Category Archives: Böcker Allmänt

Lunch with Mussolini

mussolini

I veckans utmaningsinlägg på Kulturkollo skriver Viktoria bland annat om filmen Tea with Mussolini, som jag har ett svagt minne av att jag sett och tyckt om. Inte så konstigt att jag då kom att tänka på en riktigt bra bok som jag läste för 16 år sedan, som heter Lunch with Mussolini. 

Jag och maken hittade den i en affär med begagnade böcker under en resa. Det är mycket troligt att det var i Australien, då författaren Derek Hansen kommer därifrån, men det kan också ha varit i Nya Zealand. Hur som helst så pratar vi ofta om den ibland, trots att det gått så många år sedan vi läste den. Jag minns den egentligen bara väldigt svagt, men jag minns känslan av den. Boken handlar om en avrättning i en italiensk by under andra världskriget och hur en dotter till en av offren söker upp en av de skyldiga femtio år senare.

Faktiskt har jag inte läst fler böcker av Derek Hansen, men han verkar ha skrivit ett gäng. Bland annat är Lunch with Mussolini inte den enda lunchboken. Han har också gett ut Lunch with the Generals och Lunch with the Stationmaster, men de verkar inte höra ihop mer än att den senare också utspelar sig under andra världskriget.

 

Läs också:

Idag firar vi kärleken

img_7190_p

Det har varit de stora känslornas tid i mitt och min familjs liv de senaste månaderna, men just imorgon läggs all sorg och all ilska åt sidan. Då fokuserar vi helt på kärleken och bröllopet mellan min kära svägerska och hennes kärlek. Jag har dagen till ära valt ut några böcker som alla handlar om riktigt sann kärlek, faktiskt helt utan cynism om än fylld av andra starka känslor.

Snart är det jul och då passar Christmas wishes and mistletoe kisses av Jenny Hale perfekt. Supersmörigt, ganska förutsägbart, men himla härligt.

I A hundred pieces of me av Lucy Dillon är det inte så himla glatt inledningsvis för huvudpersonen Gina, men lägg sedan till en hund och en charmig hantverkare och allt blir lite enklare. Det är så det brukar vara i Dillons böcker, men hon kommer undan med alla klichéer.

Den första kärleken beskrivs i fantastiskt fina Anna and the French kiss av Stephanie Perkins. Riktigt stora känslor, precis som det ska vara.

Lågt ifrån oproblematisk, men stark och fint beskriven är kärleken mellan Chavve och Pontus i Mitt hjärta går på. Det är skönt när även ganska trasiga människor faktiskt kan finna kärleken som helar.

 

 

Läs också:

Vem bloggar och vem läser?

Är det så att bloggen snart är ett minne blott, att det bara är bloggare som läser varandras inlägg och att det faktum att många får recensionsexemplar och därför läser nästan samma böcker skrämmer bort läsarna? Jag har själv funderat i de banorna måste jag säga. Om jag själv läst en ny bok gillar jag också att läsa om den, men är det så att jag inte läst får jag istället undvika bokbloggar ett tag. Men varför bloggar jag egentligen och vilka tror jag läser det jag skriver?

Jag har sett svar på Bokblommas fråga hos Lyran och Feministbiblioteket. Så här tänker och tror jag.

När jag började blogga i januari 2009 dök det upp nya bokbloggar hela tiden och jag läste väldigt många av dem. Från början gömde jag mig bakom ett alias och ingen visste vem jag var. Inte heller visste någon i min närhet att jag skrev om böcker. På Bokmässan samma år visste jag att andra bloggare fanns där, men jag vågade inte ta kontakt med någon. Året efter däremot träffade jag många av dem och flera bokbloggar är nu riktigt goda vänner som är väldigt viktiga för mig. De senaste åren har människorna varit viktigare än bloggen måste jag erkänna. Fortfarande tycker jag att det är kul när många läsare hittar hit och det gör de ofta då jag skriver något som kan kopplas till läsning i skolan. Det är då jag når utanför den vanliga läsekretsen av bokälskare som inte befinner sig i skolan.

Det som var en läsdagbok med väldigt få läsare är nu en stor del av mitt liv. Däremot har mycket av diskussionerna flyttat från bloggarna till Facebook och andra sociala medier. Det är lite synd på ett sätt, då de långa bloggtexterna inte längre är så viktiga, utan de snabba och korta. Missförstå mig rätt, ögonblickbilderna är också viktiga, men jag gillar bloggare som gör mer än att skriva kort om böcker de läst. Det ger mig väldigt lite att läsa en text som till större delen är klippt från förlagets sida, med en väldigt kort kommentar. Faktiskt har jag också svårt att förstå hur förlagen ens kan skicka recensionsböcker till bloggare som knappt producerar egna texter.

Det finns så otroligt många bra bloggare som skriver texter om aktuella böcker med hög kvalitet och intressanta infallsvinklar. Att läsa samma baksidestext på blogg efter blogg ger inte mig som läsare någonting och det är också då jag tröttnar på böcker innan jag ens läst dem. Jag tror inte att förlagen tjänar på att skicka ut recensionsex om resultatet inte blir mer än ett copy-paste-inlägg. Snarare tvärt om. Bokblomma resonerar kring detsamma i sitt inlägg och jag håller med henne om att det är vettigt att vara restriktiv med att ta emot recensionsexemplar. Fortfarande läser jag det jag vill, men faktiskt är det ibland roligt när det dyker upp oväntade böcker, som också kan bli oväntade favoriter. Det är en ständig balansgång.

 

 

Läs också:

Veckans ord på U: Mina svar

u

Dags för mina svar på bokstaven U.

Ett ufo gör entré är uppföljaren till En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Jag har bara läst den en gång och minns den därför sämre än första boken om Juha, men jag minns den som ganska bra. Riktigt lysande är däremot Jenny, som är den avslutande delen av trilogin.

Jag gillar ju böcker som vänder sig till unga, trots att jag inte längre är någon ungdomEn av de bästa ungdomsböckerna jag läst de senaste åren är All the bright places av Jennifer Niven. Nattsvart på sina stället, men också så vansinnigt varm och rik. Nivens nya bok Holding up the Universe har därför landat i min Kindle. Det gäller ”bara” att hitta lite lästid. Detta ständiga dilemma.

En författare som är alldeles underbar är Nina Bouraoui. Jag har läst nästan alla hennes böcker och på Bokmässan köpte jag Om lycka, som är den av hennes böcker som senast översätts till svenska.

En bok om undervisning som inte direkt gör läsaren munter är Malin Hedins Inte gå under. Den handlar om läraren Mirjam, som försöker att undvika just detta.

Hockey spelar inne, men mycket i Björnstad av Fredrik Backman händer uteEn avgörande händelse, som vi vet redan från början ska hända, utspelar sig till exempel ute i skogen.

Läs också:

Vinnaren av SvD:s litteraturpris

9789100156626

Fyra var nominerade till SvD:s litteraturpris för fyra olika romaner. Priset delades ut igår och Lina Wolff fick det för sin senaste bok De polyglotta älskarna, som också är nominerad till Augustpriset. Tidigare har hon gett ut hyllade novellsamlingar, men då jag sällan läst noveller har jag inte heller läst något av Wolff. De polyglotta älskarna lockar, men har ännu inte blivit prioriterad. Betyder detta att vi nu vet vem som vinner Augustpriset, eller gör den juryn ett annat val?

 

Läs också:

Svenska Deckarakademin avslöjar nomineringar

Svenska Deckarakademin delar varje år ut priser till årets bästa kriminalromaner dels de som är skrivna på svenska och de som är översatta till svenska. Vinnarna utses under Deckarakademiens sammanträde 19-20 november och offentliggörs 20 november kl 14.00 på Svenska Deckarbiblioteket.

Jag konstaterar att jag läst ovanligt få kriminalromaner i år, faktiskt bara en i varje kategori. Här är de nominerade.

 

Bästa svenska kriminalroman

Slutet på sommaren, Anders de la Motte, Forum bokförlag

Luften är fri, Sara Lövestam, Piratförlaget

Eugen Kallmanns ögon, Håkan Nesser, Albert Bonniers förlag

Störst av allt, Malin Persson Giolito, Wahlström & Widstrand

Tre minuter, Roslund & Hellström, Piratförlaget

 

Bästa översatta kriminalroman

Yxmannen, Ray Celestin, Kalla kulor

Generation Loss, Elizabeth Hand, Constant Reader

Var du än är, Jax Miller, Lind & Co

Den gode lögnaren, Nicholas Searle, Louise Bäckelin Förlag

Den siste pilgrimen, Gard Sveen, Lind & Co

 

Jag har hittills bara läst böckerna av Malin Persson Giolito och Elizabeth Hand. Av de svenska kriminalromanerna är det egentligen bara Lövestam och Nesser som lockar. De översatta verkar däremot ganska spännande allihop, kanske främst Den siste pilgrimen. Jag har läst Generation Loss och den rekommenderar jag varmt.

 

 

 

Läs också:

Som hund som katt

29699005_o_1

Jag måste erkänna att jag inte tillhört Per Nilssons stora fans. Hjärtans fröjd lämnade mig till exempel ganska oberörd, Svenne var okej men inte mer. Det enda jag läst och verkligen gillat av honom är faktiskt I det här trädet, som han skrev tillsammans med Katarina Kieri, men den tyckte jag å andra sidan väldigt mycket om. Faktiskt tycker jag att Som hund som katt påminner lite om den. De korta, poetiska kapitlen tar tag i mig och jag fastnar direkt i historien om de två huvudpersonerna som blir syskon, för att deras föräldrar älskar varandra.

Vi vet att den som flyttar in är äldre. Att hen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa och hans nya kvinna. Den nya kvinnan är den andra huvudpersonens mamma och nu ska de bli syskon. Det börjar inte så bra. Den nyinflyttade hatar att bo där och hen säger sig också hata sitt nya syskon och hens mamma. De är som hund och katt. Så olika som två syskon kan bli.

Sedan händer något när föräldrarna reser bort och ett syskon behöver hjälp. Hen ringer då ett syskon som egentligen inte är det, men ändå har blivit viktig. Nästan hela boken igenom är syskonen väldigt anonyma. Vi vet att en är äldre och en yngre. Att den äldre mår väldigt dåligt. Vi vet också att de går på samma skola.

Jag tycker mycket om Nilssons poetiska beskrivning av två syskons relation. Det är sparsmakat och väldigt snyggt. Det är dock en bok som kräver en del av läsaren och även om det är en tunn bok är den långt ifrån lättläst. För den som ger den en chans öppnar sig en ny språklig värld. Jag skulle placera Som hund som katt bland de allra bästa ungdomsböcker jag läst i år. En solklar femma.

 

Läs också:

Veckans ord på S: Mina svar

s

Dags för ord på S denna gnistrande höstdag.

Självklart saklig men samtidigt poetisk och vacker är 1947 av Elisabeth Åsbrink. En av årets läsupplevelser för min del.

En författare som skriver intressant om vår samtid är Niklas Orrenius. Jag beundrar verkligen honom för sin kamp mot extremism och för demokrati. Senaste boken heter Skotten i Köpenhamn och handlar om bland annat Lars Vilks, extremism och vilka gränser som kan finnas för yttandefrihet. Om de ens ska finnas. Den står helt klart på min läslista.

En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina är en självbiografi som ordet skriva självklart kan kopplas ihop med, på många sätt. Riktigt bra och väldigt viktig.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer vill huvudpersonen bara sova. Beischer har skrivit en mycket stark och obehaglig skildring av vägen in i total utbrändhet och försöken att komma tillbaka.

En riktigt söt liten bok är Anna and the French kiss av Stephanie Perkins. Det är en riktigt härlig berättelse om den första, stora kärleken. Modernista har gett ut den på svenska och då heter den Anna och den franska kyssen.

Läs också:

Boktips för läsare som tappat styrfart

En av programmets lärarstudenter hittade till min blogg och har nu önskat tips på böcker som får igång en före detta läsare, som helt tappat bort läsningen. Jag har klurat och kommit fram till följande åtta böcker, alla välskrivna och värda att lägga tid på.

Börja med en udda kärlekshistoria, nämligen Projekt Rosie av Graeme Simsion om Dan som gör allt för att hitta den perfekta frun.

Fortsätt sedan med en riktigt bra roman, med en annorlunda twist. Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler handlar om en väldigt udda familj. Riktigt bra och inte likt något annat jag läst.

Därefter tycker jag att du ska våga dig på något lite allvarligare. De fördrivna av Negar Naseh handlar om ett par som just har fått barn och hyr ett hus på Sicilien. Ett spännande porträtt av vår samtid. Möjligen är det lite jobbigt som småbarnsförälder att läsa om den där ganska tunga tiden när barnen är väldigt små, men ge den ett försök.

Ännu ett porträtt av vår samtid är Malin Persson Giolitos rättegångsthriller Störst av allt, där vi får följa Amanda som anklagas för delaktighet i en skolskjutning på en skola i Djursholm. Mycket spännande och välskrivet.

Läs sedan charmiga Vara Frank av Peo Bengtsson om Frank som är lyckligt gift och inte riktigt räknar med att bli förälskad i sin kollega Mårten. Det gör livet lite komplicerat.

Efter den hyfsat lättlästa är det dags för något, inte tungt, men lite mer krävande. Riktigt välskriven är Tidsklyftan av Jeanette Winterson, en modern version av Shakespeares En vintersaga. Helt briljant.

Ingen tipslista är komplett utan en lagom babblig fransk roman. Den sommaren av Véronique Olmi handlar om ett gäng medelålders vänner, som liksom varje år firar 14 juli i ett sommarhus vid havet.

Slutligen vill jag tipsa om den kanske vackraste bok jag läst i år. Det gäller både utsidan och insidan. Kim Thúy flydde från Vietnam med båt och kom sedan till Kanada och sin tredje bok Vi beskrivs en sådan resa och även en resa tillbaka till Vietnam.

 

Hoppas att någon av de här böckerna får igång din läslust!

 

Läs också:

Vad var det som hände?

nobelpriset

Min spontana reaktion på att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur var minst sagt stark. Jag blev riktigt förbannad. När det nu gått ett tag tänkte jag försöka sätta ord på vad det egentligen var som provocerade mig så mycket. Det är ju inte så att jag hyser en ilska mot Dylan i sig, eller ens hans texter. Inte heller är jag sur för att någon som skrivit låttexter får ett litteraturpris, jo lite, men det är inte det primära.

Låt mig försöka förklara.

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

Dessutom känns det som att Dylan får priset och samtidigt tar det från andra poeter och andra amerikaner. Det senare är troligen medvetet. Det är svårt att inte se valet som ett finger åt andra amerikanska gubbar som setts som självklara pristagare. Inte för att just gubbar och faktiskt också amerikanska sådana inte prisats nog i år. Elva av elva pristagare i år är män. Som om kön inte skulle spela någon roll. ”Det är en idiotidé att att den yttersta kompetensen kommer i gubbform”, säger Ebba Witt-Brattström och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Nobelpriset är på många sätt ett pris för litteratursnobbar. De som läst pristagaren och gillar att lyfta fram det. De som ännu inte läst, men absolut vill göra det för att bilda sig ytterligare. Det blir en slags bekräftelse på att de befinner sig i litteraturens centrum. Lite är det som Elin Lucassi skämtar om i serien ovan från 2012. Jag är helt klart den politiskt korrekte och ju mer jag tänker på det, desto tråkigare är det att ännu en vit, medelålders man får Nobelpriset. Möjligen kände sig de aderton lite småbusiga när de valde en textförfattare som för ett gäng år sedan var väldigt politisk, men resultatet blir egentligen ganska förutsägbart. Som jag skrev på Kulturkollo i ett visserligen minst sagt spontant inlägg, får jag ganska absurda bilder i huvudet av en rödvinspimplande Horace Engdahl med gitarren i högsta hugg och en färsk skilsmässoålderskris. Men Svenska Akademien menar att valet var enhälligt. Känns inte det beklagligt?!

Den som muttrar negativt om Dylan som pristagare är en tråkmåns, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman och det må så vara. Är det definitionen av en tråkmåns definierar jag mig med glädje som det. På twitter skapades hashtaggen  och även om den inte fick någon större spridning står det klart att jag inte är ensam. I gruppen kulturtanter kring 40 är glädjen över Dylands pris i princip obefintlig. Allmänmänsklig och universell säger gubbarna, men jag håller inte alls med. Varför är det alltid mannen som anses vara allmänmänsklig?

För mig är de tråkiga inte de som protesterar, utan de som inte kan se problematiken i valet. Som Karin Olsson skriver i Expressen är Dylan ett dåligt val av flera anledningar. Det största är kanske att han redan nått en bred publik. Det finns en lång rad författare som skriver angelägna texter och kämpar i motvind. Det finns också författare utanför västvärlden. De ger en röst åt de som själva inte har någon och ger oss med sina texter nya perspektiv på världen. Visst är det ett sätt att bredda litteraturbegreppet att ge en låtskrivare Nobelpriset i litteratur, men är det verkligen den väg vi vill ta?

Om inte ens Svenska Akademien har vett att lyfta fram litteraturen och värna om det skrivna ordet, vem ska då göra det? Årets Lucassi-serie påpekar att det borde finnas någon gräns för hur mycket vår syn på litteratur får påverkas av vår hysteriska vilja att få pojkar att läsa någonting alls. Ljudböcker och låtskrivare som inte bara får Polarpriset, utan det största vi kan dela ut till en författare som visar litterära kvaliteter. Nu har jag lovat en kollega, kanske den enda som är glad över valet, att läsa mer av Dylan innan jag helt ger upp honom. Med betoning på läsningen, för vad karln sjunger är ju stört omöjligt att höra.

Det positiva, för ja, jag ska försöka vara positiv, är att Dylans texter i den bästa av världar kan göra fler läsare nyfikna på Nobelpriset i litteratur. Jag tror inte riktigt det, men det skulle kunna bli så. Jag får väl ta med några texter av Dylan i min engelskundervisning och återkoppla här efter läsningen.

 

 

 

Läs också:

« Older Entries