Category Archives: Böcker Allmänt

Koreanska kulturtips

Den här veckan är Korea temat på Kulturkollo och Helena uppmanar oss att tipsa henne om koreansk kultur.

Min favorit från Sydkorea är poeten Ko Un, som i sina dikter ofta berättar om olika människor i Sydkorea i livsverket Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv. Många av dem finns samlade i Tiotusen fotspår och andra dikter. Det senaste jag läste av Ko Un var Stundens blomma, en samling kortare dikter om allt möjligt.

När jag var ung och barnlös var filmfestivalen i Göteborg en årlig höjdpunkt, men de senaste åren har jag inte sett en enda film. En av de filmer jag fortfarande minns mer än 20 år senare är faktiskt sykoreanska Daijiga umule pajinnal översatt till The Day the pig fell into the well. En nästan overkligt stillsam film, vilket i alla fall var en typisk sydkoreansk stil. Vackert, ganska få färger och väldigt många och långa scener utan klipp. Filmen är regissören Sang-soo Hongs debut.

En bok som påminner om den här filmen i sättet att berätta är Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En bok som är såväl poetisk som vacker, men kanske lite väl långsam. Många verkar dock älska och det kan vara så att jag hade för högt tempo när jag läste. Långsamma böcker ska njutas just långsamt.

Nordkorea är fortfarande ett av de mest stängda länderna i världen och även om de nu deltar i OS är det mest ytan som får synas. Ett flertal böcker av människor som flytt från Nordkorea har släppt de senaste åren. Jag har läst För att kunna leva av Yeonmi Park och det land hon skildrar är knappast något jag skulle vilja bo i. Just nu läser jag Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi som utspelar sig efter andra världskriget i ett ännu inte delat Korea. Den verkar mycket lovande och jag återkommer med inlägg när den är utläst.

Läs också:

Uppdrag slattläsning

Vecka 7 innebär sportlov för mig, eller februarilov snarare, för så mycket sport blir det inte förutom på tv då. Egentligen vill jag kalla alla lov för läslov och har bestämt att veckan ska ägnas åt att läsa ut alla de halvlästa böcker som spridits runt huset och som gömmer sig i läsplattan. Uppdrag slattläsning alltså. Ett uppdrag som faktiskt inleddes redan igår, då jag läste ut Husdjuretav Camilla Grebe i badet.

De böcker jag också hoppas läsa ut under veckan är:

A moveable feastav Ernest Hemingway, som är riktigt bra och kan bli årets första Nobelpristagare. Inte så snabbläst dock, vilket gör att jag återvänder till den allt för sällan.

Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som blir bortglömd hela tiden, trots att jag gillar den skarpt.

Gängetav Katarina Wennstam, som troligen blir utläst först då läsplattan vinner över pappersboken. Sol, värme och utomhusläsning bäddar för pocketboken, men inomhus på kvällen blir det e-bok.

Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea, men den får jag nästan läsa om, eller i alla fall skumma. Har fastnat totalt, men har läst flera positiva recensioner och vill inte riktigt ge upp.

Och ja, jag inser att veckan troligen kommer att ägnas åt helt andra böcker (det är ju fransk februari), eller i alla fall första halvan av nya böcker. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag påbörjar, men inte avslutar.

Läs också:

Tematrio om rasism och slaveri

Lite spännande att Lyran valt just ämnet rasism och slaveri för veckans tematrio, då jag idag har pratat om upplysningen och romantiken med mina elever, två perioder då slaveriet och imperialismen var omfattande. Vi har också talat om läsvärda klassiker och då tog jag upp bland andra Dödssynden av Harper Lee, som är en av Lyrans trioböcker.

Min trio ser ut så här:

  1. The Hate U give av Angie Thomas beskrivs både den strukturella rasismen och den som snarare skulle definieras som vardagsrasism. Det är en bok skriven för unga läsare, men som vuxen är den också mycket intressant, inte minst för att huvudpersonens föräldrar är väldigt betydelsefulla.
  2. Vända hem av Yaa Gyasi handlar om såväl rasism, slaveri som imperialism. Historien börjar med två systrar i 1700-talets Ghana, de känner inte till varandras existens och får helt olika liv. En gifter sig med en vit, rik man och en skickas som slav till USA. Vi får följa deras släkter fram till nutiden. Mycket intressant.
  3. I Hägring 38 av Kjell Westö tas vi med till Helsingfors strax före andra världskriget, där rasismen, främst i form av antisemitism växer. En av huvudpersonerna är jude och hans liv begränsas mer och mer.

 

Läs också:

Författare att återupptäcka

Just nu läser jag Dennis Lehanes senaste bok En äkta man och inser att jag faktiskt saknat honom. Lehane alltså, inte min äkta man. Det fick mig att tänka på andra författare som jag liksom tappat bort, men som jag faktiskt tycker tillräckligt mycket om för att vilja återupptäcka.

Här finns några sådana:

Lisa Genova är en sådan författare. Jag har läst hennes två första böcker och gillade speciellt Fortfarande Alice mycket, ändå har jag inte läst hennes två senaste. Inside the O’Briens låter bra, men tung.

Haruki Murakami har jag inte läst något av på jättelänge. Norwegian wood och Kafka på stranden är två favoriter och nu är jag sugen på att läsa Efter mörkrets inbrott eller Den färglöse herr Tazaki.

Alexandra Potter är riktigt charmig, men det var väldigt länge sedan jag läste något av henne. Don’t you forget about me, med titel från en favoritlåt, lockar. Flera av hennes böcker säljs riktigt billigt som e-böcker på Amazon.

Philip Roth är en riktig favorit och jag har verkligen uppskattat de böcker jag läst av honom. Det finns dock en rad olästa, som t.ex. Amerikansk pastoral.

 

Läs också:

Bokbloggare spanar på vårutgivningen

Selma stories har tillfrågat experterna, aka undertecknad och ett gäng andra bokbloggare, om vilka böcker som läsarna ska hålla ögonen på i vår. Många bra titlar och flera av dem ser jag fram emot minst lika mycket som de tre jag tipsar om. Boken på bilden är nog den jag är allra mest nyfiken på.

Hela listan med vårböcker jag ser fram emot hittar du här. Jag lär ha att göra. Speciellt med tanke på att jag bara hunnit läsa en bråkdel av de böcker som kom ut i höstas och i somras och förra våren och …

När det gäller höstens böcker har jag i alla fall läst två av de tre jag tipsade om då. De tredje ligger långt upp i läshögen.

Läs också:

De nominerade till Borås tidnings debutantpris

Igår avslöjades de nominerade till Borås tidnings debutantpris. Några författare känns igen, medan andra är för mig okända. Tyvärr har jag ännu inte läst någon av titlarna, men planen är att ändra på det.

Isabelle Ståhls debutbok Just nu är jag här har varit en riktig snackis sedan den kom ut. Ståhl nominerades också till Augustpriset. Jag lägger till denna författare till årets Boktolva för att faktiskt få tummen ur att läsa.

David Väyrynen nomineras för sin poesidebut Marken, som absolut skulle kunna vara något för mig. Mer poesi år folket.

Linus de Faires roman Boken om Yousef om Yousef al-Khayal som sitter i isoleringscell i ett fängelse i Roumieh, anklagad för delaktighet i mordet på Libanons premiärminister, låter definitivt riktigt intressant.

Viktoria Jäderling har skrivit novellsamlingen Åh Lunargatan, som jag inte hört talas om. Är som vanligt skeptisk när det kommer till novellsamlingar, men det här verkar vara en samling som bildar någon slags helhet, så kanske ändå.

Agnes Lidbecks debutroman Finna sig har jag hört mycket gott om och många tippade att den skulle nominerats till Augustpriset. Jag vill definitivt läsa.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: först och sist

Nytt år, nya möjligheter och för boknörden kanske framför allt nya läsupplevelser. Dagens ordpar i Olikhetsutmaningen är först och sist. Tolka det som ni vill och tänj, bara tänj.

Nu kommer jag självklart inte ihåg den första boken jag läste, men en bok jag tyckte om tidigt och som mina barn också tyckt om är barnboksklassikern Pricken av Margaret Rey, illustrerad av H A Rey. En historia om att vara annorlunda och hur det känns att få höra till. Pricken är en prickig kanin som växer upp i en familj full av vita kaniner. Han rymmer och träffar på en hel flock prickiga kaniner där det finns en enda vit kanin.

Nu hoppas jag ju att den boken jag läste senast inte är den sista, men jag skulle vilja lyfta fram biografin om Kata Dalström av Gunnela Björk som jag läste nyss. Spännande att läsa om historiska personer som gjort mer än jag och säkert många andra trott. Dalström var först när det gällde mycket, men det går ju faktiskt att vara känd och hyllad även om man är sist. Jag tänker t.ex. på Eddie the Eagle, som int var någon stjärna i sin sport, men ändå fick stor uppmärksamhet. Det har till och med skrivits en biografi om honom.

Vilka kulturella verk, företeelser eller personer förknippar du med ordparet först och sist?

 

 

Läs också:

Kata, Kerstin, Elin, Ada och de andra som (nästan) glömts bort

Idag skriver jag på Kulturkollo om Gunnela Björks biografi om Kata Dalström med titeln Kata Dalström: Agitatorn som gick sin egen väg. Hon är en av många kvinnor som arbetade för allmän och lika rösträtt i Sverige. Många av dem har varit och är fortfarande ganska bortglömda, men flera börjar bli aktuella igen.

Barbro Hedvall skriver till exempel om rösträttskampen i sin bok Vår rättmätiga plats, som är en utmärkt genomgång av den svenska kampen för kvinnors rösträtt, men även blickar ut i världen. Ulrika Knutsson har skrivit om några av de aktiva kvinnorna i sin bok Kvinnor på gränsen till genombrott, som jag läst delar av och gärna vill läsa i sin helhet. Två av dem Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren, har förärats egna biografier de senaste åren. Barrikaden valde mig: Ada Nilsson läkare i kvinnokampen av Kristina Lundgren och Kerstin Hesselgren: den gränsöverskridande politikern av Renée Frangeur. Just Kerstin Hesselgren har intresserat mig länge och 1998 (om jag inte minns fel) skrev jag en c-uppsats i historia om hennes politiska karriär med fokus på invalet i första kammaren. I Knutssons bok finns hon dock bara med i periferin. Mer tid ägnas åt till exempel Elin Wägner, Elisabeth Tamm och Siri Derkert.

Mer nutida och om kvinnors kamp för makt är Fanny Härgestams Det här är vår tid , Tina Thunanders Resa i Sharialandsamt Tillsammans är vi starka av Leymah Gbowee. Om jag inte redan gett mig själv så många läsutmaningar, skulle jag utmanat mig att läsa mer sakprosa.

 

Läs också:

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken ”som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Läs också:

Blod som upprör eller inte

Vi ser blod ganska ofta. Inte i verkligheten kanske, men på tv. Det är det verkliga blodet på nyheterna och det inte sällan rikliga, påhittade blodet i tv-serier och filmer. Allt detta blod kommer av att människor skadas, eller möjligen opereras om man som jag gillar sjukhusserier.

Är du kvinna kanske du också ser annat blod ganska regelbundet. Det som rinner ur dig sisådär en gång i månaden om du inte väljer att hindra det med något hormonpreparat, eller är för gammal eller (hemska tanke) för sjuk för att blöda. Mens helt enkelt, eller blod som upprör.

Mensblod är blått eller möjligen rosa. Det är tunt som vatten och förekommer bara i reklam för bindor. Att det skulle vara rött och faktiskt synas i konsten är tydligen väldigt hemskt. I alla fall om man läser kommentarerna om Liv Strömquists konst, som nu syns vid Slussen i Stockholm. Ständigt denna Slussen förresten, var de tvungna att hänga den chockerande konsten just där? Har inte den stackars platsen debatterats tillräckligt redan? Nu döljs den under jord som tur är, men tänk på alla de stackare som måste se tecknat mensblod när de reser till och från jobbet.

För att en konståkerska skulle blöda igenom sin paljettdräkt och visa upp en röd fläck mellan benen är tydligen inte jobbigast för den det drabbar, utan för alla stackare som måste titta på henne. Märkligt. Jämlikt är det i alla fall, för på Fridhemsplan kan man istället titta på nakna män. Tecknade de också. Eller inte helt jämlikt förresten, då jag inte sett några protester mot dem. Nakna män i det offentliga är liksom så mycket mer naturligt än mens.

Bilden ovan finns också med i Liv Strömquists bok Kunskapens frukt och när min yngste son fick syn på den frågade han varför jag läste en bok med någon som blivit borrad i snippan. Det ledde till ett samtal om mens och ja, det går utmärkt att prata mens även med små barn om frågan kommer upp. En av de upprörda kommentarer på Facebook om utställningen (ja, jag vet, jag borde undvika kommentarsfälten där) kom från en mamma som inte ville behöva prata om mens med sina barn. Vad är alternativet? Att de tror att konståkerskan blivit borrad i snippan? Eller att de inte får veta något om mens alls?

Förutom Kunskapens frukt rekommenderar jag serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Riktigt bra. Den kanske ska saluföras vid Slussen så att fler kan ta till sig det ofarliga i det där blå, förlåt röda, blodet som faktiskt är helt naturligt om än skitjobbigt många gånger. Till barnen kan det istället vara bättre med Kroppens ABC där M symboliseras av just mens.

Läs också:

« Older Entries