Category Archives: Biografier och Memoarer

Jag är inte Lena Dunham

13051956_O_1

Jag såg fram emot Lena Dunhams bok Not that kind of girl och började läsa den så snart jag burit in den från brevlådan. Ganska snart kände jag mig gammal och var helt säker på att det här inte var en bok för mig. Detta trots att jag verkligen gillar serien Girls och dess smarta och frispråkiga skapare. Boken blev alltså liggande tills jag av en slump tog med den som badsällskap och helt plötsligt började läsningen flyta. Jag var fortfarande inte Lena Dunham, långt ifrån, men jag började uppskatta det hon skrev och faktiskt slukade jag de sista 200 sidorna. Helt plötsligt förvandlades en bok som inte var för mig till en som faktiskt berörde en hel del. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att situationen förändrades. Yngre hade jag knappast blivit. Inte heller mer frigjord. Kanske handlade det om att jag trots allt kunde relatera till Dunham, eller känna igen andra i henne. När jag först kände mig exkluderar hittade jag till slut en tillhörighet.

Ja, det är frispråkigt och kanske lite väl så ibland. Mest är det dock snarare befriande med en författare som lyckas avslöja allt med en stor dos humor och faktiskt komma undan med hedern i behåll. Lena Dunham är fortfarande ung nog att betecknas som en frisk fläkt och hon är helt klart friskare än de flesta. Det är just därför Not that kind of girl är en viktig bok. Dunham sätter ord på mycket av det mest pisamma som förut bara funnits inuti människors huvuden. I de mörkaste och mest hemliga vrår som finns inom oss. Det är bra att rikta ljuset mot dessa vrår. Däremot är det ibland sorgligt tydligt att även en rebell som Dunham fastnar i kroppsfixering och en rädsla för att inte behaga. Det är då jag tvekar. I andra stunder är hon briljant och då läser jag med glädje.

Not that kind of girl är ingen bok att köpa till mamma eller svärmor, kanske inte heller till svägerskan om hon inte hör till den yngre generationen. Inte heller tror jag att en medelålders make eller en ännu äldre svärfar skulle tycka att det var så himla kul. Inte heller svågern om han liknar mina tre sådana. Möjligen lillebror om han är av den yngre modellen. För yngre läsare är det en rolig och inspirerande bok. Tror jag. Jag tillhör som sagt inte längre den gruppen.

Läs också:

Vilken fantastisk språkkonstnär!

index

”I never believed my parents loved me. I tried to love them but it didn’t work. It has taken me a long time to learn how to love − both the giving and the receiving.”

Jag har länge, länge tänkt läsa något av Jeanette Winterson och nu blev det äntligen av när Bokbubblarna läste Why be happy when you could be normal? Konstigt nog påbörjade jag boken en gång då den var nyutkommen, men gav upp efter knappt 50 sidor. Nu älskade jag den. Ett bevis på att tillfället kan vara nog så viktigt som bokens objektiva kvalitet.

Wintersons första roman Oranges are not the only fruit publicerades 1985 och berättar historien om en flicka som adopteras av ett religiöst par och Why be happy when you could be noarmal? är den självbiografiska versionen av samma historia. En gripande och på många sätt fruktansvärd historia om en familj som definitivt inte är som andra, en mamma som inte vet hur man visar kärlek och en flicka som blir mer och mer olycklig.

Oranges are not the only fruit är en mindre grym version av en fruktansvärd uppväxt och den version Winterson orkade skriva just då och som hon kunde publicera medan modern levde. Trots detta lät reaktionerna inte vänta på sig och Winterson skriver om ett telefonsamtal med modern där hon gör klart att orden kommer från djälvulen. Varför valde hon att kalla huvudpersonen Jeanette och därmed smutskasta sin familj, undrar modern.

Titeln är en replik uttalad av Mrs Winterson, som Jeanette kallar sin mor, som inte riktigt förstår hur dottern kan välja att älska kvinnor och därmed bli onormal. Det är ett val, inget annat och Jeanette har gjort fel val. Sexton år gammal blir hon utkastad hemifrån på grund av det.

Större delen av boken handlar om barndomen. Hur någon kan växa upp som Winterson gjorde och överleva är svårt att förstå. Så mycket hat och så mycket konstiga förbud. Inte bara livet i familjen var svårt, utan hela det utanförskap som flickan levde i. Oälskad, ensam och udda. När hon väl fick en vän såg hon till att snart stöta bort den, för att undvika att bli sviken. Ett sätt att rädda sig själv från fler besvikelser tänker jag.

Jag är mycket imponerad av Jeanette Wintersons sätt att skriva. Språket är fantastisk. Lika vackert som innehållet är fruktansvärt. Jag vill definitivt läsa mer av henne och mest sugen är jag nästan på debuten, för att kunna jämföra de två berättelserna.

 

Läs också:

För kaxig för sitt eget bästa?

Jag har alltid gillat Patrik Sjöberg. Visst är han kaxig som satan, men han står alltid för vad han gör. Jag minns när han och Sven Nylander åkte fast under EM i Göteborg och att jag visserligen inte var överraskad, men inte heller så upprörd på Sjöberg som jag var på Nylander. På gott och ont har höjdhoppsstjärnan gjort sig ett namn som busen som i alla fall står för vad han gör.

Till dagens bokträff med Bokbruttorna har vi läst Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman. En ganska ”rakt-på-sak-bok” som avslöjar mycket, är rätt intressant, men inte når några högre litterära kvaliteter. Det här är Patrik Sjöbergs historia, berättad av Patrik Sjöberg rakt upp och ner. Inga krusiduller, mer ett krasst konstaterande att livet inte alltid varit lätt, men sällan tråkigt.

Jag gillar som sagt både Sjöberg och idrott och det är kanske en förutsättning för att uppskatta boken. Visst finns det också en historia om den lille killen som strulade rejält i skolan och fick en trygg punkt hos tränaren Viljo, men det är också mycket idrottsreferenser som kanske kan få vissa läsare att tröttna.

Viljo ja, han som var så viktig att Patrik flyttade från sin mamma till honom när de båda separerade. Detta trots att Viljo utnyttjade honom sexuellt. Det beroendet är svårt att förstå, men komplexiteten i deras relation skildras väl i boken. Det går att förstå, trots att det samtidigt är omöjligt att ta in.

När det är ungefär 100 sidor kvar börjar jag tröttna lite på bokens något monotona stil. Jag har fattat grejen och börjar faktiskt bli lite trött på hela grejen. Då kommer ett kapitel skrivet av en annan idrottsman och historien lyfter igen.

Så vad tycker jag? Det du inte såg är en helt okej idrottsbiografi. Jag tycker inte att den har samma litterära kvaliteter som Jag är Zlatan men den fyller ändå sin funktion och kan säkert locka många läsare. Det är också Sjöbergs röst som genomsyrar boken. Jag lyssnade på hans sommarprogram och där berättade han historien på  ungefär samma sätt, utan yviga gester och med en rejäl dos sarkasm och ironi. Samtidigt finns det stora likheter mellan Zlatan och Sjöberg. Två killar med tuff uppväxt med en talang utöver det vanliga, som aldrig ber om ursäkt för sig själva, illa omtyckta av många vuxna runt omkring, problem i skolan, som respekterar dem som förtjänar respekt, men inte dem som inte gör det, som har en tydlig dröm och uppfyller den.

Patrik Sjöberg har en historia som är viktig att berätta. Kanske blir det lite för mycket snack om ekonomi och elaka journalister, men samtidigt får jag en större förståelse för Sjöbergs ilska mot svensk media. De har pumpat ut en bild av honom som passar dem, vilket inte betyder att Sjöberg aldrig gjort något dumt, men kanske inte så mycket och så ofta som tidningarna vill tillstå.

Jag är glad att jag läste boken, men är kanske inte helt överförtjust. En helt okej bok som vi säkert kan diskutera mycket ikväll då vi ses i vår bokklubb. Så som bokklubbsbok rekommenderar jag den ändå.

Fler Bokbruttor som bloggar hittar du här och här.

Läs också:

Varje sida är viktig, liksom varje tweet

 

Tunisian girl av Lina Ben Mhenni är en liten bok med stort innehåll om den arabiska vårens utveckling i Tunisien. Ett stängt land där ledaren gör sitt bästa för att kontrollera allt informationsflöde, men som får allt svårare att stoppa det motstånd som växer på Facebook, Twitter och i blogosfären.  Visst stängs bloggar av, visst blir konton på Facebook och Twitter borttagna och visst får man ofta felmeddelanden då man försöker gå in på YouTube, men det går inte att tysta dessa människor helt och fullt. De dyker upp igen och igen.

Lina Ben Mhennis nuvarande blogg heter Tunisian girl och där kämpar hon mot det som landets officiella media undanhåller folket, eller omformulerar för att det ska passa deras (läs presidentens, eller diktatorn ZABA, Zine al-Abidine Ben Alis) syften. Tunisen var ett land helt styrd av censur och de sk. experterna i omvärlden valde också att blunda.

Så här skriver Yasmine El Rafie i förordet till den svenska upplagan:

Lina Ben Mhenni är representativ för dessa aktivister som drivit logistiken i många av de arabiska vårens folkresningar: runt 30, akademiker, från en politiskt medveten familj och vars blogg följdes runt om i arabvärlden och väst som en primär informationskälla för de människor ute på nätet som förstod vad som var på gång.

Hela förordet kan du läsa här.

Den nya tidens revolutionärer som använder de sociala mediernas möjligheter för att samla anhängare till sin kamp. Lina Ben Mhenni återkommer ett flertal gånger till varför hon valt att blogga framför att gå med i ett etablerat politiskt parti. Som enskild person behöver hon inte följa en agenda utan kan agera som hon känner i varje enskild situation. Bloggvärlden är så social som man gör den till och jag fascineras av att det finns Arab Bloggers Meetings och inser självklart hur viktiga sådana sammankomster blir för att samla politiskt aktiva på ett till synes oskyldigt sätt.

Den arabiska våren startade med att Mohammed Bouazizi brände sig själv till döds i staden Sidi Bouzid söder om Tunis. Utan sociala medier hade detta kanske orsakat någon form av protester, men nu spred bland andra Lina Ben Mhenni information om honom och det som hände i Sidi Bouziz på twitter och hashtaggen #sidibouziz blev den populäraste i världen. De officiella medierna i Tunisien berättade dock ingenting.

Jag fick med mig Tunisian girl från bokbloggarbrunchen förra veckan, komplett med hundöron vikta av Anna. Jag vek fler och skulle ha kunnat vika varje sida. Så mycket viktigt finns nämligen i denna till omfånget lilla bok. Till boken finns en hemsida där du kan läsa mer om Lina Ben Mhenni och om revolutionen i Tunisien. Det är riktigt intressant att få ”vara med om” en revolution och jag är hemskt glad att jag läste denna fina bok om vikten av att våga säga sin mening och kämpa för sitt folks rättigheter.

Läs också:

Vidrigt och vackert

Felicia försvann av Felicia Feldt har helt klart varit en riktigt rejäl snackis de senaste veckorna trots att recensionsdatum egentligen är idag.  På adlibris är boken slut och alla verkar ha läst, eller tänkt läsa den.

För några dagar sedan diskuterade vi Felicia försvann på Twitter och konstaterade att allt för få talat om den litterära kvaliteten och det vackra språket. Det här är ingen vanlig uppväxtskildring, ingen medioker BOATS, utan en riktigt bra bok. Att den sedan handlar om Felicias barndom gör den till den ännu bättre bok som sjuder av känslor.

Felicias mamma är känd. Hon är barnuppfostransexpert och skriver böcker om hur barn ska behandlas. Ibland kommer någon och vill intervjua henne och då kläs barnen upp för att kunna visas för andra som de perfekta barn de är.

Den verklighet Felicia beskriver är någon annan. I korta ögonblicksbilder från olika delar av sitt liv berättar Felicia sin historia. Varje bild är som ett litet, litet nålstick och till slut gör det så ont att jag inte står ut. Och det i mig som bara läser om det. Hur kändes det då för Felicia som levde i det?

Att mamma Anna dricker för mycket, byter ut sina män ofta och flyttar nästan lika ofta är illa nog. Att hon dessutom hotar med att ta livet av sig med jämna mellanrum gör knappast saken bättre. Det värsta är nog ändå den utstuderade grymheten, som att hela familjen uppmanas att sluta prata med ett barn som betett sig illa, frysa ut honom eller henne totalt i dagar. Eller mobbingdagen, en dag då alla behandlar ett av barnen riktigt illa, ofattbart illa. Denna dag infinner sig alltid dagen före personens födelsedag, så att födelsedagen ska kännas extra lyxig. Det är inte bara vidrig utan totalt sinnessjukt.

Vem kommer ihåg rätt? Felicia säger att hennes mamma slagit henne vid flera tillfällen. Anna säger att det aldrig har skett. Felicia berättar sin historia. Anna säger att hon lider av mytomani. Självklart kan vi inte veta, men min svårighet för Anna Wahlgren och hennes metoder, i kombination med den så känslofyllda och samtidigt sakliga boken och Felicia Feldts framträdanden i media, gör att jag måste tro på den senare. Jag hoppas att det inte är så, att den barndom hon beskriver inte kan ha varit så eländig och hennes mamma inte så skruvad, men jag är rädd att sanningen finns i boken. Tyvärr.

Felicia Feldt verkar medveten om sina egna tillkortakommanden. Hon erkänner sina problem, sin komplicerade mammaroll, det misslyckade äktenskapet och sin minst sagt konstiga relation med sin mamma. Hur hon till slut försöker bryta helt, men att ingen annan tycks förstå hur mamman egentligen är. De köper hennes kärleksfulla och excentriska yttre och kan inte annat än att älska henne. Lägg där till att det är lätt att uppfatta Felicia som både självupptagen och gnällig. Förhållandet är definitivt inte jämlikt.

Anna Wahlgren däremot väljer att inte erkänna någonting. Istället hänvisar hon till att detta bör skötas privat. Gott så, det vore kanske det bästa. Om  nu inte Wahlgren själv valt att hänga ut nära och kära i sina egna memoarer. Offentlighetens ljus är inte alltid trevligt, men visst måste även Felicia Feldt ha rätt att berätta sin historia. Även den till synes perfekta modern måste få kritiseras.

Som Robert Svensson skriver i Amelia borde dock också papporna uppmärksammas. Felicias pappa dyker upp ibland, den enda av Anna Wahlgrens ex-män som faktiskt gifter om sig och som tycks kunna erbjuda en trygg familjesituation. Varför bor Felicia inte där? Och de andra styvpapporna, raden av dem, vilket ansvar tar de? Någon gång försöker någon av papporna, men slutsatsen blir alltid att barn ska vara med sin mamma. Trodde de verkligen att det var det bästa? Om de levt med henne på det sätt som Felicia beskriver, med en hel del sprit inblandat, borde de väl förstått att det inte var en bra miljö. Eller? Nu handlar det ju visserligen inte om en familj i någon förort där socialtjänsten säkert är mer aktiv, utan om en medelklassfamilj med en mor som är expert på barn.

Många är de som skrivit om boken. Helena skriver själv sina tankar om boken och fyller sedan på med fler länkar. Jag skulle också vilja tipsa om BookyDarling som skriver ett personligt inlägg om boken. Lyran har ställt samman en lista här.

När jag klickar runt bland recensionerna slås jag av hur många det är som avfärdar Felicia Feldt som en hämndlysten unge som borde veta bättre än att smutskasta sin mamma. Att som Jens Liljestrand mena att det skulle handla om en kombination av hat och barns vilja att leva i en kärnfamilj är lite orättvist. Men som han också skriver räcker det med att en tiondel är sant för att det ska bli Anna Wahlgrens fall. Det räcker med en tiondels sanning för att hon  ska räknas som en olämplig förälder.

Kanske är det Felicia Feldts mål att krossa sin mor, men jag tycker inte att historien blir mindre trovärdig för att den är fragmentarisk och fylld av hat, som Annina Rabe skriver, snarare tvärtom. Felicia försvann är för mig ett enda långt ”nufanräckerdet” och det är lika tragiskt som upplyftande. Man måste inte älska sina föräldrar och man måste få skriva om det. Felicia har min sympati, jag tycker inte att hon är svår att varken tycka om eller förstå.  Aase Berg går egentligen längst i sin sågning av Felicia Feldts version då hon skriver: ”Jag tvivlar på huvudpersonens verklighetsuppfattning och tycker ofta att hon är paranoid i sitt överladdande av normaltaffliga familjesituationer.” Normaltaffliga familjesituationer? Det måste vara dagens underdrift.

Slutligen vill jag igen lyfta fram det jag konstaterade i inledningen, nämligen att Felicia försvann rent skönlitterärt är en fantastiskt välskriven och läsvärd bok. Du behöver inte läsa den som en bok av Anna Wahlgrens dotter, utan som en bok av en synnerligen begåvad författare som jag hoppas kommer att skriva många fler böcker.

Läs också:

Tala om tur

Jag älskar Bodil Malmstens böcker. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att jag älskar Bodil Malmsten, men henne känner jag ju inte. Jag inbillar mig att jag gör det då hennes loggböcker till synes är djupt personliga. Här i byteshyllan på Ko Lanta hittade jag Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig som är den enda av hennes loggböcker jag tidigare inte läst. Tala om flyt och faktiskt också perfekt timing. Elefantridningen som vi skulle på hade blivit försenad och där satt vi och väntade. Jag utan bok. Illa.

Tur då att Bodil Malmsten räddade mig från tristessen. Som vanligt skriver hon rappt och inte sällan roligt om allt och inget. Hennes brinnande hat mot Sarkozy, frustrationen över all tid som läggs på resor, uppgivenhet inför mullvadarna och en allmän hatkärlek till både Stockholm och Finistère. Och så den där romanen som inte vill bli skriven. Eller rättade sagt den långa rad av oskrivna romaner som är bra mycket fler än de skrivna.

Jag känner igen mig i mycket trots att jag inte tror att jag och Malmsten är speciellt lika. Jag småskrattar i alla fall åt hennes tomma dokument med kloka tankar och känner att det är något jag skulle kunna ha i datorn. Spännande är också att läsa hennes funderingar om förortsupproren i Paris och om frustration. Kul konstigt nog att läsa om det hon ser och läser om. Jag blir helt klart sugen på The Shield.

Mycket handlar också om bloggande och huruvida det är okej att just blogga. Kulturjournalister tycker det definitivt inte och ondgör sig över hur språket förstörs och hur loggböckerna Malmsten skriver bara är mellanböcker. När kommer den riktiga romanen undrar de? Det gör Malmsten också.

Det har skrivits en del om bokbloggares allt för positiva recensioner och att vi gullar för mycket vilket självklart är oprofessionellt. Kanske är det så, men jag vill inte bli som den recensent Malmsten beskriver:

Recensionen är inte riktad mot mig eller någon jag känner, det är inget märkvärdigt med den, tvärtom, den är likadan som alla andra recensioner av denna kritiker – feg, dryg, elak och illa skriven.

Att en så stilistiskt funktionshindrad och känslomässigt insufficient person har rätt att döma andras skapande arbete, det mörknar för mina ögon, jag ser rött, jag ser svart, jag får andningsstillestånd, jag svimmar, jag dör.

Jag tänker att jag ska skriva till Bodil Malmsten och säga att jag tycker att hon är fantastiskt. Utan att be om ursäkt för att jag gör det, som alla andra kvinnliga brevskrivare tydligen gör. Men nej, jag gör nog inte det. Det får räcka med det här blogginlägget. Jag vill ju inte störa.

Läs också:

Vart är du på väg Bodil?

Pocketförlaget ger ut den senaste av Bodil Malmstens loggböcker De från norr kommande leoparderna i pocket. Utsidan är inte lika fantastiskt vackert som i den inbundna versionen, men innehållet är som vanligt underbart. Jag tycker verkligen om att läsa Bodils betraktelser kring livet i allmänhet och Nicolas Sarcozy i synnerhet. Hon avskyr verkligen Sarcozy med passion.

Bodil har lämnat sitt hus i Finistère och bor nu i en lägenhet vid Atlanten i en stad som vi inte får veta namnet på. Hennes grannar är livfullt beskrivna, men passionen för bostaden har helt klart försvunnit. Bodil är på väg därifrån, men vi får inte veta vart. Frankrike måste det väl bli ändå? Trots att hon iklädd typiskt franska kläder blir tilltalad på engelska känns hennes kärlek till Atlanten större än den till Stockholm. När hon sätter upp en pjäs där blir hon mer än lovligt nojig.

Hon blir lätt nojig Bodil. Som när hon måste byta sin älskade Roover mot ett nytt bilmonster. Då sörjer hon riktigt och tycker att den hemska, nya bilen förstör hennes liv. Ingen kan med så stor passion och inlevelse skildra vardagsproblem som Malmsten. Jag känner igen mig i hennes sätt att hantera vardagen och det känns också som om jag faktiskt lär känna henne när jag läser. Jag älskar det!

Jag hoppas att Bodil Malmsten bosätter sig på ett trevligt ställe (där det ändå finns saker att irritera sig på) och fortsätter att skriva många loggböcker.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-07-04

Läs också:

Allt om min mormor

Nu i juni gavs Min mormors historia ut på Månpocket. Den innehåller tolv författares porträtt av sin mormor. Kvinnohistoria när den är som bäst där vi lär känna författarna, deras mödrar och mest av allt deras mormödrar.

Birgitta Stenberg inleder och berättar om Alma som inleder ett opassande förhållande och får fly hem med en oäkting i magen. En osannolik, vacker och mycket tragisk historia.

Märta Tikkanen berättar om sin mormor som får uppfostra sex barn själv då maken lever sitt liv. Varför lämnas kvinnor så ofta med ansvaret?

Agneta Pleijels mormor föddes i Indonesien och var en udda fågel i Sverige. Vid första anblick tycktes hon stå i underläge gentemot sin man, men frågan är hur det egentligen var.

Katarina Mazetti vet inte mycket om sin mormor och berättar istället om sin farfars mor Cecilia Mazetti. Inte heller Maria Sveland kände sin mormor och hennes mamma är inte till mycket hjälp. Bodil Malmsten kan inte skriva om sin mormor, då hon inte längre har något språk. Mormors modersmål är utsuddat, borta, oanvändbart. Inger Frimansson berättar om sin brevskrivande mormor Karin.

Maria Ernestam berättar om sin väldigt självständiga mormor som levde för sig själv, inte för någon annan. Inte ens för sina barn.

Jag tycker om berättelsen om Emma Hambergs mormor, som var ett mirakel liksom Emma själv. Hon sjöng hellre än grubblade och klarade, liksom Emma alla motgångar med bravur. Jag ler åt Mian Lodalens berättelse om toffelblomman, fascineras av Zinat Pirzadehs mormor som offrar så mycket för sitt barnbarn och känner igen mig i Åsa Linderborgs byxklädda förebild.

Det här är en både trevlig och gripande bok som fick mig att fundera på min egen mormor. Hon är en ung 83-åring som verkligen avskyr att bli gammal. Det har hon alltid gjort. Jag vet ingen som har en så ungdomlig mormor som jag. Hon läser troget min blogg, finns på Facebook, köper böcker på adlibris om hon får något bra mail-erbjudande och hon läser gärna på både svenska och engelska.

Min mormor har alltid gått sin egen väg. Hon var enda barnet till min gammelmormor och gammelmorfar. De satsade allt på henne och hon fick en fin utbildning. Hon har arbetat hela sitt liv. Ett barn fick hon, men någon hemmafru blev hon aldrig. Hon och morfar har ett riktigt jämställt förhållande, förutom att hon saknar körkort. Bilen överlåter hon åt sin man, men när det gäller hem och familj delar de väldigt lika. Ovanligt lika för att tillhöra den generation de gör.

Läs om mormödrar du också och fundera över din egen. Det är en riktigt trevlig bok och en trevlig sysselsättning!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-07-02

Läs också:

Sharon and My Mother-in-law

Sharon and My Mother-In-Law: Ramallah Diaries

Det var någon vecka sedan jag läste ut  Sharon and My Mother-in-law Ramallah Diaries av Suad Amiry och jag har funderat på vad jag egentligen ska skriva. Boken berörde mig väldigt mycket. Trots att Amiry skriver både lättsamt och humoristiskt finns det mycket allvar också.

Frågan om Israel och Palestina är otroligt komplex och det är svårt att välja sida. Jag tycker verkligen att israelerna gått för långt, men jag förstår samtidigt deras rädsla för attentat och självmordsbombare. Frågan är bara vad de verkligen uppnår med dessa checkpoints. Det gränsar till maktmissbruk och som boken visar styrs hela livet av regler som sätts upp för att begränsa livet för palestinierna. Alla intyg hit och dit och alla utegångsförbud. Det tog Amiry sju år att få ett id-kort och när hon tillslut fick det krävdes det en gentjänst. Utegångsförbuden är verkligen utegångsförbud. Det handlar inte om att inte få gå ut vissa tider på dygnet utan att faktiskt inte få gå ut alls. Ibland hävs förbudet några timmar och då gäller det är vara på hugget! Situationen i Ramallah, som Amiry beskriver, är verkligen absurd.

Såg för några år sedan Yoav Shamirs film Machssomim (Checkpoint) från 2003 på Göteborgs Film Festival. Filmen visar hur absurt och krångligt det är med alla checkpoints och hur svårt det är för palestinierna att röra sig i sitt eget land. En kort film av Shamir finns här.

Jag avundas varken israeler eller palestinier det liv de lever. Fruktansvärt.

Hur som helst är Sharon and My Mother-in-law Ramallah Diaries en mycket bra bok! Läs den!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-07-01

Läs också: