Jag läste Aidan Chambers böcker om boksamtal flera gånger under min utbildning och har inspirerats mycket av dem. I somras kom de i en samlingsvolym, bearbetad och redigerad med titeln Böcker inom och omkring oss utgiven av X-publishing, som också skickade ett recensionsexemplar.

Två saker slog mig, hur mycket av Chambers tankar som jag har i ryggraden och hur nyttigt det trots detta var att läsa om det han skrivit. Ordet varför, som Chambers är allergisk mot, använder jag till exempel lite väl ofta, trots att jag mer och mer säger “Hur vet du det?” eller “Intressant, berätta mer?” eller något liknande.

Det gäller att akta sig för att göra boksamtalet till ett förhör och det skulle jag säga är Aidan Chambers viktigaste budskap. Läsningen ska inte vara en test och läraren ska inte ha ett facit. Visst är det självklart, men ibland luras även jag att leta rätta svar, istället för att bara uppskatta samtalet.

Jag prövade en total kopia av Chambers boksamtal igår med min klass, där många är osäkra på sin svenska och också på sin förmåga att tänka själva. Du kan läsa mer om samtalet här, men faktum är att alla, inklusive den elev som bara studerat svenska den här terminen, kunde tillföra något till samtalet. Det var häftigt.

Vad är det då Chambers säger? Att böcker ska finnas tillgängliga, att de ska användas och att eleverna ska få läsa varje dag utan några som helst krav på att redovisa det de läst. Det är grunden för alla elevers läsutveckling.

Han skriver också om vikten av högläsning för elever i alla åldrar, om inte annat för att alla ska uppleva samma text samtidigt. Det är också smart med tanke på tiden, som inte sällan är begränsad. Att läraren läser en text högt gör att alla blir klara samtidigt. Inte behöver stressas och ingen behöver sitta och vänta.

I boken finns många konkreta tips på hur läraren kan lägga upp bra boksamtal och jag tycker verkligen att du ska läsa den om du inte gjort det och faktiskt också läsa om den även om du läst den tidigare. Jag blev helt klart inspirerad. Det är bra att bli påmind om viktiga saker ibland och läsning i skolan är helt klart viktiga saker. Samtalsformen skulle också kunna användas i bokcirklar för att få igång lite mer avslappnade och roliga bokprat.

Läs också:

• Nu hör jag bättre!
• Det var oktober det…
• Vem är du?
• Roligt i oktober
• Vart går Alma?

Vill du ha en grundgenomgång av hur du kommer igång med din bokblogg? Läs då Konsten att bokblogga av Karin Berg och Petra Jankov Picha.

Börja med att välja ett passande bloggverktyg. Gör inte samma misstag som jag och starta en blogg på blogg.se, om du inte är under 18 vill säga. Välj WordPress eller Blogger. Jag föredrar WordPress, men många gillar Blogger. Har du en g-mailadress är det senare bekvämt.

Vad ska din blogg heta? Det kan bli viktigare än du tror, då du i mötet med andra bokbloggare kommer att höra dig själv presentera dig med ditt bloggnamn. O funkar för mig. Fundera över vem du är.

Jag skulle råda dig att känna dig för innan du blir för privat. Ett alias räcker långt och det räcker definitivt med ett förnamn tills du känner dig bekväm i din roll som bloggare.

Du ska definitivt följa råden om hur du ska få din blogg att synas, som jag tycker är boken mest matnyttiga avsnitt. Kanske tänker du att du bara skriver för dig själv och inte är intresserad av läsare och det må så vara, men något av det roligaste med bokbloggarvärlden är den sociala samvaron och boksamtalen som hela tiden pågår. Det är hur kul som helst att få kommentarer på det du skrivit och ger dina inlägg upphov till en kommentarsdiskussion ska du njuta av stunden.

Bokbloggare är nämligen synnerligen trevliga människor. Sällan några hårda ord, utan sakliga samtal kring läsning som för mig varit mycket utvecklande. Våga kommentera hos andra, länka till bra inlägg och häng på någon läsutmaning eller svara på någon av de enkäter som alla bokbloggare verkar älska. Jag gör det helt klart.

Vidare skriver författarna om hur du skriver intressant och tipsar om att variera inläggen. Ska din blogg fungera som en läsdagbok för dig är det självklart viktigt med recensioner, men det är också kul att både skriva och läsa om olika tankar kring böcker. Våga ta ut svängarna och var inte så himla självkritisk. Visst är det ibland nödvändigt att lägga ner timmar på ett riktigt välskrivet inlägg, med lika ofta kan det vara en god idé att faktiskt skita i att pilla i detaljer och bara köra. Det är mitt tips. Våga vara lite galen.

Många frågar mig hur jag hinner blogga så mycket och där har du ett av svaren, jag tänker inte så himla mycket och jag är inte rädd för att vara spontan. Ibland sitter även jag i timmar med ett inlägg, men ironiskt nog är det sällan de inlägg som väcker störst uppmärksamhet. Ett av mina mest lästa inlägg är Plättar enligt O. Say no more.

På Bokmässan talade vi om hur bokbloggarnas version av Dagens outfit skulle kunna se ut, och att fotografera böcker i ovanliga situationer kanske kan vara en idé.

Recensionsexemplar då? Gör som du tycker. Vissa vill styra och ber därför om böcker, medan andra läser det som dimper ner i lådan, eller för den delen väljer att inte läsa. Vissa älskar recensionsböcker, medan andra inte vill styras i sin läsning. Köper förlagen bokbloggare genom att ge dem böcker? Den diskussionen har dragits så många varv att vi struntar i den nu. Se bara till att du är ärlig mot dig själv, snarare än mot ett förlag så funkar det säkert finfint.

Hur gör jag? Jag höll på att drunkna i recensionsböcker ett tag och nu tänker jag mig för. Jag läser mer än de flesta, men kan ändå inte läsa alla nya böcker som verkar bra. Så är det bara. Jag brukar vara ärlig med att böckerna inte kommer att läsas på studs om jag får frågan om jag vill ha en bok, sedan får förlaget bestämma.

Viktigt, vilket påpekas i boken, är att aldrig skriva om en bok innan recensionsdatum. Senare funkar, men inte tidigare. Nu kan boken finnas i handeln innan recensionsdatum, något som kan tyckas underligt och har du köpt den själv antar jag att du får göra som du vill. Tror ändå att det är smart att respektera recensionsdatum. Jag är noga med det, men har missat någon gång. Det gäller att hålla ögonen öppna och ofta följer det med intruktioner med de böcker som skickas ut.

Hur sticker du ut? Här håller jag med författarna i visst, att du ska vara personlig, men jag är skeptisk till tipset om att nischa din blogg.  Du kan absolut profilera dig, det tycker jag att du ska. Viss profilering kommer säkert naturligt beroende på vad du läser. Själv läser jag väldigt blandad och har ingen sådan profil. Det funkar ändå.

Att bara skriva om samma böcker som alla andra kan också funka, men kanske inte om du vill ha många läsare. Sedan är kanske inte antalet läsare så viktigt för dig och då tycker jag att du ska göra precis som du vill. Jag kan dock tycka att det är synd när bloggare inte utmanar sig, utan klipper texter från förlaget eller någon internetbokhandel. Sådana bloggar läser jag inte, det är alldeles för opersonligt.

Allt som allt är Konsten att bokblogga en bra introduktion till bokbloggarnas underbara värld. Funderar du på att starta en bokblogg, eller om du just startat en, tycker jag definitivt att du ska införskaffa ett exemplar.

Mitt bästa tips är ändå att våga vara dig själv. Det är en profilering så god som någon.

Läs också:

• Har Altman inspirerat Rachman?
• Tillfället gör boknörden
• Ett försök till bortförklaring
• Grattis till Mats och Sara
• Trevligt med bokbrunch!

Jag skrev min c-uppsats i historia om Kerstin Hesselgren, första kvinnan i första kammaren, och medias syn på henne. Hon kallades “ett oskrivet rosa blad” och trots sin gedigna bakgrund sågs hon på med skepsis. Det här var 1997 och sedan dess har jag fascinerats av de kvinnor som var pionjärer på olika sätt i ett samhälle i förändring.

Jag håller på att läsa Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall och tänker att jag borde friska upp mina kunskaper om denna tid. Hedvall intervjuas i dagen DN och berättar där om den konservativa första kammaren som röstade nej till kvinnlig rösträtt. Lite spännande att det var där den första kvinnan tog plats, då valet till andra kammaren kom senare.

Om kvinnan blev politiskt aktiv skulle hemmet vanvårdas, menade många män. Tur då kanske att just Kerstin Hesselgren inte hade någon familj. Nu tillhörde hon inte de som stod i spetsen för rösträttskampen, men hon bad absolut inte om ursäkt för sig själv.

Det finns många starka kvinnor, som gjort mycket för jämställdheten i Sverige. Bra att deras kamp får lite uppmärksamhet så att de inte helt glöms bort. Jag har mest koll på den gruppen som Hedvall kallar pennskaften, där Elin Wägner ingår, och det är mycket intressant att få veta mer om de andra som kämpade för kvinnornas rättmätiga plats.

Jag återkommer när boken är utläst, om inte förr.

Läs också:

• Just nu och en utvärdering
• Om kvinnor
• På lördag
• Så många böcker, så lite lästid…
• Sommarläsning enligt O

En del av mig blir så provocerad av böcker som handlar om att ta det lugnt och leva i nuet. Mest för att de ibland tenderar att bli nästan religiösa i sin övertygelse om att de upptäckt den enda sanna vägen. Samtidigt är mindfulness till stor del något jag kan ställa upp på. Det är en sund inställning till livet och i boken Mindfulness för föräldrar av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg handlar det om hur livet med barn kan bli lite mer harmoniskt.

Jag är rätt stolt över vår sommar. Vi har levt mycket i nuet och på ett sätt gjort väldigt lite, samtidigt som vi har ägnat en massa tid åt att bara vara med våra barn. Det känns som om sommaren varit lång och räknat i pussar och kramar har den också varit mycket innehållsrik.

Nu gäller det att hålla kvar förmågan att mota bort stress och irritation i vardagen. Det är inget nytt och revolutionerande som avslöjas i den här boken, men jag gillar tonen och synen på oss föräldrar. Det gäller att vara snäll mot sig själv i alla lägen. Klart alla vill vara bra föräldrar och för mig betyder det att jag vill ge mina barn tid. De har inte en massa fritidsaktiviteter och vi har inte en massa saker planerade varje helg. Ingen av oss vill eller orkar det, men inte sällan får jag dåligt samvete över att vi träffar för lite folk. Kanske tycker barnen att de har en fattig vardag?

Men nej, jag tror inte det. Man måste ingenting egentligen. Det som skrämmer mig är hur lätt det är att halka tillbaka in i stressen och glömma att vara närvarande. För det är just närvaro som mindfulness handlar om. Jag försöker att tänka på det. Bäst är det när jag går ur bilen hemma på eftermiddagarna. Jag försöker hinna njuta av tystnaden, kanske lyssna på fåglarna som kvittrar, ta några djupa andetag. Vi bor mitt ute i ingenstans och jag som trodde att jag var en riktig stadsmänniska älskar det. Inte när jag behöver åka buss i hundra år för att träffa vänner i stan, men annars. Det är tyst, lugnt och rogivande.

Ett annat tillfälle som jag gillar är när jag kommer till förskolan för att hämta barnen och de få sekunder jag kan iaktta mina fina barn innan de ser mig och sedan kramarna.

Jag gillar att Mindfulness för föräldrar ger en mindre rosa bild av föräldraskapet. Dessutom ges praktiska tips på hur livet med barn kan bli mysigare. Viktigast är kanske att se verkligheten som den är och inte som vi vill se den. Dessutom att inte tolka in så mycket i det som sägs. “Oj vad stökigt” behöver inte betyda “Vad dåligt att du inte städat”, men jag är expert på att tolka det så. Att skuldbelägga mig själv.

Mindfulness för föräldrar är en bra bok så här inför hösten då i alla fall jag vill försöka ha kvar den goa och avslappnade sommarkänslan länge, länge. En praktisk bok med många konkreta tips och exempel från andra föräldrar. Lättläst och användbart. Sedan gäller det “bara” att komma ihåg att andas och säga något käckt som inleds med “jag förstår att…” till sina barn när allt är kaos på morgonen, istället för att muttra något irriterat.

Läs också:

• Gör dig lycklig nu
• Och så formaten
• Hur böckerna kom in i hyllan
• Förlagsfakta
• Och så genrerna då

Alla som har med barn att göra hemma, på förskolan eller i skolan borde läsa den här boken. Alla som är mormor, morfar, farmor, farfar, moster, faster, farbror, morbror eller vän till ett barn borde läsa den. Alla borde helt enkelt läsa Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2 Om genusfällor och genuskrux i vardagen av Kristina Henkel och Marie Tomicic utgiven av Olika förlag. En bok om att inte begränsa barn genom att tvinga in dem i de stereotypa könsroller som formar oss redan från början, utan istället bredda alla barns repertoar.

Jag tycker väldigt mycket om bokens upplägg med kapitel som ”Kriga eller kramas”, ”Söt eller tuff” och ”Fåordig eller mångstavig” där könsrollerna ställs mot varandra vilket gör att det blir extremt tydligt hur trångsynta vi ofta är i bemötandet av barn. Inte bara vad vi säger eller ens vad vi gör utan och hur vi säger, eller för den delen inte säger, saker om och till dem.

”Vi blir inte medvetna om genusramarna förrän någon bryter mot de. Då är vi ofta snabba att ”rätta” personen och föra henne eller honom tillbaka inom ramen. Rättandet kan ske öppet eller mer subtilt.” Så skriver författarna och boken ägnas mycket åt att uppmärksamma de här genusramarna och få oss att ifrågasätta dem. Många citat från främst föräldrar exemplifierar olika åsikter och får mig att tänka till. Jag ställer helt upp på författarnas syn på uppfostran och gör redan mycket av det som rekommenderas, men jag fick ändå många bra och konkreta tips på hur mitt bemötande av grabbarna O och andra barn i min närhet kan bli ännu bättre.

En sak som jag tycker är väldigt viktigt är att beröm är varierat och konkret så att allt inte går ut på att vara duktig. Jag gillar också tanken med att alla könstypiska prylar inte ska förbjudas, men att leken kan varieras. Att barbiedockor kan bli superhjältar och batmanfigurer hemmapappor. Mina barns dockor är fulla med tejp i olika färger då de har fått gå till doktorn så mycket.Även bilarna och dinosaurierna behöver gå till doktorn ganska mycket. Att kompensera tror jag också är viktigt och att faktiskt lära flickor att leka vildare lekar och pojkar att ta det lite lugnare. Att alla ska få pröva att leka med annat än de könsstereotypa leksaker som brukar stå till deras förfogande och att vi vuxna faktiskt vägleder dem. Att barnen inte bara tränar på att göra kön utan faktiskt på att pröva allt.

Utseendemässigt är Lillebror en flickpojke med sina rosa kläder, men han kombinerar gärna sina rosa jeans med en röd Spiderman-tröja. Han klättrar mycket, cyklar snabbt, brottas gärna, men leker också i dockvrån med sina kompisar och gillar att göra pärlplattor. Storebror är lite äldre och har hunnit förstå att det finns saker som flickor gör och annat som pojkar gör. Tyvärr. Det är svårt att stå emot den könsuppdelning som är så cementerad även som medveten förälder.

Mycket riktar sig till föräldrar, men i slutet finns en del tankar om förskolan och hur bemötandet av barnen där formar deras självbild. Får tjejerna klättra och låta lika mycket som killarna? Får killarna lov att gråta och får de sitta lika nära som flickorna? Igår var alla föräldrar inbjudna till ett ”bondgårdsmöte” där personalen och barnen på grabbarnas avdelning berättade om sitt arbete med bondgården. Vi lekte lekar, tovade får, gick poängpromenad och gjorde smör. Jag roade mig med att iaktta ungarna och såg till min glädje att deras lekar inte var speciellt könsindelade. De var barn helt enkelt och det var skönt att se. Mina barn har både tjej- och killkompisar och jag hoppas verkligen att det förblir så.

Jag kommer säkert att återkomma till den här boken flera gånger, då den innehåller mycket tänkvärt. Nu måste den tyvärr tillbaka till biblioteket, men det är definitivt en bok att äga för alla föräldrar och alla förskolor.

Hur många möjligheter ger du dina barn?

Läs också:

• Så vackert, så vackert!
• Varför tvekade jag?
• Livet enligt Jack
• Ett lyckat samarbete
• Imponerande Gerhardsen

Jag har många väninnor som beklagar sig över sina män och den brist på organisation som verkar vara en gemensam egenskap hos dem. Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig är definitivt trött på sin man, men kanske är hon framför allt trött på den roll hon själv fått i familjen utan att ha bett om det. På bokens framsida finns ett uppsägningsbrev där hon säger upp sig från tjänsten som familjens projektledare som hon kallar ”ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt.”

Visst kan jag gnälla på maken ibland, men faktum är att vi kommit en stor bit på väg mot att leva jämställt ”på riktigt”. Vi delar lika på VAB-dagar, matlagning, städning -ja det mesta av hushållsarbetet. Trots detta känner jag igen mig i Gunillas beskrivning av hur hon planerar sonens skridskoutflykt flera veckor innan eftersom hon vet att skridskorna från förra vintern troligen är för små och att det kan bli tufft att hitta tid för inköp. Framförhållning är därför A och O. Något som hennes man inte verkar ha insett. Han kör istället ”det ordnar sig strategin” vilket visar sig fungera sådär minst sagt. Jag är också gift med en ”det ordnar sig man”. Jag tror att det är en ganska vanlig modell. Det är bra att han får mig att inse att allt faktiskt inte måste ältas i veckor. Det är nämligen inte så att mitt sätt att planera nödvändigtvis är det bästa. Familjealmanackan har blivit vår räddning tillsammans med en kort veckogenomgång på söndagar (eller när behov uppstår) där vi delar upp hämtningar, lämningar, eventuella VAB-dagar och andra ärenden som klädinköp, paketfixning osv. Vi börjar hitta en hyfsat bra modell som fungerar om inte perfekt, så i alla fall hyfsat smärtfritt.

Jag vägrar nämligen att tro att män är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om så enkla saker som det faktiskt handlar om här. I boken säger Gunillas väninna: ”Det är bara att ge upp. De kan inte. De har ingen koll [...] De har inte den förmågan. Vi är annorlunda. Det är skillnad mellan män och kvinnor.” Det är alltså enligt henne och också Gunilla omöjligt att leva jämställt. Är inte detta ett ganska mansförnedrande synsätt? Det kan väl inte vara omöjligt för en man att komma ihåg sina barns klädstorlekar, utflyktsdagar eller deras kompisars födelsedagar. Om nu inte den manliga hjärnan skulle kunna lagra denna mycket komplicerade information hoppas jag att det är fullt möjligt även för män att föra in informationen i en almanacka.

Fler kvinnor är sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innefattar utbrändhet. Jag håller med Gunilla om att den bristande jämställdheten i hemmet är en bidragande orsak till detta. ”Ja, jag är feminist. Jajamensan. Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter oberoende av  kön. Lika trötta i huvudet båda två.” Jag håller med till 100%.

Slutsatsen är att det inte bara finns curlingföräldrar, utan även curlingfruar. Kapitlet ”Åtta olika undanflykter och en undanmanöver” visar också att vissa män tydligen försöker med allt för att slippa det allt annat än roliga projektledarjobbet.

Jag gillade den här boken även om jag nästan tycker att den är lite väl elak ibland. Det behövs nog en väldigt tydlig bok för att belysa detta väldigt stora problem. Jag skickar den vidare till en kollega som definitivt verkar ha en man som är expert på både undanflykter och undanmanövers. Själv är jag glad att vi faktiskt är en bra bit på väg i vår lilla familj!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-29

Läs också:

• En trevlig bekantskap
• Utslag av oro
• Extrema väderförhållanden
• Knappast en semesterparadis
• Det mesta står skrivet mellan raderna

Läs också:

• Konsten att leva mer lagom
• Blodet droppar…
• En söt och mysig bok
• Ett tecknat postnummerkrig
• Fyra böcker i en

Hur ska en perfekt förälder vara? Inte så överambitiös som dagens föräldrageneration menar Malin Alfvén och Kristina Hofsten som har döpt sin senaste bok till Tagga ner! Lagom bra föräldrar är bäst. Faktum är att vi faktiskt är ganska nedtaggade när det gäller barnen. De har inga fritidsaktiviteter ännu, vi tillbringar mycket tid med dem utan att göra speciellt mycket och om de någon gång får mackor till middag tror jag inte att de dör. Ändå är det svårt att få ihop det där med föräldrarollen tycker jag.

Tjat, hot och mutor är ett spännande kapitel. Innan jag fick barn var jag säker på att jag aldrig skulle använda mig av varken hot eller mutor. Tjat däremot insåg till och med jag skulle bli svårt att undvika. Att det ibland är inte bara rätt, utan även rätt att ta till dessa metoder för att slippa en massa jobbiga situationer tillhör ett av råden i boken.

Välj enkla vägar är ett annat skönt råd och det borde vi nog göra oftare. Hur farligt är det om ungarna får göra lite halvtokiga saker ibland? Inget farligt självklart, men att som vi ligga hos dem tills de somnar för att få en lugn och snabb nattning kanske är okej ändå. Visst borde de somna själva och visst borde vi följa dem tillbaka till sitt rum när de vaknar på nätterna, men vi väljer den enklaste vägen och utgår ifrån att de som sextonåringar ska ha hittat tillbaka till sitt eget rum.

Det är många föräldrar som kommer till tals i boken och jag gillar tonen i deras exempel från vardagen. Alfvéns och Hofstens råd är dessutom så härligt befriande från hur det “ska” vara att det är uppfriskande att läsa. Det viktigaste är att tydligt visa att du älskar dina barn och att du vill vara med dem. Att leva jämställt en förutsättning och att ibland vara egoistisk och låta sina egna behov gå först behöver inte vara fel.

Boken avslutas med att äldre människor berättar vad de ångrar mest från tiden då barnen var små och de flesta tycker att de tillbringat för lite tid med sina ungar till förmån för jobbet. Där behöver varken jag eller maken ha dåligt samvete. Visst jobbar vi en del i perioder, men vi reser i princip aldrig i jobbet och arbetar inte till sent på kvällen. Vi arbetar visserligen sent på kvällen då ungarna sover rätt ofta, men vi har kvällarna ihop väldigt ofta. Det är jag glad för.

Det jag kan ha dåligt samvete över är att jag ibland är för stressad och låg för att riktigt orka vara på topp. När de trilskas och inte lyssnar kan jag ha lite för lite tålamod med dem. Det är därför jag blir glad av att läsa att det är bra att visa ärliga känslor och humör för sina barn. Att inte våga vara riktigt arg eller ledsen är inte bra då barnen kan tro att det är fult att visa känslor. Tack Malin Alfvén, du har räddat mig många gånger med dina kloka ord som går ut på att det alltid finns något positivt i varje situation. Det är skönt att läsa.

Vem behöver Tagga ner? De föräldrar som håller på att stressa ihjäl sig för att ge sina barn ett aktivt och rikt liv som barnen kanske själva inte skulle valt. De som ägnar mer tid åt matlagning, inredning, renovering än de vill och orkar. De som försöker leva upp till en idealbild av en snygg, smal, vältränad förälder som leker med sina barn, lagar mat från grunden, bakar en massa, har en fantastisk karriär, ett perfekt äktenskap, ett stort och perfekt renoverat och helt fulfritt hus. Ganska många antar jag?!

Läs också:

• Tänk tvärt om
• Stressade? Jo tack, jag har märkt det
• Är du man eller mus?
• Blodet droppar…
• En söt och mysig bok

Läs också:

• Det där med mindfulness
• Trevligt att lära känna Melody!
• En trevlig bekantskap
• Utslag av oro
• Fors når botten?

Eller, det kanske det gör?

Flera av mina elever har uppmärksammat En lat jävels guide till MVG i alla ämnen av Douglas Berglund, utgiven av Frank förlag. De är definitivt inte ensamma, då boken är slut på förlaget.

Hur får man egentligen MVG i alla ämnen och går det att vara en lat jävel samtidigt? I många ämnen, men vem är bra i alla? Går det att vara lat och toppstudent? Definitivt. Tyvärr skulle man kanske kunna säga, för visst är det frustrerande även för mig som lärare att vissa får till ett MVG utan märkbar ansträngning, medan andra jobbar ihjäl sig utan att någonsin nå dit.

Det fanns inte MVG när den här gamla tanten gick i skolan, men jag tillhörde dem som fixade hyfsade betyg ganska enkelt. Däremot var jag aldrig exceptionell och skulle kanske behövt Douglas bok. I grundskolan var jag nog för tyst och i gymnasiet för arg dessutom. Ingen av ytterligheterna funkar speciellt bra och ska man välja strategi är nog tyvärr den blyga att föredra. Nu menar jag inte att arga elever aldrig får MVG eller att jag på något sätt sätter betyg på deras lynne, men faktum är att det är svårt att vara arg på allt och alla och samtidigt hinna lära sig det som behövs. Jag lyckades i alla fall inte.

Alltså är det inte bara mina elever, utan faktiskt även jag, som är nyfiken på vilka ess Douglas har i rockärmen. Jag har nämligen, som alltid, svårt att tro på gratisluncher.

Läs också:

• En långsam morgon
• En infekterad fråga
• Barnsligt och bra