Category Archives: Bokaktiviteter

Från Djursholm till Danvikstull och kylskåpskall fil

Veckans tema på Kulturkollo är Stockholm, stad i världen och i vårt hjärta och allt det där. I veckans utmaning vill Lotta att vi tipsar om saker att göra i Stockholm och om skildringar av staden som vi gillar.

Jag missar aldrig Fotografiska när jag är i Stockholm. Det är mitt absoluta favorittillhåll. Sedan gillar jag Moderna, mest för lokalen och utsikten och för Stockholm Literature. Visst kan jag uppskatta vissa utställningar också och butiken är fantastisk. Just nu är jag sugen på att se Marie-Louise Ekmans utställning, men det kommer jag inte att hinna. Tre timmar med tåg är ändå lite för långt bort för att svänga dit bara för en utställning.

Idag skulle en av de största stockholmsskildrarna Per Anders Fogelström fyllt 100 år och hans Stockholm formade min bild av staden. Sist jag och maken var själva i Stockholm tvingade jag honom på en kort tur runt Vita bergen, men jag skulle gärna göra en riktig rundvandring med guide. Någonstans finns också Carl Anton i Vita Bergen, men det minnet är inte mycket mer än den kylskåpskalla filen och en sjungande gubbe. Då tänker jag alltid på avsnittet i någon av stadböckerna när familjerna lämnar sina hus för att de ska avlusas (husen alltså, inte familjerna). Inte för att det egentligen hör ihop, men för att känslan av frihet är densamma.

Annars är det mycket musik som jag förknippar med staden, som Orups Stockholm eller kanske ännu mer Från Djursholm till Danvikstull. Jag tycker ännu mer om Love Antells version från Så mycket bättre. Inte lika ljuv, men coolare. När Monica Z sjunger Sakta vi går genom stan njuter jag också lite extra. Och så Mauro Scoccos Sarah då, där alla utanför huvudstaden fick veta vad 7eleven var. Även om staden inte står i centrum i texten, gör den det i videon och den är därför en av mina musikaliska favoritskildringar av vår huvudstad. På samma skiva finns också Hem till Stockholm, även den en fin låt.

 

 

Läs också:

Att få in läsning i vardagen

Sommaren är min absolut bästa lästid. När det finns få måsten är det lättare att få in de där timmarna läsning under veckan, ofta blir det långa stunder dagligen. Och så drar jobbet igång och det känns som att all tid försvinner.

Nu har jag jobbat min första vecka efter semestern och knappt läst en rad. Inte konstigt då ett par kvällar har ägnats åt att fixa i mormors och morfars nya lägenhet, men tråkigt är det. Igår somnade jag hur tidigt som helst och orkade bara läsa några sidor innan dess. Riktigt så trött som de första veckorna brukar jag inte vara ”vanliga” veckor. Om det nu finns några sådana.

Det där att få in läsning i vardagen handlar ork, men också om planering och prioritering. Jag har nästan inte sett någon av de senaste årens stora tv-serier och filmer ska vi inte tala om. Det är synd, men jag prioriterar ofta läsning. Inte heller tränar jag så mycket som jag borde, men promenader med en ljudbok i öronen kan funka.

Dagens projekt tangerar jobb. I mitten av september kommer Johannes Anyuru på besök och våra treor ska lyssna till honom. Därför vill jag läsa hans nya bok, även om det troligen inte blir så att eleverna kommer att hinna det. Högläsning och utdrag vill jag dock bjuda på och då måste jag ha koll själv.

Lite oroad är jag dock över hösten och hur mycket läsning jag kommer att lyckas få in. Massor av böcker och alldeles för lite tid. Det är ett alldeles för vanligt dilemma. Sedan ska jag helst hinna blogga om de böcker jag faktiskt hinner läsa. Det är en utmaning det också.

 

Trevlig läshelg på er. Jag hoppas att jag hinner och orkar läsa i alla fall någon bok.

Läs också:

Gott nytt år!

Nu är det nyår för lärare som har turen att få börja året två gånger. Som alla andra på nyårsafton och så vid den här tiden på året då när det är dags att sparka igång ett nytt läsår. Bloggen, som fyllde 7 år i juli, startar också om lite på hösten då det är dags för många boksläpp och roliga litteraturaktiviteter. Jag har ju redan hunnit med Crimetime Gotland, men planerar också att besöka bokmässorna i Göteborg i slutet av september, för ja de är flera i år, samt Stockholm Literature i slutet av oktober.

Jobbmässigt känns det som att det kommer att bli ett lite enklare år. Förra året var tungt och jag låg konstant efter. I år ska jag visserligen handleda läslyftet och vara programansvarig, men det betyder också färre undervisningstimmar och förhoppningsvis tid att fokusera. Privat hoppas jag också på ett lugnare, trevligare och mindre sorgligt år.

Dags att ta nya tag alltså och möta alla nya böcker och människor som kommer att korsa min väg. Mina nyårslöften blir att skratta mycket, läsa massor och jobba lagom.

Gott nytt läsår!

Läs också:

Augustiböcker

Det närmar sig mitten av augusti, men jag har inte hunnit/orkat kika ordentligt på höstkatalogerna förrän nu. Här är en lista med de böcker jag ser fram emot att läsa ur augustis utgivning, alltså ingen komplett lista över allt som ges ut. Några har jag faktiskt redan hunnit med att läsa, medan andra säkert få vänta ett bra tag om de någonsin blir lästa. Det kommer ständigt nya titlar och det är svårt att hinna med allt.

 

Det fria ordet, Johannes Klenell, Natur & Kultur, augusti.

Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i BerlinYvonne Hirdman, Ordfront förlag, augusti.

Nya Norrland, Mats Jonsson, Galago, augusti.

Orkidépojken, Helena Dahlgren, Unga Lava, augusti.

The Hate U Give, Angie Thomas, Natur & Kultur, augusti.

En häst går in på en bar, David Grossman, Albert Bonniers förlag, 4 augusti.

Andrum, Viktor Banke, Norstedts, 9 augusti.

Våldets historia, Édouard Louis, Wahlström & Widstrand, 10 augusti.

Samtal med vänner, Sally Rooney, Albert Bonniers förlag, 11 augusti.

Och blomstren dö, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts, 14 augusti.

Den svavelgula himlen, Kjell Westö, Albert Bonniers förlag, 17 augusti.

Granitmannen, Sirpa Kähkönen, Lind & co, 17 augusti.

Mina smala axlars längtan, Maria Frensborg, Bonnier Carlsen, 21 augusti.

Vi mot er, Fredrik Backman, Forum bokförlag, 21 augusti.

Gänget, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag, 22 augusti.

Under odjurspälsen, Klara Krantz, Alfabeta Bokförlag, 22 augusti.

Hon som vakar, Caroline Eriksson, Forum bokförlag, 23 augusti.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Gail Honeyman, Lind & co, 24 augusti.

Honung och ättika, Anne Tyler, Wahlström & Widstrand, 24 augusti.

Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead, Albert Bonniers förlag, 25 augusti.

Tio svenskar måste dö, Martin Österdahl, Forum bokförlag, 28 augusti.

Tornet och fåglarna, Ellen Mattsson, Albert Bonniers förlag, 29 augusti.

Det var vi, Golnaz Hashemzadeh Bonde, Wahlström & Widstrand, 31 augusti.

 

Läs också:

Grattis till Malin Persson Giolito

När jag lyssnade till Malin Persson Giolito på helgens Crimetime var hon inte alls sugen på att skriva någon ny bok. Förhoppningsvis har humöret blivit bättre nu då hon tilldelats det nordiska kriminalromanpriset Glasnyckeln för sin bok Störst av allt. En bok från vardera Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island nomineras till priset och i år är det alltså det svenska bidraget som tog hem priset. Senast det hände var 2011 då Leif GW Persson vann med boken Den döende detektiven. Bland de andra nominerade märks Torkil Damhaug också han gäst på helgens Crimetime. Ännu ett skäl att läsa något av honom. Av Malin Persson Giolito har jag redan läst allt och jag hoppat att det snart kommer fler böcker att läsa.

Stort grattis Malin!

 

 

Foto: Viktor Fremling

 

Läs också:

Ända in i kaklet

Sista semesterveckan och jag ska nu läsa allt jag planerade att läsa i sommar. Men nej, det går självklart inte. På det hela taget har jag haft en riktigt bra lässommar, men så många av de där böckerna som legat och väntat på sin tur har jag faktiskt inte läst. Inför Crimetime blev det en hel rad deckare och egentligen fick jag tips på fler som jag verkligen vill läsa, men nu får det nog bli något helt annat ett tag. Den här veckan tänker jag läsa som en tok. När terminen drar igång vet jag att orken kommer att försvinna en period.

Hur går det med de läsmål jag satt upp för 2017?

Jag ligger bra till för att nå målet med 125 lästa böcker i år och jag har redan läst fler böcker på engelska än jag gjorde 2016, vilket var ett mål. Att läsa böcker av författare från 26 länder bör jag klara, men det har bara blivit två klassiker hittills och målet var tio. Det är frågan om jag fixar det. Då får jag leta reda på ett gäng läsvärda tunnisar. Några tips?

Har ni några läsutmaningar? Hur går det med dem?

 

 

Läs också:

Rafflande miljöer


Under rubriken Rafflande miljöer samtalar Sofie Sarenbrant, Malin Persson Giolito, Mats Strandberg och moderator Rebecka Edgren Aldén. De har alla valt ganska vanliga miljöer till sina böcker, en frisörsalong, en gymnasieskola och ett demensboende. Jag har läst två av tre, Störst av allt och Hemmet, två favoriter.

Varför springer de inte iväg? Varför ber de inte pl hjälp? Det är två frågor som man måste tänka på när man skriver skräck, säger Strandberg och då är den isolerade miljön bra att använda. Han använde en färja i sin förra bok och i Hemmet blir de dementa en ersättning för alla han som brukar vara de som ser spöken först. Han utnyttjar att de inte riktigt är trovärdiga och inte tas på allvar.

Att det blev en salong som blev platsen för Sarenbrants senaste bok var naturligt, berättar hon, då många litar mycket på sin frisör och delar många hemligheter med hen. Det gör att just en frisör kan få veta mycket som kan användas till fel saker. Miljöer står ofta i centrum i hennes böcker och hon gillar att skriva om spännande miljöer som dessutom är platser där människor ser likadana ut, som ett sjukhus. En plats som samtidigt är väldigt trygg, där de som sviker ett förtroende gör den läskig. Sarenbrant lyckas hitta skräck överallt och det har blivit hennes grej att skriva om miljöer som spelar roll

Persson Giolitos bok utspelar sig på en gymnasieskola, men också på häktet och i rättssalen. Varför det blev som det blev vet hon inte, men efteråt kan hon konstatera att alla miljöer har det isolerade och det klaustrofobiska gemensamt. Det gäller egentligen också Djursholm. När hon var full, men inte finansministerfull, försökte hon förklara för för kollegan Åsa Larsson hur hon skulle skriva sin roman från en punkt och punkten blev häktet. Det som var bra med att placera sin huvudperson i isoleringscell var att slippa alla mobiler som bara förstör. Det är författarna överens om, att just mobiler och modern teknik har förstört mycket i båda kriminalromaner och skräck. Platser som inte har täckning blir därför bra ställen att placera karaktärer. Däremot finns det miljöer som är uttjatade och kanske ska undvikas, men det är också skillnad på klyschor och klassiker. Som den isolerade ö Edgren Aldén skriver om i sin senaste bok. Den mörka gångtunneln och stugan i skogen är däremot miljöer som panelen vill undvika. Däremot önskar de att se själva skrivit den första boken om djurkyrkogård eller flygplan. Däremot skulle kanske en flygplats vara en bra plats, säger Persson Giolito, då det ska vara så säkert efter alla kontroller. Edgren Aldén lyfter fram segelbåten som en riktigt läskig plats. Ett isolerat hotell är kanske Strandbergs favorit.

En gymnasieskola är också en väldigt tacksam miljö att skriva om, säger Strandberg, där människor sammanförs av en enda anledning, nämligen att de är lika gamla. Det är också en plats för starka känslor och en plats som är svår att undvika. De flesta går gymnasiet och tvingas därför till en plats som kan göras väldigt skrämmande. Att ta de vanliga, bekanta miljöerna och skapa skräck och spänning där är en rolig utmaning, fortsätter han. Miljön blir då nästan som en karaktär. De kan begränsa, men också hjälpa till.

En flicka eller kvinna får inte lika mycket sympati när de begår brott, som pojkar och män kan få. Visst finns motsatsen, som Knutbymordet, men det finns ändå en tendens att göra hjältar av män som är brottslingar. Att välja att skriva om Maja, som är en rik tjej får väldigt lite automatisk sympati. Nu påstår Persson Giolito att hon aldrig kommer att skriva någon mer bok, men om hon ångrat sig så kommer hon troligen att återvända till fängelsemiljön. Det finns något otroligt klaustrofobiskt i den miljön och att undersöka vad som händer med människor som spärras in fascinerar henne. Hon har intervjuat människor som suttit inspärrade länge och en person menade att man självklart klarar det, men det händer något med en.

Vad händer nu? Strandberg ska skriva en ungdomsbok och jobbar dessutom med filmmanus till Färjan och Hemmet. Sarenbrant skriver på en ny bok om Emma Sköld och Persson Giolito kanske skriver något när hon inte är så trött längre. Jag hoppas att hon snart blir pigg och skrivsugen.

Läs också:

Nya krim- och dramatrender


Nu blir det fokus på tv istället för böcker i seminariet Nya krim- och dramatrender med Josefine Tengblad, Mats Strandberg, Martin Österdahl och Tor Jonassson. Tengblad dramachef på TV4/C more berättar att hösten bjuder på fler dramaserier än någonsin, hela åtta stycken. Sport och drama är det som säljer och trots att marknaden kan verka överhettad så verkar tittarna bara vilja ha mer.

Strandberg gillar att skräck- och krimserier börjar gå in i varandra och föga förvånande är nya Twin Peaks en favorit. Trenden med att blanda verklighet och det mer övernaturliga är något annat han gillar och nämner Åsa Avdic bok Isola och poddserien De dödas röster som bra exempel. Tengblad vill hitta serier som är just mer åt skräckhållet för att inte riskera att upprepa sig. Annat som publiken vill ha, eller vad tv-bolagen tror att folk vill ha är stjärnor som dramaserier byggs kring, säger Tengblad. Dyrt är en trend, säger Österdahl och eftersom du konkurrerar internationellt krävs det att även svenska produktioner blir större och bättre. Mycket blir då på engelska även här i samarbete med stora amerikanska bolag. Eller samproduktioner med andra länder som Danmark i Bron.

Österdahl har varit programredaktör på SVT och håller just nu på att titta ikapp på serier som andra bolag producerat. Han nämner The Wire, The Handmaids Tale och The Nightmanager. Konkurrensen i hemmen är större än någonsin förut i och med alla streamingtjänster som visa stora amerikanska produktioner. Det är både dyrt och svårt att konkurrera. Jonasson är agent och säger att det finns ett stort intresse för svensk kriminallitteratur även internationellt. Att många skriver serier är bra om de ska kunna dramatiseras för tv. Däremot är det en nu möjlighet att nå en publik, då filmbranschen i Sverige är så liten, säger Strandberg. Trots att han gillade filmen Cirkeln hade de kanske tänkt tv-serie om de vetat hur stor den trenden blivit. I en tv-serie finns det mer tid att verkligen följa karaktärer och inte så mycket behöver strykas, vilket var fallet med Cirkeln och säkert väldigt många böcker som blir film. När en bok ska kokas ner till ca 2 timmar, blir det självklart mycket som inte kan tas med. Möjligheten att skapa karaktärer som blir populära är lättare i en serie än i en film, säger Österdahl och Strindberg tillägger att tv-serier ofta är mer experimentella och nyskapande.

Förut hade tv-produktioner låg status, men så ser det inte ut längre. Ett exempel är Big little lies som har en väldigt imponerande rollista. Josefine Tengblad berättar att det märks att de stora skådespelarna både flyr till internationella serier, men också att andra stora skådespelare kan lockas hit. Det finna också fler internationella samarbeten i tv-seriebanschen, en bransch som inte alls är lika konservativ och ängslig som filmbranschen. Just ängsligheten märks kanske mest i Hollywood och kanske är det därför skådespelare som Nicole Kidman nu väljer tv.

Att skriva direkt för tv borde vara en möjlighet att nå ut med sitt skrivande. Alla producenters dröm är att hitta en bra författare som skriver direkt för tv. Det är dock ganska ovanligt, då de flesta börjar med bok som sedan görs om till tv-serie. De flesta serier bygger på just böcker, säger Tengblad och därför söker de efter bra böcker. Det är dock ingen garanti att en bra bok blir en bra film eller tv-serie. Andra gör tvärtom, som Hans Rosenfeldt som skrivit för tv ganska länge, men senare också böcker. Han tröttnade på trögheten i bokbranschen och vände tillbaka för att skriva tv-serien Bron. En serie med en extremt bra ”hisspitch”, vilket är viktigt för att skapa en succé, säger Martin Österdahl. Tengblad påminner dock om att första säsongen inte var någon jättesuccé, utan det var andra säsongen som slog brett. En udda karaktär som Saga Norén hade troligen inte funkat i en film, men i en tv-serie finns mer tid att utveckla en karaktär.

Lite roligt är det att Mats Strandberg avslutar med att tipsa om The Good Wife, som är en av mina favoritserier. Andra tips för panelen är Farang och Modus.

 

Läs också:

Ondskans psykologi


Helena Dahlgren är verkligen en moderator som är bra på att skapa en trevlig och personlig stämning. I dagens första seminarium för mig möter hon Mariette Lindstein och Torkil Damhaug för att samtala kring ondska. Hon inleder med att ställa frågan, ”finns ren ondska?” och nej, det tror i alla fall inte Lindstein. Damhaug, som har en bakgrund som psykiater menar att det snarare handlar om en brist på empati, vilket vi självklart vill bota, men det går inte att få bort ondskan. En person som är ond kan också vara trevlig och till och med god ibland.

Frågan är också vad som orsakar onda handlingar. Om det är självförsvar är det svårare att kalla det ondska, medan handlingar som förs för att skydda territorier, vinna pengar eller för sin religion. Då är den som utför den onda handlingen inte sällan övertygade om att hen gör rätt eller till och med något gott. Detta gäller speciellt vid terrordåd, men onda handlingar kan också tvingas fram av hot som skapar rädsla för att själv skadas eller att anhöriga ska bli inblandade. Det stora syftet kan göra att människor acceptera ondska för att man helt enkelt tror på den som egentligen är ond, men som utövar en känslomässig makt.

Lindstein som varit sektmedlem har funderat mycket på ondska och hur den som kan klassas som ond kan påverka så mycket. Just det stora syftet står över en enskild ond handling. Sektmedlemmar blir hjärntvättade och tror ofta att allt utanför sekten är ont och farligt. Sektens uppgift är att bekämpa den ondskan och deras ondska är därmed rättfärdigad. Lindstein talar om hur hon hjärntvättades till att vara rädd för de utanför, t.ex. psykiatriker och journalister som målades upp som de största fienderna. Efter att hon bröt med sekten fanns den rädslan kvar.

Lindstein berättar om den hjärntvätt hon utsattes för. I sekten bröts all kommunikation med omvärlden, de fick inte läsa tidningar, använda internet eller följa med i vad som hände i världen. En av de få händelser de fick se var 9/11 då sektledaren menade att detta skett för att de varit för dåliga på att bekämpa ondskan.

Kan alla utföra onda handlingar? Dahlgren frågar om Damhaugs huvudperson som på många sätt är både god och ond. Han har sett mycket och pratat med många som både utsatta för och utfört onda handlingar. För att kunna hjälpa måste du kunna sätta dig in i andra, även de som är onda. Detta påminner om att skapa karaktärer och det är viktigt att kunna gå in i både goda och onda sådana för att skriva trovärdigt.

Lindstein kunde inte förstå de som utsatte henne och det var inte heller hennes syfte när hon skrev sina böcker. Ingen i hennes böcker är helt verklig, utan de är karaktärer med drag från verkligheten. Även karaktärer som är onda kan påpeka och när hon skapade sin egen sektledare blev hon nästan manipulerad av sin huvudperson trots att han inte fanns.

Reglerna för kriminalromaner som Elly Griffiths tog upp under torsdagens Afternoon Tea diskuterades även här då båda författarna har med tvillingar i sina böcker trots att en regel var ”No twins”. Danhaug menar att det nu snarare är en trend att bryta regler och att man försöker komma ifrån tidigare klichéer. Som Lindstein säger skulle en bok som följde alla regler bli fruktansvärd och hon gillar själv att bryta regler för att det ska vara kul att skriva. Sedan är hon inte bara glad och god, utan ser fram emot att hennes böcker nu kommer ut på engelska och kan läsas av sektmedlemmarna.

Vilka härliga människor på scenen. Nu måste jag verkligen läsa något av såväl Damhaug som Lindstein. Det har var verkligen ett av de bästa punkterna på Crimetime!

Läs också:

Fängslande språk


Håkan Nesser, Tove Alsterdal och Christoffer Carlsson försöker tillsammans sätta ord på hur de skapar språket i sina böcker. Alsterdal påpekar att metoden för den språkliga delen är så komplex att den behöver brytas ner. Det är just det som ska göras i detta samtal. Carlsson håller med och säger att det visserligen finns enkla tips som ”undvik adverb”, men i övrigt är det lite mystiskt. Han vet att han undviker vissa ord och att han tänker i färger, men när han inte sitter vid datorn är det svårt att förklara. Alsterdal påpekar att det mycket handlar om att hitta ett språk till karaktärerna, eller kanske finna karaktärerna genom språket. Det gäller att hitta rätt ton för varje karaktär. Hon berättar om hur mycket hon fick researcha för att hitta språket till en nigeriansk kvinna som finns med i hennes första bok. Nesser arbetar också medvetet med att hitta röster. Han brukar börja med att bestämma vilka karaktärer som han ska gå in i och vilka som han ska betrakta utifrån. Vilket berättarperspektiv som väljs är också betydelsefullt. Skriver du i första person så måste du verkligen gå in i en karaktär och veta hur hen tänker och vilka ord hen använder. Ska du skriva som en karaktär som skiljer sig mycket från dig själv måste du ofta undersöka hur den personen lever och vilka erfarenheter hen har. Alla människor finns inom en, säger Alsterdal och menar att det inte alls är så konstigt att Nesser har en fjortonårig flicka inom sig som man kan tro.

De tre författarna skriver alla spänningslitteratur och Kerstin Wixe frågar hur de vet vad som ska avslöjas och när. Hur mycket planerar ni innan, frågar hon. Väldigt lite, säger Carlsson som brukar börja med en karaktär, men inte vet vad som ska hända mer än något eller några kapitel fram. Första utkastet tar ungefär tre månader och blir skit, sedan redigerar han i nio månader innan det blir en kriminalroman av det. Carlsson provade i Den tunna blå linjen att inte ha hemligheter för läsaren, utan istället låta karaktärer ha hemligheter för varandra. Spänningen blir då när hemligheter ska avslöjas och vad som händer då. Varje berättelse kräver sin egen struktur, säger Nesser. Varje bok av de trettio han skrivit har en egen struktur och eftersom det finns många sätt att skriva bra och ännu fler att skriva dåligt och sabotera. Frågan att ställa sig är om det är intressant för läsaren att ta del av, egentligen är det bara två frågetecken som behövs, vad som hänt och vad som ska hända. Det måste finnas en hemlighet eller något intressant som gör att spänningen finns kvar. Strukturer finns i oss alla, menar Alsterdal och talar om hur samma strukturer använts före böcker ens existerade. Hon planerar massor innan hon börjar skriva, men ändrar ofta ändå under skrivandets gång.

Författare skriver på olika sätt. Vissa planerar allt i detalj, andra påstår att de bara sätter två personer på ett café och bara låter allt komma. De ljuger, säger Nesser, för ingenting kommer automatiskt. Inte heller börjar karaktärerna leva och tar över handlingen, fortsätter Nesser och tillägger att det är trams. Det är däremot roligt om än riskabelt att skriva helt oplanerat. Nesser har ungefär samma planering som Carlsson och vet vad som händer några kapitel fram. Karaktärerna kan inte styra honom, men däremot kan språket dra iväg handlingen åt ett oväntat håll.

I tanken finns tusen möjligheter, säger Carlsson, men få saker funkar på pappret. Det är därför svårt för honom att planera, då han inte har en så tydlig idé som Alsterdal har. För henne är planeringen en förutsättning för att hon ska orka börja skriva en bok. Mycket kan ändras, men hon måste veta vart hon ska. Att tro att man märker vad som är bra och vad som inte funkar är viktigt, säger Nesser, som alltid läser sin bok högt för sin hund för att få höra den. Man måste tro på sin idé om det ska bli någonting. Det gäller också att våga skriva dåligt, säger Alsterdal och hävdar att det brukar lösa sig om hon kör fast i processen. Att det inte handlar om att man skriver dåligt, utan att man inte kommit på hur det hela ska lösas. Sedan måste man inse att det inte alltid är roligt att skriva och att det ofta blir dåligt om det är för roligt, tillägger Nesser.

Gällande miljön så är det viktigt att den passar in i historien. Den är en del av gestaltningen, säger Alsterlind. I en kriminalroman måste det finnas miljöskildringar som i alla böcker, tillägger Carlsson, men kanske inte så långa. Frågan är om de ska skriva mer, eller om romanförfattare borde skriva mindre. Det är viktigt att miljön är trygg och därmed verklig påstår många, men Nesser som skapar fiktiva miljöer menar att det går alldeles utmärkt. Istället kan det vara så att en verklig miljö kan stå i vägen för handling och karaktärer.

Samtalet kommer att handla om ord som inte passar i kriminalromaner och Carlsson ger exemplet ”mördare”, något som överraskar Kerstin Wixe, men Alsterdal håller med om att det blir onödigt överdrivet att tala om mord och mördare. Övertydliga detaljer som att personer nickar, skakar på huvudet, biter sig i läppen och så vidare. Det finns så mycket klichéer, både språkliga och innehållsmässigt och det gäller att skriva sig förbi dem, säger Alsterdal. Ofta blir det bäst att inte vara övertydlig, utan låta läsarna fylla i själva, säger Carlsson, medan Alsterdal berättar att hennes regel är att det som borde vara tydligt får bli det. De tre på scenen är också överens om att det inte finns några regler som man inte får bryta emot när man skriver. Allt beror på syftet och strukturen.

Det här var absolut ett av de mest intressanta och roliga samtal hittills under Crimetime, kanske främst för att kemin mellan de tre författarna var så bra. De verkade genuint intresserade av varandra och det gjorde att samtalet flöt på fint.

Läs också:

« Older Entries