enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Bokaktiviteter (Sida 1 av 186)

Abdellah Taïa i samtal med Mara Lee

Igår var jag och lyssnade på Abdellah Taïa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Hans samtal med Mara Lee var en del av Europride i Göteborg, arrangerat av Göteborgs Litteraturhus.

Jag har lyssnat på Abdellah Taïa en gång tidigare, på Bokmässan 2016, då han samtalade med Johan Hilton. Då handlade det om hans roman Ett land att dö i som handlar om människor som inte räknas. Då var han mer tillbakadragen än han var nu. Han talade om ilskan inom sig, som han vågar släppa ut nu när han är äldre och inte lika rädd för vad andra ska tycka.

Nya boken Den som är värd att bli älskad kom 2017 på franska och i våras på svenska, utgiven av Elisabeth Grate Bokförlag. Det är en brevroman som består av fyra brev till och från Ahmed. I boken utforskas relationer mellan mor och barn, mellan vänner och älskande. Det är en väldigt mörk berättelse, påpekar Mara Lee och Taïa håller med, men tillägger att han hoppas att den också är poetisk. Vi vet alla att livet är mörkt och hopplöst, säger Taïa, med ett lite ursäktande leende och påpekar att det visst finns en och annan mening som är i alla fall lite optimistisk.

Samtalet kom att handla mycket om språk. Abdellah Taïa levde 25 år i Marocko, där han bara talade arabiska. Franskan var språket för de priviligierade, eliten med makt. Ändå skriver han på franska och det överraskar honom fortfarande att han lyckats. Däremot påpekar han att det inte är någon komplimang när någon säger att han talar så bra franska, då det egentligen menar ”det gör inte andra som du”. Han har lämnat det fattiga språket och erövrat det chica, men han är inte chic. Där krockar förställningen om franskan och den han blivit. Trots att han behärskar språket, blir han aldrig riktigt fransk. Taia läser på franska ett utdrag ur sin senaste bok, som sedan läses på svenska av Mara Lee. En text om att integreras, eller i alla fall tro att det är en möjlighet.

Ahmad, huvudpersonen i Den som är värd att bli älskad har lärt sig franska, men han älskar det inte. Han har tvingats lära sig ett språk som egentligen är förknippat med våld, det koloniala våldet. Samma ord används av de du älskar och av de som förtrycker, säger Taïa. När du skriver inser du hur begränsande det är att endast kunna använda ord som så många andra har använt. Det är hans språk, men det är ett språk för de intellektuella, inte för andra i Marocko. Även i Frankrike blir det tydligt att allt inte är för de som ser ut som han.

Abdellah Taïa påpekar att han är en pessimistisk person, men det är inte konstigt att ilskan kommer genom språket. Ilskan finns i den senaste boken mer än i någon av hans andra böcker, kanske för att han vågar utrycka den nu. Han är inte längre rädd för att någon västerländsk person, någon som per automatik är viktigare än honom, ska avslöja honom som en bluff. Han har slutat bevisa att han duger, något som han alltid tvingats göra. Ålder och erfarenhet gör att han vågar.

Taïa talar om de hemska orden, de grymma orden, de som formar. Som att han förstod att han var annorlunda när han blev trakasserad för att han var bög och kallad öknamn. Vi blir de förolämpande orden, de formar oss. Jag tror verkligen att han har rätt. Taïa är homosexuell och invandrare, vilket påverkar hur andra ser honom och hur de talar om och med honom.

Mara Lee och Abdellah Taïa pratar också en del om mamman i boken, vars son är arg för att hon varit så känslokall under hans uppväxt. Taïa pekar att hon var tvungen, då hon var tvungen att ta hand om sin familj själv och se till att de har mat på bordet tre gånger per dag. Det fanns inte tid för ömhet. Jag är Ahmed, säger Taïa och det är min mor. När modern inte finns där längre inser personen i boken och kanske också Taïa själv, att en mor är kanske den viktigaste i livet trots allt. En mor formar ens liv, liksom barndomen. En mor har inte rätt att dö. Han återkommer flera gånger till sin mamma och hur han ångrar att han inte pratade med henne när hon levde. Märkbart rörd.

Att fly var inget val. Taïa är homosexuell och det påverkade inte bara honom, utan hela hans familj. Det handlar inte om att han ville vara annorlunda, utan om behovet att leva någon annanstans för att få frihet. Hans strategi var att lära sig franska perfekt och söka den friheten i Frankrike. En frihet som han insett inte var annat än en illusion. Han kommer alltid vara utlänningen, araben, den homosexuelle. Varken accepterad i sitt gamla eller sitt nya land.

Kultureliten i Marocko ser ner på honom och hans böcker. De menar att han använder för enkla ord. Att hans franska är simpel. Det är sant att jag inte någon Flaubert eller någon Proust, men jag skriver böcker, säger Taïa och det är något speciellt och faktiskt optimistiskt. Kanske bli han aldrig accepterad, men han har en röst och ett språk som kan sprida den.

Så samtalar de mer om formen och Lee menar att Taias direkta språk är perfekt för en sådan bok. Det har blivit en komplex och väldigt politiskt bok, mer frispråkig och argare. På samma gång klassisk och väldigt modern. Allt kan inte handla om jaget, om den egna personen och ett sätt att få in andra röster är att använda brev, säger Taïa. Det blir enklare och mer direkt och omedelbart. Brevet fungerar även för den som inte kan läsa, då orden finns där och någon annan kan läsa upp den. De kan även få andra att skriva ett brev för dem, påpekar Taia och berättar om hur han skrev ett brev för en fattig kvinna i Rabat. Hon ville att någon skulle berätta för kungen hur eländigt hennes liv blivit i hans kungarike. Därför ville hon att Taia skulle skriva ner hennes historia. Inte på arabiska, som han gjorde inledningsvis, utan på franska. Året var 1992 och minnet av henne och lärdomen hon gav honom finns kvar.

Nostalgi kommer med åldern, påpekar Taïa. För honom är det barndomen i Marocko. Hans första språk är arabiskan. Den marockanska arabiska. Det har han inte valt. Med åldern blir hjärtat fragilt, säger han och påpekar att ordet som finns på arabiska visar mest hur ömtåligt hjärtat är, medan det franska är okej och det engelska fragile inte räcker till. Det är tydligt att det här är en författare som vill hitta det perfekta ordet. Det får mig att tänka på Kim Thúy, som i en intervju berättade att hon kunde tänka i dagar och veckor på ett enda ord. I Taïa finns både eftertänksamheten, men också de explosiva känslorna. Kombinationen gör honom till en väldigt intressant person att lyssna till.

Taïa försvarar inte Marocko och de som styr, men han väljer ändå att skydda de som fortfarande finns där. Det är inte folket som är onda. Inte alla araber. Inte alla muslimer. Det är de ledande politiker vi ska vara emot, inte generalisera kring alla arabiska människor och bara se extremism. På något sätt har han försonats med sitt hemland, även om bitterheten lyser igenom ibland. Inte konstigt då han inte accepteras i det land han föddes i.

Igår kväll framträdde den libanesiska superstjärnan Nancy Ajram i Göteborg. Hon har fått uppmärksamhet i media främst för att hennes team krävt att regnbågsflaggorna ska tas ner från scenen. Taïa uttrycker sin kärlek till Nancy Ajram och andra arabiska artister. Det var arabisk musik och egyptisk film som var hans kulturella sfär under uppväxten.

Taïa uppmanar oss att inte lockas att tolka det som ett protest mot homosexuella. Min instinkt säger mig att hon inte är homofobisk, säger han. Det är omöjligt. Använd det inte som ett exempel på hur homofobiska alla araber är. Han ber oss istället att fokusera på arabiska våren och de åsikter som visades då. De finns kvar, påpekar han och ger som exempel den libanesiske sångaren Hamed Sinno, som uppträdde med sitt band Mashrou’ Leila i Kairo framför 60 000 personer. Bandet är mycket populärt bland unga egyptier och det är de som är framtiden, påpekar Taïa.

 

En klassisk veckoutmaning

Den här veckan kör vi igång med höstens temaveckor och det med en klassikervecka. I veckoutmaningen uppmanas vi att berätta om klassiker vi älskar och hatar. Böcker, filmer, konst, musik. Flipp eller flopp?

De klassiker som betytt kanske mest för mig är Stadböckerna av Per Anders Fogelström, som jag läst en miljard gånger, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som jag absolut älskar och har läst både som ung och äldre (kommer säkert att läsa om den även när jag blir gammal) och en rad ungdomsklassiker (eller kanske snarare flickklassiker) som serierna om Anne och Emily av L M Montgomery, Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie och böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Det de har gemensamt är att jag läst dem av egen fri vilja.

Däremot höll jag på att dö av tristess när jag tvingades läsa Röda rummet alldeles för ung och Mor Courage till en mastig dramatiktenta. Eller, den läste jag förresten inte ut. Inte kul när tentan visade sig fokusera en hel del på just den av alla möjliga pjäser jag plöjde. Om jag gillade någon av dem? Absolut! Jag älskade till exempel Ett drömspel (Strindbergs pjäser är så mycket bättre än hans romaner) och Lång dags färd mot natt, för att inte tala om En uppstoppad hund, men den uruppfördes 1986 och är nog ändå för ny för att kallas klassiker.

Frågan är hur gammal en klassiker ska vara egentligen. När mina elever väljer klassiker att läsa brukar jag sätta 1950 som någon slags gräns. Detta för att modernismen avslutas ungefär då och går över i en mycket flummig post-modernism.

Filmer då?

1995 hade Cinemateket på Draken i Göteborg ett program med de bästa filmerna genom tiderna med anledning av att det var 100 år sedan bröderna Lumière visade sin första film. Då såg jag bland annat Casablanca (1942), Citizen Kane (1941), Yojimbo livvakten (1961) och Persona (1966). Välgjorda klassiker som jag tyckte höll, även om Citizen Kane kanske inte var så banbrytande som utlovats.

Annars har jag sett väldigt lite klassisk film. Mitt filmintresse är inte jättestort och jag har fler favoriter på Fannys lista med samtida filmklassiker än bland de riktigt gamla klassikerna.

Photo by Kristina Tamašauskaitė on Unsplash

 

The Man Booker Prize långa lista 2018

Igår presenterade The Man Booker Prize sin långa lista för 2018. Den består som vanligt av 13 titlar och i år är fyra av författarna debutanter.

Belinda Bauer,  Snap (Storbritannien) 

En oväntad författare på listan, men är det någon som ska representera spänningslitteraturen så är det Bauer. Snap handlar om fyra syskon vars mamma lämnar dem i bilen, säger att hon ska komma tillbaka, men aldrig gör det.

Anna Burns, Milkman (Storbritannien) 

Beskrivningen av boken ger lite information, men verkar handla om en familj där mellansystern berättar historien om sina hemligheter och om Milkman. Burns har tidigare nominerats till Orange Prize for Fiction.

Nick Drnaso, Sabrina (USA) 

Sabrina är en grafisk roman, vilket är ovanligt i prissammanhang. Sabrina försvinner och under de 24 timmar berättelsen pågår hinner rykten om henne och händelsen spridas runt internet.

Esi Edugyan, Washington Black (Kanada)   

Washington Black är en elvaårig slav i Barbados som får en chans att följa med sin ägare runt världen. Edugyans förra bok Half-Blood Blues fick stor uppmärksamhet, men jag har inte fått tummen ur att läsa den ännu.

Guy Gunaratne, In Our Mad And Furious City  (Storbritannien) 

En roman om vännerna Selvon, Ardan and Yusuf som spelar fotboll och pratar om tjejer. Tills en av dem börjar radikaliseras. Låter som en bok för mig.

Daisy Johnson, Everything Under  (Storbritannien)     

Daisy Johnsons debutroman handlar om Gretel som växte upp på en flodbåt och uppfann ett eget språk tillsammans med sin mamma. Nu är hon vuxen, arbetar med språk och börjar minnas sin barndom genom sin barndoms språk. Det här verkar vara en annorlunda bok helt klart.

Rachel Kushner, The Mars Room (USA) 

The Mars Room utspelar sig i ett fängelse och huvudpersonen Romy Hall är dömd till ett dubbelt livstidsstraff. Ännu en författare som jag tänkt läsa något av och debuten Telex from Cuba väntar i min Kindle.

Sophie Mackintosh, The Water Cure (Storbritannien)

En debutroman som utspelar sig i en framtid där kvinnor tvingas föda döttrar för att ha något värde. Det är berättelsen om tre kvinnor och tre kroppar som spolas upp på en strand.

Michael Ondaatje, Warlight  (Kanada) 

Michael Ondaatje tilldelades The Golden Man Booker Prize for sin bok Den engelska patienten och är också nominerad till årets pris.  Warlight utspelar sig i London 1945 och handlar om två syskon.

Richard Powers, The Overstory (USA) 

The Overstory berättar flera historier om människor som är främlingar, men ändå hör samman då de kämpar för samma sak. De vill rädda de få träd som finns kvar.

Robin Robertson, The Long Take (Storbritannien) 

The Long take är skriven på prosalyrik och det är en form jag tycker mycket om. Huvudpersonen är en krigsveteran som upplevde dagen D och lider av post-traumatisk stress.

Sally Rooney, Normal People (Irland) 

Sally Rooneys debut Samtal med vänner fick mycket uppmärksamhet och nu finns uppföljaren Normal People med på denna långa lista. Boken är en kärlekshistoria med klassperspektiv och vi får följa Conell och Marianne, som växer upp i samma by men i olika världar hamnar i samma värld på Trinity College i Dublin.

Donal Ryan,  From A Low And Quiet Sea (Irland) 

En berättelse om tre män med väldigt olika bakgrund som träffas på ett oväntat sätt. En av dem har flytt från Syrien, men befinner sig nu i ett litet irländskt samhälle.

Den korta listan presenteras 20 september och på den brukar sex titlar återfinnas. Jag hoppas på Belinda Bauer,  Guy Gunaratne, Daisy Johnson, Robin Robertson, Sally Rooney och Donal Ryan som skrivit de böcker jag helst vill läsa.

Nu är det dags för mig att gnälla lite. För ja, det finns skäl att göra det. The Man Booker Prize ska gå till en författare som skriver på engelska och eftersom britterna härjat runt rätt bra i världen innebär det att listan skulle kunna innehålla en stor geografisk spridning. I år är så inte fallet, då hela sex titlar är skrivna av författare från Storbritannien. Det spelar liksom ingen roll att de är från såväl Wales, som Skottland och Nordirland förutom England. De andra böckerna är skrivna av författare från USA (3),  Irland (2), Kanada (2) där Esi Edugyan visserligen har föräldrar från Ghana och Michael Ondaatje föddes i Colombo, Sri Lanka där även Guy Gunaratnes pappa har sina rötter. Könsmässigt ser det bättre ut med sex kvinnor och sju män.

Varför denna fixering vid representation undrar ni kanske? Det handlar inte om att jag tror att alla människor från ett land berättar samma historia, eller att män eller kvinnor skulle göra det, men det handlar ändå om att litteraturen ska bestå av olika röster. Som Chimamanda Ngozi Adichi talar om i sitt TED-talk The Danger of a single story behöver vi höra fler röster för att få en bredare kunskap. Vi skulle aldrig generalisera kring amerikaner efter att ha läst en bok av en amerikansk författare, eller få för oss att alla engelsmän är likadana för att vi läst något av en författare bosatt i London, men vi får ofta för oss att en berättelse från Indien eller Sydafrika berättar historien om en hel befolkning. Det är därför representation är viktigt, för att även länder utanför vår närmaste sfär ska kunna beskrivas med många olika röster.

Finns det då något positivt med listan? Utan tvekan att fler genrer än vanligt är representerade. Det gör att berättelserna ändå blir mer mångfasetterade. Det är bra då litteratur är så mycket mer än romaner om krig skrivna av medelålders vita män från Storbritannien och USA.

Alla kulturella VM-spaningar

Idag går finalen i fotbolls-VM och jag har sammanställt de kulturella spaningar jag gjort på de deltagande länderna i bokstavsordning. Så många böcker jag har fått lägga till min megalånga läslista, det är det bästa (och det sämsta) med den här inläggsserien. Tack till alla som varit med och spanat!

Argentina

Australien

Belgien

Brasilien

Colombia

Costa Rica

Danmark

Egypten

England

Frankrike

Iran

Island

Japan

Kroatien

Marocko

Mexico

Nigeria

Panama

Peru

Polen

Portugal

Ryssland

Saudiarabien

Schweiz

Senegal

Serbien

Spanien

Sydkorea

Tunisien

Tyskland

Uruguay

 

Dagens kulturella VM-spaning Frankrike

Frankrike fick möta Argentina redan i åttondelen, vilket gjorde mig väldigt nervös. De vann och ställdes sedan mot Uruguay. I semifinalen väntade Belgien och det blev final mot Kroatien. En final jag hoppas de vinner. Nu går inte finalen förrän imorgon, men eftersom det är Frankrikes nationaldag idag så publicerar jag inlägget redan nu.

Jag har just läst Mellan himmel och Lou av Lourraine Fouchet som till största delen utspelar sig på ön Groix utanför Bretagnes kust. En varm och stark berättelse om Jo som just blivit änkling och i testamentet får i uppgift av sin fru att umgås mer med sina barn och se till att de blir lyckliga.

Jag ser också fram emot Dansa vid vulkanens rand som är Grégoire Delacourts nya bok. Han är en av mina franska favoriter. Mest tycker jag om  Kärlekens fyra årstider om fyra kärlekspar i olika åldrar. Boken utspelar sig kring nationaldagen, dvs idag.

Jag är också svag för Anna Gavalda och älskar hennes lågmälda och avskalade berättande och de udda personligheterna. Bäst tycker jag om den väldigt fina Jag älskade honom. Nu var det väldigt länge sedan jag läste något av henne. Dags att återupptäcka.

En annan favorit är Delphine de Vigan som bland annat skrivit fantastiska No och jag. De Vigan kommer med en ny bok i höst som heter De outsagda och handlar om fyra utsatta människor. Låter som en bok som passar en eländesknarkare som jag.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. En fruktansvärd bok, men så bra. Däremot har jag faktiskt inte läst hans Våldets historia ännu. Jag är rädd att det gör för ont.

I Croissants till frukost skriver Annika Estassy om Gabriel och Cecilia som lämnar Stockholm för att starta ett bed and breakfast i Sainte Marie sur Mer, en liten by på franska purpurkusten. Det är en chans att börja om, men Gabriels dröm, inte Cecilias, trots att huset är en present till henne.

Fransk film är något speciellt, men tyvärr ser jag det allt för sällan. Barnen styr tv:n ganska mycket och när jag tittar blir det oftare tv-serier än film. Nästa år skulle jag dock vilja återupptäcka GIFF. En av de mest minnesvärda filmfestivalbesök var då jag såg Marius och Jeannette av Robert Guédiguian en tidig söndagsmorgon på fantastiska Draken. Det var sent 90-tal och Front National var som störst. I kvarteret i Marseille som filmen utspelar sig i blir en man utslängd av sin fru för att han röstat på Le Pen. Birollerna är det som gör den här filmen, men även huvudrollsinnehavarna är fantastiska. En typiskt fransk babblig film.

En favoritskådespelare är Guillaume Canet som bland annat var med i filmatiseringen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. I Une vie meilleure spelar han Yann som drömmer om en egen restaurang och när han träffar Nadia bestämmer de sig för att tillsammans renovera en fallfärdig byggnad för att förverkliga sin dröm. Det blir inte alls som de tänkt sig. Nattsvart och fantastisk.

Annars går det inte att skriva om fransk film utan att nämna Amelie från Montmartre. Inledningen är lysande och jag har använt den med eleverna flera gånger. Ett antal människor presenteras genom att berättaren talar om vad de tycker om och vad de inte tycker om. Härligt absurt. En fantastisk film.

Jag tycker också väldigt mycket om En oväntad vänskap, som jag och en kollega visade våra ettor precis innan sommarlovet. Den håller än. Lite stereotyp och lite väl förenklad kanske, men ändå med en värme och karaktärer och berör.

 

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset

Den Nya Akademien har släppt sin nomineringslista till ett alternativt Nobelpris utsedd av ett okänt antal bibliotekarier och jag var inte jätteimponerad av urvalet. Nu tänkte jag ändå granska listan lite närmare och berätta vilka pristagare jag vill se och vilka jag tycker kanske inte är lika värdiga vinnare (vad det nu är).

Kravet på pristagaren finns på Den Nya Akademiens hemsida och lyder:

The prize will be awarded to a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind in the world. The prize winner can be from any part of the world and must have two published works, one of which within the last ten years.

På listan finns totalt 47 namn (på listan som publicerats på Den nya akademiens hemsida finns 45 namn, Ngugi wa Thiong’o och Jeanette Winterson saknas, men finns med som alternativ att rösta på) och jag har läst något av 37 av dem. Här är mina tankar:

  • Adichie Chimamanda Ngozi – Nigeria En helt klart viktig författarröst, men med få böcker under en begränsad tid. Jag blir glad om hon vinner, men tiden finns för henne att få ett pris som Nobelpriset.

  • Anyuru Johannes – Sverige Också en viktig författarröst, men från Sverige och ännu inte känd internationellt. Väl värd att prisas, men här ser jag hellre en vinnare som inte är från just Sverige.

  • Atwood Margaret – Kanada Jag säger ja tack till Atwood. En viktig och ständigt aktuell författare som skriver om ämnen som allt för ofta förbises när juryn består av män. Kanske fördomsfullt, men det är min övertygelse att det är så.

  • Auster Paul – USA En bra författare, men jag säger nja. Här handlar det om helt subjektiva känslor, inget litteraturvetenskapligt alls.

  • Avallone Silvia – Italien Har skrivit två böcker, vilket är minimikravet. Kommer snart med en tredje, men jag är tveksam till henne med tanke på konkurrensen här.

  • Bouraoui Nina – Frankrike En personlig favorit, jag till och med husgud. Skriver otroligt vackert och alltid både personlig och allmänt. En vinst skulle kunna betyda att fler upptäcker henne.

  • Carson Anne – Kanada En framgångsrik poet och författare som borde få mer uppmärksamhet. Jag har bara läst hennes poesi förvisso, så kan inte riktigt ge en helhetsbild av författarskapet.

  • Condé Maryse – Guadeloupe Nu går jag helt på känsla, då jag inte läst något av henne (ännu) men vinner hon lovar jag att göra det och vinna får hon gärna.

  • DeLillo Don – USA En av de stora i sin generation, en generation som förbisetts av den ursprungliga Svenska Akademien. Inte någon personlig favorit, men helt klart en värdig pristagare.

  • Edelfeldt Inger – Sverige Om en svensk författare ska vinna finns det helt klart väldigt många bättre alternativ på listan. Känns som ett typiskt val för bibliotekarier (förlåt, fördomar igen) men jag är skeptisk.

  • Ekman Kerstin – Sverige En värdig svensk kandidat och en rejäl diss till Svenska Akademien om hon skulle vinna.

  • Ferrante Elena – Italien Populär just nu och visst är hon en skicklig berättare, men jag tycker att det finns bättre kandidater på listan.

  • Gaiman Neil – Storbritannien Varför inte. Har inte läst mycket, men det jag läst har jag tyckt mycket om. Kul med en pristagare från en genre som sällan får uppmärksamhet inom ”finkulturen”.

  • Ganman Jens – Sverige En ganska okänd, svensk pristagare vore inte varken bra eller kul. Jag är nyfiken på hans nya bok  Det lilla landet som kunde och han är en viktig röst, men inte i det här sammanhanget.

  • Hustvedt Siri – USA En modig och skicklig författare. Hellre frun än maken som pristagare …

  • Jägerfeld Jenny – Sverige Jag älskar Jägerfelds böcker och visst ska litteratur för barn- och unga lyftas fram, men jag är tveksam.

  • Khemiri Jonas Hassen – Sverige En av samtidens största, svenska författare. Ska någon svensk vinna är det han.

  • Kincaid Jamaica – USA En författare som ger en röst till de som sällan får höras från en plats som sällan uppmärksammas. Dessutom härligt frispråkig och cool.

  • Leviathan David – USA En fin författare som skriver om personer som behöver få ta plats. Jag hade hellre sett att priset delats i två kategorier, eller till och med tre som Augustpriset, men nu är det inte jag som satt reglerna.

  • Louis Édouard – Frankrike Har, liksom flera andra på listan, skrivit få böcker under en kort tid. Den jag läst är fantastisk, men att ge priset till en nykomling blir lite som när Helena Bergström fick priset som Århundradets bästa skådespelare framför giganter som Ingrid Bergman och Greta Garbo.

  • Lundell Ulf – Sverige Visst, om Svenska Akademien kan ge Nobelpriset till Bob Dylan kan väl Den Nya Akademien ge sitt pris till Ulf Lundell, men jag hoppas verkligen inte att det blir så.

  • Lövestam Sara – Sverige Ännu en fin författare som jag inte riktigt tror på som pristagare. Samtidigt har Lövestam gjort en massa för litteraturens spridning till en bred publik, inklusive de som behöver lättlästa böcker.

  • McCarthy Cormac – USA En typisk pristagargubbe tänker jag lite trött, men inser samtidigt att jag har alldeles för dålig koll på Cormac McCarthys författarskap för att ha en åsikt som inte bara bygger på känslor. Lika lite som jag vill se en svensk, oöversatt författar som pristagare vill jag se den vanliga, vita, västerländska gubben prisas.

  • McEwan Ian – Storbritannien Lite samma här, även om Ian McEwan är en trevligare gubbe rent författarmässigt än många andra.  En helt okej pristagare, men kanske lite förutsägbar. Lite som när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset.

  • Murakami Haruki – Japan En kandidat som brukar hamna högt på listorna när nobelpristagare ska utses. En bra och annorlunda författare, men kanske inte min största favorit.

  • Oates Joyce Carol – USA Jag hade nog ropat ”äntligen” om Joyce Carol Oates fick priset. Inte för att jag läst ens en bråkdel av hennes produktion, men för att det känns som en lagom känga åt Svenska Akademien.

  • Okorafor Nnedi – USA Ingen författare jag läst något av och absolut inte min genre. Har svårt att uttala mig känner jag.

  • Oksanen Sofi – Finland Jag är kluven. Oksanen är bra och kanske framför allt karismatisk och spännande. Ingen pristagare jag kommer att jubla åt, men inte heller bli speciellt upprörd över.

  • Olafsdottir Audur Ava – Island Det här är en kvinna som kan tala för sig själv och inte drar sig för att vara kontroversiell. Ännu ett skäl att läsa något av henne, men produktionen är begränsad.

  • Oz Amos – Israel Om någon gubbe ska vinna priset så vill jag att det ska vara Amos Oz.

  • Paborn Sara – Sverige Har ännu inte läst något av henne (påminner mig om att Blybröllop står och väntar i hyllan) och kan inte uttala mig om kvaliteten, men tycker att det finns många mer spännande alternativ på listan.

  • Pleijel Agneta – Sverige Nej. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Ingen litteratur som lockar mig alls.

  • Pynchon Thomas – USA Ännu en känd amerikan, men en jag inte har någon som helst relation till.

  • Robinson Marilynne – USA Har försökt läsa, men inte fastnat. Lite för mycket ”the Great American Novel” för min smak. Även hon en pristagare som varken engagerar eller upprör om hon skulle vinna.

  • Rosoff Meg – USA Cool kvinna, bra författare, men inte min favorit bland kandidaterna. Om någon som skriver ungdomsböcker ska vinna tycker jag ändå att hon är bästa alternativet.

  • Rowling J.K. – Storbritannien Jag älskar Harry Potter och Rowling har skapat läslust för många, men jag hoppas att hon inte vinner.

  • Roy Arundhati – Indien Borde läsa något av henne. Gör det om hon vinner!

  • Schiefauer Jessica – Sverige Fantastisk författare. En av de mest värdiga, svenska kandidaterna.

  • Smith Patti – USA Om nu en musiker ska prisas så varför inte Patti Smith. Hon kan i alla fall skriva.

  • Smith Zadie – Storbritannien En spännande författare som jag tappat bort. Nomineringen påminner mig om att göra något åt det.

  • Stamm Peter – Schweiz Har läst en av hans böcker som översatts till svenska, men på engelska finns fler. Varför inte.

  • Stefánsson Jón Kalman – Island En värdig vinnare bland de nominerade, nordiska författarna.

  • Stridsberg Sara – Sverige Tänk om hon vann. Vilket finger åt Svenska Akademien.

  • Tartt Donna – USA Mytomspunnen och älskad författare med få, men kända böcker i bagaget. Funkar som vinnare, men är ingen huvudkandidat för mig.

  • Thúy Kim – Kanada Jag älskar Kim Thúy och kan absolut se henne som vinnare, men hon är i början av sin karriär och kommer kunna ge oss mycket mer. Snarare ett argument för än emot att hon prisas kanske.

  • Tokarczuk Olga – Poland Okänd för mig i bemärkelsen att jag inte läst något av henne, men kan absolut tänka mig att läsa om hon vinner.

  • Wa Thiong’o Ngugi – Kenya Också en kandidat som brukar nämnas i samband med Nobelpriset i litteratur och helt klart en värdig sådan.
  • Winterson Jeanette – Storbritannien Fantastisk författare och en personlig favorit. Blir glad om hon vinner.

Mina kandidater som de två män och två kvinnor som ska nomineras av juryn är:

Amos Oz

Neil Gaiman

Margaret Atwood

Nina Bouraoui

 

Och då har jag verkligen fått döda några älsklingar …

Vilka fyra väljer du?

 

Dagens kulturella VM-spaning England

Inte Storbritannien, utan England. Viktigt att komma ihåg i den här spaningen. England som alltid varit mitt andralag och som nu mötte Sverige i kvartsfinalen. Tyvärr slog de också ut Sverige, men det hindrar inte att jag hoppas att de får möta Frankrike i en final. Idag spelar de för en finalplats.

Ett kulturellt inlägg om England skulle kunna bli hur långt som helst, men jag har fått begränsa mig ordentligt.

Jag inleder med två fotbollsrelaterade böcker som jag gillar skarpt. Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell handlar om ett bra mycket sämre engelskt landslag än årets upplaga. De förlorar till och med en kvalmatch mot Vatinkanstaten, men i VM i Qatar har det hänt något med spelarna. En riktigt rolig bok, som säkert passar bäst om man gillar fotboll.

Fever Pitch är en bok av Nick Hornby och en film av David Evans och ett av de få undantag där filmen är bättre än boken. Mycket tack vare Colin Firth, that is. Annars är nog min favorit av Hornby  Long way down, där fyra personer träffas en nyårsafton. Det vore ju inte alls konstigt om inte platsen var taket på en skyskrapa och att de alla planerat att hoppa.

Och så fotboll på film, där Skruva den som Beckham blev Keira Knightleys genombrott, men där jag tyckte mer om Parminder Nagra, som sedan dök upp i Cityakuten.

Jag älskar brittiska kostymdramer och två favoriter är Downton Abbey och The Crown. Jag var inte alls redo för att släppa familjen Crawley när serien var slut, men har hört ryktas om en långfilm. När det gäller The Crown har jag fortfarande andra säsongen kvar och en tredje ska vara på väg.

En annan riktigt bra tv-serie som utspelar sig under samma tid som Downton Abbey är Huset Eliott om systrarna Bee och Evie som startar ett företag när deras far dör. Från att sy ett fåtal plagg till ett fåtal kunder bygger de sedan upp ett helt modehus.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf är en klassiker som jag gillar av en författare som fascinerar mig. I våras var jag och Annette och besökte makarna Woolfs sommarhus Monk’s House, vilket gjorde mig sugen på att få veta ännu mer om henne.

En nygammal engelsk bekantskap är Jane Fallon, vars Foursome är en riktigt charmig historia. Fallon har tidigare skrivit manus till de fantastiska tv-serierna This Life och Teachers.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck är en riktigt charmig bok om Charlotte som ärver en bokhandel i London. En bok som är som en riktigt mysig film av Richard Curtis, en  Fyra bröllop och en begravning eller en  Notting Hill. Curtis själv är förvisso från Nya Zeeland, men filmerna andas London.

 

Den nya akademien

Så kallar sig en grupp kulturpersonligheter med Alexandra Pascalidou, Bianca Krönlöf och Lo Kauppi i spetsen, som i år kommer att dela ut ett alternativt Nobelpris i litteratur och sedan (enligt planen) upplösas. Svenska bibliotekarier (oklart hur många) har uppmanats att nominera pristagare och nu finns en lista med 46 nominerade till priset. Tanken är god, men listan gör mig ganska sorgsen. Visserligen är könsfördelningen bättre än var det riktiga Nobelpriset lyckats få till, men den geografiska spridningen saknas och det verkar inte finnas någon riktig tanke bakom nomineringarna. Väldigt många författare är svenska och många har bara skrivit ett fåtal böcker. På vissa listor finns boktitlar med, vissa av dem är gamla och jag undrar om priset är för en enskild bok, eller för en livsgärning. Kravet är att författaren publicerat två verk varav minst ett de senaste tio åren. Oavsett tycker jag att flera nomineringar är märkliga.

Men nu finns en lista och det är folkets tur att rösta. Det skulle kunna betyda att en författare som J.K. Rowling finns bland de fyra nominerade som till slut väljs ut. Två män och två kvinnor. Inget ont om Rowling, hon har gjort mycket för barns och ungdomars läsning, men jag saknar det riktiga, mer konservativa Nobelpriset trots all skit som Svenska Akademien sysslat med och trots alla gubbiga pristagare. Det finns så många pris som bygger på popularitet i nuet, men så få som verkligen lyfter fram en livsgärning. Om Nobelpriset i litteratur verkligen gjort det kan definitivt diskuteras, men jag saknar trots allt mystiken. Med det sagt måste jag ändå tillstå att listan innehåller en del spännande namn också, som är mycket väl värda ett pris.

Fram till den 14 augusti kan vem som helst rösta på sin favorit bland de nominerade, därefter väljer en jury bestående av ordförande Ann Pålsson,
Lisbeth Larsson, professor i litteratur på GU, Marianne Steinsaphir, bibliotekarie och kulturjournalist, Peter Stenson, förläggare och kritiker samt Gunilla Sandin, bibliotekschef i Strömstad (fyra kvinnor och en man, vilket känns sådär jämställt) ut två kvinnor och två män bland de som fått flest röster och vinnaren presenteras 14 oktober.

Kul med ett nytt, svenskt pris, men jag är trots det en aning skeptisk. Med tanke på att den nya akademien är tänkt att upplösas 11 december, dagen efter att priset delas ut, känns det tyvärr mer som ett jippo än en början på något seriöst. Det är synd.

Dagens kulturella VM-spaning Belgien

Belgien, landet som för min del mest förknippas med Bryssel och EU. Fotboll kan de bevisligen spela också. Idag spelar de semifinal mot Frankrike och jag håller som alltid en extra tumme för Frankrike. Det är därför är det Belgiens tur att få ett inlägg idag.

Jag har spanat så gott det går. Det här var inte lätt, men som vanligt riktigt roligt och inspirerande.

Oostende 1936: Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll av Volker Weiderman hittade jag av en slump på Storytel. Den utspelar sig i badorten Oostende, där exilförfattare samlas för att söka någon slags fristad. En nätt liten bok som jag definitivt vill läsa.

Geneviève Lefebvre är kanadensiska, men hennes bok Alla gånger jag inte dog utspelar sig i Belgiens huvudstad Bryssel, där rädslan för terrordåd påverkar vardagen. En bra och tänkvärd bok som ger perspektiv.

Madeleine Bourdouxhe, född 1906 i Liège och död 1996 i Bryssel, är mest känd för sin roman Gilles kvinna som utkom 1937. Elisabeth Grate Bokförlag har gett ut både den och novellsamlingen En spik, en ros.

Sabine Dardenne kidnappades av Marc Dutroux ”monstret från Belgien” och har skrivit boken Jag väljer livet om sina upplevelser. Jag läser sällan liknande böcker, men ungdomar brukar älska dem.

Anne Provoost skriver böcker för barn och unga, men jag hittar bara en titel översatt till svenska. Fallet handlar om hur vänskapen mellan barndomsvännerna Lucas och Caitlin förändras när Lucas dras till högerextrema kretsar.

Ida Simons föddes i Antwerpen 1911 och var konsertpianist. Hon turnerade redan som 19-åring, men hon och hennes familj sattes senare i koncentrationsläger, där hon fortsatte spela. Efter kriget kunde hon inte spela mer, men började istället skriva. Hennes självbiografiska roman Timmen före midnatt finns översatt till svenska.

Dimitri Verhulst verkar vara en spännande författare. Ingen av hans böcker finns översatta till svenska, men några går att läsa på engelska. Mest känd är han för The Misfortunates och Problemski Hotel, men den bok som låter mest spännande är Christ’s entry into Brussels.

Hercule Poirot är Agatha Christies belgiske mästerdetektiv. En karaktär jag haft svårt för i de tv-serier och filmer jag sett, men som funkar bättre i bokform. I samband med att den nya filmatiseringen av Mordet på Orientexpressen kom, både såg och läste jag den och tyckte nog att Kenneth Branagh klarade sig ganska bra.

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne gör filmer ihop och jag har ett svagt minne av att jag sett deras Barnet från 2005, som belönades med en guldpalm i Cannes.

En styck kort spaning idag. Vad vill du lägga till?

Dagens kulturella VM-spaning Kroatien

Kroatien överraskade mig redan i gruppspelet, men nu är det dags för semifinal mot England imorgon. Hur mycket jag än gillar överraskningar hoppas jag att de inte vinner. Kroatien alltså. Men spanat på dem har jag gjort i alla fall.

Slavenka Drakulić  har jag faktiskt läst en bok av, men den utspelar sig i Mexico och handlar om Frida Kahlo. Det är dock en väldigt bra bok som heter Till sängs med Frida. Mest känd är nog hennes Café Europa, men den har jag inte läst.

Olja Savičević föddes i Split 1974 och en av hennes böcker finns på svenska. Den heter Adjö cowboy och låter verkligen som en bok för mig.

Även Robert Perišić kommer från Split och hans roman Vår man på fältet finns utgiven på svenska av Gavrilo förlag, ett förlag med säte i Göteborg som specialiserat sig på böcker från Spanien och forna Jugoslavien. En spännande upptäckt (som jag borde gjort innan jag svettades över den kulturella spaningen om Serbien).

Long dark night är en tv-serie med Goran Visnjic, som sändes i 13 avsnitt 2005. Visnjic är kanske mest känd för sin roll i tv-serien ER (Cityakuten) eller så är det bara jag som minns för att jag absolut älskade den. Från Kroatien är han oavsett.

En ganska tunn spaning idag. Kanske kan ni lägga till något?!

 

Sida 1 av 186

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: