Vi måste våga prata om det

Hatet-300x461

När jag läser Hatet av Maria Sveland blir jag förvånansvärt känslokall. Det är som om jag inte längre orkar bli förbannad. Mest känner jag mig uppgiven och riktig ledsen. Hur kan det Sveland skriver ens vara kontroversiellt? Hur kan någon tycka att det är okej med detta okontrollerade, vansinniga hat mot kvinnor? Hur kan det vara en förolämpning att bli kallad politiskt korrekt? Hur kan vårt samhälle ha blivit så här?

Det är verkligen som Sveland säger att hatet gör mig politiskt deprimerad. Jag blir så uppgiven och så ledsen. Sedan läser jag om hur ännu en kvinna dödats av en man som hon tidigare älskat. En man hon nu bett polisen skydda henne mot. En man som mördade henne. Då blir jag ännu mer uppgiven. Det är människor det handlar om. Människor som har rätt att leva sina liv utan rädsla. När Sveland berättar om sin son som tittar ut genom titthålet innan han lämnar lägenheten blir jag minst sagt beklämd. Ingen annan har rätt att begränsa en annan människas liv så.

Hatet är dock tyvärr en långt ifrån okontroversiell bok. Det är å andra sidan inte heller någon neutral skildring, utan en skildring av verkligheten ur Maria Svelands ögon. Det var när dödshotet damp ner i brevlådan som hon kände att det var dags att berätta sin syn på den antifeminism som hon själv blivit utsatt för. Boken tar sitt avstamp i Könskriget en film där Evin Rubar fick Roks, Riksorganisationen för Kvinnojourer och tjejjourer i Sverige att framstå som ett satanistiskt nätverk vars största mål var att starta krig mot männen. Rubar vann Stora Journalistpriset för filmen, men fälldes av Granskningsnämnden. Dokumentären är minst sagt kontroversiell och får man tro Sveland och många andra, gick det inte helt rätt till då den gjordes.

Teorin är att Könskriget var starten på den rumsrena och mediala antifeminismen. Det blev rumsrent att tala om extrema feminister som ansåg att män är djur. Sveland menar att feminister ofta blir hårdare ansatta än t.ex. rasister och jämför medias bevakning av F! respektive Sverigedemokraterna.

Maria Sveland bjuder på många citat för att visa på hur debatten har låtit. Det är bra och ger en tydlighet. Hatet är en bra sammanställning av hur antifeminismen vuxit eller i alla fall blivit mer och mer accepterad.

Självklart kan Sveland inte undvika att skriva om de sk. jämställdisterna med Per Ström och Pelle Billing i spetsen. Deras tes är att feminsim är lika med manshat och därför vill de lansera en egen form av jämställdhet som går ut på att män och kvinnor ska ha samma möjligheter. Eller så kan man tolka det som att jämställdisterna tycker att det är rätt så bra som det är nu. Är det några som gillar sin offerkofta så är det Per Ström och hans anhängare. Så fort det andas något om att kvinnor skulle vara utsatta för diskriminering eller våld hörs ett “men männen då, det är minsann synd om oss också”. Och visst är det säkerligen problematiskt att en utökad makt åt kvinnorna ger en minskad makt åt männen. Både Per Ström och Pelle Billing har nu lämnat den offentliga debatten och hänvisar till att de är mer hatade än någon feminist någonsin blivit.

Maria Sveland är modig. Jag köper inte riktigt allt hon skriver, men mycket och jag tycker att hon skrivit en bra och viktig bok. Hennes genomgång av hatet mot kvinnor behövs. Att det ska vara så farligt att prata om att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, utan att för den skull kallas manshatare och få en massa hot och hatmail som svar. Det ironiska går inte att missa. Kvinnor som påpekar att män står för i princip allt våld i samhället får höra att de hatar män och blir hotade av män för detta. Hur sjukt är det inte?

Att oroas över hat och våld i samhället är inte detsamma som att säga att alla män är onda. Vi måste kunna prata om detta utan att offermentaliteten kommer fram. För nej, det är inte bara kvinnor som kan anklagas för att ta på sig offerkoftor. Vi måste få diskutera och problematisera hat och våld utan att anklagas för att trycka ner och kollektivt bestraffa alla män.

Borde vi inte bara vara nöjda med att vi får bo i Sverige och sluta gnälla? Är det ändå inte kvinnans ansvar att se till att hennes förhållande är jämlikt, att hennes lön är lika bra som mannens, vilket troligen sker genom att hon undviker sk kvinnoyrken?

Att blunda för de orättvisor som faktiskt finns även här är både korkat och naivt. Bara för att “alla andra” är sämre på jämställdhet kan vi väl inte tycka att det är okej att hatet mot kvinnor lever och frodas? Att det sedan inte sällan är samma personer som hatar både invandrare och kvinnor gör definitivt att det inte är ett hat som kan viftas bort eller sopas under matten. Varför skulle vi ens vilja göra det? Hur kan det här hatet bli mer och mer rumsrent?

Resten av denna dag kommer jag att ägna mig åt nätkärlek. Jag vill lyfta fram kvinnor som jag beundrar. Maria Sveland är helt klart en av dem. Jag är så glad att du vågar Maria. Du är en förebild.

Läs också:

Och i Wienerwald står träden kvar

9789127133365

Elisbeth Åsbrink får en låda med brev. En hel IKEA-kartong full. Breven är adresserade till en Otto Ullman som kom till Sverige 1939. De som skriver är hans föräldrar och släktingar som först befinner sig i Wien och slutligen i Teresienstadt. Breven lämnas till Åsbrink av dottern till Otto. Hon vill att de ska bli en bok.

Det är Otto Ullman som är boken huvudperson, men det är hans föräldrar i Wien som ger   oss information om honom genom de brev de skriver. Brev som Åsbrink fått ta del av och nu delger oss. Översatta självklart, men autentiska. Otto bor i Wien, men som judisk pojke blir det svårare och svårare ju mer makt Hitler får. För att rädda sin son tar hans föräldrar kontakt med Svenska Israelmissionen och 1939 lämnar Otto Wien. Familjen återses aldrig.

Jag läser sällan böcker som den här. Varför vet jag egentligen inte, då jag i princip alltid brukar bli totalt gripen. Elisabeth Åsbrink tilldelades Augustpriset för bästa fackbok 2011 för Och i Wienerwald står träden kvar och jag förstår varför. Det är en gripande bok och med de autentiska breven som bas kommer historien ännu närmare sanningen.

Otto hamnar i Småland. Först på ett barnhem och där får han stanna ett bra tag. De små barnen och flickorna hamnar snart i familjer, men Otto blir kvar. Han arbetar som trädgårdsmästarlärling, hjälper till på ett antal småländska gårdar och hamnar slutligen på Elmtaryd, som ägs av Feodor Kamprad, övertygad nazist.

Att Ingvar Kamprad finns med på ett hörn är både skrämmande och spännande. Han och Otto möts, men befinner sig i två parallella verkligheter. Att Ingvar Kamprad och hans familj är emot judar hindrar honom inte att bli vän med Otto. De blir till och med bästa vänner.

Ingvars farmor är övertygad nazist och hennes barnbarn är aktiv i nazistiska SSS, Svensk Socialistisk samling och fascistiska Svensk opposition. Ledaren för Svensk Opposition, Per Engdahl, hyste Kamprad stor respekt för och inte ens i intervjun med Elisabeth Åsbrink, där han annars slätar över en hel del, vill han tala illa om just Engdahl. Något som många reagerat över. Läs t.ex. här.

Det jag tar med mig från läsningen är självklart Ottos öde och hans familjs röster, men det som berörde mig mest illa är det politiska klimatet i Sverige och hur de främlingsfientliga argumenten återanvänds i dagens politik.

Hur läkarstudenter protesterar mot att tio judiska läkare ska få arbeta i Sverige för att de då ska ta svenska läkares jobb. Dessutom ska raser inte blandas samman. Läkarkåren ska bestå av den svenska eliten och den svenska eliten verkar definitivt tänka mer på sig själv än på någon annan.

Jag fascineras också över hur viktigt det är för kyrkan att omvända judar och hur upprörda man är för att judarna inte accepterade Jesus. Den gamla skulden som aldrig försvinner. För mig som icke-religiös är den svår att förstå, men visst har den försvunnit nu?

Ola Larsmo skriver i DN att han saknar de röster som faktiskt inte höll med om att Sverige inte skulle ta emot judar. Han påpekar att allt Åsbrink skriver har hänt, politiker har verkligen sagt det som står i hennes bok, men de andra då?

Det som skrämde mig var att det inte bara var rena nazister, fascister eller ens “högermän” som uttalade sig rasistiskt, utan även politiker från t.ex. Bondepartiet. Det verkade minst sagt rumsrent. Men visst fanns de även vettiga politiker och några av dem får komma till tals. Larsmo påpekar dock att Åsbrinks bok inte är mindre viktig för att hon fokuserat på dem som var emot. Jag håller med. Det är skrämmande läsning.

Thomas Sjöberg, som skrivit om Kamprad och hans nazistiska bakgrund i boken Ingvar Kamprad och hans IKEA var minst sagt förbannad på Åsbrinks bok, som han menade inte gav någon ny information. Att Åsbrinks bok fått så mycket uppmärksamhet när det egentligen är han som kommit på allting.

Jag har läst lite om debatten och måste faktiskt hålla med Åsbrink när hon menar att påhoppet är lite löjligt. Och i Wienerwald står träden kvar är inte i första hand en bok om Ingvar Kamprad. Det är en bok om Otto Ullman, som i slutet av historien träffar Kamprad. Det är också en bok om den svenska antisemitismen och Sveriges agerande under andra världskriget. En historia som kanske inte är ny, men som definitivt tål att berättas. Gabriel Byström lyfter i sin recension i GP fram att Åsbrinks bok är långt ifrån “gammal skåpmat” utan istället “adderar nya pusselbitar i en historia som aldrig kommer att bli färdigskriven”.

Något som gör Elisabeth Åsbrinks bok extra läsvärd är hennes vackra språk. Att läsa Och i Wienerwald står träden kvar är en njutbar upplevelse. Jag lär mig nya saker och jag gör det genom en bok som är både tänkvärd och välskriven.

 

 

Läs också:

Det Strindberg var arg på

4cd79b87fa9c05

I August Strindbergs lilla katekes för underklassen skriver författaren om överklassen och underklassen och varför den lilla majoriteten tycker sig ha rätt att förtrycka majoriteten. Genom frågor och svar ger han sig vår syn på samhället. En del har förändrats, eller rättare sagt, en del förändrades, men tyvärr har dagens samhälle många likheter med det samhälle Strindberg beskriver.

Jag gillar konceptet med att själv besvara frågor som definitivt är värda att ställa. Det är ett effektivt och tydligt sätt att få fram sitt budskap. Ibland är svaren mycket korta, ibland mer utförliga. Har månne Questionbooks inspirerats av den gamle Strindberg?

Jag bjuder på några favoriter:

Vad är Utrikes Politik?

Samarbetet mellan de olika nationaliteternas överklasser.

Vad är ekonomi?

En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.

Vad kallas frukten av underklassens arbete?

Kapital

Vad är moral?

En rättskänsla som av överklassen diciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt.

 

Karneval har gett ut en bok med dubbla framsidor. Göran Greider bidrar i en del av boken med Liten katekes för de ännu vanmäktiga och han är ännu argare än Strindberg någonsin var. Jag håller med honom i mycket, som att det är illa att samhällets klyftor ökar. Jag tror dock inte att revolution är lösningen. Kanske hade det varit mer effektivt att låta Strindbergs katekes stå för sig själv. Parallellerna till dagens samhälle gör läsaren minst lika bra utan att Greider skriver oss på näsan. Därmed inte sagt att Greider har fel.

Att läsa Strindbergs katekes skulle vara ett utmärkt gemensamt projekt i svenska, samhällskunskap och historia. Hur såg det samhälle Stridberg levde i ut? Är hans kritik befogad? Och vad har tagit åt Göran Greider, är det verkligen så illa som han påstår?

 

Läs också:

Annorlunda bruksanvisning

Caitlin Moran blandar skämt och allvar på ett underbart sätt i boken How to be a woman  som på svenska självklart fått namnet Konsten att vara kvinna. För att det är en konst råder det ingen tvekan om efter att ha läst boken.

Behövs verkligen en bok som Konsten att vara kvinna här i Sverige? Vi har ju kommit så långt när det gäller jämställdhet och är väl inte lika mossiga som britterna heller?

Say what?

Eller kanske snarare: skojar du?

För ja, den här boken behövs och även om jag kan tycka att den kanske inte är tillräckligt vass på vissa ställen, är den mer än lovligt vass på andra. Styrkan med Caitlin Morans sätt att skriva är att hon lyckas koppla feminism till vardagen. Det är inte så himla komplicerat, utan totalt naturligt att vara feminist.

Moran delar ut kängor till höger och vänster, inte bara till dem som är sexistiska eller kör med diskriminering, utan alla som använder någon form av härskarteknik och det inkluderar även de “riktiga” feministerna som tycker att kvinnor måste se ut på ett visst sätt för att räknas som feminister.

När det gäller att raka sig håller Moran med dem. Vem gör kvinnor det för? Vad är det som är så förbannat farligt med lite könshår? Är det inte lite sjukt hur långt kroppsfixeringen har gått?

Men om man, som Moran, vuxit upp med världens fulaste underkläder, som dessutom delades med såväl mamma som systrar är underkläder viktiga. Det måste vara okej att gilla snygga underkläder och ändå vara feminist!

Moran vill att vi vågar göra saker för vår skull, men inte att vi ska utplåna oss själva för att vara andra till lags. Ett viktigt budskap till alla, inte minst unga kvinnor som behöver höra det både en, två eller kanske 100 gånger.

Cailin Moran diskuterar porr, sexism, äktenskap, föräldraskap, abort och mycket annat. Alltid med en, vad jag tycker, sund inställning. Hon varvar roliga anekdoter med vassa argument och jag tror att det är ett väldigt effektivt sätt att påverka sina läsare.

Något Moran inte förstår är varför det ställs krav på kvinnor att alltid stötta varandra, när samma krav inte ställs på män. Måste alla kvinnor verkligen älska alla andra kvinnor?

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright och jag har alltid hållit med. Men Morans poäng är intressant. Självklart ska man inte trycka ner någon annan, men är det verkligen så att alla kvinnor alltid automatiskt ska få stöd av andra kvinnor? Är det inte snarare så att de ska få stöd även av männen i sin närhet när det förtjänar det och inte förminskas till att “bara” vara kvinnor?

Allt blir ganska okomplicerat i Caitlin Morans värld. Gör det som får dig att må bra, skada inga andra, men låt dem inte heller styra dig eller förminska dig. Hon fyller inte sin bok med en massa teoretiska utsvävningar, utan försöker med bra exempel, argument och en stor dos logik förklara varför det är en konst att vara kvinna och hur det kan bli enklare.

Till exempel måste vi tala om orättvisor. Om patriarkatets makt och om sexism. Moran berättar om att hon 1993 kände sig utsatt för sexism, men inte kände att hon kunde diskutera det med sina väninnor. De menade att man fick räkna med sexism om man var kvinna i en mansdominerad miljö. Hur sjukt är inte det? Och tyvärr inte en ovanlig åsikt ens idag. Lite får man väl tåla? Det är ju bara på skoj?

Och så måste alla kvinnor inse hur självklart det borde vara att kalla sig feminist:

So here is the quick way of working out if you’re a feminist. Put your hand in your pants.

a) Do you have a vagina?

b) Do you want to be in charge of it?

If you said ‘yes’ to both, than congratulations! You’re a feminist.

 

 

Men är det ju det det med ordet. Alltså, jag gillar ju jämlikhet och så, men feminst, nej jag är ju inte emot män. Eller hur är det nu det brukar låta?

 

What do you think feminism IS? What part of ‘liberation for women’ is not for you? Is it freedom to vote? The right not to be owned by the man you marry? The campaign for equal pay? ‘Vogue’  by Madonna? Jeans? Did all that good shit GET ON YOUR NERVES? Or were you just DRUNK AT THE TIME OF SURVEY?

 

Moran är tydlig med att det inte finns något bättre ord än feminist och att det är både korkat och obegripligt att som kvinna inte kalla sig det.

 

Because for all that people have tried to abuse it and disown it, ‘feminism’ is still the word we need. No other word will do.

[...]

We need the only word we have ever had to describe ‘making the world equal for men and women’. Woman’s reluctance to use it sends out a really bad sign. Imagine if, in the 1960′s, it had become fashionable for black people to say they ‘weren’t into´civil rights.

‘No! I’m not into civil rights! That Martin Luther King is too shout. He just needs to chill out, to be honest.’

 

Där har du tre ganska tydliga exempel på hur Caitlin Moran argumenterar. Med känsla, ilska, humor och en hel del ironi. Jag gillar det skarpt och skrattar högt många gånger. Självklart håller jag inte med henne till 100%, men hur många gånger gör man det när man läser en bok?

Så vi testar igen, med eller utan handen innanför byxorna. Har du en vagina? Läs då den här boken. Har du en snopp? Läs den här boken.

Börja gärna med att lyssna på Caitlin Moran själv när hon talar om varför hon inte hatar män, men avskyr sexism, högklackade skor och brasiliansk vaxning.

 

 

Läs också:

Två böcker om studier och betyg

Alla vill ha bra betyg. I alla fall alla elever jag har mött under mina snart 14 år som lärare. Alla tror sig inte kunna få betygen de drömmer om, alla orkar eller kan inte lägga ner den tid de behöver för att nå dit de vill, men alla vill lyckas bra.

Jag har nu läst två böcker som båda handlar om att få högsta betyg i alla ämnen. En heter A i alla ämnen och är skriven av Raman Mehrzad. Den andra heter En lat jävels guide till MVG i alla ämnen och är skriven av Douglas Berglund. Tyvärr har jag inte senaste upplagan En lat jävels guide till A i alla ämnenmen jag ska ändå försöka mig på en jämförelse mellan de två böckerna.

Det nya betygssystemet skiljer sig från det gamla, något som Raman Mehrzad tar upp i den nya upplagan av sin bok. Om Douglas Berglund gör detsamma kan jag alltså tyvärr inte svara på, men jag utgår ifrån att han i alla fall påpekar det grundläggande att alla moment är viktigare nu. Förr kunde man få MVG trots att något mål inte nådde MVG-nivå, men nu ska du nå A på alla kunskapskrav.

Raman Merzads bok är mer omfattande och går tydligt igenom vad som behövs för att lyckas i skolan. Grundidén är att du måste vara motiverad, ha ett tydligt mål som du bryter ner i delmål, planera dina studier väl och dessutom lägga en hel del tid på skolarbete. Budskapet är att alla kan få A i alla ämnen, men det kommer att krävas tid.

Douglas Berglund satsar på effektivitet. Kvalitet snarare än kvantitet. Han har en del smarta tips, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att den här boken är främst för dem som har det lätt för sig i skolan. För den som behöver konkret studiehjälp är Raman Merzads bok ett bättre val. Samtidigt är Berglunds bok ett nätt liten sak, som är lätt att läsa, vilket gör att fler troligen orkar igenom den. Det är helt klart en fördel.

Lat eller effektiv? Gränsen är hårfin menar Berglund. Själv har han inte haft mycket tid till skolan och har därför varit tvungen att vara effektiv. “Effektivitet är nyckeln till en avslappnad skolgång”, skriver han, medan Mehrzad trycker på hur viktigt det är att dela upp stora uppgifter i små moment och att börja i tid. Jag skulle säga att även Merzads metod bidrar till effektivitet och man skulle kunna säga att båda ge samma råd, men på olika sätt. Berglunds effektiva pluggande sker dock i sista stund, då planering inte är hans grej. Istället taggas han av en deadline.

Jag fungerar som Berglund. Ofta går jag och småfunderar på en uppgift länge, länge, för att sedan göra den väldigt snabbt, inte sällan i sista stund. Det funkar för mig, men så har jag aldrig haft speciellt svårt att lära mig heller. För dem som inte är lika studievana skulle jag inte rekommendera att skjuta upp saker. Risken är att uppgiften då blir övermäktig.

Tänk att du fått i uppgift att skriva en uppsats. Den ska vara fem sidor lång och du har två veckor på dig. Mehrzad säger att du ska göra en plan för vad du ska göra varje dag, så att du inte behöver jobba mer än en liten stund i taget. Berglund säger att du lika gärna kan skriva uppsatsen under ett par timmar sista natten.

Återigen vänder sig den senare till de elever som vet exakt vad de ska göra, som är studievana och självständiga. För dem som behöver mer stöd är det mycket troligt att uppsatsen blir riktigt dålig. Om ämnet var svenska skulle dessutom en tvåtimmaruppsats inte vara en färdig produkt, då det i den nya kursplanen fokuserar mycket på respons och bearbetning av texter. Det är processen lika mycket som produkten som ska bedömas. Formativ bedömning kallas det också. Det är möjligt att Berglund tar upp detta i den reviderade upplagan.

Däremot har Berglund en bra poäng då han påpekar att engagemang och delaktighet på lektionerna är lika viktig som resultaten. Även Mehrzad skriver om vikten av närvaro. Genom att lyssna och delta aktivt på lektioner lär du dig dessutom mer och slipper lägga lika mycket tid på studier hemma.

Språket är nyckeln, skriver Berglund och påpekar att det är enkelt att få ett korrekt språk. Inte för alla. Även här vänder han sig till dem som redan fixar det mesta med lätthet. Anteckna inte, lyssna istället är ett råd som kan funka för de som är auditiva inlärare. För mig hade det inte fungerat alls. Jag kan inte lyssna utan att skriva (eller möjligen rita små blommor).

Att inställningen är viktig är de båda författarna eniga om. Tänk att du ska bli bäst och agera därefter. Hur du ska agera tycker de dock olika om.

Jag skulle säga att En lat jävels guide till MVG i alla ämnen är en ganska underhållande bok, som innehåller en del konkreta tips på hur du kan strukturera ditt skolarbete. Vill du ha mer matnyttiga råd och tips tycker jag dock att du ska läsa A i alla ämnen iställetLite torrare, lite tråkigare, men fylld av bra tips.

Fundera på vem du är och välj den bok du tror kan hjälpa dig bäst. Oavsett vilken du väljer måste du göra jobbet i skolan själv.

Jag skulle ge dig tipset att fundera på vilka mål du har, hur du lär dig bäst och inte minst, se till att vara i skolan så mycket som möjligt. Det är väl investerad tid. Jag håller också med Berglund om att språket är nyckeln. För att kunna plugga effektivt måste du få upp din läshastighet. Hur ska du bära dig åt för att göra det?

Du ska lästräna på samma sätt som du tränar på att t.ex. springa. Är målet att springa en mil på 45 minuter? Har du aldrig sprungit så långt förut? Då börjar du säkert inte med att försöka springa en mil så snabbt du kan. Det är dömt att misslyckas. Om du ens orkar en mil kommer du troligen att ha vansinnig träningsvärk dagen efter och du är säkert inte sugen på att springa en mil till samma kväll.

Ska du bli en bra läsare kan du inte börja med världens tjockaste bok. Välj istället något enklare, men läs varje dag. Räkna hur många sidor du hinner på t.ex. 20 minuter och försök att slå ditt rekord nästa dag. Välj svårare och svårare böcker och fortsätt läsa varje dag. Jag lovar att du kommer att bli en bättre läsare och då blir också skolarbetet tusen gånger enklare. Att läsa 30 sidor i en historiebok fixar du på ett kick. Jobbar du sedan också med studieteknik kommer det att bli mycket enklare att lyckas på t.ex. prov.

Snart är höstterminen igång. Stort lycka till önskar jag alla elever. Gör som Raman Mehrzad eller Douglas Berglund, men gör det som passar dig bäst.

 

Läs också:

Hedvig är min nya idol

Hedvig Ljungar spanar på saker som jämställdhet, feminism, utseendefixering och kärlek. Dessa spaningar har samlats i lättlästa texter under titeln På spaning med Hedvig. Korta texter som är knivskarpa och klockrena. Fyllda av både humor och allvar. En lättläst och ung version av Bodil Malmsten skulle jag säga och en bok som jag definitivt kommer att plocka texter ur att använda i min undervisning.

Varför gör vi som vi gör? Hur kan vi påstå att vi är fria, när det finns så många mer eller mindre oskrivna regler som förslavar oss? Har vi egentligen makt att styra över våra liv? Stora frågor som konkretiseras genom att de bryts ner. De besvaras genom tydliga exempel och många gånger insåg jag att Hedvig sett saker jag faktiskt inte tänkt på. Som hon skriver blir det jämställda Sverige tyvärr sämre ju mer hon spanar.

Rakar vi verkligen benen för vår egen skull om vi skiter i det så länge ingen annan ser? Hur hjälper vi killar med ätstörningar? Varför är Slitz inte en porrtidning om de visar bilder på lättklädda tjejer med silikontuttar?

Hedvig Ljungar funderar över dessa frågor och många fler. Hon ger genomtänkta och frisspråkiga svar. Hon är helt klart min nya idol.

Heja Hedvig!

 

20120517-181902.jpg

 

 

Läs också:

Rosa – Den farliga färgen

En hel bok om rosa, ska det verkligen vara nödvändigt? Rosa är väl varken mer eller  mindre än en färg. Något man kan måla sina blomkrukor i, drapera sin bebis i eller klä sig i till fest. En färg bland andra.

Är det något jag velat visa med denna bok så är det motsatsen. Rosa är inte vilken färg som helst. Den bär på väldigt specifika budskap som kan upplevas som både besvärliga och bekväma, njutningsfulla och obehagliga.

 

Det var ett bra tag sedan jag läste ut Fanny Ambjörnssons mycket välskrivna och intressanta bok Rosa – Den farliga färgen. Den har snurrat i mitt huvud och jag har tänkt att det är värd ett skitbra blogginlägg. Resultatet har blivit exakt 0 ord.

Så jag sänker kraven på att det jag skriver på något sätt ska vara revolutionerande och briljant. Istället ska jag bara försöka samla mina tankar.

En hel bok om en färg, hur skriver man det egentligen? Jag kan inte låta bli att imponeras av Ambjörnssons förmåga att finna logiska fortsättningar på resonemang, vilket gör att absolut ingenting känns krystat eller på något sätt som en utfyllnad. Tvärtom är det här en riktigt intressant bok som på ytan handlar om en färg, men egentligen om så mycket mer.

Boken tar sitt avstamp bland småbarnsföräldrarna. De som säger sig vilja ha bebisdöttrar som inte är allt för rosa, men som tar emot gulliga kläder de får i present och konstigt nog använder dessa på speciella tillfällen. Historien om fotograferingen av en grupp bebisar, där alla flickor var klädda i rosa och en pappa till och med föredrog att fotografera sin dotter naken, framför att låta henne ha på de kläder hon hade. De icke-rosa kläderna.

Att rosa skulle vara en färg för tjejer är en ganska ny konstruktion. Att det skulle vara en färg som signalerar svaghet är definitivt en ny konstruktion. Många försöker att återta den rosa färgen och många feminister har börjat använda mörkrosa symboler som definitivt inte används för att signalera svaghet.

Båda mina söner har haft rosa perioder. Lillebror har aldrig riktigt kommit ur sin. Däremot har båda varit tveksamma ibland, då de lärt sig att omgivningen inte riktigt tycker att färgvalet är okej. Det är inte direkt subtila signaler som sänds ut för att visa att rosa är en färg för tjejer. Att besöka en klädaffär eller en leksaksaffär för den delen lämnar ingen osäker på vad som är okej för killar och vad som är okej för tjejer. Det är inte okej, som min kollega skulle säga. Och det är det sannerligen inte.

Ta bara den senaste tiden lego-diskussioner där någon käck chef försöker förklara bort företagets könsstereotypa produkter i Debatt med att det står killar och tjejer fritt att välja. Riktigt så enkelt är det inte. Stackars Ylva Hällén som behövde debattera med en naiv student som helt backade upp lego.

En parentes. Åter till boken. Det finns många intressanta trådar i den. Hur är det egentligen med rosa på män? Rosa skjortor, ljusrosa då, kan signalera makt och används av en del män med just makt. Annars kan rosa signalera svaghet, att man förlorar sin manlighet, och/eller att den som bär rosa skulle vara homosexuell. Jag gillar berättelsen om pappan som älskar att klä sig i rosa och de helt befängda reaktioner han får.

Rosa – Den farliga färgen är både seriös och vetenskaplig, men samtidigt väldigt underhållande. Många intervjuer med människor som visar på fördomar, lever mitt i dem och ibland bryter mot dem. Det finns också samtal med en hel del som inte alls tycker att det finns något problem med synen på det rosa idag.

 

Läs också: