Och med duon menar jag författarna Michael Hjort och Hans Rosenfeldt vars andra bok Lärjungen flög in i min iPad ungefär en minut efter att jag läst ut seriens första bok Det fördolda. Det gick nämligen inte att vänta längre då den cliffhanger som avslutade boken var av det sanslöst spännande slaget. Här någonstans bör du alltså läsa om du visserligen är nyfiken på hur Hjort och Rosenfeldts böcker är, men ännu inte läst Det fördolda. Gör det först, den är bra och det vore tråkigt om den blev förstörd för att du inte lyckas sluta läsa ett blogginlägg.

Nu över till denna cliffhanger. Någonstans i början av boken hittar Sebastian Bergman ett brev som han borde fått många år tidigare. Ett brev från en kvinna som heter Anna och som säger sig vänta hans barn. Brevet skickades till hans föräldrahem och modern både öppnade och besvarade det. Hon bad Anna att hålla sig så långt bort från Sebastian Bergman som möjligt. För sin egen skull.

När Sebastian Bergman till slut hittar både kvinnan och flickan, som nu är en kvinna, inser han att han faktiskt redan känner sin dotter. Hon heter Vanja och är en av poliserna i Torkel Bergmans grupp på Rikskrim, där Sebastian Bergman var en del under fallet med en mördade Roger Eriksson.

Nu arbetar gruppen med ett nytt fall. Denna gång i Stockholm. Flera kvinnor har mördats. De har alla hittats bundna i sitt sovrum, med halsen avskuren. Morden känns igen då Edward Hinde, fängslad seriemördare, gick exakt likadant tillväga. Rikskrim har alltså fått en copycat på halsen.

Även denna gång lyckas Sebastian Bergman nästla sig in i utredningen, trots att han inte är direkt populär i gruppen. En av dem som verkligen avskyr honom är Vanja och detta trots att hon inte vet vem han egentligen är.

Även denna bok är ruskigt spännande. Lite mer förutsägbar kanske, men ändå väldigt obehaglig  och kuslig. Edward Hinde är minst lika grym som Hannibal Lector. Att den nye chefen på fängelset där Hinde sitter heter Thomas Haraldsson gör att turerna blir ännu mer oväntade.

Jag imponeras av författarnas språk och känsla. Lärjungen är helt klart mer än en vanlig dussindeckare. Brutal och våldsam på sina ställen, men utan frossandet som blivit så vanligt. Balansen mellan polisernas privatliv och fallet de arbetar med är dessutom bra. Att även denna andra bok avslutas med en riktig cliffhanger gör inte saken sämre. Jag är imponerad och hoppas att kvaliteten håller i sig även i kommande böcker, för visst måste det komma fler?

Läs också:

• En vanlig ovanlig deckardebut
• Ruskig, läskig och välskriven
• Är det en lösning att hoppa?
• En ny början
• Vidrigt och vackert

Mannen som inte var en mördare drar liket av en pojke genom en skog och gömmer det. Pojken heter Roger Eriksson och när polisen i Västerås får in en anmälan om hans försvinnande gör de ingenting. Detta trots att pojken varit borta i 22 timmar. Han lämnade sin flickväns hus Efter någon dag hälsar polisen på hos hans mamma. Sedan händer ingenting. Nästan 60 timmar hinner gå innan fallet tar fart på allvar.

Polisen som får ikläda sig rollen som “den misslyckade” är Thomas Haraldsson som inte är den vassaste kniven i lådan. Mest är han kanske bara trött och arg, men de beslut han tar är knappast de bästa. Mest är han upptagen med att göra sin fru med barn och svära över sina chefer. Kerstin Hanser är “det värsta som hänt honom” och i tanken spyr han galla över den unga, framgångsrika kvinnan som nu ska bestämma över honom. Hon som fick det  jobb han sökte.

Rikskrim blir inkopplade när det visar sig att Roger Eriksson blivit mördad. Torkel Höglund leder gruppen och får väl kategoriseras som den trevliga, ganska vanlige killen. En bra polis helt enkelt som inte gör så mycket väsen av sig. I gruppen finns också Ursula, Vanja och Billy och de åker till Västerås för att lösa mordet.

Skitstöveln är utan tvekan Sebastian Bergman, psykologen som tidigare arbetat inom polisen, men som nu har fullt upp med att knulla runt och tycka synd om sig själv. Han kommer ifrån Västerås och åker dit då hans mamma dött och barndomshemmet behöver säljas.  Han hittar ett brev som han borde fått många år tidigare, ett brev som avslöjar att han troligen har ett barn. För att hitta kvinnan som skrev brevet behöver han hjälp av polisens register och han lyckas övertyga Torkel om att han ska få en plats i teamet. För gammal vänskaps skull. Och för att han är en grym på gärningsmannaprofiler så klart.

Jag har funderat mycket på vad det är som gör att Det fördolda är så himla bra. Jag tror att det främst beror på att författarna tar sina läsare på allvar. De räknar med att de kan både läsa, tänka och lägga ihop ett och ett. Ingenting förklaras i onödan och texten är kompakt, berättaren växlar utan varning och även utan styckeindelning på många ställen. Som läsaren behöver jag vara uppmärksam och det gillar jag.

Trådarna är många och vissa leder inte dit man tror. Vissa leder faktiskt ingenstans och det är faktiskt okej. Något som annars är ett generalfel kommer författarna lätt undan med då allt är så himla välskrivet och trots allt har en mening. Jag är helt klart imponerad.

Det fördolda slutar med en cliffhanger som inte är av denna värld och jag var tvungen att klicka hem fortsättningen Lärjungen direkt. Mer om den senare, men jag kan avslöja att även uppföljaren är bra.

Läs också:

• Ny favoritdeckarduo levererar
• Ruskig, läskig och välskriven
• Är det en lösning att hoppa?
• En ny början
• Vidrigt och vackert

Camilla Läckberg säljer otroligt mycket böcker och hennes serie om Erica, Patrik och de andra i Fjällbacka är en riktig braksuccé. Många läser och många har som hobby att såga det hon skriver. Det är enkla deckare för pöbeln, ingenting för den mer litterära. Och nej, Läckberg är ingen stor språkkonstnär likt Tranströmer, men så läser man kanske inte heller hennes böcker primärt för språket. Istället vill läsaren troligen ha en lättläst deckarhistoria och dessutom få återse de personer man redan läst om i flera andra böcker och där levererar Läckberg helt klart.

Jag behövde något lättläst så här i slutet av året när hjärnan inte riktigt är på topp. Det Camilla Läckberg verkligen kan är att bygga upp en historia med en massa trådar och få mig som läsare att vilja läsa vidare. Som vanligt finns kursiva avsnitt om Änglamakerskan och hennes dotter, dotterdotter och dotterdotterdotter. En historia som är underhållande, men inte tillför berättelsen i nutid någonting. Inte förrän den kursiva historien möter brottet som står i centrum, en påskmiddag 1974 då en familj försvinner spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka.

Fadern i familjen driver en internatskola för rika pojkar och fem av eleverna finns kvar på skolan över påsk. De blev så klart misstänkta för att ha mördat sin rektor, hans unga fru och hans två vuxna barn, men polisen kan inte hitta några som helst bevis.

Nu är det inte riktigt sant att hela familjen försvinner. Den ettåriga dottern Ebba finns faktiskt kvar och tultar runt det övergivna matsalsbordet med påskmiddagen, då polisen kommer till platsen. En av poliserna har henne boende hos sig en period, men sedan placeras hon i ett fosterhem och adopteras sedan.

Nu är Ebba tillbaka på Valö i sitt gamla föräldrahem som hon och maken Mårten renoverar huset för fullt. De har nyss mist sitt barn och behöver en nystart. Tyvärr blir det inte så lugnt i idyllen som de hoppats. Kanske har det att göra med att de fem eleverna, som var på skolan under påskmiddagen, alla befinner sig i och runt Fjällbacka.

Det som glädjer mig är att Läckberg uppfunnit ett parti i boken som har vissa likheter med vårt nyaste riksdagsparti. Ledaren John är en av de fem eleverna som misstänktes för mordet på Valö och det är tydligt vad författaren tycker om honom och hans partikamrater. Nu har jag aldrig trott att Läckberg på något sätt inte skulle ha just de åsikterna hon uttrycker i boken, men jag är definitivt glad att en bok som når så många har ett sådant tydligt budskap.  Att ha många läsare ger ett stort ansvar och det tar Camilla Läckberg helt klart.

Änglamakerskan är en av Camilla Läckbergs bästa böcker. Lik de tidigare, med de obligatoriska kursiva avsnitten som här är ganska så roliga att läsa trots att de egentligen kan tyckas lite onödiga. Jag stör mig i alla fall inte på dem och det är ett högt betyg. Det är också trevligt att återse Erica och Patrik. Som vanligt lägger Erica näsan i blöt och jag blir lite trött, men kan samtidigt inte låta bli att le lite. Hon kan liksom inte låta bli.

Att Ericas syster Anna får så mycket utrymme kan jag dock tycka är onödigt. Visst är den röda tråden förlorade barn, men jag tycker inte om hennes del i historien. Mest onödigt var väl ändå det gräsliga omslaget på den exklusiva delen av upplagan. I huvudsak är jag dock mer än nöjd med läsningen av Änglamakerskan. Historiens många trådar bind samman riktigt bra och det är helt klart en mycket underhållande bok.

Läs också:

• En vanlig och ovanlig bok
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt
• Eudaimonia, vad är det egentligen?
• Helt klart en kamp

Mörk jord av Belinda Bauer är ingen klassisk deckare, men en otroligt bra spänningsroman. Inte konstigt då att den fick The Gold Dagger för årets bästa kriminalroman 2010 och utsågs till bästa översatta deckare av Svenska Deckarakademin i år.

Huvudpersonen Steven är en ganska ovanlig tolvåring. I skolan trakasseras han och inte heller hemma har han det lätt. Hans söta lillebror får all uppmärksamhet och kärlek, medan han själv i bästa fall är osynlig.

Mormor och mamma har svårt att bortse från hur lik han är sin morbror Billy. Morbrodern som försvann på Exmoorheden och aldrig återfanns. Massmördaren Arnold Avery har inte erkänt just det mordet, men sex andra barn har han begravt på heden och Steven är säker på att även Billy ligger där.

Mormor väntar dock på att han ska återkomma och Billys rum står fortfarande orört. Behöver jag säga att situationen i familjen inte är speciellt bra? Steven tror att han kan lösa allt om han bara hittar Billys lik. Därför gräver han hål efter hål på heden för att kunna lösa mysteriet en gång för alla.

Snart inser Steven att hans uppdrag är omöjligt. Han behöver hjälp och den enda som kan hjälpa honom är Arnold Avery själv. Då Billy just tränat på att skriva brev i skolan bestämmer han sig för att skicka ett till Avery med frågor om var Billys kropp finns. Så inleds en annorlunda brevväxling där kryptiska meddelanden skickas mellan pojken och den fängslade mannen.

Mörk jord är spännande på ett krypande och obehagligt sätt i bästa När lammen tystnar anda. Den är välskrivet och har ett otroligt driv, vilket gjorde att det var helt omöjligt att sluta läsa när jag väl börjat. Jag fattar inte varför jag väntat så länge med att läsa den och uppmanar alla att inte göra samma misstag. Läs! Nu!

Läs också:

• Nu är 2011 slut bestämmer jag
• Otroligt befriande läsning
• Att leva utan en syster
• Vilken fantastisk kärlekshistoria!
• Jag säger definitivt ja till Liv!

Det var länge sedan jag läste något av Arne Dahl och detta trots att jag gillat de böcker jag läst om A-gruppen. Någonstans tappade jag dock bort honom och böckerna jag inte läst blev för många för att ta igen.

Nu blir jag sugen på att läsa Viskleken, en bok som handlar om vad som händer med några av A-gruppens medlemmar när gruppen läggs ner. Den har nämligen belönats med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare.

Några av de andra pristagarna har jag inte lyckats skaka fram, men det kommer kanske imorgon!

Uppdatering: Denise Mina vann priset för bästa översatta deckare för sin Getingsommar. Ännu en författare jag gillat och nästan glömt.

Läs också:

• En ruskigt spännande bok
• Eventuellt prisade deckare
• Vad är egentligen nytt?

Det ska delas ut priser till bästa svenska och översatta deckare och som vanligt är det Svenska Deckarakademin som gjort urvalet.  Fem böcker är nominerade i varje klass och den 19 november avslöjas vinnarna.

De nominerade svenska deckarna är:

Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54 (Damm)
Arne Dahl: Viskleken (Bonniers)
Lars Kepler: Eldvittnet (Bonniers)
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram bokförlag)
Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget)

Alfredssons och Ohlssons böcker har jag läst och gillat. Koppel läser jag gärna, Dahl var längesedan jag läste och Kepler klarar jag mig utan.

De nominerade översatta deckarna är:

Belinda Bauer: Mörk jord (Modernista)

Deon Meyer: Tretton timmar (Weler förlag)

Denise Mina: Getingsommar (Minotaur)

Peter Temple: Sanning (Kabusa)

Domingo Villar : Nattens mörka toner (Ekholm & Tegebjer)

Bauers bok ligger hemma och väntar på att blir läst. Verkar bra! Meyer har jag läst en halv bok av och gav sedan upp, osäker på om han kommer att få en andra chans.  Då behöver jag ett bra argument. Riktigt bra. Mina var det länge sedan jag läste, så det kanske är dags igen. Temple har jag faktiskt aldrig läst något av. Inte heller av Villar.

De flesta år delas det också ut ett debutantpris, men jag känner att jag vet alldeles för lite för att kunna föreslå någon kandidat här.

Vilka är dina deckarfavoriter bland årets utgivning?

Läs också:

• De ruskiga vinnarna
• Grattis till Mats och Sara
• Nu är 2011 slut bestämmer jag
• En ruskigt spännande bok
• Att se fram emot i vår!

I Pakistan går en flicka upp på natten för att titta på några falkar, vackra och fascinerande fåglar. En manlig släkting märker att hon varit ute och ser henne alldeles för nära de män som äger fåglarna. Flickan är tolv år, men den här natten tar hennes liv slut. För att familjens heder ska återtas måste hon straffas och straffet är döden.

I Dubai finns hennes äldste bror. Han kallas hem för att vara med och verkställa systerns straff. För honom är detta inte ett riktigt beslut. Han ifrågasätter om Allah verkligen tycker att det är ett riktigt beslut. Han ifrågasätter att det verkligen finns någonting i Koranen som säger att det är ett riktigt beslut.

Hur kommer då Ellen Elg in i historien? Hon träffar egentligen bara brodern, då han är hennes och hennes familjs chaufför under en ökenresa i Dubai. De befinner sig i landet då hennes man fått ett bra jobb där. För en gångs skull är det inte Ellens liv eller yrke som styr familjen, men någon passiv hemmafru tänker hon knappast bli.

I öknen blir Ellen och chauffören vittne till en misshandel. Minneskortet med filmsnutten med misshandeln lovar Ellen förstöra, men självklart gör hon inte det. Ellen är ju Ellen, kvinnan som lägger näsan i blöt närhelst hon kan. Det är det som gör henne till en mycket speciell hjältinna. Mannen som misshandlar visar sig vara en mäktig person och det är många som vill åt Ellen och hennes minneskort.

Karin Alfredssons böcker om läkaren Ellen Elg handlar om kvinnors situation i världen. De berättar om de många kvinnor som lever ett sämre liv bara för att de fötts som kvinnor. De som inte har makten att bestämma över sitt eget liv. De som inte har ett liv värt namnet.

Pojken i hiss 54 är den femte boken i serien och kan läsas fristående. Jag tycker dock att du ska börja från början, då det är en mycket läsvärd serie. Jag måste dock säga att den här boken tillhör seriens höjdpunkter så här långt. Det är en spännande och gripande historia om en rad kvinnor som lever liv som jag knappast avundas. Den här boken är mer av en roman än de tidigare i serien som haft en tydligare deckarintrig. Jag gillar det skarpt.

Läs också:

• Vad är en kvinna värd?
• En bok som gjorde mig mörkrädd
• Allt viktigt är sant
• På äventyr med Ellen Elg
• Ruskig, läskig och välskriven

Titeln på Christoffer Carlssons nya bok är skum, men bra. Den heter Den enöga kaninen och det tar en bra stund innan jag fattar varför boken heter så. Den enögda kaninen kan vara historiens visaste personlighet. Eller så är det hans ägare som är det. Svårt att veta.

Det jag vet är att Dalen är ett läskigt ställe. Ett litet samhälle som alla andra små samhällen i Sverige. Ett samhälle som kan ge vem som helst klaustrofobiska känslor. Ändå stannar många kvar. De tänker flytta för att studera på andra ställen, men de flesta blir kvar.

En av dem som lämnat Dalen är David Flygare (visst är det ett underbart namn?), men nu när det är sommar kommer han tillbaka. Han flyttar in i huset där hans föräldrar fortfarande bor och tar upp umgänget med sina gamla vänner. Allt är precis som förut, men ändå helt annorlunda.

Bästa vännen Lukas är den han umgås med mest, men även hans syster Alex är viktig för honom. Deras förhållande är dock hemligt och ska så bli. Att Lukas håller på med en massa skumma saker vet de båda, men att det gått så långt anar ingen. För att få pengar har Lukas dragit igång en inbrottsturné.

Till sin hjälp har han syskonen Julian och Justine (hej DHH), ett mycket annorlunda syskonpar som många tror lever som ett kärlekspar. Dessutom är vännerna Martin och Richard med i gänget. Den här sommaren har de hittat ett övergivet hus som ingen annan tycks känna till och där lever de livet, unga och odödliga som de är.

Inbrott, människor som försvinner, kaniner som avslöjar hemligheter. Det händer en hel del skumt i Dalen och polisen börjar luska i det hela. David får påhälsning av en mycket smart, men stressad kommissarie som vänder och vrider på allt han säger. Det är nu stämningen börjar bli riktigt otrevlig.

Det är stämningen som gör Den enögda kaninen så bra. För varje sida jag läser känns det mer och mer obehagligt. Jag får nästan svårt att andas när jag tänker på hur David måste känna sig och jag förstår inte att han klarar sig från att bryta ihop. Lojalitet mot gamla vänner, kombinerat med en rädsla för att åka fast, får honom att göra saker som kanske inte är så smarta. Det är spännande så att det räcker och blir över när kompisgänget närmar sig den oundvikliga undergången.

Vi vet redan från början att allt kommer att gå åt helvete. Däri ligger inte spänning, utan i det sätt Christoffer Carlsson bygger upp sin historia. Inga lösa trådar här, utan små, små perfekt hopfogade pusselbitar. Dessutom är språket väldigt bra, med kreativa metaforer som jag alltid varit svag för. Är det då en deckare? Kanske, då det handlar om brott som några poliser vill lösa. Samtidigt är det knappast en dussindeckare med trötta, kaffepimplande poliser i centrum.  Glesbygd noir kallar författaren själv det för, så varför inte göra det också. En bra bok är det oavsett vilken etikett vi väljer att sätta på den.

Den 23e september är det bokfrukost där Den enögda kaninen diskuteras. Då ska jag fråga författaren om den där kaninen.

Boken är ett recensionsexemplar från Piratförlaget.

Andra om boken: Bokhora gillade som jag stämningen, liksom Bokmalen. Eli läser och skriver tycker om drivet i berättelsen och Fiktiviteter fascineras som jag av den där kaninen och dess ägare.

Läs också:

• En vanlig och ovanlig bok
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt
• Eudaimonia, vad är det egentligen?

Jag har länge tänkt läsa Mats Ahlstedts göteborgsdeckare, men då jag inte lyckats hitta de två första delarna har jag inte gjort det. Att börja med del tre i en serie fungerar absolut inte för den här lätt neurotiska bokslukaren. När nu Kabusa ger ut Ahlstedts böcker i ny reviderad pocketupplaga infann sig då tillfället att följa poliserna i Göteborg med Sören Högström i spetsen.

Dödsängeln är den första boken i serien som nu hunnit bli fem böcker lång. Den kom ursprungligen ut 2005 och det märks ibland. Flera författare har kört liknande grepp de senaste åren, vilket betyder att Dödsängeln hade känts mycket mer nyskapande och unik om jag läst boken då den var ny. Detta till trots vill jag framhålla att boken fortfarande är en välskriven historia.

Huvudpersonerna arbetar på polishuset på Skånegatan i Göteborg. Den stora, dystra byggnaden med utsikt över den förr så pampiga arenan Nya Ullevi. Den som egentligen är äldre än Gamla Ullevi strax bredvid, där det förr stod en arena som var just gammal. Som göteborgare är det självklart extra kul att läsa böcker som utspelar sig i en bekant miljö och bland författare som skriver om Göteborg står sig Ahlstedt helt klart väl.

Sören Högström är en mycket mänsklig och lite väl stressad spaningsledare. Han lever med Pia och den treåriga dottern Angelica, kallad Ängeln. Ett bra äktenskap som dock tar stryk av att hans jobb tar allt för mycket av hans tid. Det här känns extra jobbigt för Sören, då hans förra äktenskap gick åt skogen med anledning av just jobbet. Säkert fanns det andra skäl, men jobbet var en viktig del av det hela.

Inte konstigt därför att Sören nu ifrågasätter sin fortsättning inom polisen. En klassisk polis i de mer moderna deckarna alltså. Mänsklig och mjuk, men ändå totalt engagerad i sitt  jobb och då en stenhård kille. Eller stenhård är nog faktiskt fel beskrivning  av Sören Högström som faktiskt är rätt fri från irriterande machotendenser. Det gillas.

Det jag inte gillar är att Ahlstedt lyckas ha ihjäl en fler personer och dessutom ska en innan det ens har gått 50 sidor. Lite överdrivet kan jag tycka. Historien i sig är rätt bra. En dressyrdomare blir skjuten, mannen som skjuter honom lyckas krocka med en älg och förs till sjukhuset med livshotande skador. Kanske hade han vaknat upp om det inte vore för att någon lyckas smita in till honom och kväva honom med en kudde.

Att mannen är torped står klart ganska snabbt. Han härleds till nynazistiska kretsar och finns i brottsregistret. Vem är det som lejt honom och vem är det som fortsätter att ta död på framstående män runt Göteborg? Det är vad Högström och hans team ska ta reda på. Till sin hjälp får de en ny kvinnlig polis, Fatima Wallinder, född i Somalia och ganska sent adopterad av ett svenskt läkarpar. Att vara både kvinna och afrikan är inte direkt lätt och hon har förflyttats från Skåne där hon upplevt sig trakasserad av flera manliga och fördomsfulla kollegor.

Jag gillar huvudpersonerna och jag gillar, med några undantag, hur historien fogas samman. Några saker hade jag velat fått förklarat lite mer, men det är en spännande och genomtänkt historia. Ahlstedt har ett effektivt och drivet språk som gör läsningen snabb och lätt. Ibland går det väl snabbt, men jag föredrar det framför sega tegelstenar där historien blabbas bort. Lite av en förstabok är Dödsängeln allt och polisernas privatliv får kanske lite väl mycket plats, men jag tycker ändå att balansen är rätt bra. En bok väl lärd att läsa och en serie jag helt klart kommer att fortsätta följa.

Boken är ett recensionsexemplar från Kabusa Böcker.

Läs också:

• När den man väntar på inte kommer
• Kort om Idol-Rakel
• En bok om en stilla sommar
• Munter? Definitivt Bra? Tja
• Himmel över London

Det är få böcker som behöver vara mer än 400 sidor. Väldigt få böcker. Hur många författar finns det inte som envisas med att skriva längre och längre böcker? Och hur många av dem finns inte inom deckargenren? Och hur många av dessa böcker blir bra tegelstenar? Inte jättemånga tyvärr. Det är som om de författare som blivit kända omger sig med folk som bara nickar och bockar, istället för bra och kunniga dito som säger till dem att stryka, stryka och sedan stryka lite till.

Elizabeth George tillhör dem som först skrev täta, tunna böcker och nu svävar ut i tegelstenar med hur många sega partier som helst. Tyvärr har min favorit Peter James fallit i samma fälla med sin femte bok om Roy Grace Dead tomorrow. Så synd, så synd, så synd. Historien finns där, en mycket bra sådan, men den är så utspädd att den försvinner bland alla ord. Jag orkar inte hålla energin uppe och är faktiskt på väg att ge upp boken helt en bit efter mitten. Då älskar jag ändå Roy Grace och det är väl kärleken till honom som gör att jag till slut läste ut boken igår, mer än tre veckor efter jag påbörjade den. Lite spännande blev det de sista 50 sidorna, men då var det så dags. Synd att en riktigt bra historia slarvades bort på det här sättet.

Huvudtemat i boken är organhandel. En tonårsflicka är svårt sjuk och behöver en ny lever, tre ungdomar som saknar organ hittas i havet utanför Brighton och vi får följa rumänska gatubarn och en tysk dam med ett tvivelaktigt företag. Några intressanta nya ledtrådar gällande Grace försvunna fru Sandy som han ska försöka få dödförklarad. Det är också trevligt att läsa om hans och Cleos nya liv och faktum är att till och med Norman är riktigt mänsklig. Tyvärr räcker det inte för att boken ska kännas riktigt läsvärd. Jag hoppas verkligen att detta är en mellanbok och att Peter James hittar stilen igen.

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Varje bokblogg med självaktning…
• Hur ska jag säga…
• Vilken jäkla cliffhanger