Vem är projektledare i din familj?

Jag har många väninnor som beklagar sig över sina män och den brist på organisation som verkar vara en gemensam egenskap hos dem. Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig är definitivt trött på sin man, men kanske är hon framför allt trött på den roll hon själv fått i familjen utan att ha bett om det. På bokens framsida finns ett uppsägningsbrev där hon säger upp sig från tjänsten som familjens projektledare som hon kallar ”ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt.”

Visst kan jag gnälla på maken ibland, men faktum är att vi kommit en stor bit på väg mot att leva jämställt ”på riktigt”. Vi delar lika på VAB-dagar, matlagning, städning -ja det mesta av hushållsarbetet. Trots detta känner jag igen mig i Gunillas beskrivning av hur hon planerar sonens skridskoutflykt flera veckor innan eftersom hon vet att skridskorna från förra vintern troligen är för små och att det kan bli tufft att hitta tid för inköp. Framförhållning är därför A och O. Något som hennes man inte verkar ha insett. Han kör istället ”det ordnar sig strategin” vilket visar sig fungera sådär minst sagt. Jag är också gift med en ”det ordnar sig man”. Jag tror att det är en ganska vanlig modell. Det är bra att han får mig att inse att allt faktiskt inte måste ältas i veckor. Det är nämligen inte så att mitt sätt att planera nödvändigtvis är det bästa. Familjealmanackan har blivit vår räddning tillsammans med en kort veckogenomgång på söndagar (eller när behov uppstår) där vi delar upp hämtningar, lämningar, eventuella VAB-dagar och andra ärenden som klädinköp, paketfixning osv. Vi börjar hitta en hyfsat bra modell som fungerar om inte perfekt, så i alla fall hyfsat smärtfritt.

Jag vägrar nämligen att tro att män är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om så enkla saker som det faktiskt handlar om här. I boken säger Gunillas väninna: ”Det är bara att ge upp. De kan inte. De har ingen koll [...] De har inte den förmågan. Vi är annorlunda. Det är skillnad mellan män och kvinnor.” Det är alltså enligt henne och också Gunilla omöjligt att leva jämställt. Är inte detta ett ganska mansförnedrande synsätt? Det kan väl inte vara omöjligt för en man att komma ihåg sina barns klädstorlekar, utflyktsdagar eller deras kompisars födelsedagar. Om nu inte den manliga hjärnan skulle kunna lagra denna mycket komplicerade information hoppas jag att det är fullt möjligt även för män att föra in informationen i en almanacka.

Fler kvinnor är sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innefattar utbrändhet. Jag håller med Gunilla om att den bristande jämställdheten i hemmet är en bidragande orsak till detta. ”Ja, jag är feminist. Jajamensan. Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter oberoende av  kön. Lika trötta i huvudet båda två.” Jag håller med till 100%.

Slutsatsen är att det inte bara finns curlingföräldrar, utan även curlingfruar. Kapitlet ”Åtta olika undanflykter och en undanmanöver” visar också att vissa män tydligen försöker med allt för att slippa det allt annat än roliga projektledarjobbet.

Jag gillade den här boken även om jag nästan tycker att den är lite väl elak ibland. Det behövs nog en väldigt tydlig bok för att belysa detta väldigt stora problem. Jag skickar den vidare till en kollega som definitivt verkar ha en man som är expert på både undanflykter och undanmanövers. Själv är jag glad att vi faktiskt är en bra bit på väg i vår lilla familj!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-29

Läs också:

Tänk tvärt om

I Föräldrarnas tvärtemotbok av Åsa Glas och Åse Teiner presenteras 49 galna lösningar på vardagens problem. Egentligen är vi lite tvärt om ibland. Jag har tvingats till det för att inte bli helt vansinnig. Jag brukar fråga mig själv ”spelar det någon roll?” innan jag reflexmässigt säger nej eller tar en hopplös strid. Strider blir det liksom ändå. Det kan bli en glass före maten ibland mot löfte om att de kommer att äta en då och de gör de faktiskt i nio fall av tio.

Jag gillar därför idén att köpa en geléråtta till varje familjemedlem när man handlar. Hur farligt är det egentligen förutsatt att ungarna inte trycker i sig socker jämt? Då är det ett problem, men en och annan glass eller geléråtta lär inte ställa till några större problem.

Spelar det någon roll om man ammar? Ja, jäklar. Vi varvade bröstmjölk och flaska med Storebror och jag fick en del kommentarer när jag satt med min minibebis och en flaska. Konstigt nog verkar det vara okej för vem som helst att kommentera allt som gäller graviditet och småbarn. Lillebror vägrade att ta flaskan. DET var ett problem.

Måste man gå på MVC:s föräldrakurs? Absolut inte, men visst gjorde vi det och visst var det på många sätt absurt. Emmy, en av föräldrarna som berättar i boken, valde dock att inte göra det och blev näst intill sönderkommenterad på MVC.

Hur får man en roligare vardag? Det kapitlet tål att läsas. Många gånger.

Kan man tävla i storhandling? Tydligen.

Är det okej att hela familjen sover i soffan? Om alla kan sova så varför inte?

Och en av de bästa: Vad gör man om man inte vill ha husdjur och ungarna tjatar hål i huvudet på en? Lånar grannens katt såklart. I smyg.

Många roliga och tänkvärda kapitel med mer eller mindre galna lösningar på vardagsproblem. Jag gillar det och skulle ha behövt en sådan här bok ännu mer för ett par år sedan. Nu får ungarna sova på madrasser bredvid varandra på golvet i sitt rum om de känner för det, vandra omkring i kalsonger hela dagen eller käka glass före maten. De lär inte dö av det.

Det avsnitt jag behöver läsa hur många gånger som helst är det om hur svårt det är att sluta säga ja till ansvar. Jag är redan med i styrelsen på barnens förskola. Jag behöver kanske inte bli klassförälder i skolan sedan, eller skriva protokoll på alla möten (vilket jag ofta gör) utan faktiskt låta bli att säga ja. Tyvärr handlar det om att jag tycker att det är så pinsamt när alla sitter och vrider sig för att slippa säga ja att jag ofta gör det av ren reflex. ”Tänk om…alla dukton blev åtminstone 25% latare” skriver författarna på sin hemsida Tvärtemot och ja, vi duktiga flickor kanske ska göra ett försök. Kaos är det alltid och det blir säkert lättare om vi kan stå för det och lata oss helhjärtat.

Föräldrarnas tvärtemotbok sätter fokus på något väldigt viktigt, att det faktiskt ska vara lite kul att leva också. Ofta blir vardagen med barn bara en massa tjat och gnat, allt för ofta helt i onödan.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-07-10

På temat “en perfekt förälder kanske inte behöver vara perfekt” passar det bra att köra det här inlägget i repris. Jag publicerade det precis innan jag flyttade bloggen och tycker nog att den har en plats även här. Nu kanske jag får det att låta som att jag har fixat ett oproblematiskt och avslappnat föräldraskap, men se riktigt så är det inte. Jag tycker dock om böcker som får mig att se saker på ett lite annorlunda sätt.

Läs också:

Konsten att leva mer lagom

Hur ska en perfekt förälder vara? Inte så överambitiös som dagens föräldrageneration menar Malin Alfvén och Kristina Hofsten som har döpt sin senaste bok till Tagga ner! Lagom bra föräldrar är bäst. Faktum är att vi faktiskt är ganska nedtaggade när det gäller barnen. De har inga fritidsaktiviteter ännu, vi tillbringar mycket tid med dem utan att göra speciellt mycket och om de någon gång får mackor till middag tror jag inte att de dör. Ändå är det svårt att få ihop det där med föräldrarollen tycker jag.

Tjat, hot och mutor är ett spännande kapitel. Innan jag fick barn var jag säker på att jag aldrig skulle använda mig av varken hot eller mutor. Tjat däremot insåg till och med jag skulle bli svårt att undvika. Att det ibland är inte bara rätt, utan även rätt att ta till dessa metoder för att slippa en massa jobbiga situationer tillhör ett av råden i boken.

Välj enkla vägar är ett annat skönt råd och det borde vi nog göra oftare. Hur farligt är det om ungarna får göra lite halvtokiga saker ibland? Inget farligt självklart, men att som vi ligga hos dem tills de somnar för att få en lugn och snabb nattning kanske är okej ändå. Visst borde de somna själva och visst borde vi följa dem tillbaka till sitt rum när de vaknar på nätterna, men vi väljer den enklaste vägen och utgår ifrån att de som sextonåringar ska ha hittat tillbaka till sitt eget rum.

Det är många föräldrar som kommer till tals i boken och jag gillar tonen i deras exempel från vardagen. Alfvéns och Hofstens råd är dessutom så härligt befriande från hur det “ska” vara att det är uppfriskande att läsa. Det viktigaste är att tydligt visa att du älskar dina barn och att du vill vara med dem. Att leva jämställt en förutsättning och att ibland vara egoistisk och låta sina egna behov gå först behöver inte vara fel.

Boken avslutas med att äldre människor berättar vad de ångrar mest från tiden då barnen var små och de flesta tycker att de tillbringat för lite tid med sina ungar till förmån för jobbet. Där behöver varken jag eller maken ha dåligt samvete. Visst jobbar vi en del i perioder, men vi reser i princip aldrig i jobbet och arbetar inte till sent på kvällen. Vi arbetar visserligen sent på kvällen då ungarna sover rätt ofta, men vi har kvällarna ihop väldigt ofta. Det är jag glad för.

Det jag kan ha dåligt samvete över är att jag ibland är för stressad och låg för att riktigt orka vara på topp. När de trilskas och inte lyssnar kan jag ha lite för lite tålamod med dem. Det är därför jag blir glad av att läsa att det är bra att visa ärliga känslor och humör för sina barn. Att inte våga vara riktigt arg eller ledsen är inte bra då barnen kan tro att det är fult att visa känslor. Tack Malin Alfvén, du har räddat mig många gånger med dina kloka ord som går ut på att det alltid finns något positivt i varje situation. Det är skönt att läsa.

Vem behöver Tagga ner? De föräldrar som håller på att stressa ihjäl sig för att ge sina barn ett aktivt och rikt liv som barnen kanske själva inte skulle valt. De som ägnar mer tid åt matlagning, inredning, renovering än de vill och orkar. De som försöker leva upp till en idealbild av en snygg, smal, vältränad förälder som leker med sina barn, lagar mat från grunden, bakar en massa, har en fantastisk karriär, ett perfekt äktenskap, ett stort och perfekt renoverat och helt fulfritt hus. Ganska många antar jag?!

Läs också:

Gör dig lycklig nu

Lycka nu : en praktisk guide i mindfulness

Om mindfulness och konsten att leva i nuet handlar Titti Holmers bok Lycka nu. Faktum är jag själv besökt henne några gånger och jag har stor respekt för henne. Alla vill bli lyckliga och Holmer menar att det går att påverka sin egen ”lyckonivå” genom att aktivt arbeta med det. Hon utgår väldigt ofta från en cirkel bestående av fyra delar: Tanke, Känsla, Kropp, Handling. I varje situation då du blir stressad, deprimerad eller på annat sätt mår dåligt ska du fundera utifrån frågeställningarna, Vad tänkte du? Vilken känsla upplever du? Hur känns det i kroppen? Vad gör du?

Holmer skriver: ”Jag tänker mig att alla människor består av de här fyra delarna. Och i varje nu, i varje ögonblick av våra liv händer det saker i de olika delarna.”  Genom att strukturera upp det som snurrar i huvudet, de symptom som påverkar kropp och handling blir det synligt och därmed lättare att hantera.

Boken är indelad i sex delar: Nuets psykologi, som beskriver vad mindfulness är. Kroppen, Känslor, Tankar och Handling som är de fyra delarna i varje situation.

Det handlar om att observera sig själv och sitt beteende för att kunna hitta strategier för att förändra sitt mående. Enkla lösningar kan man tycka, men ganska svåra att genomföra.

Några strategier har fungerat bra för mig i hanteringen av mitt eget humör. Om jag blir för stressad brukar jag använda mig av ”Stopp-strategin”. Blir det för mycket säger jag ”Stopp” till mig själv. Andas tio gånger och frågar mig sedan ”Kan jag göra något åt det här just nu” eller min egen variant ”Spelar det någon roll” som funkar bra när grabbarna vänder upp och ner på huset.

Jag brukar också stanna i situationen och tänka på cirkelns fyra delar. Just att stanna och observera är ett bra sätt för mig att varva ner istället för att stressa upp mig. Snurrar tankarna för mycket i huvudet försöker jag att inte låta dem fastna. Jag observerar tanken, men släpper den sedan vidare.

”Med hjälp av mindfullness kan du skapa ett utrymme mellan impuls och handling och börja agera istället för att utagera” skriver Holmer och det är viktigt.

Jag gillar Titti Holmers bok. Den är strukturerad, tydlig och personlig. Samtal med patienter varvas med hennes egna funderingar, andra personers forskning och teorier. Boken innehåller också en hel del strategier och övningar som man kan använda för att må bättre. Visserligen blir det ibland lite väl glättigt, men mest av allt genomsyras boken av en tro på varje människas förmåga att förändra sitt liv till det bättre. Jag lånade Lycka nu på biblioteket, men tänker investera i ett eget exemplar som bromskloss när jag börjar snurra igång.

Jag har blivit bättre på att varva ner, men fortfarande känner jag verkligen igen mig i den beskrivning av 70-talister på högvarv som gavs i GP häromdagen. Det här är en mycket bra bok, trots sin töntiga titel. Ingen simpel dussinbok i den förhatliga själv-hjälpsgenren, utan faktiskt en bok som kan hjälpa på riktigt. Synd bara att den försetts med en lite väl smörig titel och ett omslag som jag inte heller gillar. Visst ser hon söt och trevlig ut, men just omslag med porträtt är inte min grej.

Läs också:

Det finns inga gratisluncher

Eller, det kanske det gör?

Flera av mina elever har uppmärksammat En lat jävels guide till MVG i alla ämnen av Douglas Berglund, utgiven av Frank förlag. De är definitivt inte ensamma, då boken är slut på förlaget.

Hur får man egentligen MVG i alla ämnen och går det att vara en lat jävel samtidigt? I många ämnen, men vem är bra i alla? Går det att vara lat och toppstudent? Definitivt. Tyvärr skulle man kanske kunna säga, för visst är det frustrerande även för mig som lärare att vissa får till ett MVG utan märkbar ansträngning, medan andra jobbar ihjäl sig utan att någonsin nå dit.

Det fanns inte MVG när den här gamla tanten gick i skolan, men jag tillhörde dem som fixade hyfsade betyg ganska enkelt. Däremot var jag aldrig exceptionell och skulle kanske behövt Douglas bok. I grundskolan var jag nog för tyst och i gymnasiet för arg dessutom. Ingen av ytterligheterna funkar speciellt bra och ska man välja strategi är nog tyvärr den blyga att föredra. Nu menar jag inte att arga elever aldrig får MVG eller att jag på något sätt sätter betyg på deras lynne, men faktum är att det är svårt att vara arg på allt och alla och samtidigt hinna lära sig det som behövs. Jag lyckades i alla fall inte.

Alltså är det inte bara mina elever, utan faktiskt även jag, som är nyfiken på vilka ess Douglas har i rockärmen. Jag har nämligen, som alltid, svårt att tro på gratisluncher.

Läs också:

Om sex och sånt

Ni som följer mina tweets märkte att jag var på kurs igår Sex, unga och skolans roll med fokus på pubertet. En fantastiskt bra fortbildningsdag arrangerad av GR-Utbildning, VG-regionen och Göteborgs Stad.

Vi fick information om de riktlinjer som Hivprevention i Västra Götaland tagit fram för sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tyvärr är det här ett ämne som är allas ansvar, men blir ingens. Jag tycker att det är rätt att de här frågorna är hela skolans ansvar och det är definitivt bra om rektorns ansvar blir ännu tydligare i den nya läroplanen, men är det verkligen så att alla lärare är lämpade att undervisa i ämnet? Fortbildning för alla är definitivt en god tanke, men jag är ändå tveksam. Vi hade en ung och osäker lärare på högstadiet, som höll på att dö när sex kom på tal. Undervisningen leddes därför av Pogo Pedagog och det är väl inte direkt den bästa läraren i landet.

Linda Backlund från Skambyrån läste i sina dagböcker och fick i alla fall mig att bli tonåring igen, trots att jag aldrig skulle våga ens snegla i mina egna dagböcker än mindre läsa ur dem inför publik. Skulle du?

Underbara Emma Hamberg talade om pubertet och ritade kroppskartor, något som jag tror att även mina elever skulle kunna göra, trots att de tycker att det är ganska konstigt att prata om sex. Konstigt, men inte så ofta pinsamt faktiskt. Det gäller bara att ta det lite lugnt. Att föreslå onaniläxor det första man gör kanske inte någon direkt smart idé. Hennes bok Kärlek och 6 från pirr till petting är både oskyldig och rakt på sak på samma gång, men den verkar inte gå att köpa längre?

Jag tycker att det är grymt kul att prata sex och relationer med eleverna. Extra spännande var det att lyssna på Magnus Silfverstolpe, konferensens ende skolledare, som inte bara är biträdande rektor på Blackebergs gymnasium, utan sexualupplysare också. Han gav konkreta tips på vad man som lärare ska tänka på om man har elever som vuxit upp i en annan kultur och kanske i en annan religion. Mycket intressant. Jag är grymt sugen på att köra igång vårt hälsa-projekt precis nu, för att få prata om allt som har med välbefinnande att göra vilket självklart inkluderar sex, identitet, kroppsuppfattning, självkänsla och allt annat som upptar tankarna i tonåren och självklart även därefter.

Vi fick också en smygpremiär av den tecknade sexfilm som UR och RFSU ligger bakom. Till våren sänds både den och en serie om sexualkunskap i skolan där vi får följa en lärare, en klass och ett sexualkunskapsprojekt. I det klippet vi fick se listade läraren synonymer till könsorgan på tavlan. Det har jag också gjort, många gånger, men det var faktiskt lite pinsamt när min chef traskade in i klassrummet mitt i detta. Han mumlade lite åt tavlan där det stod kuk, fitta och en rad mycket mer fantasifulla och kreativa ord och gick sedan ut. Annars är just listandet en ganska avdramatiserande sak att göra. Vad ska man egentligen kalla sitt könsorgan? Vilka ord passar i vilket sammanhang? När växer man ur snippan och snoppen?

Vad ska man då använda för material?

Ovan nämnda Silfverstolpe har varit med och tagit fram materialet Kropp & sexualitet Fakta och metodmaterial för lärare som undervisar i svenska som andraspråk, som verkar riktigt bra. Det finns också ett material som heter Röda tråden och en sajt för lite yngre vid namn Fråga chans med en tillhörande sajt. Någon som använt?

Jag har också surfat runt lite efter böcker och sidor som verkar bra. Mycket har jag hittat på RFSU. Lämna gärna fler tips i kommentarsfältet.

kondom.nu

RFSU om sexualundervisning

Män som har sex med män, Kvinnor som har sex med kvinnor och Transpersoner och sex som finns på RFSL.se

Sex med mera av Sandra Dahlén, som visserligen har några år på nacken.

Kukbruk av Manne Forssberg, som jag gillar skarpt, trots att den inte vänder sig till mig.

Stora sexboken -för tjejer som har sex med tjejer av Helene Delilah och Malinda Flodman

Samtala om pornografi i skolan

Fittfakta som även finns på engelska med titeln Pussypedia.

Kukkunskap som har fått den underbara engelska titeln Dicktionary.

Slidkransen, som mina elever definitivt ska läsa.

Lilla snippaboken och Lilla snoppboken av Dan Höjer, som jag tror hade varit en bra början för mina elever.

Respekt: en sexbok för killar av Inti Chavez Perez

Unga tjejers bok om sex & kärlek av Katerina Janouch

Läs också:

Passande valdagsbok

Jag röstar idag och jag hoppas att många gör detsamma. Jag skulle vilja att årets val blev ihågkommet för att röstdeltagandet ökade markant,  inte för att SD kom in i Riksdagen. Jag ser gärna ett nytt riksdagsparti, det är ingen hemlighet och det är inte heller någon hemlighet att det partiet inte är det odemokratiska parti som ironiskt nog kallar sig demokrater.

I går läste jag ut Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön som bär undertiteln “samtal med sverigedemokratiska väljare”.  Det är egentligen en ganska oskyldig bok som får mig att snarare tycka synd om de intervjuade än att skrämmas av dem. De flesta av dem står så uppenbart utanför samhället och deras bitterhet går inte att ta miste på. Skräms gör jag istället av de internetaktiva anhängarna till partiet och partiledningen som beskrivs i Niklas Orrenius bok.  Återigen blir jag dock påmind om att det här definitivt inte är ett parti som andra.

Det finns mycket statistik i Fult folk som till stor del kommer från boken Regeringsskifte – väljarna och valet 2006 av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Där kan vi läsa att SD är ett parti för män. Hela 66% av väljarna är män och ännu större del av de högt uppsatta inom partiet. Unga män dessutom och ofta lågutbildade. Endast 9% av väljarna har studerat på universitet eller högskola att jämföras med 55% av Miljöpartiets väljare. I arbetarpartiet Socialdemokraterna har 20% högre utbildning och i det nya arbetarpartiet Moderaterna 38%. Snittet ligger på 33%. 34% av SD-väljarna saknar till och med gymnasial utbildning, att jämföras med 8% av MP-väljare och ett snitt på 21%. Partiet lockar också få höginkomsttagare, men många arbetslösa. Storstadsväljarna är få, skåningarna helt klart överrepresenterade liksom EU-motståndarna.

I kapitlet om norsk politik och den flykt som där skett från Arbeiderpartiet till Fremskrittspartiet till stor del förklaras med att det senare lyckats nå de glömda, de missnöjda, de som tycker att ingen bryr sig om dem. Dessa väljare verkar vända sig även till SD. Att vänsterpartierna blir en intellektuell klubb för akademiker gör att de stänger många potentiella väljare ute. Många har gått från Socialdemokraterna till SD och många har också lämnat Moderaterna för ett tydligare alternativ. Invandrarfrågan anses viktigare än allt annat och SD:s väljare tycker att ingen annan gör något åt det. Då verkar det inte spela någon roll om partiet också har ett gäng extrema förslag som att 12-åringar ska kunna dömas i domstol. Det får man liksom ta. Så låter det i alla fall på många av de intervjuade.

Varför röstar man på SD? Svaren är många, men missnöjet med de mer etablerade partierna och rädslan för människor från en annan kultur och en annan religion går som en röd tråd genom boken. De som intervjuats är alla olika, men har det gemensamt att de på många sätt står utanför samhället. Inga onda monster som man ibland kan tro när media slår på stora trumman, men inte heller några speciellt politiskt medvetna människor. Vi får möta Mattias som är riktigt rädd för invandrargäng och som inte vet hur han ska berätta  för en tjej att han röstar på SD, Annie som knappt vågar gå ut för att hon tror att någon invandrare ska skjuta henne men mycket väl kan tänka sig att adoptera ett utländskt barn, Klas som är arbetslös och trött på alla etablerade partier, Christina som ser rött när hon möter en kommunist och som israelvän ser SD som ett självklart val, thailändska Mina som vill att det ska ställas högre krav på invandrare och ogillar all sorts religion, Siv som inte är rasist då hennes svärson är invandrare, men helst skulle vilja stoppa all invandring i sisådär 10 år, Alexander som är trött på alla vänsterjournalister och helst skulle vilja flytta till Danmark och Jonny som mest av allt vill värna Landskrona.

Lite konstigt är det att alla får frågan om de berättat för människor i sin närhet att de röstar på SD. Alla i min närhet vet knappast vad jag röstar på. De har sina aningar så klart, men få vet riktigt säkert. Varför skulle det vara annorlunda med SD-väljare? Däremot blir det tydligt att det är lättare att stå för vad man röstar på om det handlar om de mer etablerade partierna. Se bara på förstasidan av dagens GP där alla utom en berättar vad de röstar på. Ingen av dem röstade på SD, i alla fall inte av dem som vågar berätta.

Fult folk är trots allt ett intressant inlägg i debatten om än inte banbrytande på något sätt. Jag gillar konceptet med djupintervjuer och skulle gärna se att det gjordes böcker där andra partiers väljare intervjuades. Varför väljer man att lägga sin röst på ett visst parti egentligen? Jag började tänka på mitt eget val och de argument jag har. Det är nyttigt!

Läs också:

Skriet från kärnfamiljen

Jag har redan skrivit en hel del om boken Skriet från kärnfamljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe.  Läser också flitigt den tillhörande bloggen som bland annat behandlar det eviga vardagspusslet. För mig var det skönt att läsa en bok som tog upp mycket av det som jag funderar på. Det är svårt att hinna med livet just nu. Barn, hus och jobb tar all tid. Det är AB Familj och lite tid till romantik eller egentid.

Författarna ”bevisar” att en jämställt liv är bättre för alla i familjen. Jämställdhet bör därför inte bara vara en kvinnofråga, då även män tjänar att leva i ett jämställt förhållande. Par som delar föräldraledigheten skiljer sig mer sällan, barn som har en två aktiva föräldrar blir tryggare. Trots detta tar många pappor inte ens ut de första tio dagarna efter barnets födsel. Småbarnsmammor arbetar mindre än de gjorde innan de fick barn, småbarnspappor jobbar mer. Kvinnor som har egna företag är hemma för att de har så flexibla arbetstider, män som har egna företag har inte råd att vara hemma. Kvinnor som studerar är hemma, män som studerar är det inte. När kvinnan tjänar mest är hon hemma. När mannen tjänar mest är han hemma. Jag får inte ihop det.

Den nya generationen kvinnor vill inte längre ha barn och karriär, de har istället mormor och Martha Stewart som förebilder. Denna back-lash skrämmer mig. Spelar det verkligen någon roll kanske du undrar? Kan alla inte få leva som de vill? Inte så länge kvinnor inte konkurrerar på samma villkor som männen i samhället.

Skriet från kärnfamiljen är en bok som verkligen behövs.  Tyvärr är jag  rädd att den bara når de redan frälsta, de som vill leva jämställt, men kanske inte dem som mest behöver det. Den borde användas som litteratur vid MVC:s föräldrautbildningar och läsas av alla som vill leva ett bra liv i en fungerande och modern kärnfamilj.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-08-28 och nu när Rebecka Edgren Aldén är aktuell i debatten passar jag på att köra den här recensionen i repris. En mycket läsvärd bok!

Läs också:

Det blir faktiskt inte alltid som jag tänkt mig

Egentligen hade jag varken söndagsångest eller någon speciellt trög morgon. Det var trevligt att träffa kollegorna och klockan började närma sig 8.30 när det var dags för information från våra skolledare. De är rätt trevliga figurer, men efter en halvtimme började det krypa i hela kroppen. Jag är så fruktansvärt dålig på att sitta still, det är därför jag valt ett jobb där jag slipper det större delen av tiden. Vi fick då veta att vi efter en kort fika skulle lyssna på en föreläsare i två timmar. Behöver jag säga att jag fick lätt panik? Funderade över om det funkade att surfa på mobilen för att överleva.

Jag placerade mig ganska långt bak och beredde mig på två sega timmar. Och så kom han då vår föreläsare och efter bara ett par minuter stod det klart att de här två timmarna inte alls skulle bli som jag befarat. Istället skrattade jag, log instämmande, funderade, skrattade igen och slutligen fick jag ett rejält blåmärke på höger pekfinger.

Föreläsaren heter Olof Röhlander och kommer den 25/8 ut med en bok med titeln Det blir alltid som du tänkt dig -Handbok i mental styrketräning. Vilken kille? Jag vet inte om jag kommer att vara superpositiv hela läsåret, det är mer troligt att jag inte kommer att vara det, men jag kommer definitivt att ha hans ord i bakhuvudet och målvakten i Grunden Bois med sin coola gest som tar bort allt dåligt som händer. Det blir alltid som vi tänkt oss menar Röhlander och syftar då på hur mycket vår mentala inställning faktiskt påverkar det vi gör att hur vi tar oss an en uppgift. Här kan du läsa mer om honom och här finns en sida där du kan lära dig mer om mental träning.

Och det blå pekfingret då? Vi avslutade föreläsningen med att slå av blyertspennor med bara vårt pekfinger. Första gången jag försökte fegade jag ur och drog undan fingret, då blev det inte så bra. Andra gången drog jag av pennan hur lätt som helst.

Läs också:

Effektiv och rolig sågning

Så var den utläst, boken med den fantastiska titeln Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar av Lena Sundström. Titeln som är klockren och berättar precis vad boken handlar om. Lena skriver sanslöst roligt och lite lagom ironiskt om saker som hon inte förstår och som jag definitivt har svårt att greppa också. Hon är besviken på Socialdemokraterna och den bild hon har av ett parti som hon varit trogen i många år. Ett parti som istället för att värna om den lilla människan helt plötsligt genomför en massa moderata reformer och dessutom har mage att hävda att de är deras egna.

Sundström skriver om avregleringen av elmarknaden som inte ledde till något annat än fetare löner för diverse VD-gubbar och dyrare el, det lördagsöppna systembolaget som definitivt inte är bra för alla och inte heller de flestas lever, om man om man vill säkra pensionen borde ta en Harry Boy, om folkaktien Telia, fler avregleringar som ledde till rejäl valutakris, den passfria unionen som medför att passet måste visas oftare speciellt om du inte råkar se tillräckligt arisk ut och sist med inte minst Björn Rosengren, Erik Åsbrink och andra personer som hon absolut inte gillar.

Allvarliga ämnen i en trevlig, genomtänkt och rapp förpackning. Jag gillar den raljerande och ironiska tonen och Sundströms briljanta sågningar av de som förtjänar att sågas rejält. Asgarv blandas med svordomar under läsningen och jag undrar mest av allt hur det blev som det blev. Hur gick det egentligen till? Varför var det ingen som reagerade?

Nu ser jag fram emot att läsa Lena Sundströms andra böcker och hoppas på att Världens lyckligaste folk snart blir ledig på biblioteket.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-21

Läs också: