enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Aktuellt (Sida 1 av 15)

Vem ska få stolarna?

Det är svårt att undgå den bitterhet som Sture Allén tycks känna efter den senaste tidens turbulens i Svenska Akademien. Han och Horace Engdahl borde kanske sluta uttala sig, för varje gång de gör det sjunker min respekt för dem. Låt vara att vi inte varit med på möten och vet hur Sara Danius ledarskap sett ut i praktiken, men det framgår med all önskvärd tydlighet att de tidigare ständiga sekreterarna inte stödjer Danius, Englund undantagen. Jag håller med Katarina Wennstam om att de uttalanden Allén och Engdahl gjort gör att de framstår som sorgliga eller till och med patetiska.

För oss på utsidan ser det ut som att Danius velat ta tag i händelser som pågått så länge att tidigare ständiga sekreterare känt till det. Vi vet att Allén informerades om Arnaults minst sagt tvivelaktiga agerande redan 1996, men viftat bort det som ointressant. Det verkar nu också som att Engdahl velat avbryta advokatutredningen kring Arnault och Klubben, vilket låter helt galet. Han hävdar ekonomiska skäl, men det om något känns som en ganska löjlig bortförklaring. Jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än gubbar som håller varandra om ryggen. Det är några skäl till att jag håller med Karin Olsson om att Sture Allén och Horace Engdahl måste sluta för att Svenska Akademien ska få tillbaka sin trovärdighet. Detsamma borde rimligen gälla Peter Englund, för även om jag respekterar honom torde (måste?) även han haft information om Arnault och kunde (borde!) ha agerat.

Karin Olsson listar sju åtgärder som hon menar krävs för att undvika kollaps. Förutom att Allén och Engdahl ska bort menar hon att bland annat en övre åldersgräns och en utträdesparagraf krävs. Dessutom måste Svenska Akademien få en ny ständig sekreterare och det behöver vara en av de kvarvarande. Att det skulle bli Riad efter den senaste tidens jävsdiskussioner finner jag lika otroligt som Olsson gör, men det är inte många kvar att välja mellan. Anders Olsson fungerar som tillfällig ständig sekreterare (underbar titel) har få år kvar till 70, som är den åldersgräns som redan gäller för ständiga sekreterare. Det enda alternativet just nu verkar Jesper Svenbro vara, men då dessa två herrar befinner sig på ”olika sidor” i konflikten. Om det nu finns två sidor, men det verkar onekligen så. Detta förutsatt att Danius avgång ses som legitim, men jag har svårt att se hur hon kan komma tillbaka som ständig sekreterare. Möjligen som ledamot, men inte som  ledare för den nu ganska söndertrasade samlingen. Karin Olsson föreslår Sara Stridsberg som ny ständig sekreterare, men hon är om möjligt ännu mer partisk och dessutom har hon inte suttit på sin stol särskilt länge. Hennes antydan att ett avhopp kan vara aktuellt gör också att hennes roll känns osäker. Jag hoppas att hon stannar.

Nu är kungen beslutat om en utträdesklausul, som ska innebära att de som vill avsäga sig sin plats ska kunna göra det, samt att de som inte deltagit i Akademiens arbete under de senast två åren förlorar sin plats kommer alltså Lotta Lotass och Kerstin Ekman att kunna ersättas. Mycket troligt är också att de fyra ledamöter som hoppat av de senaste veckorna väljer att permanent lämna. Hur Frostenson gör känns dock oklart. Hon har aviserat att hon inte ska delta i arbetet, men inte att hon vill lämna. Vilka kommer då att fylla de tomma stolarna (förutsatt att någon ens vill ingå i en samling som nu tappat såväl snille som smak)?

Mina förslag är följande:

Elisabeth Åsbrink (född 1965), historiker och författare med integritet.

Lina Ekdahl (född 1964), fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976), poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979), författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare och debattör.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Ingrid Elam (född 1951) litteraturprofessor och kulturjournalist.

Yukiko Duke (född 1966) litteraturkritiker och översättare.

Ulla Gabrielsson (född 1956) översättare, författare och konstnär.

Cilla Naumann (född 1960) Augustprisnominerad författare av böcker för såväl vuxna som ungdomar.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap med fokus på skräckromantik.

Therese Bohman (född 1978) kritikerrosad och mycket läsvärd författare.

Jessica Schiefauer (född 1978) tvåfaldigt augustbelönad författare i en underskattad genre.

 

Vilka personer skulle du vilja se i Svenska Akademien?

 

Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Sara Danius har ikväll meddelar att hon lämnar sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien och också stol nummer 7. Även Katarina Frostenson lämnar och enligt DN var hennes krav för att träda tillbaka att också Danius gjorde det. Hon har dock inte uttalat sig själv och självklart vet vi inte vad som hände under mötet, men Sara Stridsberg säger till samma tidning att hon stridit för Danius. Apropå det inlägg jag publicerade tidigare idag kan jag konstatera att Danius lämnar rakryggad, medan få sådana finns kvar.

Göran Malmqvist menar att de två avhoppen räddar Svenska Akademien, men jag har svårt att se ur borttvingandet av en ständig sekreterare som försöker rensa upp den skit som tidigare på posten borde ha tagit tag i, ska ses som en framgång. Det borde ses som ett gigantiskt nederlag.

Anders Olsson tar tillfälligt över och kommer att leda arbetet i Svenska Akademien och enligt Expressen har ett arbete om att ändra stadgarna påbörjats. Det innebär troligen att ledamöter ska kunna avsäga sig sin plats, så att färre stolar behöver stå tomma. I praktiken är de aderton nu endast elva och därmed för få för att kunna ta beslut om nya medlemmar. Då krävs nämligen tolv ledamöter och visserligen är de tolv på pappret, men Lotta Lotass har inte deltagit i arbetet sedan 2015 även om hon inte formellt lämnat. Frågan som måste ställas är också om Svenska Akademien fortfarande ska anses lämpliga att utse nobelpristagare i framtiden. Efter den senaste tidens bevis på bristande val borde det i alla fall diskuteras.

Min respekt för Svenska Akademien försvann med Sara Danius. Jag håller med Björn Wiman om att det, med få undantag, är en bedrövlig skara som återstår. De har gjort ett val mot öppenhet och för ett fortsatt fulspel. Det är beklämmande. Karin Olsson i Expressen kallar det sorgligt, men inte oväntat och tyvärr var det inte det.

Bild från TT

Dags att stå rakryggade

Konflikterna i Svenska Akademien fortsätter och jag måste säga att jag är chockad över de senaste dagarnas utveckling. Att Horace Engdahl är något av en skitstövel kom inte som någon överraskning, men hans text om Sara Danius som publicerades i Expressen var så låg och så otrevlig att jag baxnade. Engdahl säger sig förfäras över råheten i Akademien, men själv slänger han kängor som är råare än något någon annan ledamot varit i närheten av. Jag håller med honom om att alla spärrar verkar ha släppts, men det är han och hans gäng som står för det moraliska förfallet.

Sofia Mirjamsdotter slår huvudet på spiken i sin ledartext i Sundsvalls tidning med den något kaxiga rubriken Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem, för det är så det känns. Jag kan bara ana mig till hur Akademiens tillgångar utnyttjats av akademiledamötena, men klart är att det är osannolikt att Kristina Frostensson och hennes make är de enda som utnyttjat sina positioner. Att se den tidigare ständige sekreteraren påstå att Sara Danius skulle vara den sämsta på positionen någonsin, när det står klart att han sett mellan fingrarna på ett oacceptabelt beteende är inte mindre än patetiskt. Även Sture Allén har uttalat sig minst sagt klumpigt och honom är jag mer besviken på. Han framstår som en bitter mansgris och det är inte smickrande. Jag trodde att hans utredning om nya, gamla Ullevi skulle förbli hans karriärs lågvattenmärke, men icke.

Ett ljus i mörkret för mig personligen är att en av mina största idoler i Akademien, Per Wästberg, står på Sara Danius sida. Det känns skönt att alla gubbar inte vänder sig emot den första kvinnan som valts till ständig sekreterare. Kanske är det fel att göra detta till en könsfråga, men jag får en fadd smak av sexism i munnen. Å andra sidan är även en uteslutning av Katarina Frostenson kanske ett sätt att straffa någon som ”bara” är fru och därför inte ska straffas. Samtidigt måste den jävsituation som uppstått något som Akademien rimligen borde agera kraftigt emot. Mot bakgrund av det torde det vara rimligt att Frostenson själv tar sitt ansvar och lämnar sin stol, något som bland annat Björn Wiman, G W Persson och Jan Guillou kräver, medan författaren Stina Otterberg menar att det vore att utsätta Frostensson för dubbelbestraffning. Åtta ledamöter publicerade också en artikel i SvD där de förklarade varför de inte röstade för en uteslutning av Frostenson, då ”Hur allvarligt vi än ser på detta [jävsituation, min anmärkn.], har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.” Ett tveksamt resonemang kan jag tycka.

Idag möttes ledamöterna då Svenska Akademien delade ut Svenska Akademiens nordiska pris till Agneta Pleijel, som fick finna sig i att stå i skuggan av dramatiken. Pristagaren hyllade Sara Danius och även publiken mötte Danius med en lång applåd. På hennes sida står också, förutom Wästberg och de tre avhopparna, Sara Stridsberg, som har lovat att återkomma om sin framtid inom Svenska Akademien när kvällens prisutdelning nu är över. Det bästa vore om hon stannade och stöttade Danius inifrån. Det ryktas om en förtroendeomröstning om Sara Danius position och jag hoppas då att hon och de tre avhopparna Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund deltar. Den senare var dock inte närvarande under dagens prisutdelning. Riktigt spännande vore det om Kerstin Ekman dök upp och rörde om i grytan. 

Nobelstiftelsen uttrycker sin oro för att Nobelprisets anseende ska skadas av konflikterna inom Svenska Akademien och det kan jag utan tvekan förstå. Dags för de aderton, eller i alla fall de som finns kvar, att ta ansvar och lösa den här soppan. Deras beteende är i många fall beklagligt. Att i ett sådant läge dela ut ett Nobelpris i litteratur utan att svärta ner priset torde vara omöjligt. Jag tillhör utan tvekan ”team Danius” och hoppas att det inte blir hon som tvingas bort för att andra inte kan uppföra sig.

Foto: Jonas Ekström TT

Vad hände med snille och smak?

Kjell Espmark och Klas Östergren lämnar Svenska Akademien och det är tydligt att de anser att skandalen kring Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen, gift med akademiledamoten Katarina Frostenson, har hanterats felaktigt.

Espmark säger till DN att vänskap gått före den integritet som Svenska Akademien ska stå för och därför väljer han att lämna. Klas Östergren hänvisar i SvD till den snille och smak som ska råda och menar att så inte är fallet, vilket är ett svek mot dess grundare.

Klart är att Svenska Akademien har allvarliga problem och jag skulle inte bli förvånad om dessa avhopp följs av fler. De aderton är redan decimerade då Kerstin Ekman och Lotta Lotass inte deltar i Akademiens arbete.

Björn Wiman kallar i DN avhoppen för en katastrof och menar att ”institutionen ligger i ruiner.” Kanske väl starkt, men förtroendet måste sägas vara i botten. Frågan är vad som händer nu och hur de kvarvarande ledamöterna hanterar situationen.

Uppdatering: Nu har även Peter Englund meddelat att han lämnar Svenska Akademien. Han uttrycker sitt stöd för Sara Danius som han menar har utsatts för obefogad intern kritik. Det här blir bara värre och värre.

Året var 1968

Veckan på Kulturkollo ägnas åt det mytomspunna året 1968. Det var året då min mamma fyllde 18 år och redan året innan hade hon träffat min då 19-årig pappa. Jag var alltså inte född och definitivt inte ens påtänkt, vilket betyder att jag inte vet mycket mer om 1968 än det google kan berätta för mig.

Om jag bara tänker på 1968 är det Vietnamprotesterna och 68-vänstern som poppar upp först, men det hände annat också.

I januari gjorde Jimi Hendrix två konserter på Lorensbergs cirkus i Göteborg och lyckades också hinna med att slå sönder ett hotellrum på Hotell Opalen, vilket ledde till att han häktades. Även Led Zeppelin gästade staden, men varken de eller Hendrix tillhör egentligen mina favoriter. Det är däremot The Beatles och 1968 släpptes deras The White Album. En klassiker med låtar som McCartneys Blackbird, Lennons Julia, en hyllning till modern och Harrisons fina While my guitar gently weeps. Mina favoriter är nog ändå I will och Back in the U.S.S.R. Även Simon & Garfunkels fjärde studioalbum Bookends, med monsterhiten Mrs Robinson släpptes 1968.

Mrs Robinson hördes i film Mandomsprovet där en mycket ung Dustin Hoffman spelade en ung man som förförs av den betydligt äldre Mrs Robinson. Filmen nominerades till flera kategorier på Oscargalan 1968, men kom ut 1967. Bästa film blev dock I nattens hetta, som vann hela 5 Oscars. Flest nomineringar fick Gissa vem som kommer på middag? med tjusige Sidney Poitier (som också var med i I nattens hetta), min favorit Katharine Hepburn (som fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, ett pris hon fick även 1969, men fdå fick hon dela det med Barbra Streisand)) och fantastiske Spencer Tracy, som gjorde sin sista roll. Inspelningen avslutades endast 17 dagar innan hans död och filmen hade premiär sex månader senare i december 1967. Jag älskade den här filmen när jag var i yngre tonåren och såg den om och om igen. En annan favorit var Dr Doolittle med Rex Harris som doktorn som kunde tala med djur. Filmen tilldelades Oscars för bästa specialeffekter och bästa sång ”Talk to the animals”. Som jag älskade den låten.

Mer kultur från 1968. Nobelpriset tilldelades Yasunari Kawabata, som är helt okänd för mig, men hans Snow Country låter riktigt fin. Samma år debuterade två andra nobelpristagare, Patrick Modiano med La Place de l’étoile och Alice Munro med novellsamlingen Dance of the Happy Shades.

 

 

När det normala börjar ifrågasättas

Det började med #metoo och den lavin av protester som följt sköljer över oss har chockat mig. Jag, liksom alla, visste om att det fanns en hel del svin i kulturvärlden. Det är liksom en självklarhet som blivit så naturligt att den inte skapat några rubriker. Inte förrän nu, när kvinnor gått samman och visat att män som utnyttjar kvinnor inte är några få, utan väldigt, väldigt många. Det som kanske setts som normalt beteende ifrågasätts nu och ibland blir protesterna så stora att de nästan blir obehagliga. Grunden är ändå att det är bra att obehagliga handlingar uppmärksammas och att många visar att ett sådant agerande inte alls är normalt eller accepterat, utan obehagligt och sjukligt.

Katarina Wennstam gör ett viktigt jobb med sina deckare där hon skrivit om män som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt skadar kvinnor, men även om hur män utsätter andra män om de inte lever upp till normen för hur en riktig man ska vara. I en av hennes böcker finns den där alfahannen som är en riktig skithög, men också en framgångsrik skådespelare. Han vars beteende är vidrigt, men som ändå får hållas för att han är en sådan skicklig skådespelare. Det verkar finnas många sådana och väldigt många utsatta kvinnor. SvD publicerade en artikel där 585 kvinnor berättar om övergrepp de utsatts för av manliga kollegor. Uppropet #tystnadtagning visar att skådespelaryrket är utsatt, men problemen lär inte finnas bara där.

Precis som Björn Wiman skriver i DN är det viktigt att män inser att det ibland måste vara okej med kollektiva beskyllningar. Det betyder inte att alla män är skyldiga, men att alla män måste ta ansvar. Självklart gäller det även kvinnor, inte minst i skolan och definitivt som förälder. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på det. Jag har en del av ansvaret att uppfostra nästa generations män. När jag läste Hampus Nessvolds Ta det som en man fick jag mig några rejäla tankeställare. Tidigare har jag nog tänkt att det på något sätt handlar om en dålig uppfostran när ungdomar beter sig dåligt. Nu insåg jag att det finns så många krav på killar att vara på ett visst sätt att många blir en kille de inte vill bli. Alternativet är nämligen att kallas bög eller fjolla och själv bli utsatt. Det är därför jag reagerar när ord som fjolla används nedsättande. Jag såg det användas senast i fredags på Facebook i en kommentar om italienska fotbollsspelare. Dessa spelare klarade inte av den tuffa sporten, utan ramlade lite för lätt. De som visar smärta, eller fejkad smärta är alltså fjollor. En liten sak, men en av miljoner små saker som skapar en osund mansroll.

Värst är kanske den sammanfattning av sexism som Huffpost Women delade, där män så uppenbart visar noll respekt för kvinnor. De avbryter, hånar och menar att kvinnorna i fråga borde håll sig hemma i köket. Om klippen varit från säg 1930-talet hade jag kanske förstått, men det här är nu, då Hillary Clinton hånas som presidentkandidat. Egentligen borde ingen vara förvånad, då många av männen jobbar på Fox och med 99,9% säkerhet röstade på en precis likadan man i presidentvalet. Nu menar jag inte att verbala trakasserier på något sätt skulle vara värre än fysiska, verkligen inte. Det som skrämmer mig är dock hur de kan få fortsätta offentligt, utan att åtgärder vidtas. Det betyder att det finns väldigt många fler män som tycker att dessa män gör precis rätt. Att det är männens rättighet att håna kvinnor, då dessa egentligen inte borde förflytta sig från hemmet. Männen gav oss köket, så varför stannade vi inte där. En annan sak jag inte kunde låta bli att reflektera över är hur männen och kvinnorna ser ut. Det är liksom självklart att kvinnor som ska synas i det offentliga måste vara snygga, medan männen ”bara” behöver vara sig själva oavsett hur de ser ut. Titta gärna på filmen, men det kan komma att förstöra din dag.

Jag känner lite som Jenny Strömstedt att jag inte orkar förhålla mig till all sexistisk dynga längre. Det känns nästan hopplöst. Hur katten vänder vi det här. Kommer något att hända den här gången, eller är det ännu en debatt som blossar upp för att sedan sopas undan så att vi kan fortsätta våra gamla liv i gamla hjulspår.

Så här skriver hon:

Vrålet tar sats genom årtusendena. Jag vill inte längre förhålla mig. Till en marknad som tycker att långa kvinnor bör vara kortare, rundmagade plattare och plattbröstade storbystade eller tvärtom så länge inget överensstämmer med originalet. Till föreställningar om duktighet, om kvinnlighet, om hur barn fostras, karriärer styrs, det sociala umgänget konstrueras och egenskaper värderas. Till människors opåkallade elakheter som bara avslöjar deras egna sorger och bedrövelser. Till flödet av åsikter om brottsligheten, vårdköerna, flyktingarna och den massiva flodvågen av småttigt kändisskvaller vars snabba kolhydrater kan smakar gott till en början men lämnar spår av illamående och självhat.

 

Vi har skapat ett samhälle som behållt de gamla kraven på män och kvinnor, samtidigt som det tillkommit andra krav. Hur ska man kunna vara perfekt på alla sätt samtidigt? Vi måste hjälpas åt att dels krossa de strukturer som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle, men också stötta de som är unga nu att faktiskt skapa sina egna strukturer.

En ikon går ur tiden

Igår avled Hasse Alfredsson, 86 år gammal. En av de sista i sin generation av begåvade skådespelare, komiker och musiker.

Egentligen är jag för ung för att ha upplevt Hasse och Tage på riktigt. De var först och främst Ruskprick och Knorrhane under min barndom, förutom sketchen med Alfredsson och Ljung med guben som bodde i en lådda. Den skrattade jag gott åt som barn. Senare har jag insett vilka genier de var, men jag har ännu mycket kvar att upptäcka. Igår tittade jag till exempel på Glaset i örat, på Svt:s Öppna arkiv (en av många revyer och filmer som finns) och det var inte bara Hasse Alfredsson som jag saknade, utan även Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Lena Nyman och Martin Ljung. Nu finns ingen av dem kvar.

I Öppna arkivet finns också Spader, Madame, som jag såg på Storan i Göteborg i mitten av 80-talet. Vi gick ofta på Stora Teatern och ganska många år tidigare såg vi Animalen, operan som hade premiär på Storan i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson. Jag har bara ett barns minnen från föreställningen, men minns att jag tyckte att den var fascinerande. Dags att sätta upp den igen kanske?!

Jag avslutar med en favoritlåt från 88-öresrevyn.

 

Viktiga läsande förebilder

Idag startar kampanjen ”Vi brinner för läsning” på Lerums bibliotek. Kampanjen är ett samarbete med räddningstjänsten i Storgöteborg, där brandmän som arbetar på Lerums brandstation finns med som läsande förebilder på affischer.  Bilderna är tagna av fantastiska Elisabeth Ohlson Wallin och projektledare är Elin Boardy, författare och bibliotekarie i Lerum. Tanken är att locka fler till biblioteket och att bryta med de normer som tyvärr finns, som säger att läsning är något för tjejer och kvinnor. Affischerna kommer att synas runt om i kommunen, t.ex. på busshållplatser.

Vem ska man följa då?

Efter debatten om bokbloggens eventuella död inser jag och troligen även flera av er, att det kanske är dags att börja få mer koll på boktipsare i sociala medier. Även grupper där litteratur diskuteras är intressanta att sammanställa tänker jag. Men jag behöver er hjälp. Kom med tips här (eller på annan plats där inlägget delas) så sätter jag ihop en tipslista.

Själv har jag ett instagramkonto för bloggen som är lite lagom aktivt. Följ mig gärna på @enligto

På Twitter heter jag @lindaode och där diskuterar jag mest skola, men boksamtal är alltid välkomna.

Om du vill följa mig på Facebook hittar du sidan här.

På Facebook diskuterar jag böcker hos Kulturkollo läser och jag har också hängt på Jenny Edvardssons Den digitala bokcirkel några gånger. Annars funkar gruppen för Bokbloggare bra för snabba boktips.

Jag kikar också in på sidor till de bokbloggar jag läser oftast, som min kulturkollokollegor.

På Instagram följer jag till exempel @malinsbokblogg @sarasbokhylla och @maddesbokblogg som alla tar väldigt fina bilder, men där får ni hjälpa mig med fler tips.



Är ryktet om bokbloggens död överdrivet?

Är bokbloggen död? Den frågan ställde Johanna igår på sin blogg Sincerely Johanna. Genast uppstod en diskussion, men den fördes på Facebook, inte på bloggen. Där finns en av de största förändringarna kring bokbloggar den senaste tiden. Senare kom samtalet igång även på själva bloggen och det är bra. Visst är det lättare att kommentera på Facebook, Twitter eller Instagram, men diskussionen försvinner så lätt då. Att samtal pågår är kanske det viktigaste ändå. Utan dem vore bokbloggandet tråkigare. Samtidigt ska det där med att kommentera inte vara en press eller ge dåligt samvete, som någon skriver.

Jag har bokbloggat sedan 2009 och då var jag långt ifrån först. Besöksmässigt var mitt bästa år 2013, sedan flyttade jag min blogg tillfälligt och när jag återkom fick jag jobba hårt för att få tillbaka läsare. Det gick dock och faktiskt är 2017 mitt bästa år sedan 2013, sett till besökare. Troligen för att jag nu har fått en hel del läsare som är intresserad av böcker, men inte bloggar själva. Egentligen är antalet läsare inte det viktigaste, men det har blivit mer och mer viktigt för mig att sprida boktips och att skriva om läsning. Just ungas läsning är något som engagerar mig mycket och det är också de inläggen som når flest läsare. I all min spretighet är det där jag hittat någon slags nisch.

Precis som Anna skrev i en kommentar till Johanna är bloggandet också ett sätt att hjälpa minnet och det är inte att förakta. Även för mig är bloggandet en hobby och en rolig sådan. I perioder har jag känt mig pressad att prestera, men jag har släppt det.

Barnboksbloggen har också skrivit ett inlägg om den förmodade dödssucken för bokbloggen och liksom henne tycker jag att det är lite tråkigt om bloggen skulle försvinna och att t.ex. Instagram ta över. Att många som bloggat länge tappar lusten är faktiskt inte så konstigt, jag har också haft tröga perioder och många av mina gamla favoritbloggare har försvunnit. Jag tror ändå att jag kommer att hänga i.

För mig är bloggandet något socialt. Jag har fått många nya vänner genom mitt bokbloggande och när det gäller Kulturkollo så är det verkligen människorna bakom som är viktigast, inte ”bara” bloggandet. Det är också roligt att veta att det alltid finns en massa trevliga bekanta att träffa på olika litteraturevenemang. Gemenskapen är otroligt viktig och förhoppningsvis behöver den inga bloggar för att fortleva. Litteraturintresset hos de som bokbloggar lär ju inte försvinna även om bloggandet skulle upphöra. Däremot är det synd att allt inom bokbloggarvärlden lätt blir stockholmsorienterat. Det där att inte gå utanför staden eller den närmaste kretsen gör kanske bloggen mer marginaliserad. Nu tänker jag främst på olika event, där representanter nästa alltid väljs bland bloggare från Stockholm.

När det gäller att läsa bloggar blir jag mer och mer selektiv. Jag läser några favoriter och tittar faktiskt hellre på Instagram än läser om böcker på en blogg som ändå bara skriver av baksidestexten. För boktips tycker jag nämligen att sociala medier fungerar ganska bra, men när jag vill ha mer tanke och analys är det bokbloggar jag läser. Egentligen har jag kommit att uppskatta texter som inte är recensioner mest. Då är det inte alltid enkelt att ge en kommentar, utan jag blir mer som en tidningsläsare som läser och sedan funderar vidare. Som Bokblomma skrev på Facebook kan bloggen fungera som en tidning och det behöver definitivt inte vara sämre. Bara annorlunda. Jag föredrar dock Instagram framför Twitter och jag kommer troligen aldrig att använda YouTube som kanal för att få boktips.

När det gäller recensionsexemplar har jag märkt en förändring hos vissa förlag, men inte hos andra. De större förlagen, som vaknade sent, är nu de som skickar oftast. Kanske har jag också lättare att få recensionsexemplar, då jag föredrar e-böcker. Det som har hänt är dock att jag mer och mer sällan ber om böcker. Jag läser mycket på Storytel och BookBeat, köper en del till min Kindle och lånar på biblioteket. Det räcker gott. Det tråkiga blir då att de stora förlagen börjar dominera min läsning mer igen. Kanske är det de små förlagen som behöver nå läsare, som förlorar på alla dessa boktjänster. Det udda blir ännu mer udda. Precis som Feministbiblioteket skriver känns det alltid ännu viktigare att skriva om de böcker man får från små förlag och kanske är det därför jag inte alltid ber om böcker från dem. Den här våren har jag t.ex. haft en hysterisk lässvacka och recex hade då bara gett mig dåligt samvete.

Så vad tror jag då, är bokbloggen död? Jag tror inte att den är på väg att dö ut, men förändras. Det går snabbare på sociala medier än i bloggar, det går inte att komma ifrån och snabbt och kort uppskattas av många. Bloggen finns dock kvar och bloggtexterna ligger och väntar på nya läsare. Just sökfunktionen gör bloggen överlägsen Instagram och Twitter. Vill jag hitta en speciell text är det omöjligt att leta där. Då vinner bloggen, med hjälp av Google.

 

 

 

Sida 1 av 15

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: