Category Archives: Böcker Allmänt

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken ”som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Läs också:

Blod som upprör eller inte

Vi ser blod ganska ofta. Inte i verkligheten kanske, men på tv. Det är det verkliga blodet på nyheterna och det inte sällan rikliga, påhittade blodet i tv-serier och filmer. Allt detta blod kommer av att människor skadas, eller möjligen opereras om man som jag gillar sjukhusserier.

Är du kvinna kanske du också ser annat blod ganska regelbundet. Det som rinner ur dig sisådär en gång i månaden om du inte väljer att hindra det med något hormonpreparat, eller är för gammal eller (hemska tanke) för sjuk för att blöda. Mens helt enkelt, eller blod som upprör.

Mensblod är blått eller möjligen rosa. Det är tunt som vatten och förekommer bara i reklam för bindor. Att det skulle vara rött och faktiskt synas i konsten är tydligen väldigt hemskt. I alla fall om man läser kommentarerna om Liv Strömquists konst, som nu syns vid Slussen i Stockholm. Ständigt denna Slussen förresten, var de tvungna att hänga den chockerande konsten just där? Har inte den stackars platsen debatterats tillräckligt redan? Nu döljs den under jord som tur är, men tänk på alla de stackare som måste se tecknat mensblod när de reser till och från jobbet.

För att en konståkerska skulle blöda igenom sin paljettdräkt och visa upp en röd fläck mellan benen är tydligen inte jobbigast för den det drabbar, utan för alla stackare som måste titta på henne. Märkligt. Jämlikt är det i alla fall, för på Fridhemsplan kan man istället titta på nakna män. Tecknade de också. Eller inte helt jämlikt förresten, då jag inte sett några protester mot dem. Nakna män i det offentliga är liksom så mycket mer naturligt än mens.

Bilden ovan finns också med i Liv Strömquists bok Kunskapens frukt och när min yngste son fick syn på den frågade han varför jag läste en bok med någon som blivit borrad i snippan. Det ledde till ett samtal om mens och ja, det går utmärkt att prata mens även med små barn om frågan kommer upp. En av de upprörda kommentarer på Facebook om utställningen (ja, jag vet, jag borde undvika kommentarsfälten där) kom från en mamma som inte ville behöva prata om mens med sina barn. Vad är alternativet? Att de tror att konståkerskan blivit borrad i snippan? Eller att de inte får veta något om mens alls?

Förutom Kunskapens frukt rekommenderar jag serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Riktigt bra. Den kanske ska saluföras vid Slussen så att fler kan ta till sig det ofarliga i det där blå, förlåt röda, blodet som faktiskt är helt naturligt om än skitjobbigt många gånger. Till barnen kan det istället vara bättre med Kroppens ABC där M symboliseras av just mens.

Läs också:

Årets tio bästa kriminalromaner

Jag läste en rad kriminalromaner inför Crimetime Gotland, men nu var det ett tag sedan. När svenska deckarakademin avslöjat de nominerade till årets svenska och översatta kriminalroman blir läslistan helt klart längre.

Följande titlar är nominerade i kategorin årets svenska kriminalroman:

Den tunna blå linjen, Christoffer Carlsson (Piratförlaget)
En serie jag verkligen vill och ska avsluta.

Höstdåd, Anders de la Motte (Forum)
Jag har inte varit sugen på att läsa något av de la Motte tidigare, men den här låter riktigt bra.

Öster om avgrunden, Thomas Engström (Albert Bonniers)
Fjärde och sista delen i en serie som lockar sådär.

Husdjuret, Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand)
En bok som lockar, men först vill jag läsa Älskaren från huvudkontoret.

En bror att dö för, Anders Roslund & Stefan Thunberg (Piratförlaget)
Jag har inte läst Björndansen heller och är lite kluven. Får se om jag ger mig på den här serien.

Följande titlar är nominerade i kategorin årets översatta kriminalroman:

Sargad, Flynn Berry (Louise Bäckelin förlag)
En bok jag lyckats missa, men den låter riktigt bra.

Dodgers, Bill Beverly (Southside Stories)
Låter inte riktigt som min kopp te, men har vunnit en massa priser som borde tyda på en viss kvalitet.

Mafioso, Ray Celestin (Southside Stories)
Hög tid att stifta bekantskap med Celestin.

Kåda, Ane Riel (Modernista)
Utsedd till årets bästa nordiska kriminalroman och en bok som skulle kunna passa mig.

De fördärvade, Karin Slaughter (HarperCollins)
Jag måste verkligen få tummen ur att läsa något av Slaughter, som många verkar älska.

 

Vilka vinnarna blir får vi veta 26 november.

 

Läs också:

De nominerade är …

Jag gissade vilka titlar som skulle nomineras till årets Augustpris och man kan väl säga att det gick sådär. En av anledningar är att ungdomsböckerna i princip lyser med sin frånvaro bland årets nominerade. Just kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok överraskar mig på många sätt. Vi börjar med den.

Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Opal, (3-6 år)

Bilderbok om samtidsångest och sådant som barn kan vara rädda för.

Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg, Mirando Bok, (”allåldersbok” från ca 10 år)

Låter som en fin bok om konstnärinnan Berta Hansson. En saga, men med verklighetsbakgrund är denna bok som beskrivs som en ”allåldersbok”. Klurig genre det där.

Anrop från inre rymden, Elin Nilsson, Alfabeta, (9-12 år)

Noveller för mellanåldern av en författare jag faktiskt gillar. Det är bara det där med noveller, men jag vill/ska läsa ändå då Nilsson brukar vara relevant.

För att väcka hon som drömmer, Johanna Nilsson, Rabén & Sjögren, (12-15 år)

Enda ungdomsboken bland de nominerade och en bok jag faktiskt inte läst. Johanna Nilsson brukar dock vara bra, även om hon inte tillhör mina största favoriter. En bok som utspelar sig i en frikyrkoförsamling låter dock både viktig och intressant.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon, Lena Ollmark och Per Gustavsson, Lilla Piratförlaget, (9-12 år)

En bok som flimrat förbi, men som jag inte riktigt fastnat för. Troligen för att jag sällan läser böcker för åldersgruppen. Andra nomineringen för Per Gustavsson.

Dumma teckning!, Johanna Thydell och Emma Adbåge, Alfabeta, (3-6 år)

Här blir jag lite besviken på mig själv, för jag borde ha fattat att två lysande författare skulle göra en riktigt bra bok tillsammans. Den blir jag nyfiken på trots att jag egentligen inte har någon att läsa bilderböcker för.

Jag kan konstatera att jag som tycker att jag har koll på i alla fall ungdomsböcker inte lyckades pricka en enda nominering. Hade jag gått på de stora namnen och inte på vad jag läst skulle det kanske sett annorlunda ut. Det är många väletablerade författare som nominerats.

Däremot lyckades jag faktiskt pricka in ett par titlar i kategorin Årets svenska fackbok, men ironiskt nog inte den enda av dem jag läst.

Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer, Forum

Jag valde ut en rad andra böcker om kända och viktiga kvinnor, men inte just den här om Ester Blenda Nordström. Däremot är hon helt klart en viktig kvinna med en intressant historia, så jag blir sugen på att läsa. En nominering jag blev glad av.

Frågor jag fått om Förintelsen, Hédi Fried, Natur & Kultur

Jag har läst Frågor jag får om förintelsen och jag tyckte mycket om den. Däremot hade jag faktiskt inte en tanke på att den skulle nomineras till Augustpriset och det handlar inte om att den inte är bra, men att det är en ganska tunn liten bok om än med stort innehåll. Det är en riktigt viktig bok som borde ta plats i skolundervisningen.

Brandvakten, Sven Olov Karlsson, Natur & Kultur

Det här är säkert en både spännande och viktig bok, men för mig känns den faktiskt helt ointressant. Om många läser och hyllar så kanske, men annars hoppar jag över den.

Nära fåglar, Roine Magnusson, Mats Ottosson, Åsa Ottosson, Bonnier Fakta

Jag hade rätt i att den obligatoriska fågelboken skulle finnas bland de nominerade även i år. Däremot är det ingen bok jag kommer att läsa, trots att den ser fin ut.

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, Johan Svedjedal, Wahlström & Widstrand

Ännu en bok som fanns bland mina förhandstips och en bok jag verkligen vill läsa. Boye fascinerar och jag vill gärna veta mer om henne.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater, Per Wirtén, Albert Bonniers Förlag

Jag trodde att situationen i dagens Europa i allmänhet och flyktingfrågan i synnerhet skulle finnas med som ämne, men hade inte tippat på den här boken. Beskrivningen av innehållet låter intressant, men det är nog lite tungt.

Och så kategorin Årets svenska skönlitterära bok då, där jag gissade rätt på två titlar och borde haft med en till om jag bara tänkt till lite. Även här var det nämligen giganternas år, men en debutant och faktiskt ett par författare som är helt nya för mig har också smugit sig in. Tråkigt är att Majgull Axelsson missar en nominering även i år. Det känns lite orättvist.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts

En klockren nominering. Allt annat vore en skandal.

Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten, Sigrid Combüchen, Norstedts

Känd författare och andravärldskriget är en oslagbar kombination för att nomineras till Augustpriset. Tillhörde också mina förhandsgissningar.

Hastigheten, Jörgen Gassilewski, Albert Bonniers Förlag

Det här är en bok som jag helt missat och jag är glad att jag uppmärksammades på den då det låter som en väldigt intressant historia.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur

Ännu en nominering som gjorde mig glad. Jag har tänkt läsa Ståhls debutroman sedan den kom ut i maj, men det har hela tiden kommit något i vägen. Nu ska jag definitivt läsa.

Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand

Årets diktsamling blev en om demens. Det låter som en bok som jag skulle kunna tycka mycket om.

I en skog av sumak, Klas Östergren, Natur & Kultur

Jag hade ju kunnat räkna ut med röven att Östergren skulle nomineras. Dumt av mig. Jag har sjukt mycket fördomar om författaren i fråga och har ännu inte orkat läsa ut någon bok av honom. Tror jag hoppar den här också, om inte mina vanliga litteraturtipslangare börjar hylla.

 

Ett rätt spännande gäng nominerade ändå, trots min vanliga besvikelse över att bilderböcker tar över kategorin för barn- och ungdomsböcker. Spridningen är dock bättre i år på många sätt. Även i övriga kategorier känns det som en bra blandning, trots att långt ifrån alla böcker lockar just mig till läsning. Det som är lite tråkigt i sammanhanget är däremot att så få av de nominerade böckerna kommer från mindre förlag.

Vad är era tankar om de nominerade titlarna?

Läs också:

George Saunders vann Man Booker Prize 2017

Det blev amerikanen George Saunders som vann årets Man Booker Prize för sin bok Lincoln in the Bardo där huvudpersonen är just Abraham Lincoln, omgiven av verkliga och fiktiva personer. Fokus ska enligt förlagets presentation ligga på en fader-son-relation och kombinera historia med fantasi. Det låter onekligen som en ovanlig bok. Vad som inte är ovanligt är en litteraturprisvinnare som skriver om krig. Inte heller en vinnare som är vit man, vilket jag konstaterat många gånger, senast igår. Och redan när korta listan presenterades gissade jag på Saunders som vinnare. Däremot är det faktiskt ganska ovanligt med en amerikansk vinnare av just Man Booker Prize, som till 2014 bara gick till författare från det brittiska samväldet och Irland. Saunders är den andra amerikanska vinnaren någonsin, efter Paul Beatty som vann priset förra året.

En ovanlig, men vanlig vinnare i år alltså. Grattis till George Saunders.

Läs också:

Varför är bristen på jämställdhet inget problem?

Ibland får jag frågan varför jag tar upp frågan om jämställdhet så ofta. Varför det är så viktigt för mig, nästan som en fixering. Ofta blir min spontana reaktion att jag vill fråga varför jämställdhet inte är viktig för personen i fråga, men jag gör det sällan trots att jag borde. Frågan kommer nämligen uteslutande från män och då hamnar jag i någon slags försvarsställning. Dumt. Istället borde jag fråga just det jag tänkt fråga: Varför är jämställdhet inte viktigt för dig?

I veckan handlade det om Nobelpriset och det faktum att alla årets pristagare är män. Något som diskuterades på många håll och jag hamnade i en diskussion på Twitter. Budskapet var att det inte finns lika många män som kvinnor att prisa, samt att de som utser nobelpristagare hade som ansvar att ge priset till de bästa, inte att kämpa för jämställdhet. Underförstått, om priset gavs till en kvinna skulle en bättre man väljas bort. När det gäller litteraturpriset är ett sådant argument dessutom dummare än dummast, då det i slutänden handlar om tycke och smak. Ja, det är tycke och smak, trots att Svenska Akademien också ska stå för snille och smak.

Det går att argumentera för att män är bättre författare än kvinnor och även om det inte är politiskt korrekt att säga så 2017 får jag en känsla av att många tänker så. Det finns en utbredd uppfattning om att män skriver allmänmänskligt medan kvinnor skriver för kvinnor. Är inte det ganska sorgligt?

Låt ingen skugga falla över Kazuo Ishiguro, men den litterära tradition han företräder är för mig allt annat än nyskapande. Han är en skicklig författare som jag gärna vill läsa mer om och jag är på många sätt glad över att han fick priset, men en liten, liten tagg i hjärtat och i hjärnan med för den delen stör.

Mannen på Twitter bad mig berätta vilka pristagare de senaste 25 som inte var värdiga pristagare och borde ersatts av andra. Underförstått, vilka män skulle jag vilja kasta ut för att istället ge priset till kvinnor. Ville jag kanske till och med kvotera? Och nej, det handlar inte om kvotering. Det handlar om att gå emot den sega föreställningen om att en skicklig författare i 100 av 114 fall är en man. Sedan skulle jag kunna nämna Günther Grass pga kass, Mo Yan pga jäv och Mario Vargas Llosa pga mansgris, men det gjorde jag inte. Även det handlar nämligen om smak. Synd bara att Svenska akademiens smak är så himla fixerad vid vinnarens kön att de belönar man efter man. Det behövs liksom inget kvoteringssystem, bara lite mera könsblindhet. För mig är bristen på jämställdhet nämligen ett problem, då den får allt för många att tro att det bara är män som förtjänar priser. Att det inte är ett stort problem för fler är ganska sorgligt.

 

Läs också:

Ge mig något att glädjas åt i år

Förra året satte jag på direktsändningen från Börssalen i Stockholm när Sara Danius kom ut genom dörren för att avslöja 2016 års nobelpristagare i litteratur. Jag kunde inte dölja min bestörtning över valet och bland mina elever fanns de som fnissade lite åt mig, men också de som helt förstod min frustration. Någonstans kändes det som den smala litteraturens död och jag hoppas att den återupplivats.

Imorgon är det dags för henne att avslöja årets pristagare och tänker för mig själv att det inte kan bli värre, sedan blir jag orolig, för tänk om det kan det. Tänk om svenska akademien gått in i en ny era där det populära står i fokus. Det skulle kunna gå att tolka Nobels testamente så, även om det inte varit fallet så ofta. Trender i pristagare har dock funnits förr, men den här hoppas jag är tillfällig. Inget ont om populära författare, men de behöver inte Nobelpriset. Därför vill jag inte att Haruki Murakami ska prisas, även om jag tycker om hans böcker. Om man får tro bettingsajterna är det däremot inte helt otroligt att jag har fel.

Så vem får priset i år? Jag har absolut ingen aning. Däremot hoppas jag på någon utanför Europa och inte heller från USA eller Kanada. Det betyder inte att jag skulle bli ledsen om Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Philip Roth får priset, men det är dags för något mer oväntat rent geografiskt. Dessutom är det väl otroligt att ännu en amerikan får det, eller ännu en kvinna från Kanada. Just när det gäller kvinnor är det extra svårt att konkurrera. Faktiskt har jag svårt att komma på så många troliga kvinnliga pristagare i år, möjligen kan det vara dags för egyptiska Nawal El Saadawi, men det känns som att tiden sprungit ifrån henne. Kanske kan de aderton överraska med kvinnor som Maryse Condé eller Doris Kareva, som jag gärna hade fått tummen ur att läsa.

Ngugi Wa Thiong’o är den som har lägst odds och det är ett val jag skulle applådera. Det är inte bara det att han är från Kenya. Han skriver också på ett icke-europeiskt språk i en värld där böcker på de forna kolonialspråken ibland verkar vara en förutsättning för uppmärksamhet.

Andra författare som ligger högt på bettinglistorna är Claudio Magris, vilket inte känns som en helt otrolig pristagare. Det jag läst av honom har varit bra, men valet känns ändå lite tråkigt. Däremot skulle jag bli gladare om Amos Oz fick priset. Han är en viktig författare och ett intressant val.

Min största favorit är dock Ko Un. En stor poet som skriver om en värld vi vet väldigt lite om. Jag var inte helt överväldigad över förra boken av honom som jag läste, men hans lägstanivå är hög. Min önskan är alltså att årets Nobelpris går till en poet från Sydkorea. Däremot tror jag inte att det är så sannolikt, med tanke på att en ”poet” vann förra året. Och om det nu blir en poet så är det kanske betydligt mindre intressante Adonis som vinner för lång och trogen bettinglistetjänst.

Vem hoppas du på?

Läs också:

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

Läs också:

Man Booker Prize avslöjar årets korta lista

Dags att återigen undersöka vilka böcker som tagit sig från en lång lista till den betydligt kortare. Priset det handla om just den här gången är the Man Booker Prize.

På den korta listan återfinns:

4 3 2 1, Paul Auster (USA) 

Föga förvånande tar Auster plats bland de sex titlarna. Mer överraskande är det att inget svenskt förlag verkar ge ut den, i alla fall inte snart. Eller har jag missat något? Jag gillar i alla fall idén att presentera fyra versioner av samma mans liv. Rimligen borde Auster ha lyckats, i alla fall tycker just den här juryn det.

History of WolvesEmily Fridlund (USA) 

Nu måste jag verkligen få tummen ur och läsa berättelsen om den annorlunda flickan i Minnesota. Boken finns redan utgiven på svenska med titeln Vargarnas historia.

Exit WestMohsin Hamid (Pakistan-Storbritannien) 

En bok jag påbörjade, men som jag insåg krävde mer tid och energi än vad jag har just nu. Jag ska definitivt läsa den och ser fram emot att få lyssna till författaren på Stockholm Literature senare i höst.

Elmet, Fiona Mozley (Storbritannien)

Var en av de böcker som fångade mitt intresse när jag studerade den långa listan. Egentligen vet jag inte mycket om den, det handlar mer om en känsla.

Lincoln in the BardoGeorge Saunders (USA)

En historisk roman med Lincoln i centrum, men det verkar handla om en påhittad historia, eller möjligen faktion. Kan kanske vara något, men har definitivt ingen hög prioritet. Kanske om den vinner.

AutumnAli Smith (Storbritannien)

En favoritförfattare och en pristagarfavorit. Autumn är första delen i en planerat kvartett av årstidsböcker och utspelar sig i Storbritannien efter Brexit.

 

Jag är väldigt överraskad över att juryn valt nästan uteslutande böcker av författare från Storbritannien och USA. Jag var ganska säker på att Kamila Shamsie och Arundhati Roy, eller i alla fall någon av dem skulle finnas med bland de sex.

Lite överraskad är jag också över att varken Zadie Smith eller Colson Whitehead finns med, om nu dessa länders författare ska premieras.

Nu har jag inte läst böckerna ens på långa listan, så jag får väl lita på juryn.

Vem vinner då? Det vore kul med debutanten Fridlund, men jag tror på någon av gubbarna. Krig och historia brukar gå hem, så George Saunders kanske ligger nära till hands. Den bok som verkar mest aktuell och därmed också relevant är dock Mohsin Hamids.

Läs också:

Nu är de hundra

Förra året nådde jag hundra lästa böcker i mitten av november. Nu är det september och jag är redan där.

Ganska ofta under året har det känts som att läsningen gått trögt. När jag jämför med förra året inser jag dock att jag läst ganska mycket. Om jag följer medel från de senaste sex åren, för resten av året och läser fem böcker till i september (som i princip alltid är årets trögaste läsmånad) och därefter 8 (oktober), 9 (november) och 7 (oktober) når jag mitt mål att läsa 125 böcker i år med en boks marginal.

Bok nummer 100 blev Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried.

Om jag ligger i fas rent läsmässigt, ligger jag helt klart efter när det gäller att skriva om böcker. Hoppas orka göra ett ryck snart, men tills dess får ni stå ut med en blogg som inte får så mycket omsorg som den förtjänar.

Läs också:

« Older Entries