enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Bokaktiviteter (Sida 1 av 177)

Visiting Virginia

 

Virginia och Leonard Woolf förknippas främst med stadsdelen Bloomsbury i London, men utanför Lewes i det lilla samhället Rodmell i East Sussex ligger deras sommarhus Monk’s House. Ett vackert hus i en ännu vackrare trädgård. En plats att landa på och att bli lugn av. Jag förstår verkligen att författarparet ville tillbringa tid där.

Just den söndag jag och Annette besökte Monk’s House gick inga tåg, vilket gjorde resan lite mer strapatsrik än den behöver bli. Med hjälp av ett trevligt par från Oxford lyckades vi dock ta oss från Lewes till Rodmell. Annars går det smidigt att åka tåg från Brighton (eller London), gå av vid Southease Station och sedan promenera till Rodmell.

Monk’s House byggdes redan på 1600-talet och man trodde länge att det bestod av tre separata hus, efter men för bara några år sedan efter en undersökning/renovering är teorin att det var byggt som ett hus. När paret Woolf köpte huset tog de ner väggar och satte in fönster. De målade också om en del och det syns att Virginias favoritfärg var grönt. Både väggar, lister och andra trädetaljer är målade i olika nyanser av grönt.

Vissa delar av huset är inrett med tidstypiska möbler och föremål, som inte använts av paret Woolf, men just den här stolen och bokhyllan är original. Böckerna i hyllan är verk av Shakespeare, som Virginia slagit in i skyddspapper och därefter skrivit titlarna för hand på.

Leonard och Virginia hade separata sovrum och guiden ansvarade för Virginias sovrum, som ligger i den del av huset som byggdes till 1929, menade att det var oklart om Leonard och Virginia någonsin hade ett sexuellt förhållande, eller om äktenskapet var platonskt. Hur som helst trivdes de i varandras sällskap och Leonards liv efter Virginias död var många gånger svårt. Han hade senare ett förhållande med konstnären Marjorie Tulip Richie, även kallad Trekkie. Hon bodde hos honom under veckorna och hos sin man Ian på helgerna. Ett annorlunda arrangemang, men de struntade helt i vad andra tyckte. I Monk’s House finns flera tavlor av Trekkie, bland annat ett porträtt av Leonard Woolf i matsalen.

Porträttet av Virginia Woolf som också hänger i huset är gjort av Vanessa Bell. Tydligen bjöds flera konstnärer in för att måla av henne samtidigt då hon hatade att sitta modell.

På tomten finns en skrivarstuga där Virginia skrev större delen av sina böcker. Ibland skrev hon för hand i sovrummet, men hon gick sedan ut i skrivarstugan och skrev rent på skrivmaskinen där. Att se hennes skrivbord var verkligen något speciellt. Det såg ut som att hon när som helst skulle komma tillbaka och sätta sig för att skriva vidare.

 Det går att promenera från Rodmell till Virginias syster Vanessas hus i Charleston, där hon bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen. Läs gärna mitt inlägg på Kulturkollo från tidigare i veckan om systrarna Vanessa och Virginia.

Olikhetsutmaningen: sanning och lögn

Det finns flera anledningar till att veckans ordpar är sanning och lögn, en av dem är det virrvarr av rykten och spekulationer kring vad som egentligen pågått och pågår i Svenska Akademien, en annan att vi hade tema källkritik på Kulturkollo förra veckan.

Det vimlar av sanningar och lögner i kulturens värld och helt klart är det så att en sanning inte alltid är att föredra framför en vit lögn. Själv har jag svårt att ljuga, men att säga sanningen är långt ifrån alltid det snällaste eller ens det bästa.

Om en stor lögn, eller kanske egentligen mer en hemlighet som förändrar livet för många handlar Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. En kvinna hittar ett brev som hennes man inte vill att hon ska läsa förrän han är borta, men

I Gården av Tom Rob Smith, som faktiskt utspelar sig i alla fall delvis i Sverige, får vi höra olika personers historier om samma händelser. De säger sig alla berätta sanningen, men eftersom deras berättelser inte går ihop är det omöjligen så. En mycket spännande bok.

Family Living: Vår ostädade sanning av Lotta Sjöberg är en rolig bok om hur det egentligen ser ut hemma hos småbarnsfamiljer bortom instagram. Jag hade önskar att fler vågat visa den oftare.

I ungdomsboken Under odjurspälsen av Klara Krantz ljuger huvudpersonen Signe så mycket att hon skapar rätt stora problem för sig själv. Hon hittar på ett alterego och som Frida från Karlstad börjar hon chatta med sin drömkille Joel.

Tv-serien Suits är uppbyggd kring en gigantisk lögn. Mike Ross har aldrig gått på universitetet och har ingen juristexamen. Han har dock gjort intagningsprovet för en rad personer och kan absolut allt man behöver kunna. Det är en anledning till att delägaren Harvey Spector anställer honom, trots att han redan från början vet läget.

Sedan måste jag avsluta med låten Lie to me med Depeche Mode, om att det ibland är mycket skönare att inte få höra sanningen:

Come on and lay with me
Come on and lie to me
Tell me you love me
Say I’m the only one

 

En litterär promenad i Brighton

Det blev en rejäl långhelg i Brighton för mig och Annette förra veckan. Vi flög tidigt på torsdagen och kom hem sent på måndagen. Fem intensiva och för mig väldigt nostalgiska dagar. Hösten 1993 var jag 19 år och hade just tagit studenten. Mitt första möte med universitetsstudier var på Sussex University utanför Brighton, som Göteborgs universitet fortfarande har ett samarbete med. Jag bodde i Hove och torsdagen tillbringade jag i mina gamla kvarter. En trivsam walk down Memory Lane som varade i 23000 steg.

Under fredagen anlände fler litteraturtanter och då var det de mer centrala delarna av Brighton som gällde. Förvånansvärt mycket var sig likt, men självklart hade en hel del hänt på nästan 25 år. Gamla West Pier som brann 2003 var det inte mycket kvar av och Palace Pier gav mig nästan panik med alla sina attraktioner. För första gången var jag också i Kemptown, bortom piren, ett område som verkligen hade blommat upp.

Som det brukar vara när Breakfast Bookclub ordnar resor är det lördagen som är den stora gemensamhetsdagen. Klockan 11 möttes vi utanför Royal Pavilion och vår guide Gill påbörjade den litterära vandringen med att berätta om Jane Austens förhållande till Brighton och byggnaden vi stod framför. Svaret är att hon hatade båda, något som framgick med all önskvärd tydlighet i de citat från brev som Gill läste upp.

Royal Pavilion uppfördes av prinsregenten George (sedermera kung George IV) och är en minst sagt överdådig byggnad. Tyvärr blev det inte heller denna gång något besök på insidan. Jag måste helt enkelt komma tillbaka.

Under andra världskriget bombades stora delar av staden, men inte Royal Pavilion, som enligt legenden räddades av Hitler som ville ha den som högkvarter när kriget var vunnet. Under Victoria-eran användes byggnaden inte och förfallet var ett faktum. Nu är det renoverat till ursprungsskick.

En bit från palatset ligger det hus där Mrs Fitzherbert bodde. George gifte sig med henne, men äktenskapet erkändes inte då hon varit gift flera gånger och dessutom var katolik. De fortsatte dock sitt förhållande och det sägs att det ska finnas tunnlar mellan hennes hus och Royal Pavilion. Just dessa tunnlar är inte bekräftade, andra finns dock, t.ex. mellan Royal Pavilion och det närliggande stallet. I området kring Royal Pavilion fanns en rad samlingsplatser för författare. Stadens äldsta hotell The Old Ship Hotel var en av dem. Dickens bodde på där när han var i Brighton.

Även The Royal Albion Hotel är mytomspunnet och där bodde det fina folket när de reste till kusten för att förbättra sin hälsa. Brighton kan tacka en viss dr Russel för att staden växte under senare delen av 1700-talet, då hans rekommendationer att bada i saltvatten gjorde att det blev trendigt att åka till kusten. Där hjälptes aristokraterna ner i vattnet av så kallade ”dippers”, damer som ledde dem ner i vatten och tillbaka. Det var alltså inte tal om att simma, utan ett dopp räckte gott. The Royal Albion har också haft många litterära gäster. Bland annat bodde Oscar Wilde här med sin älskare när han besökte staden.

En annan författare som förknippas med Brighton är Graham Greene, vars Brighton Rock (döpt efter polkagrisliknande godisstänger) beskriver stadens mindre trevliga delar. När han var i Brighton bodde han på puben The Cricketers i stadens gamla kvarter The Lanes.

Vi gick också förbi The Sussex grill, en restaurang där Virginia Woolf var ofta på 30-talet när hon besökte sin psykolog. Hon åt lunch här under sitt sista besök i Brighton. Dagen efter tog hon sitt liv.

En annan mytomspunnen plats är Hippodrome, en nöjeslokal där 60-talets stora band spelade. Byggnaden invigdes 1897, men har nu förfallit. Houdini uppträdde här och blev vän med författarn Conan Doyle. Paret Doyle älskade det ockulta och frun höll i seanser. Vänskapen tog slut då fru Doyle gav Houdini ett meddelande från hans mamma som måste varit hemskt.

Guiden Gills absoluta favorit bland författare verksamma i Brighton var den för mig okända Fanny Burney (1752-1840) som var dotter till musikern dr Charles Burney och debuterade (anonymt) med romanen Evelina 1778. När hennes identitet avslöjades blev det inte den skandal som hon fasade, utan hon hyllades tvärtom för sin realistiska stil som var ovanlig för tiden. Virginia Woolf lär ha kallat henne ”The mother of English Literature”.

Lewis Carroll bodde ofta hos sin vän vid Sussex square och enligt vissa historien ska han ha hittat inspirationen till Alice i Underlandet från trädgården där som har en tunnel till havet. Datumen stämmer dock inte, då boken skrevs innan han besökte Sussex square. Å andra sidan bodde hans syster i Brighton, så det skulle kunna vara sant ändå.

 

En veckoutmaning om syskon

Den här veckan är temat på Kulturkollo syskon och då handlar veckoutmaningen självklart om just syskonrelationer i kulturens värld.

Tvillingar skildras ofta på rätt märkliga sätt, vilket kanske har att göra med att det finns något fasinerande med syskon som kan ses som en enhet. Som enäggstvillingar har de så många likheter att det är lätt att tro att de är samma person. Tvillingarna Mary och Anne i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är sådana tvillingar. De kallas till och med Maryanne, som om de vore en och samma person. De representerar också olika delar av denna person och de har övernaturliga förmågor som i kombination blir mycket användbara.

Astrid Lindgrens böcker vimlar av syskonrelationer, men de som inte har syskon får istället en nära vän som t.ex. Ronja och Birk. Birk kallar till och med Ronja för sin syster. Barnen i Bullerbyn är istället en enda röra av syskon och vänner, som bildar en gemenskap som jag avundades som barn.

Syskonen von Trapp i Sound of Music är verkligen många, vilket inledningsvis överväldigar Maria när hon kommer som mycket oerfaren guvernant. Det här var min absoluta favoritfilm som barn och jag kunde den i princip utantill. Som musikal har jag faktiskt inte sett den, men jag kan inte tänka mig att det kan vara samma sak utan Julie Andrews och Christopher Plummer.

Musiker som är syskon är inte ovanligt och de första jag kom att tänka på är syskonbandet The Corrs, som består av syskonen Andrea, Sharon, Caroline och Jim Corr. Inte mitt favoritband direkt, men jag fascinerades av deras perfekta, nästan docklika utseende. Lite dockvarning var det även på mina tonårsidoler Luke och Matt Goss i bandet Bros, som från början också innehöll Craig Logan, som dock hoppade av redan efter första skivan. Bröderna körde en återföreningsvända förra året och fyllde o2 i London, men ställde sedan in större delarna av den planerade turnén.

Jag hade kunnat skriva om många, många fler syskon, men det får räcka med det här. Nu ska jag kika runt och se vilka syskon som andra bloggare har skrivit om.

 

Man Booker International Prizes korta lista

Igår presenterades de sex titlar som återfinns på årets korta lista för Man Booker International Prize:

• Virginie Despentes (Frankrike), Vernon Subutex 1, översatt av Frank Wynne.

• Han Kang (Sydkorea), The White Book, översatt av Deborah Smith. Han Kang tilldelades priset 2016 för sin bok Vegetarianen.

• László Krasznahorkai (Ungern), The World Goes On, översatt av John Batki, Ottilie Mulzet & George Szirtes. Krasznahorkai tilldelades priset 2015.

• Antonio Muñoz Molina (Spanien), Like a Fading Shadow, översatt av Camilo A. Ramirez.

• Ahmed Saadawi (Irak), Frankenstein in Baghdad, översatt av Jonathan Wright.

• Olga Tokarczuk (Polen), Flights, översatt av Jennifer Croft.

Jag kan tänka mig att läsa flera av dem, men känner inget överhängande lässug. Jag tror jag väntar tills vinnaren avslöjas. Möjligen borde jag stifta bekantskap med Han Kang, men helt ärligt känns hennes böcker lite för tunga och märkliga. Det får bli i sommar då jag har mer lästid och en förhoppningsvis mer utvilad hjärna.

Vad jag läser och äter …

Temat för veckan på Kulturkollo har varit Gott och blandat, men eftersom jag varit i Spanien har bloggen fått sköta sig lite själv med inlägg som bäst skulle kunna kategoriseras som ”gammal skåpmat” och jag har inte hunnit delta i veckans utmaning. Men veckan är inte slut ännu, så här kommer mina svar. Jag tog mig friheten att kombinera utmaningen med en replik till Viktorias fantastiska inlägg om vilka genrer som förknippas med vilket godis.

Men först de korta, snabba svaren:

  1. Vad läser du just nu? Just nu läser jag som vanligt flera böcker, men den som jag ägnar mest av min uppmärksamhet är Älska dig till döds av Peter James.
  2. Vilket är ditt favoritgodis? Salt är det jag gillar bäst och en påse Gott och blandat supersalt är aldrig fel.

Just salt godis passar för övrigt utmärkt med deckare. Choklad är en annan favorit, men då får det gärna vara lite mer romantiska böcker, eller i alla fall någon form av feelgood. Även Viktoria gillar choklad, men mörk och bitter sådan, vilket hon associerar med fransk litteratur, eller i alla fall existensiell sådan. Jag kan hålla med om att den mörkare chokladen kräver en mörkare bok och att de sötare pralinerna funkar bättre till det lite mer lättsamma. Men polkagrisar till humor? Nu läser jag visserligen sällan böcker som marknadsförs som roliga, men jag är lite osäker på minten. Hårda karameller kan  jag köpa, men mer syrliga. Däremot är jag helt med på att mysdeckare kräver toffee.

Jag äter faktiskt sällan annat godis än salt eller möjligen choklad när jag läser. Nötter gillar jag dock och det känns naturligt och enkelt som en bra roman ska vara. Ingen krafs, utan bara en bra historia.

 

Anglofil april

Nu är det inte så att jag läser för lite brittiska böcker, men eftersom jag åker till Brighton i mitten av månaden finns det en del böcker jag skulle vilja ha läst. Det får därför bli en anglofil april här på bloggen.

De böcker jag ska (funderar på) att läsa är:

A room of one’s own av Virginia Woolf, som jag faktiskt inte läst.

Brighton rock av Graham Green, ännu en klassiker jag inte läst ännu.

Coal black mornings av Brett Anderson, som föddes i Sussex.

Starlings av Erinna Mettler, som är den bok vi ska diskutera under resan.

Little Gold av Allie Rogers, som utspelar sig i Brighton under 80-talet.

The Dark angel av Elly Griffiths, en ny bok om Ruth Galloway är något speciellt.

The Silent wife av Kerry Fischer, mer Brighton.

The Zig Zag girl av Elly Griffiths, som jag påbörjat, men inte avslutat.

 

Olikhetsutmaningen: gult och grönt

Det är inget motsatspar den här veckan och det är det ju inte alltid i olikhetsutmaningen. Jag tänkte först köra hönan eller ägget, men det skulle troligen blivit helt omöjligt, så veckans ordpar blir istället gult (som är påskens färg) och grönt (för våren).

Gul utanpå är en självbiografisk bok av Patrik Lundberg där han berättar om hur han rest till Sydkorea för att studera, men också söka efter sin biologiska familj. Den finns också i en riktigt bra bearbetad version utgiven av Vilja förlag.

När jag var liten läste jag Jag minns min gröna dal av Richard Llewellyn från 1939. Säkerligen var jag alldeles för ung för att förstå den, som med så många andra vuxenböcker jag läste som barn och egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av den. Jag minns bara känslan av att ha läst en bra bok. Den blev förresten film 1941 och kammade hem hela 5 Oscars, bland annat för bästa film.

Just nu läser jag Annika Estassys Gröna fingrar sökes. Inlägg skrivs självklart när den är utläst, men än det jag kan säga än så länge är att det verkar vara en trevlig historia, men lite spretig inledningsvis. Förhoppningsvis (mycket troligt) knyts de olika historierna ihop senare.

Och så får det bli en gul låt som avslutning av favoriten Elton John. Han sjunger om att vara ”beyond the yellow brick road”, som kanske är densamma som Dorothy och hennes vänner följer i The Wizard of Oz. Den gode Elton inleder i alla fall med att sjunga att han borde stanna på farmen, så kanske.

Fem snabba om påsken

Vi har en gul vecka på Kulturkollo, självklart kopplad till den stundande påskhelgen. Veckans utmaning är fem snabba om påsken:

långfredagslugn eller påskaftonsfest Jag är för trött för fest nästan jämt. Eller så handlar det snarare om att lugnet är så mycket skönare.

dragé-ägg eller mandelägg Mandelägg, men ännu hellre marsipanägg. Stora, stora marsipanägg.

påskhare eller påskkärring Jag som är smått allergisk mot godistiggandet vid Halloween kan blir ganska så nostalgisk av påskkärringar. Vi drog alltid runt som påskkärringar när jag var barn, med egenritade påskkort och tiggde godis.

picka ägg eller rulla ägg Osäker på om jag någonsin hört uttrycket, men helt säker på att jag aldrig har rullat ett ägg.

påskmust eller påsköl Usch för öl. Dricker det max en gång om året på julafton, om ens då.

Annat som är viktigt vid påsk?

Lax är viktigt vid alla högtider.

Påskägg med annat godis än dragé-ägg och skumgodis.

Tid som inte tas upp av påskfirande. Jag är inte så mycket för firande, utan mer för lugn lästid för mig själv.

Böcker är alltid viktiga, men extra viktiga vid påsk och andra ledigheter. Just nu är min TBR-hög galen och behöver bantas ner något.

Vår hade varit trevligt också. Och sol.

 

Olikhetsutmaningen: feg och modig

Idag ska jag föreläsa och det är ingenting jag gör ofta. Alltid när jag får frågan att göra något jag inte är så bekväm med är min spontana reaktion att säga nej. Jag är helt enkelt för feg för att hantera situationer som är nya för mig. De senaste åren har jag faktiskt blivit modigare och säger oftare ja, trots att jag blir sjukt nervös. Idag är en sådan nervös dag och därför blir veckans ordpar feg och modig.

Någon som ser sig som feg, men som faktiskt visar sig vara riktigt modig är Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, en av mina favoritböcker av Astrid Lindgren. Självbilden stämmer inte alltid och mod kan dessutom se ut på väldigt många olika sätt.

Att lämna sitt invanda liv och börja om på nytt är modigt. Det gör Mona i Världens vackraste man av Lena Ackebo. Det är också modigt att som hon gör välja kärleken även om det inte gått så bra förr. Det gör även Quoyle i Lasse Hallströms Sjöfartsnytt.

Att orsaka en olycka och sedan smita är riktigt, riktigt fegt. I Mocka av Tatiana de Rosnay blir Justines son Malcolm överkörd av en smitare och livet förändras drastiskt.

Nu är det din tur att koppla ihop kulturella verk med orden feg och modig.

 

Sida 1 av 177

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: