Jag har många väninnor som beklagar sig över sina män och den brist på organisation som verkar vara en gemensam egenskap hos dem. Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig är definitivt trött på sin man, men kanske är hon framför allt trött på den roll hon själv fått i familjen utan att ha bett om det. På bokens framsida finns ett uppsägningsbrev där hon säger upp sig från tjänsten som familjens projektledare som hon kallar ”ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt.”
Visst kan jag gnälla på maken ibland, men faktum är att vi kommit en stor bit på väg mot att leva jämställt ”på riktigt”. Vi delar lika på VAB-dagar, matlagning, städning -ja det mesta av hushållsarbetet. Trots detta känner jag igen mig i Gunillas beskrivning av hur hon planerar sonens skridskoutflykt flera veckor innan eftersom hon vet att skridskorna från förra vintern troligen är för små och att det kan bli tufft att hitta tid för inköp. Framförhållning är därför A och O. Något som hennes man inte verkar ha insett. Han kör istället ”det ordnar sig strategin” vilket visar sig fungera sådär minst sagt. Jag är också gift med en ”det ordnar sig man”. Jag tror att det är en ganska vanlig modell. Det är bra att han får mig att inse att allt faktiskt inte måste ältas i veckor. Det är nämligen inte så att mitt sätt att planera nödvändigtvis är det bästa. Familjealmanackan har blivit vår räddning tillsammans med en kort veckogenomgång på söndagar (eller när behov uppstår) där vi delar upp hämtningar, lämningar, eventuella VAB-dagar och andra ärenden som klädinköp, paketfixning osv. Vi börjar hitta en hyfsat bra modell som fungerar om inte perfekt, så i alla fall hyfsat smärtfritt.
Jag vägrar nämligen att tro att män är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om så enkla saker som det faktiskt handlar om här. I boken säger Gunillas väninna: ”Det är bara att ge upp. De kan inte. De har ingen koll [...] De har inte den förmågan. Vi är annorlunda. Det är skillnad mellan män och kvinnor.” Det är alltså enligt henne och också Gunilla omöjligt att leva jämställt. Är inte detta ett ganska mansförnedrande synsätt? Det kan väl inte vara omöjligt för en man att komma ihåg sina barns klädstorlekar, utflyktsdagar eller deras kompisars födelsedagar. Om nu inte den manliga hjärnan skulle kunna lagra denna mycket komplicerade information hoppas jag att det är fullt möjligt även för män att föra in informationen i en almanacka.
Fler kvinnor är sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innefattar utbrändhet. Jag håller med Gunilla om att den bristande jämställdheten i hemmet är en bidragande orsak till detta. ”Ja, jag är feminist. Jajamensan. Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter oberoende av kön. Lika trötta i huvudet båda två.” Jag håller med till 100%.
Slutsatsen är att det inte bara finns curlingföräldrar, utan även curlingfruar. Kapitlet ”Åtta olika undanflykter och en undanmanöver” visar också att vissa män tydligen försöker med allt för att slippa det allt annat än roliga projektledarjobbet.
Jag gillade den här boken även om jag nästan tycker att den är lite väl elak ibland. Det behövs nog en väldigt tydlig bok för att belysa detta väldigt stora problem. Jag skickar den vidare till en kollega som definitivt verkar ha en man som är expert på både undanflykter och undanmanövers. Själv är jag glad att vi faktiskt är en bra bit på väg i vår lilla familj!
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-29
