Category Archives: Aktuellt

När det normala börjar ifrågasättas

Det började med #metoo och den lavin av protester som följt sköljer över oss har chockat mig. Jag, liksom alla, visste om att det fanns en hel del svin i kulturvärlden. Det är liksom en självklarhet som blivit så naturligt att den inte skapat några rubriker. Inte förrän nu, när kvinnor gått samman och visat att män som utnyttjar kvinnor inte är några få, utan väldigt, väldigt många. Det som kanske setts som normalt beteende ifrågasätts nu och ibland blir protesterna så stora att de nästan blir obehagliga. Grunden är ändå att det är bra att obehagliga handlingar uppmärksammas och att många visar att ett sådant agerande inte alls är normalt eller accepterat, utan obehagligt och sjukligt.

Katarina Wennstam gör ett viktigt jobb med sina deckare där hon skrivit om män som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt skadar kvinnor, men även om hur män utsätter andra män om de inte lever upp till normen för hur en riktig man ska vara. I en av hennes böcker finns den där alfahannen som är en riktig skithög, men också en framgångsrik skådespelare. Han vars beteende är vidrigt, men som ändå får hållas för att han är en sådan skicklig skådespelare. Det verkar finnas många sådana och väldigt många utsatta kvinnor. SvD publicerade en artikel där 585 kvinnor berättar om övergrepp de utsatts för av manliga kollegor. Uppropet #tystnadtagning visar att skådespelaryrket är utsatt, men problemen lär inte finnas bara där.

Precis som Björn Wiman skriver i DN är det viktigt att män inser att det ibland måste vara okej med kollektiva beskyllningar. Det betyder inte att alla män är skyldiga, men att alla män måste ta ansvar. Självklart gäller det även kvinnor, inte minst i skolan och definitivt som förälder. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på det. Jag har en del av ansvaret att uppfostra nästa generations män. När jag läste Hampus Nessvolds Ta det som en man fick jag mig några rejäla tankeställare. Tidigare har jag nog tänkt att det på något sätt handlar om en dålig uppfostran när ungdomar beter sig dåligt. Nu insåg jag att det finns så många krav på killar att vara på ett visst sätt att många blir en kille de inte vill bli. Alternativet är nämligen att kallas bög eller fjolla och själv bli utsatt. Det är därför jag reagerar när ord som fjolla används nedsättande. Jag såg det användas senast i fredags på Facebook i en kommentar om italienska fotbollsspelare. Dessa spelare klarade inte av den tuffa sporten, utan ramlade lite för lätt. De som visar smärta, eller fejkad smärta är alltså fjollor. En liten sak, men en av miljoner små saker som skapar en osund mansroll.

Värst är kanske den sammanfattning av sexism som Huffpost Women delade, där män så uppenbart visar noll respekt för kvinnor. De avbryter, hånar och menar att kvinnorna i fråga borde håll sig hemma i köket. Om klippen varit från säg 1930-talet hade jag kanske förstått, men det här är nu, då Hillary Clinton hånas som presidentkandidat. Egentligen borde ingen vara förvånad, då många av männen jobbar på Fox och med 99,9% säkerhet röstade på en precis likadan man i presidentvalet. Nu menar jag inte att verbala trakasserier på något sätt skulle vara värre än fysiska, verkligen inte. Det som skrämmer mig är dock hur de kan få fortsätta offentligt, utan att åtgärder vidtas. Det betyder att det finns väldigt många fler män som tycker att dessa män gör precis rätt. Att det är männens rättighet att håna kvinnor, då dessa egentligen inte borde förflytta sig från hemmet. Männen gav oss köket, så varför stannade vi inte där. En annan sak jag inte kunde låta bli att reflektera över är hur männen och kvinnorna ser ut. Det är liksom självklart att kvinnor som ska synas i det offentliga måste vara snygga, medan männen ”bara” behöver vara sig själva oavsett hur de ser ut. Titta gärna på filmen, men det kan komma att förstöra din dag.

Jag känner lite som Jenny Strömstedt att jag inte orkar förhålla mig till all sexistisk dynga längre. Det känns nästan hopplöst. Hur katten vänder vi det här. Kommer något att hända den här gången, eller är det ännu en debatt som blossar upp för att sedan sopas undan så att vi kan fortsätta våra gamla liv i gamla hjulspår.

Så här skriver hon:

Vrålet tar sats genom årtusendena. Jag vill inte längre förhålla mig. Till en marknad som tycker att långa kvinnor bör vara kortare, rundmagade plattare och plattbröstade storbystade eller tvärtom så länge inget överensstämmer med originalet. Till föreställningar om duktighet, om kvinnlighet, om hur barn fostras, karriärer styrs, det sociala umgänget konstrueras och egenskaper värderas. Till människors opåkallade elakheter som bara avslöjar deras egna sorger och bedrövelser. Till flödet av åsikter om brottsligheten, vårdköerna, flyktingarna och den massiva flodvågen av småttigt kändisskvaller vars snabba kolhydrater kan smakar gott till en början men lämnar spår av illamående och självhat.

 

Vi har skapat ett samhälle som behållt de gamla kraven på män och kvinnor, samtidigt som det tillkommit andra krav. Hur ska man kunna vara perfekt på alla sätt samtidigt? Vi måste hjälpas åt att dels krossa de strukturer som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle, men också stötta de som är unga nu att faktiskt skapa sina egna strukturer.

Läs också:

En ikon går ur tiden

Igår avled Hasse Alfredsson, 86 år gammal. En av de sista i sin generation av begåvade skådespelare, komiker och musiker.

Egentligen är jag för ung för att ha upplevt Hasse och Tage på riktigt. De var först och främst Ruskprick och Knorrhane under min barndom, förutom sketchen med Alfredsson och Ljung med guben som bodde i en lådda. Den skrattade jag gott åt som barn. Senare har jag insett vilka genier de var, men jag har ännu mycket kvar att upptäcka. Igår tittade jag till exempel på Glaset i örat, på Svt:s Öppna arkiv (en av många revyer och filmer som finns) och det var inte bara Hasse Alfredsson som jag saknade, utan även Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Lena Nyman och Martin Ljung. Nu finns ingen av dem kvar.

I Öppna arkivet finns också Spader, Madame, som jag såg på Storan i Göteborg i mitten av 80-talet. Vi gick ofta på Stora Teatern och ganska många år tidigare såg vi Animalen, operan som hade premiär på Storan i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson. Jag har bara ett barns minnen från föreställningen, men minns att jag tyckte att den var fascinerande. Dags att sätta upp den igen kanske?!

Jag avslutar med en favoritlåt från 88-öresrevyn.

 

Läs också:

Viktiga läsande förebilder

Idag startar kampanjen ”Vi brinner för läsning” på Lerums bibliotek. Kampanjen är ett samarbete med räddningstjänsten i Storgöteborg, där brandmän som arbetar på Lerums brandstation finns med som läsande förebilder på affischer.  Bilderna är tagna av fantastiska Elisabeth Ohlson Wallin och projektledare är Elin Boardy, författare och bibliotekarie i Lerum. Tanken är att locka fler till biblioteket och att bryta med de normer som tyvärr finns, som säger att läsning är något för tjejer och kvinnor. Affischerna kommer att synas runt om i kommunen, t.ex. på busshållplatser.

Läs också:

Vem ska man följa då?

Efter debatten om bokbloggens eventuella död inser jag och troligen även flera av er, att det kanske är dags att börja få mer koll på boktipsare i sociala medier. Även grupper där litteratur diskuteras är intressanta att sammanställa tänker jag. Men jag behöver er hjälp. Kom med tips här (eller på annan plats där inlägget delas) så sätter jag ihop en tipslista.

Själv har jag ett instagramkonto för bloggen som är lite lagom aktivt. Följ mig gärna på @enligto

På Twitter heter jag @lindaode och där diskuterar jag mest skola, men boksamtal är alltid välkomna.

Om du vill följa mig på Facebook hittar du sidan här.

På Facebook diskuterar jag böcker hos Kulturkollo läser och jag har också hängt på Jenny Edvardssons Den digitala bokcirkel några gånger. Annars funkar gruppen för Bokbloggare bra för snabba boktips.

Jag kikar också in på sidor till de bokbloggar jag läser oftast, som min kulturkollokollegor.

På Instagram följer jag till exempel @malinsbokblogg @sarasbokhylla och @maddesbokblogg som alla tar väldigt fina bilder, men där får ni hjälpa mig med fler tips.



Läs också:

Är ryktet om bokbloggens död överdrivet?

Är bokbloggen död? Den frågan ställde Johanna igår på sin blogg Sincerely Johanna. Genast uppstod en diskussion, men den fördes på Facebook, inte på bloggen. Där finns en av de största förändringarna kring bokbloggar den senaste tiden. Senare kom samtalet igång även på själva bloggen och det är bra. Visst är det lättare att kommentera på Facebook, Twitter eller Instagram, men diskussionen försvinner så lätt då. Att samtal pågår är kanske det viktigaste ändå. Utan dem vore bokbloggandet tråkigare. Samtidigt ska det där med att kommentera inte vara en press eller ge dåligt samvete, som någon skriver.

Jag har bokbloggat sedan 2009 och då var jag långt ifrån först. Besöksmässigt var mitt bästa år 2013, sedan flyttade jag min blogg tillfälligt och när jag återkom fick jag jobba hårt för att få tillbaka läsare. Det gick dock och faktiskt är 2017 mitt bästa år sedan 2013, sett till besökare. Troligen för att jag nu har fått en hel del läsare som är intresserad av böcker, men inte bloggar själva. Egentligen är antalet läsare inte det viktigaste, men det har blivit mer och mer viktigt för mig att sprida boktips och att skriva om läsning. Just ungas läsning är något som engagerar mig mycket och det är också de inläggen som når flest läsare. I all min spretighet är det där jag hittat någon slags nisch.

Precis som Anna skrev i en kommentar till Johanna är bloggandet också ett sätt att hjälpa minnet och det är inte att förakta. Även för mig är bloggandet en hobby och en rolig sådan. I perioder har jag känt mig pressad att prestera, men jag har släppt det.

Barnboksbloggen har också skrivit ett inlägg om den förmodade dödssucken för bokbloggen och liksom henne tycker jag att det är lite tråkigt om bloggen skulle försvinna och att t.ex. Instagram ta över. Att många som bloggat länge tappar lusten är faktiskt inte så konstigt, jag har också haft tröga perioder och många av mina gamla favoritbloggare har försvunnit. Jag tror ändå att jag kommer att hänga i.

För mig är bloggandet något socialt. Jag har fått många nya vänner genom mitt bokbloggande och när det gäller Kulturkollo så är det verkligen människorna bakom som är viktigast, inte ”bara” bloggandet. Det är också roligt att veta att det alltid finns en massa trevliga bekanta att träffa på olika litteraturevenemang. Gemenskapen är otroligt viktig och förhoppningsvis behöver den inga bloggar för att fortleva. Litteraturintresset hos de som bokbloggar lär ju inte försvinna även om bloggandet skulle upphöra. Däremot är det synd att allt inom bokbloggarvärlden lätt blir stockholmsorienterat. Det där att inte gå utanför staden eller den närmaste kretsen gör kanske bloggen mer marginaliserad. Nu tänker jag främst på olika event, där representanter nästa alltid väljs bland bloggare från Stockholm.

När det gäller att läsa bloggar blir jag mer och mer selektiv. Jag läser några favoriter och tittar faktiskt hellre på Instagram än läser om böcker på en blogg som ändå bara skriver av baksidestexten. För boktips tycker jag nämligen att sociala medier fungerar ganska bra, men när jag vill ha mer tanke och analys är det bokbloggar jag läser. Egentligen har jag kommit att uppskatta texter som inte är recensioner mest. Då är det inte alltid enkelt att ge en kommentar, utan jag blir mer som en tidningsläsare som läser och sedan funderar vidare. Som Bokblomma skrev på Facebook kan bloggen fungera som en tidning och det behöver definitivt inte vara sämre. Bara annorlunda. Jag föredrar dock Instagram framför Twitter och jag kommer troligen aldrig att använda YouTube som kanal för att få boktips.

När det gäller recensionsexemplar har jag märkt en förändring hos vissa förlag, men inte hos andra. De större förlagen, som vaknade sent, är nu de som skickar oftast. Kanske har jag också lättare att få recensionsexemplar, då jag föredrar e-böcker. Det som har hänt är dock att jag mer och mer sällan ber om böcker. Jag läser mycket på Storytel och BookBeat, köper en del till min Kindle och lånar på biblioteket. Det räcker gott. Det tråkiga blir då att de stora förlagen börjar dominera min läsning mer igen. Kanske är det de små förlagen som behöver nå läsare, som förlorar på alla dessa boktjänster. Det udda blir ännu mer udda. Precis som Feministbiblioteket skriver känns det alltid ännu viktigare att skriva om de böcker man får från små förlag och kanske är det därför jag inte alltid ber om böcker från dem. Den här våren har jag t.ex. haft en hysterisk lässvacka och recex hade då bara gett mig dåligt samvete.

Så vad tror jag då, är bokbloggen död? Jag tror inte att den är på väg att dö ut, men förändras. Det går snabbare på sociala medier än i bloggar, det går inte att komma ifrån och snabbt och kort uppskattas av många. Bloggen finns dock kvar och bloggtexterna ligger och väntar på nya läsare. Just sökfunktionen gör bloggen överlägsen Instagram och Twitter. Vill jag hitta en speciell text är det omöjligt att leta där. Då vinner bloggen, med hjälp av Google.

 

 

 

Läs också:

Till minne av Ulf Stark

Jag var tio år gammal när Ulf Stark slog igenom med Dårfinkar och dönickar. I en mycket mer begränsad värld än den vi lever i nu hade jag inte tänkt så mycket på könsroller och definitivt inte ifrågasatt dem. När Simone blev Simon och fick ett helt annat liv, på gott och ont, båda roades och oroades jag. Några år senare kom Fasadklättraren och trots att jag egentligen inte minns vad den handlade om, minns jag känslan av den och så minns jag Björn Kjellman. Det var ett av flera manus till tv-serier och filmer som Stark skrev.

Just Ulf Starks förmåga att kombinera humor och allvar gjorde honom till en av våra största barnboksförfattare. Med ungarna har jag läst om Ulf och Percy, men den senaste tidens bilderböcker har jag faktiskt missat. Jag skyller på för stora ungar. Däremot ligger hans Augustprisnominerade Djur som ingen har sett utom vi med illustrationer av Linda Bondestam, i ett paket och väntar på upphämtning och senare leverans till systersonen. Den verkar härligt klurig! I januari kom hans senaste och sista bok Amy, Aron och anden, illustrerad av Per Gustavsson. Den får kanske bli nästa bokpresent. Här kan du höra Ulf Stark läsa högt ur den.

För den som vill uppleva mer av Ulf Stark finns här en lista på tio av hans böcker. Totalt har han gett ut många, många fler.

 

Foto: Caroline Andersson

Läs också:

Efter Eurovison

Så var spektaklet över för den här gången. Som alltid var kvällen en plåga och njutning på samma gång. Rätt många tråkiga låtar i år faktiskt och riktigt irriterande programledare.

Då jurygrupperna sagt sitt var Salvador Sobral i ledningen och trots att han bara fick näst mest röster av de svenska tittarna (men flest totalt) blev han kvällens vinnare. Typ rätt låt vann alltså. Vinnarlåten blev ännu bättre som duett med systern och låtskrivaren Luísa.

Den låten tittarna gillade bäst var Belgiens Blanche, som också var min favorit. Den kan jag tänka mig att lyssna på även efter tävlingen. Det är en låt som är bra på riktigt. Inte bara en låt som funkar i tävlingen. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Rubriken ”Fel låt vann” pryder alltså tidningarna idag igen. Som vanligt. Det hade å andra sidan inte spelat någon roll om den svenska juryns och tittarnas vinnare varit densamma. Rubriken hade likt förbannat skrivits ändå. Några gnällspikar med behov av att basunera ut sina åsikter kommer alltid att finnas. Tur i alla fall att Europa med diverse bihang tyckte att rätt låt vann. Eller ja, de som röstat på den i alla fall.

Några av mina tio favoriter hade jag gemensamt med de som röstade, men jag kan konstatera att jag är typ den enda i hela Europa som gillade Spaniens bidrag. Stackaren fick noll poäng från jurygrupperna och fem från tittarna.

 

 

 

Läs också:

Stockholm i mitt hjärta

Det var inte mer än ett par veckor sedan jag köpte ett par skor på just det Åhlens som en lastbil igår körde rakt in i. Många jag känner är säkert där väldigt ofta. Fler arbetar i centrala Stockholm och verkar ha befunnit sig obehagligt nära attacken igår.

Att stjäla lastbilar och köra in i folksamlingar har skett på flera ställen i Europa det senaste året. Obehagligt är bara förnamnet. Nu verkar polisen ha gripit rätt person och jag måste säga att jag är riktigt imponerad över hur de har skött arbetet så här långt. De informerar sakligt och försöker att stoppa all den desinformation som sprids.

Oskyldiga människor har drabbats av den här attacken och främst tänker jag självklart på de som var där och deras anhöriga. Jag tänker också på alla de som får bära hundhuvud för attacken om det visar sig att gärningsmannen säger sig ha genomfört attacken i islams namn. Redan igår gick det att se uttalanden på t.ex. Twitter från människor som jublade över att det äntligen skedde en attack i Sverige så att andra skulle förstå att invandringen måste stoppas och att alla muslimer är ett hot mot oss. Så smaklöst.

Jag vill påminna om vad Jonas Hassen Khemiri skrev efter självmordsattacken i Stockholm. Hela texten kan läsas här och jag rekommenderar också boken med samma titel Jag ringer mina bröder. Du kan läsa min text om boken här.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

 

Jag säger också fuck tystnad och följde med glädje #openstockholm där det så tydligt syntes att kärlek och respekt är det enda som kan göra att vi vinner över ”dom”, vilka nu ”dom” är. För mig finns det flera olika ”dom” och de representerar olika sorters extremism. Låt dem aldrig vinna.

Läs också:

Nytt tema på bloggen

Idag inleds årets Allsvenska med en riktigt stor match på Ullevi mellan IFK Göteborg och Malmö FF. Eftersom fotboll är viktigt för mig har jag bestämt mig för att under årets säsong (till att börja med) skriva mer om fotboll och mindre om böcker. Det var många år sedan jag hade säsongskort på Blåvitts matcher, men nu är det dags igen. Jag lovar alltså matchreferat, analyser av lagets spel och porträtt av spelarna. Det kommer göra att jag inte hinner med så mycket läsning och det kommer att bli färre inlägg om böcker. Jag känner dock att det är dags för en förändring, då jag skrivit om böcker så länge och behöver en ny utmaning.

Hoppas att ni hänger här även i framtiden!

Läs också:

Ett riktigt spännande arkiv

När jag skrev C-uppsats i historia för många år sedan läste jag tidningar från tiden kring valet till första kammaren 1922, då Kerstin Hesselgren oväntat tog plats som första kvinna. Det är ett lite bortglömt val, men faktiskt var hon före kvinnorna i andra kammaren.

Jag tillbringade hur många timmar som helst på KTB (Kurs- och tidningsbiblioteket) i Göteborg och läste tidningar på microfilm. Det var ett väldigt bläddrande och även om det var roligt att läsa annat, var det ju Kerstin Hesselgren jag var intresserad av. I fredags blev jag uppmärksammad på att arkivet nu finns på nätet. Jag sökte på Kerstin Hesselgren och fick då fram var och när hon nämndes mest.

Behöver jag säga att jag fastnade …

 

Läs också:

« Older Entries