Category Archives: Bokaktiviteter

X vinner Man Booker Prize 2017

Enligt Kiera O’Brian i artikeln How to win a Booker Prize är en typisk vinnare av Man Booker Prize följande:

Looking at the previous 47 winners of the award, O’Brien has found that (rather unsurprisingly) the average Booker prizewinner is an English, white, privately educated man in his late 40s, who has written a book of less than 400 pages that has a male protagonist.

Att det brukar vara en man är inte oväntat. Så brukar det se ut gällande de flesta litteraturpriser. Att mannen i fråga oftast är vit är inte heller någon överraskning. Det hjälper också att ha studerat på något stort brittiskt universitet:

The prize, she writes, has had 31 male winners, and 16 female. Ten of those have been from BAME (black, Asian and minority ethnic) backgrounds – two of them, Marlon James and Paul Beatty, in the last two years. Winners are “overwhelmingly English”, with a 26:19 ratio of private to state-educated. Nine went to Oxford, four went to Cambridge, and four didn’t go to university at all.

Åldern då? Det är inget krav på att vara nära döden, vilket ofta tycks vara fallet när Svenska Akademien väljer nobelpristagare, årets pristagare undantagen. Det räcker att närma sig femtio. Sedan ska man helst ha skrivit sisådär sex böcker tidigare:

The average age for a Booker winner is 48.9, while authors usually win with their seventh book. The average number of pages of the winning title is 378.

I år har dock Ali Smith sålt bäst och hon är ju inte man, medan oddsen pekar på George Saunders, som är man, snart 60, vit och universitetsutbildad om än i USA. Beroende på hur man räknar (endast skönlitteratur, eller alla publikationer) kan Lincoln in the Bardo möjligen räknas som hans sjunde skönlitterära verk, men det är faktiskt hans första fullängdsroman (om det nu ens finns ett sådant begrepp.

Jag hade tänkt vänta in vinnaren, men jag ger upp nu). Senare ikväll vet vi, eller imorgon för min del då det är dags att försöka hitta John Blund. Jag påminner om den korta listan så länge och håller en tumme för Ali Smith.

 

 

Läs också:

Jag vill inte läsa något hemskt och eländigt

En elev kom igår och frågade om hen fick välja en annan bok än Stjärnlösa nätter som vi läser tillsammans i Svenska 1, då hen redan läst den. Mitt förslag var Arkan Asaads andra bok Blod rödare än rött (som för övrigt är mycket bra), men hen utbrast spontant ”jag vill inte läsa något hemskt och eländigt för jag mår så dåligt då” och bad mig om tips på någon annan bok. En utan våld, utan krig, utan psykisk ohälsa, utan mobbing, utan mammor som dör eller vänner som tar livet av sig. Jag öppnade mitt hemliga bokskåp i klassrummet och insåg att det är mycket elände i många av de böcker som finns där. Eleven fick slutligen låna ett exemplar av Jag, En av David Levithan och jag insåg att en lista över böcker som passar att läsa med ungdomar, som är bra och intressanta, men inte nattsvarta kunde komma väl till pass för mig och för andra.

Här är några tips på böcker som passar högstadie- och gymnasieelever:

Saker ingen ser av Anna Ahlund är inte sockersöt, utan innehåller viss svärta. Däremot är det ingen svart bok, utan en bok som ger livslust. Vi följer en grupp vänner på gymnasiets estetiska program, som alla brottas med sig själva som ungdomar gör, men på ett sunt sätt. (Unga vuxna)

Inte heller Down Under av Johan Ehn är helt ljus, men hoppet finns där ändå som en röd tråd. Vi får följa med Jim på en resa till Nya Zeeland som visar sig bli både en yttre och en inre resa där han under vägen blir lite mer säker på vem han är och vem han vill vara. (Unga vuxna)

Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Ohlsson är en berättelse om vänskap och kärlek som förvandlas till ett triangeldrama. Trots detta är det mestadels en ljus och trevlig historia. Dessutom är den väldigt snyggt skriven.

Åsa Asptjärns trilogi om Emanuel Kent är rolig och inte utan djup. Första boken heter Konsten att ha sjukt låga förväntningar och kan funka både på högstadiet och i ettan på gymnasiet. (12-15)

Onanisterna av Patrik Lundberg handlar om Kim som just gått ut gymnasiet och läser upp sina betyg på komvux. Han är inte cool längre, utan känner sig ganska misslyckad. Dessutom börjar han känna att han skulle vilja vara annorlunda, men det är svårt att bryta med gamla vänner.  (Unga vuxna)

Johanna Lindbäck skriver bra och vardagsnära böcker om ”vanliga” tonåringar. Två av mina favoriter är Välkommen hem om Sara som kommer tillbaka hem till Luleå efter ett år i London och Tänk om det där är jag om Agnes som får ett helt nytt liv när hon flyttar till Umeå och börjar tvåan på gymnasiet. (12-15)

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E Lockhart handlar om en Frankie som går på en anrik internatskola och provoceras av de många traditionerna som inte sällan utestänger tjejer. Hon försöker infiltrera ett hemlig sällskap som endast har manliga medlemmar. (Unga vuxna)

Ordbrodösen av Anna Arvidsson är en magisk bok om Alba vars släkt besitter en kraft att styra andra med hjälp av det skrivna ordet. Denna förmåga ärvs från mor till dotter och när Alba fyller 18 ska hon göra inträdesprovet. (Unga Vuxna)

Jag är en tjuv av Jonas Karlsson är en vuxenbok, men på gymnasiet tror jag att den funkar alldeles utmärkt. Det är en helt absurd historia om hur säkerhetschefen Roland försöker stoppa ungdomar från att snatta genom att tvinga dem att stå utanför entrén till varuhuset med en skylt med texten ”Jag är en tjuv” runt halsen. (vuxna)

 

Har ni kanske fler exempel på böcker utan för mycket elände, som går att använda i undervisningen?

Läs också:

Lite rymd får det bli ändå

Böcker och filmer som utspelar sig i rymden är väl inte direkt min kopp te, men genom att tänja en aning har jag ändå fått ihop svar på Kulturkollos veckoutmaning om just rymden.

En film som egentligen inte utspelar sig i rymden, utan i en liten stad är The Truman Show med bland andra Jim Carrey och Ed Harris. Carrey spelar Truman Burbank som är ovetande om att han är stjärnan i en dokusåpa där hans liv filmas dygnet runt. Skaparen av showen är Marlon, som sitter i en studio som mest liknar ett rymdskepp, placerat över den fejkade himmel som omger Trumans hemstad.

I tv-serien The 100 lever mänskligheten i rymden efter att jorden förstörts i ett kärnvapenkrig. När det gått nästan 100 år skickas 100 unga fångar ner till jorden för att starta en ny civilisation. Att hålla sams går helt klart sådär.

Krafter i rymden spelar jordens befolkning ett spratt i boken The Age of Miracles av Karen Thompson Walker. När dygnen hela tiden blir längre är det svårt för människorna att veta om de ska leva efter klockan efter solen. Sedan jag läste boken har jag slutat önska att dygnet ska innehålla fler timmar.

Och så slutligen en fin sång om rymden, Life on Mars med fantastiske David Bowie.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: studentliv och arbetsliv

Nu är jag väl medveten om att dagens ordpar inte nödvändigtvis står i motsats till varandra, men eftersom jag tillbringar dagen på gymnasiemässan där unga ska välja vad de ska studera för att sedan kunna få ett jobb de trivs med kör jag ändå på orden studentliv och arbetsliv. Berätta om kulturella verk som på något sätt anknyter till dessa.

Just nu tittar jag på tv-serien How to get away with murder och har snart sett färdigt första säsongen. Jag fascineras av de många vändningarna, men undrar samtidigt hur de ska kunna fortsätta i flera säsonger. Hur som helst så följer serien några juridikstuderande och deras lärare Annalise Keating. Deras studentliv blir minst sagt annorlunda när de dras in i en mordutredning som verkligen påverkar dem. Professor Keatings arbetsliv påverkas också i hög grad.

Ofta blir jag irriterad av att läsa böcker som utspelar sig på högstadiet och gymnasiet, då lärarna i bästa fall är tråkiga, men oftast totalt maktgalna figurer som går över alla gränser. Däremot älskar jag böcker som utspelar sig på internatskolor eller i universitetsmiljö, gärna i Storbritannien eller USA, så kallad aka-porr. En favorit bland ungdomsböcker är The Disreputable history of Frankie Landau-Banks av E Lockhart, som handlar om Frankie som försöker infiltrera ett hemligt sällskap endast för killar. En svensk favorit är En nästan sann historia av Mattias Edvardsson.

Läraryrket är tufft många gånger och Mamma är bara lite trött av Sara Beischer handlar om en lärare som stressar sig sjuk. Det gör även förskolläraren Mia i Allt det du måste av Sylvia Lidén Nordlund.

Några som verkar ha det lite roligare på jobbet är Leonard, Sheldon och de andra fysikerna i Big Bang Theory. Även Josh i klassikern Big har riktigt trevligt när han leker runt på sin arbetsplats. Däremot skulle jag definitivt inte vilja arbeta på demensboendet i Hemmet av Mats Strandberg.

Läs också:

Kazuo Ishiguro får Nobelpriset i litteratur

Igår skämtade jag lite om att Svenska Akademien i sin vilja att vidga textbegreppet skulle välja en filmmanusförfattare till året nobelpristagare i litteratur och föreslog George Lucas. Helt fel hade jag inte, för flera av årets pristagares böcker har filmatiserats och kanske är filmerna mer kända än böckerna.

Kazuo Ishiguro är årets nobelpristagare i litteratur. Född 1954 är han en av de yngsta pristagarna hittills. Magasinet Granta hade med honom på sina listor med unga, lovande författare både 1983 och 1993.

Vad jag tänker på när jag tänker på Ishiguro? Att han är en skicklig författare, som är så lågmäld och så brittisk att han kan irritera få. Egentligen ifrågasätter jag inte valet alls, jag har läst och gillat flera av hans böcker, men jag väcks inte av några megastora känslor heller. Det känns onekligen ganska safe och definitivt opolitiskt. Visserligen är Ishiguro född i Japan, men det är svårt att säga att han skulle vara en asiatisk författare, då han är brittisk ut i fingerspetsarna.

Att välja en brittisk man efter en amerikansk dito förra året är ändå lite tråkigt, det går inte att komma ifrån. Jag hade gärna sett att någon som skrev på ett annat språk än engelska uppmärksammades, eller om man nu nödvändigtvis ska köra brett och engelsk välja Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates. 114 pristagare hittills, varav 14 kvinnor. Just sayin’ …

Om man nu vill läsa något av Kazuo Ishiguro? Jag gillar Never let me go väldigt mycket. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Sedan är Återstoden av dagen fin, både som bok och film.

Senaste boken heter Begravd jätte och kom ut 2015 (2016 på svenska). Den beskrivs som ”en magisk resa genom 500-talets England” och lockar inte nämnvärt. Däremot blir jag mer sugen på att läsa Vi som var föräldralösa från år 2000, som utspelar sig på 1930-talet. Var? I England självklart. Jag som gillar att upptäcka nya miljöer blir mindre nyfiken på Ishiguros böcker. Det är verkligen ett etnocentriskt val av pristagare. Det går inte att komma ifrån. Därmed inte sagt att Ishiguro inte är någon bra författare, för det är han utan tvekan. Ett utmärkt val för julhandeln.

 

 

foto: Jane Brown

Läs också:

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon

Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.

Jag blir ofta besviken när nobelpristagare avslöjas, men av de pristagare jag läst finns faktiskt väldigt många som är kanon. Selma Lagerlöf är en sådan. Den första kvinnan som fick priset och en av våra absolut största författare. En annan favorit är Tomas Tranströmer. När det avslöjades att Nobelpriset i litteratur 2011 gick till honom grät jag faktiskt en skvätt.

Bland kalkonerna finns Günther Grass, som jag aldrig kommer att läsa något av igen efter den helt fruktansvärda Blecktrumman. Faktiskt gjorde denna traumatiska läsning att jag länge undvek all tysk litteratur. Den och Brechts Mor Courage och hennes barn. Brecht fick dock en ny chans och jag tycker mycket om hans Den kaukasiska kritcirkeln, mycket tack vare en fantastisk uppsättning av pjäsen på Göteborgs stadsteater 1999, där pjäsen fick titeln Den europeiska kritcirkeln.

När det gäller filmer fanns det en tid då Göteborgsposten redovisade betyg från en lång rad filmrecensenter från olika tidningar. Då följde jag slaviskt tipsen från en recensent på Hufvudstadsbladet, som jag nu inte minns namnet på. Annars är ett högt betyg inte nödvändigtvis en garanti för en bra film. Som Lone star från 1996, hyllad av alla och en film som både jag och maken tyckte var riktigt, riktigt tråkig och dålig. Någonting måste vi helt klart ha missat. Titanic, som belönades med 11 Oscars, har jag faktiskt inte sett och har ingen längtan efter att göra det heller. Däremot älskade jag Slumdog Millionaire som belönades med hela 8 Oscars 2008.

Idag får vi veta om författaren som tilldelas årets Nobelpris i litteratur är kanon eller kalkon. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från förra årets chock och hoppas att Svenska Akademien inte driver det vidgade textbegreppet till sin spets och ger priset till George Lucas eller någon annan manusförfattare.

 

Läs också:

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Läs också:

Bokmässan 2017 in retrospect

Hej då Bokmässan, vi ses kanske nästa år.

Någon gång under helgen smög sig ett kanske in i mitt huvud. Under lördagen hade det växt sig ganska starkt. Jag som älskar Bokmässan och ser det som en stor årlig högtid är just nu inte säker på att jag kommer att finnas på plats nästa år. Mycket handlar om att jag faktiskt blev rädd i år. Några teman som återkom i de seminarier jag gick på var mansrollen och flykt. Lite ironiskt att de uniformerade män som fyllde demonstrerade på lördagen är de som kanske mest hade behövt lyssna till just de seminarierna.

Många hade valt  att stanna hemma i år och det märktes både på mässgolvet och i seminariesalarna. Kanske har det till viss del med avsaknaden av riktigt stora namn att göra, men vi vet alla att det är långt ifrån hela förklaringen. Vi skojade lite i lördags om att det egentligen var rätt trevligt att vara instängd med en massa fina människor, medan de flesta galningar fanns utanför. Sedan satte vi skrattet i halsen, för visst är det som Björn Wiman skriver att Bokmässan allvarligt skadats. Det har också förlagen som inte såld på långa vägar lika mycket som de brukar. Frustrationen var stor på många håll.

Nu är det inte Bokmässans fel att nazister demonstrerade i Göteborg. Det är självklart mycket större än så. Ändå kan jag inte sluta tänka på de vänner jag har som faktiskt inte vågade åka till Bokmässan i år. Jag kan inte heller sluta tänka på att demokrati visserligen handlar om allas rättigheter, men att man ibland behöver göra ett val. Att låta Nya Tider ha en monter i år igen, trots att vissa besökare förra året kände sig hotade av deras närvaro. Jag förstår tanken. Nya Tider må vara hur obehaglig som helst, men det är en publikation med ansvarig utgivare och presstöd. Kanske är det deras presstöd som ska omförhandlas, eller så räcker det faktiskt att de för med sig anhängare som inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle. Jag är inte jättesugen på ännu en Bokmässa som har fler ordningsvakter och poliser än besökare. Det handlar inte om Nya Tider. Inte heller om Bokmässans beslut att ge dem en plats hos dem. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Kanske får vi vänja oss vid rigorösa säkerhetskontroller, avspärrade gator och annat som helt klart skapade en obehaglig stämning. Någonting säger mig att det är svårt att gå tillbaka.

Ändå känner jag att Bokmässan nu måste göra ett val. Det räcker inte att skylla på medias bevakning och det stora fokuset på Nya Tider och NMR. Inte heller att välja antirasism som nästa års tema. Istället är det dags för Bokmässans kanske viktigaste val på länge. Ett vägval. Väljer de att ge de rädda besökarna en Bokmässa nästa år, eller väljer de att släppa in de som hotar. Nu bjöd Bokmässan inte in NMR. Där bär istället polisen ett ansvar. Däremot bjöd de in en publikation som sprider ett budskap som inte är demokratiskt. Som pekar ut vissa grupper i samhället som syndabockar. Som endast genom att titta på en människa värderar den. Som sprider budskapet att nationalitet, religion och ursprung bestämmer en människas värde och rätt till tillhörighet.

Läs också:

Att leva i mellanförskap


Halfdan Pisket, Nahid Modiri och Dilsa Demirbag-Sten samtalar om flykt, att komma till ett nytt land och försöka hitta ett nytt hem. Titeln på seminariet är Att leva i mellanförskap, vilket handlar om att inte riktigt höra till i varken det gamla eller det nya landet. Pisket är aktuell med en trilogi med grafiska romaner, som främst handlar om hans pappas historia. Demirbag-Sten påpekar att böcker är politiska och Pisket går så långt att han kallar det propaganda. Hans böcker är en del av den väldigt onyanserade debatt om invandring och invandrare som finns i Danmark. Hans huvudperson är den kriminelle invandraren, ett liv han inte valt utan tvingats leva. Det börjar väldigt svart, men i slutet av trilogin finns ändå ett visst hopp. Hans familj har svårt att ta till sig böckerna, då bilden av hans far är ganska problematisk. Däremot fick hans far chansen att tycka till och stoppa om han ville. Det som var viktigt för fadern var att hans son lyckades och blev något. För Pisket finns det också ett större syfte än att ”bara” berätta sin fars historia, det är mer allmänmänskligt än så. Någon gång kommer han också att skriva sin mors historia, men än så länge finns för många i hennes familj kvar i livet. I Danmark har han aldrig fått frågan om moderns del i berättelsen, det är en typiskt svensk fråga säger Pisket. En bra fråga, men en väldigt svensk sådan. 

Modiri är aktuell med boken Hej syster, en berättelse han egentligen skrivit många gånger förut, men det nya perspektivet blev det som skapades 2015 då han insåg att han inte längre är flykting nu när det kommer nya flyktingar. Varför syster? Modiri berättar att han må vara en tatuerad svartskalle på utsidan, men på i sidan är han en lesbisk kulturtant. Samtalet med den fiktiva kvinnan skedde i hans huvud, men det var sin mors bild han hade framför sig då han skrev. Hans pappa finns i publiken och håller på att läsa boken nu. Den är personlig, men kanske inte så kontroversiell. Ändå var Modiri nervös för att dela berättelsen med andra, något som hans pappa var tydlig med att han måste släppa. 

I både Piskets och Modiris liv har våldet varit närvarande. Våld lagras i kroppen, i cellerna, säger Modiri. Själv har han försökt tänka bort det och överkompensera genom att vara extra trevlig, öppna dörrar för äldre damer, le ordentligt på flygplatser och försöka vara den snälle invandraren. Det är bara det att våldet inte försvinner från kroppen. Han har fått kämpa för att komma förbi våldet, ilskan och sorgen. 

Pisket har kanske också tagit sig förbi våldet och är en framgångsrik person, men hans framgång har inte gjort livet lättare för hans föräldrar. Våldet finns ständigt närvarande. Modiri bytte språk då han var ungefär tretton, från våldets språk till något annat. 

Mellanförskap betyder att man inte har en given roll eller en given plats. Demirbag-Sten påpekar dock att få faktiskt har en sådan plats ens om de befinner sig i innanförskap. Att vara i opposition och utanför handlar dock inte om nationalitet, säger Pisket, då han är född i Danmark men ändå inte helt hör till. Att försöka hitta hem är en ständig kamp, säger Modiri och håller med Sten om att det finns en fluiditet som inte bara är kopplad till nationalitet. Världen är rörlig och det går att förflytta sig mellan boxar. Något som inte behöver vara negativt. Ett hem kan vara konsten, påpekar Demirbag-Sten och visst kan det vara så säger Modiri, då hans kreativitet skapade en mer positiv uppmärksamhet och ett nytt sammanhang.

Det enda som behövs är en vuxen som ser, säger Pisket. Någon som ser det speciella hos varje ung människa. Det kan vara i skolan, inom konsten, eller egentligen var som helst utanför familjen. Demirbag-Sten talar om lärare, bibliotekarier och grannar som viktiga. Modiri berättar om Maj-Britt på Kärraskolan som var hans speciella vuxen. Hon såg att han bråkade för att han var uttråkad och försåg honom med böcker. Sedan blev det en tom anteckningsbok, som han själv fick fylla. 

Modiri berättar dock om hur märkligt det kan bli när han åker taxi med iranska taxichaufförer som ser honom som en son, som en iransk talesperson och då kan han bli irriterad, vilket gör att han skäms, blir arg för att han skäms och skäms för ilskan. Vuxenrespons som barn alltså, men inte nödvändigtvis som vuxen. 

Läs också:

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som ”vi behöver en tjockis”, ”vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Läs också:

« Older Entries