Category Archives: Essäer & Krönikor

Det är natten

13074887_o_1

I sin korta, men innehållsrika essä Det är natten, med underrubriken Författaren och den som skriver, funderar Karolina Ramqvist kring författarens kontroll över och förhållande till texten. Redan i inledningen slår hon fast att det är ”omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit”. Essän handlar sedan om hur hon kämpar för att faktiskt lyckas göra det.

Ett annat dilemma är att faktiskt hinna skriva och att kunna se lägenheten som en arbetsplats. Att inte störas av smulor och stök, sådant som hör småbarnstiden till. Ramqvist skriver om hur hon under de fyra år sedan sonen föddes har skrivit två romaner och hur den roman hon trodde hon skulle skriva, den om otrohet, inte blivit av ännu.

Under läsningen av den text som Ramqvist skrivit, får vi läsa om hur en text kommer till. Den som hon ska använda för att komma undan samtalen och intervjuerna om skrivande. De som hon inte vet hur hon ska hantera. Hon svarar på frågor som brukar överrumpla henne, som ”Varför skriver du?” och beskriver hur den första bok hon skrev ödelade hennes liv. Det är stora ord, stor dramatik, men samtidigt en distanserad stillsamhet, som fyller sidorna. Jag tycker mycket om det.

I helgen ska jag lyssna till en rad författare som talar om sina böcker och jag ser fram emot det. Ännu mer spännande blir det dock om de faktiskt förflyttar sig från de konkreta boksidorna, till det mer allmängiltiga. Samtalen på just Stockholm Literature brukar vara intressanta. Klart är dock att jag i år kommer att ha Karolina Ramqvists ord i bakhuvudet och fundera över hur författarna på scenen har förberett sig för sina framträdanden.

Läs också:

TED-talk i bokform

static.squarespace.com

Idag skriver jag om Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists, en bearbetning av hennes TED-talk med samma titel. Du hittar textenKulturkollo, där vi kör politiskt tema den här helgen med tanke på morgondagens val.

Kika gärna in!

Läs också:

Rätt tråkigt om läsning

1938073053

More baths, less talkning är Nick Hirnbys krönikesamling där han berättar om böcker han köpt och böcker han läst. Ibland mycket trevligt, ibland småtrevligt och ibland riktigt segt. Vissa krönikor, som den om Muriel Sparks gillar jag skarpt, men det är en ojämn samling herr Hornby bjuder på.

Att börja göra månadssammanställningar som talar om vilka böcker jag köpt och vilka jag läst tror jag ändå att jag ska ta efter. Det ramar in läsningen bra. För övrigt önskar jag att Hornby läste mer aktuell skönlitteratur och lite mindre facklitteratur. Dessutom önskar jag att han skrev färre krönikor så att det snart blir en skönlitterär bok. Det här var nämligen ganska så tråkigt.

Läs också:

Intensiv, mer intensiv, Fredrik Backman

9789137138145-1

Det finns många ord som kan användas för att beskriva Fredrik Backman, men lagom är knappast ett av dem. I boken Saker min son behöver veta om världen skriver Backman längre kåserier till sin son och varvar med korta iakttagelser från sitt liv, ofta i form av en dialog med sin fru. En fru som för övrigt verkar helt underbar. Det är de här korta betraktelserna som jag gillar bäst. Kanske för att de känns minst pretentiösa eller för att de liknar Backmans blogg.

De första 60 sidorna skrattar jag högt för mig själv. Sedan blev det lite för mycket av det goda. Om jag ska vara efterklok skulle jag jag säga att jag inte borde ha läst boken så snabbt. Den hade mått bra av att konsumeras i mindre tuggor. Då hade jag kanske skrattat mig igenom hela boken.

Fredrik Backman är roligt, det är han verkligen, men han är också extremt intensiv. Han språk är ordrikt och ibland blir jag nästan utmattad under läsningen. En bra bok som hade blivit bättre om jag inte haft så jäkla bråttom.

Klart är att Backman kan förmedla känslor. Som nybliven förälder tror jag att läsningen bjuder på mycket igenkänning och en hel del skratt. Det handlar om den överraskande och gränslösa kärleken till ett barn. Om ett liv i förändring och om alla mer eller mindre pinsamma saker som barnets far kommer att göra senare i livet.

Läsvärt? Definitivt! Ta en paus ibland bara och andas.

Läs också:

Bodil som utomstående betraktare

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag handlar om en författare. Författaren vill lämna staden hon bor i, den hemska franska staden som hon aldrig egentligen tyckt om. Jag undrar vilken det är. Tittar på kartan över landet med den hemska presidenten och funderar på om hon stannat kvar i samma del av landet. Om staden vid Atlanten är en stad i norra Frankrike. Kanske Caen. Men vet ni, det spelar egentligen ingen roll, men det är trevligt att fundera.

Liksom författaren själv funderar över om det verkligen är så mycket bättre i det Stockholm som inte riktigt är som förut. Hon verkar inte sakna lägenheten i staden vid Atlanten något vidare, men allt fransk är knappast dåligt och allt svenskt bra. På båda ställen är hon en utomstående betraktare och däri ligger kanske själva storheten.

Det är Bodil Malmsten som skriver, men efter att ha sett henne i Babel är jag tämligen övertygad om att jaget inte riktigt är hon. Mer hon som Bodil kanske vill vara, eller inte vill vara. Det spelar egentligen inte heller någon roll. Huvudsaken är att författaren till Loggböckerna och författaren i Loggböckerna är överens och det verkar de vara.

De är överens om att världen är konstig. Inte bara Frankrike, inte bara Sverige, utan världen. Vems fel är det? Kanske är det allas fel för att vi accepterar så mycket. Ifrågasätter för lite. Accepterar att vården blir sämre och sämre i Sverige. Ifrågasätter inte anledningen till det. I Sverige finns ingen fransk granne. Han är ganska uppfriskande den franske grannen i staden som författaren lämnar. Och grym på byråkrati. I Stockholm finns han inte, men han skulle behövas.

Den svenska byråkratin är nämligen minst lika krånglig. Men få ifrågasätter. Det är som om varenda svensk blivit helt avtrubbad. Kanske för att vi har Fredrik Reinfeldt, som ser så snäll ut och inte Nicolas Sarkozy som det kanske är naturligare att protestera mot. Att säga hemska saker om Sarkozy funkar bra i fransk media. Inte konstigt kanske, då ha  själv inte drar sig för att säga att Zapatero är dum i huvudet, eller Obama charmig, men oerfaren. Man säger det man tänker och inte mer med det.

”Vem kan vigla upp folk?”, undrar hon.

”Två tusen jobb kan försvinna på Posten.

Men ägarna kan se fram emot en miljardutdelning.”

Det är likadant överallt, dags för folkuppror, men vem ska vigla upp folket, inte jag, var och en får vigla upp sig själv eller vingla vidare bäst den kan.

Jag vill vända upp och ner på ägare, chefer och styrelsemedlemmar, överallt där de härjar med sin girighet, jag vill ruska miljonerna ur dem, låsa in dem på långvården och låta dem under plågor falla ifrån.

Verkar jag arg

Jag är arg men inte tillräckligt arg.

Onödigt arg?

Nej.

Jag är nödvändigt arg.

För hela det svenska folkets ställföreträdande och på denna plats

utagerande arg.

 

Jag tycker så mycket om Bodil Malmsten. Kanske för att hon vågar tala om nakna kejsare. Skriva om det som är så självklart, men som få reflekterar över. Vassa iakttagelser varvas med lite mer galna avsnitt, som de om familjen Tejp. Och så stackars Edvard i boken som inte riktigt verkar vilja bli skriven, men som hon ändå måste skriva, då alternativet är värre:

Varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram.

Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans.

 

Formen för Loggböckerna tilltalar mig. Malmsten blandar och ger och jag tycker om varje ord. Jag fnissar ibland, förfasas lika ofta och blir nästan lika förbannad som författaren själv över hur det egentligen står till. Jag tänker på något hon sa i sitt vinterprogram förra året. Om vår rädsla som hon kallade ”tänk om alla gör så” som får vansinniga konsekvenser. Som när en gammal dam ska utvisas till ett land där hon inte har några släktingar. Detta trots att hon är över 90 och senil. Då finns ändå rädslan där. Rätt ska vara rätt, för tänk om alla skulle göra som hon. Tänk om alla fick stanna kvar här på oriktiga grunder. Tänk om det skulle bildas långa köer vid våra gränser av 90-åriga, senila damer. Hur skulle det se ut?

Läs och njut säger jag bara. Det finns få som är vassare än Bodil Malmsten.


Läs också:

Otroligt befriande läsning

Vilken helt fantastiskt underbar bok Avig Maria är och vilken modig, stark och inte minst ärlig människa Mia Skäringer är som vågat skriva den. Jag var helt känslomässigt utpumpad efter läsningen och har behövt lite tid att återhämta mig. Trots att det är en total hyllning jag vill skriva är det långt ifrån enkelt att hitta ord för att beskriva det jagläst och det jag känner nu.

Egentligen saknar jag ord. Jag får därför låna några av författaren för att förhoppningsvis få fram lite av bokens storhet.

Efter att ha riktigt fulgråtit den här veckan fastnade jag för det här citatet i en text som handlar om att det inte borde anses svagt och fegt att gråta inför andra, att det istället kan vara bra och att både män och kvinnor borde våga göra det. Mia vågar, inför kvinnor. Jag vågar ibland och då skiter jag i om den som sitter i rummet har snopp elller snippa, men jag känner mig alltid pinsam och svag efteråt:

Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet.  I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte. Då trycker jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som dundrar in

 

Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med Mia Skäringer. Jag har inte haft någon tuff uppväxt, inte separerat och jag är inte heller varken speciellt rolig eller känd. Trots detta känner jag igen mig så mycket. Jag känner igen oron över att inte räcka till och att inte duga om man inte är på topp. När Mia skriver om ångesten över att svika sin publik och att hon istället för att ställa in föreställningar i tid kör fullständigt slut, gråter jag en skvätt.

Jag tänker på allt jag gör, som är roligt men som tillsammans blir för mycket. Jag tänker på de krav jag har på mig själv, som är högre än alla andras. Jag tänker på hur nöjd jag känner mig när jag lyckas bra med något och hur jag vill uppleva det gång på gång. Jag tänker på att jag då har svårt att säga nej och att det är de jag älskar mest som får stå tillbaka. De som får leva med mig stress och mina ångestattacker.

Liksom Fiktiviteter är jag helt klart lite kär i Mia Skäringer och jag uppmanar er alla att läsa hennes bok. Den är smart, modig, vacker, viktig och alldeles, alldeles underbar.

Läs också:

Saker att fixa till 2014

Jag läste exakt en mening i När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten innan jag var fast. Det är en sanslöst rolig bok. Förutsatt att du och gärna många i din omgivning har små barn, bor i förorten och fyller 40 inom en hyfsat snar framtid.

På temat ”hur hamnade jag egentligen här?” skriver hon med hög igenkänningsfaktor om sig själv, sina vänner och sin familj. Om ett liv som är som våra föräldrars, bara med fler accessorarer och leksaker. Historien börjar när hon fyller 40 och slutar samma dag. Efter festen backar hon ett år och beskriver sitt sista år med en trea i början. Ett år där hon kämpar för att nå samma mål som hon ville nå innan hon fyllde 30: att bli smal, snygg, rik och lycklig.

”De flesta av oss har två barn, underbara barn, en bil och snart en katt (istället för tredje barnet)” Ja, jag tackar. Jag skulle aldrig ha husdjur och nu börjar vi diskutera katt. Visserligen skulle jag aldrig ha barn eller flytta från stan heller, men precis som Gunilla har jag flyttat från mitt barndoms radhus, till stan och sedan tillbaka ut i obygden. Inte i något radhus dock, men med två bilar och lika många barn.

Är livet då så hemskt? Absolut inte och det är inte det boken går ut på heller. Istället skrattar jag ibland ofta både åt, men mest med Gunilla och hennes vänner. Samtidigt har hon också en poäng i att vi målar in oss i ett hörn. Stora hus innebär stora lån. Stora lån betyder stora amorteringar. Stora omkostnader betyder att vi har svårt att bara hoppa av. Vi har helt enkelt inte råd. Vi har inte råd att fortsätta drömma.

Jag vill fortsätta drömma. Det är svårt, men det kan inte vara omöjligt. Vi är väldigt måna om att inte fastna i den här fällan (men visst är vi snart fast) . Vi har dock inget flashigt hus, ett riktigt fruktansvärt kök och i alla fall en hejdlöst skruttig bil. Dessutom har ingen av oss någon karriär att tala om. Vi shoppar lite, går ut sällan men bränner väldigt mycket pengar på tid. Tid med barnen och tid för resor. Därmed inte sagt att vi inte fastat i det liv som jag skrattar åt i boken. Men inte helt ändå. Inte ännu. Jag kan fortfarande drömma om att göra något galet.

Hittade Gunilla Bergenstens blogg och hon befinner sig just nu i San Fransisco. De har lämnat radhuset i Eklanda och gett sig ut på äventyr. Blir man lyckligare av äventyr? Det får vi kanske veta i en kommande bok? Jag kommer helt klart att läsa allt Gunilla Bergensten skriver framöver!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-13

Lika bra att förbereda sig inför nästa kris direkt.

Läs också:

Min auditiva begränsning

Jag tycker att det verkar vara så mysigt att lyssna på ljudböcker, men då jag vet med mig att jag är riktigt dålig på att lyssna har jag undvikit formatet till stor del. Den senaste tiden har jag dock lyssnat på podversionen av en massa sommarprogram och trodde därför att jag var redo för något mer. Jag laddade därför ned en ljudbok i mobilen och körde igång. Boken jag valde var Mark Levengoods Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig och den stackars boken kom definitivt inte till sin rätt när den filtrerades genom mina öron.

Jag tyckte om boken, jag gillade Levengoods uppläsning, men jag har svårt att komma ihåg vad jag hört. Jag har nämligen en ovana att försvinna bort i mina egna tankar när jag lyssnar på någon annan. Det är därför jag alltid måste anteckna när jag lyssnar på ett föredrag. Inte för att jag någonsin kommer att titta i anteckningar, utan för att jag lyssnar bättre om jag gör något annat samtidigt. Att anteckna är då ett av de få accepterade sakerna att göra samtidigt som man lyssnar, men faktum är att det funkar lika bra att surfa på mobilen, eller bläddra i en tidning. Inte lika accepterat dock. Jag försöker tänka på det när en av mina elever sitter och pillar med mattekuber under mina genomgångar och inte bara bli förbannad.

En annan av mina elever läser vissa kurser på Barn- och fritidsprogrammet och han har just nu en uppgift som handlar om inlärningsstilar. Jag är definitivt visuell i första hand, men också kinestetisk. Jag läser gärna, men behöver också röra mig eller använda flash-cards för att komma ihåg saker.

Här kan du testa vilken inlärningstyp du är.

Men åter till Levengood. Hur gick det nog. Jo, efter att ha försökt lyssna och spola fram och tillbaka för att få någon ordning på vad jag egentligen läst gav jag upp. Istället fixade jag en riktig bok och läste den. Först då kom jag ihåg vad det egentligen var som hände i boken. Efter att bara ha lyssnat skulle jag nämligen inte ha kunnat återge någonting alls.

Nu fick jag mer koll på trötta och konserverade arkeologer,  en något speciell iakttagelse av Bibbi Andersson, alligatorn som borde käka pensionärer och rökande vietnameser. Jag gillar nämligen Mark Levengoods finurliga små iakttagelser, så länge jag läser dem. Lite väl korta iakttagelser ibland möjligen och kanske var det därför mina tankar flög iväg efter ett kapitel istället för att följa med till nästa.

Du får i alla fall en trevlig stund med Mark Levengood i Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig och om du gillar ljudböcker så är han dessutom en trevlig uppläsare.

Läs också:

Jag älskar mina barn men…

Året var 1994 och jag kan tänka mig att september just hade börjat. För första gången tog jag bussen ut till Pedagogen i Mölndal och att säga att jag var nervös är en rejäl underdrift. Jag skulle börja min lärarutbildning och jag kände absolut ingen. Utanför huvudingången träffade jag en glad, pigg och ganska liten tjej och jag fick sällskap den dagen och många efter det. Vi pluggade, drack vin, repeterade spexföreställningar, var på spexfester och höll kontakten i ganska många år. Mina väggar pryds fortfarande av hennes fantastiska tavlor.

För drygt fem år sedan fick hon sitt första barn och några månader därefter kom mitt. Vi sågs några gånger med två hysteriskt skrikande ungar, vi flyttade ut på landet och bara några månader senare var jag gravid igen. Ärligt talat minns jag inte mycket av 2006, inte av 2007 heller. När jag blev gravid i februari ammade jag fortfarande och jag var helt slutkörd. Storebror sov lite och skrek desto mer. Han hatade sin vagn och ville inte alls vara någon väluppfostrad unge då vi träffade andra. Jag saknade Majorna och var allt annat än nöjd med livet. Föräldraledighet var inte alls min grej.

Den våren bytte jag blöjor och spydde. Ungefär så. Under några månader arbetade jag och nästan varje dag stannade jag bilen och spydde på väg till jobbet. Annars mådde jag rätt bra och jag njöt verkligen av att få leva vuxenliv ett kort tag.

Så kom då Lillebror i november. Snabbt, kvickt och lätt. De två första veckorna var han en mönsterbebis och jag trodde verkligen att vi fått en sådan där unge som alla talade om. En som sov. Det hade vi inte. Snart förvandlades han till en monsterbebis. Han började skrika och han skrek och skrek och skrek. Vi prövade allt. Jag levde på gurka och hönökaka. Vi gav den lille mjölkfritt tillägg som han raskt spottade ut. Vi gungade, promenerade, bar och grät.

Jag ringde min vän, som också var gravid med sitt andra barn och hon tipsade om akupunktur. Grabbarnas kusin hade också prövat det som liten och vi bestämde oss för att testa. Nu minskade skrikandet från 12-15 h till 5-6 ungefär. Inte slutade det när han blev tre månader heller. Egentligen började det inte bli bättre förrän han åt riktig mat.

Många gånger svor jag över hur förbannat korkade vi varit som fått två barn så tätt. Nu funkar det bra och det är underbart att se hur mycket de två grabbarna älskar varandra. Visserligen älskar de att bråka också, men se det är en annan historia.

Vad vill jag nu med inlägget? Berätta att jag borde hållit bättre kontakt med min gamla vän. Vår situation var nämligen väldigt lik har jag insett efter att ha läst boken som hon skrivit om småbarnshelvetet. Boken heter Satungsverserna och hon heter Kicki Edgren Nyborg.

Det börjar med kärlek och bebisdrömmar, och slutar med tinnitus, utmattningssyndrom och för tidigt åldrande. Välkommen till småbarnshelvetet en plats de flesta föräldrar någon gång besökt.

Det här är en saga om det coola paret (just det känner jag kanske inte igen) som bestämmer sig för att skaffa ett barn. Det går inte alls så lätt som de tänkt sig och när det väl finns en unge i magen är det galet svårt att få ut honom. När Köttbullen väl är född tar han över parets liv totalt. Han har kolik och skriker sig igenom sina första månader (been there).Han äter dessutom upp all tid som paret tidigare haft så gott om:

Köttbullen var hungrig och åt upp mammans bröst. Sedan åt den upp de extra tjugo timmarna som paret förr haft i sitt dygn. Nu var det bara i genomsnitt sex till åtta timmar kvar och paret ojade sig ofta över hur de skulle hinna jobba, sova och gå ut. Fast det där med krogen kändes inte så intressant längre. Barnet åt upp det också – slurp! Så var det sociala livet borta.

När Köttbullen så blivit några månader verkar paret få ett rejält hjärnsläpp. De bestämmer sig nämligen för att skaffa sig ett barn till (been there,  även om vi inte direkt bestämde oss, det bara blev så, men vi vet ju hur barn blir till så…) och när Köttbullen är 1,5 år föds så Kanelbullen. Liten och söt som socker. Kanske kan mamman också äntligen få ett eget barn då Köttbullen mest bryr sig om sin pappa. (been there)

Med två små barn blir livet knappast lättare. Två barn känns konstigt nog som fem (been there) Mamman känner sig snart som vore hon närmare hundra år. Det hjälper inte ens att knapra antidepressiva (done that) och snart undrar både hon och pappan vart livet tog vägen.

Kicki Edgren Nyborgs historia är nattsvart, men väldigt, väldigt rolig. Ingenting att köpa till nyblivna föräldrar, men kanske för dem som  varit med ett tag. Eftersom jag själv har två grabbar med bara knappt 16 månaders mellanrum förstår jag verkligen att frustrationen inte handlar om bristande kärlek. Det är ”bara” det att livet förändras så snabbt när det dyker upp två barn nästan samtidigt. Nu har vi sådan tur att våra bullar inte bråkar som Kickis bullar tycks göra. Våra är bästa brorsor och det gör det hela lite lättare. Nu börjar jag tycka att vi var supersmarta som körde på så snabbt, men vägen till någorlunda sinnesro har varit lång.

Jag är glad att Satungsverserna getts ut då Kicki Edgren Nyborg sätter ord på det känsliga och kanske lite förbjudna. Hon vågar säga att det inte alltid är fantastiskt att vara förälder trots att barnen självklart är det bästa man har. Boken är dessutom illustrerad av författaren och just bilderna bjuder på en hel rad asgarv. Underbara!

I dagens GP fanns en lång artikel om Kicki och det var därför jag kom att tänka på boken. Egentligen tänker jag på henne varje gång jag tittar på hennes tavlor, men som så många andra är det bara på Facebook jag ser henne. Om ni känner igen det här inlägget är det för att delar av det publicerades på min gamla blogg i samband med att boken gavs ut i april 2010.

Läs också:

Att våga skriva det man tänker

Kan man vara både Dyngkåt och hur helig som helst undrar Mia Skäringer med all rätta. Hur ska en riktig kvinna vara? Krönikorna som tidigare publicerats i mama behandlar allt från tonårssex till graviditetsoro. Skäringer är brutalt ärlig och totalt självutlämnande utan att för dem skull bli smetigt sentimental en enda sekund. Hon berättar hur hon sökt kärlek och bekräftelse, hur hennes anorektiska jag gav henne mer status än hennes mulliga, hur hon vågade lämna sin man och flytta ihop med en ny på samma lilla ö i Göteborgs skärgård, hur hemskt det är att tvingas vara utan sina barn, men hur viktigt det ändå är att leva ärligt.

Förutom krönikorna finns inlägg från Mia Skäringers två korta, men intensiva bloggperioder. Här finns en annan, lugnare och mer vardaglig ton. Varje ord är kanske inte lika genomtänkt, allt är inte chockerande, men allt är fortfarande ärligt och personligt. Inga glassiga beskrivningar av familjelivet och garanterat pumpsfritt.

Jag tycker ännu mer om Mia Skäringer efter att ha läst den här boken. En del av mig tycker synd om henne för allt hon gått igenom, men mest känner jag en stor beundran för hennes sätt att tackla livet. Hon lever fullt ut på gott och ont. Hon vågar skriva att hon inte alltid är en perfekt mamma eller en perfekt sambo och inte heller en perfekt dotter. Hon vågar skriva att det är okej. Det är okej att inte vara perfekt och att inte fixa att hålla hundra bollar i luften. Hon påpekar det självklara, att mammor också är människor. Ytan borde inte vara viktigast, men tyvärr är de det allt för ofta.

Nu slukade jag boken på några korta timmar och det är egentligen synd. Jag tror att den egentligen ska avnjutas i små portioner så att det finns tid för reflektion. Jag kommer att återkomma till boken igen, den saken är klar.

Dyngkåt och hur helig som helst är en av de böcker som ingår i Månpockets marsutgivning. Läs den du också!

Originalinlägget publicerade av Lilla O 2010-03-12

Läs också:

« Older Entries