Category Archives: Chick-lit

Riktigt bra feelgood

Jag har läst böcker av Mhairi McFarlane förut och jag har gillat dem. Bäst tyckte jag om debuten You had me att Hello och efter att ha läst den alldeles för korta fortsättningen After Hello blev jag sugen på mer av McFarlane. Alltså läste jag den enda av hennes böcker jag ännu inte läst, Here’s Looking at You och blev helt överväldigad. Just nu känns det som den absolut bästa av hennes böcker, troligen för att jag har den i färskt minne. Kanske också för att jag verkligen brydde mig om huvudpersonen Aureliana.

När Aureliana fortfarande hette så var hon överviktig och mobbad. Värst var det på skolavslutningen, då James, killen hon var hysteriskt kär i, lurade henne att de skulle uppträda som Freddy Mercury och Montserrat Caballé. Ett uppträdande som slutade i förnedring.

Nu kallar hon sig Anna, har gått ner i vikt, har ett spännande jobb, goda vänner och ett bra liv. När det är dags för skolåterträff övertygas hon av sina vänner att hon ska gå dit och gör så. Det är bara det att ingen känner igen henne, inte ens James och den revansch hon hade hoppats på uteblir.

Av en slump träffas Anna och James igen, då hans firma ska göra den digitala delen av en historisk utställning som Anna anvarar för. De börjar umgås och Anna märker att han har förändrats. Ändå vågar hon inte avslöja vem hon verkligen är och James känner fortfarande inte igen henne.

Visst låter det som vilken feelgood-historia som helst? Det är det inte. Vissa klassiska ingredienser finns, men McFarlane har skrivit något så mycket bättre. En ärlig och gripande bok som fick mig att både skratta och gråta. Karaktärerna är äkta, språket bra och historien innehåller lagom mycket av förväxlingar och missförstånd. Det här är en riktigt bra bok som passade mig utmärkt just nu när läsningen går lite trögt.

 

 

Läs också:

Kära Mhairi McFarlane, det är inte snällt att skriva så kort

You had me at Hello är min absoluta favoritbok av Mhairi McFarlane och när jag såg att jag fick en chans att återse Rachel och Ben igen blev jag överlycklig. (efter att jag lyckats fatta vilken av böckerna de var med i ska erkännas, jag och titlar hör liksom inte ihop) Sällan har jag läst om ett par jag gillat så mycket som dessa två och att McFarlane valde att lämna dem precis när de äntligen fick till det var nästan lite snopet. Uppföljaren heter After Hello och när den startar har Ben och Rachel varit ett par i två år. De är fortfarande kära och allt verkar vara frid och fröjd, men riktigt så enkelt är ju livet aldrig. Det dyker upp hinder på vägen, men eftersom boken bara är knappt hundra sidor blir de inte så många.

De hundra sidorna är bra och jag är glad att de finns, men jag hade med glädje läst många fler. Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att uppföljare till bra böcker är kul, men det är inte snällt att göra dem så korta som McFarlane gjort. Inte snällt alls.

Det som däremot är snällt är att After Hello är alldeles gratis att ladda ner som ebok. Det kan du göra här.

Läs också:

Who do you love

Jennifer Weiner skriver ofta bra och välskriven underhållningslitteratur och under semestern före jul läste jag henne Who do you love, som verkligen var en perfekt semesterbok. En bok om den sanna kärleken och hur svårt det kan vara att behålla den.

Första gången Andy och Rachel träffas är på en akutmottagning. De är åtta år gamla. Rachel tillbringar mycket av sin tid på sjukhus, då hon har ett hjärtfel och hon roar sig genom att sno en rullstol och smita ner till akutmottagning för att kolla läget. Andy bor på hotell med sin mamma och han har ramlat illa. Mamman finns ingenstans och Rachel ser det som sitt ansvar att hålla Andy sällskap.

Flera år senare, när de är tonåringar, syns de igen och blir förälskade. Då de bor långt ifrån varandra och dessutom har väldigt olika bakgrund har de svårt att hålla ihop. Andy bor ensam med sin mamma i Philadelphia och är något av en bråkstake. Hans passion är löpning och han springer för att må bra. Dessutom är hans pappa svart och en pojkvän som är mulatt är minst sagt kontroversiellt för Rachels rika, judiska familj.

Låter det som en typiskt klichéfylld bok? En bok som du läst tusen gånger förut? Det förstår jag, men försök att bortse från det och gör boken en chans. Jennifer Weiner må vara ojämn, men när hon är bra är hon bra på riktigt. Jag läste Who do you love snabbt och ofta med ett leende på läpparna.

Det här var den sista boken jag läste 2016, så nu är det dags att lämna det förra läsåret därhän. Nästa recensionsinlägg blir om en bok jag läst 2017.

 

Läs också:

Äta kakan och ha den kvar

a%cc%88ta-kakan

Jag har just haft ett projekt om Shakespeare med mina tvåor och igår såg vi färdigt Much Ado About Nothing, fantastisk film för övrigt. Slutdiskussionen kom att handla om teman och motiv som Shakespeare gillade, bland annat lögner och förväxlingar. Vad skulle alla tv-serier vara utan Shakespeare undrade någon och det finns en poäng där. Faktiskt märks hans idéer också en hel del även inom litteraturen.

I Kristin Emilssons debut Äta kakan och ha den kvar svävar hans ande helt klart. Huvudpersonen Amanda Berger lever ett ganska vanligt liv, med en vanlig man, två vanliga ungar och ett vanligt, ganska tråkigt jobb. Faktiskt så tråkigt att även hennes man Erik tycker att hon har för lite ambitioner. När hon blir uppsagd slumpar det sig så att hon inte berättar det för honom. Istället ljuger hon ihop en historia om att hon fått ett nytt jobb, som kräver att hon är i Tyskland under veckorna och flyttar ifrån son familj. Det nya hemmet är en ganska sliten, men central hyreslägenhet och hon får ett extrajobb i en affär med begagnade kläder och en excentrisk ägare. Snart läggs en ung pojkvän till det nya livet. En som är dokusåpakändis, eller i alla fall typ. Tala om rejäl 40-årskris.

Hemligheter och lögner alltså, kanske lite väl många i slutet, men på det stora hela är Äta kakan och ha den kvar en charmig bok. Faktiskt så charmig att jag läser vidare i uppföljaren Den som väntar. Lättsamt och välskrivet. Precis vad jag behöver i november.

Läs också:

Finns det en, finns det flera

9789150919516

Mhairi McFarlane är en feelgoodförfattare som helt klart tillhör de bästa. Hon är charmig och rolig, men blandar också in en massa svärta i sina berättelser. Senaste boken heter Finns det en, finns det flera och handlar om Edie som får sitt liv i London förstört och tvingas därifrån. Edie ställer nämligen till det ordentligt för sig själv när hon blir kysst av brudgummen på ett bröllop och dessutom påkommen av bruden. Visst kysste hon honom tillbaka och visst hade han lovat henne mer än han kunnat hålla, men det var verkligen inte hennes fel. I tider där sociala medier sprider bra och mindre bra saker snabbt blir hon dock helt krossad av bruden och hennes vänner.

Både brudgummen och bruden arbetar på samma ställe som Edie. Han får sparken, men bruden får vara kvar. För att komma ifrån får Edie ett uppdrag i Nottingham. Hon ska spökskriva en bok för den lokala skådisen Elliott Owen, superkänd såpa-hunk, som just nu spelar in en film på plats. Det betyder också att hon flyttar in hos sin pappa och syster, något som inte alls är så trevligt som man kan tro.

De har svårt att umgås, de tre som egentligen behöver varandra så mycket, men som inte riktigt vet hur de ska umgås. En hemsk händelse i det förflutna påverkar dem alla och de har svårt att leva tillsammans. Det fina med McFarlane är att hon inte räds svärtan. Att hon skapar mänskliga karaktärer som kämpar med varandra och sig själva. Skildringen av familjen är ärlig med allt vad det innebär. Jag hade inte velat bo med dem, men jag tycker om hur de ändå formar varandra.

Boken som ska skrivas står självklart i centrum. Elliott visar sig vara mer än en ytlig skådis och Edie kommer ganska bra överens med honom. Att de tidigare författaren misslyckats med projektet gör henne orolig, men det verkar gå vägen. Jag kan dock tycka att Elliott är lite väl stereotyp. Jag gillar honom, det gör jag, men jag älskar honom inte. Jag tror att McFarlane skämt bort oss med trovärdiga och älskansvärda karaktärer. Trots att mycket i Finns det en, finns det flera är förutsägbart är det en bra bok. Mycket tack vare dialogen och personporträtten. Jag kanske inte älskar Elliott, men jag tycker verkligen om Edie. Det är trevligt att läsa om henne. Sedan tycker jag verkligen om att läsa om hennes vänskap med den minst sagt udda grannen. Det är de bästa delarna tycker jag.

Kulturkollo har vi konfererat kring Finns det en, finns det flera. Missa inte heller att Mhairi McFarlane är en av stjärnorna på vårt Feelgoodmingel på Bokmässan.

Läs också:

Det är inte jag, det är du

9789150917826

Under Bokmässan 2015 intervjuade två kulturkollare Mhairi McFarlane och var helt förälskade efteråt. Själv hade jag lite dåligt samvete för att jag inte riktigt förstått hennes storhet, men köpte ändå ett signerat exemplar av hennes bok Det är inte jag, det är du. Någon gång i vintras försökte jag läsa, men gav upp. För några veckor sedan fick den en ny chans och se, då förstod jag lite av förälskelsen.

Det är inte jag, det är du handlar om Delia Moss, charmig och en aning fyrkantig. Hon har en tydlig plan för sitt liv och en del av den är att gifta sig med Paul. När hon tar saken i egna händer och friar blir hans reaktion inte vad hon förväntat sig. Han är minst sagt tveksam. Även Delia själv blir tveksam då hon upptäcker att hennes drömman inte alls är en sådan, utan en otrogen skit. Vad göra? Delia flyr till London och flyttar inte hos kompisen Emma och bestämmer sig för att försöka börja om.

Det är inte jag, det är du är en minst sagt händelserik bok. Delia får ett nytt jobb hos en ganska så skum man som gör allt för att hans klienter ska få bra publicitet. Jobbet är inledningsvis roligt, men sedan börjar det spåra ur. Faktum är att hela boken börjar spåra ur, men McFarlane lyckas hålla sig på rätt sida utspårningslinjen. Detta trots folkskygga internetvänner, fiender som kanske blir vänner, en hel del missförstånd och oegentligheter. Det är inte jag, det är du är en charmig och fartfylld historia med ett trevligt persongalleri. Jag gillar det, men är fortfarande inte störtförälskad. Däremot kommer jag definitivt att läsa mer av McFarlane.

 

Läs också:

En riktigt söt julbok

christmas-wishes-and-mistletoe-kisses

Till och med en hårdhudad julskeptiker som jag charmades av Christmas wishes and mistletoe kisses av Jenny Hale. En mysig historia om den ensamstående mamman Abbey, som jobbar som sjuksköterska åt en gammal dam. Då damens sonson behöver en inredningsarkitekt rekommenderar hon Abbey och självklart får hon uppdraget. Sonsonen Nick är rik, nyskild och olycklig. Han jobbar dygnet runt med att få sin döde pappas företag att växa och har absolut ingen tid över för livet i övrigt. Nu ska han bjuda hela familjen på julfest och vill förvandla sitt opersonliga jättehus till ett hem.

Abey har aldrig haft ett så stort inredningsuppdrag och är ganska nervös, men mest förväntansfull. Hon jobbar all ledig tid och tar ibland med sonen Max till det stora huset. Själklart blir hon och Nick vänner och självklart gillar Nick och Max varandra, men det här är mer än en förutsägbar sliskbok, även om den är rätt förutsägbar och ibland lite sliskig. Mest av allt är det en varm och trevlig bok om en ovanligt händelserik och härlig julförberedelse.

Jenny Hale har skrivit fler julböcker, men också en del andra titlar. Hon känns som en pålitlig feelgoodförfattare, men kanske behöver jag läsa något mer för att riktigt vara säker på det.

 

Läs också:

Babyrace är lättsam läsning

Janouch - Babyrace_0f9f69f6e77307b0d39cc826576b9635

Katerina Janouchs nya bok Babyrace ges ut på ett för henne nytt förlag, Bokfabriken. Redan nu aviseras en fortsättning Babyrace 2 — På smällen, som kommer ut i september.

De två vännerna Sandra och Emily är de som kör ett babyrace. Deras biologiska klockar har börjat ticka och de känner båda att det är dags för barn. Ingen av dem har dock pojkvän, trots att det finns både ett intresserat ex i kulisserna och en homosexuell granne i kulisserna, är det ganska svårt att lyckas med uppdraget att bli på smällen.

Jag gillar Katerina Janouch och har läst hel serien om barnmorskan Cecilia Lund. Visst har även de böckerna haft partier som kanske inte är superbra, men det har ändå varit bra, mänskliga och välskrivna böcker. Nu har någonting hänt med Janouch sätt att skriva. Babyrace är så övertydligt skriven att jag blir irriterad. Det är som att läsa en lättläst bok för unga, utgiven på ett specialförlag, istället för en bok som vänder sig till ”vanliga” vuxna. Inte ett litet uns finns mellan raderna, utan allt basuneras ut med överdriven tydlighet.

Samtidigt finns det en del charm i historien, som trots att den är mer än lovligt konstruerad, ändå är underhållande. Vi känner igen motiv som den ensamma och upptagna karriärkvinnan, det påhittade barnet som ska ge fördelar (här jobb, i t.ex. Om en pojke kärlek, eller i alla fall sex), den homosexuella och minst sagt fjollliga bögkompisen finns självklart också med och tyvärr också sättet att porträttera vuxna, kapabla kvinnor mer eller mindre som våp. Det är synd.

Jag antar att Babyrace är ett försök att nå en bred publik med hjälp av en enkelt skriven underhållningsroman. Synd att Janouch verkar underskatta publiken, eller handlar det helt enkelt om byta inte bara av förlag, utan också redaktör? Någonting har i alla fall hänt och jag saknar ”den gamla” Katerina Janouch.

Jag är alltså kluven och eftersom det är en lättläst bok kan det mycket väl vara så att jag läser fortsättningen om Emily och Sandra. Jag vill trots allt veta hur det går för dem. Annars finns det bra mycket bättre underhållningslitteratur än det här, men jag har gott hopp om att Janouch snart är tillbaka i gammal god form.

 

Det här är inlägg 1 av 100 i utmaningen #blogg100

Läs också:

Just a girl, standing in front of a boy

just-a-girl-standing-in-front-of-a-boy

Titeln på Lucy-Anne Holmes bok är självklart en replik från mysfilmen Notting Hill och med det vill hon troligen sätta tonen. Visst innehåller historien om Jenny Taylor en hel del trevligheter, men någon Notting Hill är det inte. Utslitna motiv funkar helt enkelt bättre i film (i alla fall med Julia Roberts och Hugh Grant) än i bokform.

Jenny är alltså huvudperson i Just a girl, standing in front of a boy och hon är en klassisk hjältinna, eller snarare antihjältinna. Hon är inte speciellt snygg, eller vet i alla fall inte om det. Ett klassiskt motiv, med den vackra kvinnan som inte är medveten om det, utan måste få höra det från andra, men inte riktigt kan förstå det ändå. Hon har ett ganska kasst jobb, men är självklart fantastiskt bra på det och får vänner bland så väl arbetsgivare, som patienter. Hon har nämligen ett riktigt gott hjärta och andras lycka är viktigare än hennes egen. Självklart har hon en man, en tillräckligt bra sådan, för något mer kan hon inte räkna med. Hon har också en trasig familj, men fantastiska vänner. Inte så originellt, men Holmes fixar ändå att ro i land berättelsen om Jenny hyfsat.

Om hon bara hade nöjt sig där, men nej, hon knör in mer i den redan fullknökade historien och slänger in en skilsmässa mellan föräldrarna, en mamma som flyttar in, en kombo som kanske vill mer och en fantastisk man som får Jennys hjärta att slå dubbla slag, trots att det självklart är helt opassande. Det betyder att det aldrig blir tråkigt, men ibland lite väl mycket av det goda. Konstruerade missförstånd och onödiga hemligheter är det som stör mig mest.

Vissa saker är så charmiga, som att Jenny och hennes kompis lämnar lappar med kärleksråd till par som ser ut att passa ihop och Jennys vänskap med den gamla damen på läkarmottagningen. Annat får mig att sucka lite. Trots detta är Just a girl, standing in front of a boy en trevlig och lättsmält historia som passade bra i denna tröga och stressade januari, men jag tycker ändå att det finns bättre böcker i genren.

Läs också:

En riktigt bra och underhållande bok

bestfriendsforever350

Jennifer Weiner är ett av årets återseenden. Jag gillade inte alls hennes Good in bed och roades visserligen av In her shoes, men hade placerat henne i facket ”medioker underhållningsförfattare”. Efter att ha läst ett antal inlägg på Bokhora av JoL bestämde jag mig i somras för att ge henne en ny chans och läste då Fly away home, som var helt okej, men inte wow. Det var i alla fall tillräcklligt trevligt för att jag inför julledigheten skulle klicka hem Best friends forever av samma författare.

Boken inleds med en hämnd. En kvinna lurar med sig en man till en parkeringsplats, får honom att ta av sig kläderna i tron att det vankas sex och drar sedan från platsen i sin bil. Tyvärr vill det sig inte bättre än att hon kör på mannen, som ramlar. Ändå åker hon därifrån i panik. Snart knackar det på Addies Downs dörr och där står hennes barndomsvän Val, som hon inte sett sedan High School. Hon har varit på deras reunion, en fest Addie självklart inte gick på och det var hon som körde på mannen. Nu vill hon ha Addies hjälp.

Själva spåret med brottet är egentligen det mest ointressanta i Best friends forever, istället är det barndomsskildringen av Addies och Vals vänskap och berättelsen om Addies många gånger tuffa liv, som får mig att vilja läsa vidare. Här visar Weiner att hon är en riktigt bra författare. Att Val drar med sig Addie för att fly från polisen är lite smålustigt, den trevliga polisen nödvändig för handlingen (även om det är ett lite väl smörigt sidospår) och när vi får veta vem mannen hon kört på är och vad han gjort fyller händelsen helt klart en funktion. Visst finns det stereotypa motiv och en del platta karaktärer, men det är ändå en välskriven och bra bok.

Jag gillar känslan i Weiners berättelse. Hur hon låter sina karaktärer vara mänskliga. Helt klart bryr jag mig mer om Addie än Val, men det är roligt att följa dem båda. Best friends forever är en bok fylld av känslor, som bjöd på perfekt jullovsläsning. Rekommenderas helt klart.

 

Läs också:

« Older Entries