så länge. Jag tyckte också om Oscarsaktuella En man som heter Ove. En fransk favorit är Tillsammans är man mindre ensam med favoriterna Audrey Tautou och Guillaume Canet.

Ibland blir filmatiseringar något annat än boken, som i Still Alice av Lisa Genova. Det är annorlunda, men lika bra. I just det här fallet berodde det på fantastiska Julianne Moore. Hon var också med i Timmarna, som är lika fantastiskt både som film och bok.

Snart har filmatiseringen av en av mina absoluta favoritböcker premiär, nämligen Söderbergs Den allvarsamma leken. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Läs också:

De som lämnar utkanten

Veckan tema på Kulturkollo har fått titeln ”I utkanten” och veckans utmaning låter så här:

Veckans utmaning går ut på att lista minnesvärda karaktärer som lever/har levt/levt fiktivt i utkanten. Du kan inkludera såväl verkliga som påhittade karaktärer. Det kan handla om såväl grupper som individer och det kan handla om såväl frivillig och ofrivillig utanförskap. 

Jag väljer att lyfta fram karaktärer som kanske borde befinna sig i utkanten, men som klampar in i händelsernas centrum och det med besked. Jag tänker på Mitzi del Bra, Felicity Jollygoodfellow och Berndatte Bassenger, som tar bussen Priscilla – öknens drottning genom den australiensiska öknen till Alice Springs, där de ska uppträda på ett hotell. Inledningsvis är det långt ifrån succé, men långsamt förflyttar de sig från utkanten till centrum. En fantastisk film, som jag borde se om. Den här dansen är helt fantastisk!

 

Läs också:

Grattis till Alicia Vikander

vikander

Visst är det rätt coolt ändå att Alicia Vikander vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll?! Visst har svenskar vunnit Oscars förr, bland annat vann Malik Bendjelloul en Oscar för Bästa dokumentär för Searching for Sugarman, 2013.

När det gäller skådespelare är det faktiskt bara Ingrid Bergman som vunnit någon Oscar, men hon har å andra sidan vunnit flera, två gånger för Bästa kvinnliga huvudroll och två för Bästa kvinnliga biroll. Senast 1975 för Bästa kvinnliga biroll i Mordet på Orientexpressen. Däremot har giganter som Greta Garbo och Max von Sydow bara blivit nominerade och aldrig vunnit. Greta Garbo fick dock en Heders-Oscar 1954.

Det är alltså riktigt, riktigt stort att vinna en Oscar som svensk skådespelerska, jag som skådespelerska över huvud taget och priset placerar Alicia Vikander bland de riktigt stora skådespelerskorna. Det ska bli mycket spännande att se vad priset kommer att betyda för hennes karriär.

Stort grattis till Alicia Vikander. Så himla roligt att hon vann.

 

Foto: All over press

Läs också:

En exkluderande gala

I natt är det dags för Oscarsgalan, den 88e i ordningen. En gala där endast vita skådespelare är nominerade. På twitter har hashtaggen #OscarsSoWhite trendat och det har skapats ett konto med samma namn, men som artikeln ”What It’s Really Like to Work in Hollywood (*If you’re not a straight white man.)” från NY Times, handlar det om exkludering av en massa grupper. Det handlar om att den vite mannen fortfarande är norm i Hollywood och i samhället i övrigt. Flera skådespelare talar om bristen på förebilder under uppväxten och just representation är därför otroligt viktigt. Chris Rock är förvisso årets värd och jag är lite nyfiken på vad han ska hitta på.

Läs gärna Johannas inlägg om representation i kulturen som hon publicerade på Kulturkollo.

Tiden då jag höll mig vaken för att se Oscarsgalan är för länge sedan över och det handlar inte om representation, eller bristen därpå, utan om att jag ser för lite film för att det ska vara värt att offra sömn. Jag håller dock en extra tumme för Alicia Vikander. Det hade varit väldigt roligt om hon vann.

Läs också:

En film att se fram emot

holst

Nås av nyheten att Christoffer Holsts debutbok Mitt hjärta går på ska bli film och tänker att det skulle kunna bli en riktigt mysig sådan. En kärlekshistoria med svarta sorgkanter, ärligt, personlig och gripande. Det kan bli hur bra som helst så länge regissören inte lockas att smöra till det. Tänk brittiskt med humor, svärta och hjärta.

Mitt inlägg om boken kan du läsa här.

Läs också:

En filmgigant är död

älska

Om någon ber mig att välja en favoritfilm, min absolut bästa film alla kategorier, så kommer jag först säga att det är omöjligt och sedan kommer jag att säga att Vi som älskade varann så mycket av Ettore Scola från 1974, är den som konkurrerar ut alla andra filmer jag sett. Berättelsen om de fyra vännerna, tre män och en kvinna, som blir en viktig del av varandras liv. Antonio, Gianni och Nicola krigar tillsammans med partisanerna, mot nazisterna och den politiska utvecklingen spelar en stor roll i filmen. Framöver ska de gå åt olika håll, men någon slags gemenskap behåller de ändå.

Jag såg Vi som älskade varann så mycket första gången då jag gick på gymnasiet och charmades av Vittorio Gassman, som spelar Gianni och blev lika kär som honom i charmiga Stefania Sandrelli, som spelade Luciana. Då kände jag inte till alla italienska profiler, som Federico Fellino och Marcello Mastroianni som dyker upp i filmen som sig själva.

Nu nås jag av nyheten att Ettore Scola avlidit 84 år gammal och konstaterar att världen har mist en gigant. Andra filmer han gjort som jag sett och gillat är Fula, skitiga och elaka (1976) och Terrassen (1980). Jag har dock mycket kvar att upptäcka, som till exempel  En alldeles särskild dag (1977), som nominerades till en Oscar för bästa utländska film 1978.

 

PS. Intressant är att Ronny Svensson också hävdar att Vi som älskade varann så mycket är ”Historiens bästa film”. Jag och Ronny Svensson tycker aldrig om samma filmer. Det säger kanske något om den här filmens kvalitet. DS.

Läs också:

En fin roll av Lassgård

Det finns en sida av mig som kanske är snobbig, eller så handlar det om självkännedom. Jag har svårt att läsa böcker som ”alla” läser om de marknadsförs som roliga eller ännu värre som skrönor. Jag förstod till exempel inte alls storheten med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som jag mest tyckte var påfrestande. Det var därför jag inte var direkt sugen på att stifta bekantskap med den där Ove, när han blev mannen på allas läppar. Så hamnade jag av en slump på Fredrik Backmans (numera nedlagda) blogg på Café, hur mycket mer icke-lockad av en författare kan man bli) och charmades av hans humor, som väldigt ofta passade mig. Torr och ironisk, precis som jag vill ha den. Då blev jag faktiskt lite sugen på att lära känna Ove och jag läste Backmans debut En man som heter Ove. Sällan har jag blivit så känslomässigt berörd av en bok. Att Backmans två andra böcker följer ungefär samma mönster och därför inte alls tilltalat mig lika mycket må så vara, men just Ove letade sig rakt in i mitt hjärta.

Nu har En man som heter Ove blivit film. Juldagespremiär, en film som ”alla” har sett eller planerat att se. Min snobbiga, eller skeptiska sida ville inte riktigt se den. Lite handlade det om rädslan för att filmversionen inte skulle göra boken rättvisa. Tänk om de hade förstört Ove. Nu borde jag kanske insett att Rolf Lassgård är att lita på, men jag var ändå nervös när jag satte mig i biostolen i veckan.

Vilken rolltolkning av Rolf Lassgård och vilket fint manus det blivit av en ganska så spretig bok. Ja, det går över gränsen i smörighet ibland, främst med barnen som är bra, men fått lute väl lillgamla repliker, men förvånansvärt sällan blev det för mycket. Lassgård var som sagt briljant och Filip Berg gör en fin tolkning av den yngre Ove. Frun Sonja, spelad av Ida Engvoll, får en lite mer otacksam och platt roll, som ständigt blid och leende, det är lite synd, men kanske är det så Ove minns henne och då fyller det en funktion. Imponerade gjorde dock Bahar Pars som grannen Parvaneh, en karaktär att älska.

Jag blev glad av filmen och det är ett bra betyg. Att jag sedan fulgrät i slutet var också ganska skönt, det behövs ibland. Alla i salongen, även gubbgänget framför oss, torkade tårarna när ljuset tändes ska tilläggas.

Biostolen fanns förresten i VIP-salongen på Filmstaden Bergakungen i Göteborg. Lyxigaste biobesöket ever, med mat och vin innan och skönaste stolarna under filmen. Lägg där till en massa asgarv och minst tre omgångar tårar, så får du en närmast perfekt bioupplevelse. Dyrare än ”vanlig” bio, men så värt.

Läs också:

« Older Entries