Category Archives: Böcker Allmänt

En bok jag ser fram emot

Ibland känner jag att jag håller på att tappa hoppet fullständigt om mänskligheten. I USA har de valt en total pajas till president. En man som inte drar sig för någonting och senast igår bar sig otroligt omoget åt på en presskonferensen. Dagen innan var det, förvisso ganska skarp men inte obefogad, kritik från Meryl Streep som fick honom att gå igång. Snart tar han makten i ett av världens mest inflytelserikaste länder.

I Sverige anklagar SD SMHI för att sprida skrämselpropaganda om klimathotet (de tror väl också att hen är en granne med SUV), men de protesterar knappast när författaren Katerina Janouch (som jag redan slutat läsa) sitter i tjeckisk tv och sprider en massa lögner om Sverige. ”Vi får inte diskutera invandring” heter det, trots att det är det enda som diskuteras och det som ges som förklaringsmodell till alla möjliga och omöjliga problem. Kanske är de även ansvariga för att klimatet flippat ur fullständigt, eller förresten det kan de ju faktiskt inte vara då klimatet mår finfint. När världen är som den är gäller det att hitta ljusen i mörkret. Viktor Banke är definitivt ett ljus.

Jag har följt Viktor Banke ett tag i media och på Twitter. Han är målsägarbiträde anställd på Advokatbyrån Tomas Bodströms och arbetar bland annat med Mirationsrätt. I en värld som håller på att gå sönder fullständigt bidrar han med en balanserad syn på situationen för t.ex. asylsökande. Hans erfarenheter gör honom trovärdig och hans vilja att alltid föra fram den enskilda människans rättigheter ger mig hopp.

I vår debuterar Banke som författare på Norstedts med boken Andrum, som har underrubriken Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna. Informationstexten lyfter fram det som konstigt nog ofta glöms bort, nämligen att flyktingkrisen handlar om människor som upplevt krig, extremism och/eller förtryck och nu flytt från det. Just nu är mer än 60 miljoner människor på flykt i världen och det är ytterst få som tar sig ända hit. De som gör det har varit med om en fruktansvärd resa. Bara de små brottsstycken av mina elevers berättelser om sin flykt och det så kallade liv de flydde från, räcker för att få mig att förstå att vi måste hjälpa.

Istället har det blivit en sanning att Sverige behöver andrum. Att vi är nära en symstemkollaps och att det faktiskt är väldigt mycket mer synd om oss än om de som har mage att fly just hit. De som kallas lyxflyktingar och som målas upp som våldsamma och lögnaktiga islamister som helst av allt vill våldta eller döda någon. Att den bilden ens får stå oemotsagd är helt sjukt.

Människor som Viktor Banke behövs i Sverige idag. Jag ser verkligen fram emot att läsa hans bok och hoppas att hans tankar får stor spridning.

 

Läs också:

Nu var det 2017

Nytt år och nya möjligheter brukar det ju heta och det blir det förhoppningsvis. Året som gick var händelserikt på många sätt och jag tänkte utvärdera det blogg och skrivmässigt här innan jag lämnar det bakom mig. Under de närmaste dagarna kommer jag att publicera inlägg om de sista böckerna jag läste 2016 och dessutom en del diagram med statistik över läsningen.

Under året publicerades flera läroböcker som jag skrivit. Dels en svenskbok som ska förbereda eleverna inför gymnasiets kurser svenska och sva 1 och sedan två delar till i serien English from the Beginning. Sedan har jag skrivit en massa också och snart kommer ännu en lärobok i engelska. För några dagar sedan fick jag också veta att jag fått ett stipendium av Svenska Läromedelförfattares Förbund. Ett stipendium vars syfte egentligen är att täcka det kostnadsbortfall som kopiering ger.

2016 var året då vi firade William Shakespeare. I januari gick jag och bokklubben Bokbubblarna på En vintersaga på Bio Roy, teater på bio med bland andra Kenneth Brannagh och Judi Dench. Jag läste också Jeanette Wintersons modernising av pjäsen med titeln Tidsklyftan. En av årets stora läsupplevelser. Mer Shakespeare blev det på jobbet, då mina tvåor jobbade med författarens och hans verk i Engelska 6. Roligt ämne tyckte jag och det gick faktiskt hem oväntat bra.

Bokliga resor har det blivit till Amsterdam med Anna och Breakfast Bookclub. En stad jag inte varit i på många år, som bjöd på en hel del trevliga kulturella upplevelser. Inför resan läste jag Miniatyrmakaren av Jessie Burton, en av årets oväntade favoriter. En författare som mer kändes som en avbockning var Cees Nootebom, men hans En sång om sken och vara är ändå en bok jag är glad att jag har läst.

I augusti var jag för första gången på Sigtuna Litteraturfestival. Ett besök som gav mersmak. Sedan drog jag till Stockholm Literature i oktober som vanligt. En tradition jag vill fortsätta med. Bokmässan på hemmaplan får självklart inte glömmas bort. Fyra intensiva och härliga dagar.

2016 är ett år som bjudit på såväl toppar som dalar. Jag behåller gärna topparna nästa år, men önskar färre rejäla dalar. En sak som ger mig hopp om framtiden är gruppen #jagärhär som jag varit med i ett drygt halvår. Nu fylls de hatiska kommentarsfälten på Facebook av balanserade kommentarer och det känns bra. Kanske kan vi vända den främlingsfientliga atlantångaren 2017. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 31

Gott nytt år önskar jag er alla med en pjäs som har den passande titeln Lång dags färd mot natt. Författaren Eugene O’Neill tilldelades Nobelpriset i litteratur 1936, men då hade just den pjäsen inte skrivits ännu. Handlingen i Lång dags färd mot natt utspelar sig, precis som titeln antyder, under en dag i augusti 1912. Vi får lära känna familjen Tyrone, en familj i sönderfall. Jag har läst pjäsen flera gånger, sett den på Stadsteatern i Göteborg och dessutom lyssnat på radioteatern. När pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1956 spelade Jarl Kulle den yngre sonen Edmund. 1988 spelade han istället fadern James Tyrone Sr.

Jag vet egentligen inte vad det är som fascinerar mig med just Lång dags färd mot natt, men jag brukar tycka om berättelser som utspelar sig under kort tid. Just den här följer det franskklassisistiska dramats tre enheter, med ett rum, en kort tid och en handling. Lite som händer på ytan, men mycket inom karaktärerna. Det bedrägliga lugnet fascinerar och jag skulle gärna både läsa om och se Eugene O´Neills pjäs igen.

Med detta är listan med kanonböcker i december komplett. Det har varit svåra val och självklart finns det en mängd bra böcker som inte kommit med på listan. Kanske ger jag mina kanonböcker en månad till under 2017.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 29

Kim Thúy är en författare som jag önskar att alla upptäckte. Böcker som kombinerar ett vackert språk, med ett både historiskt och aktuellt innehåll om flykt och identitet. Egentligen minns jag inte helt hennes första bok Ru, men jag minns känslan av att läsa den och hur golvad jag blev av läsupplevelsen. Jag kallade den för en magisk bok och det är så jag minns den. Thúy skriver alltid fragmentariskt och de små till synes separata händelserna skapar en helhet. Varje ord är precis rätt och efter att ha lyssnat till Thúy några gånger vet jag att hon verkligen funderar över varje ord mycket och länge.

Ru handlar om Nguyen som föds i Vietnam, mitt under Tet-offensiven i januari 1968. Vi får följa henne i Vietnam, Malaysia, Canada och sedan tillbaka till Vietnam. En ung flicka som först inte vågar tala i sitt nya land, men sedan försöker vara som alla andra i Quebec och som kvinna förstår att hennes arv är viktigare än hon tidigare trott. En viktig bok om att hitta sig själv och att inte förtränga sidor som inte känns lika viktiga. Helheten är viktig och det går att vara en del av flera länder samtidigt om än på olika sätt.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 28

Att få med alla favoriter under en månad är självklart omöjligt och idag fuskar jag för att i alla fall få med några fler. Jag vill lyfta fram två titlar med en strand i titeln och som båda blinkar åt andra världskriget på ett annorlunda sätt.

På stranden av Nevil Shute utspelar sig efter andra världskriget och faktiskt också efter det tredje, då vätebomber förstört hela norra halvklotet. Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.

Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.

Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.

Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.

Jag tycker att På stranden är en av de bästa dystopier som skrivits. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.

Kafka på stranden av Haruki Murakami är en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.

Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något.

Kopplingen till andra världskriget sker genom bokens andra huvudperson Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.

Egentligen är Kafka på stranden inte min favorit av Haruki Murakami, eller den var det inte då jag läste den, men faktiskt är det den bok av den kände japanen som jag tänker på oftast. Det är därför den får vara med bland kanonböckerna.

Läs också:

Kanonkalendern del 13

Idag borde dagens bok ha luciaanknytning, men så blir det inte riktigt. Visserligen skulle Jonas Hassen Khemiri säkert klä i luciakrona också. Jag tycker om allt jag läst av Khemiri, kanske allra mest om senaste boken Allt jag inte minns, men den kan säkert vara lite för annorlunda för många. Istället vill jag lyfta fram Jag ringer mina bröder, som är en liten bok med ett stort innehåll. Den handlar om terrordådet i Stockholm i december 2010 och baseras på en text av Jonas Hassen Khemiri som publicerades i DN.

När något hemskt händer är det inte sällan så att den första som misstänks är någon av ett annat ursprung. Om det visar sig vara så skuldbeläggs alla som skulle kunna förknippas med denna person. Jag ringer mina bröder handlar om att bli dömd utifrån sitt utseende och ihopklumpad med alla som på något sätt står för det som skrämmer. Alla muslimer är terrorister, alla ensamkommande från Afghanistan tafsar på tjejer, ja listan kan göras lång. Vi får få svar, men det ställs många frågor och Jag ringer mina bröder är en bok som man kan vända och vrida på hur länge som helst.

Så här skrev jag i mitt inlägg om boken efter att jag läst den för första gången:

Varje gång något hemskt händer i Sverige blir det ett bevis för att vårt land inte är som förr. I dagens Sverige börjar det bli legitimt att skylla problemen på invandrarna. Dom. Vi och dom, där det är dom som ska bort. I boken Jag ringer mina bröder sprängs en bomb i Stockholm. En text med samma namn publicerades strax efter terrordådet i Stockholm 2010. Jonas Hassen Khemiri skriver om en man som dog. En man som var tillräckligt lik alla andra som kommer att få skulden. För skuld får män som liksom mannen som dog har svart hår. De som är dom. För vi vet ju hur dom är. Allihop. Likadana. De svarthåriga och kriminella.

 

För mig är Jonas Hassen Khemiri en av våra absolut viktigaste författare och alla bör läsa Jag ringer mina bröder, men helst också Allt jag inte minns. Ett öga rött var fin, men Jonas Hassen Khemiri är så mycket mer än sin debut.

Läs också:

Bekväma lärare använder ungdomsböcker

Nej, det är inte jag som är skyldig till rubriken, utan en trådstartare i en lärargrupp i Facebook. Det stod mer i inlägget, som att Bob Dylans tal fick skribenten att tänka på alla klssiker som våra elever borde få läsa. Inget konstigt det. Klassiker (hur dessa nu ska definieras), när de är valda med omsorg, är bra läsning. Därefter kom dock ett konstaterande som gjorde mig arg och faktiskt lite mörkrädd. Jag citerar:

Ungdomsböcker idag är så självcentrerade och inriktade på problem och martyrskap och den litteraturen begränsar och snävar in mer än den utvecklar. Samtidigt kan det ju vara väldigt bekvämt att använda sig av den som vuxen i skolan, det kan jag förstå. Den kräver ju inte så mycket intellektuellt tankearbete vare sig från elev eller lärare.

Finn hundra fel. Några är uppenbara.

Ungdomsböcker är självcentrerade. Kanske. Styrkan med en bra ungdomsbok är att läsaren kan få vägledning i att hantera sitt liv och sin omgivning. Det är så bra litteratur fungerar, oavsett om den är skriven för unga eller vuxna. Saken är också den att ungdomsböcker inte sällan har ett väldigt aktuellt och dessutom inkluderande syn på samhället. När det kommer till kön, sexualitet och även klass, finns mycket att finna i ungdomslitteraturen, som klassiker inte kan erbjuda. Att en bok är skriven för ungdomar och handlar om ungdomar behöver alltså inte betyda att den är självcentrerad. Inte mer än August Strindbergs eller Ernest Hemingways böcker i alla fall.

Ungdomsböcker är inriktade på problem. Kanske. Det är många böcker, även klassiker. Ett problem behövs för att handlingen ska drivas framåt. Nu tror jag att skribenten menar undomsproblem, som psykiskt ohälsa, kärleksbekymmer, viktnoja, identitetsproblematik, föräldrakonflikter eller skolrelaterade problem med lärare eller till och med mobbing. Problem som många unga funderar kring och att få bekräftat att de inte är ensamma är en fantastisk sak läsning ger. Det är så bra litteratur fungerar, oavsett om den är skriven för unga eller vuxna.

Ungdomsböcker är inriktade på martyrskap. Hej Främlingen och Brott och straff. Martyrskapet är vanligt i litteraturen. Jag kan hålla med om att det kan kännas lite uttjatat, men jag kan inte hålla med om att ungdomsböcker skulle innehålla en högre dos martyrskap än annan litteratur.

Ungdomslitteratur snävar in och begränsar mer än den utvecklar. Det är nu jag börjar bli irriterad på riktigt och dessutom börjar ifrågasätta om skribenten (som dessutom arbetar på grundskolan) har läst några ungdomsböcker över huvud taget de senaste sisådär 15 åren. Det har hänt massor med genren och att ens bunta ihop alla dessa olika böcker för ungdomar är i sig galen. Det är som att säga att 50 shades of Gray och Aftonland är samma sak. Båda är böcker för vuxna skrivna av kvinnor om bland annat sexualitet och identitet. Same, same, eller hur? Inte? Är det inte okej att säga att alla vuxenböcker är samma? Sjävlklart inte. Tänk då ett varv eller två till när det kommer till ungdomsböcker.

Lärare använder ungdomsböcker i undervisningen för att det är bekvämt. Jisses. Jag kan hålla med om att den som fortfarande låter sina elever läsa Ondskan, Sandor slash Ida eller I taket lyser stjärnorna eller annan mer eller mindre utsliten klassuppsättning, utan att reflektera över varför möjligen gör det av bekvämlighet. Ondskan är förvisso en vuxenbok och kanske också en klassiker, men jag förstår verkligen inte vad den har i skolan att göra 2016. Att den lärare som, efter att själv ha läst en rad nya ungdomsböcker, gör ett medvetet val att eleverna ska läsa någon av dessa, skulle göra det av bekvämlighet visar både på okunnighet om ungdomsböcker och brist på respekt för kollegor. I grundskolan är en av de viktigaste uppgifterna att få eleverna att läsa och att fortsätta att göra det. Det innebär att vissa böcker kanske lämpar sig bättre som boktips att läsa hemma, men också att böcker som är relevanta att diskutera tillsammans har en självklar plats i undervisningen även om de råkar vara skrivna för unga.

Ungdomsboken kräver inte så mycket intellektuell tankeverksamhet vare sig från elev eller lärare. Hoppla. Det är nu jag blir ganska säker på att skribenten inte läst speciellt många ungdomsböcker. Mina ettor har just läst När hundarna kommer och reflekterat kring ondska, om det är möjligt att skilja en persons och hens handlingar, hur någon kan begå hemska övergrepp och ändå vara en gansa vanlig person, om ondska är något onjektivt eller subjektivt. Boken Jag, En ger möjlighet till diskussioner om sexualitet och identitet, samt vilken betydelse kroppen egentligen har för att forma sin person. Den kan med fördel samläsas med Om jag var din tjej, där huvudpersonen faktiskt bytt ut sin biologiska kropp och först nu blivit sig själv. Listan kan göras hur lång som helst. Här finns en rad böcker skrivna för unga, som alla kräver intellektuell tankeverksamhet. Mycket dessutom. Att säga något annat visar att man tror att det måste vara en död, vit gubbe som skrivit en bok för att den ska vara fin nog. En så begränsad syn på litteratur är bekväm om någon.

Läs också:

Lunch with Mussolini

mussolini

I veckans utmaningsinlägg på Kulturkollo skriver Viktoria bland annat om filmen Tea with Mussolini, som jag har ett svagt minne av att jag sett och tyckt om. Inte så konstigt att jag då kom att tänka på en riktigt bra bok som jag läste för 16 år sedan, som heter Lunch with Mussolini. 

Jag och maken hittade den i en affär med begagnade böcker under en resa. Det är mycket troligt att det var i Australien, då författaren Derek Hansen kommer därifrån, men det kan också ha varit i Nya Zealand. Hur som helst så pratar vi ofta om den ibland, trots att det gått så många år sedan vi läste den. Jag minns den egentligen bara väldigt svagt, men jag minns känslan av den. Boken handlar om en avrättning i en italiensk by under andra världskriget och hur en dotter till en av offren söker upp en av de skyldiga femtio år senare.

Faktiskt har jag inte läst fler böcker av Derek Hansen, men han verkar ha skrivit ett gäng. Bland annat är Lunch with Mussolini inte den enda lunchboken. Han har också gett ut Lunch with the Generals och Lunch with the Stationmaster, men de verkar inte höra ihop mer än att den senare också utspelar sig under andra världskriget.

 

Läs också:

Idag firar vi kärleken

img_7190_p

Det har varit de stora känslornas tid i mitt och min familjs liv de senaste månaderna, men just imorgon läggs all sorg och all ilska åt sidan. Då fokuserar vi helt på kärleken och bröllopet mellan min kära svägerska och hennes kärlek. Jag har dagen till ära valt ut några böcker som alla handlar om riktigt sann kärlek, faktiskt helt utan cynism om än fylld av andra starka känslor.

Snart är det jul och då passar Christmas wishes and mistletoe kisses av Jenny Hale perfekt. Supersmörigt, ganska förutsägbart, men himla härligt.

I A hundred pieces of me av Lucy Dillon är det inte så himla glatt inledningsvis för huvudpersonen Gina, men lägg sedan till en hund och en charmig hantverkare och allt blir lite enklare. Det är så det brukar vara i Dillons böcker, men hon kommer undan med alla klichéer.

Den första kärleken beskrivs i fantastiskt fina Anna and the French kiss av Stephanie Perkins. Riktigt stora känslor, precis som det ska vara.

Lågt ifrån oproblematisk, men stark och fint beskriven är kärleken mellan Chavve och Pontus i Mitt hjärta går på. Det är skönt när även ganska trasiga människor faktiskt kan finna kärleken som helar.

 

 

Läs också:

Vem bloggar och vem läser?

Är det så att bloggen snart är ett minne blott, att det bara är bloggare som läser varandras inlägg och att det faktum att många får recensionsexemplar och därför läser nästan samma böcker skrämmer bort läsarna? Jag har själv funderat i de banorna måste jag säga. Om jag själv läst en ny bok gillar jag också att läsa om den, men är det så att jag inte läst får jag istället undvika bokbloggar ett tag. Men varför bloggar jag egentligen och vilka tror jag läser det jag skriver?

Jag har sett svar på Bokblommas fråga hos Lyran och Feministbiblioteket. Så här tänker och tror jag.

När jag började blogga i januari 2009 dök det upp nya bokbloggar hela tiden och jag läste väldigt många av dem. Från början gömde jag mig bakom ett alias och ingen visste vem jag var. Inte heller visste någon i min närhet att jag skrev om böcker. På Bokmässan samma år visste jag att andra bloggare fanns där, men jag vågade inte ta kontakt med någon. Året efter däremot träffade jag många av dem och flera bokbloggar är nu riktigt goda vänner som är väldigt viktiga för mig. De senaste åren har människorna varit viktigare än bloggen måste jag erkänna. Fortfarande tycker jag att det är kul när många läsare hittar hit och det gör de ofta då jag skriver något som kan kopplas till läsning i skolan. Det är då jag når utanför den vanliga läsekretsen av bokälskare som inte befinner sig i skolan.

Det som var en läsdagbok med väldigt få läsare är nu en stor del av mitt liv. Däremot har mycket av diskussionerna flyttat från bloggarna till Facebook och andra sociala medier. Det är lite synd på ett sätt, då de långa bloggtexterna inte längre är så viktiga, utan de snabba och korta. Missförstå mig rätt, ögonblickbilderna är också viktiga, men jag gillar bloggare som gör mer än att skriva kort om böcker de läst. Det ger mig väldigt lite att läsa en text som till större delen är klippt från förlagets sida, med en väldigt kort kommentar. Faktiskt har jag också svårt att förstå hur förlagen ens kan skicka recensionsböcker till bloggare som knappt producerar egna texter.

Det finns så otroligt många bra bloggare som skriver texter om aktuella böcker med hög kvalitet och intressanta infallsvinklar. Att läsa samma baksidestext på blogg efter blogg ger inte mig som läsare någonting och det är också då jag tröttnar på böcker innan jag ens läst dem. Jag tror inte att förlagen tjänar på att skicka ut recensionsex om resultatet inte blir mer än ett copy-paste-inlägg. Snarare tvärt om. Bokblomma resonerar kring detsamma i sitt inlägg och jag håller med henne om att det är vettigt att vara restriktiv med att ta emot recensionsexemplar. Fortfarande läser jag det jag vill, men faktiskt är det ibland roligt när det dyker upp oväntade böcker, som också kan bli oväntade favoriter. Det är en ständig balansgång.

 

 

Läs också:

« Older Entries