Det där med att tipsa om böcker

Det är alltid smickrande och kul att andra inspireras av det jag skriver och vill läsa det jag rekommenderar. Samtidigt blir jag vansinnigt nervös. Tänk om jag lurar någon. Ger falska förhoppningar. Får någon att känna att de kastat bort timmar på en kass bok.

Nu är det väl lite vitsen med en bokblogg att just skriva om böcker på ett sådant sätt att det framgår tydligt vad bloggskribenten tycker om dem. Ganska ofta glömmer jag dock bort att det faktiskt är andra som läser det jag skriver och kanske lånar eller (hemska tanke) köper en bok som jag rekommenderar. En bok jag älskar.

Tänk om andra inte älskar mina älsklingar?

Läs också:

Dags för slattläsning

Jag börjar optimistiskt på bok efter bok, men lämnar dem alla utan att läsa ut dem. Vissa är halvlästa, andra nästan utlästa och några bara påbörjade. Jag borde ta en dag då jag förflyttar mig runt i huset och läser bokslattar. Någon på toa, någon i sängen, en annan i soffan och kanske någon i köket. Kanske tar jag ett läsvarv på jobbet också. Någon bok kanske blir utläst i klassrummet, en annan vid mitt skrivbord.

Bara för att jag tycker så synd om de övergivna stackarna.

Läs också:

En fundering kring eBöcker

Mitt mål är att under 2012 läsa mer eBöcker. Ett beslut som handlar både om plats, smidighet, miljö och ekonomi. Jag vill också bredda mitt läsande och läsa böcker skrivna av författare runt jorden och har gjort en läslista som jag tänkt läsa böcker från. Tyvärr verkar dessa två mål vara svåra att förena. Efter att ha sökt på elib hittade jag endast en av de svenska böckerna som eBok och det var Bastarden från Istanbul utgiven av 2244 som är ett Bonnierförlag. Några titlar på listan är visserligen inte utgivna, men resultatet är ändå minst sagt nedslående.

Bland de eBöcker som ligger i topp på utlåningslistan är det idel författare från stora förlag. Detsamma gäller på Ditos och Adlibris topplistor. Inte konstigt kanske, då det också handlar om böcker som har en stor målgrupp. Ett problem blir det först om dessa är de enda böcker som erbjuds.

Vad handlar det om? Rättigheter? Ekonomi? Produktionssvårigheter? Handlar det kanske om rädslan för att böckerna ska lånas istället för att köpas, eller är det en protest mot elib? Skulle gärna vilja ha lite input från de förlag som valt att inte satsa på eBöcker.

När det gäller de engelska titlarna på listan ser det annorlunda ut. Jag hittade de flesta titlarna på Amazon.com och att ladda dessa titlar till min iPad går på ett kick. Så farligt dyrt är det inte heller. I USA och Storbritannien säljs en mängd eBöcker och det kanske inte är så underligt med tanke på det breda utbudet.

Kindles starka marknadsställning bidrar säker också. Här finns en mängd möjliga och omöjliga appar för att köpa eBöcker och marknaden är än så länge en djungel.  Att det dessutom är enklare att köpa eBöcker på Amazon är genom t.ex. Dito bidrar säkert också. Priset har självklart också betydelse, men där tycker jag att det verkar börja hända lite. Att som Piratförlaget ha pocketpris även för eBöcker är till exempel bra. Kanske kan några storsäljare göra att förlagen vågar satsa också på lite smalare eBöcker?

För mig som läser en del på engelska går det alltså att få tag på lite mer udda eBöcker, men för dem som bara läser på svenska är det inte lika lätt. Ska det verkligen vara så? Jag hoppas verkligen att det är jag som missuppfattat något och att guldkornen gömmer sig någonstans där jag inte letat.

Läs också:

Höstmys

image

Har gjort rent kakelugnen och tänt en massa ljus. Ett glas vin och en bok på det så kan till och med jag uppskatta hösten.

Läs också:

Nu hör jag bättre!

När Aidan Chambers talade om att han hör det han läser inne i huvudet och det dessutom visade sig att mer än halva publiken gjorde det också blev jag väldigt överraskad. Sedan dess har jag tänkt på det och märkt att jag faktiskt kan framkalla en röst om jag vill och att det, speciellt på engelska, är mycket bra för mig som annars kanske har lite väl bråttom.

Det är en helt ny upplevelse för mig och jag gillar det. Boken jag nu läser i huvudet är The end of Mr Y, som redan efter knappt två kapitel känns som en höjdare. Det verkar dessutom vara lättare att komma in i både engelskan och handlingen om man hör texten.

Tack för tipset Mr Chambers, det kan nog bli bra det här!

 

Läs också:

Det går segt nu…

Jag har inte ens 1/10 av den lästid jag skulle vilja ha. Drömmer om att ta in på hotell och bara läsa, käka godis och beställa mat till rummet. Nu bodde jag ju på hotell en natt i helgen och det var grymmeskönt, men jag vill ha mer.

Problemet är bara att jag har så mycket att göra med jobb och bok att jag ändå inte kan fokusera. Jag läser lite här och lite där, men inte sällan märker jag att ögonen fortsätter att röra sig och händerna att bläddra, men tankarna försvinner någon annanstans.

Igår blev det således Topmodel istället för läsning och idag ligger Grey’s Anatomy nära till hands. Om jag nu har någon energi kvar kommer tyvärr läsningen i tredje hand.

Jag behöver ledighet helt klart och helst hade jag velat ha lite sol och värme också. Så blir det tyvärr inte, men ett par extra lediga dagar blir det i alla fall nästa vecka.

Har svårt att förstå alla som säger sig älska hösten. Okej för de få soliga och krispiga dagarna, men de flesta är bara regniga, gråa och mörka. Jag är trött, snorig och tycker dessutom enormt synd om mig själv.

Usch för höst och mörker.

 

Läs också:

Att höra eller se

Ibland lär man sig något nytt. Jag lärde mig till exempel att det finns folk som alltid hör det de läser i huvudet. Som musik. Konstigt.

Jag har tänkt en hel del på det här och insett att jag visserligen inte hör röster, men väl ser en massa bilder. Som bio i huvudet, men faktiskt utan ljud. Lite konstigt det också kan tyckas.

När jag i helgen har läst Adonis av Jens Liljestrand har vännerna levt i mitt huvud. Både när jag läst, men kanske främst mellan lässtunderna. En riktigt bra bok stannar i huvudet även då jag inte läser. Som en film ibland, men oftast som ögonblicksbilder.  Inte alltid så skarpa, men fyllda av både färg och känslor.

Jag ser vännerna, deras leenden, deras gester. Jag ser dem både unga och gamla. De sjunger och då kommer även ljudet, men de talar inte. Jag ser sommarstugan de träffas i, festlokalerna de sjunger i, kyrkan där en av dem begravs. Jag ser joggingturerna, kräftporslinet och tårtan till Liam 5 år.

Det är några sidor kvar innan jag kan skriva om boken som helhet, men tills dess njuter jag lika mycket av boken som av bilderna som just nu far igenom mitt huvud.

 

 

Läs också:

Succé på förhand

Trots att jag är lite skeptisk till årets tema på Bokmässan, är förlagsbranschen det definitivt inte. I alla fall inte de som ger ut tyskspråkig litteratur. Årets tema lockar nämligen rekordmånga förlag till Göteborg. Förhoppningsvis är det så att jag kanske hittar nya favoriter nästa vecka, trots min skepsis just nu.

Kanske kan en antologi vara något. En ny sådan, med femton tyskspråkiga författare som inte översatts till svenska tidigare, ges ut lagom till Bokmässan. Antologin är gratis och hämtas i montern “Tre länder, ett språk” (C02:02). Klart jag måste ge den en chans då.

Liksom The Book Pond har jag läst en massa tyska i skolan och kanske är det faktiskt därför mitt intresse för landets litteratur är ganska så obefintligt. Tyskundervisning är inte sällan träig och tråkig, vilket gör att min tanke om litteraturen från just Tyskland inte lockar alls.

Varför är det egentligen så?

 

Läs också:

Möjligen lite korkad

Jellicoe Road är fantastisk, men komplicerad och krävande säger ni. Kanske är jag lite för dum för att fatta grejen, det får ni gärna både tro och tycka, men nu ger jag upp. Har läst drygt 200 sidor och det är bara så fasansfullt tråkigt fortfarande. Dessutom förstörs all min läsglädje, då jag hela tiden känner att jag borde läsa den tråkiga boken som ska tillbaka till biblioteket, istället för någon annan, mer lockande bok.

Den mer lockande boken är Himmel över London, den är jag tydligen inte för dum för. Och skulle min recension av den tyda på det kan säkert författaren upplysa mig om det.

Läs också:

Okej, förklara nu för mig

Jellicoe Road av Melina Marchetta har hyllat och hyllats, kanske främst av JoL, men också av andra. Håll ut de första 50-60 sidorna skriver hon, sedan blir det riktigt bra. Jag håller med om att de inledande 50 sidorna var fasansfullt tråkiga och sega. Nu har jag läst drygt 100 sidor och väntar fortfarande på att historien ska lyfta. Jag bryr mig inte ett skit om alla gränser och regler som finns mellan houses, townies och cadets. Jag är möjligen lite intresserad av vad Taylor ska hitta på och vart Hanna har tagit vägen, men ärligt talat inte så där jättemycket. Än så länge befolkas boken av ett gäng platta pappfigurer som jag inte allt bryr mig om. Språket är dessutom inte alls i min smak. Onödigt omständligt och rörigt.

Snäppet bättre än Dessen? En ungdomsbok som är något utöver det vanliga?  En bok som slår undan benen? Nja, jag är mycket, mycket tveksam.

Så ni alla som hyllat. Vad är det som är så himla bra egentligen? Är det någon idé att läsa vidare?

 

Läs också: