Eventuellt prisade deckare

 

Det ska delas ut priser till bästa svenska och översatta deckare och som vanligt är det Svenska Deckarakademin som gjort urvalet.  Fem böcker är nominerade i varje klass och den 19 november avslöjas vinnarna.

De nominerade svenska deckarna är:

Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54 (Damm)
Arne Dahl: Viskleken (Bonniers)
Lars Kepler: Eldvittnet (Bonniers)
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram bokförlag)
Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget)

 

Alfredssons och Ohlssons böcker har jag läst och gillat. Koppel läser jag gärna, Dahl var längesedan jag läste och Kepler klarar jag mig utan.

De nominerade översatta deckarna är:

Belinda Bauer: Mörk jord (Modernista)

Deon Meyer: Tretton timmar (Weler förlag)

Denise Mina: Getingsommar (Minotaur)

Peter Temple: Sanning (Kabusa)

Domingo Villar : Nattens mörka toner (Ekholm & Tegebjer)

 

Bauers bok ligger hemma och väntar på att blir läst. Verkar bra! Meyer har jag läst en halv bok av och gav sedan upp, osäker på om han kommer att få en andra chans.  Då behöver jag ett bra argument. Riktigt bra. Mina var det länge sedan jag läste, så det kanske är dags igen. Temple har jag faktiskt aldrig läst något av. Inte heller av Villar.

De flesta år delas det också ut ett debutantpris, men jag känner att jag vet alldeles för lite för att kunna föreslå någon kandidat här.

Vilka är dina deckarfavoriter bland årets utgivning?

 

Läs också:

Hur kan världen förändras?

I Pakistan går en flicka upp på natten för att titta på några falkar, vackra och fascinerande fåglar. En manlig släkting märker att hon varit ute och ser henne alldeles för nära de män som äger fåglarna. Flickan är tolv år, men den här natten tar hennes liv slut. För att familjens heder ska återtas måste hon straffas och straffet är döden.

I Dubai finns hennes äldste bror. Han kallas hem för att vara med och verkställa systerns straff. För honom är detta inte ett riktigt beslut. Han ifrågasätter om Allah verkligen tycker att det är ett riktigt beslut. Han ifrågasätter att det verkligen finns någonting i Koranen som säger att det är ett riktigt beslut.

Hur kommer då Ellen Elg in i historien? Hon träffar egentligen bara brodern, då han är hennes och hennes familjs chaufför under en ökenresa i Dubai. De befinner sig i landet då hennes man fått ett bra jobb där. För en gångs skull är det inte Ellens liv eller yrke som styr familjen, men någon passiv hemmafru tänker hon knappast bli.

I öknen blir Ellen och chauffören vittne till en misshandel. Minneskortet med filmsnutten med misshandeln lovar Ellen förstöra, men självklart gör hon inte det. Ellen är ju Ellen, kvinnan som lägger näsan i blöt närhelst hon kan. Det är det som gör henne till en mycket speciell hjältinna. Mannen som misshandlar visar sig vara en mäktig person och det är många som vill åt Ellen och hennes minneskort.

Karin Alfredssons böcker om läkaren Ellen Elg handlar om kvinnors situation i världen. De berättar om de många kvinnor som lever ett sämre liv bara för att de fötts som kvinnor. De som inte har makten att bestämma över sitt eget liv. De som inte har ett liv värt namnet.

Pojken i hiss 54 är den femte boken i serien och kan läsas fristående. Jag tycker dock att du ska börja från början, då det är en mycket läsvärd serie. Jag måste dock säga att den här boken tillhör seriens höjdpunkter så här långt. Det är en spännande och gripande historia om en rad kvinnor som lever liv som jag knappast avundas. Den här boken är mer av en roman än de tidigare i serien som haft en tydligare deckarintrig. Jag gillar det skarpt.

Läs också:

Vad vet en kanin?

Titeln på Christoffer Carlssons nya bok är skum, men bra. Den heter Den enöga kaninen och det tar en bra stund innan jag fattar varför boken heter så. Den enögda kaninen kan vara historiens visaste personlighet. Eller så är det hans ägare som är det. Svårt att veta.

Det jag vet är att Dalen är ett läskigt ställe. Ett litet samhälle som alla andra små samhällen i Sverige. Ett samhälle som kan ge vem som helst klaustrofobiska känslor. Ändå stannar många kvar. De tänker flytta för att studera på andra ställen, men de flesta blir kvar.

En av dem som lämnat Dalen är David Flygare (visst är det ett underbart namn?), men nu när det är sommar kommer han tillbaka. Han flyttar in i huset där hans föräldrar fortfarande bor och tar upp umgänget med sina gamla vänner. Allt är precis som förut, men ändå helt annorlunda.

Bästa vännen Lukas är den han umgås med mest, men även hans syster Alex är viktig för honom. Deras förhållande är dock hemligt och ska så bli. Att Lukas håller på med en massa skumma saker vet de båda, men att det gått så långt anar ingen. För att få pengar har Lukas dragit igång en inbrottsturné.

Till sin hjälp har han syskonen Julian och Justine (hej DHH), ett mycket annorlunda syskonpar som många tror lever som ett kärlekspar. Dessutom är vännerna Martin och Richard med i gänget. Den här sommaren har de hittat ett övergivet hus som ingen annan tycks känna till och där lever de livet, unga och odödliga som de är.

Inbrott, människor som försvinner, kaniner som avslöjar hemligheter. Det händer en hel del skumt i Dalen och polisen börjar luska i det hela. David får påhälsning av en mycket smart, men stressad kommissarie som vänder och vrider på allt han säger. Det är nu stämningen börjar bli riktigt otrevlig.

Det är stämningen som gör Den enögda kaninen så bra. För varje sida jag läser känns det mer och mer obehagligt. Jag får nästan svårt att andas när jag tänker på hur David måste känna sig och jag förstår inte att han klarar sig från att bryta ihop. Lojalitet mot gamla vänner, kombinerat med en rädsla för att åka fast, får honom att göra saker som kanske inte är så smarta. Det är spännande så att det räcker och blir över när kompisgänget närmar sig den oundvikliga undergången.

Vi vet redan från början att allt kommer att gå åt helvete. Däri ligger inte spänning, utan i det sätt Christoffer Carlsson bygger upp sin historia. Inga lösa trådar här, utan små, små perfekt hopfogade pusselbitar. Dessutom är språket väldigt bra, med kreativa metaforer som jag alltid varit svag för. Är det då en deckare? Kanske, då det handlar om brott som några poliser vill lösa. Samtidigt är det knappast en dussindeckare med trötta, kaffepimplande poliser i centrum.  Glesbygd noir kallar författaren själv det för, så varför inte göra det också. En bra bok är det oavsett vilken etikett vi väljer att sätta på den.

Den 23e september är det bokfrukost där Den enögda kaninen diskuteras. Då ska jag fråga författaren om den där kaninen.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Piratförlaget.

Andra om boken: Bokhora gillade som jag stämningen, liksom Bokmalen. Eli läser och skriver tycker om drivet i berättelsen och Fiktiviteter fascineras som jag av den där kaninen och dess ägare.

Läs också:

Sören är allt en trevlig prick

Jag har länge tänkt läsa Mats Ahlstedts göteborgsdeckare, men då jag inte lyckats hitta de två första delarna har jag inte gjort det. Att börja med del tre i en serie fungerar absolut inte för den här lätt neurotiska bokslukaren. När nu Kabusa ger ut Ahlstedts böcker i ny reviderad pocketupplaga infann sig då tillfället att följa poliserna i Göteborg med Sören Högström i spetsen.

Dödsängeln är den första boken i serien som nu hunnit bli fem böcker lång. Den kom ursprungligen ut 2005 och det märks ibland. Flera författare har kört liknande grepp de senaste åren, vilket betyder att Dödsängeln hade känts mycket mer nyskapande och unik om jag läst boken då den var ny. Detta till trots vill jag framhålla att boken fortfarande är en välskriven historia.

Huvudpersonerna arbetar på polishuset på Skånegatan i Göteborg. Den stora, dystra byggnaden med utsikt över den förr så pampiga arenan Nya Ullevi. Den som egentligen är äldre än Gamla Ullevi strax bredvid, där det förr stod en arena som var just gammal. Som göteborgare är det självklart extra kul att läsa böcker som utspelar sig i en bekant miljö och bland författare som skriver om Göteborg står sig Ahlstedt helt klart väl.

Sören Högström är en mycket mänsklig och lite väl stressad spaningsledare. Han lever med Pia och den treåriga dottern Angelica, kallad Ängeln. Ett bra äktenskap som dock tar stryk av att hans jobb tar allt för mycket av hans tid. Det här känns extra jobbigt för Sören, då hans förra äktenskap gick åt skogen med anledning av just jobbet. Säkert fanns det andra skäl, men jobbet var en viktig del av det hela.

Inte konstigt därför att Sören nu ifrågasätter sin fortsättning inom polisen. En klassisk polis i de mer moderna deckarna alltså. Mänsklig och mjuk, men ändå totalt engagerad i sitt  jobb och då en stenhård kille. Eller stenhård är nog faktiskt fel beskrivning  av Sören Högström som faktiskt är rätt fri från irriterande machotendenser. Det gillas.

Det jag inte gillar är att Ahlstedt lyckas ha ihjäl en fler personer och dessutom ska en innan det ens har gått 50 sidor. Lite överdrivet kan jag tycka. Historien i sig är rätt bra. En dressyrdomare blir skjuten, mannen som skjuter honom lyckas krocka med en älg och förs till sjukhuset med livshotande skador. Kanske hade han vaknat upp om det inte vore för att någon lyckas smita in till honom och kväva honom med en kudde.

Att mannen är torped står klart ganska snabbt. Han härleds till nynazistiska kretsar och finns i brottsregistret. Vem är det som lejt honom och vem är det som fortsätter att ta död på framstående män runt Göteborg? Det är vad Högström och hans team ska ta reda på. Till sin hjälp får de en ny kvinnlig polis, Fatima Wallinder, född i Somalia och ganska sent adopterad av ett svenskt läkarpar. Att vara både kvinna och afrikan är inte direkt lätt och hon har förflyttats från Skåne där hon upplevt sig trakasserad av flera manliga och fördomsfulla kollegor.

Jag gillar huvudpersonerna och jag gillar, med några undantag, hur historien fogas samman. Några saker hade jag velat fått förklarat lite mer, men det är en spännande och genomtänkt historia. Ahlstedt har ett effektivt och drivet språk som gör läsningen snabb och lätt. Ibland går det väl snabbt, men jag föredrar det framför sega tegelstenar där historien blabbas bort. Lite av en förstabok är Dödsängeln allt och polisernas privatliv får kanske lite väl mycket plats, men jag tycker ändå att balansen är rätt bra. En bok väl lärd att läsa och en serie jag helt klart kommer att fortsätta följa.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Kabusa Böcker.

 

Läs också:

Stryk, stryk, stryk för katten

Det är få böcker som behöver vara mer än 400 sidor. Väldigt få böcker. Hur många författar finns det inte som envisas med att skriva längre och längre böcker? Och hur många av dem finns inte inom deckargenren? Och hur många av dessa böcker blir bra tegelstenar? Inte jättemånga tyvärr. Det är som om de författare som blivit kända omger sig med folk som bara nickar och bockar, istället för bra och kunniga dito som säger till dem att stryka, stryka och sedan stryka lite till.

Elizabeth George tillhör dem som först skrev täta, tunna böcker och nu svävar ut i tegelstenar med hur många sega partier som helst. Tyvärr har min favorit Peter James fallit i samma fälla med sin femte bok om Roy Grace Dead tomorrow. Så synd, så synd, så synd. Historien finns där, en mycket bra sådan, men den är så utspädd att den försvinner bland alla ord. Jag orkar inte hålla energin uppe och är faktiskt på väg att ge upp boken helt en bit efter mitten. Då älskar jag ändå Roy Grace och det är väl kärleken till honom som gör att jag till slut läste ut boken igår, mer än tre veckor efter jag påbörjade den. Lite spännande blev det de sista 50 sidorna, men då var det så dags. Synd att en riktigt bra historia slarvades bort på det här sättet.

Huvudtemat i boken är organhandel. En tonårsflicka är svårt sjuk och behöver en ny lever, tre ungdomar som saknar organ hittas i havet utanför Brighton och vi får följa rumänska gatubarn och en tysk dam med ett tvivelaktigt företag. Några intressanta nya ledtrådar gällande Grace försvunna fru Sandy som han ska försöka få dödförklarad. Det är också trevligt att läsa om hans och Cleos nya liv och faktum är att till och med Norman är riktigt mänsklig. Tyvärr räcker det inte för att boken ska kännas riktigt läsvärd. Jag hoppas verkligen att detta är en mellanbok och att Peter James hittar stilen igen.

 

 

Läs också:

Galet spännande och välskrivet

 

Tidigare i år läste jag In the woods av Tana French, en riktigt bra bok där Cassie Maddox introduceras. Andra boken av French läste jag under semestern och förutom att översättningen ibland störde var jag helt uppfylld av denna spännande och välskrivna historia. Maken läste den också och var lika förtjust han.

Okänt offer är bokens svenska titel. På engelska heter den The Likeness och båda titlarna funkar. Nu har jag beställt bok tre Faithful Place och Tana French räknas nu helt klart till mina favoritförfattare.

Det börjar ganska traditionellt med att en ung kvinna hittas död. Hon har blivit knivskuren och troligen mördad. En vanlig deckare alltså? Knappast.

Offret heter Lexie Madison och det konstiga med henne är dels att hon ser precis ut som Cassie Maddox, men ännu konstigare är att hon inte finns. Lexi Madison är nämligen uppfunnen av Cassie och hennes kollega Frank Mackey. Lexi var Cassies alterego under ett fall då hon infiltrerade en knarkliga på University Collage Dublin.

Osannolikt, definitivt, men så himla trovärdigt ändå konstigt nog. Självklart lockas Cassie att än en gång bli Lexi och försöka ta reda på vem som är mördaren. De fyra studenter hon bott med luras att tro att Lexi inte är död, bara svårt skadad och ganska snart kan hon återvända till huset i byn Glenskehy.

Huset Lexi bor i ägs av Daniel March. Han har ärvt det av en äldre släkting, som knappast var populär i byn. Huset och dess nuvarande invånare har utsatts för en del mer eller mindre hemska attacker.

De andra tre studenterna som bor i huset är Abigail Stone, kallad Abby, Justin Mannering, en vek och försiktig ung herre och Raphael Hyland, snyggare än de flesta.

Jag får riktiga DHH-vibbar  och älskar verkligen att läsa om dessa udda studenter. Egentligen ger beskrivningen av husets invånare minst lika mycket som själva deckarhistorien. De är udda, de lever ett gammaldags liv utan tv och datorer, de har ingått en pakt om att aldrig tala om det förflutna och de forskar om helt underbara ämnen.

Daniel skriver till exempel en avhandling om Det döda föremålet som berättare i tidig medeltida episk poesi medan Lexi själv valt att skriva om kvinnor som skriver under pseudonym med titeln Andra röster. Identitet, föreställning och verklighet. Underbart.

Men det är ju en deckare och Cassies uppdrag är att ta reda på vem som mördat Lexi. Hon hittar en almanacka med en massa kryptiska förkortningar i och försöker också klura ut vem som egentligen gjort Lexi med barn. Sökandet efter den som dödat är spännande och det blir extra läskigt då den som skadat Lexi mycket väl kan göra detsamma med Cassie. Inte konstigt att pojkvännen Sam inte är så särskilt glad över det uppdrag som Cassie har fått, eller antagit eller vad man nu ska säga.

Det konstiga är att French lyckas göra en helt osannolik historia totalt trovärdig. Självklart är det löjligt att just Cassie finns i närheten då en kvinna, som ser exakt ut som hon hittas död och att samma kvinna lyckats sno hennes gamla identitet är självklart löjligt otroligt. Att hon sedan lurar fyra nära vänner att tro att hon är Lexi är också helt absurt, men vet ni det funkar. Det är galet, men det funkar och det är så himla bra.

Det är dessutom så himla smart av French att introducera en person i en bok och sedan göra henne till huvudperson i nästa. Jag hade redan en relation till Cassie och det gjorde att det var extra enkelt att komma in i boken. Att hon var min favorit i förra boken gjorde självklart inte saken sämre. Nästa bok handlar om Frank, super-Hamilton som maken valt att kalla honom. Kan bli hur bra som helst. Skynda er nu adlibris, jag vill ha mitt ex nu.

Och ni andra - läs, läs, läs!

Boktoka har läst och gillar också mycket liksom Hellre barfota än boklös som också tänker på DHH.

Läs också:

Visst barkar det åt helvete

 

Änglavakterav Kristina Ohlsson är den tredje boken om Fredrika Bergman och Alex Recht, den bästa och kanske den mest obehagliga av de tre. Enligt Ohlsson själv var tanken att boken skulle vara en mörk historia, som bara blev mer och mer dyster.  ”Jag kände ganska tydligt när jag skrev att jag ville slå an en ton direkt, en stämning av att det är på väg åt helvete” och ja, den känslan finns helt klart i boken. Utan tvekan.

Det har gått ett år sedan förra boken och mycket har hänt. Fredrika och Spencer har blivit föräldrar till en dotter och Alex har blivit änkling. Spencer har det lite trassligt på jobbet och bestämmer sig därför hastigt och lustigt för att vara pappaledig, vilket lägligt nog betyder att Fredrika börjar arbeta igen. Ett befogat tidshopp alltså.

Det första som händer i boken är att en ung kvinna hittas mördad i ett skogsparti. Liket saknar huvud och händer, men kroppen identifieras ändå och det visar sig att det är en ung student som varit försvunnen i två år. Hon dök aldrig upp på den fest hon skulle varit på och utredningen kring hennes försvinnande tas självklart upp igen.

Vid sin död höll studenten, Rebecca Trolle, på att skriva en uppsats om den kända barnboksförfattaren Thea Aldrin. Hon är egentligen för ung för att bo på hem, men då hon suttit fängslad för att ha mördat sin förre sambo är hon i behov av stöd. Hon har dessutom varit tyst sedan brottet begicks och det gör självklart saken lite mer komplicerad.

Parallellt med utredningen får vi också läsa protokoll från en internutredning som sker efter att fallet blivit löst. Vi förstår ganska snart att det varit en väldigt omfattande och tidsvis våldsam utredning och att någonting gått fel. Så mycket mer vill jag inte avslöja, då det är så himla lätt att skriva för mycket och på så sätt förstöra läsningen för er.

Som vanligt lyckas dock både Fredrika och Alex bli lite väl insyltade i utredningen. Fredrika, då hennes sambos namn dyker upp i utredningen och Alex för att han träffar en ny kvinna som är lite för inblandad i utredningen för att det ska vara riktigt okej.

Jag är imponerad av Kristina Ohlsson. Hon skriver väldigt, väldigt bra. Historien är tät, spännande och definitivt läsvärd. Är du nyfiken på Kristina Ohlsson tycker jag dock att du ska börja med första boken Askungar som också är mycket bra.

Läs också:

Vilken jäkla cliffhanger

Jag kan självklart inte berätta om den cliffhanger som Peter James lämnar oss med i Död mans fotspår, för då förstör jag ju din läsning, men herrejisses vad jag blev nyfiken på att läsa vidare. Som tur är har jag fått bok fem i serien av Annika, som skriver om den här.

Första meningen lyder:

Om Ronnie Wilson vetat, när han vaknade på morgonen, att han skulle vara död om några timmar, hade han planerat sin dag aningen annorlunda.

Ronnie befinner sig nämligen i New York den 11 september 2001 och vi vet alla vad som hände den dagen. Händelserna den dagen kopplas samman med ett kvinnoskelett som hittas i en dagvattentunnel i Brighton 2007 och ett lik som varit begraven i vattnet i Australien i flera år, men som också hittas just 2007, vilket är bokens nutid. I Brighton finns också en vettskrämd kvinna som blir inlåst i en trasig hiss och där får ett riktigt otrevligt sms. Många trådar, men inga lösa och en riktigt spännande historia är var vi bjuds på i denna resa i Död mans fotspår. Färden går både till New York och Melbourne, men vi hinner också med några besök på puben lack Lion i Brighton, där jag också varit. Nostalgi på hög nivå för mig personligen alltså, vilket självklart ger ett plus i kanten.

Det är skönt med en deckarförfattare som bara blir bättre och bättre. Det är spännande fram till det överraskande slutet och även om jag räknat ut en del saker, bjöds jag under läsningen på ledtrådar som fick mig att tänka om. Riktigt, riktigt bra.

Sedan tycker jag också väldigt mycket om huvudpersonen Roy Grace, polis i distriktet Brighton och Hove, ganska vanligt om än lite argare än de flesta. Han har till exempel löjligt svårt för att ta order, i alla fall om de kommer från chefen Alison Vosper. Hon marginaliseras dock lite i denna bok och det är lika bra. Jag var lite trött på Grace, ibland lite obefogade, ilska mot henne. Nu är det istället Cassian Pewe, nykomlingen från Metropolitan, som blir den som orsakar mest arga känslor hos Grace.

Som sagt, Peter James är en riktigt bra författare och jag har packat ner Dead Tomorrow i semesterväskan! En riktig tegelsten är det, men lär inte ta lång tid att läsa om den är lika bra som den här!

 

Läs också:

Vad är egentligen nytt?

Sju av tio böcker på Svensk Bokhandels Topplista är just nu deckare. Frågan är hur mycket nytt som händer i genren egentligen, trots nya begrepp som elegant crime.

K Arne Blom, ordförande i Svenska Deckarakademin, menar dock att de nya genrerna bara är ett sätt för förlagen att försöka sticka ut i den flod av deckare som släpps årligen. Enligt Deckarakademin finns följande genrer:

• Pusseldeckare

• Hårdkokt deckare

• Psykologisk kriminalroman

• Polisroman

• Rättegångsdeckare

• Brottsberättelse

• Rysare

• Thriller

• Spion/agentroman

 

Inte ens dessa, förhållandevis få, undergenrer är speciellt lätta att definiera. Jag börjar dock uppskatta den klassiska pusseldeckaren mer och mer.

Något som i alla fall känns väldigt annorlunda är det faktum att 26 författare skrivit en deckare ihop. En bok med ett totalt oväntat slut utlovas och bland författarna finns David Baldacci, som också skrivit förordet, Jeffery Deaver, Kathy Reichs och Peter James. No rest for the dead heter boken, som handlar om ett tio år gammalt mord som ska lösas. Känns som en bok som skulle kunna vara allt från briljant till galet snurrig. Lite nyfiken blir jag allt måste jag säga. Kanske något att köpa till iPaden?!

Läs också:

Ett första möte med charmören

Jag har just läst ut Oskuld och arsenik, den första boken av Dorothy Sayers där Harriet Vane dyker upp. Hon står anklagad för att ha mördat sin före detta älskare med arsenik och det krävs inte många sidor innan lord Peter Wimsey är totalförälskad i henne. Han är dessutom övertygad om hennes oskuld och då juryn inte kan enas planeras en ny rättegång och tills dess är Wimsey säker på att han ska ha löst fallet.

En klassisk pusseldeckare med en hel del annorlunda ingredienser. Dels är Harriet Vane väldigt frispråkig och självständig. Hon är deckarförfattare och har ingen tanke på att nöja sig med att vara fru. Faktum är att hon gång på gång tackar nej till lord Peters frierier.

Lord Peter använder också en hel del oväntade metoder för att lösa fallet. Bland annat får vi följa med på en väldigt annorlunda och underhållande seans. Eller rättare sagt en serie seanser. Lösningen är lite långsökt, men jag köper det.

Böckerna om Harriet Vane och lord Peter Wimsey skrevs på 30-talet och jag kan mycket väl tänka mig att de var banbrytande på sin tid. Jag önskar att jag läst dem som mer romantisk tonåring, då det nu blir lite för mycket oooh och aaah över både språket och historien för min smak. Jag hade också svårt att komma in i boken, kanske för att det inte var den första boken i serien och personerna var svåra att hålla isär. Efter ett tag tog boken dock fart och jag avslutade läsningen med känslan av att Harriet, Peter och Dorothy är bekantskaper som är värda att följa lite till.

Lord Peter Wimsey verkar ha satt många läsares hjärtan i brand. Visst är han charmig och visst är han trevlig, men jag behöver nog en bok eller två till för att kunna kapitulera.

Boken är en av fyra i den av Albert Bonniers förlag nyutgivna boxen. Mitt exemplar är dock en biblioteksbok modell äldre. Jag hade gärna läst en utgåva med ett lite mer moderniserat språk. Dessutom är jag nyfiken på efterorden av Anna-Karin Palm. Får nog se om biblioteket kan tänka sig att köpa in nyutgåvorna också.

Läs också: