Category Archives: Böcker Allmänt

Jag tänker på August

Imorgon avslöjas de nominerade till Augustpriset från en direktsänd presskonferens som startar 12.15. Arton titlar nomineras i tre klasser och trots att jag är värdelös på att tippa, så måste jag göra ett försök. Det här är titlar jag vill, hoppas och tror ska finnas bland de arton.

Jag är rädd att Mattias Edvardsson ligger på ett för litet förlag, trots att fler och fler sådana titlar når prislistorna. Hans Där framtidens fötter vandrar är en riktigt fin arbetarskildring, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Den andra kvinnan, av Therese Bohman är också riktigt, riktigt bra och jag tror att Arkan Asaad, Sara Stridberg och Amanda Svensson har goda chanser att bli nominerade. Detta gissar jag utan att ännu ha hunnit läsa deras senaste böcker. En annan kvalificerad gissning är att Bruno K. Öijer finns med bland de nominerade genom sin nya bok Och natten viskade Annabel Lee.

Jag blir mycket förvånad om Ester Roxberg inte nomineras i kategorin bästa fackbok för sin bok Min pappa Ann-Christine. Det här är vår tid av Fanny Härgestam är också väl värd en nominering. Annars är jag dålig på facklitteratur, men det hade varit kul, modigt och spännande om juryn räknade Liv Strömquists Kunskapens frukt till kategorin. Andra tänkbara ännu inte lästa fackböcker är Doktor Nasser har ingen bil av Tina Thunander, Hakkorset och halvmånen av Niclas Sennerteg, Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin och kanske även Gränsbrytarna av Erik de la Reguera. I alla fall lockar de mig.

När det gäller böcker skrivna för barn- och ungdom känner jag mig ovanligt tom i år. Det hade dock varit vansinnigt roligt om Christine Ljungqvist nominerades för Rävsång, som jag trots att jag inte hunnit läsa den ännu, är helt övertygad om är fantastisk. Sarah Sheppards Djuren i skogen är superfin och Ivar träffar en Stegosaurus av Lisa Bjärbo, men illustrationer av Emma Göthner verkar helt ljuvlig. Annars är årets stora favorit Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn. Den håller jag en extra tumme för.

Om några timmar vet vi om jag prickat in några titlar. På återhörande då!

Läs också:

Same, same but different

Man Booker Prize 2014 gick till en västerländsk man som skriver om andra världskriget. Jag är helt säker på att fler västerländska män som skriver om andra världskriget har vunnit prestigefyllda litteraturpriser, än summan av alla kvinnor som någonsin vunnit ett sådant. För mig är de flesta böcker av västerländska män som skriver om andra världskriget tämligen ointressanta, då de i princip alltid handlar om västerländska män som krigar i andra världskriget. I årets vinnarbok The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan är miljön förvisso utomeuropeisk och således lär det också finnas män av annat ursprung med i boken.

Kanske inte konstigt dock att en bok av en västerländsk man som handlar om andra världskriget vinner, då det främst är just västerländska män i den jury som utser vinnaren och vi vet ju att västerländska män älskar böcker av västerländska män. Just västerländska män beskriver ju världen så himla bra. Enligt västerländska män alltså. Jag säger inte att de västerländska männen inte har rätt. Ännu en bok om andra världskriget, skriven av en västerländsk man, skulle mycket väl kunna vara den klart bästa av de nominerade böckerna. Jag önskar bara att de västerländska männen någon gång skulle kunna göra ett lite oväntat val. Men när det långa listan såg ut så här och den korta så här känns det på en gång ganska sorgligt och väldigt, väldigt förutsägbart.

Helén Enqvist satte ord på det jag känner inför litteraturpriser just nu. Minst sagt trött.

Läs också:

Mys och brasa, nej inte i år …

DSCN4096

Temat på Kulturkollo förra veckan var höst , brasor och allmänt mys. Den här hösten känns det ganska långt borta. Jag brukar förvisso aldrig vara någon höstvurmare, men jag brukar i alla fall hinna läsa en del, samtidigt som jag svär över regn och mörker. I år är tankarna långt ifrån böckernas värld. Jag har nytt jobb, ett fantastiskt sådant, men det kräver som alla nya jobb en massa tid. Vi ska sälja ett hus och det går minst sagt trögt. Är pisstrött på att visningsstäda,  köpa blommor och piffa för folk om de ändå inte tänker köpa. Sedan hägrar det nya nya huset, efter diverse möten med kommunen och en massa saker som skulle kunna gå fel. Och mitt i detta ska jag skriva en lärobok, jonglera ett par bloggar och kanske, kanske hinna umgås lite med min familj.

Missförstå mig rätt, jag klagar inte, jo lite kanske, men jag har trots allt en bra höst. Mycket tack vare att vardagens timmar spenderas på bra platsen. Jag lyckas dock dåligt med att få in nöjesläsning i stressekvationen. Just nu plöjer jag serier för att det finns så grymt många lysande serietecknare i Sverige just nu och för att förbereda mig för Kulturkollos serievecka med titeln Från satir till superhjältar.

Och med serier menar jag i bokform, men faktum är att min konsumtion av tv-serier är större än någonsin just nu också. Netflix har blivit en drog och jag mår en aning dåligt av hur mycket tid jag lägger på att titta på tv-serier eller ännu värre, hänger på Facebook och diskuterar med folk som tycker tvärt om, eller på Twitter där läraryrket dissekeras dagligen. Och så jobbar jag. Massor. Idag blev det till exempel inte tid för lunch förrän halv 4 och kvällen kommer att ägnas åt att förbereda en genomgång om antiken.

Jag ber om ursäkt för att den här bloggen kommer i skymundan. It’s not you, its me!

 

Läs också:

Men kanske ändå

etnocentri´sm, benägenhet eller tendens att se sin egen kultur som central samt att bedöma eller tolka andra kulturer med utgångspunkt i premisser och värdesystem formade i det egna kultursystemet. (NE)

Jag inser att jag alltid drar könskortet. Att det kan bli tröttsamt och därför få motsatt effekt. Kommenterade till exempel just en topp-10-lista av bra album som en kollega delade på Facebook, men bara manliga artister och fick en med tio kvinnor som svar. Min poäng? Att det kanske inte alltid behöver vara exakt rättvist. Att det kanske inte kan vara det. Men att de tio kvinnorna kanske kan få synas redan i första omgången. Som när det kommer till Nobelpriset. Kanske kan kvinnorna lite oftare bli de som faktiskt står främst. Att de som gör urvalet lyfter blicken lite. Utan påminnelse.

Trots detta inser jag också att det inte är Patrick Modianos fel att världen ser ut som den gör. Jag blir mer och mer sugen på att utforska hans författarskap. Får fråga franske svågern och boktips ikväll. Ännu mer sugen blir jag på att befinna mig i Paris när jag läser. Går det att lösa tro? Tills dess får jag ta en litterär vandring i sällskap av årets nobelpristagare.

Förresten måste jag tacka Kristoffer Leandoer för inspiration. Han har verkligen lyckats sälja in Modiano, först genom sitt boktips på Kulturkollo och senare genom sin fina text i Svenska Dagbladet.

För övrigt är jag väldigt glad över att Malala Yousafzai är årets fredspristagare och faktiskt lika glad över att människor som Kailash Satyarthi lyfts fram.

 

Läs också:

Jag erkänner min lögn …

Lyran uppmanade oss att ljuga och det gjorde jag.

Så här ligger det till:

1. Jag är paniskt rädd för spindlar och funderar ofta på att flytta till lägenhet igen, för att slippa skogens gäster.

Det här är en lögn. Jag är inte rädd för spindlar, men om du byter ut spindlar mot möss, blir även 1:an sann. Jag absolut avskyr alla små, äckliga möss och sörjer ofta att jag är allergisk mot katter. Nu har jag hittat en sort som jag kan tåla och som faktiskt ser ut som en riktig katt. Ska provgosa!

2. Under min (ena) möhippa träffade vi en känd komiker från trakten och vi vigdes av en medföljande präst. Jag har alltså två män.

Japp, jag är dubbelgift. Vem den lycklige är har jag lovat att inte avslöja, men han har varit känd i en herrans massa år och gillar barnprogram. Det här var dessutom 2001 och lär vara preskriberat.

3. När vår buss åkte av vägen och vi var strandsatta i en liten vietnamesisk by, hade jag ett mycket trevligt samtal med en gammal dam. Hon talade vietnamesiska, jag talade svenska, men det funkade utmärkt.

Självklart funkar det utmärkt att prata med varandra på olika språk. När jag väl smält hur otroligt nära det var att vi skadat oss riktigt illa, blev besöket i den lilla byn ganska trevligt.

4. Trots min telefonskräck arbetade jag som telefonist i drygt tio år. Fortfarande har jag svårt att ringa telefonsamtal privat och drar mig väldigt för det.

Jag avskyr fortfarande telefoner, men att sitta i en beställningscentral på ett taxibolag känns inte riktigt som att tala i telefon. Det perfekta extrajobbet från det att jag slutade nian, tills dess jag studerat färdigt.

5. För att lugna mig under min andra uppkörning diskuterade jag frenetiskt Strindberg med en ganska överraskad man från Trafikverket, som svarade snällt och gav rätt bra synpunkter faktiskt.

Stackars man, men han fann sig ganska bra. De som känner mig vet att jag ofta babblar okontrollerat när jag är nervös. På första uppkörningen hade jag en riktigt ohyfsad man som sällskap i framsätet. Han muttrade till mig, men pratade med en annan man i baksätet, som tydligen skulle börja jobba på Trafikverket. Mycket otrevligt. Tacka vet jag de som kan tala om litteratur!

 

 

 

Läs också:

Oktoberböcker

9789146224150

Det saknas inte böcker att läsa i höst, bara tid att läsa dem. Här är ett gäng böcker som jag vill läsa, som alla kommer ut i oktober.

Vi var skapta för lycka, Veronique Olmi, sekwa

Vaggvisor för små kriminella, Heather O’Neill, Etta

Chocken efter fallet, Nathan Filer, Etta

På fri fot, Alice Munro, Atlas

Himlakroppar, Eleanor Catton, Brombergs

Elva sorters ensamhet, Richard Yates, Norstedts

Motståndets melankoli, László Krasznahorkai, Norstedts

Själens Amerika, Karl Ove Knausgård, Norstedts

Granne med döden, Alex Marwood, Modernista

Lewismannen, Peter May, Modernista

Livet & dödens villkor, Belinda Bauer, Modernista

Joburg Blues, Nthikeng Mohlele, Weyler

Gå rakt fram och över husen, Tomas Andersson Wij, Albert Bonniers Förlag

Husmoderns död och andra texter, Sara Danius, Albert Bonniers Förlag

Gården, Simon Becket, Minotaur

Irene Panik, Carin Hjulström, Forum

Tokyo Blues, Pia Hintze, Wahlström & Widstrand

Barrikaden valde mig, Kristina Lundberg, Wahlström & Widstrand

Vi behöver nya namn, NoViolent Bulawayo, Wahlström & Widstrand

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart, Lind & co

Döden kan komma, Peter James, Massolit Förlag

Så länge du är min syster, Peo Bengtsson, Massolit Förlag

You had me at hello, Mhairi McFarlane, Massolit Förlag

Vi, David Nicholls, Printz Publishing

Britt-Marie var här, Fredrik Backman, Partners in Stories

Se Nu Då, Jamaica Kincaid, Bokförlaget Tranan

Lotus Blues, Kristina Ohlsson, Piratförlaget

Sonen, Jo Nesbø, Piratförlaget

Miljardärkillen, David Walliams, Wahlström & Widstrand

Världens räddaste katt, Mats Jonsson, Alfabeta

Kanske ihop, Johanna Lindbäck, Lilla Piratförlaget

8 saker du aldrig skulle våga, Eva Susso & Moa Eriksson-Sandberg, Gilla Böcker

 

Läs också:

Det skulle kunna vara så …

… att Peter Englund presenterar årets nobelpristagare i litteratur på torsdag, men jag skulle tippa på att det dröjer någon vecka till och det gör även spelbolagen, då det går att satsa pengar på vem som får Nobelpriset i litteratur fram tills på söndag. Som vanligt är jag förväntansfull. Som vanligt har jag inte läst böcker av så många tänkbara kandidater som jag planerat. Som vanligt tänker jag att jag ska läsa pristagaren. Som vanligt kommer jag troligen att glömma det lika snabbt. Jag hoppas på Afrika i år och kanske allra mest på Assia Djebar, trea på Ladbrokes bettinglista just nu. En viktig författare, med en unik röst. Får hon det inte, så önskar jag att det blir Nawal El Saadawi. Inte för att jag läst mycket av henne, för jag har bara läst en halv bok, men för att hennes röst behövs. Ladbrokes säger Haruki Murakami, som de brukar vid den här tiden på året, men snart kommer det att börja röra sig. Ngũgĩ wa Thiong’o är god tvåa och han får gärna vinna. Unibet placeras samma herrar i topp, men har Ismail Kadaré som trea. Förra året blev det tydligt att det var Alice Munros år, då hennes odds rasade några dagar innan avslöjandet.

Tyvärr är det så att Englund må tala hur mycket som helst om att kön inte har betydelse, men jag ser det som osannolikt att en kvinna skulle få priset två år i rad. Därmed inte sagt att jag mer än gärna vill ha fel. Det handlar inte om kön för mig heller, men om att den som vinner nobelpriset ska berätta historier som fler behöver ta del av, som handlar om de människor som själva inte har möjlighet att skriva och berätta sin historia.

Vem önskar du får Nobelpriset i år?

nobel

Läs också:

Religionens och traditionens makt

Arkan Asaad och Johan Heltne samtalar om sina böcker, där religionen innebär förbud. Andreas Ekström, till vardags journalist på Sydsvenskan, modererar.

Johan Heltnes bok handlar om kärlek i en totalitär miljö inom Livets ord. Själbiografisk? Till sju procent, svarar Heltne blixtsnabbt.

Blod rödare än rött är Arkan Asaads uppföljare till Stjärnlösa nätter, en bok jag tyckte mycket om. Den senare är till viss del självbiografisk, där Asaad behövde skriva om sitt möte med Kurdistan och den krock det innebar. Även Assad skulle giftas bort med en kusin, precis som huvudpersonen. Uppföljaren handlar om försoning och att försöka förstå. Nu förstår han, trots att han fortfarande inte accepterar det som hände.

Hederskulturbegreppet diskuteras och varför det som händer i Asaads bok sägs handla om heder, medan diskussionen inte är likadan kring Heltnes bok, trots att det på många sätt finns ett släktskap. Ett annat ord för heder är stolthet och då blir sambandet ännu tydligare. Det handlar om att hålla uppe skenet inför andra.

Båda författarna har hyllats av omgivningen, men vad sa de närmaste? Heltnes mamma var nervös och tyckte inte att sonen var tillräckligt gammal för att skriva. Känslorna var kanske alldeles för starka. Syskonen läste först, mamman senare. Det har skapat en förutsättning för att tala om det som varit. Mycket kom fram, som inte gjort det tidigare.

För Asaad var det viktigt att gestalta det som det var, men ändå få sin fars välsingnelse. Försoningsprocessen kom efter att han skrivit, men innan boken kom ut. De renoverade ett kök tillsammans, sedan fick pappan läsa. Till slut sa han att så länge någon kan ta lärdom av detta, så får du skriva det här. Han godkände och valde faktiskt bort släkt och familj i och med det. Andra boken är en slags upprättelse. Ett sätt att förklara.

Pappan hade aldrig berättat sin historia för någon, men nu delade han den med sin son. Det är rörande att höra Asaad berätta om sin fars berättelse och hur den påverkade honom.

Vad skriver man efter att ha skrivit sin livshistoria?, undrar Ekström och när Helte berättar att han vill skriva något om hur heteromannens sexualitet har krackelerat. Han skrattar, men är också allvarlig. Om man som man kommer på att man förbrukat rätten att leva, för att man är man. Hur gör man då? Ett skammanifest behövs, där den kollektiva skulden ryms.

Asaads tredje bok är inte här ännu. Han behöver landa först. Det tog tre år att skriva den senaste boken och känner sig urholkad. Under tiden har han också föreläst om heder för ungdomar. Fler än 667 stycken. Nu arbetar han med ett material om rätten att välja.

Är heder ett fenomen som inte är svenskt? Asaad talar om det universella och med Heltnes bok i bakhuvudet känns det självklart. Problemet är att vissa unga, flickor och pojkar, inte själva får välja sitt liv. Hur frigör vi oss från tanken att vi i Sverige står utanför problematiken, att inse att det faktiskt rör oss alla?

Det fattas kärlek i samhället, säger Heltne och funderar över den fria viljas och om vi verkligen har en fri vilja att välja kärlek, eller om det är så att det bara finns ett till synes fritt val. Välj vad du vill, men väljer du fel så hamnar du i helvetet. Som att få välja vilken färg som helst, bara man väljer svart. Vad är religionens betydelse för ofriheten idag? Asaad berättar att han träffat massor av ungdomar från alla religioner och tycker inte att heder ska ses som ett religiöst problem, det handlar om kulturer och de krav som finns även för en etnisk svensk, som måste välja rätt skola för att familjen har gjort det. Det som behövs är en förändring av attityder.

Heltne påpekar ändå att alla bokstavstroende, oavsett religion eller övertygelse, är farliga. Handlar det om religion, eller struktur och kultur. Han berättar att han fortfarande är troende och hoppas att religionen inte är så styrande som han tror och som han upplevt. För honom handlar det mer om en känsla och ett trivsamt rum att vara i.

IMG_2444.JPG

Läs också:

« Older Entries