enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 8 september, 2018

En analysuppgift om politik, retorik och språk

Idag skriver jag på Kulturkollo om boken Politik och retorik av Erik Åsard. Statsvetaren Åsard har undersökt varje partiledares retoriska förmåga utifrån en rad tal. Hans analyser är välskrivna och intressanta, men det märks till exempel att han inte riktigt hunnit analysera Kristersson och att det är en nackdel i sammanhanget att Miljöpartiet har två språkrör.

En anledning till att jag studerat Åsards bok noga är att mina elever i Svenska 3 har fått i uppgift att göra retoriska analyser av valfri partiledare. De ska inte recensera innehållet i politiken, utan hur det förs fram. Vilka slagord som används, vilka frågor som prioriteras och hur vilka styrkor och svagheter som kan ses rent retoriskt. Till exempel är vissa partiledare bättre på att hålla tal än att debattera och tvärtom. Utifrån de retoriska begreppen ethos, logos, pathos ska eleverna analysera ”sin” partiledare och de ska också närmare analysera ett tal och där lyfta fram stilfigurer som används.

Något, som kan ses både som en fördel och en nackdel, är att uppgiften för mina elever inneburit att jag har plöjt utfrågningar och debatter för att kunna diskutera och bedöma de retoriska analyser som produceras. Klart är att alla partiledare har sina favorituttryck och till slut blir det nästan komiskt hur de återupprepar samma fraser i alla möjliga och omöjliga tillfällen. I senaste Språktidningen finns artikeln ”Vinnande valspråk” av Janne Sundlin som bland annat innehåller listor på ord som de olika partierna använder och ett bingo att ha framför sig under debatterna. Språk, retorik och politik hör ihop och det är intressant att undersöka vilket makt en skicklig retoriker kan få.

Nu har texterna ännu inte lämnats in, men jag är imponerad av engagemanget hos eleverna. Det är en svår uppgift, men den går också att lösa på olika sätt. Sådana uppgifter är en förutsättning när man, som jag och många andra, undervisar i heterogena klasser.

Nuckan gör mig väldigt ledsen

Malin Lindroth har passerat 50 och lever fortfarande själv, utan barn. Visst har hon varit kär, haft förhållanden och hoppats på ett liv i tvåsamhet, men varje gång har det tagit slut. Hon har inte valt det. Andra har gjort det för henne. Nu vill hon ta tillbaka ordet nucka och i boken Nuckan förklarar hon varför.

Berättelsen om Lindroths ofrivilliga ensamhet är smärtsam att läsa. På ett sakligt och konstaterande sätt berättar hon om allt hopp hon haft och hur det gång på gång slagits sönder. Hur gemenskap aldrig varit något som varit förunnat henne.

Det som smärtar mest är kanske andras brist på förståelse. De som, tröttkörda av ett intensivt familjeliv, säger sig vara avundsjuka på hennes egentid. Hennes frihet. De inser inte att hon alltid är ensam. Att det inte är något hon njuter av, eller ens har valt. Jag fick mig en tankeställare och insåg att det är himla lätt för mig att ibland längta efter tid för mig själv, när jag aldrig behöver vara ensam om jag inte önskar det.

Nuckan är en fantastisk bok. Ärlig, smärtsam och riktigt välskriven. När litteraturprishösten drar igång kommer vi att få höra mer om den. Något annat vore märkligt och djupt orättvist.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: