Category Archives: Böcker Allmänt

Yasar Kemal är död

f169c1a2abd11faa31a3f2e1e3802ae3

Yaşar Kemal är en av de, utanför Turkiet, mest kända turkiska författarna och ofta med i nobelprisdiskussionerna. Redan då Orhan Pamuk fick priset 2006 stod det ganska klart att Kemal skulle bli utan och nu är det definitivt klart att så är fallet. Idag avled Yaşar Kemal, 91 år gammal. Han föddes i södra Turkiet och hade kurdiska rötter.

För många år sedan lärde både jag och maken känna Magre Memed, pojken som blev man, flydde upp i bergen och blev en fruktad rövare. Boken är hans debut från 1955, Låt tistlarna brinna och vår utgåva var dålig och höll knappt för oss båda att läsa. Faktiskt läste endast maken fortsättningen Och de brände tistlarna innan den föll i bitar. Jag blir därför glad över att se att Modernista ger ut nyutgåvor av båda böckerna i höst.

Jag kommer att läsa om första delen och sedan ge mig på fortsättningen. Läs du också.

Läs också:

Varför tillåter vi hatet?

Det är snart två år sedan Maria Sveland släppte sin bok Hatet, där hon tydligt visade hur hatet drabbar henne och andra kvinnor och hur främlingsfientlighet och kvinnohat går hand i hand. Visst diskuterar vi frågan, men ingenting händer. Igår skrev Alexandra Pascalidou ett inlägg på sin blogg med titeln Sparka svartskallen, där hon berättar om den vardag fylld av hat som hon lever i, eller försöker överleva i. Nu överväger hon att sluta som programledare för Ring P1, eller överväger är en underdrift, faktum är att det är glasklart efter att ha läst inlägget, att hon måste ta ett steg tillbaka för att överleva. Hon tvingas ta ett steg tillbaka för att hatare hatar i yttrandefrihetens namn och vi andra står bredvid och försvarar deras rätt att göra det.

Yttrandefrihet är grunden i ett demokratiskt samhälle. Men är det en demokratisk rättighet att skrämma andra till tystnad? Är det en demokratisk rättighet håna, hota och hata de som inte tycker som du? Är det en demokratisk rättighet att kalla någon svartskalle?

Det går inte en dag utan att jag undrar var det här landet är på väg. När alla kan uttrycka sina åsikter, även anonymt, i sociala medier, är hatet större än någonsin. En anledning till att jag har så svårt att acceptera en normalisering av Sverigedemokraterna är att de och deras svans står för en stor del av det hat och de hot som många människor får utstå. Tomas Björklund, projektledare för Ring P1, bekräftar att tonen mot Pascalidou kan bli väldigt hård och att det kan ha att göra med att hon är kvinna och av annan etnisk bakgrun. Det är dock så att alla programledare få stå ut med hat och hot i perioder. Är det verkligen något som ska anses vara normalläge i Sverige 2015? Jag tycker att det är sorgligt. Att ha olika åsikter och att debattera dem är en sak, men de som skickar liknande mail som de Pascalidou fått debatterar inte, de lyssnar inte och jag tvivlar på att de någonsin kommer att ändra sig.

Jag håller helt med Malin Ullgren som i DN beskriver Sverige som ett samhälle där hatet sätter agendan.

Så här skriver hon:

Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ”förtigs”, ”inte släpps fram”. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen. Skulle detta passera obemärkt, utan effekt på själva journalistiken? Naturligtvis inte. I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ”folk” där ute någonstans, vars åsikter ”måste tas på allvar”. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ”Folket” har talat.

Men nej, denna hatande grupp representerar inte folket, inte mitt folk. Det talas om att det inte är tillåtet att säga vad som helst i Sverige idag och jag håller med. Men det är inte hatarna, eller förlåt, de invandrarskeptiska och värdekonservativa, som inte tillåts ha sina åsikter. Utan de som de i bästa fall kallar “pk-maffian”, eller i andra fall fittor, horor, babbar, blattar eller annat ord i det begränsade vokabulär de här.

Är det verkligen den yttrandefrihet vi vill försvara? Är det en yttrandefrihet som representerar ett demokratiskt samhälle? Mitt svar är nej. Vi måste hitta andra sätt att skapa vettiga samtal och debatter, utan hat.

Läs också:

Böcker jag inte kommer att köpa

Det är bokrea och som vanligt har jag bestämt mig för att inte köpa några böcker. Dels för att även de nya bokhyllorna svämmar över, men kanske främst för att de innehåller alldeles för många olästa böcker.

Trots detta kan jag självklart inte låta bli att surfa runt och leta fynd. Men köpa ska jag inte. Absolut inte. Kanke om det finns någon fantastisk bok som är superbillig och som jag absolut behöver. Eller om det är någon bok som jag verkligen, verkligen längtan efter. Eller om …

Ja, ni förstår …

Jag har tyckt mycket om Khaled Hosseinis två första böcker på svenska och nu finns tredje boken  Och bergen svarade på rea. Inte superbilligt, men billigt.

Simma hem av Deborah Levy har jag redan, annars hade jag nog köpt den. Har länge velat läsa och priset är bra. Vet inte varför den blivit stående i hyllan. Varför blir det så med böcker som jag köper och verkligen vill läsa?

Jag har tänkt läsa något av Kim Leine i evigheter. Profeterna vid Evighetsfjorden, som han tilldelades Nordiska Rådets Litteraturpris 2013 för, finns på rean. Men den ska jag ju självklart inte köpa.

Jenny Leeb skriver rätt charmigt och hennes Ett tunt blått streck finns att köpa för 19 kronor. Om jag inte bestämt att inte köpa något på rean, skulle jag ha köpt den.

Om jag inte redan hade läst dem, skulle jag köpt Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell eller Vägen mot Bålberget av Therese Söderling. Men nu ska jag inte köpa dem, det vore ju onödigt.

Jag har länge tänkt läsa första delen av Sigrid Kahles memoarer och faktum är att jag påbörjade den för några år sedan. Som vanligt tröttnade jag dock på barndomsskildringen, jag fattar inte varför memoarer alltid ska skrivas kronologiskt, det blir så otroligt tråkigt. Nu finns andra delen Att vilja sitt öde: trots allt på rean och den handlar om de riktigt spännande delarna i Kahles liv. Kanske funkar det att börja med del två, men jag ska inte köpa den.

Jag ska inte heller köpa Utan titel av Anna Charlotta Gunnarsson, eller någon annan ungdomsbok heller förresten. Hela tiden ska jag tänka på att jag inte ska köpa dem.

 

Läs också:

Karen Joy Fowler levererar

cover

Jag hade stora förväntningar på We are all completely beside ourselves, trots att jag inte visste alls vad den handlar om. Det tar också lite tid innan det blir helt klart, men även vägen dit är fantastisk. Karen Joy Fowler har skrivit en mycket annorlunda syskonskildring, där den syster som är kvar berättar om den syster som försvunnit och brodern hon inte sett på mycket länge. Systern Fern försvann då huvudpersonen Rosematy var fem år, men fortfarande, första året på college är saknaden stor. Hon minns sin syster, men inte alls på samma sätt som storebrodern Lowell gör, men hon minns känslan av att växa upp nära henne. Rosemary talar aldrig om sin syster, men nu är det dags och hon börjar i mitten av historien, på college.

We are all completely beside ourselves återfanns på Man Booker Prizes korta lista 2014 och det är en utmärkelse den är väl värd. Jag var ganska överraskad ska jag erkänna, då jag tidigare försökt läsa Fowlers The Jane Austen Bookclub och gett upp då den var på tok för pratig. Även We are all completely beside ourselves är mångordig och ibland på gränsen till svulstig, men det funkar tack vare att huvudpersonen är beskriven så och en historia hon berättar inte kan skrivas på något annat sätt. Jag älskar inte heller slutet lika mycket som jag tycker om mitten och början, men det är en logisk avslutning och jag köper den trots allt.

I april ger Lavender Lit ut boken med titeln Vi är alla helt utom oss och med ett helt fantastiskt omslag. Läs den då om inte förr.

Läs också:

Jag håller med Unenge

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi vuxna måste bli bättre läsförebilder för barn och unga i vår närhet. Som lärare är det extra viktigt och som svensklärare omöjligt att underskatta. Sedan behöver självklart alla föräldrar visa sina barn att läsning är något bra och viktigt, men det är så självklart att det inte behöver nämnas. Eller borde vara det.

Så här säger Johan Unenge, författare och före detta läsambassadör, till Skolvärlden:

Många vuxna är inga läsförebilder i dag, de är inga läsare. Jag upplever också att många lärare saknar kompetens om vilka böcker som är gångbara. Det finns många böcker som bara hänger kvar, trots att de inte alls speglar världen i dag. Det tror jag är förödande. Det viktigaste är att vilja vända blad.

 

Jag är, liksom Unenge, trött på att böcker hänger kvar i skolan, trots att de är säkert 20 år gamla. Jag menar inte att de per automatik är dåliga för att de har några år på nacken, men ungdomsböcker är på många sätt en färskvara. För att vara relevanta måste de som läser kunna känna igen sig. Risken är att den enda som känner igen sig i en daterad ungdomsbok är läraren.

Jag är medlem i många Facebook-grupper för lärare och inte sällan har någon fått lite extra pengar för bokinköp och rådfrågar sina kollegor i det utvidgade kollegiet om bra tips på böcker som passar elever. Vissa titlar kommer alltid upp och få av dem har kommit ut under de senaste tio åren, om ens under det här seklet. Säkert bra böcker allihop, men var finns förnyelsen? Är det nytt är det Hungerspelen, möjligen Divergent, kanske Cirkeln, men sedan tar det oftast stopp. Var finns lärare som läser nya ungdomsböcker? Eller ska jag tolka det välvilligt och tro att det inte kommit ut några bra och passande böcker de senaste femton åren?

Det finns riktigt bra, alldeles färska böcker, som kom ut under förra året. Här är några exempel. Hjälp mig gärna med fler.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn är en charmig bok om Emmanuel Kent, som går i nian, men längtar efter att vara någon annanstans, eller i alla fall bli någon annan. Nu är hans kompis Tore den enda han har och Emmanuel vill ha mer. När Bianchi kommer ny till skolan ser han sin chans att få en ny vän. Konsten att ha sjukt låga förväntningar handlar om identitet och att vara eller inte vara en bra vän. Mycket humoristisk, men med en allvarlig underton.

Passar troligen bäst i år 9 eller Svenska 1 och kan med fördel samläsas med klassikern En komikers uppväxt, då de båda böckerna har gemensamma teman, trots att de är väldigt olika. Några av mina elever i Svenska 1 samläser just nu och gillar. De kallar Emmanuel för “töntigheten personifierad” och älskar honom, samtidigt som de är sjukt störda på hans beteende. I höst kommer fortsättningen som fått titeln Manifest för hopplösa.

Onanisterna av Patrik Lundberg. Räds inte titeln. Det här är en bra och angelägen bok om att våga vara sig själv. Möjligen för gamla huvudpersoner för högstadieelever, men i Svenska 1 torde den passa utmärkt. Många av mina elever som just börjat gymnasiet funderar över samma saker som Kim gör. De står med ett ben i högstadiets korridorer, där de som lät mycket hade högst status, men nu funkar den stilen inte alls. Det är självklart frustrerande.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell är ännu en bok om en udda person, som är utanför i skolan, men den liknar ändå ingen annan bok jag läst. Två ungdomar börjar sitta bredvid varandra på bussen och snart växer en vänskap fram, som verkar utveckla sig till kärlek. Musik och serier spelar stor roll för handlingen och det här är en av de mest gripande och annorlunda kärlekshistorier jag läst.

Passar i år 9 för vana läsare, men också i Svenska 1-2. På engelska för Engelska 5-6.

Flera elever i min etta har läst och gillat. De tycker också om Rowells bok Fangirl som kommer på svenska i mars, men den tror jag skulle vara svårare att samläsa på grund av all fanfiction. En bra bok dock.

För de yngre eleverna i år 5-6 eller möjligen 7 rekommenderar jag Kristina Ohlssons böcker om Aladdin, Bille och Simona. Andra delen Silverpojken kom förra året och den går att läsa fristående. Viktiga frågor om flyktingar och hur det känns då ens föräldrar har knackig ekonomi tas upp på ett lagom lättsamt sätt. Huvudfokus är dock på spökhistorien och den är spännande. Vill du börja från början heter första delen Glasbarnen. Vill du köpa den billigt ska du vänta till bokrean.Tredje boken Stenänglar har just kommit ut.

Fler hyfsat aktuella böcker för elever i olika åldrar finns här. Dags att vända blad.

 

Läs också:

Okej våren. Fritt fram.

Carolina utmanade mig att svara på en enkät. Jag är van vid att lyda order och gör det därför nu.

Ett annat säkert vårtecken är när bokrean startar i slutet av februari. Har du någon särskild bok som du hoppas ska finnas till fyndpris på årets rea?

Varje år tänker jag att jag inte ska köpa något på rean, men sedan trillar jag dit ändå. Jag har alltså inga köpplaner, men kommer säkert att köpa några titlar lite så där spontant. Troligen blir det e-böcker, så att de inte syns. Alternativt kokböcker som jag sedan aldrig använder.

Våren bjuder också på många nya böcker. Är det någon/några som du längtar extra mycket efter?

I år har jag ovanligt dålig koll på nya vårböcker. Jag brukar alltid göra listor utifrån SvB:s kataloger, men i vår har jag inte hunnit. Katastrof. Som alltid har jag dock extra koll på Sekwa och Gilla Böcker och i deras utgivning ser jag särskilt fram emot Paradisbaden av Akli Tadjer och Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz. Sekwas lillasyster ETTA har också en fin vårutgivning med bland annat Amy Blooms Lyckligt lottad. Jag ser också fram emot Du av Caroline Kepnes, som jag läst om på många bloggar.

Finns det någon författare du önskar (men inte vet om det är aktuellt) ska komma med en ny bok/uppföljare i vår eller senare under året?
Jag längtar alltid efter nya böcker av Barbara Voors, som kommer med nytt allt för sällan. Förra boken Fantomsmärtor kom 2010, så det borde ändå vara dags snart.

Många tycker det är roligt att uppdatera garderoben när våren kommer med t ex en ny jacka eller nya skor. Är du på jakt efter något särskilt vårplagg?
Egentligen inte. Shopping av kläder är inte riktigt min grej. Möjligen några par skor och kanske en väska.

Finns det någon särskild debutant du ser fram extra mycket emot att läsa i vår, eller alternativt någon författare som för första gången översätts till svenska?
Jag ser fram emot att läsa Olivia Bergdahls Efter ekot, som redan finns hemma. Jag gillar Bergdahl som poet och är nyfiken på hur hennes prosa är.

Det kommer också många nya pocketböcker i vår. Är det några särskilda titlar du har väntat på ska komma i pocket?

Sedan jag köpte läsplatta läser jag sällan pocketböcker. Förr köpte jag dem för att de var smidiga att ta med mig, men nu åker min Kindle ner i väskan istället. Även på semestern är den att föredra. Så pass på den frågan.

Sist men inte minst, det är ju inte vår än och även vintern har sina positiva sidor. Berätta vad du tycker är bäst med vintern!
Vinter är ju inte riktigt min grej. Möjligen kan jag njuta av en promenad en solig och snöig dag, men bäst är att komma in efter den och läsa en bok.

Läs också:

Om litteraturkritik och bokbloggar

Annika Koldenius publicerar en text på sin blogg, som också publicerades idag i Borås Tidning, där hon skriver om hur litteraturkritiker kan närma sig läsarna och därmed bredda det litterära samtalet. Hur viktigt det är att de texter som skrivs finner en läsare och blir en del av ett större sammanhang. Hon hänvisar också till Anders Mildners text med titeln Kritikerrollen i upplösning där han skriver om hur det inte längre finns kritiker som är det på heltid. Att det blivit en bisyssla och att experter därmed saknas, vilket utarmar kritikerrollen. Jag ser definitivt faran med det, något som akademiledamoten Kjell Espmark definitivt gör.

Jag ser liksom Kjell Espmark med fasa hur tidningarna drar ner på kulturredaktioner och därmed litteraturkritiken. Hur flera tidningar går samman och presenterar samma recensioner.Så här inledde han sitt direktörstal i slutet av december:

Litteraturkritiken befinner sig i kris, en allvarligare kris än någonsin tidigare. Vi känner alla till bakgrunden. Tidningarnas alltmer pressade ekonomi har framtvingat nedläggningar, sammanslagningar och inskränkningar av skilda slag. För litteraturkritikens del har det inneburit att antalet fasta medarbetare kraftigt reducerats och att recensionsverksamheten i stor utsträckning lagts ut på frilansar med helt andra villkor ifråga om tidsramar och ersättning. Det bisarra förslaget att skära ner stödet till kulturtidskrifterna visar hur lite man på politiskt håll förstår av vad som är på väg att hända.

Han fortsätter med att likna tidningarnas kultursidor med nöjesmagasin och uttrycker oro över att “bokrecensioner hamnat i halvskugga”, samt att topplistor fått ersätta längre texter. Jag kan inte annat än att hålla med, men förstår inte riktigt varför listor och längre texter inte kan kombineras.

Liksom Espmark ser jag hur vissa böcker får all uppmärksamhet, medan andra inte syns alls i media. De stora förlagen och de bästsäljande författarna får allt för ofta stor del av uppmärksamheten. Så här säger han:

Den ojämna bevakningen drabbar naturligtvis inte bara de författare som nu omges av tätnande glömska utan också – och framför allt – de läsare som aldrig får några tips om angelägna böcker med adress just till dem.

Där anser jag att bokbloggar har en viktig uppgift att sprida böcker som fått mindre uppmärksamhet än de förtjänar, vilket också görs. Vi har inte heller någon anledning att göra ett dåligt jobb och skylla på dålig betalning. Däremot måste vi alla våga vara ärliga även då vi skriver om böcker vi fått. Lika svårt lär det vara för författare som också fungerar som kritiker, då risken dessutom är stor att de får recensera böcker från förlag och författare de har anknytning till.

Det finns hur många bokbloggar som helst och kvaliteten varierar enormt. Det går att läsa allt från några korta rader och ett betyg, till långa texter om såväl bokens innehåll, språk och dessutom om läsupplevelsen. Texter som många gånger väl kan mäta sig med litteratursidornas texter och vissa av dem har också publicerats även i en “riktig” tidning. Det finns fler än Annika Koldenius som både bloggar om böcker och recenserar på “riktiga” kultursidor. De står för kvalitet, liksom flera andra bokbloggare som förvisso inte är “riktiga” kritiker, men har såväl litteraturpoäng och språk som borgar för kvalitet. Att förbise alla bokbloggare vore därför mycket oklokt.

Nu vet vi inte om det är vad Kjell Espmark gör, men det går att tolka hans oro så. Istället borde han lyfta fram att den pluralism och de kunniga personer han efterlyser finns, om än inte alltid på tidningarnas kultursidorna. Kanske kan de stipendier han efterlyser även gå till de bloggare, som redan har ett eget rum på nätet, som fungerar som en litterär mötesplats.

I den bästa av världar satsas det på kultur och litteraturkritik, så att samtalet om böcker och läsning kan följas på många ställen. Det behövs kunniga personer som skriver om litteratur, var de än må skriva. För precis som Anders Mildner skriver måste kritikerrollen breddas och debatten innefatta även läsaren. Sönderfallet av kritikerrollen måste därmed inte bara vara av ondo, utan kan vara början på något nytt.

Läs också:

Dagens projekt

 

IMG_2845-1.JPG

IMG_2847-1.JPG

Hyllorna ska fyllas av böcker och jag körde en ganska så spontan sortering. Genre, språk och känsla blev utgångspunkten, vilket resulterade i gubb- och tanthyllor, nobelprishyllor, favorithyllor, deckarhyllor, några hyllplan lyrik, andra med nyare ungdomsböcker och mina egna ungdomsfavoriter, en engelsk sektion och en förvisso översatt, men ändock fransk avdelning.

Det är kul att fixa med böcker och snart har jag fått upp de flesta. Har hittat en hel del pärlor, vissa olästa, som varit nedpackade ett tag. Nu ska jag bara skaka fram lite lästid.

Hur sorterar du dina böcker?

Läs också:

« Older Entries