Det är alltid kul att väcka känslor och att jag sågat ett gäng klassiker och dessutom kallat några av författarna för gubbar gav eko i kommentarerna. Gott så. Jag gillar kommentarer. Det är kul att diskutera.
Kanske är det ändå på plats att förklara lite hur jag och mitt språk fungerar. Jag gillar att göra det enkelt för mig, således bli författare ofta gubbar och tanter i min mun om de är gamla eller författat en gammal bok. Det har alltså inget med ett eventuellt förakt för människor med snopp som gör att jag kallar vissa författare för gubbar. Skulle författarna vara döda brukar de få epitetet stendöd som i stendöd gubbe respektive tant. Lite slarvigt uttryckt helt klart, men ganska målande. Kanske också en aningens provocerande och det gillar jag. Jag är nämligen barnsligt förtjust att provocera sådär lite lagom och när det handlar om provokation i bokbloggarsammanhang får man väl ändå säga att det handlar om ganska oskyldig sådan. Egentligen skulle det inte skada med lite fler högljudda diskussioner.
Något som också kan ställa till det ibland är att jag ofta är ironisk. Det är lätt att lätta upp ironi med en liten blinkande smiley, men jag försöker sluta med det. Jag står för min ironi och min frispråkighet som speglar min personlighet ganska bra.
En kollega påpekade i fredags att hon inte vet någon som kan gå igång så snabbt, låta riktigt arg och sedan vara lugn två sekunder senare. Hon har rätt. Sådan är jag. Tänder lätt på alla cylindrar och lugnar mig lika snabbt. Då brukar jag vara lite överraskad över att alla andra inte släpper diskussionen lika snabbt.
Min familj är sådan. Vi diskuterar högt och ljudligt, ganska ofta om saker vi diskuterat tusen gånger förut och gillar att diskutera. Det handlar ofta om politik och vi vet exakt vad vi har varandra. Herr O blev lite nervös i början då han uppfattade det som om vi faktiskt var arga på riktigt, men se det är vi nästan aldrig.
Det här att jag älskar att diskutera eller i alla fall skapa debatt märks kanske i mitt olagoma sätt att skriva. Finns finns det en gråskala, men svart eller vitt kan bli ganska effektfullt ibland. I alla fall kan ett inlägg som är drivet till sin spets leda till kul diskussioner.
Idag är det måndag och då nöjer jag mig med att provocera chefer, kollegor och elever. Vem ska du provocera idag? Vem och vad provocerar dig?
Hur fungerar du i en diskussion? Hur märks din personlighet när du bloggar och kommenterar?
