Category Archives: Bokaktiviteter

Johanna Lindbäck möter Sally Green

 

Grabbarna O har läst och gillat trilogin Half bad av Sally Green och jag har också blivit lite nyfiken. Ännu mer nyfiken blir jag när jag hör Sally Green berätta om din huvudperson Nathan, som är både vithäxa och svarthäxa. När han fyller 17 år behöver han genomgå en ceremoni och få sin slutliga identitet som hel häxa. Hans mamma var vit häxa och hans pappa den värsta av de svarta häxorna. I första boken Ondskans son får vi följa honom fram till födelsedagen, men i bok 2 och 3 fokuseras det mycket på striden mellan de goda och onda häxorna. De mäktigaste häxorna är kvinnor, men det finns även manliga häxor, som Nathan. Det är inte heller så enkelt att de vita häxorna alltid är goda och de svarta alltid onda. Alla är en blandning, precis som det är i verkligheten. Den riktiga verkligheten, inte den stereotypa och förenklade som vi ofta läser om. Det som övertygar mig om att jag måste läsa är att Green själv säger sig vara en ganska ovan fantasyläsare och då kanske det passar mig. Hon menar att det är ganska lite fantasy i boken egentligen, då häxorna lever i den ”vanliga” världen.

Sally Greens research handlade främst om krig och posttraumatisk stress, då hon ville skapa ett realistisk krig i en fantasivärld. Nathan dödar personer, men läsaren måste ändå känna sympati för honom. Det låter spännande. Möjligen är jag lite bekymrad över det explicita våld som böckerna verkar innehålla. Då är det å andra sidan ännu viktigare att jag läser dem och pratar med grabbarna O om innehållet. Dessutom verkar det finnas en del om kärlek och sexualitet att samtala kring.

Sally Green är inte en ”typisk” författare som alltid älskat att läsa och skriva. Som tonåring såg hon mycket film och funderade alltid på hur hon skulle förändra och förbättra dem. Hon skrev dock inte ner några historier och såg inte att hon faktiskt kom på historier. Hade det funnits fan-fiction då kanske hon hade börjat skriva det. Heathcliff från Svindlande höjder har dock inspirerat henne då hon skapade Nathan och miljön är lite lik Brontës, så lite fanfiction är det kanske.

I juni 2010 hade hon studerat ett år och kommit på att hon faktiskt älskade att skriva. Hon hade en idé om att skriva en novell om en häxa, men den blev längre och längre och till slut hade hon något som liknade en bok. Hon bestämde sig för att fortsätta studera, den här gången kreativt skrivande och därefter skickade hon sitt manus till förlag. Hon fick refuseringar, men en av dem handlade om att personen som läst gillade hennes sätt att skriva. Då började hon skriva om sin berättelse, ändrade perspektiv till andraperson och ett år senare skickade hon manuset till samma redaktör som sa ja. Sedan gick det väldigt snabbt och boken är nu översatt till 52 språk.

Det fanns ingen trilogi då på riktigt, men 40 länder hade redan köpt rättigheterna till de två följande delarna. Eftersom hon redan visste hur hon skulle fortsätta var hon konstigt nog inte nervös. Sedan blev andra boken ändå en riktigt svår att skriva och hon sa att hon aldrig skulle skriva en trilogi till. Ändå är det vad hon just nu håller på med. Tredje boken gick mycket lättare att skriva, så kanske är det därför. Nästa år kommer första boken ut och det är ”riktig” high fantasy med karta och allt. Det är fem huvudpersoner, två flickor och tre pojkar som berättar från olika perspektiv. Krig och våld är en stor del även här. Miljön är mer medeltida, mycket för att komma bort från den moderna tekniken som löser onödigt mycket.

Johanna Lindbäck är verkligen en duktig samtalsledare och Sally Green är fantastisk att lyssna till. Faktiskt blev jag så inspirerad att jag köpte första delen i trilogin på engelska till min Kindle. Då såg jag också att det finns två noveller Half lies och Half truths. När jag berättade det för Lillebror O blev han superpepp på att testa att läsa på engelska.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: Nord och syd

Igår skulle jag åkt tåg till Lund. Så blev det inte. Till Lund kom jag, men inte med tåg, utan med buss. För en storläsare som såg fram emot flera timmars tågläsning, men istället fick mild åksjuka på bussen, var det ett nedköp. Ett i-landsproblem förvisso, för en dryg timme senare än beräknat var jag faktiskt framme. Nu väntar två dagars konferens om barn- och ungdomslitteratur på LitteraLund. Det ser jag verkligen fram emot.

Dagens motsatspar i olikhetsutmaningen blir nord och syd. Detta för att jag åkt söderut.

Ann-Helén Laestadius Augustprisade bok Tio över ett utspelar sig i Kiruna och det får representera norr. En riktigt bra bok om flytten av staden och den ångest gruvan ger huvudpersonen

Långt söderut, på södra halvklotet i Australien utspelar sig Liane Moriartys bok Stora små lögner. Det är riktigt bra, med många snygga vändningar. Boken har också blivit tv-serie på HBO med bland andra Nicole Kidman, Reese Witherspoon och Alexander Skarsgård i rollerna. Hoppas att den snart sänds på en annan kanal. Annars får jag testa HBO i några veckor.

Som bonus vill jag påminna er om tv-serien Nord och syd, som sändes i mitten av 80-talet och blev Patrick Swayzes genombrott. Min favorit var dock nordstataren George Hazard, som spelades av James Read. Hans idolbild prydde mitt skåp i sjuan. Jag läste också böckerna skrivna av John Jakes. Ingen finlitteratur direkt, men som tonåring älskade jag dem.

Nu är det er tur! Vilken kultur förknippar ni med nord och syd?

Läs också:

En av tolv är årets bok

Så har då de tolv nominerade till årets bok avslöjats och jag gissade rätt på en tredjedel.

1. Andras vänner av Liane Moriarty, (Albert Bonniers förlag)
2. Störst av allt av Malin Persson Giolito (Wahlström & Widstrand)
3. Björnstad av Fredrik Backman (Piratförlaget)
4. Ett litet liv av Hanya Yanagihara (Albert Bonniers förlag)
5. Flickorna av Emma Cline (Natur & Kultur)
6. Glöm mig av Alex Schulman (Bookmark förlag)
7. Hennes nya namn av Elena Ferrante (Norstedts)
8. Italienska nätter av Katherine Webb (Historiska media)
9. Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld (Wahlström & Widstrand)
10. Törst av Jo Nesbø (Albert Bonniers förlag)
11. Vargarnas tid av Elisabeth Nemert (Forum)
12. Lykttändaren av Pontus Ljunghill (Wahlström & Widstrand)

Av de tolv nominerade har jag läst lika många och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa de andra. I alla fall nästan alla. Nemert och Nesbø lockar ärligt tala sådär. Nemert har jag å andra sidan inte läst, så hon kanske är värd en chans. Nesbø känner jag mig faktiskt ganska färdig med.

Jag tror att priset kommer att delas ut till Fredrik Backman eller Malin Persson Giolito. Vem vinnaren blir får vi veta på Bokmässan.

Vad tycker du om böckerna på listan?

Läs också:

Fint och fult enligt O

Livet är fyllt av provhögar just nu och när jag gick igenom instruktionerna för talet som eleverna ska hålla som en del av det nationella provet i kursen Svenska 3 insåg jag att innehållet i detta kanske hänger ihop med mina gamla inläggs plötsliga popularitet. Några ämnesförslag hade med popularitet kontra kvalitet att göra.

Det var just de gamla inläggen som inspirerade till veckans olikhetsutmaning med motsatsparet fint och fult. Här kommer mina svar.

Någonstans borde en bok som säljer mycket också vara en bra bok, men riktigt så enkelt är det kanske inte. Inte heller är det så enkelt att det som räknas som ”fin” litteratur, som många klassiker och böcker som vunnit många priser, automatiskt är bra läsning. Visst finns det ändå en värdering när det kommer till fin och ful litteratur och ofta dras hela genrer över en kam. Jag tänker till exempel på chick-lit, som Lotta skriver om i ett prisbelönat inlägg på Kulturkollo. Vad man missar då är att det faktiskt kan skilja väldigt mycket i kvalitet inom en genre och det är synd.

Pristagare får väl ändå räknas som fin litteratur och jag ska erkänna att alla prisade böcker jag läst inte varit för mig. Det finns dock guldkorn och en författare som fått massa priser som jag verkligen älskar är Tomas Tranströmer. Lyrik är ju utan tvekan fin litteratur, inte om det är låttexter som det Dylans skriver kanske, men även det kan ju generera Nobelpris har vi lärt oss. Tranströmer är så mycket mer än de flesta och jag läser definitivt ingenting av honom för att det skulle vara finare än annat. Mer än stilistiskt och innehållsmässigt då.

Fult då? Jag har hittat en pärla i genren som Lotta försökte lyfta, nämligen chick-lit eller feelgood, som blir en mer och mer vanlig benämning. Kanske för att könsaspekten känns minst sagt nedvärderande och dammig. Den senaste boken jag läste av Mhairi McFarlane kanske skulle kunna ses som en bagatell, även om fullitteratur kanske är överdrivet (det är inte direkt 50 shades of Gray, varken i kvalitet eller innehåll) men något Nobelpris lär det inte bli. Inget Bookerpris heller eller ens ett Baileyspris. Ändå är Here’s looking at you definitivt både bra, välskriven och utan tvekan en allmänmänsklig bok att känna igen sig i. Jag skulle inte kalla det fullitteratur, den etiketten kan jag möjligtvis kladda på E L James böcker, men då får jag kanske läsa mer än de 20 sidor jag stod ut.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: fint och fult

Helt plötsligt har två gamla inlägg fått nytt liv. De handlar om fin och ful litteratur och om det finns någon litteratur som rent objektivt är bättre än annan. Debatten startade på Bokhora och jag skrev tre inlägg i ämnet som har de inte så fantasifulla titlarna Vad är egentligen dåligt?Okej, lite snobbig är jag och Vad är egentligen kvalitet?  

Min uppgift till er idag är att presentera böcker som passar till motsatsparet fint och fult. Det kan handla om kvalitet, men lika gärna om yta eller innehåll. Mina svar får vänta lite, då jag inte hunnit fundera färdigt.

Jag återkommer!

Läs också:

Två trädgårdsböcker från barndomen

Veckans tema på Kulturkollo är odling och trädgård, vilket självklart betyder att veckans fråga handlar om att välja kultur på just det temat. Jag väljer att förflytta mig tillbaka till barndomen och Elsa Beskows fina Blomsterfesten i täppan, där de elaka ogräsen hotar de vackra blommorna. Jag absolut älskade illustrationerna som barn.

En annan bok jag tyckte mycket om var Cicely Mary Barkers vackert illustrerade lilla bok Blomsterälvorna i träden, som jag fick av vänner till mormor och morfar min första jul. Den verkar ingå i en serie böcker om älvor på olika platser. Lite sugen blir jag på att köpa samlingsboken på engelska.

Läs också:

När tiden tar slut

Att försöka jonglera familjeliv och heltidsjobb går ofta sådär, i alla fall för mig. När Kulturkollo har tema tiden den här veckan är det faktiskt bristen på tid jag tänker på mest. Jag bjuder därför på en trio böcker om just detta.

Mamma är bara lite trött av Sara Beicher handlar om Minna, som är mamma och lärare. En kombination som jag vet är svår. Det handlar säkert om att ingen av dessa uppgifter någonsin tar slut. Det finns ingen chans att bli färdig, då det alltid är någon som vill ha mer av dig. Minna brakar ihop fullständigt och det är en krasch som är smärtsam att läsa om.

Inte gå under av Malin Hedin handlar också om en lärare som tvingas jobba för mycket. I Mirjams fall handlar det om dålig ledning och total brist på resurser på den friskola där hon arbetar. Det finns ingen möjlighet att göra ett bra jobb och kampen för att trots allt lyckas är omänsklig.

I don’t know how she does it av Allison Pearson handlar om en mamma som verkligen strävar efter att vara perfekt, men inser att tiden inte finns. Det går inte att jobba och samtidigt vara hemmafru på heltid. Stressen gör att nätterna fylls av ångest och jag önskar så att hon bara skulle kunna slappna av. Det är dock lättare att säga än att göra.

När jag tänker på stressen och hur tiden liksom försvinner in i en dimma hör jag en sång i huvudet. ”I hope you had the time of your life”, har vi det verkligen, eller är det så att vi aldrig hinner stanna upp och verkligen njuta av livet?

 

Läs också:

Två av en lång rad vinnare

Pulitzerpriset är inte bara ett pris, utan många utmärkelser i en rad olika kategorier. Det som benämns just Pulitzerpriset brukar dock vara det i den skönlitterära klassen och i år heter vinnaren Colson Whitehead. Han tilldelades priset för sin bok The Underground Railroad, som verkar mycket spännande. Huvudpersonen Cora är slav på ett bomullsplantage i Georgia och lyckas fly via ett underjordiskt järnvägsnät, som låter som en metafor för frihet, men faktiskt funnits på riktigt.

Bland andra vinnare noterar jag Hisham Matar, som tilldelades priset i kategorin för självbiografi/biografi för sin bok The Return: Fathers, Sons and the Land in Between som handlar om hur hans far kidnappas  och förs till Libyen då Matar är 19 år och hur författaren, efter den arabiska våren, kan återvända till landet i jakt på sin far. Boken kommer ut på svenska i maj på Bokförlaget Forum med titeln Att återvända.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: fågel och fisk

Veckans olikhetsutmaning blir en liten blinkning till påsken och orden är därför fågel och fisk. Kanske lite klurigt, men det går ju också att tänka på hur orden används som en markering för om något finns högt upp eller långt ner.

Fågel får hos mig representeras av Johanna Thydells senaste bok (M)ornitologen, där huvudpersonen Moa låtsas att hon har ett skolprojekt om fåglar för att på så vis hitta en rimlig förklaring till att åka till sin mamma som hon inte sett på många år. En riktigt bra bok.

Och så fisk. Lax är ju min grej i påsk och alla andra högtider, men någon bok eller film om just fisken hittar jag inte. Om nu inte den gigantiska fisken i Erlend Loes helt galna barnbok Kurt och fisken faktiskt är en lax. Historien om hur Kurt och hans familj reser runt jorden och livnär sig på en gigantisk fisk är dock helt sanslöst rolig.

Nu är det er tur. Stort lycka till!

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: skratt och gråt

Som vanligt har jag gjort av med all energi och lite till när det snart är dags för ledighet. Frågan är om man ska skratta eller gråta åt all galen stress som fyller livet. Klart är att båda känslorna behövs och därför är veckan motsatspar just skratt och gråt.

Mina barn älskar youtubers och faktiskt skrattar även jag åt I just want to be cool. De är barnsliga så att det räcker och blir över, men faktiskt också roliga. Min humor kan vara ganska barnslig.

När det gäller böcker så skrattar jag sällan, men jag gillar Christer Hermansson och Erlend Loe, som båda har en torr och samtidigt väldigt absurd humor. Av Hermansson läste jag senast AVANTI! och av Loes böcker vill jag lyfta fram Fvonk.

Och så gråt. Såväl böcker som filmer får mig lätt att gråta. Senast grät jag till Mhairi McFarlanes Here’s Looking at You, som är briljant feelgood innehållande en hel symfoni av känslor.

En sorglig film då? En av mina största gråtupplevelser är Cinema Paradiso, där jag grät mig igenom halva filmen. Senast grät jag nog åt Pride om en oväntad allians i Thatchers Storbritannien.

Sedan gråter jag varje gång någon prisutdelning visas på TV. Det kan vara en medaljceremoni i OS eller VM, eller ett tacktal på Oscarsgalan, eller någon vinner t.ex. Masterchef. Jag är helt enkelt en blödig person.

Läs också:

« Older Entries