Jag efterfrågade en munter bok och fick låna Lucy-Ann Holmes  50 sätt att träffa den rätte av Mrs E. Det var verkligen munter, en rapp historia och en underhållande sådan. Dessutom lättläst och den fyllde sin funktion – jag blev glad.  Jag fick skratta rejält i några timmar, men det här är ingen bok som kommer att stanna kvar speciellt länge.

Sarah Sargeant är en typisk trevlig och lite misslyckad hjältinna, som är så vanlig i denna sorts böcker. Hon inser inte att hon är snygg, tycker inte att hon är speciellt begåvad och vågar helt enkelt inte leva det liv hon förtjänar. Om man nu förtjänar ett liv.

Hon har ett hyfsat arbete på ett café och hon jobbar tillsammans med sin bästa vän. Visserligen drömmer hon om att bli skådespelare, men det här jobbet funkar tills vidare. Hon delar lägenhet med en snygg och trevlig kille som hon älskar. Visserligen är han hennes bästa vän, de har varsitt sovrum och hon är inte kär i honom, men det är trevligt med sällskap.

Att bli skådespelare och att få en pojkvän är trots detta Sarahs största mål i livet. Hon närmar sig 30 och då är man så klart lastgammal (hrmpf) och Sarah bestämmer sig för att satsa rejält. Hon ger sig ut på jakt och startar en blogg där hon beskriver den. Just bloggspåret är riktigt kul, men ibland blir det lite väl “bloggigt”. Boken hade vunnit på att bloggdelen hade stramats upp, men det funkar hyfsat nu också.

Det är mycket jag gillar, huvudpersonen till exempel och hennes föräldrar. Många andra av bifigurerna är trevliga, intressanta och levande, medan andra egentligen bara tar upp plats. Överlag är persongalleriet dock väldigt bra.

Jag har lite svårt för språket ibland, kanske hade det blivit bättre på originalspråk, eller så är det bara en lite spretig debut. Ingen katastrof alls, men lite irriterande.  Det här är en kvick och underhållande bok. Väl värd att lägga några timmar på och precis vad jag behövde just nu. I april kommer uppföljaren på svenska. På originalspråk heter den The (im)perfect girlfriend och du kan hjälpa till att namnge den här.

Behöver jag ännu en munter bok är det mycket möjligt att jag läser den. Då vet jag exakt vad jag får, en Notting Hill i bokform. Det är inte så illa.

Läs också:

• När den man väntar på inte kommer
• Kort om Idol-Rakel
• En bok om en stilla sommar
• Himmel över London
• Sören är allt en trevlig prick

Följde Paperbacks råd och läste The truth about Melody Brown av Lisa Jewell. En helt osannolik historia om 32-åriga Melody Brown som går på sin första date på många år, går på en show och blir hypnotiserad, tillsagd att agera som en femåring och därefter svimmar hon.  Melodys första minne har tidigare varit när hon som nioåring räddats ur ett brinnande hus av sina föräldrar, men nu börjar minnen från en tidigare barndom komma tillbaka. Sakta rullas historien upp och vi får bit efter bit i det nioåriga pussel som Melody saknat. Parallellt får vi också följa hennes liv några veckor innan hennes sons artonårsdag.

Det är som sagt en osannolik historia, men jag tyckte om den. Jag blev engagerad i Melodys öde och ville verkligen veta allt om hennes liv. Vem var egentligen bebisen som hon började minnas? Vad var det som var så speciellt med huset i Broadstairs? Vem var Ken? Jag drevs av en längtan att få veta och Jewells historia har verkligen ett driv som gör att boken är svår att släppa. Den är skriven på ett bra, men ganska enkelt språk. Perfekt att läsa för en trött hjärna, även på engelska.

Mest påminner The truth about Melody Brown om Jewells kanske bästa bok A friend of the family. En söt historia om identitet och vikten av att tycka om sig själv och våga leva. Skulle nog vilja påstå att Lisa Jewell tillhör toppskiktet bland författare av chic-lit. Böckerna är både välskrivna och underhållande och dessutom i princip helt fria från onödiga och tröttsamma referenser till kläder, smink och kändisar. En författare väl värd att pröva!

Är det semester så är det. Reprisering av bra sommarläsning får duga idag. Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-21

Läs också:

• Fors når botten?
• Midvinterblod
• En långsam historia
• En annorlunda klassiker
• Bra deckardebut

Ibland behöver man läsa något som är roligt och lättsamt. Många rynkar på näsan åt det som kallas chick-lit och avfärdar hela genren som ytlig dynga. Det är ett misstag. Även Who’s that girl? av Alexandra Potter är rolig och lättsam. Den är också totalt osannolik och galen, men faktiskt också tänkvärd.

Det här är den första boken jag läste i min Kindle-app. Mycket smidigt att köpa böcker från Amazon.com via den och i många fall också väldigt prisvärt. Det bästa med e-böcker är kanske ändå att det inte syns att jag köper nya böcker. Men allvarligt talat är nog det allra bästa att en helt ny värld av biblioteksböcker öppnat sig.

Litet minus för huvudpersonens galet löjliga namn. Hon heter Charlotte Merryweather, driver PR-firman Merryweather PR och har ett dagsschema som skulle göra vem som helst helt galen. Varje minut är planerad och fokus på träning, kost, karriär, yta och pengar är så mycket större än tanken på välbefinnande.

En gång hette hon Lottie, bodde i en stökig lägenhet, hade ett rätt kasst jobb och älskade att dansa hela nätterna. Det är inte så att Charlotte vill tillbaka till den tiden, men hon känner ibland att hon missat något.

Så vad händer? Charlotte ser sin gamla skrotade bil, följer efter den och möter sedan sitt yngre jag. De börjar umgås och Charlotte är helt säker på att hon nu ska kunna hjälpa Lottie att bli en bättre människa.

Självklart är det inte så enkelt att den äldre alltid vet bättre än den yngre. Det blir ett givande och tagande som är minst lika lärorikt för Charlotte som för Lottie.

Som sagt, osannolikt och kanske lite löjligt, men historien håller bra. Det är kul att läsa om både Charlotte och Lottie och självklart börjar jag själv tänka på vad jag lärt mig och vad jag faktiskt glömt bort.

Jag hade önskat att mitt yngre jag varit lite mer självständigt och inte skjutit upp vissa viktiga beslut. Många jobbiga situationer hade då kunnat undvikas.

Jag hade också dumpat så kallade vänner som visade sig vara energitjuvar ännu tidigare och kanske hållit kvar vid andra som jag tyvärr tappat kontakten med.

Mitt nuvarande jag hade dock kunnat lära sig en del om att leva i nuet av mitt yngre jag. Jag är på gång.

Nu vill jag definitivt läsa mer av Alexandra Potter som är en av de bästa författare jag läst i genren. Ska nog ta och klicka hem en bok till. E-böcker syns ju som sagt inte.

Läs också:

• En vanlig och ovanlig bok
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt
• Eudaimonia, vad är det egentligen?

I min favoritdröm om David, öppnade han dörren till vårt klassrum och släntrade in, precis när läraren höll på att ropa upp oss. Det var alltid efter de sex Thomasarna och precis när mr Griffiths sa mitt namn. David hade på sig den där vita stickade stjortan med jättestor krage och pärlknappar, som han hade på sig på omslaget till Cherish.

Herregud,har han någonsin varit vackrare? David Cassidy var den enda människan, manlig eller kvinnlig, som kunde få en etappklippning att verka sjukt åtråvärd.

[...] När han väl var inne i klassrummet presenterade David sig för mr Griffiths, log sitt charmiga, lätta Keith Partridge-leende och sa “Hallå Petra. Vilket coolt namn! Jag diggar det verkligen.”

Det skulle få tyst på dem.

1984 tävlade Herreys i Luxenburg och posters av dem prydde väggarna i mitt rum. För säkerhets skull satte jag på den lilla svartvita tv:n i mitt rum så att de kunde titta på sig själva i Eurovision. Helt logiskt för en fanatisk tioåring.

Och Allphaville. Det går inte att återkomma till 1984 utan att nämna Allphaville. Jag älskade dem. Taskigt uttal hade det och speciellt snygga var de inte heller, men jag älskade dem. Inte lika mycket som jag älskade Herreys, men jag älskade dem.

Något år senare hade bilderna ersatts av andra på Depeche Mode och A-ha. Det första är dock ett band som följt mig sedan dess och hade jag en chans att träffa dem live hade jag mer än gärna tagit den. A-ha då? Jo visst håller vissa låtar fortfarande, men efter att ha sett Morten Harket hos Skavland fick min idoldyrkan sig en rejäl törn.

Om vi förflyttar oss ett år till fram i tiden så var det Style som gällde tillsammans med Pet shop boys. Jag målade till och med en teckning med akvarell av Style och skickade till deras officiella adress. Galet.

Jag lyssnar fortfarande gärna på djuraffärspojkarna, men Style med Christer Sandelin i spetsen har jag definitivt svårt att fixa nu.

1987 absolut älskade jag Hold me now med Johnny Logan och det är en sång som fortfarande gör mig nostalgisk.

Strax därefter började jag lyssna så smått på The Cure. Det gör jag fortfarande. Även U2 kom med på ett hörn.

Hur många andra har kombinerat en hysterisk kärlek till Robert Smith med en lika hysterisk kärlek till tvillingarna Goss i Bros? Jag gjorde det i alla fall och jag visste att om Matt och Luke Goss skulle träffa mig, mitt 15-åriga jag, så skulle de falla direkt. Robert Smith skulle mer bli en cool polare. Vi skulle kunna byta smink med varandra och han skulle kunna hjälpa mig att få den frisyr jag suktade över.

Ungefär lika logisk är Petra i Jag tror att jag älskar dig av Allison Pearson. Hon älskar David Cassidy och vet absolut allt om honom. Hennes liv kretsar i mångt och mycket kring honom. Visst är det viktigt att ha rätt kompisar och att killen hon drömmer om blir kär i henne, men viktigast är att få träffa David Cassidy. Livsviktigt.

Tillsammans med sin kompis Sharon tar hon reda på allt möjligt och omöjligt om sin idol och skickar sedan in svaren till en tävling som tidningen The Essential David Cassidy Magazine. Om de vinner får de åka till USA och träffa sin stora idol. Hur coolt skulle inte det vara?

Vi får följa Petra som 13-åring då hon skäms över sitt namn lika mycket som hon älskar David Cassidy. I del två av boken har hon hunnit bli 38 år och en helt annan historia berättas. Det är den andra delen jag faller för mest och det är där som historien knyts ihop på ett snyggt sätt.

Jag tror att jag älskar dig är en ganska charmig historia. Om jag själv vetat i alla fall lite om David Cassidy hade jag kanske älskat den. Nu stannar den vid att vara en trevlig och charmig historia, men det är inte fy skam det heller.

P.S. Tydligen uppträder Matt Goss fortfarande. D.S.

Läs också hos Boktokig som älskar boken,

Boken är en recensionsbok från Printz Publishing.

Läs också:

• När den man väntar på inte kommer
• Kort om Idol-Rakel
• En bok om en stilla sommar
• Munter? Definitivt Bra? Tja
• Himmel över London

I Sophie Kinsellas bok The Undomestic Goddess, som på svenska fått den ganska löjliga titeln Karriär och köksbesvär, får vi möta Samantha Sweeting som lever för sitt jobb. Egentligen skulle man kunna säga att hon inte lever, utan jobbar. Att det är ett ganska ensamt liv visas med all önskvärd tydlighet då hon får fira sin födelsedag ensam då både hennes mamma och bror är upptagna på sina jobb. Att arbeta och göra karriär är viktigt för alla i Samanthas familj. Någon annan väg i livet existerar inte.

Samantha arbetar dag och natt för att bli den yngsta delägaren någonsin på advokatfirman där hon arbetar och jag avundas henne knappast. Ser arbetssituationen för jurister verkligen ut så här också? Tänk att leva sitt liv indelat i 10-minuters-intervall och aldrig ha en ynka minut av frihet.

Samantha gör aldrig misstag, ändå visar det sig att hon lyckats göra ett enormt sådant. Någonstans på det stökiga skrivbordet som hennes kollegor brukar pika henne för, ligger ett dokument som hon borde ha sett för länge sedan. På grund av henne riskerar en kund att förlora enorma summor pengar.

Vad göra? Samantha väljer att fly. Hon sätter sig på ett tåg och går av på en station hon inte vet namnet på. Slutligen kommer hon till ett hus och bestämmer sig för att gå in. Konstigt nog verkar husets ägare vänta på henne och de ställer en massa konstiga frågor. Samantha börjar förstå att de tror att hon söker jobb som hushållerska i huset och istället för att berätta att hon inte ens vet hur man sätter på en ugn börjar hon ljuga ihop historier om hur hon studerat för de bästa kockarna på de finaste restaurangerna. När hon får jobbet kan hon inte med att erkänna sina lögner, istället försöker hon klara av sitt nya yrke vilket visar sig vara svårare än hon trodde. Och dyrare. Samantha beställer en hel del catering och betalar andra för att tvätta och stryka, innan hon slutligen får hjälp av grannfrun att bli den perfekta hushållerskan.

Det är på samma gång en helt otrolig och väldigt förutsägbar historia Sophie Kinsella bjuder oss på, men det går ändå inte att komma ifrån att The Undomestic Goddess är en riktigt charmig bok. Jag gillar Samantha och jag tycker om att följa hennes smått otroliga väg mot ett nytt liv. Att hon är en person som aldrig backar för en utmaning är helt klart. Det påminner lite om Josephine Bornebuschs resonemang i sitt sommarprogram, där hon istället för att bli sur för att hon fick jobba som frukostansvarig istället för att skådespela bestämde sig för att göra världens bästa mackor.

Och budskapet? Vill man vara elak kan svaret bli att Sophie Kinsella vill att alla kvinnor ska bli hemmafruar då det är så kul och givande att laga mat, baka och städa, eller så kan man istället se det som en tydlig vink till alla oavsett kön att stanna upp och leva lite innan det är för sent. Jag föredrar det senare.

Läs också:

• Ett brutalt uppvaknande
• En vanlig och ovanlig bok
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt

Jag trodde att Sommaren hon återvände av Kristin Hannah skulle vara en lagom mysig bok att dra igenom snabbt. Jag hade rätt i att den gick snabbt att läsa, men historien i sig var totalt drypande av smör. Alldeles för mycket av allt.

Nora Bridge är välkänd relationsexpert som har ett eget program på radio och en spalt som publiceras i en rad tidningar. Själv bor hon ensam då hon inte längre har kontakt med sina vuxna barn som hon övergav många år tidigare. I alla fall är det döttrarnas syn på saken. Någonstans blev ett misslyckat äktenskap för mycket och Nora fixade inte att vara kvar. Äldsta dottern Caroline är inte fullt lika bitter som minstingen Ruby, nu snart 30, men fortfarande arg tonåring.

När Nora bryter benet efter en vansinnesfärd med lite för mycket promille i bloden är det Ruby som erbjuder sig att ta hand om henne. Det går lite väl lätt och här någonstans börjar det bli väl förenklat och smörigt. De åker till sommarhuset på en ö där de bodde varje sommar innan Nora lämnade familjen. Som av en slump finns också Rubys gamla kärlek Dean där och han har återförenats med sin homosexuelle bror som familjen vänt ryggen. Eric är döende i cancer och nu sköter Dean om honom.

Det finns en del fina passager i Sommaren hon återvände, men som helhet är den här boken bara för mycket. Översättningen är dessutom vansinnigt irriterande då allt för mycket är direktöversatt, vilket ger en svengelska från helvetet. Jag avskyr att höra de engelska uttrycken då jag läser en bok på svenska. Meningar som,“Stor överraskning, han gjorde det inte.” hör till de värre. Dessutom gillar jag inte den översatta titeln. I original heter boken Summer Island och den fungerar mycket bättre. Sommaren hon återvände begränsar bokens teman till att bara handla om hur Nora och möjligen Ruby återvänder till ön och till varandra.

Ingen höjdare alltså, men jag har fått för mig att Kristin Hannah ska vara en okej författare. Har jag fel eller har jag bara lyckats hitta en dålig bok av henne?

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus

I Bhandaris överfulla bokhylla hittade jag Jaktsäsong av Mats Strandberg, som enligt baksidan följt med som present i Hennes för ett antal år sedan. Sommaren 2007 kanske? Kul att få läsa denna bok då jag läst författarens två andra med glädje.

Året är 2005 och vi träffar Magnus och Melinda. Bästa vänner och definitivt inget par. Istället hänger Melinda med Magnus på alla bögklubbar han hänger på och finns där då han behöver tala ut om sina kärleksproblem. Själv delar Melinda väldigt lite med andra. Hon föredrar att ha kul och en kul kväll är en med sanslöst mycket alkohol och ungefär lika mycket bekräftelse. Det är kul och fartfullt, men snart märks det tydligt att varken Magnus eller Melinda trivs särskilt bra med sina liv, trots den glättiga ytan.

Jag har läst Mats Strandbergs böcker i helt fel ordning och kanske är det lite orättvist att läsa debutboken sist då den i skuggan av de andra blir lite enklare än den kanske uppfattats om det här var den första boken jag läst av honom. Debut är den på så sätt att Strandberg inte riktigt verkar våga lita på sina karaktärer. Han vilar inte i dem, utan låter dem rusa framåt i ett vansinnigt tempo. Detta ger en effekt i sig, men jag skulle vilja hinna lär känna alla personer som dyker upp lite mer. Andreas till exempel, teknikern som börjar arbeta hos Magnus och Melinda på den  framgångsrika tv-sajt de driver. Han är superviktig i historien, men vi får veta väldigt lite om honom. Istället får vi genom honom lära känna Melinda bättre. Ett inte helt oävet grepp ska tilläggas.

Mats Strandberg dyker själv upp på Gaygalan och håller ett nervöst tacktal då han mottagit priset för årets bok. Ett av Magnus gamla slask ska det visa sig och han diskuteras på ett ganska magstarkt sätt. Magnus skulle annars kunna vara ett alterego till Strandberg. I alla fall utseendemässigt. Det är dessutom Magnus som beskrivs mest detaljerat och som görs mest levande. Jag tycker om honom, kanske för att han i all sin osäkerhet och självömkan är den som är mest mänsklig.

Den otrevlige författaren Sebastian är Magnus hemliga kärlek, i alla fall ett tag, men till slut blir till och med Magnus trött på att behandlas som skit. Sebastian är istället olyckligt kär i den kända (och gifta) skådespelaren Joshua. Melinda är kär i Andreas, men är inte han bög? Barndomskompisen Susanne är inte kär alls, mer än möjligen i sina barn. Mycket kärlek och mycket snurr alltså.

Som i tidigare böcker dyker gamla bekanta upp. Lilly som är med i Bekantas bekanta har nu några ¨år senare blivit tv-stjärna och är, liksom Sebastian, ute efter Joshua. Inte oväntat är det hans romans med henne, snarare än den med Sebastian, som hamnar på löpsedlarna,

Det är kul underhållningslitteratur, men faktiskt också en utvecklingsroman. Både Magnus och Melinda förändras mycket under historiens gång och lämnar det ytliga krogliv de levde inledningsvis. En läsvärd bok,  inte lika bra som Halva liv men historien är bättre än i Bekantas bekanta. Hade Strandberg vågat brodera ut lite mer, skulle Jaktsäsong blivit ännu bättre. Det är dock ont om bra och underhållande svensk litteratur och Mats Strandberg klarar sig helt klart bra i genren. Nu blir det ungdomsböcker, men jag hoppas att det blir fler böcker för vuxna snart också. Kanske om ett gaypar mitt i småbarnshelvetet? Det hade behövt som balans till alla böcker om trötta och deprimerade småbarnsmorsor.

Läs också:

• När den man väntar på inte kommer
• Kort om Idol-Rakel
• En bok om en stilla sommar
• Munter? Definitivt Bra? Tja
• Himmel över London

Året är 2004. Lexi är ute med sina kompisar och kvällen utvecklas till en riktig skitkväll. Det handlar inte om vännerna, de är de  bästa, men stövlarna klämmer, pojkvännen Nollan-Dave dyker inte upp och hämtar henne som bestämt och dessutom börjar det regna. Precis när Lexi tror att det inte kan bli värre snubblar hon till på sina höga klackar och faller handlöst.

När hon vaknar ligger hon på sjukhus och självklart tror hon att det fortfarande är 2004 och att fallet orsakat hennes sjukhusvistelse. Det visar sig att det inte är riktigt så enkelt. Det är nämligen 2007 och Lexi har inte legat i koma utan levt helt och fullt under de här åren, men glömt allt. De tre senaste åren verkar helt utraderade från hennes minne, vilket självklart förbryllar både henne och läkarna.

Lite krystad story helt klart, men köper du bara det så väntar en riktigt underhållande bok. Lexi märker nämligen att det hänt en hel del under de senaste tre åren. Till att börja med ser hon sig i spegeln och möter en helt ny person. Borta är de sneda tänderna och det ostyriga håret. Istället är det perfekta tänder, stylat hår och vältrimmad kropp som gäller. Dessutom är hon gift med Eric som är både snygg och galet rik. Själv har hon lyckats avancera rejält på jobbet och har nu en topposition.

Visst låter det bra? Problemet är bara att hennes gamla vänner helt vänt henne ryggen och att den nya Lexi verkar vara en rätt rutten person. Det är talande när Lexi frågar sin mamma när hon förändrats så mycket och mamman svarar att hon inte riktigt vet då allt skett gradvis. Så är det säkert. Undra hur mycket jag förändrats de senaste åren? Är alla förändringar bra? Vad händer om man inte gillar den person man blivit?

Jag är en jävla häxa. Alla mina vänner hatar mig. Vad sjutton är det som har hänt?

Det är med mycket humor som Sophie Kinsella beskriver Lexis nya, perfekta liv. Det intelligenta hemmet hon och Eric bor i är sanslöst. Deras på ytan perfekta förhållande ganska sorgligt och jag gapflabbar när Lexi möter sin shoppingassistent Ann som valt ut en perfekt garderob med kläder i beige och Lexi förtvivlat försöker förklara inte alls är hennes stil. Och Mont Blanc, jag säger bara Mont Blanc.

Det här är riktigt bra chic-lit med en stor portion humor och ironi. Dessutom är personerna väldigt trevliga. Mest gillar jag Lexis lillasyster Amy som inte drar sig för någonting. Hennes fejkade kändisrundturer i London är verkligen kreativa.  Jag gillar också Fi, Lexis gamla kompis som nu blivit ledaren i mobben mot henne på mattavdelningen. Och sedan är det ju Jon, mannen som påstår sig vara Lexis älskare. Det kan vara lurigt att tappa minnet helt klart, men ganska nyttigt också ska det visa sig.

Roligt, rappt och romantiskt. Det funkar verkligen för mig! Jag har bara läst en bok av Kinsella tidigare, men är sugen på fler. Kanske inte shopoholic-serien då namedropping av kläder och skor inte riktigt är min grej. Mitt nya jag är det däremot helt klart.

Läs också:

• Att nå lugn genom hushållsarbete
• En vanlig och ovanlig bok
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt

Läsningen segade till sig lite och när jag hittade Min bäste väns dotter av Dorothy Koomson slog jag till. Jag gillade henne Marshmallows till frukost ganska bra och behövde en bok som fick igång lästakten igen. Det funkade.

Jag gillar Dorothy Koomson. Hon skriver lättsamt och ändå om allvarliga ämnen. Chit-lit med mening skulle man kunna säga och meningen är inte bara att hitta mannen i sitt  liv. Visserligen har mannen i Kamryns liv väldigt stor betydelse i Min bäste väns dotter. Det var nämligen när hon kom på att hennes bäste vän Adele hade haft sex med hennes pojkvän som hon bröt med sitt gamla liv. Att händelsen låg flera år bakåt i tiden var ingenting hon brydde sig om. Istället för att lyssna på någon av de två viktigaste personerna i hennes liv flydde hon från London till Leeds. Jag förstår henne helt och fullt.

Nu har det gått två år och bland födelsedagskorten på Kamryns födelsedag finns ett kort från Adele. På det står det inte grattis utan jag älskar dig. Någonting gör att det här kortet inte slängs som alla andra och tur är väl det. Adele berättar att hon snart ska dö och att hon önskar att Kamryn ska adoptera hennes dotter Tegan. Tegan som nästan var som Kamryns bebis under sina första två år.

Självklart tar hon sig till sjukhuset och självklart tar hon hand om Tegan. Det är ingen överraskning för oss läsare, men ett stort beslut för Kamryn. Självklart blir hon och hennes hemska nya chef ett par och självklart går allt inte så lätt som man hoppas. Det är inte överraskningarna som gör boken bra, utan de funderingar över livet som Kamryn delar med sig av.

Jag läste den här boken på några timmar. Perfekt strandläsning och en perfekt bok att bota lästorka med. Jag gillar historien och kanske framför allt Kamryn och Tegan. Deras liv är trevligt att följa. Det räcker bra som argument för att läsa den här boken tycker jag.

Läs också:

• När den man väntar på inte kommer
• Kort om Idol-Rakel
• En bok om en stilla sommar
• Munter? Definitivt Bra? Tja
• Himmel över London

När jag läst ut Halva liv började jag direkt med Bekantas bekanta som utspelar sig i 90-talets Stockholm. Inledningsvis var jag lite orolig. Skulle det här vara en av alla ytliga underhållningsromaner som bara handlade om att ha rätt kläder och tillräckligt många bekantas bekanta för att lyckas?

Jag hade som tur var fel. Visserligen finns många av ”ytlighetsingredienserna”, men Bekantas bekanta är definitivt mer än yta. Vi får möta Daniel, som också är känd som Malin Melanom,  en lätt överviktig drag queen på gränsen till genombrott. Drag queen, inte transvestit för ”en transvestit är liksom mer Moa Martinsson och en drag queen är mer Jackie Collins”. I väntan på succé designar han istället teaterkostymer.

Daniel är hemligt kär i den djupe regissören Joshua, men precis då han vågar börja hoppas på riktigt glider lillsyrran in och snor honom. Syrran heter Lilly och har just lämnat sin trygga värld för att söka lyckan i huvudstaden. Daniel och Lilly har definitivt ett udda förhållande, gränsen mellan kärlek och hat är tunn ibland.

Ett mer kärleksfullt förhållande har Daniel däremot med sin bästa kompis Camilla, som återvänder till Sverige efter några år i USA. Livet där har inte varit en dans på rosor och när Lilly får reda på några av hennes hemligheter går det sådär. Camilla hade för länge sedan en hit med ett punkband, men därefter har karriären stagnerat. Nu hoppas hon på en ny chans, men det är svårt att få göra den sorts musik hon vill. Hon hoppas också på en ny chans med kärleken Carlo, men han planerar att gifta sig med någon annan. Det krävs helt klart ”en drag-queen för att stå ut med en drama-queen” som Camilla själv konstaterar och vänskapen håller trots att Lilly försöker förstöra den.

Musiken är viktig i Bekantas bekanta. Varje kapitel har fått namn efter en gammal hit och det är kul att bli påmind om alla låtar som jag mer eller mindre glömt. Strandberg skriver i förordet om 90-talet som ett årtionde där känslan spelade stor roll. Mitt 90-tal började egentligen på riktigt 1993 när jag tog studenten, åkte till England och därefter tillbringade oräkneliga kvällar på Kårens Humanistpub på torsdagar och Kompaniet eller Magasinet på helgerna. Indie var mer min grej än eurotechno, men jag blir ändå nostalgisk av bokens soundtrack.

Roligt är också att återse några bekanta från Halva liv, för visst måste Daniels och Lillys styvpappa Gunnar vara samma Gunnar som är son till Solveig i Halva liv?! Petra, Carlos nya flickvän är i alla fall Jessicas väninna. Det vet jag att jag läst någonstans, men jag minns inte var.

Jag gillar Mats Strandbergs sätt att skriva. Det är enkelt och rappt. Jag gillar också hur han byter perspektiv och låter de olika personerna komma till tals, utan att det någon gång blir rörigt. Det är vasst, roligt och samtidigt levereras ett bra budskap. Det handlar om att våga leva det liv man vill, att våga stå på sig och inte låta andra styra. En bra bok, inte fantastisk som Halva liv, men en bra bok. Nu ska jag läsa Jaktsäsong innan jag börjar längta efter nästa bok. Frågan är om inte Mats Strandberg skriver Sveriges bästa chic-lit, dessutom med både queer-twist och visst djup.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-11

Läs också:

• En söt och mysig bok
• Fyra böcker i en
• Lo och livet
• Bombdåd i Linköping dödar två
• Om äktenskap och rädsla