Otroligt befriande läsning

Vilken helt fantastiskt underbar bok Avig Maria är och vilken modig, stark och inte minst ärlig människa Mia Skäringer är som vågat skriva den. Jag var helt känslomässigt utpumpad efter läsningen och har behövt lite tid att återhämta mig. Trots att det är en total hyllning jag vill skriva är det långt ifrån enkelt att hitta ord för att beskriva det jagläst och det jag känner nu.

Egentligen saknar jag ord. Jag får därför låna några av författaren för att förhoppningsvis få fram lite av bokens storhet.

Efter att ha riktigt fulgråtit den här veckan fastnade jag för det här citatet i en text som handlar om att det inte borde anses svagt och fegt att gråta inför andra, att det istället kan vara bra och att både män och kvinnor borde våga göra det. Mia vågar, inför kvinnor. Jag vågar ibland och då skiter jag i om den som sitter i rummet har snopp elller snippa, men jag känner mig alltid pinsam och svag efteråt:

Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet.  I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte. Då trycker jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som dundrar in

 

Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med Mia Skäringer. Jag har inte haft någon tuff uppväxt, inte separerat och jag är inte heller varken speciellt rolig eller känd. Trots detta känner jag igen mig så mycket. Jag känner igen oron över att inte räcka till och att inte duga om man inte är på topp. När Mia skriver om ångesten över att svika sin publik och att hon istället för att ställa in föreställningar i tid kör fullständigt slut, gråter jag en skvätt.

Jag tänker på allt jag gör, som är roligt men som tillsammans blir för mycket. Jag tänker på de krav jag har på mig själv, som är högre än alla andras. Jag tänker på hur nöjd jag känner mig när jag lyckas bra med något och hur jag vill uppleva det gång på gång. Jag tänker på att jag då har svårt att säga nej och att det är de jag älskar mest som får stå tillbaka. De som får leva med mig stress och mina ångestattacker.

Liksom Fiktiviteter är jag helt klart lite kär i Mia Skäringer och jag uppmanar er alla att läsa hennes bok. Den är smart, modig, vacker, viktig och alldeles, alldeles underbar.

Läs också:

Saker att fixa till 2014

Jag läste exakt en mening i När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten innan jag var fast. Det är en sanslöst rolig bok. Förutsatt att du och gärna många i din omgivning har små barn, bor i förorten och fyller 40 inom en hyfsat snar framtid.

På temat ”hur hamnade jag egentligen här?” skriver hon med hög igenkänningsfaktor om sig själv, sina vänner och sin familj. Om ett liv som är som våra föräldrars, bara med fler accessorarer och leksaker. Historien börjar när hon fyller 40 och slutar samma dag. Efter festen backar hon ett år och beskriver sitt sista år med en trea i början. Ett år där hon kämpar för att nå samma mål som hon ville nå innan hon fyllde 30: att bli smal, snygg, rik och lycklig.

”De flesta av oss har två barn, underbara barn, en bil och snart en katt (istället för tredje barnet)” Ja, jag tackar. Jag skulle aldrig ha husdjur och nu börjar vi diskutera katt. Visserligen skulle jag aldrig ha barn eller flytta från stan heller, men precis som Gunilla har jag flyttat från mitt barndoms radhus, till stan och sedan tillbaka ut i obygden. Inte i något radhus dock, men med två bilar och lika många barn.

Är livet då så hemskt? Absolut inte och det är inte det boken går ut på heller. Istället skrattar jag ibland ofta både åt, men mest med Gunilla och hennes vänner. Samtidigt har hon också en poäng i att vi målar in oss i ett hörn. Stora hus innebär stora lån. Stora lån betyder stora amorteringar. Stora omkostnader betyder att vi har svårt att bara hoppa av. Vi har helt enkelt inte råd. Vi har inte råd att fortsätta drömma.

Jag vill fortsätta drömma. Det är svårt, men det kan inte vara omöjligt. Vi är väldigt måna om att inte fastna i den här fällan (men visst är vi snart fast) . Vi har dock inget flashigt hus, ett riktigt fruktansvärt kök och i alla fall en hejdlöst skruttig bil. Dessutom har ingen av oss någon karriär att tala om. Vi shoppar lite, går ut sällan men bränner väldigt mycket pengar på tid. Tid med barnen och tid för resor. Därmed inte sagt att vi inte fastat i det liv som jag skrattar åt i boken. Men inte helt ändå. Inte ännu. Jag kan fortfarande drömma om att göra något galet.

Hittade Gunilla Bergenstens blogg och hon befinner sig just nu i San Fransisco. De har lämnat radhuset i Eklanda och gett sig ut på äventyr. Blir man lyckligare av äventyr? Det får vi kanske veta i en kommande bok? Jag kommer helt klart att läsa allt Gunilla Bergensten skriver framöver!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-13

Lika bra att förbereda sig inför nästa kris direkt.

Läs också:

Min auditiva begränsning

Jag tycker att det verkar vara så mysigt att lyssna på ljudböcker, men då jag vet med mig att jag är riktigt dålig på att lyssna har jag undvikit formatet till stor del. Den senaste tiden har jag dock lyssnat på podversionen av en massa sommarprogram och trodde därför att jag var redo för något mer. Jag laddade därför ned en ljudbok i mobilen och körde igång. Boken jag valde var Mark Levengoods Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig och den stackars boken kom definitivt inte till sin rätt när den filtrerades genom mina öron.

Jag tyckte om boken, jag gillade Levengoods uppläsning, men jag har svårt att komma ihåg vad jag hört. Jag har nämligen en ovana att försvinna bort i mina egna tankar när jag lyssnar på någon annan. Det är därför jag alltid måste anteckna när jag lyssnar på ett föredrag. Inte för att jag någonsin kommer att titta i anteckningar, utan för att jag lyssnar bättre om jag gör något annat samtidigt. Att anteckna är då ett av de få accepterade sakerna att göra samtidigt som man lyssnar, men faktum är att det funkar lika bra att surfa på mobilen, eller bläddra i en tidning. Inte lika accepterat dock. Jag försöker tänka på det när en av mina elever sitter och pillar med mattekuber under mina genomgångar och inte bara bli förbannad.

En annan av mina elever läser vissa kurser på Barn- och fritidsprogrammet och han har just nu en uppgift som handlar om inlärningsstilar. Jag är definitivt visuell i första hand, men också kinestetisk. Jag läser gärna, men behöver också röra mig eller använda flash-cards för att komma ihåg saker.

Här kan du testa vilken inlärningstyp du är.

Men åter till Levengood. Hur gick det nog. Jo, efter att ha försökt lyssna och spola fram och tillbaka för att få någon ordning på vad jag egentligen läst gav jag upp. Istället fixade jag en riktig bok och läste den. Först då kom jag ihåg vad det egentligen var som hände i boken. Efter att bara ha lyssnat skulle jag nämligen inte ha kunnat återge någonting alls.

Nu fick jag mer koll på trötta och konserverade arkeologer,  en något speciell iakttagelse av Bibbi Andersson, alligatorn som borde käka pensionärer och rökande vietnameser. Jag gillar nämligen Mark Levengoods finurliga små iakttagelser, så länge jag läser dem. Lite väl korta iakttagelser ibland möjligen och kanske var det därför mina tankar flög iväg efter ett kapitel istället för att följa med till nästa.

Du får i alla fall en trevlig stund med Mark Levengood i Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig och om du gillar ljudböcker så är han dessutom en trevlig uppläsare.

Läs också:

Jag älskar mina barn men…

Året var 1994 och jag kan tänka mig att september just hade börjat. För första gången tog jag bussen ut till Pedagogen i Mölndal och att säga att jag var nervös är en rejäl underdrift. Jag skulle börja min lärarutbildning och jag kände absolut ingen. Utanför huvudingången träffade jag en glad, pigg och ganska liten tjej och jag fick sällskap den dagen och många efter det. Vi pluggade, drack vin, repeterade spexföreställningar, var på spexfester och höll kontakten i ganska många år. Mina väggar pryds fortfarande av hennes fantastiska tavlor.

För drygt fem år sedan fick hon sitt första barn och några månader därefter kom mitt. Vi sågs några gånger med två hysteriskt skrikande ungar, vi flyttade ut på landet och bara några månader senare var jag gravid igen. Ärligt talat minns jag inte mycket av 2006, inte av 2007 heller. När jag blev gravid i februari ammade jag fortfarande och jag var helt slutkörd. Storebror sov lite och skrek desto mer. Han hatade sin vagn och ville inte alls vara någon väluppfostrad unge då vi träffade andra. Jag saknade Majorna och var allt annat än nöjd med livet. Föräldraledighet var inte alls min grej.

Den våren bytte jag blöjor och spydde. Ungefär så. Under några månader arbetade jag och nästan varje dag stannade jag bilen och spydde på väg till jobbet. Annars mådde jag rätt bra och jag njöt verkligen av att få leva vuxenliv ett kort tag.

Så kom då Lillebror i november. Snabbt, kvickt och lätt. De två första veckorna var han en mönsterbebis och jag trodde verkligen att vi fått en sådan där unge som alla talade om. En som sov. Det hade vi inte. Snart förvandlades han till en monsterbebis. Han började skrika och han skrek och skrek och skrek. Vi prövade allt. Jag levde på gurka och hönökaka. Vi gav den lille mjölkfritt tillägg som han raskt spottade ut. Vi gungade, promenerade, bar och grät.

Jag ringde min vän, som också var gravid med sitt andra barn och hon tipsade om akupunktur. Grabbarnas kusin hade också prövat det som liten och vi bestämde oss för att testa. Nu minskade skrikandet från 12-15 h till 5-6 ungefär. Inte slutade det när han blev tre månader heller. Egentligen började det inte bli bättre förrän han åt riktig mat.

Många gånger svor jag över hur förbannat korkade vi varit som fått två barn så tätt. Nu funkar det bra och det är underbart att se hur mycket de två grabbarna älskar varandra. Visserligen älskar de att bråka också, men se det är en annan historia.

Vad vill jag nu med inlägget? Berätta att jag borde hållit bättre kontakt med min gamla vän. Vår situation var nämligen väldigt lik har jag insett efter att ha läst boken som hon skrivit om småbarnshelvetet. Boken heter Satungsverserna och hon heter Kicki Edgren Nyborg.

Det börjar med kärlek och bebisdrömmar, och slutar med tinnitus, utmattningssyndrom och för tidigt åldrande. Välkommen till småbarnshelvetet en plats de flesta föräldrar någon gång besökt.

Det här är en saga om det coola paret (just det känner jag kanske inte igen) som bestämmer sig för att skaffa ett barn. Det går inte alls så lätt som de tänkt sig och när det väl finns en unge i magen är det galet svårt att få ut honom. När Köttbullen väl är född tar han över parets liv totalt. Han har kolik och skriker sig igenom sina första månader (been there).Han äter dessutom upp all tid som paret tidigare haft så gott om:

Köttbullen var hungrig och åt upp mammans bröst. Sedan åt den upp de extra tjugo timmarna som paret förr haft i sitt dygn. Nu var det bara i genomsnitt sex till åtta timmar kvar och paret ojade sig ofta över hur de skulle hinna jobba, sova och gå ut. Fast det där med krogen kändes inte så intressant längre. Barnet åt upp det också – slurp! Så var det sociala livet borta.

När Köttbullen så blivit några månader verkar paret få ett rejält hjärnsläpp. De bestämmer sig nämligen för att skaffa sig ett barn till (been there,  även om vi inte direkt bestämde oss, det bara blev så, men vi vet ju hur barn blir till så…) och när Köttbullen är 1,5 år föds så Kanelbullen. Liten och söt som socker. Kanske kan mamman också äntligen få ett eget barn då Köttbullen mest bryr sig om sin pappa. (been there)

Med två små barn blir livet knappast lättare. Två barn känns konstigt nog som fem (been there) Mamman känner sig snart som vore hon närmare hundra år. Det hjälper inte ens att knapra antidepressiva (done that) och snart undrar både hon och pappan vart livet tog vägen.

Kicki Edgren Nyborgs historia är nattsvart, men väldigt, väldigt rolig. Ingenting att köpa till nyblivna föräldrar, men kanske för dem som  varit med ett tag. Eftersom jag själv har två grabbar med bara knappt 16 månaders mellanrum förstår jag verkligen att frustrationen inte handlar om bristande kärlek. Det är ”bara” det att livet förändras så snabbt när det dyker upp två barn nästan samtidigt. Nu har vi sådan tur att våra bullar inte bråkar som Kickis bullar tycks göra. Våra är bästa brorsor och det gör det hela lite lättare. Nu börjar jag tycka att vi var supersmarta som körde på så snabbt, men vägen till någorlunda sinnesro har varit lång.

Jag är glad att Satungsverserna getts ut då Kicki Edgren Nyborg sätter ord på det känsliga och kanske lite förbjudna. Hon vågar säga att det inte alltid är fantastiskt att vara förälder trots att barnen självklart är det bästa man har. Boken är dessutom illustrerad av författaren och just bilderna bjuder på en hel rad asgarv. Underbara!

I dagens GP fanns en lång artikel om Kicki och det var därför jag kom att tänka på boken. Egentligen tänker jag på henne varje gång jag tittar på hennes tavlor, men som så många andra är det bara på Facebook jag ser henne. Om ni känner igen det här inlägget är det för att delar av det publicerades på min gamla blogg i samband med att boken gavs ut i april 2010.

Läs också:

Att våga skriva det man tänker

Kan man vara både Dyngkåt och hur helig som helst undrar Mia Skäringer med all rätta. Hur ska en riktig kvinna vara? Krönikorna som tidigare publicerats i mama behandlar allt från tonårssex till graviditetsoro. Skäringer är brutalt ärlig och totalt självutlämnande utan att för dem skull bli smetigt sentimental en enda sekund. Hon berättar hur hon sökt kärlek och bekräftelse, hur hennes anorektiska jag gav henne mer status än hennes mulliga, hur hon vågade lämna sin man och flytta ihop med en ny på samma lilla ö i Göteborgs skärgård, hur hemskt det är att tvingas vara utan sina barn, men hur viktigt det ändå är att leva ärligt.

Förutom krönikorna finns inlägg från Mia Skäringers två korta, men intensiva bloggperioder. Här finns en annan, lugnare och mer vardaglig ton. Varje ord är kanske inte lika genomtänkt, allt är inte chockerande, men allt är fortfarande ärligt och personligt. Inga glassiga beskrivningar av familjelivet och garanterat pumpsfritt.

Jag tycker ännu mer om Mia Skäringer efter att ha läst den här boken. En del av mig tycker synd om henne för allt hon gått igenom, men mest känner jag en stor beundran för hennes sätt att tackla livet. Hon lever fullt ut på gott och ont. Hon vågar skriva att hon inte alltid är en perfekt mamma eller en perfekt sambo och inte heller en perfekt dotter. Hon vågar skriva att det är okej. Det är okej att inte vara perfekt och att inte fixa att hålla hundra bollar i luften. Hon påpekar det självklara, att mammor också är människor. Ytan borde inte vara viktigast, men tyvärr är de det allt för ofta.

Nu slukade jag boken på några korta timmar och det är egentligen synd. Jag tror att den egentligen ska avnjutas i små portioner så att det finns tid för reflektion. Jag kommer att återkomma till boken igen, den saken är klar.

Dyngkåt och hur helig som helst är en av de böcker som ingår i Månpockets marsutgivning. Läs den du också!

Originalinlägget publicerade av Lilla O 2010-03-12

Läs också:

Säg hej till queer-mum

Nä, vi måste helt enkelt fimpa alla könsroller. Börja om från scratch. Samarbeta istället för att motarbeta.

Det är inte “tjejerna” mot “killarna”.

Det är inte vi mot dom.

Vi måste alla bli lite mer queer.

Och då menar jag inte att vi måste sätta på oss lösballar och uteslutande skaffa familj på barnkliniker i Köpenhamn. Queer är en inställning. Ingenting är givet. Invanda mönster rivs ner och allt får utropstecken efter sig.

Ann Söderlund har rätt. Vi kan inte fortsätta att hämnas genom att bli precis lika hemska som dem vi vill hämnas på. En persons otrohet försvinner inte för att den andre hämnas. I sin bok Men vi knullar ju ändå inte försöker hon hitta andra sätt att leva livet som gifta. Ett kärnfamiljsliv utan könsrollernas begränsande strypkoppel.

Jag önskar att jag kunde släppa och på många sätt har jag nog gjort det. Jag är inte queer-mum riktigt ännu, men jag jobbar på det. Det låter lockande, men när jag går omkring i mitt kaotiska hem önskar jag mig inte sällan en hemmafru som kunde ordna upp allt. Hur får vi livet att fungera utan den där hemmafrun, eller Rut som kommer springande? Hur ska vi nå livets mitt utan att vara helt slutkörda?

Annika Anna-livet som Ann ironiserar över lockar mig inte heller speciellt mycket. Tala om strypkoppel. Däremot skulle jag gärna ingå i en syjunta med bitterfittorna. Det är nog lite så vi låter ibland både jag och mina vänner, som riktigt rejäla bitterfittor. Någonstans måste man få spy ur all frustration och vilka kan ta det bättre än de bästa tjejkompisarna?

Kanske skulle man löpa hela linan ut och bli lesbisk, som Söderlund funderar på. Den perfekte partnern kanske inte kan vara man? Men hur gör man då slut med sin partner om hon också är ens bästa tjejkompis.

Ann Söderlund har skrivit en på många sätt läsvärd bok. Ibland är det bara roligt, men det är väl egentligen inte så bara. Känn igen manstyperna, bullmammetest, tecken på att du börjar bli en desperat hemmafru är rätt kul och jag följer gärna emd Söderlund på både loppis och skolavslutning.

Titeln Men vi knullar ju ändå inte är klockren. Vad spelar det egentligen för roll om vi har ett fulfritt hem och det perfekta jobbet om vi inte hinner med närheten. Under småbarnsåren står livet på många sätt på paus, men visst handlar det mycket om prioriteringar.

Just nu hinner jag med mig själv rätt hyfsat, till och med mina vänner får en glimt av mig ibland, jobbet funkar bra, ungarna ser jag ofta, men maken han får hålla tillgodo med den lilla tid som blir över när alla andra fått sitt. Vi pratar alltid om att vi måste omprioritera, ibland lyckas vi, men långt ifrån alltid.  Istället drar vi omkring i våra hängiga underkläder och försöker hålla oss vid liv.

Vill du läsa något lättsamt, men ändå tänkvärt? Något roligt, men samtidigt spännande? Något ytligt, men ändå djupsinnigt? Läs den här då!

Läs också:

Min demokratiska rättighet

Henrik Wallgren skrev igår om Sverigedemokraterna i GP:s bilaga Två Dagar. Krönikan som bar namnet Sverigedemokraterna sårar mig djupt väckte starka reaktioner. Wallgren säger själv att han självklart accepterar att SD nu finns i Riksdagen men att han definitivt inte respekterar dem. Jag håller med om att det är omöjligt att respektera intolerans och dessutom är det min demokratiska rättighet att tycka vad jag vill om partierna i Sveriges Riksdag. Så här säger Wallgren:

Invandrarpolitiken finns all anledning att prata om. Men att prata generellt om två miljoner människor, där de allra flesta jobbar och betalar skatt i det här landet, som om att det är ett enda problem är lika dumt som att prata om att alla Sverigedemokrater som en enda grupp. Det leder inte till någonting.

Integration, det är där problemet ligger. Sverige har stora integrationsproblem. Att utifrån det förespråka att stänga gränserna är bara dumt. Att motsätta sig att familjer återförenas är grymt. Sverige är inte en liten isolerad enhet utan en del av en större värld. Vi kan inte klara oss utan andra hur gärna Jimmie och grabbarna skulle vilja.

Kostnader ja, det är kronor och ören som är viktiga tydligen. Inte människor. Och inte heller de pengar som invandrare faktiskt drar in till stadskassan. Vad kostar egentligen en man?

Som tur är finns det ännu hopp för Moder Svea. Som Henrik Wallgren säger:

Älska Sverige mest när hon förtjänar det minst för då behöver hon det bäst. Låt er inte luras ner i hatets återvändsgränd.

Läs också:

Hur man botar en fanatiker

Oz_omslag-stor

Amos Oz lilla skrift Hur man botar en fanatiker delas i år ut till alla elever i år 2 på gymnasiet av Teskedsorden. En liten bok med stort innehåll. Viktigt innehåll som dessutom presenteras på ett ganska lättsamt och roligt sätt. Det här är det första jag läst av Amos Oz och den gav definitivt mersmak.

Hur uppstår fanatism?

Hur är egentligen en fanatiker?

Kan en sådan människa förändras?

Är vi fanatiker lite till mans?

Hur botar man i så fall sin egen fanatism?

Detta är frågor som Oz försöker besvara i boken. Möjligen kommer jag att avslöja lite väl mycket, så om du ska läsa den själv kanske du ska skumma resten. ;-)

Hur uppstår fanatism? Svaret är att den alltid funnits, ”fanatism är äldre än islam, äldre än kristendom, äldre än judendomen, äldre än någon stat eller regering eller politiskt system, äldre än någon ideologi eller religion i världen. [...]Det handlar om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism. Mellan fanatism och pluralism. Mellan fanatism och tolerans.”

Fanatism är alltså motsatsen till pragmatism, pluralism och tolerans. Oz menar också att en fanatiker kan kännas igen genom sin brist på fantasi och humor. Det finns en väldigt talande historia i boken om taxichauffören som säger till Oz vän Sammy Michael  att den enda lösningen på konflikten i Israel/Palestina är att döda alla araber. Lite som när anhängare till SD menar att lösningen på alla problem i Sverige är att på något magiskt vis ta bort alla invandrare. Sammy väljer att bemöta chaufförens argument på ett insiktsfullt sätt. Han frågar:”Och vem hade du tänkt skulle döda alla araber?” Chauffören säger då att det är de israeliska judarna som måste göra det. Sammy undrar då igen vem som ska gära det, polisen, armén eller kanske ska de dela lika. Alla judar kan döda ett antal så att det blir rättvist.

”Okej anta att ni blir anvisad ett visst hyreshus i Haifa och ni knackar på hos den ene efter den andre eller ringer på dörren och frågar: ‘Förlåt, min herre eller förlåt, frun, råkar ni vara arab?’ och om de är det så skjuter du.”

Han fortsätter sedan att fråga chauffören om han skulle kunna tänka sig att även skjuta skrikande spädbarn om de råkar vara araber. Detta vill han självklart inte utan grymtar något om att Sammy är grym. Oz kontaterar i anslutning till historien att detta sätt att försöka ingjuta lite fantasi hos människor kanske kan bota fanatism. Han har inte stort hopp om det, men visst kan det vara en möjlighet.

Ett annat sätt att känna igen en fanatiker är att han eller hon bryr sig väldigt mycket om dig. Så mycket att han eller hon verkligen vill öppna dina ögon och få dig att förstå hur lite du förstår av världen. Hans eller hennes förenklade och fanatiska värld. Fanatiker drivs nämligen av önskan att skapa en bättre värld om än på ett väldigt konstigt sätt.

Förmågan att leva sig in i en annans människas liv att känna empati för andra är en förutsättning för att bota en fanatiker. Om du sett världen och träffat människor med andra erfarenheter är det svårare att vara fanatiker. Då minskar också rädslan för det okända och behovet av att klumpa ihop andra människor i grupper av ”invandrare”, ”muslimer” osv. Att leva sig in i andra människors situationer och faktiskt vara empatisk är något som alla inte kan, men som alla förhoppningsvis kan lära sig.

Oz menar att det handlar om en strid mellan ”dem som tror att rättvisa, vad de än menar med ordet rättvisa, är viktigare än  livet, och dem av oss som tror att själva livet går före många andra värden, övertygelser eller religioner.”

Är vi alla fanatiker lite till mans? Det tror jag definitivt och Majgull Axelsson skriver i det tänkvärda förordet: ”De flesta av oss har väl någon period i vårt liv då vi är fanatiskt övertygade om det ena och det andra.[...] Då vet vi att vi har rätt och alla de som inte vet samma sak har fullständigt fel.” Det gäller dock att mogna och blanda det svarta och vita lite för att få fram gråskalorna.

Jag hoppas att alla gymnasielever i årskurs 2 verkligen får ta del av den här boken och jag hoppas också att lärare runt om i landet tar tillfället i akt att diskutera fenomenet fanatism. Det finns en lärarhandledning till boken och jag ska se till att få tag på den och skriva några rader i ett annat inlägg.

Här kan du ladda ner Hur man botar en fanatiker inläst/uppläst av Jonas Karlsson.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-18 Dags att köra det i repris då Amos Oz brukar nämnas i försnacket till Nobelpriset. Kanske är det dags i år och då vill jag ju gärna ha ett inlägg att länka till.

Läs också: