Category Archives: Böcker Allmänt

Vem vill vara Hugo Rask?

Någonstans kan jag inte låta bli att stilla undra vem som egentligen skulle vilja vara verklighetens Hugo Rask. Det är knappast en trevlig person. Kanske hade det varit smartare av Roy Andersson att faktiskt läsa boken först, innan han tog åt sig en ära, som snarare är något av en förolämpning. Eller innan han ens kommenterade hur många som är säker på att just han är den fiktive Rask. Lite som att försöka recensera en bok man inte läst. Eller som en student som lämnar in en text hen googlat fram.

Är det mobbning att påpeka att Roy Andersson inte borde uttalat sig som han gjorde? Jag har svårt att se det. Helt ärligt finner jag hela debatten mycket märklig.

Självklart är Hugo Rask en fiktiv person. Som Lena Andersson påpekar: “Hugo Rask är en fiktiv figur i en fiktiv bok, och hela poängen med fiktion är att det som sker, det sker mellan pärmarna och inte utanför dem.”

Som författare måste du ha rätt att skriva som du vill. Har Andersson och Andersson haft ett kort förhållande är det troligt att detta förhållanden och alla andra förhållanden Andersson haft, läst om, hört om eller fantiserat fram, har en plats i en roman. Konstigt vore det annars.

Att som Carina Rydberg hävda att författare offentligt måste avslöja vem som stått modell för olika karaktärer känns för mig bisarrt. Lena Andersson har inget sådant ansvar mot sina läsare, inte heller någon annan författare.

Men visst kommer den här diskussionen väldigt lägligt, precis då uppföljaren Utan personligt ansvar ges ut. Ingen risk att den glöms bort alltså. Dags att börja spekulera i vem Olof Sten är och kanske också vem Ebba Silfversköld är, för hon kanske kommer att vilja hämnas. Eller så nöjer vi oss med att läsa, eller inte läsa, utan att göra skvallerpress av det hela.

Läs också:

Ying Chen och Meric Algün Ringborg

Ying Chen har skrivit tio romaner, i Sverige är det Elisabeth Grate som ger ut hennes böcker och två av dem Den otacksamma och Stilla är utgivna hitills. Ying Chen inleder med att säga att hon egentligen hade önskat att hon fick börja med att läsa, då det är svårt att förklara vad böcker handlar om. Hon inleder med att berätta om de böcker som ännu inte är översatta. Den otacksamma är hennes tredje bok, som handlar om en mamma och en dotter och dilemmat mellan att vilja fly och vara självständig, men samtidigt stanna kvar och tillhöra ett sammanhang. Stilla handlar istället om förhållandet mellan en man och en kvinna, men på ett komplext sätt.

Ying Chen skriver på franska, men kallas ändå för en kinesisk författare, precis det som Aminatta Forna talade om tidigare idag. Vårt behov att sätta etiketter och att sortera är stort. Chen berättar också om en författarväns bok, som placerades på hyllan för utländsk litteratur, trots att hon skriver på franska. Vi kommer aldrig ifrån vårt ursprung. Här anar jag en röd tråd bland seminarierna.

Chen vill dela in sina böcker i flera perioder. De tre första handlar om Kina och sedan dess har hennes böcker handlar mer om att skapa konst, än att beskriva drama. Stilla handlar om att tolka de tolkningar som redan är gjorda av historiker. Samtidigt tycker hon att hennes frihet att skapa en egen värld, ju längre hon skriver. Hon säger att hon inte är intresserad av historier, utan av ord, vilket gör att hennes romaner är fyllda av metaforer och liknar lyrik. Den andra fasen är en konsekvens av den första fasen och bygger på de frågor som tidigare ställts och de begränsningar som fanns då. Att skriva på franska var egentligen en slump, men efter första boken fanns inget alternativ. Hon för en ständig kamp mot det stimulerande hinder som det är att skriva på ett främmande språk. Att få tankarna att bli franska och språket att bli det hon vill. Hon översätter sina böcker till kinesiska själv, men i övrigt skriver hon inte på kinesiska. Att själv översätta åt andra hållet, från kinesiska till franska vore omöjligt.

Meric Algün Ringborg kom till Sverige 2007 och talar om hur frustrerande det var att flytta till ett land inom EU och den frustration all byråkrati skapade. En utställning bland annat visa-ansökningar och alla möjliga och omöjliga frågor som de innehåller, finns på Moderna museet just nu och jag vill verkligen se den. Datum, systematiskt ordnade, av hennes tid i Sverige finns också tillsammans med ett minilexikon med alla ord som är lika på turkiska och svenska. När Meric Algün Ringborg berättar att vi får ta ett exemplar vaknar läraren i mig och tanken på hur det kan användas i undervisningen om språkhistoria och hur språk är släkt, som pågår just nu i Svenska 3.

De två kvinnorna i samtalet har båda flyttat från ett land till ett annat och skriver om att gå vidare, förändras och om identitet. Algün Ringborg beskriver sin vilja att systematisera och på så sätt kunna förstå sin nya värld. I systemet uppkommer konsten. Hon bygger snarare än skapar och det hon skapar blir trots all objektivitet mycket subjektiv. Utställningen som finns på Moderna museet är delar av flera projekt, men det kändes både intressant och relevant att få verken att tala till varandra och skapa nya tankar, säger Algün Ringborg och menar att verken blir mer komplexa och komplicerade tillsammans än var för sig.

Chen talar om “olästa böcker” och hur hon fått bibliotek att ställa ut dem. Även hemma finna böcker som är olästa och vissa är inte ens köpta för att bli det. De är bara där som sällskap för de böcker som ska bli det.

IMG_2558.JPG

Läs också:

Och de nominerade är …

Nomineringarna till Augustpriset 2014 offentliggjordes idag och jag gissade inte mycket rätt. Könsfördelningen är hyfsat jämn, förutom i barn- och ungdomsklassen. En del böcker lockar mycket, andra inte alls. Så här tycker jag om de nominerade. Mer diskussioner om böcker som borde varit med, hittar du på Kulturkollo.

 

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Ma, Ida Börjel, Albert Bonniers förlag är diktsamlingen, ofta kallad “årets lyriska alibi” och jag tycker att den verkar bra, knäpp och udda, men spännande.
Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg, Natur & Kultur låter som en typisk prisvinnarbok, men den lockar inte mig över huvud taget. Historiska romaner är sällan min grej, men skulle den vinna gör jag kanske ett försök.
Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista lockar däremot rejält. Jag har länge tänkt läsa författarens förra bok Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, så det här är en nominerad jag absolut tänker läsa.
Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts vill jag definitivt läsa. Det är mycket roligt att Sandberg nomineras för sin avslutande del av trilogin om Maj. Jag har ännu bara läst första delen, Att föda ett barn och den var fantastisk.
De utvalda, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers förlag är egentligen en självklar nominerad. Böcker om andra världskriget är alltid populära i dessa sammanhang.
Beckomberga.

Ode till min familj, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag är den enda jag gissade på och en av de nominerade böcker jag gärna läser. En av tre böcker från giganten Albert Bonniers Förlag.

Nominerade till Årets svenska fackbok

Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarsson, Atlas är en glad överraskning bland de nominerade. Jag har den på jobbet, men har mest hunnit bläddra. Återkommer med fler tankar då jag läst lite mer organiserat.
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Håkan Håkansson, Makadam förlag lockar inte alls, men det är kul att ett litet förlag nomineras.
Naturlära, Lars Lerin, Albert Bonniers förlag är en nominering som gör mig glad. Lars Lerin gör mig alltid glad och jag läser gärna hans bok.
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Anders Rydell, Ordfront förlag handlar om ett intressant ämne, men lockar ändå inte jättemycket. Andra världskriget igen. Sådär sugen på att läsa.
Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid, Tina Thunander, Leopard förlag hoppades jag på och nu ska jag få tummen ur att läsa. Jag har läst Thunanders Resa i Sharialand och den är riktigt, riktigt bra.
Erik och Margot. En kärlekshistoria, Per Wästberg, Wahlström & Widstrand. Jag älskar Per Wästbergs sätt att skriva och omslaget till boken är ljuvligt, kanske är innehållet lika fint. Jag tror jag ger den här boken en chans.

 

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Det har redan blivit diskussion om nomineringarna i denna ytterst spretiga klass. Ingen bok för unga vuxna, endast en för 12-15 och ingen ren textbok.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, Malin Axelsson, Klara Persson, Urax är en berättelse om vad som händer vi blir till för åldrarna 3-6. Det låter som en annorlunda bok, som jag nog måste läsa.
Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren, Eva Lindström, Rabén & Sjögren är H C Andersens saga återberättad. Låter inte det minsta kul eller nyskapande, men man vet aldrig med Barbro Lindgren.
Vi är vänner, Eva Lindström, Alfabeta bokförlag vänder sig också till åldern 3-6 och denna nominering innebär att Lindström innehar rekordet med 10 nomineringar hittills. Hon tillhör inte alls mina favoritillustratörer, men något speciellt måste hon sannerligen ha.
Tilly som trodde att…, Eva Staaf, Emma Adbåge, Rabén & Sjögren. Emma Adbåge tycker jag däremot mycket om. Det här är en bok som jag hade läst för grabbarna O om de var yngre, men visst är det lite märkligt att ännu en bok för åldrarna 3-6 nomineras?
Vi springer, Joar Tiberg, Sara Lundberg, Rabén & Sjögren. Ännu en 3-6-bok, som skulle kunna vara något. Jag ska nog satsa på att läsa dem alla, det går ändå ganska fort.
Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen är en drygt 600 sidor tjock, illustrerad berättelse som är en fristående fortsättning på Wegelius Legenden om Sally Jones,som belönades med Augustpriset 2008. Christin Ljungqvist tipsade om Mördarens apaKulturkollo och jag blev redan då sugen på att läsa.

Läs också:

Jag tänker på August

Imorgon avslöjas de nominerade till Augustpriset från en direktsänd presskonferens som startar 12.15. Arton titlar nomineras i tre klasser och trots att jag är värdelös på att tippa, så måste jag göra ett försök. Det här är titlar jag vill, hoppas och tror ska finnas bland de arton.

Jag är rädd att Mattias Edvardsson ligger på ett för litet förlag, trots att fler och fler sådana titlar når prislistorna. Hans Där framtidens fötter vandrar är en riktigt fin arbetarskildring, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Den andra kvinnan, av Therese Bohman är också riktigt, riktigt bra och jag tror att Arkan Asaad, Sara Stridberg och Amanda Svensson har goda chanser att bli nominerade. Detta gissar jag utan att ännu ha hunnit läsa deras senaste böcker. En annan kvalificerad gissning är att Bruno K. Öijer finns med bland de nominerade genom sin nya bok Och natten viskade Annabel Lee.

Jag blir mycket förvånad om Ester Roxberg inte nomineras i kategorin bästa fackbok för sin bok Min pappa Ann-Christine. Det här är vår tid av Fanny Härgestam är också väl värd en nominering. Annars är jag dålig på facklitteratur, men det hade varit kul, modigt och spännande om juryn räknade Liv Strömquists Kunskapens frukt till kategorin. Andra tänkbara ännu inte lästa fackböcker är Doktor Nasser har ingen bil av Tina Thunander, Hakkorset och halvmånen av Niclas Sennerteg, Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin och kanske även Gränsbrytarna av Erik de la Reguera. I alla fall lockar de mig.

När det gäller böcker skrivna för barn- och ungdom känner jag mig ovanligt tom i år. Det hade dock varit vansinnigt roligt om Christine Ljungqvist nominerades för Rävsång, som jag trots att jag inte hunnit läsa den ännu, är helt övertygad om är fantastisk. Sarah Sheppards Djuren i skogen är superfin och Ivar träffar en Stegosaurus av Lisa Bjärbo, men illustrationer av Emma Göthner verkar helt ljuvlig. Annars är årets stora favorit Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn. Den håller jag en extra tumme för.

Om några timmar vet vi om jag prickat in några titlar. På återhörande då!

Läs också:

Same, same but different

Man Booker Prize 2014 gick till en västerländsk man som skriver om andra världskriget. Jag är helt säker på att fler västerländska män som skriver om andra världskriget har vunnit prestigefyllda litteraturpriser, än summan av alla kvinnor som någonsin vunnit ett sådant. För mig är de flesta böcker av västerländska män som skriver om andra världskriget tämligen ointressanta, då de i princip alltid handlar om västerländska män som krigar i andra världskriget. I årets vinnarbok The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan är miljön förvisso utomeuropeisk och således lär det också finnas män av annat ursprung med i boken.

Kanske inte konstigt dock att en bok av en västerländsk man som handlar om andra världskriget vinner, då det främst är just västerländska män i den jury som utser vinnaren och vi vet ju att västerländska män älskar böcker av västerländska män. Just västerländska män beskriver ju världen så himla bra. Enligt västerländska män alltså. Jag säger inte att de västerländska männen inte har rätt. Ännu en bok om andra världskriget, skriven av en västerländsk man, skulle mycket väl kunna vara den klart bästa av de nominerade böckerna. Jag önskar bara att de västerländska männen någon gång skulle kunna göra ett lite oväntat val. Men när det långa listan såg ut så här och den korta så här känns det på en gång ganska sorgligt och väldigt, väldigt förutsägbart.

Helén Enqvist satte ord på det jag känner inför litteraturpriser just nu. Minst sagt trött.

Läs också:

Mys och brasa, nej inte i år …

DSCN4096

Temat på Kulturkollo förra veckan var höst , brasor och allmänt mys. Den här hösten känns det ganska långt borta. Jag brukar förvisso aldrig vara någon höstvurmare, men jag brukar i alla fall hinna läsa en del, samtidigt som jag svär över regn och mörker. I år är tankarna långt ifrån böckernas värld. Jag har nytt jobb, ett fantastiskt sådant, men det kräver som alla nya jobb en massa tid. Vi ska sälja ett hus och det går minst sagt trögt. Är pisstrött på att visningsstäda,  köpa blommor och piffa för folk om de ändå inte tänker köpa. Sedan hägrar det nya nya huset, efter diverse möten med kommunen och en massa saker som skulle kunna gå fel. Och mitt i detta ska jag skriva en lärobok, jonglera ett par bloggar och kanske, kanske hinna umgås lite med min familj.

Missförstå mig rätt, jag klagar inte, jo lite kanske, men jag har trots allt en bra höst. Mycket tack vare att vardagens timmar spenderas på bra platsen. Jag lyckas dock dåligt med att få in nöjesläsning i stressekvationen. Just nu plöjer jag serier för att det finns så grymt många lysande serietecknare i Sverige just nu och för att förbereda mig för Kulturkollos serievecka med titeln Från satir till superhjältar.

Och med serier menar jag i bokform, men faktum är att min konsumtion av tv-serier är större än någonsin just nu också. Netflix har blivit en drog och jag mår en aning dåligt av hur mycket tid jag lägger på att titta på tv-serier eller ännu värre, hänger på Facebook och diskuterar med folk som tycker tvärt om, eller på Twitter där läraryrket dissekeras dagligen. Och så jobbar jag. Massor. Idag blev det till exempel inte tid för lunch förrän halv 4 och kvällen kommer att ägnas åt att förbereda en genomgång om antiken.

Jag ber om ursäkt för att den här bloggen kommer i skymundan. It’s not you, its me!

 

Läs också:

Men kanske ändå

etnocentri´sm, benägenhet eller tendens att se sin egen kultur som central samt att bedöma eller tolka andra kulturer med utgångspunkt i premisser och värdesystem formade i det egna kultursystemet. (NE)

Jag inser att jag alltid drar könskortet. Att det kan bli tröttsamt och därför få motsatt effekt. Kommenterade till exempel just en topp-10-lista av bra album som en kollega delade på Facebook, men bara manliga artister och fick en med tio kvinnor som svar. Min poäng? Att det kanske inte alltid behöver vara exakt rättvist. Att det kanske inte kan vara det. Men att de tio kvinnorna kanske kan få synas redan i första omgången. Som när det kommer till Nobelpriset. Kanske kan kvinnorna lite oftare bli de som faktiskt står främst. Att de som gör urvalet lyfter blicken lite. Utan påminnelse.

Trots detta inser jag också att det inte är Patrick Modianos fel att världen ser ut som den gör. Jag blir mer och mer sugen på att utforska hans författarskap. Får fråga franske svågern och boktips ikväll. Ännu mer sugen blir jag på att befinna mig i Paris när jag läser. Går det att lösa tro? Tills dess får jag ta en litterär vandring i sällskap av årets nobelpristagare.

Förresten måste jag tacka Kristoffer Leandoer för inspiration. Han har verkligen lyckats sälja in Modiano, först genom sitt boktips på Kulturkollo och senare genom sin fina text i Svenska Dagbladet.

För övrigt är jag väldigt glad över att Malala Yousafzai är årets fredspristagare och faktiskt lika glad över att människor som Kailash Satyarthi lyfts fram.

 

Läs också:

Jag erkänner min lögn …

Lyran uppmanade oss att ljuga och det gjorde jag.

Så här ligger det till:

1. Jag är paniskt rädd för spindlar och funderar ofta på att flytta till lägenhet igen, för att slippa skogens gäster.

Det här är en lögn. Jag är inte rädd för spindlar, men om du byter ut spindlar mot möss, blir även 1:an sann. Jag absolut avskyr alla små, äckliga möss och sörjer ofta att jag är allergisk mot katter. Nu har jag hittat en sort som jag kan tåla och som faktiskt ser ut som en riktig katt. Ska provgosa!

2. Under min (ena) möhippa träffade vi en känd komiker från trakten och vi vigdes av en medföljande präst. Jag har alltså två män.

Japp, jag är dubbelgift. Vem den lycklige är har jag lovat att inte avslöja, men han har varit känd i en herrans massa år och gillar barnprogram. Det här var dessutom 2001 och lär vara preskriberat.

3. När vår buss åkte av vägen och vi var strandsatta i en liten vietnamesisk by, hade jag ett mycket trevligt samtal med en gammal dam. Hon talade vietnamesiska, jag talade svenska, men det funkade utmärkt.

Självklart funkar det utmärkt att prata med varandra på olika språk. När jag väl smält hur otroligt nära det var att vi skadat oss riktigt illa, blev besöket i den lilla byn ganska trevligt.

4. Trots min telefonskräck arbetade jag som telefonist i drygt tio år. Fortfarande har jag svårt att ringa telefonsamtal privat och drar mig väldigt för det.

Jag avskyr fortfarande telefoner, men att sitta i en beställningscentral på ett taxibolag känns inte riktigt som att tala i telefon. Det perfekta extrajobbet från det att jag slutade nian, tills dess jag studerat färdigt.

5. För att lugna mig under min andra uppkörning diskuterade jag frenetiskt Strindberg med en ganska överraskad man från Trafikverket, som svarade snällt och gav rätt bra synpunkter faktiskt.

Stackars man, men han fann sig ganska bra. De som känner mig vet att jag ofta babblar okontrollerat när jag är nervös. På första uppkörningen hade jag en riktigt ohyfsad man som sällskap i framsätet. Han muttrade till mig, men pratade med en annan man i baksätet, som tydligen skulle börja jobba på Trafikverket. Mycket otrevligt. Tacka vet jag de som kan tala om litteratur!

 

 

 

Läs också:

« Older Entries