Category Archives: Deckare

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Läs också:

Hetta — ännu en hemvändardeckare

Är det en slump, eller månne en ny trend att så många aktuella spänningsromaner jag läst den senaste tiden handlar om människor som vänder åter till den plats där de växte upp. I Kolibri bosätter sig Anna Fekete i sin gamla förort med tvivelaktigt rykte, i Annabelle utreder Charlie Lager ett mord i barndomens Gullspång och Gloria i Och blomstren dö (recensionsdatum 14/8) följer med sin nya pojkvän till den ö där hon tillbringade några somrar i tonåren.

Även Jane Harpers debut Hetta handlar om att återvända, men skillnaden är att huvudpersonen Aaron Falk återvänder till en stad där många anser honom vara skyldiga till en tonårsflickas död. Hans vän Ellie drunknade under mystiska omständigheter och när polisen hittade en lapp med namnet Falk på misstänktes först hans pappa och sedan han själv för dådet. Det faktum att Aaron och hans kompis Luke ljugit om sina alibin för tiden då Ellie dog gör att vi inte riktigt vet vad som egentligen hände.

Nu är Luke också död. Efter att ha dödat sin fru och sin son tog han sitt liv. Varför är det ingen som vet. Det är Lukes begravning som gör att Aaron reser från Melbourne till det lilla samhället Kiewarra, en avfolkningsort fylld av arga män med alkoholproblem. Eller ja, inte bara, men det är en brutal plats på många sätt. Aaron, som nu är poliskommissarie, övertalas av den lokala polisen att stanna på orten några dagar efter begravningen för att hjälpa till med fallet. Eftersom Aaron mer än allt annat vill tro att Luke är oskyldig till de brott han tros ha begått gör han det.

På många sätt är Hetta en klassisk spänningsroman där händelser i det förflutna knyts ihop med ett nutida mordfall. Ändå sticker den ut då den är så välskriven. Harper bygger upp en  mycket obehaglig och klaustrofobisk stämning som verkligen påverkar mig under läsningen. Jag känner hettan, lider av torkan och kan nästan förstå den panik som vissa invånare drabbas av. Imorgon ska jag lyssna till Jane Harper i samtal med Elly Griffiths och Gregg Hurwitz, modererat av Helena Dahlgren. Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att läsa mer av Jane Harper, då hennes debut verkligen gav mersmak.

Läs också:

Annabelle tar oss med till småstaden

Lina Bengtsdotter är nominerad till Crimetime Specsavers Awards för bästa deckardebut för sin bok Annabelle. Nu har jag visserligen inte läst så många deckardebutanter i år, men Bengtsdotters debut är definitivt såväl välskriven som läsvärd.

Annabelle är namnet på en tonårsflicka som försvinner i det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hon har sagt till sina föräldrar att hon ska sova hos en kompis, går istället på fest och kommer aldrig hem igen. Modern, som helst hade velat hålla henne inlåst, önskar att hon verkligen gjort allvar av det och lägger skulden på sin mer tillåtande man. Lokalpolisen gör så gott de kan och Missing People går skallgång, men utan resultat.

Så får de hjälp av Nationella operativa avdelningen i Stockholm och polisen Charlie Lager tvingas återvända till den plats där hon tillbringade sina första fjorton år i livet. Det är minst sagt med skräckblandad förtjusning hon reser dit, kanske mer skräck och ångest än något annat. Barndomen var långt ifrån rosenskimrande, men det är tydligt att det finns en hel del saker som hon skulle behöva bearbeta och förhoppningsvis komma över. Ångesten och missbruket hotar att ta över Charlies liv och även om hon absolut inte vill blir som sin mor Betty är de inte helt olika.

Lina Bengtsdotter växte själv upp i Gullspång och det märks att hon känner till platsen hon skriver om. Det lilla samhällets styrka och svaghet finns med i handlingen. Alla känner alla och det kan vara bra, men kanske oftast begränsande. Misstankarna kastas åt flera håll och det är med stor skicklighet som Bengtsdotter hjälper till att rikta dem mot flera personer som alla skulle ha kunnat skada Annabelle. Det här är helt klart en välskriven deckare, även om jag kanske läst lite för många sådana med ångestfyllda, alkoholmissbrukande unga kvinnor i huvudrollerna. Charlie är ändå en person jag gärna återser, för visst blir det fler böcker om henne?

 

Läs också:

Alex — intressant deckare med många vändningar

Pierre Lemaitres bok Alex är andra delen i thrillertrilogin om kommissarie Verhœven. Första delen Iréne verkar inte finnas på svenska, men det hänvisas en hel del till den i Alex och jag kan tycka att det är synd att vi inte får ta del av hela historien. Kanske hade det då varit lättare att ta till sig Verhœven, som nu känns lite avig. Han är sur, vresig och ganska svår att tycka om, men han tar sig under bokens gång. Tredje delen Camille kommer ut på Sekwa förlag i höst.

Alex inleds med att den unga kvinnan Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Därefter placeras hon naken i en bur och det är då polisens jakt börjar på allvar. Det visar sig att Alex är svår att finna och att hon dessutom levt under flera identiteter gör allt ännu mer komplicerat. Det visar sig också att hon döljer en hel del och jakten tar många och oväntade vändningar.

Det är äckligt, fartfyllt och många gånger spännande, men jag har svårt för Pierre Lemaitres väldigt hackiga språk, som påminner mycket om hur Jens Lapidus skriver. Tyvärr står språket ibland i vägen för handlingen och det i kombination med en otroligt osympatisk huvudperson gör att jag tyvärr inte uppskattar boken speciellt mycket. Gillar du däremot Jens Lapidus kommer på att älska Pierre Lemaitre.

Läs också:

Kolibri — första boken om Anna Fekete

Kolibri är Kati Hiekkapeltos första bok i serien om polisen Anna Fekete, en bok som är en vanlig, men samtidigt ganska ovanlig deckare. Vanlig för att det är en klassisk polisdeckare med ett omaka par i centrum och klassiska pusseldeckarelement, men ovanlig då Fekete är en ovanlig karaktär som vågar säga och göra ganska obekväma saker. Visserligen är trenden med coola kvinnliga poliser med ett mörkt förflutet och lite för mycket alkohol innanför västen inte direkt en ny trend, men jag tycker ändå att Fekete är ett uppfriskande element i en aktuell och politiskt modig bok. Att hon i barndomen flytt från forna Jugoslavien, har en bror vars kompisar hamnat lite snett och dessutom en partner som är riktigt rasistisk gör hennes liv intressant att läsa om, om än kanske inte lika intressant att leva.

Anna Fekete får en tjänst i norra Finland, i staden där hon växte upp och flyttar då tillbaka till den förort hon då bodde i. Hon är ny, men samtidigt densamma. Att hon inte är finsk ”på riktigt” är något hennes partner Esko har koll på och han gör ingenting för att dölja sina rasistiska åsikter. När Anna parallellt med huvudfallet vill utreda en ung invandrarflickas som hon tror hotas av hedersförtryck får han lufta alla sina fördomar.

Huvudfallet handlar även det om en flicka som utsatts för våld och dödats under en joggingtur. På henne hittas ett billigt smycke med en azteksymbol. När fler personer dödas på samma sätt verkar det vara en seriemördare i farten. Ni hör, det låter som vilken deckare som helst, men luras inte av det. Kati Hiekkapelto lyckas hitta balansen mellan det klassiska och det nyskapande. Största behållningen är dock huvudpersonen Anna Fekete och hennes liv. Det vill jag gärna läsa mer om och är brottsutredningarna lika spännande och välskrivna kan jag absolut läsa om fler sådana också.

 

Läs också:

Nu blir det deckarvecka

Som uppladding inför Crimetime tänkte jag bjuda på en rad inlägg om deckare, som självklart kommer bli ännu fler under själva festivalen i Visby. Jag ser fram emot att besöka staden som jag inte varit i på nästan 30 år, hänga med vänner och bekanta och självklart lyssna till litteratursamtal med författare som jag redan läst mycket av och nya bekantskaper.

Jag har ännu inte bestämt så mycket, mer än att jag och Annette ska på Afternoon Tea på torsdagen. Tills dess ska jag läsa i alla fall en bok till, som jag förhoppningsvis hinner skriva om. Mest ser jag fram emot att bara vara och kanske kommer jag inte bestämma så mycket mer innan jag är på plats.

 

Läs också:

Ett farväl till Alex och Fredrika?

Det verkar som att Syndafloder är Kristina Ohlssons sista bok i serien om Alex Recht och Fredrika Bergman, det är synd om det blir så, men det känns också som att Ohlsson med den sjätte boken om paret knutit ihop allt så bra så att hon med gott samvete kan lämna dem. Många trådar från tidigare böcker tas upp och avslutas, något som ger en extra dimension. Nu har jag visserligen läst alla böcker, men det var länge sedan och ändå lyckas Ohlsson få mig att minnas. Det blir som en exposé genom Fredrikas och Alex tid tillsammans rent professionellt och det ger en fin effekt till berättelsen.

Döden står i centrum i Syndafloder. Självklart kan tyckas, då det är en deckare, men det handlar också om en annan död, sjukdomens långsamma och oundvikliga sådana. Fredrikas man Spencer är sjuk och det påverkar henne självklart. Alex sörjer fortfarande sin fru och känns väldigt ensam.

När Noah som arbetar på begravningsbyrån som skötte hustruns begravning hör av sig och berättar att han är orolig för sin bror, bestämmer sig Alex för att hjälpa till, trots att han egentligen har svårt att ta begravningsentreprenörens oro på allvar. Noahs bror hade planerat att flytta till Australien, men de inte bara flyttar utan slutar i princip att höra av sig. Visserligen dyker det upp något enstaka mail, men det låter inte alls som att de skulle vara skrivna av Noahs bror. Istället är Noah helt säker på att något riktigt obehagligt har hänt.

Någon som verkligen råkat ut för något minst sagt obehagligt är den man som hittas mördad i sitt hem. Han sitter i en fåtölj framför brasan och på sitt lillfinger finns en alldeles för liten vigselring. Det här är det första av en rad mord och på flera brottsplatser lämnas meddelanden till Alex. Den som är skyldig till morden säger sig vilja ställa allt till rätta, men frågan är vad hen menar med det.

Syndafloder är en innehållsrik och spännande deckare, snyggare än de flesta med många vändningar och överraskningar. Sista boken i serien, säger Kristina Ohlsson. Det är synd tycker jag, då det är en ytterst välskriven sådan. Det fanns någon bok som kanske inte föll mig helt i smaken, men Ohlssons lägstanivå är verkligen hög. Själv är hon nu mer sugen på att skriva om andra karaktärer, men kan inte utesluta att längtan efter Fredrika kan komma tillbaka.

 

 

 

 

Läs också:

Dödsmärk — obehaglig historia av Peter James

Jag följer mitt läslustsrecept och har fastnat på deckardelen. Nu har jag äntligen också läst den deckare jag lade till i mitt recept, nämligen Dödsmärkt av Peter James.  I bok nummer 11 om Roy Grace får vi läsa om den kanske obehagligaste mördaren hittills. Hen kidnappar kvinnor, alla unga och med långt, brunt hår.

Logan Somerville pratar med sin pojkvän i telefonen, när hon berättar att hon ser en man i parkeringsgaraget. Hon skriker till och samtalet bryts. Samtidigt hittas 30 år gamla kvarlevor av en mördad, ung kvinna. Vi anar ett samband och snart gör även poliserna det. Kanske är det lite väl tillrättalagt, men snyggt likafullt.

Mordfallen i all ära, men i den här boken är det verkligen polisernas privatliv som är viktigast. Roy Grace och hans nyblivna fru Claire ska flytta till ett nytt hus utanför stan, hon är sönderstressad och han bara jobbar.

När det gäller Graces före detta fru Sally jobbar Peter James långsamt. Hon finns på ett sjukhus i Brighton och Grace besöker henne utan att känna sig säker på att det verkligen är Sally. Han får veta hennes tyska namn och visst har han en känsla av att det skulle kunna vara Sally, men mer händer inte i den här boken.

Skickligt av James att lyckas hålla kvar intresset och kvaliteten i en så här lång serie. I höst kommer bok 12 Älska dig till döds på svenska, men jag har redan införskaffat den på engelska för att kunna läsa vidare snarast.

Läs också:

Ugglan dödar bara om natten

Om man läser en bra deckare och det finns en till i samma serie ute är det självklart bäst att bara fortsätta läsa. Så gjorde jag med Samuel Bjørks serie. Så fort jag läst sista sidan i Det hänger en ängel ensam i skogen började jag på Ugglan dödar bara om natten. Mest för att jag inte var redo att släppa Munch och hans team.

I andra boken hittas liket av en ung flicka i skogen. Runt henne ligger fjädrar som ser ut att komma från en uggla. I centrum av handlingen står ett hem för ungdomar i centrum. Ungdomar som inte har någon annan och/eller som behöver en lugn plats att bo på och en hackare som hittar märkliga saker på det mörka nätet. I Munchs team finns en mer laglig hackare, Gabriel Mørk, som i den här boken blev en riktig favorit.

Även Samuel Bjørks andra bok är riktigt bra. Jag blev inte lika knockad som av debutdeckaren, till och med lite irriterad på vissa saker, men jag står fast vid att jag fått en ny deckarfavorit. Nu hoppas jag att Bjørk återvänder till Munch, Krüger, Mørk och de andra riktigt snart.

Läs också:

Det hänger en ängel ensam i skogen

Jag har fått en ny deckarfavorit. Samuel Bjørks första bok om Mia Krüger och Holger Munch som har den vackra titeln Det hänger en ängel ensam i skogen är nämligen vansinnigt bra. Faktiskt den bästa deckare jag läst på mycket länge (och då har jag ändå läst bra deckare i år) och definitivt den mest obehagliga.

Holger Munch är en ganska klassisk, medelålders poliskommissarie. Bitter, frånskild, överviktig och ohälsosam. Samtidigt är han väldigt speciell och minst lika trevlig. Han leder en specialgrupp inom Oslopolisen och när en mördad flicka hittas upphängd i ett träd behöver han all hjälp han kan få. Det är därför han söker upp sin gamla kollega Mia Krüger, arg, bitter, ångestfylld missbrukare, som självklart är en galet skicklig mordutredare. Ja, visst låter det stereotypt och tråkigt? Det är det inte.

Samuel Bjørk är pseudonymen för den norske författaren och musikern Frode Sander Øien. En styck begåvad författare som lyckats skriva en riktigt bra deckare. Klassisk på många vis, men ändå helt unik. Det är skickligt gjort. Om du inte är allt för lättskrämd tycker jag definitivt att du ska läsa Det hänger en ängel ensam i skogen. Inte om du har allt för små barn dock, det hade inte jag klarat.

Läs också:

« Older Entries