enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Chick-lit (Sida 1 av 5)

Den lilla bokhandeln runt hörnet

Jag läste böcker av Jenny Colgan för länge sedan, men under den senaste hypen har jag faktiskt inte varit så sugen. Eftersom Den lilla bokhandeln runt hörnet är nominerad till Årets bok 2018 tänkte jag ändå ge henne en chans.

Vi får följa Nina Redmond, bibliotekarien som verkligen älskar böcker mer än allt annat. Huset som hon delar med en väninna är fyllt av lådor med böcker och hon skaffar ständigt flera. Att arbeta på bibliotek är verkligen perfekt.

Så får Nina och hennes kollegor reda på att det lilla bibliotek där de arbetar ska läggas ner. Istället erbjuds de söka nya anställningar på den nya satsningen med ett modernt bibliotek, ett mediacenter, där böckerna inte längre står i centrum. Nina söker, men får inte något jobb och istället börjar hon fundera på att starta något eget. Hon svarar på en annons om en gigantisk buss och planerar att skapa en ambulerande bokaffär.

Nina drar till Skottland för att köpa bussen och skaffar ett rum på den lokala puben. Byn är liten och jag tycker om skildringen av männen på puben, som längtar efter att få tillgång till böcker. Självklart är planen att köpa bussen och sedan åka tillbaka till Birmingham, men det blir inte så lätt som Nina trott. Dels är säljaren skeptisk till att sälja sin bil till en kvinna från storstaden och det visar sig också vara helt omöjligt att få tillstånd att parkera bussen i Birmingham.

Just temat med böcker och läsning gjorde det här till en riktigt trevlig bok, trots att den är förutsägbar och följer en ganska given mall för den här typen av böcker. Det som Colgan gör bra är hur hon gestaltar karaktärerna och dessutom är berättelsen om Nina både charmig och humoristisk.

Nu har jag läst sju av de tolv nominerade till Årets bok. Kanske hinner jag någon mer innan det är dags för prisutdelning.

The Beach Café

Lucy Diamond är en hyfsat ny bekantskap och jag läste hennes The House of New Beginnings, som utspelar sig i Brighton, i anslutning till min resa dit i våras. Nu har jag också läst The Beach Café, som utspelar sig i Cornwall och den är precis lika charmig. Vi får möta Evie som är något av familjens svarta får, men egentligen mest lider av dålig självkänsla. Hon har nöjt sig med ett hyfsat liv med en hyfsad partner, men ett arv förändrar allt.

Det är hennes hennes moster som oväntat dör och ännu mer oväntat lämnar sitt livsverk, ett strandcafé i Cornwall, till sin systerdotter. Alla är överens om att det smartaste är att sälja caféet, men Evie vill driva det vidare. Hon försöker först att behålla sitt gamla liv och sköta verksamheten på distans, men det blir en katastrof. Till slut bestämmer hon sig för att satsa på riktigt och börja om. Hon ska få strandcaféet att bli minst lika bra som det var när Jo skötte det.

Egentligen är det här en på papparet alldeles för smörig historia, men konstigt nog funkar det utmärkt när det är Lucy Diamond som skriver. Vissa gemensamma drag finns med The House of New Beginnings, som vänskapen mellan kvinnor i olika åldrar och en mystisk man med tragiskt förflutet som lockar hjältinnan. Det Diamond är riktigt bra på är att skapa värme och en trevlig miljö. Jag vill också vara med på tjejkvällarna och vernissagen, eller i alla fall äta en pirog och dricka en kopp kaffe i närheten av vie.

Lucy Diamonds böcker ges ut på svenska av Printz Publishing och i höst kommer tre kortromaner i en med titeln Snöfall över Strandcaféet. Det kan bli hur fint som helst.

Faking friends är full av svek

Faking friends är den andra boken jag läser av brittiska Jane Fallon och trots att den kanske inte är riktigt lika bra som Foursome tycker jag verkligen om hennes sätt att skriva. Balansen mellan svärta och humor är perfekt.

I Faking friends får vi träffa Amy som tillfälligt bor i USA för att spela in en tv-serie, men gör allt för att behålla gnistan med sin fästman Jack, som hon snart ska gifta sig med. Livet är på det stora hela ganska bra. Så åker hon hem till London utan att berätta för något, går in i huset och märker att det finns spår av en annan kvinna där. När Jack kommer hem verkar allt som vanligt och de går gemensamt och firar Amys bästa vän Melissa som fyller år. Melissa, som Amy känt hur länge som helst och som är väldigt viktig för henne.

Ni förstår säkert hur det ligger till. Den Jack har ett förhållande med är Melissa och när Amy inser det gör hon något ganska märkligt. När hennes tv-karaktär blir utskriven ur serien reser hon hem till London, men berättar det inte för varken Melissa eller Jack. Istället skaffar hon  en ny lägenhet med hjälp av Kat, som är en gammal vän och så börjar hon göra allt för att förstöra för Melissa och Jack. Hon ser till att Jack förlorar ett jobb, tar sig in på Melissas Facebook-konto och skriver högst personliga uppdateringar och är faktiskt ganska vidrig. Underhållande, men obehaglig.

Jag gillar verkligen Jane Fallons sätt att skriva. Hämnd har varit centralt i de två böcker jag läst av henne och hon har inga problem med att låta sina hjältinnor vara aktiva och hämndlysta istället för ledsna, deppiga och passiva. Det är trots allt ganska uppfriskande.

 

Love from Paris

Alexandra Potter skriver bra chicklit och jag brukar uppskatta hennes böcker. Eftersom mitt läsande styrs en del av de teman vi planerar på Kulturkollo (även om alla böcker inte får ett inlägg där) och vi både haft tema chicklit och Paris var boken Love from Paris perfekt. Det jag inte visste förrän jag läst ut boken var att det här är andra delen i serien om Ruby. Den första heter The Love detective och det är i den Ruby träffar sin kärlek Jack. Nu funkar det utmärkt att läsa Love from Paris fristående, men jag tror att jag hade brytt mig mer om förhållandet mellan Ruby och Jack om jag läst den tidigare boken.

I Love from Paris ska Jack komma till Ruby i London för att fira hennes födelsedag. De har ett distansförhållande och ses inte så ofta, vilket gör att Ruby verkligen sett fram emot en helg tillsammans. Hon har drömt ihop precis allt redan innan Jack kommer och när hon väl är på flygplatsen längtar hon galet mycket. Det är bara det att Jack inte dyker upp. Han har fått ett plötsligt jobbuppdrag, försökt få tag på Ruby, men inte lyckats. Jack är alltså långt ifrån London och Ruby blir självklart besviken och förbannad.

Istället för att deppa ihop helt tar hon sin hund Heathcliff och drar med tåget till Paris för att hälsa på väninnan Harriet. Det är tillsammans med Harriet som hon får besöka en lägenhet som stått orörd sedan andra världskriget och som nu ska säljas. Harriets uppgift är att katalogisera alla saker inför den stundande auktionen. Hon arbetar tillsammans med advokaten Xavier, som hon är övertygad skulle kunna vara något för Ruby. Mest spännande är dock de kärleksbrev som Ruby hittar i lägenheten och smugglar med sig. Där får vi läsa om Emmanuelle Renoir, ägaren till lägenheten och hennes kärlek H.

Love from Paris är lite för mycket ibland, men det är ändå en underhållande och söt historia inte helt utan svärta. Jag tycker om Ruby och Harriet, förutom att jag irriterar mig på att Harriets förvandling från någon som inte bryr sig om utseende till en som verkligen gör det, lyfts fram alldeles för mycket. Oavsett är de två rätt coola tjejer som är kul att följa. Även den gamla kärlekshistorian är fin, men här vill jag varna för smör. Alexandra Potter har skrivit ännu en underhållande och charmig bok. Ännu har inget förlag översatt hennes böcker till svenska, men de två böckerna om Ruby tror jag skulle vara en bra början för till exempel ett förlag som Printz Publishing. Jag har redan införskaffat The Love detective, för även om jag kommer att läsa böckerna i ordning är jag inte riktigt redo att släppa Ruby.

 

Böcker som borde ingå i en chicklit-kanon

Veckans tema på Kulturkollo är ”chicklit & sånt”, självklart med Lotta som general. I veckans utmaning vill hon att vi ska berätta om chicklit-titlar man bör ha läst och ge förslag på en eller ett par titlar som borde finnas med i en chicklit-kanon. Jag ber om ursäkt för att jag blandar friskt mellan engelska och svenska titlar, men vissa översättningar är verkligen gräsliga och bör undvikas. Här kommer min lista med författare, flest kvinnor och en man, som borde finnas representerade i en chicklit-kanon och förslag på lämpliga titlar. Några svenska bubblare blir det också.

En kanon förpliktigar och bör ha med en del klassiska titlar. Även om jag egentligen är rätt irriterad på Bridget Jones viktnoja måste jag ändå lägga Bridget Jones dagbok av Helen Fielding till listan.

Marian Keyes var riktigt bra kring sekelskiftet (visst låter det klassiskt och gammalt) och min favorit av hennes böcker är nog Lucy Sullivan is getting married, eller kanske Last chance saloon, även om debuten Vattenmelonen också är riktigt bra.

Lisa Jewell är en stor favorit i genren och jag tycker om de flesta av hennes böcker. Ralph’s party och fortsättningen After the party får ingå i min chicklit-kanon.

Sophie Kinsella är också bra, men det ska vara hennes stand-alones, inte shopoholic-serien. Bäst är Mina hemligheter och senaste Mitt (inte så) perfekta liv.

Alexandra Potter är en lite annorlunda chicklit-författare som inte sällan lägger in lite magiska element i sina böcker. I min favorit Who’s that girl? får Charlotte chansen att resa tillbaka i livet och träffa sitt yngre jag. En riktigt charmig historia.

Mhairi McFarlane måste självklart finnas med på listan och jag väljer hennes debut You had me at hello, som får en fortsättning i långnovellen After hello. McFarlane har också en väldigt hög lägstanivå.

Kan män skriva chicklit då? Kanske inte, men ladlit får smyga sig in på listan också i form av Mike Gayle, som skriver snygg underhållningslitteratur ur ett manligt perspektiv. Mest gillar jag Turning Thirty och Turning Forty om den något hopplöse Matt Beckford.

Platsar någon svensk författare på listan? Underhållande litteratur på svenska finns det helt klart, men chick-lit? Denise Rudberg var bra på sin tid, Jenny Leeb skrev ett par bra böcker och jag har gott hopp om Kristin Emilsson. Någon kanonplats får de däremot inte. Närmast kommer faktiskt Mats Strandberg vars Jaktsäsong var riktigt bra när den kom.

Mitt (inte så) perfekta liv

Det handlar om yta. Att visa upp en lyckad fasad. Kate Brenner är riktigt duktig på det. Hon får sitt liv i London att framstå som fantastiskt i sociala medier, när det egentligen inte alls är vad hon förväntat sig. Verkligen ingenting alls. Jobbet är ganska så tråkigt. Hon får inget ansvar och chefen behandlar henne totalt respektlöst. Hon bor i ett litet och fult rum, har få vänner och ett ganska så innehållslöst liv.

Lite bättre blir det när hon träffar en charmig man på kontoret, men det blir inte mycket med det. Istället får hon sparken och åker hem till sin pappa och hans nya fru för att slicka sina sår. Pappan som är expert på märkliga projekt håller på att utveckla en lyxig tältcamp och Karen gillar faktiskt idén. Hon upprätthåller fasaden om det perfekta londonlivet, men hittar på en tjänstledighet och engagerar sig i det nya familjeprojektet.

När Sophie Kinsella är bra är hon verkligen bra. Underhållande och charmigt, med en hel del förvecklingar,  som i senaste boken Mitt (inte så) perfekta liv. Ibland är det precis vad jag behöver. Inget direkt motstånd, utan bara en trevlig bok som roar för stunden. Vissa skulle kanske rynka på näsan åt Kinsella, men jag skulle säga att hon tillhör de bästa i genren och det är en genre som fyller ett behov hos mig, på samma sätt som böcker av nobelpristagare gör det. Mitt (inte så) perfekta liv är välskriven och rolig, men med en allvarlig underton som jag uppskattar. En av de bästa böckerna Kinsella skrivit.

Riktigt bra feelgood

Jag har läst böcker av Mhairi McFarlane förut och jag har gillat dem. Bäst tyckte jag om debuten You had me att Hello och efter att ha läst den alldeles för korta fortsättningen After Hello blev jag sugen på mer av McFarlane. Alltså läste jag den enda av hennes böcker jag ännu inte läst, Here’s Looking at You och blev helt överväldigad. Just nu känns det som den absolut bästa av hennes böcker, troligen för att jag har den i färskt minne. Kanske också för att jag verkligen brydde mig om huvudpersonen Aureliana.

När Aureliana fortfarande hette så var hon överviktig och mobbad. Värst var det på skolavslutningen, då James, killen hon var hysteriskt kär i, lurade henne att de skulle uppträda som Freddy Mercury och Montserrat Caballé. Ett uppträdande som slutade i förnedring.

Nu kallar hon sig Anna, har gått ner i vikt, har ett spännande jobb, goda vänner och ett bra liv. När det är dags för skolåterträff övertygas hon av sina vänner att hon ska gå dit och gör så. Det är bara det att ingen känner igen henne, inte ens James och den revansch hon hade hoppats på uteblir.

Av en slump träffas Anna och James igen, då hans firma ska göra den digitala delen av en historisk utställning som Anna anvarar för. De börjar umgås och Anna märker att han har förändrats. Ändå vågar hon inte avslöja vem hon verkligen är och James känner fortfarande inte igen henne.

Visst låter det som vilken feelgood-historia som helst? Det är det inte. Vissa klassiska ingredienser finns, men McFarlane har skrivit något så mycket bättre. En ärlig och gripande bok som fick mig att både skratta och gråta. Karaktärerna är äkta, språket bra och historien innehåller lagom mycket av förväxlingar och missförstånd. Det här är en riktigt bra bok som passade mig utmärkt just nu när läsningen går lite trögt.

 

 

Kära Mhairi McFarlane, det är inte snällt att skriva så kort

You had me at Hello är min absoluta favoritbok av Mhairi McFarlane och när jag såg att jag fick en chans att återse Rachel och Ben igen blev jag överlycklig. (efter att jag lyckats fatta vilken av böckerna de var med i ska erkännas, jag och titlar hör liksom inte ihop) Sällan har jag läst om ett par jag gillat så mycket som dessa två och att McFarlane valde att lämna dem precis när de äntligen fick till det var nästan lite snopet. Uppföljaren heter After Hello och när den startar har Ben och Rachel varit ett par i två år. De är fortfarande kära och allt verkar vara frid och fröjd, men riktigt så enkelt är ju livet aldrig. Det dyker upp hinder på vägen, men eftersom boken bara är knappt hundra sidor blir de inte så många.

De hundra sidorna är bra och jag är glad att de finns, men jag hade med glädje läst många fler. Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att uppföljare till bra böcker är kul, men det är inte snällt att göra dem så korta som McFarlane gjort. Inte snällt alls.

Det som däremot är snällt är att After Hello är alldeles gratis att ladda ner som ebok. Det kan du göra här.

Who do you love

Jennifer Weiner skriver ofta bra och välskriven underhållningslitteratur och under semestern före jul läste jag henne Who do you love, som verkligen var en perfekt semesterbok. En bok om den sanna kärleken och hur svårt det kan vara att behålla den.

Första gången Andy och Rachel träffas är på en akutmottagning. De är åtta år gamla. Rachel tillbringar mycket av sin tid på sjukhus, då hon har ett hjärtfel och hon roar sig genom att sno en rullstol och smita ner till akutmottagning för att kolla läget. Andy bor på hotell med sin mamma och han har ramlat illa. Mamman finns ingenstans och Rachel ser det som sitt ansvar att hålla Andy sällskap.

Flera år senare, när de är tonåringar, syns de igen och blir förälskade. Då de bor långt ifrån varandra och dessutom har väldigt olika bakgrund har de svårt att hålla ihop. Andy bor ensam med sin mamma i Philadelphia och är något av en bråkstake. Hans passion är löpning och han springer för att må bra. Dessutom är hans pappa svart och en pojkvän som är mulatt är minst sagt kontroversiellt för Rachels rika, judiska familj.

Låter det som en typiskt klichéfylld bok? En bok som du läst tusen gånger förut? Det förstår jag, men försök att bortse från det och gör boken en chans. Jennifer Weiner må vara ojämn, men när hon är bra är hon bra på riktigt. Jag läste Who do you love snabbt och ofta med ett leende på läpparna.

Det här var den sista boken jag läste 2016, så nu är det dags att lämna det förra läsåret därhän. Nästa recensionsinlägg blir om en bok jag läst 2017.

 

Äta kakan och ha den kvar

a%cc%88ta-kakan

Jag har just haft ett projekt om Shakespeare med mina tvåor och igår såg vi färdigt Much Ado About Nothing, fantastisk film för övrigt. Slutdiskussionen kom att handla om teman och motiv som Shakespeare gillade, bland annat lögner och förväxlingar. Vad skulle alla tv-serier vara utan Shakespeare undrade någon och det finns en poäng där. Faktiskt märks hans idéer också en hel del även inom litteraturen.

I Kristin Emilssons debut Äta kakan och ha den kvar svävar hans ande helt klart. Huvudpersonen Amanda Berger lever ett ganska vanligt liv, med en vanlig man, två vanliga ungar och ett vanligt, ganska tråkigt jobb. Faktiskt så tråkigt att även hennes man Erik tycker att hon har för lite ambitioner. När hon blir uppsagd slumpar det sig så att hon inte berättar det för honom. Istället ljuger hon ihop en historia om att hon fått ett nytt jobb, som kräver att hon är i Tyskland under veckorna och flyttar ifrån son familj. Det nya hemmet är en ganska sliten, men central hyreslägenhet och hon får ett extrajobb i en affär med begagnade kläder och en excentrisk ägare. Snart läggs en ung pojkvän till det nya livet. En som är dokusåpakändis, eller i alla fall typ. Tala om rejäl 40-årskris.

Hemligheter och lögner alltså, kanske lite väl många i slutet, men på det stora hela är Äta kakan och ha den kvar en charmig bok. Faktiskt så charmig att jag läser vidare i uppföljaren Den som väntar. Lättsamt och välskrivet. Precis vad jag behöver i november.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: