Category Archives: Boktankar

Stor guide — så diskuterar du Nobelpriset vid fikabordet

På söndag delas Nobelpriset ut och jag tänkte bjuda på lite stöd för den som vill diskutera Nobelpriset i litteratur i allmänhet och årets vinnare Kazuo Ishiguro i synnerhet. Och ja, jag är fullt medveten om att litteraturpriset inte är det enda priset som delas ut, men någon annan får stötta er om ni vill verka beläst gällande årets andra pristagare.

Om Kazuo Ishiguros ursprung: ”Visst är han född i Japan, men han är verkligen brittisk ut i fingerspetsarna.”

Om valet: ”Svenska Akademien har ännu en gång valt en författare från väst. Han må vara född i Asien, men det gör inte valet mer spännande.”

”Det är dags för en (insert t.ex. kvinna, afrikan, sydamerikan, asiat, mer okänd författare) istället för den obligatoriska mannen.”

”Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. De har de senaste åren gett priset till en journalist, en musiker och nu en författare vars böcker blivit älskade filmer.”

”Årets vinnare är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

”Ishiguro är en skicklig författare och ett väldigt opolitiskt val av Svenska Akademin. Det är skönt att litteraturen får stå i centrum.”

”Äntligen går priset till en författare vars böcker är lättillgängliga. Så skönt att slippa den elitistiska exkludering av de vanliga läsarna som Svenska Akademien så ofta ägnar sig åt.”

Om stilen och böckerna:

”Jag tycker verkligen att den motivering som Svenska Akademien gav till valet av Ishiguro tydligt anammar hans stil. Det är utan tvekan så att hans mycket känslofyllda romaner har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”

”De undertryckta känslorna i Återstoden av dagen är verkligen fantastiskt skildrade.”

”Den vackra stillsamheten kombinerad med den dramatiska berättelsen i Never let me go bidrar till den unika stämning som är så typisk för Ishiguro.”

”Det är så skickligt av Ishiguro att kunna göra en berättelse som utspelar sig för många hundra år sedan så allmänmänsklig och aktuell” (om Begravd jätte)

”Självklart ska Ishiguro läsas på originalspråk. I översättningen går hans unika språk förlorat. Det är dessutom väldigt få av hans böcker som översatts.”

”Jag uppskattade Ishiguros tidiga böcker, som Berg i fjärran där han utforskar den dubbla identitet som många har. Nu har han blivit för mainstream och det är inte riktigt min grej.”

Om andra tänkbara val: ”Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Ko Un, Adonis) kommer säkert att hinna dö innan de får priset. Jag är så besviken.”

”Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Philipp Meyer, Jonathan Safran Foer, Mohsin Hamid)”

”Svenska Akademin valde en ofarlig och opolitisk vinnare i år. Ett fegt agerande om du frågar mig. De borde istället tagit ställning och valt att ge priset till (insert t.ex. Adonis, Amos Oz, Susan Faludi, Olga Tokarczuk, Vladimir Sorokin) för att tydligt visa att litteratur kan förändra världen.”

 

 

 

 

Läs också:

En ny läsambassadör

Jag har inte kommenterat valet av ny läsambassadör, så det kanske är hög tid att skriva några rader. Motiveringen till valet av den fjärde läsambassadören var följande:

Juryns motivering:

Nästa läsambassadör är nyfiken och prestigelös. Han har ett brett nätverk och hittar direkta vägar till sin publik. Hans författarskap är ungt, men hans erfarenhet är gedigen. Med många år i barnens tjänst som programledare och med sitt fortsatta engagemang, hittar han till de berättelser vi inte visste att vi älskade. Med humor, glädje och lite galenskap vill han möta läsarna där de är. Nästa läsambassadör: Johan Anderblad.

 

Johan Anderblad är kanske mest känd som Bolibompa-Johan. Mina ungars favorit jämte Nassim Al Fakir när de var små. Om Nassim stod för det galna och med sitt smittande skratt skapade en god stämning, var Johan den som stillsamt berättade något. Jag minns de korta filmerna om djur som vi såg om och om igen, för att inte tala om alla fordonsfilmer.

Det är tydligt att de olika läsambassadörerna har olika plattformar om än samma mål. Johan Unenge var först ut med ett fokus på den slukarålder som få verkar få uppleva idag. Johanna Lindbäck hade snarare fokus på de äldre läsarna, då ungdomar är hennes målgrupp. Hon startade också podden Läs för livet, som drevs vidare av hennes efterträdare Anne-Marie Körling. Med Körling hamnade fokus på de som just lärt sig läsa och hon har också talat mycket om högläsning för de som ännu inte knäckt läskoden.

Johan Anderblad är känd bland barnen och har en naturlig plattform att sprida kunskap om läsning. I motiveringen till valet tas hans breda nätverk upp, vilket ger honom en legitimitet som kan spela roll även i detta sammanhang. Det är just att nå ut som är viktigt och att nå ut både till föräldrar, men också till de yngre barnen. Sedan får man inte släppa dem, då det är viktigt att även högstadiet blir en läsande tid, vilket inte alltid är fallet. Vad gör vi med läsandet efter Bolibompa-åldern?

Författare, lärare och tv-personligheter. Nästa gång borde det kanske bli en bibliotekarie, men visserligen leder Katti Hoflin redan Läsdelegationen och hon är såväl tv-personlighet, som författare och dessutom bibliotekschef.

 

Foto: Susanne Kronholm

Läs också:

På liv och död med John Ajvide Lindqvist


Kerstin Wixe samtalar med John Ajvide Lindqvist och är redan några minuter mer avslappnad än hon blev under seminariet med Jane Harper där hon talade engelska.

Himmelstrand är långt ifrån min favorit bland Ajvide Lindqvists böcker och det är skälet till att jag inte läst andra delen av trilogin Rörelsen. Det verkar dock vara en mer spännande bok och enligt författaren mer klaustrofobisk och det tilltalar mig med. Den handlar dessutom om en fiktiv John Lindqvist som påminner väldigt mycket om den verklige namnen. När han berättar om den låter den helt underbart absurd och briljant. Sista delen X: Den sista platsen har just kommit ut och där knyts alla trådar ihop. Målet var att skriva en riktigt hårdkokt thriller och Kerstin Wixe säger att hon först trodde att hon av misstag fått Lapidus senaste bok. Nu tröttnade Ajvide Lindqvist på all action, men den finns fortfarande kvar om än på ett ganska ironiskt sätt. Det låter i alla fall vansinnigt roligt när Ajvide Lindqvist berättar om den. Han är verkligen helt galen när han berättar, men påpekar att hans bok inte alls är rolig utan nattsvart. Den utspelar sig i en avdankad förort. Ett miljonbygge där allt gått åt helvete. Där finns barn och Ajvide Lindqvist berättar hur intresserad han är för hur människor formas och förändras. Linus är en av dem, systerson till Tommy T, den hårdkokta polisen i boken. Han har ett riktigt tufft liv och hamnar i kriminalitet för att ta sig ifrån hemorten.

Riktigt fel börjar det gå när hans pappa råkade ut för en olycka. När Linus får medicin för sin adhd lär han sig snart att medicin med amfetamin. Ajvide Lindqvist har också, inspirerad av A Clockwork Orange, hittat på ett eget språk som de kriminella använder. Detta för att ett sådant språk annars hade blivit daterat väldigt snabbt. Risken att inte framstå som trovärdig är också överhängande.

Brunkebergstunneln har en central del i Rörelsen och byggandet innebar många katastrofer. Människor som dog och försvann och enligt Ajvide Lindqvists fiktion tog Knut Lindmark, tunnelns skapare, livet av sig på grund av en kontakt med den andra sidan. Brunkebergstunneln dök upp redan i den första boken och finns med som en av de röda trådarna i trilogin. En annan är Peter Himmelstrand och vi bjuds på sång av Ajvide Lindqvist i en låt som uppmanar till att döda stockholmare, en låt som han berättar verkligen gick hem då ha sjöng den i Göteborg.

X är en person som dyker upp redan i Rörelsen, som spelar en stor roll i X – Den sista platsen. Men X är också den form som husen i förorten bildar. Femtusen människor bor där, med olika bakgrund. Som en småstad på höjden. Campingplatsen där trilogin inleddes kommer också tillbaka i sista boken. Ett fält som är underbart, men som också påverkar människor negativt. På fältet är alla den de verkligen är, på gott och ont.

Kerstin Wixes fråga ”Var får du allt ifrån?” är befogad helt klart. Ajvide Lindqvist vill svara som Hans Alfredsson ”Från en liten firma i Tyskland”, men blir sedan mer allvarlig och berättar hur det brukar börja med bilder som sedan blir en del av en bok. Två spöken på en flakmoppe, människor som lever i sina husvagnar och flyttar runt, golfklippt gräs eller något helt annat. Han har en liten del och sedan skriver han runt dem. Han liknar den vid en lek som heter ”Åsnan på stigen” där deltagarna berättar historier och det enda kravet är att det på något sätt ingår en åsna på en stig.

Trots att böckerna är svarta är John Ajvide Lindqvist en lycklig man. Han lever i eländet och mörkret när han skriver, får utlopp för det och kan sedan leva sitt vanliga goa liv. Det låter skönt och ganska sunt. Det är hoppfullt att lyssna till en glad, ironisk och lite galen Ajvide Lindqvist och inte en svart, destruktiv och deppig sådan.

Läs också:

Böcker som förändrade även mitt liv

Under våren kommer DN låta en rad författare och kritiker skriva om böcker som förändrat deras liv och i lördags skrev Nina Björk om en boksvit som var viktig även för mig, nämligen den om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Liksom Björk var dessa böcker en del av min uppfostran till tolerant och solidarisk människa. Kulla-Gulla ser den lilla och utsatta människan, dess människovärde och rätt till möjligheter.

Inför valet 2014 skrev jag om böcker som format mig politiskt och där fanns böckerna om Kulla-Gulla självklart med. Ibland önskar jag att pojkar fick läsa fler flickböcker, då dessa ofta har ett budskap som uppmuntrar till att hjälpa och stötta andra. Jag läste den första boken om Kulla-Gulla för mina söner, för det går faktiskt utmärkt att läsa flickböcker även för dem. Även Katitzi fungerar för pojkar. Det är synd om de inte ska få en chans att utvecklas genom litteratur.

Jag ser fram emot fler boktips från Boklördag.

Läs också:

En lång rad kvinnor

Egentligen är det väl ganska ointressant med kön, men jag har ändå gjort ett diagram över könsfördelningen över de författare jag läst böcker av under 2016. I gruppen övrigt finns en författare som definierar sig som ”singular they” och böcker som är skrivna av flera författare av olika kön.

Förra året var fördelningen 67% kvinnor, 32% män och 1% övrigt. I år har det blivit ännu fler böcker skrivna av kvinnor och egentligen borde jag kanske ha som mål att läsa lite mer balanserat, men det tänker jag faktiskt inte ha.

Så här ser fördelningen för 2016 ut.

Läs också:

Till minne av Leonard Cohen

leonard-cohen-big

För drygt 11 år sedan föddes en liten pojke. Hans föräldrar hade funderat mycket över vilket namn de skulle ge honom. Ett namn efter någon som kunde vara bra att förknippas med. Hans då tvååriga kusin föreslog Lennart, efter en gemensam släkting. Inspirerat av det fick pojken namnet Leonard. Mest tänkte vi på mannen med en av de vackraste röster vi visste, Leonard Cohen. Nu har den rösten tystnat.

Visst visste jag redan innan vem Cohen var, men jag föll pladask för honom när jag såg Stina Dabrowskis intervju med honom 1997. Då bodde han på Mount Baldy Zen Center utanför Los Angeles som munk med namnet Jikan. Nu var ju hans munkliv inte hela hans liv, men just den intervjun träffade i hjärtat. Dabrowski gjorde sedan en intervju 2001 och då hade han flyttat från centret. Fortfarande gjorde han ett otroligt varmt och mänskligt intryck. Precis en sådan förebild som jag ville att min son skulle ha.

Jag minns låtar som säkert alla minns, som Hallelujah (och ja, det ska vara Cohens version) eller First we take Manhattan, men också många fler. Han skrev också en mängd dikter som till exempel den här:

Do not forget old friends from Selected Poems

Do not forget old friends
you knew long before I met you
the times I know nothing about
being someone
who lives by himself
and only visits you on a raid–

 

Foto: Joel Saget/AFP/Getty Images

 

Läs också:

Konspirationen mot Amerika eller Godnatt, jord?

Vissa kanske tycker att de vaknar upp till en skön ny värld idag. Med tanke på att Trump vunnit stater som traditionellt är demokratiska borde de vara en del. Själv konstaterade jag att det här är en morgon vi kommer att minnas. Men inte med glädje. Människor kommer tala om var de var när de hörde att Trump vunnit valet, på samma sätt som vi pratar om vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme mördats och planen kraschade i Word Trade Center.

Att Trump vinner valet visar att så kallad alternativ media har vunnit. Lögner har blivit sanning och det spelar ingen roll att det går att bevisa att det är lögner. De som tror på Trump tror på honom och är övertygade om att så kallad traditionell media ljuger. På samma sätt finns det många här som ser Avpixlat och Fria Tider som nyhetssajter och DN, SvD och Svt som lögnare. De lever i en parallell värld där Trump ska frälsa världen, Åkesson rädda Sverige och Brexit Storbritannien. En värld där Marie le Pen är en trevlig dam som älskar att klappa katter och Putin en cool kille värd att stöttas. Det är den världen vi måste kämpa mot.

Dagens boktips blir Konspirationen mot Amerika av Philip Roth. En kontrafaktisk roman om vad som skulle kunna ha hänt i USA efter andar världskriget. Verkligheten överträffar förvisso alltid dikten, men det är en mycket läsvärd bok.

Läs också:

Några spekulationer kring Augustpriset

Ikväll hålls en presskonferens där de nominerade titlarna som kan få årets Augustpris i tre kategorier presenteras. Böckerna ska vara skrivna på svenska och ha publicerats mellan den 19 oktober 2015 och 23 september 2016. Det finns två saker som gör att jag är tämligen säker på att jag inte kommer att kunna pricka in alla de nominerade. Dels har jag inte läst alla utgivna böcker, vilket jag utgår ifrån att juryn har. Dels läser jag främst böcker skrivna av kvinnor och det är männen som brukar premieras i de flesta klasser.

Skönlitteratur

Här hoppas jag att De fördrivna av Negar Naseh nomineras. Det är en båda bra och välskriven bok.

Halva liv av Qaisar Mahmood är en fin liten bok om en far och en son och att försöka leva.

Aftonland av Therese Bohman måste nomineras. Punkt.

Sedan tycker jag att Karolina Ramqvists essä Det är natten är riktigt läsvärd.

Av de jag inte läst ännu tror jag på Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Fackböcker

Här har jag läst väldigt lite, men Elisabeth Åsbrinks 1947 är väldigt bra och välskriven.

Jag läser Flickan och skammen av Katarina Wennstam just nu och det är en otroligt viktig bok som förtjänar en nominering.

Jag kan också tänka mig att Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv och Genier av Moa Gammel kan knipa nomineringar. Niklas Orrenius nya bok Skotten i Köpenhamn kommer i dagarna och får kanske vänta till nästa år. Annars verkar den intressant och juryn torde ha fått läsex.

Barn – och ungdomslitteratur

En kategori som innehåller allt från bilderböcker till böcker för unga vuxna, sakprosa så väl som skönlitteratur, vilket gör att urvalet näst intill omöjligt. Själv läser jag få böcker för de minsta och koncentrerar mig därför mest på böcker från ca 9 år och uppåt.

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren är en vacker och gripande skildring av sorg. Väl värd en nominering.

Du, bara av Anna Ahlund är en av de mest läsvärda kärlekshistorier jag läst i år, tillsammans med Jack av Christina Lindström.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius berättar om en väldigt viktig händelse i svenska nutidshistoria, som får på tok för lite uppmärksamhet.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld är en välskriven historia om en annorlunda och samtidigt väldigt vanlig kille.

När det gäller bilderböcker lämnar jag gissandet till de som besitter någon som helst kunskap. Det gör nämligen inte jag.

 

 

Läs också:

Läget för ungdomsboken är vårt ansvar

”Kanske har det blivit dags att lägga ner ungdomsboken?”, så lyder rubriken till en krönika av Lotta Olssonpublicerad i Dagens Nyheter. Argumentet är att böcker som klassas som ungdomsböcker säljer mindre än de som vänder sig till unga vuxna och således kan kategorin tas bort. Läsarna vill ändå ha vuxenböcker. Hon baserar sitt antagande på att få ungdomsböcker ges ut och att få ungdomar i hennes bekantskapskrets läser de som faktiskt publiceras. Jag tror egentligen att Olsson mest vill provocera, men ändå är hennes resonemang lite märkligt. Att raljera kring ungdomsboken ökar knappast dess status.

Visst finns det en tanke om att böcker för vuxna skulle vara finare än de som är skrivna för ungdomar. Det handlar om mängden publicitet, men faktiskt borde även vi lärare ta på oss en del av ansvaret. När vi tillhörde målgruppen undrar jag om det verkligen fanns lika många bra och relevanta böcker för unga och om det var därför vi, eller i alla fall jag, gick direkt på vuxenhyllorna. Vad jag vet med säkerhet är att ingen lärare pratade om ungdomsböcker med oss, tipsade om nya böcker, eller läste dem tillsammans med oss. De boktips jag fick kom från Barnens bokklubb och möjligen från biblioteket. Vi hade dock inget direkt skolbibliotek och på folkbiblioteket fanns visserligen bibliotekarier och böcker, men inte någon som aktivt tipsade. Fortfarande verkar det anses bättre om våra elever läser böcker för vuxna. Så kallade ”riktiga” böcker. Gärna klassiker.

Inget ont om klassiker, det finns många som kan vara relevanta för ungdomar idag, men det gäller också ungdomsböcker. Det vittnar om okunnighet att som lärare, eller som vuxen över huvud taget, vifta bort ungdomsböckerna. Att det ges ut färre böcker för åldersgruppen är ett dåligt argument för att de borde bli ännu färre. Det gäller dock att vi hjälps åt så att rätt bok når rätt läsare. Alla ungdomsböcker blir, naturligt nog, inte storsäljare som sedan filmatiseras. De smalare titlarna behöver också få publicitet.

I en replik publicerad på Svensk Bokhandels sajt skriver Ada Wester, från Gilla Böcker och Lilla Piratförlaget rakt på sak under rubriken ”Här läggs inte ner någon ungdomsbok!”. Precis som jag anser Wester att ungdomsboken borde få stå för sig själv. Inte klumpas ihop med vuxenböcker och inte heller med barnböcker. Hon menar också att de ungdomar hon möter visst läser ungdomsböcker, men konstaterar att en undersökning kring ungdomars läsning vore intressant.  Det håller jag med om. Jag hade önskat att vi pratade mer om ungdomars läsning. Det är för viktigt att inte diskutera.

Nu tror jag inte att ungdomar bryr sig särskilt mycket om Augustpriset. Faktiskt tror jag att de flesta inte ens vet vad det är för ett pris. Ändå är jag ganska säker på att en uppdelning av barn- och ungdomskategorin skulle vara positivt för ungdomsboken och för läsandet i stort. Som Wester skriver kämpas det hårt för att böcker för unga ska få den uppmärksamhet de förtjänar och den kampen får inte ha varit förgäves. Nu när Förläggarföreningen tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda formerna för Augustpriset hoppas jag att de kommer fram till att böcker för barn och ungdomar faktiskt inte är samma sak. Inte heller böcker för ungdomar och vuxna. Det handlar inte om värderingar och det är viktigt att komma ihåg.

För den som vill ha tips på bra ungdomsböcker finns en lista här. Den består av böcker som jag tror också tilltalar lärare, vilket många gånger är en förutsättning för att böcker når unga. Jag har också läst en massa andra ungdomsböcker som inte är lika breda, men många gånger minst lika bra. De jag skrivit om hittar du här. Alla böcker för unga älskas inte av vuxna och det är precis som det ska vara. Det behöver inte betyda att de är dåliga.

För mig är ett av de coolaste ögonblicken när jag lyckas para ihop en elev med rätt bok. En bok som får hen att vilja läsa vidare. Extra kul är det om eleven i fråga uttryckt att hen inte gillar att läsa. Där har vi vuxna, inte bara svensklärare, ett stort ansvar. Lösningen är inte att ge ut färre ungdomsböcker, utan fler och att dessutom se till att alla som kan tänkas vilja läsa dem verkligen får veta att de finns. Det jag verkligen kan hålla med Lotta Olsson om är nämligen att det är djupt oroande om försäljningstappet beror på att ungdomar helt enkelt läser mindre.

Några som ofta glöms bort i debatten är bibliotekarier i allmänhet och skolbibliotekarier i synnerhet. De sitter inne med en kunskap som fler borde få ta del av. Dagens bibliotek är något annat än när jag var tonåring och bredden på aktiviteter är större, ändå hittar för få dit. Mycket handlar om tillgänglighet. Avsaknaden av vettiga skolbibliotek med utbildad personal, gör att ett allt för stort ansvar för ungdomars läsning hamnar på svensklärarna och medvetna föräldrar. Det är inte okej. Det är inte heller ett problem som vi löser genom att minska utgivningen av ungdomsböcker.

Läs också:

Två små läsare

IMG_2134

Det var i somras grabbarna O blev läsare på riktigt. Tidigare hade de läst lite själva, men mest var det jag eller maken som läste högt. Nu läser de själva varje dag och varvar ljudböcker med ”vanliga” böcker. Jag måste erkänna att jag saknar högläsningen, men jag är mest glad över att de verkligen börjat läsa på allvar. Som läsare får du så mycket gratis och jag hoppas att det kommer ge dem större möjligheter att nå goda studieresultat.

Min uppgift är att hitta bra böcker som de kan läsa. Ibland följer de med till biblioteket eller bokhandeln och letar då själva, ibland hittar jag något bra boktips hos någon bokbloggare eller hos mina privata bibliotekarier på Kulturkollo och i bokcirkeln Bokbubblarna. Just nu läser lillebror O Nåjdens sång av Martin Widmark och den är så bra att han läser hellre än spelar dataspel. Det är ett gott betyg. Storebror O har just börjat med serien om Percy Jackson av Rick Riordan och läser första delen Född till hjälte.

Jag tänker hela tiden att jag ska läsa samma böcker som de, för att kunna samtala kring dem. Sedan i somras har de tjatat på mig att läsa i alla fall första boken i serien om Gregor Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins. Dags att ta tag i det.

Läs också:

« Older Entries