enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Aktuellt (Sida 1 av 17)

Tillbaka igen!

Efter att bloggen hackats har jag i flera dagar försökt lösa problemet med hjälp av snälla tekniker på webbhotellet. Jag hoppas nu att allt ska vara löst och att hackarna håller sig på avstånd. En sak som rensats bort är konton för prenumeranter, så skulle du sakna inlägg via mail går det bra att scrolla längst ner på sidan och lägga till en ny prenumeration.

Måste säga att jag saknat bloggen och varit väldigt frustrerad när den inte funkat. Nu ska jag recensera ikapp och senare idag drar jag också igång en serie med kulturella VM-spaningar.

 

En väldigt speciell ö

Veckans tema på Kulturkollo är ”Öar” och idag skriver jag ett kort inlägg om en för mig väldigt exotisk resa till Malören i Kalix skärgård. Semester är för mig synonymt med sol och värme och om jag besöker någon ö ska den helst ligga i Grekland eller kanske Thailand. Att jag skulle njuta så av en resa till en karg och i alla fall inledningsvis,  ganska kall och blåsig ö långt uppe i norra Sverige var definitivt otippat. Hade inte Lotta bjudit dit oss, skulle jag troligen aldrig få för mig att resa dit, men oj vad glad jag är att jag gjorde det. Midnattssolen var mäktig, miljön magisk, sällskapet trevligt och maten god. Dessutom fanns det en hel del tid till läsning då nätet var ganska så skakigt.

Faktiskt blev jag så lugn och harmonisk att jag känner att jag redan börjar varva ner inför semestern. Nu ska jag bara samla energi och jobba fem dagar till. Skönt ändå att känna sig sömning, men inte trött och utmattad. Energin bubblade så i mig att jag vid några tillfällen körde hoppsasteg från Lotshuset där vi bodde, till utedasset.

Jag förstår verkligen att Malören är Lottas favoritö och är så glad att jag fick följa med dit.

Grattis till Kamila Shamsie

Igår delades årets Women’s Prize for Fiction ut och vinnare blev Kamila Shamsie för boken Home Fire. Det här är en bok jag tänkt läsa sedan den var ny och Shamsie är en författare jag tänkt läsa något av i flera år. Egentligen vet jag inte varför det blivit av, men troligen handlar det om att jag är rädd att det är för tungt.

I sommar ska jag dock ta mig i kragen och läsa något av Kamila Shamsie, som är en författare som rönt stora framgångar. Hon finns dessutom med i min Boktolva för 2018. På svenska finns dock bara en av hennes böcker, Brända skuggor, översatt av Birgitta Wallin och utgiven 2014 på Bokförlaget Tranan. Samma år besökte hon också Bokmässan i Göteborg.

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde ”begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan ”hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad

Jag ser fortfarande ut som ruggugglan till höger och känner mig definitivt som hen, men jag har kommit igenom några digitala rättningshögar och ser ljuset. Dessutom har jag idag träffat goda vänner och ätit brunch på en solig uteservering och just avslutat ett parti Monopol med maken och yngste sonen (medan äldste sonen som lanat hela natten sov gott) och trots att jag förlorade har jag fått lite mer energi.

Brunchen har nu blivit en tradition, då vi var där förra maj också (två gånger är en vana). När vi betalade idag upplyste kvinnan i kassan oss om att vissa drycker ingick, men att andra fick köpas i baren. Just det, sa jag, det var ju det några damer blev så arga på förra året och påmindes om tre ytterst otrevliga kvinnor i 60-årsåldern som vid detta besök var så otrevliga i kön till baren och mot bartendern att jag sa till dem att skärpa sig. De blev inte så glada. Och ja, det var dagens underdrift.

När jag sa det reagerade kvinnan i kassan och sa sig känna igen mig. Jag påpekade att detta var ett år sedan och att hon säkert menade någon annan, men hon var helt säker på att det var jag då hon kom ihåg händelsen och hade varit så glad att någon sa ifrån till dessa riktigt otrevliga kunder. Härligt att mitt humör kan göra någon glad kände jag.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan dagens bröllop med stort B, som är en av anledningarna till att vi har tema ”kungligt” på Kulturkollo. Nu bryr jag mig egentligen inte nämnvärt om prins Harry eller det brittiska kungahuset. Möjligen blir jag provocerad av att prins Charles ska leda Harrys brud till altaret (hur sjukt är det inte om man tänker på det) och egentligen är jag rätt sur på att Meghan Markle nu blir typ prinsessa och inte längre skådespelare. När jag började titta på Suits föll jag pladask för denna charmiga kvinna, eller kanske snarare rollfigur för jo, jag fattar att Meghan inte är Rachel, men hennes rollfigur i Suits är på alla sätt fantastisk. Jag hade lätt kunnat gifta mig med henne, så visst förstår jag prins Harry.

Självklart var stjärnorna från Suits i London för att bevista bröllopet och visst är det lite fint att en ganska så vanligt kvinna kan gifta in sig i det konservativa brittiska kungahuset, men jag tycker ändå att det är synd. Jag vill ha mer Rachel, men det vill tydligen den där Harry också.

Ni märker att den här ruggugglan kanske borde förblivit tyst, för vad är egentligen den röda tråden i ett inlägg om en brunch, en arg dam som skyddar en bartender och en skådespelare som får sin prins. Ingenting kanske, mer än möjligen ett konstaterande att det alltid är bäst att vara sig själv.

 

Rättning pågår …

Det här är för många en fantastisk tid på året. Som lärare (och allergiker) är det en tid av total stress (och rinnande ögon, snorig näsa och …). Rättningshögarna är visserligen digitala numer, men de anfaller mig likväl och jag drunknar i listor på vad som saknas för en (alldeles för lång) rad elever som just nu riskerar att inte få betyg.

Jag kanske inte ser ut som ugglan till höger, men jag känner mig onekligen precis som hen.

Och ja, jag älskar solen och värmen, men jag vill ha möjlighet att njuta av den stundande sommaren och jag vill ägna mig åt bokhögar istället för rättningshögar.

Mvh Bitter lärare och bloggare som kanske kommer att saknas här den närmaste tiden.

Är Sara spiken i kistan?

Nu lämnar även Sara Stridsberg Svenska Akademien och för mig känns det som att det nu är över. Bland de få som finns kvar  den nu sargade samlingen är det ännu färre som jag känner något som helst förtroende för och jag tror inte att jag är ensam. Värst är att Horace Engdahl, varje gång han uttalar sig i media, framstår som en än mer omöjlig person att samarbeta med och en person som definitivt inte är en värdig medlem i Svenska Akademien. Jag har även tidigare lyft fram att han måste lämna om förtroendet för den klassiska institutionen ska kunna återfås. Det gäller även Sture Allén, som visserligen inte varit fullt så plump som Engdahl, men som står för den gamla tystnadskulturen som verkar allt annat än sund.

Frågan är vilka som kan tänka sig att vara en del av Svenska Akademien efter alla turer? Jag tror tyvärr att det är få seriösa personer som vill ta en plats där idag. Jag kan inte tänka mig Johannes Anyuru eller Jonas Hassen Khemiri liera sig med Horace och hans polare. Jens Liljestrand är inne på samma bana och menar att Stridsbergs avhopp är av det allvarligare slaget, då hon är en av få ledamöter som representerat Svenska Akdemiens (långsamma) föryngring och förnyelse. Kanske är enda lösningen att upplösa den nuvarande Akademien och bilda en helt ny? Jag har i alla fall svårt att se hur situationen kan lösas på annat sätt.

Efter Sara Stridsbergs meddelande om att även hon lämnar blir det än mer osäkert om någon Nobelpris i litteratur kan delas ut. Björn Wiman skriver i DN att det tycks som en omöjlighet att få till en utdelning av priset i år, då de tio kvarvarande ledamöterna har ett förtroende under noll. Han sammanfattar också kärnan i konflikten på ett bra sätt med följande ord:

Diskussionen om Akademiens kris handlar inte, som en del tycks tro, om att tvinga ner institutionen i en prokrustesbädd för att ta ifrån den dess särart. Diskussionen handlar om att även Svenska Akademien måste erkänna rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer. Svenska Akademien kan inte verka utan det omgivande samhällets förtroende – och det förtroendet måste förtjänas.

För ja, ett förtroende måste verkligen förtjänas och just nu är det få ledamöter som förtjänar något som helst förtroende. Det är en mest av allt sorglig situation, men den väcker också ilska. Att så unkna strukturer kan få leva och frodas i en kulturell institution med tidigare skyhög status är verkligen obehagligt. Att representanter som Horace Engdahl inte ens ser problematiken, utan istället gör allt för att ytterligare spä på den är riktigt beklagligt. Jag är medveten om att jag låter Engdahl bära hundhuvudet, men han har verkligen jobbar hårt för att få fram sina obehagliga åsikter, utan att vara det minsta medveten om hur han framstår.

Jag tror tyvärr att flera av de kvarvarande tio kommer att bita sig fast vid sina stolar och vägra lämna. Det kommer att skapa en onödig maktstrid som definitivt kommer att kunna följas i media. Det går inte att sitta i Svenska Akademien och tro sig vara osynlig för media. Allt som sker kommer att synas och det är inte bra för någon.

Wiman önskar att de tio kvarvarande ledamöterna ”stillsamt men bestämt ställa sina stolar till förfogande” och jag håller med honom. Svenska Akademien ska bestå av arton ledamöter som står för snille och smak. De bästa vi har att erbjuda. Så är det definitivt inte. Jag kan tänka mig att Per Wästberg lämnar först. Han är den ende av de kvarvarande tio som tydligt uttalat sig för Danius och för en ny väg för Svenska Akademien. Nu får han svårt att förändra någonting och kan därmed tänkas ge upp.

Vi får inte glömma att det här inte bara handlar om Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien delar ut en rad andra priser och ansvarar dessutom för arbetet med SAOL och SAOB. Nu kan säkert Sverige fungera ändå, men det är beklagligt att situationen är som den är.

 

 

Foto: Stefan Tell

Vem ska få stolarna?

Det är svårt att undgå den bitterhet som Sture Allén tycks känna efter den senaste tidens turbulens i Svenska Akademien. Han och Horace Engdahl borde kanske sluta uttala sig, för varje gång de gör det sjunker min respekt för dem. Låt vara att vi inte varit med på möten och vet hur Sara Danius ledarskap sett ut i praktiken, men det framgår med all önskvärd tydlighet att de tidigare ständiga sekreterarna inte stödjer Danius, Englund undantagen. Jag håller med Katarina Wennstam om att de uttalanden Allén och Engdahl gjort gör att de framstår som sorgliga eller till och med patetiska.

För oss på utsidan ser det ut som att Danius velat ta tag i händelser som pågått så länge att tidigare ständiga sekreterare känt till det. Vi vet att Allén informerades om Arnaults minst sagt tvivelaktiga agerande redan 1996, men viftat bort det som ointressant. Det verkar nu också som att Engdahl velat avbryta advokatutredningen kring Arnault och Klubben, vilket låter helt galet. Han hävdar ekonomiska skäl, men det om något känns som en ganska löjlig bortförklaring. Jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än gubbar som håller varandra om ryggen. Det är några skäl till att jag håller med Karin Olsson om att Sture Allén och Horace Engdahl måste sluta för att Svenska Akademien ska få tillbaka sin trovärdighet. Detsamma borde rimligen gälla Peter Englund, för även om jag respekterar honom torde (måste?) även han haft information om Arnault och kunde (borde!) ha agerat.

Karin Olsson listar sju åtgärder som hon menar krävs för att undvika kollaps. Förutom att Allén och Engdahl ska bort menar hon att bland annat en övre åldersgräns och en utträdesparagraf krävs. Dessutom måste Svenska Akademien få en ny ständig sekreterare och det behöver vara en av de kvarvarande. Att det skulle bli Riad efter den senaste tidens jävsdiskussioner finner jag lika otroligt som Olsson gör, men det är inte många kvar att välja mellan. Anders Olsson fungerar som tillfällig ständig sekreterare (underbar titel) har få år kvar till 70, som är den åldersgräns som redan gäller för ständiga sekreterare. Det enda alternativet just nu verkar Jesper Svenbro vara, men då dessa två herrar befinner sig på ”olika sidor” i konflikten. Om det nu finns två sidor, men det verkar onekligen så. Detta förutsatt att Danius avgång ses som legitim, men jag har svårt att se hur hon kan komma tillbaka som ständig sekreterare. Möjligen som ledamot, men inte som  ledare för den nu ganska söndertrasade samlingen. Karin Olsson föreslår Sara Stridsberg som ny ständig sekreterare, men hon är om möjligt ännu mer partisk och dessutom har hon inte suttit på sin stol särskilt länge. Hennes antydan att ett avhopp kan vara aktuellt gör också att hennes roll känns osäker. Jag hoppas att hon stannar.

Nu är kungen beslutat om en utträdesklausul, som ska innebära att de som vill avsäga sig sin plats ska kunna göra det, samt att de som inte deltagit i Akademiens arbete under de senast två åren förlorar sin plats kommer alltså Lotta Lotass och Kerstin Ekman att kunna ersättas. Mycket troligt är också att de fyra ledamöter som hoppat av de senaste veckorna väljer att permanent lämna. Hur Frostenson gör känns dock oklart. Hon har aviserat att hon inte ska delta i arbetet, men inte att hon vill lämna. Vilka kommer då att fylla de tomma stolarna (förutsatt att någon ens vill ingå i en samling som nu tappat såväl snille som smak)?

Mina förslag är följande:

Elisabeth Åsbrink (född 1965), historiker och författare med integritet.

Lina Ekdahl (född 1964), fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976), poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979), författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare och debattör.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Ingrid Elam (född 1951) litteraturprofessor och kulturjournalist.

Yukiko Duke (född 1966) litteraturkritiker och översättare.

Ulla Gabrielsson (född 1956) översättare, författare och konstnär.

Cilla Naumann (född 1960) Augustprisnominerad författare av böcker för såväl vuxna som ungdomar.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap med fokus på skräckromantik.

Therese Bohman (född 1978) kritikerrosad och mycket läsvärd författare.

Jessica Schiefauer (född 1978) tvåfaldigt augustbelönad författare i en underskattad genre.

 

Vilka personer skulle du vilja se i Svenska Akademien?

 

Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Sara Danius har ikväll meddelar att hon lämnar sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien och också stol nummer 7. Även Katarina Frostenson lämnar och enligt DN var hennes krav för att träda tillbaka att också Danius gjorde det. Hon har dock inte uttalat sig själv och självklart vet vi inte vad som hände under mötet, men Sara Stridsberg säger till samma tidning att hon stridit för Danius. Apropå det inlägg jag publicerade tidigare idag kan jag konstatera att Danius lämnar rakryggad, medan få sådana finns kvar.

Göran Malmqvist menar att de två avhoppen räddar Svenska Akademien, men jag har svårt att se ur borttvingandet av en ständig sekreterare som försöker rensa upp den skit som tidigare på posten borde ha tagit tag i, ska ses som en framgång. Det borde ses som ett gigantiskt nederlag.

Anders Olsson tar tillfälligt över och kommer att leda arbetet i Svenska Akademien och enligt Expressen har ett arbete om att ändra stadgarna påbörjats. Det innebär troligen att ledamöter ska kunna avsäga sig sin plats, så att färre stolar behöver stå tomma. I praktiken är de aderton nu endast elva och därmed för få för att kunna ta beslut om nya medlemmar. Då krävs nämligen tolv ledamöter och visserligen är de tolv på pappret, men Lotta Lotass har inte deltagit i arbetet sedan 2015 även om hon inte formellt lämnat. Frågan som måste ställas är också om Svenska Akademien fortfarande ska anses lämpliga att utse nobelpristagare i framtiden. Efter den senaste tidens bevis på bristande val borde det i alla fall diskuteras.

Min respekt för Svenska Akademien försvann med Sara Danius. Jag håller med Björn Wiman om att det, med få undantag, är en bedrövlig skara som återstår. De har gjort ett val mot öppenhet och för ett fortsatt fulspel. Det är beklämmande. Karin Olsson i Expressen kallar det sorgligt, men inte oväntat och tyvärr var det inte det.

Bild från TT

Dags att stå rakryggade

Konflikterna i Svenska Akademien fortsätter och jag måste säga att jag är chockad över de senaste dagarnas utveckling. Att Horace Engdahl är något av en skitstövel kom inte som någon överraskning, men hans text om Sara Danius som publicerades i Expressen var så låg och så otrevlig att jag baxnade. Engdahl säger sig förfäras över råheten i Akademien, men själv slänger han kängor som är råare än något någon annan ledamot varit i närheten av. Jag håller med honom om att alla spärrar verkar ha släppts, men det är han och hans gäng som står för det moraliska förfallet.

Sofia Mirjamsdotter slår huvudet på spiken i sin ledartext i Sundsvalls tidning med den något kaxiga rubriken Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem, för det är så det känns. Jag kan bara ana mig till hur Akademiens tillgångar utnyttjats av akademiledamötena, men klart är att det är osannolikt att Kristina Frostensson och hennes make är de enda som utnyttjat sina positioner. Att se den tidigare ständige sekreteraren påstå att Sara Danius skulle vara den sämsta på positionen någonsin, när det står klart att han sett mellan fingrarna på ett oacceptabelt beteende är inte mindre än patetiskt. Även Sture Allén har uttalat sig minst sagt klumpigt och honom är jag mer besviken på. Han framstår som en bitter mansgris och det är inte smickrande. Jag trodde att hans utredning om nya, gamla Ullevi skulle förbli hans karriärs lågvattenmärke, men icke.

Ett ljus i mörkret för mig personligen är att en av mina största idoler i Akademien, Per Wästberg, står på Sara Danius sida. Det känns skönt att alla gubbar inte vänder sig emot den första kvinnan som valts till ständig sekreterare. Kanske är det fel att göra detta till en könsfråga, men jag får en fadd smak av sexism i munnen. Å andra sidan är även en uteslutning av Katarina Frostenson kanske ett sätt att straffa någon som ”bara” är fru och därför inte ska straffas. Samtidigt måste den jävsituation som uppstått något som Akademien rimligen borde agera kraftigt emot. Mot bakgrund av det torde det vara rimligt att Frostenson själv tar sitt ansvar och lämnar sin stol, något som bland annat Björn Wiman, G W Persson och Jan Guillou kräver, medan författaren Stina Otterberg menar att det vore att utsätta Frostensson för dubbelbestraffning. Åtta ledamöter publicerade också en artikel i SvD där de förklarade varför de inte röstade för en uteslutning av Frostenson, då ”Hur allvarligt vi än ser på detta [jävsituation, min anmärkn.], har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.” Ett tveksamt resonemang kan jag tycka.

Idag möttes ledamöterna då Svenska Akademien delade ut Svenska Akademiens nordiska pris till Agneta Pleijel, som fick finna sig i att stå i skuggan av dramatiken. Pristagaren hyllade Sara Danius och även publiken mötte Danius med en lång applåd. På hennes sida står också, förutom Wästberg och de tre avhopparna, Sara Stridsberg, som har lovat att återkomma om sin framtid inom Svenska Akademien när kvällens prisutdelning nu är över. Det bästa vore om hon stannade och stöttade Danius inifrån. Det ryktas om en förtroendeomröstning om Sara Danius position och jag hoppas då att hon och de tre avhopparna Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund deltar. Den senare var dock inte närvarande under dagens prisutdelning. Riktigt spännande vore det om Kerstin Ekman dök upp och rörde om i grytan. 

Nobelstiftelsen uttrycker sin oro för att Nobelprisets anseende ska skadas av konflikterna inom Svenska Akademien och det kan jag utan tvekan förstå. Dags för de aderton, eller i alla fall de som finns kvar, att ta ansvar och lösa den här soppan. Deras beteende är i många fall beklagligt. Att i ett sådant läge dela ut ett Nobelpris i litteratur utan att svärta ner priset torde vara omöjligt. Jag tillhör utan tvekan ”team Danius” och hoppas att det inte blir hon som tvingas bort för att andra inte kan uppföra sig.

Foto: Jonas Ekström TT

Sida 1 av 17

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: