enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Deckare (Page 1 of 18)

The Zig Zag Girl

Äntligen fick jag tummen ur att läsa The Zig Zag Girlsom är första boken i Elly Griffiths serie om Edgar Stephens, som arbetar som polis i tvillingstaden Brighton-Hove och hans vän magikern Max Mephisto. Under andra världskriget ingick de tillsammans i gruppen Magic Men, men sedan dess har deras liv tagit olika riktningar. De sammanförs igen då en liket av en kvinna hittas i en resväska som låsts in i ett skåp på Brightons tågstation. Kvinnan visar sig vara en före detta assistent till Max Mephisto, som i många år livnärt sig som magiker. I sökandet efter mördaren möts de två vännerna igen. Året är 1950 och platsen är Brighton, staden där jag befinner mig just nu.

The Zig Zag Girl är en ganska stillsam deckare, men det betyder inte att driv och spänning saknas. Griffiths är skicklig på att gestalta trovärdiga karaktärer och minsta biroll engagerar. Det är verkligen som att träda in i en ny värld. Det här är den första av hittills tre böcker om vännerna Stephens och Mephisto och jag vill definitivt läsa vidare i serien. Miljön bidrar till en fantastisk stämning som verkligen tilltalar mig. Det är också ganska uppfriskande att läsa deckare där det faktiskt inte frossas i våld och obehagliga detaljer, utan att det för den delen blir för gulligt och mysigt.

Andra delen i serien heter Smoke and Mirrorsoch utspelar sig vintern 1951. Vi får då återse flera av karaktärerna från The Zig Zag Girl och det gör jag med glädje. Tredje delen heter The Blood Card och i den har det hunnit bli 1953 och dags för Elizabeth II:s kröning. Samma år utspelar sig också del fyra som heter The Vanished Box. Det kan hända att de tre följande böckerna har landat i min Kindle och kanske läser jag dem med West Pier i blickfånget. Det vore en ”read on location” som heter duga.

Ingen av böckerna om Stephens och Mephisto är översatta till svenska och jag kan tycka att det är lite märkligt. Griffiths skriver som vanligt bra och deckare som utspelar sig på 50-talet och dessutom i Storbritannien tror jag skulle kunna tilltala många läsare.

Dags för påskekrim

Min läsning av deckare går i ryck och nu var det ett tag sedan jag läste något i genren. Några läsvärda har jag ändå lyckats skrapa ihop.

Husdjuret av Camilla Grebe är en välskriven och spännande deckare, som dessutom är väldigt aktuell. Första boken i serien heter Älskaren från huvudkontoret och är också läsvärd.

Annabelle av Lina Bengtsdotter påminner lite om Husdjuret, med en polis som återvänder till sin lilla hemstad för att utreda ett fall. Bengtsdotters debut utspelar sig i Gullspång och är riktigt bra.

En annan hemvändare är Aaron Falk i Hetta av Jane Harper, som utreder ett utvidgat självmord där hans barndomsvän Luke tagit livet av sin familj, för att sedan begå självmord. I maj kommer andra boken om Aaron Falk som heter Falska vänner. Är riktigt pepp på den.

Jag vill också tipsa om Jørn Lier Horsts serie om kommissarie William Wisting. Böckerna har getts ut i en minst sagt snurrig ordning och den första som getts ut på svenska är Nattmannen. Det är också den enda jag läst i serien ännu, men jag vill definitivt läsa vidare.

Katarina Wennstam är alltid bra! Senaste boken heter Gänget och handlar om ett kompisgäng som har delat allt, inklusive en stor hemlighet. Nu har flera av dem råkat illa ut.

Elly Griffiths är en annat favorit och jag tycker mycket om hennes serie om arkeologen Ruth Galloway. Senaste boken på svenska heter Dolt i mörker. Själv planerar jag att läsa senaste på engelska i påsk. Den heter The Dark angel och utspelar sig delvis i Italien.

En av de bästa deckarna jag läste förra året var Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk. Uppföljaren Ugglan dödar bara om natten är också bra. Jag hoppas verkligen att det är fler böcker på gång.

Kristina Ohlssons serie om Alex Recht och Fredrika Bergman är riktigt bra. Syndafloder är mycket troligt den sista boken om dem. Lite sorgligt, men också typiskt Ohlsson att sluta på topp.

Kolibri av Kati Hiekkapelto om polisen Anna Fekete är riktigt bra. I april kommer uppföljaren De försvarslösa. Den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén är en ruggig spänningsroman som utspelar sig på en ö. Det slutna rummet ger helt klart en dimension till. Även här står en hemvändare i centrum, då Gloria följer med sin pojkvän Adam till den ö där hon tillbringade några barndomssomrar.

Trevlig påskläsning önskar jag dig!

 

När det förflutna hinner ikapp

Gänget är Katarina Wennstams senaste bok om Shirin Sundin, som efter sin skilsmässa nu heter Shirin Nouri. Som vanligt när det gäller Wennstams deckare är ämnet relevant och aktuellt med fokus på kvinnors utsatthet. En ung flicka dricker väldigt för mycket under en utomhusfest och några tonårskillar turas om att våldta henne. Många år senare träffar vi dem igen. Gänget består numera av en grupp män som träffas ibland för att spela innebandy. De är välanpassade, vanliga män, vad det nu är, men de är färre än de var från början. En av dem har begått självmord och när en av de andra i gänget mördas blir de andra minst sagt skraja. Shirin dras in i fallet rent personligt, då den mördade mannens fru är hennes barndomsvän. Även Charlotta Lugn får vara med på ett hörn igen efter sin sjukskrivning och jag hoppas att hon snart kommer på fötter igen.

Gänget är kanske inte Wennstams bästa bok, men hennes lägsta nivå är så hög att den ändå är väldigt läsvärd. Trots att historien till viss del känns igen lyckas hon undvika de vanligaste fällorna och faktiskt överraska mig. Att bära på hemligheter kan tära på en människa och flera i gänget påverkas väldigt av händelsen i tonåren, men jag kommer inte riktigt så nära dem som jag brukar göra i Wennstams böcker. Å andra sidan är det kanske höga krav att alla karaktärer i en deckare ska fastna i en och flera av dem gör det faktiskt.

Det bästa med välskrivna deckarserier är dock att få återse huvudpersonerna och även om privatlivet inte står i fokus så mycket denna gång är det som alltid roligt att återse Shirin och Charlotta. Jag hoppas på en ny bok om dem riktigt snart.

Husdjuret — en välskriven kriminalroman

Camilla Grebe har fått stor uppmärksamhet för sin senaste bok Husdjuret, som bland annat utsetts till Årets bästa svenska kriminalroman 2017 av Svenska deckarakademin. Boken är den andra i serien Flickorna och mörkret, men även om några personer från den första boken Älskaren från huvudkontoret finns med även här skulle jag säga att den faktiskt fungerar att läsa fristående.

Den här gången lämnar Grebe Stockholm och tar oss med till Ormberg där polisen Malin, som till vardags arbetar i Katrineholm, är med och utreder ett fall i sin gamla hemort. Hennes mamma och några andra släktingar bor kvar, vilket gör hela situationen lite märklig. Hon är både sitt gamla och nya jag samtidigt och det är svårt. Fallet som utreds har dessutom kopplingar till ett gammalt brott som är knutet till den gamla flyktingförläggningen som nu öppnat igen. Då hittades kraniet av en död flicka av några ungdomar, varav Malin var en, nu hittas en mördad kvinna på samma plats.

Även Hanne och Peter, som var centrala i förra boken, finns med på ett hörn i utredningen. Hannes hälsa har blivit sämre och någonting hände henne och Peter då de följer upp en ledtråd. Peter försvinner och Hanne hittas irrande runt i skogen. Någon ser en ung kvinna i paljettklänning med henne, men trots att polisen söker hittar de henne inte.

Att den unga kvinnan förblir ett mysterium är inte så konstigt. Hon är nämligen en han. En ung kille som heter Jake och som ibland provar sin döda mammas kläder. Dels för att han saknar henne, men mest för att han tycker om att använda hennes kläder. Att erkänna detta för polisen skulle han dock aldrig göra. Inte heller berättar han för dem att han hittat Hannes anteckningsbok, där hon skrivit ner alla saker hon behöver minnas. När Jake läser boken får vi också veta mer om vad som hänt Hanne och Peter.

Husdjuret påminner en del om Lina Bengtsdotters debut Annabelle, där polisen Charlie, liksom Malin gör, återvänder till sin gamla hemort. Glesbygdens förfall och frustrationen hos de som blev kvar. Malin ser det på ett sätt som ett misslyckande att vara kvar, men samtidigt vill hon skydda sin hemby från andras kritik. Hon kan också förstå de upprörda känslor som väckts när Ormberg fått en stor grupp nya invånare i form av flyktingar. Händelserna placeras mitt i nuet i ett Sverige där det bubblar.

Flickorna och mörkret heter alltså serien och jag hoppas att Grebe fortsätter den med några böcker till. Gärna med Malin eller kanske någon av de andra poliserna som huvudpersoner. Jag gillar faktiskt hur hon i Husdjuret, likt Tana French, förändrar perspektivet. Oavsett så läser jag gärna mer av Camilla Grebe. Hon är skicklig både på att bygga upp stämningen och att sy ihop trådar.

 

Shirins första fall

Bonnier Bookery är Bonnierförlagens satsning på böcker skrivna direkt för den digitala marknaden. Ett gäng kända författare som Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Johan Theorin kommer att ge ut kortromaner på förlaget och flera har redan släppts.

Katarina Wennstams bidrag är Shirins första fall, en kortroman som faktiskt redan publicerats i Damernas värld 2014. För mig var det dock en ny text och eftersom Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, är en av mina favoritkaraktärer ville jag självklart veta mer om henne.

Shirins första fall var ett mord och nu, många år senare, står hon öga mot öga med mördaren. Vi får veta vad han gjorde och varför. Tyvärr är det här en väldigt kort kortroman och även om den är bra hade jag önskat mig mer. Fallet är nämligen tillräckligt intressant för att vara värd en längre text.

Trots att det korta ibland blir för kort gillar jag konceptet med kortromaner och jag är sugen på att läsa flera böcker i utgivningen. Mest lockar kanske Malin Persson Giolitos nysläppta Processen, men även de två andra böckerna i trion om terror av Jonas Bonnier och Anna Jansson låter spännande.

Nattmannen är femte och första boken om Wisting

Jørn Lier Horsts serie om William Wisting har misshandlats av det svenska förlaget Lind & co som gett ut böckerna på svenska. Inte så att de på något sätt marknadsfört böckerna dåligt, för det har de inte, men för att de gett ut dem i en totalt ologisk ordning. Egentligen är dock ologisk fel ord, då det var med boken Jakthundarna som Jørn Lier Horst fick sitt stora genombrott då boken tilldelades priset Glasnyckeln. En prisad, norsk deckarförfattare kan nå storpublik och självklart översattes boken till svenska. Att det är den åttonde boken i en serie verkar inte ha spelat någon roll. Att boken tilldelades Deckarakademiens pris för bästa översatta deckare ger dem på ett sätt rätt, men det är ändå fel, fel, fel att snurra till det för sina läsare.

Storytel påstår att Nattmannen är den första boken i serien om kommissarie William Wisting och de har rätt i att det är den första i serien som getts ut på svenska (eller den femte) men på norska finns det fyra tidigare delar som inte översatts. Nattmannen är alltså nummer fem i serien och den femte som getts ut på svenska. Tyvärr betyder det inte att böckerna getts ut i rätt ordning. Efter del åtta gav förlaget ut del 9, därefter del 7, del tio och del 5. Snurrigt? Definitivt. För mig som är lite lätt fixerad vid att läsa böcker i serier i ordning är det dessutom väldigt frustrerande. Återstår att se vad som händer nu. Är det del 11 eller del 4 som står på tur? Eller kanske del 12 för att göra det lite extra spännande?

Oavsett snurret är jag glad att jag läste Nattmannen och jag kommer helt klart att läsa vidare i serien. William Wisting är en trevlig person att följa. Han är nybliven änkeman och hans vuxna dotter arbetar som journalist. När hon får i uppdrag att bevaka ett fall som han utreder blir det lite svårt att hålla isär rollerna.

Brottet är synnerligen brutalt och offrets huvud sätts upp på en påle mitt på torget i Larvik. Det är en ung flicka som mördats och det tar tid att identifiera henne. När de väl gjort det förstår de att mordet på henne inte är en isolerad händelse. Det tar Wisting på en resa som få av oss skulle vilja vara med om. Även om Nattmannen utkom 2009 på norska är fallet fortfarande rykande aktuellt. Det är en av anledningarna till att boken är så bra, det andra är Horsts förmåga att skapa trovärdiga karaktärer. Nu när det ändå finns ett gäng böcker som kan läsas i rätt ordning kommer jag att göra det, då hans historia är minst lika intressant som det fall han löser. Om något förlag får för sig att ge ut del 4 i serien kommer jag att småsvära lite, men läsa den också.

Älskaren från huvudkontoret

Husdjuret av Camilla Grebe blev utsedd till Årets bästa kriminalroman 2017 och eftersom jag har mycket svårt för att hoppa in i serier, även om de påstås vara fristående, bestämde jag mig för att läsa första delen Älskaren från huvudkontoret. Det är jag glad för. Egentligen borde jag inte vara överraskad över att jag uppskattade Grebes bok, då jag tyckt mycket om serien om Siri Bergman som hon skrivit tillsammans med sin syster Åsa Träff.

I Älskaren från huvudkontoret får vi träffa Emma som arbetar i en klädbutik. Hon har haft ett ganska tufft liv, men nu verkar det ha vänt. En ärvd lägenhet och pengar, men bäst av allt är att hon funnit kärleken. Förhållandet behöver dock hållas hemligt, eftersom mannen hon älskar är vd på det stora klädföretaget där hon arbetar. Nu ska de dock förlova sig och göra allt officiellt. Det är bara det att han inte dyker upp på sin egen förlovningsmiddag.

Vi får också lära känna den klassiskt buttre polisen Peter Lindgren. Fallet han får tilldelat sig är synnerligen brutalt. En kvinna hittas mördad och hennes huvud har huggits av. Ett tillvägagångssätt som påminner mycket om ett annat brutalt mord som skedde för tio år sedan. Ansvarig för fallet då var beteendevetaren Hanne Lagerlind och hon kallas in igen. Eftersom hon drabbats av en demenssjukdom tvekar hon först, men bestämmer sig sedan för att hålla sjukdomen hemlig och köra på.

Älskaren från huvudkontoret är välskriven och spännande. Enda invändningen jag har är egentligen att upplösningen blir lite plötslig, men jag är helt klart ännu mer sugen på att läsa Husdjuret nu än jag var tidigare.

Mordet på Orientexpressen

Ett mål i år var att läsa tio klassiker, som jag definierade som ”böcker utgivna före 1950”. Det gick väl sådär, men jag läste i alla fall tre för mig nya klassiker och så läste jag om två. Halvbra i alla fall.

En av de klassiker jag läste för första gången var Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, en författare jag läst väldigt lite av och inte på säkert 25 år (förutom Novellix-fyran för några år sedan). Däremot har jag sett en del filmatiseringar och faktiskt aldrig gillat just Poirot. I bokversionen tycker jag dock att mästerdetektiven från Belgien är riktigt sympatisk.

Berättelsen utspelar sig som titeln avslöjar på den mytomspunna Orientexpressen från Istanbul till Calais. Många av resenärerna har varit på resa eller arbetat i länderna i regionen och det är tydligt att det hänt mycket där sedan boken skrevs. Inte så många reser till Damaskus eller Bagdad nu.

Vi får följa med in i första klass och lära känna bland annat en rysk prinsessa, en ungersk greve, en italiensk affärsman och så en svensk missionär som i filmatiseringen från 1974 spelades av Ingrid Bergman, som fick en Oscar för sin roll. När filmen kom i ny version i höstas fanns hennes rollfigur inte med. Istället var motsvarande karaktär en judinna spelad av Penélope Cruz. En av många förändringar i rollistan av både yrke och nationalitet.

Sedan finns den ultimata skurken, Samuel Ratchett, som reser tillsammans med sin sekreterare. När tåget fastnar i snön mellan bergen någonstans på Balkan mördas han brutalt med tolv knivhugg. Helcule Poirot tar på sig fallet och blir konfunderad över de märkliga ledtrådarna som finns i kupén. Mycket av handlingen kretsar kring de förhör han gör med de misstänkta i första klass, i sann pusseldeckaranda och det är lagom klurigt.

Jag såg filmen från 2017 först och läste ut boken därefter. Var boken eller filmen bäst? Svår fråga faktiskt. Jag gillade båda på olika sätt. Bristen med boken var egentligen det mycket abrupta slutet, men jag tyckte om personbeskrivningarna och stämningen. Filmen var snygg med riktigt bra skådespelare, men jag kan tycka att det var tråkigt att karaktärerna förändrats så mycket. Nu blir jag sugen på att se filmen från 1974 som också innehåller en lång rad stjärnor.

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Hetta — ännu en hemvändardeckare

Är det en slump, eller månne en ny trend att så många aktuella spänningsromaner jag läst den senaste tiden handlar om människor som vänder åter till den plats där de växte upp. I Kolibri bosätter sig Anna Fekete i sin gamla förort med tvivelaktigt rykte, i Annabelle utreder Charlie Lager ett mord i barndomens Gullspång och Gloria i Och blomstren dö (recensionsdatum 14/8) följer med sin nya pojkvän till den ö där hon tillbringade några somrar i tonåren.

Även Jane Harpers debut Hetta handlar om att återvända, men skillnaden är att huvudpersonen Aaron Falk återvänder till en stad där många anser honom vara skyldiga till en tonårsflickas död. Hans vän Ellie drunknade under mystiska omständigheter och när polisen hittade en lapp med namnet Falk på misstänktes först hans pappa och sedan han själv för dådet. Det faktum att Aaron och hans kompis Luke ljugit om sina alibin för tiden då Ellie dog gör att vi inte riktigt vet vad som egentligen hände.

Nu är Luke också död. Efter att ha dödat sin fru och sin son tog han sitt liv. Varför är det ingen som vet. Det är Lukes begravning som gör att Aaron reser från Melbourne till det lilla samhället Kiewarra, en avfolkningsort fylld av arga män med alkoholproblem. Eller ja, inte bara, men det är en brutal plats på många sätt. Aaron, som nu är poliskommissarie, övertalas av den lokala polisen att stanna på orten några dagar efter begravningen för att hjälpa till med fallet. Eftersom Aaron mer än allt annat vill tro att Luke är oskyldig till de brott han tros ha begått gör han det.

På många sätt är Hetta en klassisk spänningsroman där händelser i det förflutna knyts ihop med ett nutida mordfall. Ändå sticker den ut då den är så välskriven. Harper bygger upp en  mycket obehaglig och klaustrofobisk stämning som verkligen påverkar mig under läsningen. Jag känner hettan, lider av torkan och kan nästan förstå den panik som vissa invånare drabbas av. Imorgon ska jag lyssna till Jane Harper i samtal med Elly Griffiths och Gregg Hurwitz, modererat av Helena Dahlgren. Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att läsa mer av Jane Harper, då hennes debut verkligen gav mersmak.

Page 1 of 18

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: