Category Archives: Böcker Allmänt

Varför är bristen på jämställdhet inget problem?

Ibland får jag frågan varför jag tar upp frågan om jämställdhet så ofta. Varför det är så viktigt för mig, nästan som en fixering. Ofta blir min spontana reaktion att jag vill fråga varför jämställdhet inte är viktig för personen i fråga, men jag gör det sällan trots att jag borde. Frågan kommer nämligen uteslutande från män och då hamnar jag i någon slags försvarsställning. Dumt. Istället borde jag fråga just det jag tänkt fråga: Varför är jämställdhet inte viktigt för dig?

I veckan handlade det om Nobelpriset och det faktum att alla årets pristagare är män. Något som diskuterades på många håll och jag hamnade i en diskussion på Twitter. Budskapet var att det inte finns lika många män som kvinnor att prisa, samt att de som utser nobelpristagare hade som ansvar att ge priset till de bästa, inte att kämpa för jämställdhet. Underförstått, om priset gavs till en kvinna skulle en bättre man väljas bort. När det gäller litteraturpriset är ett sådant argument dessutom dummare än dummast, då det i slutänden handlar om tycke och smak. Ja, det är tycke och smak, trots att Svenska Akademien också ska stå för snille och smak.

Det går att argumentera för att män är bättre författare än kvinnor och även om det inte är politiskt korrekt att säga så 2017 får jag en känsla av att många tänker så. Det finns en utbredd uppfattning om att män skriver allmänmänskligt medan kvinnor skriver för kvinnor. Är inte det ganska sorgligt?

Låt ingen skugga falla över Kazuo Ishiguro, men den litterära tradition han företräder är för mig allt annat än nyskapande. Han är en skicklig författare som jag gärna vill läsa mer om och jag är på många sätt glad över att han fick priset, men en liten, liten tagg i hjärtat och i hjärnan med för den delen stör.

Mannen på Twitter bad mig berätta vilka pristagare de senaste 25 som inte var värdiga pristagare och borde ersatts av andra. Underförstått, vilka män skulle jag vilja kasta ut för att istället ge priset till kvinnor. Ville jag kanske till och med kvotera? Och nej, det handlar inte om kvotering. Det handlar om att gå emot den sega föreställningen om att en skicklig författare i 100 av 114 fall är en man. Sedan skulle jag kunna nämna Günther Grass pga kass, Mo Yan pga jäv och Mario Vargas Llosa pga mansgris, men det gjorde jag inte. Även det handlar nämligen om smak. Synd bara att Svenska akademiens smak är så himla fixerad vid vinnarens kön att de belönar man efter man. Det behövs liksom inget kvoteringssystem, bara lite mera könsblindhet. För mig är bristen på jämställdhet nämligen ett problem, då den får allt för många att tro att det bara är män som förtjänar priser. Att det inte är ett stort problem för fler är ganska sorgligt.

 

Läs också:

Ge mig något att glädjas åt i år

Förra året satte jag på direktsändningen från Börssalen i Stockholm när Sara Danius kom ut genom dörren för att avslöja 2016 års nobelpristagare i litteratur. Jag kunde inte dölja min bestörtning över valet och bland mina elever fanns de som fnissade lite åt mig, men också de som helt förstod min frustration. Någonstans kändes det som den smala litteraturens död och jag hoppas att den återupplivats.

Imorgon är det dags för henne att avslöja årets pristagare och tänker för mig själv att det inte kan bli värre, sedan blir jag orolig, för tänk om det kan det. Tänk om svenska akademien gått in i en ny era där det populära står i fokus. Det skulle kunna gå att tolka Nobels testamente så, även om det inte varit fallet så ofta. Trender i pristagare har dock funnits förr, men den här hoppas jag är tillfällig. Inget ont om populära författare, men de behöver inte Nobelpriset. Därför vill jag inte att Haruki Murakami ska prisas, även om jag tycker om hans böcker. Om man får tro bettingsajterna är det däremot inte helt otroligt att jag har fel.

Så vem får priset i år? Jag har absolut ingen aning. Däremot hoppas jag på någon utanför Europa och inte heller från USA eller Kanada. Det betyder inte att jag skulle bli ledsen om Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Philip Roth får priset, men det är dags för något mer oväntat rent geografiskt. Dessutom är det väl otroligt att ännu en amerikan får det, eller ännu en kvinna från Kanada. Just när det gäller kvinnor är det extra svårt att konkurrera. Faktiskt har jag svårt att komma på så många troliga kvinnliga pristagare i år, möjligen kan det vara dags för egyptiska Nawal El Saadawi, men det känns som att tiden sprungit ifrån henne. Kanske kan de aderton överraska med kvinnor som Maryse Condé eller Doris Kareva, som jag gärna hade fått tummen ur att läsa.

Ngugi Wa Thiong’o är den som har lägst odds och det är ett val jag skulle applådera. Det är inte bara det att han är från Kenya. Han skriver också på ett icke-europeiskt språk i en värld där böcker på de forna kolonialspråken ibland verkar vara en förutsättning för uppmärksamhet.

Andra författare som ligger högt på bettinglistorna är Claudio Magris, vilket inte känns som en helt otrolig pristagare. Det jag läst av honom har varit bra, men valet känns ändå lite tråkigt. Däremot skulle jag bli gladare om Amos Oz fick priset. Han är en viktig författare och ett intressant val.

Min största favorit är dock Ko Un. En stor poet som skriver om en värld vi vet väldigt lite om. Jag var inte helt överväldigad över förra boken av honom som jag läste, men hans lägstanivå är hög. Min önskan är alltså att årets Nobelpris går till en poet från Sydkorea. Däremot tror jag inte att det är så sannolikt, med tanke på att en ”poet” vann förra året. Och om det nu blir en poet så är det kanske betydligt mindre intressante Adonis som vinner för lång och trogen bettinglistetjänst.

Vem hoppas du på?

Läs också:

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

Läs också:

Man Booker Prize avslöjar årets korta lista

Dags att återigen undersöka vilka böcker som tagit sig från en lång lista till den betydligt kortare. Priset det handla om just den här gången är the Man Booker Prize.

På den korta listan återfinns:

4 3 2 1, Paul Auster (USA) 

Föga förvånande tar Auster plats bland de sex titlarna. Mer överraskande är det att inget svenskt förlag verkar ge ut den, i alla fall inte snart. Eller har jag missat något? Jag gillar i alla fall idén att presentera fyra versioner av samma mans liv. Rimligen borde Auster ha lyckats, i alla fall tycker just den här juryn det.

History of WolvesEmily Fridlund (USA) 

Nu måste jag verkligen få tummen ur och läsa berättelsen om den annorlunda flickan i Minnesota. Boken finns redan utgiven på svenska med titeln Vargarnas historia.

Exit WestMohsin Hamid (Pakistan-Storbritannien) 

En bok jag påbörjade, men som jag insåg krävde mer tid och energi än vad jag har just nu. Jag ska definitivt läsa den och ser fram emot att få lyssna till författaren på Stockholm Literature senare i höst.

Elmet, Fiona Mozley (Storbritannien)

Var en av de böcker som fångade mitt intresse när jag studerade den långa listan. Egentligen vet jag inte mycket om den, det handlar mer om en känsla.

Lincoln in the BardoGeorge Saunders (USA)

En historisk roman med Lincoln i centrum, men det verkar handla om en påhittad historia, eller möjligen faktion. Kan kanske vara något, men har definitivt ingen hög prioritet. Kanske om den vinner.

AutumnAli Smith (Storbritannien)

En favoritförfattare och en pristagarfavorit. Autumn är första delen i en planerat kvartett av årstidsböcker och utspelar sig i Storbritannien efter Brexit.

 

Jag är väldigt överraskad över att juryn valt nästan uteslutande böcker av författare från Storbritannien och USA. Jag var ganska säker på att Kamila Shamsie och Arundhati Roy, eller i alla fall någon av dem skulle finnas med bland de sex.

Lite överraskad är jag också över att varken Zadie Smith eller Colson Whitehead finns med, om nu dessa länders författare ska premieras.

Nu har jag inte läst böckerna ens på långa listan, så jag får väl lita på juryn.

Vem vinner då? Det vore kul med debutanten Fridlund, men jag tror på någon av gubbarna. Krig och historia brukar gå hem, så George Saunders kanske ligger nära till hands. Den bok som verkar mest aktuell och därmed också relevant är dock Mohsin Hamids.

Läs också:

Nu är de hundra

Förra året nådde jag hundra lästa böcker i mitten av november. Nu är det september och jag är redan där.

Ganska ofta under året har det känts som att läsningen gått trögt. När jag jämför med förra året inser jag dock att jag läst ganska mycket. Om jag följer medel från de senaste sex åren, för resten av året och läser fem böcker till i september (som i princip alltid är årets trögaste läsmånad) och därefter 8 (oktober), 9 (november) och 7 (oktober) når jag mitt mål att läsa 125 böcker i år med en boks marginal.

Bok nummer 100 blev Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried.

Om jag ligger i fas rent läsmässigt, ligger jag helt klart efter när det gäller att skriva om böcker. Hoppas orka göra ett ryck snart, men tills dess får ni stå ut med en blogg som inte får så mycket omsorg som den förtjänar.

Läs också:

Böcker jag ser fram emot i september

Ny månad idag och en intensiv sådan sett till boksläpp. Månaden avslutas med Bokmässan i Göteborg och både min fysiska och min virtuella TBR-hög är gigantisk. Som tur är har jag hunnit läsa ganska mycket i år tills nu, så förhoppningsvis fortsätter det så. Lite lurigt att jinxa kanske. Tänk om jag lockar fram en lässvacka.

Här är en lista på böcker som jag ser fram emot den här månaden:

Bibliotek, Ali Smith, Bokförlaget Atlas, september.

Blixt från oklar himmel, Sara Granér, Galago, september.

För oss är natten ljus, Christoffer Holst, Bokfabriken, september.

Hon som vandrar, Samar Yazbek, Ordfront förlag, september.

Naturlig skönhet, Nanna Johansson, Galago, september.

Skrik tyst så inte grannarna hör, Karin Alfredsson, Bokfabriken, september.

Sommaren systerJerker Virdborg, Albert Bonniers förlag, 1 september.

Saker ingen ser, Anna Ahlund, Rabén & Sjögren, 2 september.

Solidärer, Anna Jörgensdotter, Albert Bonniers förlag, 5 september.

Det som en gång fanns, Amanda Prowse, Printz Publishing, 6 september.

Hjärtat är bara en muskel, Kristofer Ahlström, Forum bokförlag, 6 september.

Kartor för förälskade & andra vilsna, Johanna Lindbäck, Lilla Piratförlaget, 6 september.

Världen utan dig, Jill Santopolo, Albert Bonniers förlag, 8 september.

Den yttersta lyckans ministerium, Arundhati Roy, Brombergs, 13 september.

Mellan dem, Richard Ford, Brombergs, 13 september.

De döda små, Emma Flint, Lind & co, 14 september.

Den yttersta lyckans ministeriumArundhati Roy, Brombergs, 20 september.

Damasus Sölvesborg, Per Nilsson, Rabén & Sjögren, 23 september.

Livet börjar när du inser att du bara har ett, Raphaëlle Giordano, Brombergs, 27 september.

Krokas, Elin Olofsson, Wahlström & Widstrand, 28 september.

Läs också:

Författare jag inte läst, men nog skulle gilla del 9

Jag tycker att jag går igenom bokförlagens kataloger ordentligt, men ibland stöter jag på författare jag missat helt, men som verkar vara perfekta för mig. Igår läste jag om Henrik Bromanders nya bok Bara en kram i Expressen och blev väldigt intresserad. Bromander har tidigare skrivit Riv alla tempel och Vän av ordning. Hur jag kunnat missat den senare är mycket märkligt, då den var nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2017.

 

Så här skrev Victor Malm i sin recension av Bara en kram:

De senaste åren har Henrik Bromander skrivit romaner om män i samhällets periferi; om en anabolaknaprande kroppsbyggare (”Riv alla tempel”) och om en sverigedemokratisk näthatare som ägnar sitt liv åt att förstöra andras (”Vän av ordning”). I och med dagboksromanen ”Bara en kram” fullbordas nu denna trilogi om maskulinitet i det senmoderna Sverige.

Den här gången skildras en, till synes, annan sorts mansroll – en mer accepterad sådan, en som står innanför grindarna till det samhälle som den paranoida broilern Johan och Flashbacktrollet Joel både hatar och står utanför. Den nya romanens Jens är en Göteborgshipster som skriver feministiska krönikor och arrangerar indieklubbar. En genuscertifierad kulturmanskarriärist som armbågar sig uppåt i medievärldens krokiga trappa med det godas fana i högsta hugg.

Ändå tar det inte många sidor innan det står klart att den på ytan så goda Jens är ett veritabelt as.

 

Det står Linda-bok med stora bokstäver på Bromanders verk. Nu måste jag läsa.

 

 

Läs också:

Dags att planera höstens läsprojekt

Min tanke är alltid att eleverna jag undervisar i svenska ska få läsa mycket. Helst hade jag velat ha ständiga läsprojekt, men det tillåter tyvärr inte kursplanerna. Däremot går skönlitteratur i någon form att integrera i väldigt många moment och i kombination med artiklar och andra sakprosetexter hamnar i alla fall texten i centrum.

I år kommer jag att undervisa i Svenska 1, 2 och 3, som är de obligatoriska svenskkurserna på gymnasiets högskoleförberedande program. Den största utmaningen är att detta är kurser som eleverna måste klara för att få en gymnasieexamen. Det ställer krav både på min undervisning och elevernas arbetsinsatser.

I måndags lyssnade vi på Lovisa Sterner på Ungdomsbarometern, som talade om den undersökning de presenterade i december. Mycket intressant. En del om undersökningen finns att läsa i media, t.ex. om hur ungdomars bild av sin själva och vuxnas syn på dem skiljer sig åt. De beskriver sig som omtänksamma, ansvarsfulla, snälla, ambitiösa, medan vuxna beskriver ungdomar som lata och curlade.

Det som är tydligt är att dagens ungdomar är vana vid att få påverka. De är med och bestämmer saker i familjen som inte var vanligt när jag växte upp. Sterner jämförde med siffror från 1992, då jag gick på gymnasiet och mycket har förändrats helt klart.

Något annat som är tydligt är ”gamificationen”, det vill säga dataspelskulturen som har skapat behovet av snabb utveckling, belöning, att få omedelbar respons på det man gör. Annars känner man sig osedd och går någon annanstans. Hon talade också om de låga trösklarna och tendensen att lätt ge upp. Detta påverkar självklart oss i skolan och en typiskt hög tröskel är att läsa en hel bok, något som jag skrev om i våras efter att ha läst en debattartikel av Henrik Birkebo om snuttifiering i skolan. Självklart har jag letat fram passande noveller, dikter och andra korta texter, men också romaner.

Första läsprojektet med ettorna blir Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad av flera anledningar. Dels är det en bra bok, men det är också viktigt att den finns i en bearbetad version, då ca 10 elever från Språkintroduktion utan betyg i sva för grundskolan kommer att ingå i klasserna. Målet är att även de ska läsa originalutgåvan, men att också ha en bearbetad version är ett bra stöd. Beroende på hur det går blir det en gemensam bok till och/eller gruppläsning utifrån ett tema. I våras läste eleverna kring temat ”Identitet” och jämförde den bok de läst med noveller och dikter på samma tema. Jag gillar att läsa utifrån teman och låta eleverna välja mellan några titlar att läsa och diskutera i mindre grupper. Det brukar bli bra.

I år två kör jag vårens projekt om Selma Lagerlöf igen, något bearbetat och utvidgat. Fokus ligger fortfarande på hennes kortromaner, men jag har också hittat en del passande artiklar och utdrag ur böcker som ska komplettera och ge en tydligare bild av Lagerlöf som författare. Senare under året blir det valfri klassiker och någon gruppläsning utifrån ett gemensamt tema. Jag och kollegan som undervisar i engelska håller på att spåna kring ämne och ”Mänskliga rättigheter” är ett förslag. ”Flykt och nystart” är ett annat tema jag funderat på.

I trean ska jag för första gången läsa fantastiska Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Förhoppningsvis gillar eleverna lika mycket som jag gjorde. Det borde finnas en hel del trådar att dra i. Tanken är att i vår läsa böcker från länder utanför västeuropa och kanske också hinna med någon kortare roman i slutet av året. Först av allt ska eleverna få bekanta sig med Johannes Anyuru som besöker skolan i september. Jag håller just nu på att läsa hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men den känns spontant för svår att använda. Det lutar åt att jag använder utdrag ur böcker, några dikter och hans fina sommarprogram.

Att planera är något av det roligaste med lärarjobbet tycker jag. Behöver du mer inspiration till läsprojekt har jag just uppdaterat min lista med böcker som passar för ungdomar i olika åldrar. Klicka här.

Läs också:

Tala om lästorka

Regnet öser ner utanför, men här inne råder lästorka. Det har snart gått 11 dagar av juni och jag har ännu inte läst ut en enda bok. Istället har jag läst en massa inlämningar från mina elever, satt en massa betyg, sovit galet mycket, plöjt tv-serier och oroat mig för sjuk katt. Jag har försökt läsa, det har jag, men det funkar inte alls. Ögonen på hålla sig på raderna, men hjärnan är helt bortkopplad. Att läsa på engelska är inte att tänka på. Jag, engelskläraren, förstår inte vad som står. Det är en ganska läskig känsla.

Jag försöker se tillbaka på det senaste arbetsåret och leta tecken på vad som gjort mig så otroligt trött som jag är nu. Det är som att varje del av kroppen är utmattad, inklusive hjärnan. Det känns inte rimligt, som en kollega uttryckte det. Och nej, det gör det inte.

En arbetsvecka kvar och ett gäng lösa trådar att knyta fast. Kanske är det alla lösa trådar som gör mig trött. Kanske är det att jag lärt känna ovanligt många nya elever i år, eller att jag har fått ta hand om ovanligt många misslyckanden, som orsakats av någon annan, ett annat år. Betyg som inte fanns, men som nu gör det, ett år för sent. Kanske handlar det om för lite stabilitet. Att jag bytt ämnen och grupper under året. Att många av mina elever har en väldigt osäker framtid. Eller så är det helt enkelt så att kraven på lärare är otroligt höga. När jag tittar på hur andra lärare mår just nu, tror jag att det tyvärr är svaret.

Många saker har dock varit riktigt bra. Jag har fina elever. Trevliga ungar, som jag tycker om att träffa. Ibland när jag är riktigt låg och egentligen inte orkar gå till jobbet räcker det att gå in i vår skolbyggnad för att det ska kännas bättre. Det finns alltid någon, elev eller kollega, som gör att det finns anledning att le.

Jag ser fram emot nästa år. Det ser på pappret ut att bli ett bra sådant. Tjänstefördelningen är bra och min rektor har verkligen lyssnat på mig. Nu känner jag flera av de klasser jag ska ha och de nya ettorna är alltid lättare att hinna lära känna. Det blir bra. Jag ska bara landa först och hitta läslusten. Utan den mår jag inte riktigt bra.

 

Läs också:

Några kulturella presenttips

Fest och kalas är temat hos Kulturkollo i veckan och utmaningen handlar om att ge kulturella presenttips. Här kommer mina!

Till studenten: Något att ta med sig på vägen in i vuxenlivet. Kanske en klassiker. En av mina favoritförfattare är Hjalmar Söderberg. Varför inte Doktor Glas, som brukar passa unga läsare.

Eller ett resesmycke från Mind the book för alla äventyr som framtiden förhoppningsvis bjuder på. Eller det här med det fina mottot ”I read; I travel; I become”.

Jag skrev också en boktipslista till ”mina” studenter, där du kanske kan hitta något annat passande.

Till dopet: Alla barn behöver ett bibliotek och jag köper ofta böcker som de kan använda ganska snart, då de presenter de får brukar vara böcker att läsa långt senare. En klassisk favorit är Knacka på av Anna-Clara Tidholm, som nu finns som stabil kartongbok. En present till föräldrarna kan vara Chimamanda Ngozi Adichies lilla bok Brev till en nybliven förälder. Den är tänkvärd.

Till bröllopsparet: Där får det väl bli något att göra tillsammans. Kanske biljetter till Utvandrarna på Göteborgs stadsteater.

Till konfirmationen: Min guddotter konfirmeras i sommar och om jag ska ge henne något kulturellt får det bli ett smycke eller någon annan sak, som en penguinmugg eller ett halsband. Jag tycker om det här med ett citat från Unga kvinnor.

Till midsommarfesten: Två böcker som utspelar sig (bland annat) på midsommar är Röda vita rosen av Mariette Glodeck och Adonis av Jens Liljestrand.

Läs också:

« Older Entries