Category Archives: Deckare

Shirins första fall

Bonnier Bookery är Bonnierförlagens satsning på böcker skrivna direkt för den digitala marknaden. Ett gäng kända författare som Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Johan Theorin kommer att ge ut kortromaner på förlaget och flera har redan släppts.

Katarina Wennstams bidrag är Shirins första fall, en kortroman som faktiskt redan publicerats i Damernas värld 2014. För mig var det dock en ny text och eftersom Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, är en av mina favoritkaraktärer ville jag självklart veta mer om henne.

Shirins första fall var ett mord och nu, många år senare, står hon öga mot öga med mördaren. Vi får veta vad han gjorde och varför. Tyvärr är det här en väldigt kort kortroman och även om den är bra hade jag önskat mig mer. Fallet är nämligen tillräckligt intressant för att vara värd en längre text.

Trots att det korta ibland blir för kort gillar jag konceptet med kortromaner och jag är sugen på att läsa flera böcker i utgivningen. Mest lockar kanske Malin Persson Giolitos nysläppta Processen, men även de två andra böckerna i trion om terror av Jonas Bonnier och Anna Jansson låter spännande.

Läs också:

Nattmannen är femte och första boken om Wisting

Jørn Lier Horts serie om William Wisting har misshandlats av det svenska förlaget Lind & co som gett ut böckerna på svenska. Inte så att de på något sätt marknadsfört böckerna dåligt, för det har de inte, men för att de gett ut dem i en totalt ologisk ordning. Egentligen är dock ologisk fel ord, då det var med boken Jakthundarna som Jørn Lier Holst fick sitt stora genombrott då boken tilldelades priset Glasnyckeln. En prisad, norsk deckarförfattare kan nå storpublik och självklart översattes boken till svenska. Att det är den åttonde boken i en serie verkar inte ha spelat någon roll. Att boken tilldelades Deckarakademiens pris för bästa översatta deckare ger dem på ett sätt rätt, men det är ändå fel, fel, fel att snurra till det för sina läsare.

Storytel påstår att Nattmannen är den första boken i serien om kommissarie William Wisting och de har rätt i att det är den första i serien som getts ut på svenska (eller den femte) men på norska finns det fyra tidigare delar som inte översatts. Nattmannen är alltså nummer fem i serien och den femte som getts ut på svenska. Tyvärr betyder det inte att böckerna getts ut i rätt ordning. Efter del åtta gav förlaget ut del 9, därefter del 7, del tio och del 5. Snurrigt? Definitivt. För mig som är lite lätt fixerad vid att läsa böcker i serier i ordning är det dessutom väldigt frustrerande. Återstår att se vad som händer nu. Är det del 11 eller del 4 som står på tur? Eller kanske del 12 för att göra det lite extra spännande?

Oavsett snurret är jag glad att jag läste Nattmannen och jag kommer helt klart att läsa vidare i serien. William Wisting är en trevlig person att följa. Han är nybliven änkeman och hans vuxna dotter arbetar som journalist. När hon får i uppdrag att bevaka ett fall som han utreder blir det lite svårt att hålla isär rollerna.

Brottet är synnerligen brutalt och offrets huvud sätts upp på en påle mitt på torget i Larvik. Det är en ung flicka som mördats och det tar tid att identifiera henne. När de väl gjort det förstår de att mordet på henne inte är en isolerad händelse. Det tar Wisting på en resa som få av oss skulle vilja vara med om. Även om Nattmannen utkom 2009 på norska är fallet fortfarande rykande aktuellt. Det är en av anledningarna till att boken är så bra, det andra är Horsts förmåga att skapa trovärdiga karaktärer. Nu när det ändå finns ett gäng böcker som kan läsas i rätt ordning kommer jag att göra det, då hans historia är minst lika intressant som det fall han löser. Om något förlag får för sig att ge ut del 4 i serien kommer jag att småsvära lite, men läsa den också.

Läs också:

Älskaren från huvudkontoret

Husdjuret av Camilla Grebe blev utsedd till Årets bästa kriminalroman 2017 och eftersom jag har mycket svårt för att hoppa in i serier, även om de påstås vara fristående, bestämde jag mig för att läsa första delen Älskaren från huvudkontoret. Det är jag glad för. Egentligen borde jag inte vara överraskad över att jag uppskattade Grebes bok, då jag tyckt mycket om serien om Siri Bergman som hon skrivit tillsammans med sin syster Åsa Träff.

I Älskaren från huvudkontoret får vi träffa Emma som arbetar i en klädbutik. Hon har haft ett ganska tufft liv, men nu verkar det ha vänt. En ärvd lägenhet och pengar, men bäst av allt är att hon funnit kärleken. Förhållandet behöver dock hållas hemligt, eftersom mannen hon älskar är vd på det stora klädföretaget där hon arbetar. Nu ska de dock förlova sig och göra allt officiellt. Det är bara det att han inte dyker upp på sin egen förlovningsmiddag.

Vi får också lära känna den klassiskt buttre polisen Peter Lindgren. Fallet han får tilldelat sig är synnerligen brutalt. En kvinna hittas mördad och hennes huvud har huggits av. Ett tillvägagångssätt som påminner mycket om ett annat brutalt mord som skedde för tio år sedan. Ansvarig för fallet då var beteendevetaren Hanne Lagerlind och hon kallas in igen. Eftersom hon drabbats av en demenssjukdom tvekar hon först, men bestämmer sig sedan för att hålla sjukdomen hemlig och köra på.

Älskaren från huvudkontoret är välskriven och spännande. Enda invändningen jag har är egentligen att upplösningen blir lite plötslig, men jag är helt klart ännu mer sugen på att läsa Husdjuret nu än jag var tidigare.

Läs också:

Mordet på Orientexpressen

Ett mål i år var att läsa tio klassiker, som jag definierade som ”böcker utgivna före 1950”. Det gick väl sådär, men jag läste i alla fall tre för mig nya klassiker och så läste jag om två. Halvbra i alla fall.

En av de klassiker jag läste för första gången var Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, en författare jag läst väldigt lite av och inte på säkert 25 år (förutom Novellix-fyran för några år sedan). Däremot har jag sett en del filmatiseringar och faktiskt aldrig gillat just Poirot. I bokversionen tycker jag dock att mästerdetektiven från Belgien är riktigt sympatisk.

Berättelsen utspelar sig som titeln avslöjar på den mytomspunna Orientexpressen från Istanbul till Calais. Många av resenärerna har varit på resa eller arbetat i länderna i regionen och det är tydligt att det hänt mycket där sedan boken skrevs. Inte så många reser till Damaskus eller Bagdad nu.

Vi får följa med in i första klass och lära känna bland annat en rysk prinsessa, en ungersk greve, en italiensk affärsman och så en svensk missionär som i filmatiseringen från 1974 spelades av Ingrid Bergman, som fick en Oscar för sin roll. När filmen kom i ny version i höstas fanns hennes rollfigur inte med. Istället var motsvarande karaktär en judinna spelad av Penélope Cruz. En av många förändringar i rollistan av både yrke och nationalitet.

Sedan finns den ultimata skurken, Samuel Ratchett, som reser tillsammans med sin sekreterare. När tåget fastnar i snön mellan bergen någonstans på Balkan mördas han brutalt med tolv knivhugg. Helcule Poirot tar på sig fallet och blir konfunderad över de märkliga ledtrådarna som finns i kupén. Mycket av handlingen kretsar kring de förhör han gör med de misstänkta i första klass, i sann pusseldeckaranda och det är lagom klurigt.

Jag såg filmen från 2017 först och läste ut boken därefter. Var boken eller filmen bäst? Svår fråga faktiskt. Jag gillade båda på olika sätt. Bristen med boken var egentligen det mycket abrupta slutet, men jag tyckte om personbeskrivningarna och stämningen. Filmen var snygg med riktigt bra skådespelare, men jag kan tycka att det var tråkigt att karaktärerna förändrats så mycket. Nu blir jag sugen på att se filmen från 1974 som också innehåller en lång rad stjärnor.

Läs också:

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Läs också:

Hetta — ännu en hemvändardeckare

Är det en slump, eller månne en ny trend att så många aktuella spänningsromaner jag läst den senaste tiden handlar om människor som vänder åter till den plats där de växte upp. I Kolibri bosätter sig Anna Fekete i sin gamla förort med tvivelaktigt rykte, i Annabelle utreder Charlie Lager ett mord i barndomens Gullspång och Gloria i Och blomstren dö (recensionsdatum 14/8) följer med sin nya pojkvän till den ö där hon tillbringade några somrar i tonåren.

Även Jane Harpers debut Hetta handlar om att återvända, men skillnaden är att huvudpersonen Aaron Falk återvänder till en stad där många anser honom vara skyldiga till en tonårsflickas död. Hans vän Ellie drunknade under mystiska omständigheter och när polisen hittade en lapp med namnet Falk på misstänktes först hans pappa och sedan han själv för dådet. Det faktum att Aaron och hans kompis Luke ljugit om sina alibin för tiden då Ellie dog gör att vi inte riktigt vet vad som egentligen hände.

Nu är Luke också död. Efter att ha dödat sin fru och sin son tog han sitt liv. Varför är det ingen som vet. Det är Lukes begravning som gör att Aaron reser från Melbourne till det lilla samhället Kiewarra, en avfolkningsort fylld av arga män med alkoholproblem. Eller ja, inte bara, men det är en brutal plats på många sätt. Aaron, som nu är poliskommissarie, övertalas av den lokala polisen att stanna på orten några dagar efter begravningen för att hjälpa till med fallet. Eftersom Aaron mer än allt annat vill tro att Luke är oskyldig till de brott han tros ha begått gör han det.

På många sätt är Hetta en klassisk spänningsroman där händelser i det förflutna knyts ihop med ett nutida mordfall. Ändå sticker den ut då den är så välskriven. Harper bygger upp en  mycket obehaglig och klaustrofobisk stämning som verkligen påverkar mig under läsningen. Jag känner hettan, lider av torkan och kan nästan förstå den panik som vissa invånare drabbas av. Imorgon ska jag lyssna till Jane Harper i samtal med Elly Griffiths och Gregg Hurwitz, modererat av Helena Dahlgren. Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att läsa mer av Jane Harper, då hennes debut verkligen gav mersmak.

Läs också:

Annabelle tar oss med till småstaden

Lina Bengtsdotter är nominerad till Crimetime Specsavers Awards för bästa deckardebut för sin bok Annabelle. Nu har jag visserligen inte läst så många deckardebutanter i år, men Bengtsdotters debut är definitivt såväl välskriven som läsvärd.

Annabelle är namnet på en tonårsflicka som försvinner i det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hon har sagt till sina föräldrar att hon ska sova hos en kompis, går istället på fest och kommer aldrig hem igen. Modern, som helst hade velat hålla henne inlåst, önskar att hon verkligen gjort allvar av det och lägger skulden på sin mer tillåtande man. Lokalpolisen gör så gott de kan och Missing People går skallgång, men utan resultat.

Så får de hjälp av Nationella operativa avdelningen i Stockholm och polisen Charlie Lager tvingas återvända till den plats där hon tillbringade sina första fjorton år i livet. Det är minst sagt med skräckblandad förtjusning hon reser dit, kanske mer skräck och ångest än något annat. Barndomen var långt ifrån rosenskimrande, men det är tydligt att det finns en hel del saker som hon skulle behöva bearbeta och förhoppningsvis komma över. Ångesten och missbruket hotar att ta över Charlies liv och även om hon absolut inte vill blir som sin mor Betty är de inte helt olika.

Lina Bengtsdotter växte själv upp i Gullspång och det märks att hon känner till platsen hon skriver om. Det lilla samhällets styrka och svaghet finns med i handlingen. Alla känner alla och det kan vara bra, men kanske oftast begränsande. Misstankarna kastas åt flera håll och det är med stor skicklighet som Bengtsdotter hjälper till att rikta dem mot flera personer som alla skulle ha kunnat skada Annabelle. Det här är helt klart en välskriven deckare, även om jag kanske läst lite för många sådana med ångestfyllda, alkoholmissbrukande unga kvinnor i huvudrollerna. Charlie är ändå en person jag gärna återser, för visst blir det fler böcker om henne?

 

Läs också:

Alex — intressant deckare med många vändningar

Pierre Lemaitres bok Alex är andra delen i thrillertrilogin om kommissarie Verhœven. Första delen Iréne verkar inte finnas på svenska, men det hänvisas en hel del till den i Alex och jag kan tycka att det är synd att vi inte får ta del av hela historien. Kanske hade det då varit lättare att ta till sig Verhœven, som nu känns lite avig. Han är sur, vresig och ganska svår att tycka om, men han tar sig under bokens gång. Tredje delen Camille kommer ut på Sekwa förlag i höst.

Alex inleds med att den unga kvinnan Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Därefter placeras hon naken i en bur och det är då polisens jakt börjar på allvar. Det visar sig att Alex är svår att finna och att hon dessutom levt under flera identiteter gör allt ännu mer komplicerat. Det visar sig också att hon döljer en hel del och jakten tar många och oväntade vändningar.

Det är äckligt, fartfyllt och många gånger spännande, men jag har svårt för Pierre Lemaitres väldigt hackiga språk, som påminner mycket om hur Jens Lapidus skriver. Tyvärr står språket ibland i vägen för handlingen och det i kombination med en otroligt osympatisk huvudperson gör att jag tyvärr inte uppskattar boken speciellt mycket. Gillar du däremot Jens Lapidus kommer på att älska Pierre Lemaitre.

Läs också:

Kolibri — första boken om Anna Fekete

Kolibri är Kati Hiekkapeltos första bok i serien om polisen Anna Fekete, en bok som är en vanlig, men samtidigt ganska ovanlig deckare. Vanlig för att det är en klassisk polisdeckare med ett omaka par i centrum och klassiska pusseldeckarelement, men ovanlig då Fekete är en ovanlig karaktär som vågar säga och göra ganska obekväma saker. Visserligen är trenden med coola kvinnliga poliser med ett mörkt förflutet och lite för mycket alkohol innanför västen inte direkt en ny trend, men jag tycker ändå att Fekete är ett uppfriskande element i en aktuell och politiskt modig bok. Att hon i barndomen flytt från forna Jugoslavien, har en bror vars kompisar hamnat lite snett och dessutom en partner som är riktigt rasistisk gör hennes liv intressant att läsa om, om än kanske inte lika intressant att leva.

Anna Fekete får en tjänst i norra Finland, i staden där hon växte upp och flyttar då tillbaka till den förort hon då bodde i. Hon är ny, men samtidigt densamma. Att hon inte är finsk ”på riktigt” är något hennes partner Esko har koll på och han gör ingenting för att dölja sina rasistiska åsikter. När Anna parallellt med huvudfallet vill utreda en ung invandrarflickas som hon tror hotas av hedersförtryck får han lufta alla sina fördomar.

Huvudfallet handlar även det om en flicka som utsatts för våld och dödats under en joggingtur. På henne hittas ett billigt smycke med en azteksymbol. När fler personer dödas på samma sätt verkar det vara en seriemördare i farten. Ni hör, det låter som vilken deckare som helst, men luras inte av det. Kati Hiekkapelto lyckas hitta balansen mellan det klassiska och det nyskapande. Största behållningen är dock huvudpersonen Anna Fekete och hennes liv. Det vill jag gärna läsa mer om och är brottsutredningarna lika spännande och välskrivna kan jag absolut läsa om fler sådana också.

 

Läs också:

Nu blir det deckarvecka

Som uppladding inför Crimetime tänkte jag bjuda på en rad inlägg om deckare, som självklart kommer bli ännu fler under själva festivalen i Visby. Jag ser fram emot att besöka staden som jag inte varit i på nästan 30 år, hänga med vänner och bekanta och självklart lyssna till litteratursamtal med författare som jag redan läst mycket av och nya bekantskaper.

Jag har ännu inte bestämt så mycket, mer än att jag och Annette ska på Afternoon Tea på torsdagen. Tills dess ska jag läsa i alla fall en bok till, som jag förhoppningsvis hinner skriva om. Mest ser jag fram emot att bara vara och kanske kommer jag inte bestämma så mycket mer innan jag är på plats.

 

Läs också:

« Older Entries