Category Archives: Böcker Allmänt

In i minsta detalj

In i minsta detalj är Kristin Emilssons tredje bok och också den tredje jag läser av henne. Jag skulle också säga att det är den bästa av de tre. Den börjar som många andra böcker hos ett lyckat och lyckligt par i en fin lägenhet i Stockholm, men sedan tar handlingen en oväntad vändning.

Freja och Anton är paret som bor i lägenheten där väggarna har hundra nyanser av vitt. Inflyttningsfesten är planerad in i minsta detalj, liksom livet i övrigt när Anton får ett oväntat samtal. Hans pappa har dött och begravningen är planerad till samma dag som festen. Eftersom Anton aldrig träffar sin pappa, eller kanske för att Freja är något egoistisk, tycker nog Freja att han kan vänta med att åka hem till Idemåla efter begravningen.

Så blir det inte (tack och lov), utan Anton åker och lovar vara tillbaka i tid till festen. Men han dröjer och ringer sedan för att berätta att han planerar att stanna ett tag i Idemåla. Hans mamma har alzheimers och läkarna tror att hon bara har en kort tid kvar, därför vill han vara hos henne så mycket som möjligt. Det är också sjukdomen som gjorde att Anton och hans pappa bröt med varandra. Anton hade åsikter om hur pappan behandlade hans mor.

I Idemåla bor Anton i sitt barndomshem Patrongården. Ett hus som varit en fantastisk byggnad, men nu mist en del av sin glans. Nu planerar han att ta tjänstledigt och att Freja ska komma dit också. De ska renovera huset och sedan sälja det. Själv tycker han att det är en fantastisk idé, men Freja är minst sagt tveksam. När hon varit i Idemåla ett tag börjar dock huset kännas som ett hem, trots att väggarna inte är målade i varken äggskal eller tofu.

Jag tycker verkligen om skildringen av livet i Idemåla. Freja jobbar med att designa reklambilder för ett företag och jobbar egentligen lika bra på distans. Det lokala biblioteket blir hennes nya kontor och där lär hon känna bibliotekarien Lisen. En rad andra lokala personer blir snart en viktig del i hennes liv.

In i minsta detalj är en välskriven bok med många trådar, men den här gången tycker jag att Emilsson lyckats bra med att få ihop dem alla. Möjligen går det lite snabbt i slutet, men i övrigt är det här en riktigt bra bok som jag definitivt tycker att du ska läsa.

Läs också:

Månadens bästa: januari

När jag sammanställer de bästa böckerna i slutet av december, inser jag ofta att jag minns alldeles för lite av hur de böcker jag läste tidigt under året kändes. Jag kan läsa mina inlägg och se de betyg jag satt, men just den där känslan, den omedelbara som en riktigt bra bok ger, den är ofta försvunnen. Kanske blir det då så att det är de bäcker jga läst senast och inte de som faktiskt är bäst, som hamnar på topplistan vid årets slut.

För några år sedan körde jag en mello-variant, där jag valde ut månadens bästa till en final och ibland några till andra chansen. Jag kallade den lite ödmjukt för ”Den perfekta topplistan”. Problemet med det var att jag ibland läste väldigt få och ibland väldigt många böcker. Att bli bäst av fyra lästa är helt enkelt lättare än att bli bäst bland femton. Någon liknande variant får det ändå bli i år. Målet är att välja en bok varje månad, men om jag läst riktigt många kan jag får välja två. Några älsklingar måste ändå dödas om jag ska lyckas med en 10-i-topp, som jag faktiskt gjorde förra året.

Januari var en riktigt bra läsmånad. Faktiskt hann jag läsa tolv böcker, trots att jag allt som oftast somnade under läsningen. För hjälp vilken trött månad det här har varit!

De här böckerna läste jag i januari:

Där gryningen dröjer, Anna Lihammer

All I ever wanted, Lucy Dillon

De behövande, Helena von Zweigbergk

God Jul, Jonas Karlsson

Hustrun, Meg Wolitzer

Min bror monstret, Mårten Sandén

Ibland mår jag inte så bra, Therese Lindgren

Det är Lotta, förstås!, Merri Vik

Ja, se Lotta, Merri Vik

Vi är en, Sarah Crossan

Truly Madly Guilty, Liane Moriarty

På andra sidan väggen, Shari Lapena

 

På svenska: 10

På engelska: 2

Romaner: 5

Ungdomsböcker: 4

Spänning: 2

Sakprosa: 1

Omläsning: 3

Sverige: 7

Australien: 1

Canada: 1

Irland: 1

Storbritannien: 1

USA: 1

 

Och vilken bok är då månadens bästa? Det var ett tufft val mellan Hustrun av Meg Wolitzer och Vi är en av Sarah Crossan, men den senare är lite vassare och väckte helt klart mer känslor.

Månadens bästa i januari är alltså fina Vi är en av Sarah Crossan.

Vilken var den bästa boken du läste i januari?

Läs också:

Berättelser som förändrar

Jag läser förhållandevis många ungdomsböcker. Under förra året blev det färre än vanligt, men jag läste i alla fall tolv nya titlar skrivna direkt för ungdomar och ett par böcker som skulle kunna passa målgruppen. Totalt uppgick ungdomsböckerna till 23% av min totala läsning och med de vuxenböcker som passar kan jag tänka mig att det blir ungefär 25%. Förutom detta har jag läst runt 50 lättlästa böcker som passar Språkintroduktion.

Självklart inser jag att alla inte hinner eller vill läsa böcker för ungdomar, då det kan kännas lite som att jobba. Själv läser jag till exempel sällan ungdomsböcker på sommaren. Samtidigt tycker jag att det är helt nödvändigt att speciellt lärare i svenska och engelska faktiskt läser nya böcker för unga. Det är möjligt att tid för sådan läsning borde ingå som en del av vår fortbildning, men oavsett har jag svårt att se hur en lärare som inte läser ska kunna ge sina elever en relevant undervisning. Som det ser ut nu så dominerar böcker av män och väldigt många har många år på nacken. Igår skrev jag om Ondskan av Jan Guillou och vilka böcker du skulle kunna låta dina elever läsa istället för den. Det är dock inte bara den enskilda lärarens ansvar, utan även skolledares. Som tur är går det att få hjälp med ett första urval.

Projektet Berättelser som förändrar anordnas av Läsrörelsen och presenterades under Bokmässan 2016. Författaren David Lagercrantz har donerat pengar till projektet. och bidrag har även getts av PostkodLotteriets Kulturstiftelse.Totalt 100 högstadieskolor och lika många gymnasieskolor, från norr till söder kommer under 2017, med start nu i januari, att få ta del av tio utvalda titlar. En av dem är David Lagercrantz bok Jag är Zlatan Ibrahimovic. De andra nio är:

Med livet framför sej, Émile Ajar, Norstedts, (1977)

Förr eller senare exploderar jag, John Green, Bonnier Carlsen, (2013)

Mellan dig och dig, Katarina Kieri, Rabén & Sjögren, (2012)

Den utvaldeLois Lowry, Natur & Kultur, (1993)

Kulor i hjärtat, Cilla Naumann, Alfabeta bokförlag, (2009)

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer, Bonnier Carlsen, (2015)

Så har jag det nu, Meg Rosoff, Brombergs, (2005)

Mitt extra liv — en serieroman, Johan Unenge, Bonnier Carlsen, (2009)

Boktjuven, Markus Zusak, B. Wahlströms, (2006)

Projektets huvudpedagog Ann Boglind var en av mina lärare under lärarutbildningen i Göteborg och hon är verkligen en inspirerande person som spontant känns som perfekt för uppdraget. Under många år var hon ordförande i Svensklärarföreningen och hon har skrivit läromedlet Magasinet, som var populär då jag tog examen i slutet av 90-talet. Tanken är att böckerna ska nå ungefär 35000 elever och att deras lärare ska få fortbildning om hur böckerna kan användas i undervisningen. En bra satsning och jag är nyfiken på flera av böckerna. Så väldigt nya tycker jag däremot inte att de är, även om flera givits ut i nyutgåva de senare åren. Jag kan tycka att det är lite synd att en satsning som ska få lärare att välja nya böcker, faktiskt innehåller ganska gamla sådana. Inte för att nyaste boken nödvändigtvis är bäst, men för att projektet presenteras som ett för nya böcker. Dessutom har flertalet filmatiserats, vilket säkert gör att många elever redan känner till dem. Visst finns det fördelar med att kunna jämföra bok och film, men det är ändå lite synd.

Det finns färskare böcker på den lista jag satt samman här. Till dem finns dock inte arbetsmaterial eller fortbildningskonferenser. Inte heller har jag några gratisböcker att skänka.

 

Läs också:

Om du tänkt läsa Ondskan

Ondskan av Jan Guillou utkom 1981 och handlar om Erik Ponti, en övermänniska som bokstavligen slår sig fram på den fiktiva internatskolan Stjärnsberg. Det är helt klart en onödigt våldsam bok med nästintill bara manliga karaktärer och faktiskt inte direkt välskriven. Fortfarande är Ondskan en av de vanligaste böckerna dagens högstadieelever får läsa. En modern klassiker förvisso, men visst finns det bättre alternativ.

Om det är internatskolan och maktkamperna du är ute efter rekommenderar jag Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart. Vi får följa Frankie som är ny på den internatskola som hennes syster just har lämnat. För första gången behöver hon klara sig själv. Först försöker hon anpassa sig och söker status genom att börja dejta Matthew Livingston, som går sista året och har hög status. Efter ett tag tröttnar hon på att ”bara” vara flickvän och att tjejer har mindre utrymme att göra som de vill än pojkar. Liksom Guillou ifrågasätter Lockhart de gamla och inte sällan mossiga traditioner som ger olika grupper olika mycket makt. Lockhart ifrågasätter också könsroller och hennes bild av en internatskola är mer välskriven och mer relevant än den i Ondskan. Dessutom saknas i princip allt våld. Tyvärr signalerar bokens omslag att det är en bok om tjejer för tjejer, men det tycker jag inte alls att det är. Lika väl som tjejer ofta läser om killar, kan killar läsa om tjejer.

Om det istället är så att porträttet av en komplicerad och lite våldsam kille som du vill åt rekommenderar jag istället Jack av Christina Lindström. Jack är en kille med ett förflutet som han helst vill glömma. Den svenska flaggan på rummet finns kvar och vi förstår att han varit ganska så insyltad i Nordiska motståndsrörelsen. Nu försöker han börja om och vara en trevligare kille. Det är denna trevliga kille som Freja träffar och blir kär i. Kärleken är viktig och bra mycket bättre skildrad än den mellan Erik och Marja i Ondskan. Här får båda karaktärerna en chans att utvecklas, inte bara den manliga huvudpersonen.

Vänskapen mellan Erik och Pierre är kanske det som var viktigast under läsningen av Ondskan. I så fall kan du istället låta dina elever stifta bekantskap med Emanuel Kent i Åsa Asptjärns serie som inleds med boken Konsten att ha sjukt låga förväntningarEmanuel och bästa vännen Tore har ett lika ojämlikt vänskapsförhållande som Erik och Pierre. Ingen av dem blir utsatt för mobbing eller våld, men i sin desperata jakt på acceptans kan Emanuel vara riktigt elak mot Tore, trots att han egentligen tycker om honom.

Vill du fokusera på idrott kan Björnstad av Fredrik Backman vara ett bra alternativ. Här har det lokala juniorhockeylaget en central roll, men det handlar om så mycket mer än sport. Förhållandet mellan spelarna och tränarna är viktigt, liksom det mellan barn och föräldrar och mellan ungdomar i olika grupper. Björnstad är dessutom bra mycket mer relevant för tonåringar än Backmans debut En man som heter Ove.

Björnstad är rätt massiv och ett kortare alternativ för lite yngre elever är Flyt som en fjäril, stick som ett bi av Elin Nilsson, som liksom Ondskan handlar om simning. Huvudpersonen heter Miranda och är fjorton år. Simning är det absolut viktigaste i hennes liv och hon är stjärna i sin klubb. Miranda tränar nio pass i veckan och siktar på att simma fjärilssträckan i stafetten på SM. När henens största konkurrent börjar träna i samma klubb blir läget ett annat.

Om Ondskan verkligen är den bok du tror att dina elever ska gilla mest ska du självklart läsa den med dem. Se dock till att det är ett medvetet val och inte ett som bottnar i bekvämlighet och gammal vana.

Läs också:

En bok jag ser fram emot

Ibland känner jag att jag håller på att tappa hoppet fullständigt om mänskligheten. I USA har de valt en total pajas till president. En man som inte drar sig för någonting och senast igår bar sig otroligt omoget åt på en presskonferensen. Dagen innan var det, förvisso ganska skarp men inte obefogad, kritik från Meryl Streep som fick honom att gå igång. Snart tar han makten i ett av världens mest inflytelserikaste länder.

I Sverige anklagar SD SMHI för att sprida skrämselpropaganda om klimathotet (de tror väl också att hen är en granne med SUV), men de protesterar knappast när författaren Katerina Janouch (som jag redan slutat läsa) sitter i tjeckisk tv och sprider en massa lögner om Sverige. ”Vi får inte diskutera invandring” heter det, trots att det är det enda som diskuteras och det som ges som förklaringsmodell till alla möjliga och omöjliga problem. Kanske är de även ansvariga för att klimatet flippat ur fullständigt, eller förresten det kan de ju faktiskt inte vara då klimatet mår finfint. När världen är som den är gäller det att hitta ljusen i mörkret. Viktor Banke är definitivt ett ljus.

Jag har följt Viktor Banke ett tag i media och på Twitter. Han är målsägarbiträde anställd på Advokatbyrån Tomas Bodströms och arbetar bland annat med Mirationsrätt. I en värld som håller på att gå sönder fullständigt bidrar han med en balanserad syn på situationen för t.ex. asylsökande. Hans erfarenheter gör honom trovärdig och hans vilja att alltid föra fram den enskilda människans rättigheter ger mig hopp.

I vår debuterar Banke som författare på Norstedts med boken Andrum, som har underrubriken Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna. Informationstexten lyfter fram det som konstigt nog ofta glöms bort, nämligen att flyktingkrisen handlar om människor som upplevt krig, extremism och/eller förtryck och nu flytt från det. Just nu är mer än 60 miljoner människor på flykt i världen och det är ytterst få som tar sig ända hit. De som gör det har varit med om en fruktansvärd resa. Bara de små brottsstycken av mina elevers berättelser om sin flykt och det så kallade liv de flydde från, räcker för att få mig att förstå att vi måste hjälpa.

Istället har det blivit en sanning att Sverige behöver andrum. Att vi är nära en symstemkollaps och att det faktiskt är väldigt mycket mer synd om oss än om de som har mage att fly just hit. De som kallas lyxflyktingar och som målas upp som våldsamma och lögnaktiga islamister som helst av allt vill våldta eller döda någon. Att den bilden ens får stå oemotsagd är helt sjukt.

Människor som Viktor Banke behövs i Sverige idag. Jag ser verkligen fram emot att läsa hans bok och hoppas att hans tankar får stor spridning.

 

Läs också:

Nu var det 2017

Nytt år och nya möjligheter brukar det ju heta och det blir det förhoppningsvis. Året som gick var händelserikt på många sätt och jag tänkte utvärdera det blogg och skrivmässigt här innan jag lämnar det bakom mig. Under de närmaste dagarna kommer jag att publicera inlägg om de sista böckerna jag läste 2016 och dessutom en del diagram med statistik över läsningen.

Under året publicerades flera läroböcker som jag skrivit. Dels en svenskbok som ska förbereda eleverna inför gymnasiets kurser svenska och sva 1 och sedan två delar till i serien English from the Beginning. Sedan har jag skrivit en massa också och snart kommer ännu en lärobok i engelska. För några dagar sedan fick jag också veta att jag fått ett stipendium av Svenska Läromedelförfattares Förbund. Ett stipendium vars syfte egentligen är att täcka det kostnadsbortfall som kopiering ger.

2016 var året då vi firade William Shakespeare. I januari gick jag och bokklubben Bokbubblarna på En vintersaga på Bio Roy, teater på bio med bland andra Kenneth Brannagh och Judi Dench. Jag läste också Jeanette Wintersons modernising av pjäsen med titeln Tidsklyftan. En av årets stora läsupplevelser. Mer Shakespeare blev det på jobbet, då mina tvåor jobbade med författarens och hans verk i Engelska 6. Roligt ämne tyckte jag och det gick faktiskt hem oväntat bra.

Bokliga resor har det blivit till Amsterdam med Anna och Breakfast Bookclub. En stad jag inte varit i på många år, som bjöd på en hel del trevliga kulturella upplevelser. Inför resan läste jag Miniatyrmakaren av Jessie Burton, en av årets oväntade favoriter. En författare som mer kändes som en avbockning var Cees Nootebom, men hans En sång om sken och vara är ändå en bok jag är glad att jag har läst.

I augusti var jag för första gången på Sigtuna Litteraturfestival. Ett besök som gav mersmak. Sedan drog jag till Stockholm Literature i oktober som vanligt. En tradition jag vill fortsätta med. Bokmässan på hemmaplan får självklart inte glömmas bort. Fyra intensiva och härliga dagar.

2016 är ett år som bjudit på såväl toppar som dalar. Jag behåller gärna topparna nästa år, men önskar färre rejäla dalar. En sak som ger mig hopp om framtiden är gruppen #jagärhär som jag varit med i ett drygt halvår. Nu fylls de hatiska kommentarsfälten på Facebook av balanserade kommentarer och det känns bra. Kanske kan vi vända den främlingsfientliga atlantångaren 2017. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 31

Gott nytt år önskar jag er alla med en pjäs som har den passande titeln Lång dags färd mot natt. Författaren Eugene O’Neill tilldelades Nobelpriset i litteratur 1936, men då hade just den pjäsen inte skrivits ännu. Handlingen i Lång dags färd mot natt utspelar sig, precis som titeln antyder, under en dag i augusti 1912. Vi får lära känna familjen Tyrone, en familj i sönderfall. Jag har läst pjäsen flera gånger, sett den på Stadsteatern i Göteborg och dessutom lyssnat på radioteatern. När pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1956 spelade Jarl Kulle den yngre sonen Edmund. 1988 spelade han istället fadern James Tyrone Sr.

Jag vet egentligen inte vad det är som fascinerar mig med just Lång dags färd mot natt, men jag brukar tycka om berättelser som utspelar sig under kort tid. Just den här följer det franskklassisistiska dramats tre enheter, med ett rum, en kort tid och en handling. Lite som händer på ytan, men mycket inom karaktärerna. Det bedrägliga lugnet fascinerar och jag skulle gärna både läsa om och se Eugene O´Neills pjäs igen.

Med detta är listan med kanonböcker i december komplett. Det har varit svåra val och självklart finns det en mängd bra böcker som inte kommit med på listan. Kanske ger jag mina kanonböcker en månad till under 2017.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 29

Kim Thúy är en författare som jag önskar att alla upptäckte. Böcker som kombinerar ett vackert språk, med ett både historiskt och aktuellt innehåll om flykt och identitet. Egentligen minns jag inte helt hennes första bok Ru, men jag minns känslan av att läsa den och hur golvad jag blev av läsupplevelsen. Jag kallade den för en magisk bok och det är så jag minns den. Thúy skriver alltid fragmentariskt och de små till synes separata händelserna skapar en helhet. Varje ord är precis rätt och efter att ha lyssnat till Thúy några gånger vet jag att hon verkligen funderar över varje ord mycket och länge.

Ru handlar om Nguyen som föds i Vietnam, mitt under Tet-offensiven i januari 1968. Vi får följa henne i Vietnam, Malaysia, Canada och sedan tillbaka till Vietnam. En ung flicka som först inte vågar tala i sitt nya land, men sedan försöker vara som alla andra i Quebec och som kvinna förstår att hennes arv är viktigare än hon tidigare trott. En viktig bok om att hitta sig själv och att inte förtränga sidor som inte känns lika viktiga. Helheten är viktig och det går att vara en del av flera länder samtidigt om än på olika sätt.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 28

Att få med alla favoriter under en månad är självklart omöjligt och idag fuskar jag för att i alla fall få med några fler. Jag vill lyfta fram två titlar med en strand i titeln och som båda blinkar åt andra världskriget på ett annorlunda sätt.

På stranden av Nevil Shute utspelar sig efter andra världskriget och faktiskt också efter det tredje, då vätebomber förstört hela norra halvklotet. Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.

Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.

Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.

Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.

Jag tycker att På stranden är en av de bästa dystopier som skrivits. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.

Kafka på stranden av Haruki Murakami är en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.

Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något.

Kopplingen till andra världskriget sker genom bokens andra huvudperson Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.

Egentligen är Kafka på stranden inte min favorit av Haruki Murakami, eller den var det inte då jag läste den, men faktiskt är det den bok av den kände japanen som jag tänker på oftast. Det är därför den får vara med bland kanonböckerna.

Läs också:

Kanonkalendern del 13

Idag borde dagens bok ha luciaanknytning, men så blir det inte riktigt. Visserligen skulle Jonas Hassen Khemiri säkert klä i luciakrona också. Jag tycker om allt jag läst av Khemiri, kanske allra mest om senaste boken Allt jag inte minns, men den kan säkert vara lite för annorlunda för många. Istället vill jag lyfta fram Jag ringer mina bröder, som är en liten bok med ett stort innehåll. Den handlar om terrordådet i Stockholm i december 2010 och baseras på en text av Jonas Hassen Khemiri som publicerades i DN.

När något hemskt händer är det inte sällan så att den första som misstänks är någon av ett annat ursprung. Om det visar sig vara så skuldbeläggs alla som skulle kunna förknippas med denna person. Jag ringer mina bröder handlar om att bli dömd utifrån sitt utseende och ihopklumpad med alla som på något sätt står för det som skrämmer. Alla muslimer är terrorister, alla ensamkommande från Afghanistan tafsar på tjejer, ja listan kan göras lång. Vi får få svar, men det ställs många frågor och Jag ringer mina bröder är en bok som man kan vända och vrida på hur länge som helst.

Så här skrev jag i mitt inlägg om boken efter att jag läst den för första gången:

Varje gång något hemskt händer i Sverige blir det ett bevis för att vårt land inte är som förr. I dagens Sverige börjar det bli legitimt att skylla problemen på invandrarna. Dom. Vi och dom, där det är dom som ska bort. I boken Jag ringer mina bröder sprängs en bomb i Stockholm. En text med samma namn publicerades strax efter terrordådet i Stockholm 2010. Jonas Hassen Khemiri skriver om en man som dog. En man som var tillräckligt lik alla andra som kommer att få skulden. För skuld får män som liksom mannen som dog har svart hår. De som är dom. För vi vet ju hur dom är. Allihop. Likadana. De svarthåriga och kriminella.

 

För mig är Jonas Hassen Khemiri en av våra absolut viktigaste författare och alla bör läsa Jag ringer mina bröder, men helst också Allt jag inte minns. Ett öga rött var fin, men Jonas Hassen Khemiri är så mycket mer än sin debut.

Läs också:

« Older Entries