Category Archives: Böcker Allmänt

Tips för en kvinnosommar

Om du nu är en av de som antar Lina Kalmtegs utmaning och planerar att endast läsa böcker skrivna av kvinnor under sommaren 2015 finns här en lista för inspiration.

Curtis Sittenfeld — en författare du inte får missa. Senaste boken Systerland är bra, men jag tycker nog att Presidentens hustru är hennes bästa.

Chimamanda Ngozi Adichie — är en stor favorit, inte bara som författare utan som människa. Jag planerar att äntligen läsa hennes Americanah i sommar, men har du inte läst något av henne får du absolut inte missa En halv gul sol, som är en av de bästa böckerna jag läst.

Nina Bouraoui — jag vet att jag tjatat hål i huvudet på er om denna fantastiska författare, men det struntar jag i. Själv har jag läst Bouraouis böcker i total oordning, men kanske är Pojkflickan bäst att börja med. Min favorit är kanske Kärlekens geografi.

Silvia Avallone — debuterade med fantastiska Stål och i sommar tänker jag läsa hennes nya bok Marina Bellezza.

Maggie O’Farrell — är en favorit som jag inte läst något av på länge. I sommar tänker jag dock äntligen få tummen ur och läsa hennes Sommaren utan regn. Annars rekommenderar jag fantastiska Bara Alice (trots det vansinnigt missvisande omslaget).

Donna Tartt — har skrivit få böcker, men hennes Den hemliga historien är ett måste. Själv planerar jag att läsa Steglitsan i sommar. Äntligen.

Tina Thunander — passar den som vill ha välskriven sakprosa. Hennes reportagebok från Saudiarabien Resa i Sharialand är riktigt bra och jag har Doktor Nasser har ingen bil väntandes i hyllan.

 

Självklart finns det många fler. Vilka är dina favoritkvinnor när det kommer till litteratur?

 

Läs också:

Sju dagar kvar att leva

13066967_O_1

Carina Bergfeldts bok Sju dagar kvar att leva marknadsförs som berättelsen om en specifik fånge och hans sista dagar, men det är en bok om så mycket mer. Berättelsen om Vaughn Ross, mannen som gett boken dess titeln, mannen som har just sju dagar kvar att leva, är en gripande historia. Att mötet med den dödsdömde fången berörde Carina Bergfeldt är tydligt och lätt att förstå. Ross dömdes 2002 för två mord och har suttit fängslad i tio år, nio månader och tio dagar när de träffas och hans historia är allt för vanlig. Han menar att han är oskyldig och att morden på flickvännens syster och hennes medelålders kund begicks av någon annan.

Jag är glad över att Bergfeldt inte nöjer sig med att inte bara berätta Vaughn Ross historia, trots att det hade varit en bra bok bara det, utan vidgar perspektivet och gör Sju dagar kvar att leva till en helt lysande bok, som både informerar om och problematiserar dödsstraff. Det blir tydligt att det är en komplicerar fråga och mer än en gång tänker jag att det krävs en tro på himmel och helvete för att ens kunna tänka tanken att dödsstraff är rimligt. Det gäller att tro på den del av Bibeln som säger att vedergällning är okej. Att den som dödat ska straffas med döden och inte tänka så mycket på att ett av de tio budorden förbjuder en människa att döda en annan. Dessutom är det tydligt att en mördares död inte ger de anhöriga offret tillbaka.

När Vaughn Ross ska dö och offrens anhöriga ska bevittna det, kan de inte få sina familjemedlemmar tillbaka. Roger Birdsall, brodern till det ena offret, Douglas Birdsall, tycker ändå att det känns bra att Ross dör, då han mördat två människor vars liv blivit förkortat. Sorgen försvinner inte, men han slipper tänka på mördaren som en levande person, som kan göra saker som hans bror inte längre kan. Egentligen ville Roger Birdsall inte se sin brors mördare avrättas, men han bestämde sig ändå för att göra det. Kanske för att hans mamma, som verkligen ville se avrättningen, inte längre levde. Ännu en förlorare i denna historia alltså.

En annan familj som Bergfeldt skriver om miste en syster och en dotter. Systern drevs sedan dess av ett hat, som hade förstört livet både för henne och hennes familj, medan modern försökte förlåta och gå vidare. Det som står klart efter att ha läst Sju dagar kvar att leva är att hat aldrig leder till något bra. Hat förstör liv. Att sätta sitt liv på paus, för att du väntar på att den som mördat en anhörig ska död, är att låta honom styra inte bara den dödes liv, utan även de levandes.

Det finns många personer som berör mig i Bergfeldts bok. En av dem, en tysk kvinna, är gift med John Quintanilla, som avrättas bara några dagar innan Ross. De började brevväxla och blev förälskade. Självklart hävdar Quintanilla att han är oskyldig, vilket är ganska naturligt, men faktum är att jag vill tro honom. Det finns en del oklarheter, vilket inte är helt ovanligt. Många har suttit på death row och sedan frikänts.

Andra personer som har avrättningar som en del av vardagen är journalisten Mike Graczyk, som bevittnat mer än 350 stycken och fängelseprästen som varit med som stöd för riktigt många. Bergfeldt lyckas vara saklig, men berör ändå otroligt mycket. Hon låter mig som läsare bilda mig en egen uppfattning, men ger mig den information jag behöver för att göra det. Hon visar att det handlar om människor.

Jag lyssnade på Sju dagar kvar att leva och den funkade utmärkt som ljudbok. Karin Bergquists inläsning är mycket bra. Det som irriterar mig då jag läser är att jag inte får lika bra koll på namn, som jag får då jag läser en bok. Ändå gillar jag bättre att lyssna till sakprosa än skönlitteratur.

Sju dagar kvar att leva är en otroligt viktig bok. Jag var redan innan läsningen djupt imponerad av det Carina Bergfeldt åstadkommit som journalist och nu är min beundran för henne ännu större. Hon är viktig som journalist på Aftonbladet och hon är minst lika viktig som författare.

Titta gärna på programmet En bok, en författare där Carina Bergfeldt intervjuas om sin bok.

Läs också:

Berlin baby

Jag och maken tillbringade en kort och intensiv helg i Berlin. Det var 22 år sedan jag var i Berlin sist och jag hade få minnen av staden måste jag erkänna. Självklart tog vi oss till de klassiska kvarteren runt Brandenburger Tor. Ingen av oss var direkt sugna på museer och mycket av tiden vandrade vi runt och stannade med jämna mellanrum för förfriskningar.       Vid floden fanns en del trevliga uteserveringar. Kranen i bakgrunden var dock en väldigt vanlig syn just nu i Berlin. Unter den Linden var uppgrävt och delar av staden var en enda stor byggarbetsplats. Kanske var det därför det var så tomt på gatorna, eller så var hela Berlin vid Kurfürstendamm, där det var stor utställning av gamla och nya bilar. Absolut ingenting för oss, men för många verkade det vara rena himmelriket.

Vi vandrade österut och överraskades av ett rejält regnoväder. Vi lyckades ta oss till Monsieur Vuong på Alte Schönhauser Straße och åt oss igenom skuren. Det funkade utmärkt.  

Många tipsade oss om stadsdelen Prenzlauer Berg, så dit gick stegen efter lunch. Även där var kranarna synliga, men det var verkligen en trevlig stadsdel.

Söndag i Berlin var inte direkt pulserande och vi tillbringade en del av dagen i Litteraturhusets trädgård, där det fanns ett supermysigt café.     Det är alltid trevligt att få träffa sin man i lugn och ro och att resa är alltid mysigt. Att få göra det utan barn och faktiskt kunna göra vad man vill är också fint som omväxling. Ingen av oss drabbades dock av någon omedelbar kärlek till Berlin, som visserligen var lugnt och skönt, men inte alls den sorts stad vi förväntade oss. Det fanns liksom ingen puls, allt var lite avslaget. Dessutom reagerade jag på hur smutsigt och ovårdat det var på många ställen, speciellt parkerna behövde lite omsorg. Jag höll också på att få ett smärre sammanbrott över lokaltrafiken. Systemet med U-bahn och S-bahn var verkligen inte smidigt.

Läs också:

Om att läsa böcker av kvinnor

Nu är jag egentligen fel person att anta Lina Kalmtegs utmaning att bara läsa böcker av kvinnor under sommaren 2015. Av de böcker jag läser är redan dryga två tredjedelar skrivna av kvinnor. Det artikeln i SvD primärt handlar om är dock inte att enstaka läsare ska läsa fler böcker av kvinnor, utan att böcker skriva av män inte ska/få/bör ta så stor plats när media skriver om litteratur och framför allt när prestigefulla litteraturpriser ska delas ut. Om en kvinna ska få ett stort litteraturpris ökar hennes chanser om huvudpersonen i den bok som ska prisas handlar om en man. Då blir det tydligen mer intressant. Mer allmänmänskligt om man så vill.

Skriver män bättre än kvinnor?, frågar sig Kalmteg och svaret blir att det absolut måste vara så, med tanke på hur fördelningen av pristagare ser ut. Troligen handlar det om att de flesta som sitter i de jurygrupper som utser priser, till största delen består av män. Dessutom består de av män som ofta är snabba med att påpeka att kön inte ska ha betydelse för vem som tilldelas just deras pris, då de självklart ger priser till de skickligaste författarna oavsett kön. Svaret på frågan är då självklart ja, män skriver bättre än kvinnor, i alla fall anser de män som bestämmer att så är fallet. Kanske är det som stör mig mest de stora männens övertygelse om att de är objektiva. Att de rent objektivt kan välja ut den rent objektivt bästa litteraturen och att det bara råkar bli en massa män som skrivit dessa objektivt fantastiska böcker.

I sin artikel hänvisar Kalmteg till en artikel av Kamila Shamsie i The Guardian, där hon något provokativt vill utropa 2018 till ett år då endast böcker av kvinnor ges ut och då därmed alla litterära texter och samtal om nya böcker skulle handla om kvinnor. Shamsie berättar om det osynliggörande av kvinnliga författare som hon själv upplevt och hur hon i ett panelsamtal, där hon var enda kvinna, erfor att ingen ens nämnde någon kvinnlig författare då de diskuterade nutida amerikansk litteratur.

Kvinnliga författare ska inte lyftas fram för att de är kvinnor, utan för att de är skickliga författare. Då krävs det dock att de som talar och skriver om litteratur försöker ta in andra perspektiv än sitt eget. Även kvinnor kan skriva allmänmänskliga romaner och även män kan läsa dem, också då de har en huvudperson som är en kvinna. Möjligen har män som läser svårare att sätta sig in i andra människors tankar och känslor och därmed svårt att ta till sig böcker som inte handlar om det egna könet, i den egna miljön, men se jag har gott hopp om mänskligheten och tror definitivt att de ska klara det. Kanske behövs det lite träning och då är det kanske en utmärkt idé att endast läsa böcker av kvinnor under sommaren 2015. Jag hoppas att Sara Danius uppmanar sina medarbetare att göra just det.

 

Läs också:

Boktips till mina kära elever

Ni vet vad ni ska göra i sommar. Läs en bok. Eller två. Eller tre. Eller lyssna på minst lika många. Här kommer några boktips som jag tror passar er mina kära gymnasieungar, för ja, de ni mina ungar trots att ni är (snart) vuxna. Tror de här tipsen funkar för många andra också.

Först några slukarböcker att inleda sommaren med:

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart utspelar sig på en internatskola, där Frankie upptäcker ett hemligt sällskap, som bara är för killar. Underhållande, men också tänkvärd.

Kanske är det allt du behöver veta av samma författare handlar om några kusiner på en ö sommaren efter en svår olycka. Riktigt bra.

Onanisterna av Patrik Lundberg är en riktigt bra bok om några kompisar hösten efter studenten. Titeln är kanske inte den smidigaste, men innehållet är riktigt bra.

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman, som handlar om alla superhjältar som bor i Vancouver. Huvudpersonens fru ser honom inte längre och tror att han övergivit henne, men det är hennes före detta som gjort honom osynlig. Då blir det svårt med kärlek.

Sorgligt och gripande:

Jag ger dig solen av Jandy Nelson handlar om ett tvillingpar, deras konst, en konstskola, en krokimodell och en skum skulptör. Det låter knäppt men är sjukt bra.

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler handlar om en väldigt annorlunda familj. Innehåller en rejäl överraskning.

Wallflower av Stephen Chobsky som också blivit en riktigt bra film, handlar om Charlie under ett skolår. Innehåller såväl skratt, som gråt.

Antiloper av Ester Roxberg är en svart och sorglig bok om två vänner som snart ska ta studenten. De har varit nära hela gymnasiet, men börjar växa isär. Det är tydligt att de vill olika saker i livet.

Några ganska färska, tänkvärda, kanske lite tyngre böcker är:

Göra sig kvitt Eddy Belleguele av Édouard Louis är en självbiografisk bok om att en ganska tuff uppväxt.

Flickvännen och Den vita staden av Karolina Ramqvist. Handlar om Karin som är flickvän till en gangster i Stockholm och i första boken lever lyxliv. I fortsättningen är det inte riktigt lika roligt längre.

Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu utspelar sig i Israel och vi får följa några unga kvinnor som gör den obligatoriska militärtjänsten.

Spänning och fantasi:

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Om en man som beger sig till sina barndomstrakter och återupplever ett fantastiskt äventyr.

Årstider av Stephen King. En gammal bok som ges ut igen med fyra berättelser från olika årstider. En av dem har blivit filmen Nyckeln till frihet.

Kyss mig först av Lottie Moggach är en riktigt spännande bok om Leila som tar över Tess liv på sociala medier, så att Tess ska kunna ta livet av sig, utan att någon får veta det. En mycket annorlunda bok.

Lotus blues av Kristina Ohlsson är en riktigt spännande thriller om advokaten Martin Benner som söks upp av brodern till en dömd och död massmördare kallad Sara Texas, som han påstår är oskyldig. Nu vill brodern att Martin hjälper honom att rentvå systern.

Kärlek och romantik:

Anna och den franska kyssen av Stephanie Perkins utspelar sig på en amerikansk internatskola i Paris. Bara en sådan sak.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell handlar om ett udda par som träffas på en skolbuss. Riktigt bra.

 

Vill ni veta vad jag planerar att läsa i sommar kan ni klicka här.

Här finns några boktips en elev i trean fick. Och här är några en annan elev fick.

Läs också:

Mary Jones historia

9789146225225

Att skriva en bok som anknyter till en klassiker är modigt. Elin Boardy har valt att skriva ett tillägg till en av de största äventyrsberättelserna, nämligen Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Jag läste Skattkammarön då jag studerade litteraturvetenskap i mitten av 90-talet och överraskades av hur spännande den var och hur mycket jag tyckte om den. När jag läste Mary Jones historia önskade jag att jag läst om den, inte för att historien om kökspigan Mary egentligen krävde det, utan för att jag ville.  I Boardys historia är det kvinnorna som står i centrum och det ger en annan historia än den ursprungliga.  När Silver är i väg finns hans fru Dolores och kökspigan Mary kvar.

Boken har den fullständiga titeln Mary Jones historia : nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. Om mitt liv samt om Dolores & John Silver så som jag fått det berättat för mej av dom själva. Det är Marys dagbok vi får läsa och hennes överstrykningar finns kvar. Vi ser att hon ibland tvekat och förstår att det finns mer till berättelsen än det vi faktiskt får läsa. Mest grips jag av hennes funderingar kring kärlek och hur en person på 1700-talet. som verkligen är trovärdig och uppenbarligen passar in där och då, också kan tala till mig idag.  Hennes öde är viktigt och det påminner om alla andra kvinnor i historien som glömts bort.

Trots att det skiljer många år mellan Mary Jones och Daisy Robinson i Downton Abbey är det henne jag tänker på under läsningen. Den unga flickans funderingar kring livet och kärleken har de gemensamt, liksom längtar efter att göra något med sitt liv. Mary lär sig läsa och skriva och finner då att världen blir större. Genom att skriva ner sina tankar och upplevelser, kan hon också dela sina tankar med oss. Long John Silver finns där i bakgrunden, men han är långt ifrån huvudperson. Genom det vi får veta av Mary Jones, står det dock klart att han är mycket mer mänsklig än vad Stevenson lyckades göra honom. Han älskar sin fru Dolores, trots att han långa stunder lämnar henne.

Vi vet dock redan från början av Mary Jones historia, att Long John Silver är död och får sedan veta bakgrunden. Mary Jones befinner sig på Hispaniola, Dolores hemö, tillsammans med sin matmor. Det är här hon använder en anteckningsbok hon fått till att skriva sin, mångfacetterade berättelse om sina arbetsgivare.

Lika förvånad att jag gillade Skattkammarön var jag att jag gillade Mary Jones historia så mycket. Eller kanske inte så förvånad egentligen, då jag verkligen tyckt om Elin Boardys tidigare böcker också. Nästa bok ska tydligen utspela sig under 1300-talet och kanske blir Boardy den författare som får mig att uppskatta historiska romaner på riktigt.

 

 

Delar av den här texten har även publicerats på Kulturkollo, tillsammans med en intervju med Elin Boardy.

Läs också:

Nytt tillägg till bokbloggarordlistan

Bokbabbel myntade begreppet pocketskam, för den känsla som kan uppkomma då en bok man köpt då den var helt ny, inbunden, för att läsa absolut direkt, står kvar oläst i hyllan då pocketutgåvan släpps.

Jag skulle vilja göra ett tillägg med det närliggande ordet amazonskam.

amazonskam s. -men. Känslan man upplever när amazon mailar och ber om en recension av en bok man köpte (och verkligen behövde precis just då), men som ännu inte blivit läst trots att det gått veckor, ibland månader.

 

 

Läs också:

Stanna kvar och ge dig av

o_stankvro_gedicmyk_10368

Det är 1914 och ett krig bryter ut. En stort krig förvisso, men att det ska vara slut till jul är alla överens om. Men de har fel. Många jular kommer och går innan Första Världskriget är över. Varje kapitel i John Boyne’s Stanna kvar och ge dig har fått namn efter en sång, som är okända för mig, men troligen inte för de brittiska läsarna. Sånger heter saker som ”Oh! It’s a Lovely war” och ”Hush, Here Comes a Whizz-Bang” och manar till någon slags krampaktig glättighet mitt i eländet.

Huvudpersonen är Alfie, som är fem år då kriget bryter ut. Hans pappa tar värvning direkt och lämnar kvar Alfie och mamma själva i huset på Damley Road, där även farmor bor. Andra som bor i de tolv radhusen på gatan är faderns vän Mr Patience, som först målar dörren röd, sedan grön och vägrar ta värvning, samt familjen Janácek, som snart försvinner. Då försvinner också en av Alfies bästa vänner sedan de var småbarn, dottern Kalena, som var en och en halv månad äldre än honom. Det är ett barn som berättar och det gör att Stanna kvar och ge dig av skiljer sig mycket från andra böcker om krig som jag läst. Mitt vuxna perspektiv ger troligen en annan läsning än vad ett barns läsning gör, men jag skulle tro att det går utmärkt att läsa boken på alla sätt.

Livet under kriget blir allt svårare. Breven från pappan slutar att komma. Alfies mamma jobbar hårt och har sällan tid eller ork över åt sin son. Alfie tar sig in i familjen Janáceks övergivna hus och tar en skoputsarlåda. Med den tar han sig till tågstationen och tjänar pennies, som han lägger i sin mammas portmonnä. Det är på tågstationen som han en dag får en ledtråd till vad som kan ha hänt fadern.

Stanna kvar och ge dig av är en gripande och lättläst historia, som jag tror skulle passa utmärkt att läsa i skolan för elever i år 6-7. Den rekommenderas varmt även till barn och vuxna att läsa på fritiden.

Läs också:

El Sistema och Göteborgs Symfoniker

När jag var liten och spelade fiol i Göteborgs Suzukigrupp var den årliga konserten på Göteborgs Konserthus en av höjdpunkterna. Idag var grabbarna O för första gången på samma plats och tillsammans såg vi El Sistema och Göteborgs Symfoniker sida vid sida i familjekonserten med samma namn.

Att se vuxna och barn blandade i samma orkester, där barnen får spela med professionella musiker, gjorde mig tårögd och Lillebror O, som satt bredvid mig, kunde knappt vara tyst, då det fanns så mycket att kommentera. En symfoniorkester är något speciellt. För mig blev det också en påminnelse om hur coolt det är att sitta mitt i en stor orkester och spela med andra.

Det var i maj 2009 som dåvarande chefsdirigenten Gustavo Dudamel tog med sig Göteborgs Symfoniker till Hammarkullen och bjöd på Beethovens 5:a. Dudamel växte upp i Venezuela och spelade med El Sistema där, vilket självklart gjorde att han ville sprida idén till Sverige. Nu finns El Sistema i 15 kommuner i Sverige.

Musiken var en stor del av min barndom och det är jag tacksam för. Nu fyller Göteborgs Suzukiförening 44 år och då blir det jubileumskonsert.

Läs också:

« Older Entries