Category Archives: Bokaktiviteter

Kanonkalendern 2.0 del 13

Idag är det Lucia och jag ska snart få njuta av mina estetelevers skönsång, följt av årets Cabarét där de flesta deltagarna kommer från samma program. I dagens bok finns inga lucior, men väl ett mumintroll och en rad andra figurer. Trollvinter är min favorit av Tove Janssons berättelser om mumintrollen, tätt följd av Det osynliga barnet.

Trollvinter är den sjätte boken om mumintrollen och den utkom första gången 1957. Den utspelar sig i januari, när mumintrollen brukar ligga i dvala och huvudpersonen är själva Mumintrollet, som oväntat vaknar och får uppleva en ny värld. Han får för första gången se snö och hittar Too-ticki och Lilla My på väg ner för backen sittandes på en av Muminmammans brickor.

Just det här att uppleva något nytt även om man faktiskt befinner sig på samma plats som vanligt är ett intressant perspektiv. Vi tror att vi vet allt om vår närmiljö och inbillar oss att ingenting förändras. Om det ändå gör det blir många osäkra och rädda för det nya.

Vill du lyssna till Tove Jansson när hon läser Trollvinter kan du klicka här. Det får bli mitt mystips denna decemberdag.

 

Läs också:

Kanonkalender 2.0 del 12

Mary Shelley sägs ha fått idén till sin mest kända bok Frankenstein under ett samtal med maken Percy Bysshe Shelley och poeten George Gordon Byron, mer känd som Lord Byron. Berättelsen om doktor Frankenstein som leker gud och skapar en konstgjord människa är både spännande och intressant. Vad är egentligen etiskt och moraliskt gällande vetenskapen? Har vi människor rätt att göra allt vi kan?

Frankenstein är inte helt lätt att ta till sig för dagens läsare , men jag vill ändå ha med den i denna kanonkalender, då det finns så många intressanta trådar att dra i. Intressantast är kanske när monstret själv får ge sitt perspektiv på sitt liv. Det är lätt att konstatera att vi människor måste ta ansvar för det vi skapar. Shelleys bok innehåller också många allmänmänskliga teman som kärlek och inte minst är det en bok som inspirerat många andra författare att skriva såväl skräck som science fiction.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 11

Att läsa för nöje och avslappning är livsnödvändigt för mig, men jag tycker också väldigt mycket om att läsa böcker som jag lär mig saker av. Att leva av Yu Hua är en sådan bok, som också har blivit en riktigt bra film regisserad av Zhang Yimou. Faktiskt var det filmen jag såg först och jag lärde mig saker både av den och av boken.

I Att leva får vi stifta bekantskap med den gamle mannen Fugui, som sedan fungerar som berättare och delar med sig av sitt många gånger tragiska liv. Fugui spelar som ung bort familjens förmögenhet, men i det Kina som skapas är det kanske bättre att inte äga något. Han är inledningsvis elak och våldsam mot frun Jiazhen, men blir som fattig en bättre man. Paret får två barn, en dotter och en son och bor i ett litet hus på mark de förr ägde, men nu arrenderar. En period tvingar Jiazhens far henne att flytta hem, då han anser att hennes nya, fattiga liv är under dotterns värdighet.

I det nya Kina går allt emot familjen, förutom under en kort period då folkkommunen står för maten. Det kommer jag ihåg från filmen och då skymtar faktiskt lyckan. När byns alla djur är slaktade är det dock svält som väntar. Det absurda i att förstöra allas grytor, för att de ska äga tillsammans och dela lika, men sedan lämna dem åt sitt öde, utan grytor och stekpannor, då maten tar slut berör mig.

Historien tar oss med från det att Fugui är ung och nygift. Via barnen, dottern  Fengxia, som är vacker och duktig, men både döv och stum och sonen Youqing, som är bra på att springa och älskar sina får och så slutligen barnbarnet Kugen. En familjeskildring och en historisk skildring att drabbas av helt klart och en bok jag varmt rekommenderar.

Läs också:

Den perfekta nobelmiddagen enligt O

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om en annorlunda nobelmiddag, nämligen en egenskapad och fiktiv sådan. Själv bjuder jag in både levande och döda pristagare.

En självklar gäst är Selma Lagerlöf. Den första kvinnan som tilldelades priset, en fantastisk författare och en spännande person. Det finns massor jag skulle vilja diskutera med henne som läraryrket, läsning och litteratur samt jämställdhet och vikten av att våga vara sig själv.

Jag kan tänka mig att Lagerlöf skulle ha mycket gemensamt med 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj. De har båda försökt bredda debatten och historien till att faktiskt innefatta även kvinnor.

En annan pristagare som kanske främst tar det manliga perspektivet, men som liksom Aleksijevitj är journalist i botten och säkerligen kan bidra till ett intressant samtal är Ernest Hemingway. Han tilldelades priset 1954 och det verk som lyftes fram i motiveringen var Den gamle och havet. En bra bok, men kanske inte den mest spännande.

En av mina favoritpristagare är Pearl Buck vars berättelser ofta utspelar sig i Kina. Hon kämpade för kvinnor och minoriteter och hennes uppväxt i den västerländska minoriteten i Kina påverkade henne mycket.

Även J. M. Coetzee skildrar miljön där han växte upp, nämligen Sydafrika. Jag tror att han kan bidra en hel del till samtal kring orättvisor och förtryck. Fem spännande litteraturpristagare på middag, det hade definitivt varit en dröm.

Jag lägger till en fredspristagare också- Även om jag kanske tyckte att det var märkligt att Barack Obama tilldelades Nobels fredspris har det blivit tydligare sedan dess att han var en ganska ovanlig amerikansk president på många sätt. Han är också en man som jag väldigt gärna skulle vilja träffa och jag skulle bli ännu gladare om han tog med sin fru. Är det någon presidentfru jag vill se som president så är det utan tvekan Michelle Obama.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 10

Ikväll tar Kazuo Ishiguro emot Nobelpriset i litteratur ur kungens hand. Det hade ju varit lämpligt att då lägga till en av hans böcker i denna personligt utvalda kanon, men jag tycker faktiskt inte att de två böcker jag läst av honom platsar. Istället vill jag lyfta fram den nobelpristagare vars pris faktiskt fick mig att storgråta inför något chockade elever. Jag talar om metaforernas mästare Tomas Tranströmer som tilldelades priset 2011.

Jag har funderat varv efter varv på vilken av hans samlingar jag ska välja. Kanske den stämningsfulla Östersjöar som var mitt första möte med honom, den fina debuten 17 dikter eller kanske den gripande och vackra Sorgegondolen.  Till slut bestämde jag mig för att välja dem alla och lägga till Samlade dikter 1954-1996 som innehåller alla diktsamlingar från 17 dikter (1954) till Sorggondolen (1996) till kanon enligt O. Det finns så mycket att upptäcka i Tranströmers dikter att det inte skadar att läsa dem alla.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 9

I dagens minst sagt polariserade samhällsdebatt är boken Hur man botar en fanatiker av Amos Oz ett måste. För sju år sedan fick alla elever i år 2 på gymnasiet ett exemplar av boken och det var också då jag läste den. Tyvärr är den om möjligt ännu mer aktuell nu. Oz menar att fanatism är motsatsen till pragmatism, pluralism och tolerans. Han säger också att fanatiker alltid har funnits:

”fanatism är äldre än islam, äldre än kristendom, äldre än judendomen, äldre än någon stat eller regering eller politiskt system, äldre än någon ideologi eller religion i världen. […]Det handlar om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism. Mellan fanatism och pluralism. Mellan fanatism och tolerans.”

Fanatikern känns enligt Oz igen på sin bristande humor och fantasi. Ganska självklart är också att fanatikern saknar empati. Förmågan att leva sig in i en annans människas liv att känna empati för andra är en förutsättning för att bota en fanatiker. Om du sett världen och träffat människor med andra erfarenheter är det svårare att vara fanatiker. Då minskar också rädslan för det okända och behovet av att klumpa ihop andra människor i grupper av ”invandrare”, ”muslimer” osv. Att leva sig in i andra människors situationer och faktiskt vara empatisk är något som alla inte kan, men som alla förhoppningsvis kan lära sig.

Det som gör det så svårt att bota en fanatiker är det faktum att fanatikern är övertygad om att hen för en god kamp. Hen drivs av en önskan att skapa en bättre värld och är ytterst angelägen om att alla som inte delar hens värderingar behöver öppna sina ögon och upptäcka den verklighet som för fanatikern är sanningen. Att få andra ser samma sanning är självklart inget bevis på att fanatikern skulle ha fel. Felet ligger istället hos alla andra, även om de råkar vara i majoritet. Känns resonemanget igen? Jag tänkte väl det.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 8

 

Från ett grannland till ett annat. Idag drar vi till Norge och Henrik Ibsen, en författare som kanske inte hör till mina egentliga favoriter, men vars verk ändå påverkat mig och definitivt många andra. Mest tänker jag då på pjäsen Ett dockhem, som jag både läst och sett flera uppsättningar av. Berättelsen om Nora som på ytan lever ett perfekt liv, men egentligen är djupt olycklig är en viktig berättelse som på många sätt är tidlös. Visst är det så att kvinnor nuförtiden, i alla fall i vår del av världen, sällan är fångna i sina hem, men de begränsande könsrollerna lever och frodas.

Nora är gift med Torvald, en framgångsrik advokat. Han vill ha en lydig fru som håller sig i hemmet. Hon vill vara en självständig kvinna som faktiskt får lov att både ha egna åsikter och drömmar. Noras val att lämna sin man och sina barn är definitivt inte okontroversiellt och det går att tolka Ibsen som feminist, eller tvärtom en kritiker av kvinnans frigörelse. Detta är en av anledningarna till att jag tycker att pjäsen är så intressant. Ett dockhem sätter verkligen problem under debatt, vilket Georg Brandes, som inspirerade Henrik Ibsen, ansåg vara en viktig princip för den samtida litteraturen.

Ett dockhem spelades första gången i december 1879 i Köpenhamn och är ett av Ibsens mest spelade dramer. August Strindberg skrev en replik i form av en novell som också bar titeln Ett dockhem. En samläsning rekommenderas.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 7

Egentligen borde jag uppmärksammat Finland redan igår, då landet firade 100 år av självständighet. En bok som jag lärde mig mycket av och som fick mig att inse hur problematiskt det egentligen är att tala om ”händelserna 1917” är Hägring 38 av Kjell Westö. Skildringen av ett Finland och ett Europa på väg mot krig är intressant och parallellerna till dagens situation allt för många. Normaliseringen av rasismen är en. Utan att skriva någon på näsan lyckas Westö kritisera dagens politiska läge och han låter huvudpersonen Thune vara den som står emot nationalism och nazism, något han får betala dyrt för. Boken är välskriven och intressant om än kanske något långsam. Det är dock ändå en titel som definitivt platsar i min egenkonstruerade kanon, då den berättar om något som sällan skildrats i litteraturen.

Jag upptäckte Kjell Westö sent och lyssnade på hans sommarprogram 2014 innan jag läste min första bok av honom som var just Hägring 38, en bok som då nominerats till och vunnit en rad priser. Fortfarande har jag dock inte lyssnat till hans sommarprogram från 2001, där han tydligen talade mycket om Finlands historia.

När Breakfast Bookclub ordnade en bokresa till Helsingfors i april 2015 besökte jag för första (och hittills enda) gången vårt grannland i öster och vi träffade då Kjell Westö på hans förlag Schildts & Söderström. Han funderade då över hur självständigheten skulle firas och hur debatten skulle gå. Nu ska jag villigt erkänna att jag inte är jätteinsatt, men några större kontroverser har jag inte märkt, trots att de självklart finns under ytan. Mycket, mycket verkar finnas därunder och Hägring 38 är ett sätt för Kjell Westö att göra upp med historien.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 6

Dagens lucka tar oss till Sydamerika och ett icke-namngivet land i världsdelen. Boken Andarnas hus av Isabel Allende gavs ut för första gången 1982 och i år kom den ut i ny svensk upplaga för att fira 35-årsjubileet. Själv läste jag den efter att ha sett filmen från 1993 med bland andra Jeremy Irons, Antonio Banderas, Winona Ryder och Meryl Streep, regisserad av Bille August.

Andarnas hus är en familjehistoria och en historisk berättelse som sträcker sig över större delen av 1900-talet. Esteban Trueda är en av huvudpersonerna. En mäktig man, som äger mycket mark och försöker sig på en politisk karriär. Han är gift med Clara och tillsammans får de dottern Blanca, en flicka som går sin egen väg och är svår att styra.

Sydamerika är en världsdel med en på många sätt intressant och våldsam historia. Jag läser alldeles för få böcker därifrån och mycket beror det på min svårighet att ta till mig allt för svulstig magisk realism. Även i Andarnas hus finns den, men är inte lika överväldigande som i t.ex. Gabriel García Márquez böcker.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 5

Vi tar oss idag en bit tillbaka i tiden till realismen och Honoré Balzacs roman Pappa Goriot från 1835. I den får vi möta en far som gör allt för sina döttrar, men som aldrig får något tillbaka. Ett tidlöst tema, som här beskrivs på ett riktigt smärtsamt sätt. När denne pappa Goriot kommer i kontakt med Eugène de Rastignac är en ung student från landet påverkas hans liv rejält än en gång. Makt och pengar är två stora teman i denna fascinerande roman, som jag faktiskt känner att jag måste läsa om. I vår ger Modernista lägligt ut en nyutgåva och det betyder förhoppningsvis att romanen får en ny renässans.

Pappa Goriot är en del av Balzacs samlade verk som han kallade Den mänskliga komedin (La Comédie humaine) som gavs ut mellan 1829–1848, en tydlig blinkning till Dante Alighieri.

Läs också:

« Older Entries