enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: september 2018 (Sida 1 av 5)

Hva’ gør vi nu, lille du?

Idag nås jag av nyheten att den danske sångaren Kim Larsen har avlidit 72 år gammal. Så sent som i juli spelade han på Trädgårn i Göteborg och om du klickar här får du lyssna på en riktig klassiker. En låt som passar bra när man vill glömma vintern.

För mig är Kim Larsen synonymt med barndom och även om jag och syrran inte alltid var överlyckliga när våra föräldrar (som självklart alltid styrde musikvalet) satte på hans musik i bilen, har jag lärt mig att uppskatta många av hans låtar. Han är också en anledning till att jag tycker mycket om det danska språket. Då älskade jag Køb bananer, men det har jag liksom vuxit ifrån. Samtidigt är det en låt som är väldigt mycket Kim Larsen, den lite galne mannen med den gigantiska munnen, som när jag såg honom live för länge sedan på Liseberg var iklädd en rosa sparkdräkt. Då var han aktuell med skivan Midt om natten och mina föräldrar har säkert stenkoll på om det var 1983, 1984 eller 1985 som vi såg honom. Jag skulle tippa på 1984, men vågar inte svära på det.

Rubriken på inlägget är titeln på en av mina favoriter och det var med bandet Gasolin’ han fick sina största hits. Nu har jag lyssnat mig igenom en rad klipp på YouTube och trots att vissa låtar kanske väcker mer nostalgi än något annat, finns det också en del pärlor. Mest av allt tycker jag om den här:

Foto: Göran Strandberg

Marika Carlsson om att vara icke önskvärd

Fram till hon började skolan var livet ganska okomplicerat för Marika Carlsson. Visst stack hon ut, men hon kände sig inte oönskad eller utsatt. Tvärtom kunde hon tycka att det var rätt bra att pensionärer ibland gav henne en krona för att hjälpa henne. När familjen flyttade till Lund och Marika började skolan fick hon däremot ett brutalt uppvaknande. Klasskompisarna är nämligen inte intresserade av att leka med någon som var ”född i bajs”. Där hörde hon för första gången ”såna som du ska inte va här” som också blivit titeln på hennes bok.

Marika Carlsson bodde sina två första år i Etiopien och när livet i Sverige var tufft målade hon upp det som en drömvärld. Hon grät ibland som barn och bad sina föräldrar att skicka tillbaka henne.

När hon varit vuxen ett bra tag åkte hon så äntligen dit. Hon ville inte åka med sina föräldrar och inte heller själv. Istället blev det till slut en kompis som följde med. Hon reser till en by där hennes släktingar skulle kunna finnas. Hon mötte en annan adopterad från Etiopien och han sa till henne att det var lättare att inte hitta någon. Han hade hittat sin familj och de var besvikna på honom för att han inte kommit tidigare.

Marika Carlsson hittade ingen släkting och var ganska okej med det. Hon insåg att livet började senare än vid födseln. Ändå rasade hon när hon kom hem. Överflödet som finns här gav henne en känsla av skuld. Sorgen handlade om att hon haft det fantastiskt, men att hon ändå hade förlorat något. Hon sörjde sin förlorade tillhörighet och nu har hon sörjt klart.

Marika Carlsson växte upp inom Pingstkyrkan, en stängd och begränsad miljö som hon sedan lämnade. Dan-Erik Sahlberg som intervjuar säger att han först att han blev lite provocerad, tills Carlsson skriver om hur hon faktiskt inte kan skylla allt på kyrkan, utan ta ansvar själv. Kyrkan hade gett henne trygghet och gemenskap trots allt.

Självklart krockade hennes bokstavstro med identiteten när hon själv inser att hon är homosexuell redan i tjugoårsåldern. Det dröjde tills hon var drygt fyrtio innan hon vågade erkänna det. Istället var Marika Carlsson en perfekt troende som missionerade på roliga timmen, talade om för människor att deras sätt att leva skulle få dem att hamna i helvetet och bad för en församlingsmedlem som kom ut som homosexuell.

Nu har hon en annan tro, en tro som gör henne bättre. Idag tror hon inte på en Gud på samma sätt som förut, men hon har en andlighet. Hon ingår inte i några riter längre och tillhör inte någon församling.

För den som vill läsa mer om Marika Carlsson rekommenderar jag boken Såna som du ska inte va här, som jag läste inför Bokmässan.

Konsten att skriva brev

Lars Lerin och Gunilla Kindstrand pratar om brev i allmänhet och breven mellan Lerin och Kerstin Högström i synnerhet. Brev mellan dem från 2006-2009 finns samlade i boken Råskinn, som gavs ut i våras. Det är den andra boken med brev och det verkar vara en trea planerad. Förutom brev innehåller boken foton på kuvert, men också illustrationer gjorda av Lerin. Det är fascinerande att Lerin delar med sig av det mest personliga, trots att han verkar tycka att det är rätt så pinsamt i stunden.

Boken börjar i Agadir, där Lerin befinner sig. Han har varit på behandlingshem och var egentligen drogfri, men ångesten gjorde att han var tvungen att bedöva sig. Att skriva ner det som hände och skicka till Kerstin var viktigt. När Junior träder in i hans liv blir det förändrat. Mest positivt, men också ångestfyllt. Om han inte hade klarat att vara med Junior, hade han inte kunnat vara med någon säger han. För att döva ångesten lämnade han honom hos grannen i några dagar. Att skicka hem honom gick inte, då han ändå tagit dit Junior och kände ett slags ansvar. Lerin skäms lite när han talar om de två grannar som fick fungera som avlastning, men konstaterar samtidigt att Junior är så social att han trivs var som helst.

Andra författare skriver romaner eller dikter, men Lerin har valt en annan väg. Att vara privat är inte så märkvärdigt, säger han. Han lämnar ut sig självisk även Junior, men Junior har faktiskt inte läst. Jag är mer skoningslös mot mig själv, säger han och Junior vet att jag inte var riktigt klok där i början. Det finns inga hemligheter, säger han, men Junior har nog svårt att förstå riktigt hur galen hans man var.

I slutet av boken börjar den nya eran i Lerins liv och han bjuder in Kerstin till sitt och Juniors bröllop. Nu lever de ett annat liv med små barn. Att få barn var inget Lerin hade ens funderat på och nu när han tillfrisknat har han fått ett liv han drömt om och strävat efter. Ibland får han en flyktlust till ateljén, men dit kan han inte gå när han vill. Kanske känner han inte heller samma behov längre när han har ett annat liv. I alla fall inte av att skriva, men fortfarande att måla. Han talar om sin äldre son, treåringen och hur roligt de har tillsammans. Den yngre mest bits och slåss, säger han lite uppgivet.

Med barnen försöker han vara lite lagom och lugn. Han är försiktig med känslor. Själv präglades han av uppväxten med en mamma som inte kunde hantera sig själv. Hennes otillräcklighet spillde över ångest på honom. Han var nära sin mor, men relationen var aldrig riktigt hälsosam. Det är inte sunt att binda sina barn till sig för hårt. De måste få bli självständiga.

Nu är hennes föräldrar gamla och Lerin säger att han blir som förälder är två håll just nu. Både för sina barn och sina föräldrar. När hans föräldrar blivit äldre tänker han väldigt mycket på sin egen roll som förälder och det faktum att han är en gammal förälder. Han hoppas att hans barn hinner bli vuxna och självständiga innan han blir tvungen att lämna.

Nu har Lars Lerin en ny brevkompis, författaren Barbro Lindgren. Deras brev är mycket mer sansade, säger han. Hon är inte som Kerstin, brevväxlingen är inte lika omtumlande, men att skriva brev verkar vara ett sätt att leva. Skrivandet hjälper honom i vardagen som en slags terapi och ett liv utan att kunna måla kan han omöjligen tänka sig.

Bildvärlden han befinner sig i just nu består av flera spår. Bland annat har han återvänt till Lofoten och det gamla material han skapade då. Han längtar efter miljön och landskapet där. Han har varit tillbaka sedan han flyttade därifrån, vilket var lite jobbigt. Då fick han en chans att be om ursäkt till den han levde med där. Någon konkret plan på en resa finns inte. Kanske tar han med något barn någongång, säger han.

Om Factfulness och att förstå världen

Bokmässans hittills kanske längsta kö ledde till seminariet Factfulness – förstå världen! med Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund. Olas pappa Hans var med i processen det första året av arbetet med boken Factfulness.

Seminariet inleds med att vi i publiken får svara på frågor om världen vi tror om den. Det finns tre myter om världen som är megamissförstånd, som Anna säger. Att världen är delad i två, fattiga och rika eller goda och onda, att världen blir sämre och att befolkningen ökar. Målet är att göra data tillgänglig för många. De var väldigt tveksamma till att göra en bok, då de tänkte att formatet var

I boken finns t..ex. 32 grafer som visar hur världen blivit bättre. Något som är bra att veta för att balansera upp den katastrofbild som nyheter ger. Det blir svårt att skapa en världsbild som ger en helhetsbild. Nyheterna beskriver inte det vanliga, utan det extrema. Vi får sällan se vardagen i områden där katastrofer sker.

I Sverige tillhör vi den rikaste miljarden, men de flesta tror att vi befinner oss i mitten. Dollarstreet är en del av Gapminders sida där vi kan se exempel på olika saker från fattiga till rika på gatan som symboliserar fördelningen i världen. Då kan vi få vardagliga bilder från olika delar av världen. Men varför kan man inte vara googla? Bilder på internet symboliserar ofta hur det ser ut för de rikaste 10 procenten.

Fyra nivåer utifrån transport, nivå 1 då går man, nivå 2 cykel, nivå 3 moped och nivå 4 en bil. Det finns fler exempel på hur världen snarare kan delas in i fyra, där i alltid tillhör den fjärde nivån. Vi kan t.ex. äta olika sorts mat till dagens alla mål och äter sällan samma middag två dagar i rad.

Så kommer svaret på några av de frågor som är många har missuppfatta helt. Många har t.ex. full koll på att jordens medeltemperatur ökar, enligt experterna.

Hur ser det ut med den extrema fattigdomen då? Den har halverats under de senaste 20 åren. Det är något som endast 25% har koll på. Då var vi ändå bäst av de länderna Gapminder testat, men sämre än chimpanserna på Skansen. Varför visste svenskarna det då? Det fick de svara på och svaret var Hans Rosling. Slutsatsen? Folkbildning fungerar. Något gör att vi tror att världen blir sämre, trots att det inte är så. När 95% av befolkningen i t.ex. USA svarar fel är det något problem med bilden som ges i t.ex. media. Helt klart ett megamissförstånd och det påverkar vår världsbild.

Det är t.ex. så att 88% av världens 1-åringar blivit vaccinerade. Trots att vi ser på många samhällen som omoderna är de t.ex. så att mammor tar sina barn till en utbildad sjuksköterska där det finns vaccin som har transporterats det. Väldigt många experter tror att bara 20% är vaccinerade och ja, så var det i början av 80-talet, men det har hänt massor sedan dess. Vi ska respektera expertisen, men vara medveten om att deras kunskap är snäv.

Utbildning då? Män har gått i genomsnitt 10 år i skolan? 3, 6 eller 9? Svaret är 9, för så snart människor tar sig ur extrem fattigdom så sätter de sina döttrar i skolan. Siffror måste sättas i ett sammanhang, t.ex. kan siffror som är skrämmande kan vara en del av en positiv utveckling om man jämför med motsvarande siffror några år tidigare.

Internationella samarbeten fungerar, men ändå tror vi att allt får sämre. Istället borde vi fokusera på det som fungerar och fundera över hur det går att göra mer av samma sak.

Alla gymnasietreor får boken Factfulness gratis i höst och den ska jag och min kollega som undervisar i samhällskunskap ska använda den i undervisningen. Förhoppningsvis kommer våra elever att bli kunnigare än chimpanserna på Skansen. Det måste i alla fall vara vårt mål. På hemsidan Gapminder.org finns massor av fakta att använda. Så spännande!

Hans Rosling var fantastisk och det är så härligt att få se Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund förvalta hans arv på ett lika fantastiskt sätt. De är så väldigt intressanta att lyssna på och inte minst väldigt, väldigt roliga.

Nu är jag så otroligt peppad över att sprida deras kunskaper till mina elever.

Det typiskt svenska

Björn Wiman leder ett samtal med Elisabeth Åsbrink, aktuell med Orden som formade Sverige, Göran Everdahl, aktuell med Boken om lagom och Henrik Berggren aktuell med Landet utanför, första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget.

Att ordet lagom skulle komma från vikingatiden är något det inte finns några som helst belägg för. Istället härstammar det från 1600-talet och betyder ungefär ”enligt reglerna”. Att Sverige skulle vara så lagom är inte heller sant, då vi på många sätt är ett extremt land. En bild vi inte alls vill ställa upp på.

Åsbrink menar att det här med lagom är ett fekjbegrepp för Sverige. Många mår dåligt, så dåligt att de äter antidepressiva mediciner. Berggren påpekar dock att Sverige ändå var ganska lagom på 30-talet, med ett balanserande rent ideologiskt.

Samtalet utgår ifrån några begrepp som är typiskt svenska och på kaffets dag blir ett av dem självklart kaffe, något som blivit tydligt under talmansrundorna i veckan då alla partiledare skulle bjudas på kaffe och kaka, dvs fika. Just ordet fika är något som exporterats.

Henrik Berggren skyller på nykterhetsrörelsen, då kaffet ersatte spriten. Redan på 30-talet var svenskarna världsextrema kaffedrickare. Everdahl tror också på nykterhet som orsak till kaffedrickande, vilket skedde redan då islam spreds under Medeltiden. I Åsbrinks bok tar alkoholen istället plats, eller iaf Helan går. Sveriges inofficiella nationalsång och faktiskt den officiella vid ett hockey-VM på 50-talet.

Naturen är också viktig för svenskar. Vårt oberoende förknippat just med naturen och Midsommar som en av de få högtider som inte var religiösa. Vi hämtar kraft från naturen, snarare än i religionen. Den svenska drömmen är, enligt Everdahl, att befinna sig i gläntan eller vid havet. Den svenska drömmen är inget slott, utan snarare en röd stuga, gärna utan ett öre i skuld. Våra sommarhus representerar inte någon lyx, utan tvärtom något anspråkslöst och naturnära.

Från naturen och allemansrätten tar Björn Wiman ett, i alla fall enligt honom, logiskt steg till sex och relationer. Det fria förhållandet grundas redan av Carl Johan Love Almqvist i Det går an, något som Berggren skrivit om och Åsbrink hänvisar till i sin bok. Det är en icke-bunden kärlek som går att lämna när man vill. Den svenska synden som begrepp finns alltså tidigare än 60-talet och vi ligger ofta steget före andra länder t.ex. i filmer,

Bilden av Sverige är en kombination av den vackra naturen, sexfixeringen och den höga självmordsfrekvensen. Helt klart lite märklig att förhålla sig till.

Avslutningsvis diskuteras de svenska värderingar, som stått i centrum de senaste åren. Att de finns är Åsbrink helt säker på, vilket hon säger att alla som inte vuxit upp med svenska föräldrar är extra medvetna om. En värdering hon tycker om är den om är den om patrioten som den som kämpar för det allmänna, istället för sina egenintressen. Berggren säger att han har problem med begreppet svenska värderingar, utan vill kalla det universella värderingar som är extra starka i Sverige. En värdering som vi definitivt har, säger Everdahl är vår fixering vid lagar och regler och det ligger något i det.

Att fånga historisk tid

Tre kvinnor, tre författare och fyra historiska romaner i ett seminarium som leds av Kerstin Wixe. Jag har läst Ida Jessens två senaste böcker, har tänkt läsa Marie Hermanssons senaste länge, men Mia Franck är en helt ny författare för mig.

Ida Jessen har skrivit två böcker om paret Bagge, som bor i en liten by, samma by där Jessen växte upp och anledningen till att den utspelar sig i början av förra seklet är att byn grundades då. Det finns två böcker, En ny tid om fru Bagge och Doktor Bagges anagram om hennes man. Centralt i den andra boken är fem syskon som dör samma dygn på sjukhus. Jessen läste mer om fallet och lät sin doktor vara en del av tragedin. Att studera medicinhistoria var en del av förberedelserna som Jessen tyckte om.

Marie Hermanssons senaste bok Den stora utställningen handlar om Jubileumsutställningen i Göteborg för att fira att staden fyllde 300 år. En stor del av staden byggdes , som Svenska Mässan, Götaplatsen och Liseberg. Självaste Einstein lär ha åkt linbanan som gick från nuvarande Humanisten till Liseberg. Den 9:e juli 1923 skulle Einstein hålla sin Nobelföreläsning just på Liseberg, men den blev inställd och genomfördes först två dagar senare. Varför var han sen? Därifrån skapade Hermansson sin historia. Den som läser boken får veta mycket mer om såväl Göteborg som Einstein. Något jag inte visste var att Einstein inte fick priset för relativitetsteorin, faktiskt stod det uttryckligen att han inte fick det för teorin som var så kontroversiell i hans samtid.

Mia Franck skriver om sin mamma, som skickades från Finland till en liten by utanför Kalmar som krigsbarn. En av 70000 barn som kom hit. Boken heter Bombträdgården och blandar verklighet med en viss mystik, då huvudpersonen ser människors rätta ansikte. Franck fick höra sin mammas historia och då modern berättat färdigt gav hon sin dotter rätten att använda den. Franck valde att ta delar av sin mammas berättelse och skickade t.ex. inte iväg en treåring, utan en åttaåring som hon kallar Lissu. Moderator Kerstin Wixe berättar att hon grät när hon läste och av samtalet framgår det att boken är fylld av känslor.

Ett fint seminarium, väl modererat och med intressanta tankar om att skriva historiskt.

Sanning och frihet med Jonas Gardell

Jonas Gardell berättar om sin traumatiska morgon, med en duschvägg som exploderade och gav honom sår både här och där. Några så djupa att de borde sys. Nu är Jonas Gardell ingen som ger upp, så han är här. Här för att prata om sin bok Till minne av en villkorslös kärlek. Samma text som står på hans mammas gravsten.

Vi ska inte prata om hur boken börjar säger Gardell och han vill inte att vi ska avslöja den utan låta varje läsare får bli överraskad. Bra att han sa det, förlag hade nog inte tänkt på att det skulle vara något att hålla på. Jag älskar ju första kapitlet, men får väl uppmana er att läsa då.

Det skulle bli en bok om Sverige från 70-talet till nu. Ett land med två tv-kanaler, tre radiokanaler, en Ingemar Stenmark, en gemensam berättelse och en gemensam referensram. Det som skulle bli en mer allmän berättelse blev någon annat när hans mamma kapade den. Nu blev det istället hennes berättelse. Berättelsen om den galna mamman, som liksom Jonas inte sjöng så bra, men sjöng så högt att talet lyfte i kyrkan.

Ingegärd föddes på 20-talet och fick kämpa för sin frihet som andra kvinnor födda under samma tid. En protest var när hon lämnade utbildningen för att bli folkskollärare efter att hon upptäckt att kvinnor på utbildningen tvingades sticka, medan männen slapp.

Boken handlar också mycket om demens. Gardell berättar om alla historier mamma Ingegärd berättade, den ena mer otroligt än andra och om barnen inte trodde henne kallade hon dem idioter. Självklart hade hon lett de allierades styrkor över Alperna höggravid och där hittat Mark och tagit med honom till Sverige som krigsbarn. Onekligen. Rätten att berätta måste finnas, säger han. Han brukar också bli anklagad för att ljuga och hävdar att det absolut inte stämmer. Han talar alltid sanning, det handlar bara att andra ska bestämma sig för att tro på det.

Bokens första del handlar om hur det var, andra delen om hur det också var. Det finns alltid flera sanningar, beroende på vilket perspektiv man har. Hans mamma tilläts inte berätta sin historia, eller i alla fall inte välja den. Nu tog hon sig in i den biografi som skulle handla om hennes son.

För det är ju så att Jonas Gardell inte skrivit den här boken själv. Istället är det en historiker, en ganska klantig sådan, som bestämmer sig för att lyfta fram den bortglömde författaren. Jag älskar berättarperspektivet, jag älskar det röriga och det babbliga. Det som skrämmer mig är demensen. Det är den som gör mig rädd att läsa vidare. Den är för nära och skrämmer mig mer än döden.

När Jonas föddes dog hans mamma nästan, då hon drabbades av brusten blindtarm och bukhinneinflammation. När hon såg sin lilla son, en liten krake som inte skulle klara sig utan henne. Istället dog hon exakt 43 år senare, på krakens födelsedag. Då berättade han för henne att han inte var någon liten krake längre, att han klarade sig själv. Han berättar också att han tänkte samma sak när han såg sina nyfödda barn och hoppas att de ska vara redo att klara sig själv är han dör och att de ska berätta det för honom.

Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg

Tidningen Vi Läser firar tio år med några seminarier på årets Bokmässa. Ett var med den osannolika kombinationen Leif GW Persson och Lena Andersson och nu, idag, men Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg.

Jonas Hassen Khemiri är aktuell med boken Pappaklausulen som började med en tanke, eller egentligen en oro för att vara en dålig förälder och att upptäcka det för sent. I boken försöker en gammal man göra rätt genom att sköta den nya generationen.

Sara Stridsbergs nya bok heter Kärlekens Antarktis, där det finns ett spår, eller ett frö, från förra boken Beckomberga. Det finns saker som man aldrig blir färdig med och döden är en av dem.

Även Jonas Hassen Khemiri säger att den förra boken han skrev, Allt jag inte minns, också ger ett eko in i den nya. Han säger också att de döda personerna i hans liv började leva igen när han läste Stridsbergs Kärlekens Antarktis, där de döda finns närvarande. Stridsberg menar att litteraturen kan göra de döda levande och när hon låter en död kvinna berätta är det just vad hon gör. Boken kom till henne genom en kvinna som bad Stridsberg se hennes döda kropp i skogen. Ett svårt material att snudda vid, säger hon, men det var den berättelse hon mötte. Stridsberg talar om alla stickspår som hon tar bort och all text som inte kommer med.

Jonas Hassen Khemiri berättar att han också skriver massor för att komma till det som han säger ”vibrerad”, där det börjar hända något. Att en död dotter skulle komma in i handlingen visste han tidigt, men inte hur. När hon väl kom så förlät hon honom. Det är naturligt egentligen, då det är barnen som berättar hur vi är som föräldrar.

Hassen Khemiri menar att det finns ett samband mellan ekonomi och människovärde. I hans familj fanns en stark koppling till ekonomi, kanske för att modern och fadern hade så olika bakgrund rent ekonomiskt. För hans far, som inte vuxit upp med pengar, fanns en länk mellan att få pengar och bli rik och lycklig.

Sara Stridsberg talar om ytan, den fina ytan och det groteska under den. Hon talar om vackra träd som blåser omkull om blottar rötterna där det krälar en massa hemska smådjur. Det äckliga och fula behöver också få synas.

Att skriva om sin familj var först att försöka rädda dem, säger Jonas Hassen Khemiri. Han ville försvarar dem och skriva fram något som kanske inte var sant. Nu vågar han vara kvar i vardagen och beskriva människor som människor, istället för att försöka lappa ihop dem och göra dem till superhjältar.

Stridsberg säger sig känna igen den Hassen Khemiri säger, som blev tydligt när hon skrev Beckomberga. Hur skulle hon kunna beskriva karaktärerna utan att förstöra dem? Det gäller att våga se den lilla pappan i all sin ynklighet. Att rädda pappagestalten, som Hassen Khemiri gör, kan vara att rädda sig själv. Vi är våra föräldrar med kanske 25-års fördröjning.

Stridsberg pratar också om vår nutid, om litteraturens långsamhet och vikten av trögheten i vårt snabba samhälle. Det gör litteraturen stark, men också hotad. Hassen Khemiri gillar snabbhet mer och texten som han skrev inför valet var en sådana snabb text som direkt når en publik. Han drevs av en känsla av att behöva säga det som han tänkte, för att ingen annan gjorde det. Han ville kommentera vår tids behov av syndabockar och rädda de som får skulden.

Jonas Hassen Khemiri talar om en speciell hylla han har, där böcker som betytt mest för honom under livet står i kronologisk ordning. Det börjar med en Pixi-bok och rör sig fram till nutida inspirationskällor. Böcker som präglat honom och öppnat dörrar. En påminnelse om vad böcker kan ge och om tidigare versioner om sig själv.

Skrivandet är en process med olika faser. Mitt i texten, mitt i skrivandet går det inte att tänka på efteråt. Om jag börjar fundera på vad andra ska tänka om det jag skriver, eller hur det ska översättas är arbetsdagen slut, säger Hassen Khemiri, då är det lika bra att hämta barnen på förskolan.

Att skriva har räddat mig, säger Stridsberg, som menar att alternativet hade varit att bli djupt olycklig eller kanske alkoholiserad.

Det är en upplevelse att lyssna till två författare, som tänker så mycket och uttrycker sina tankar så genomtänkt och välformulerat. Det är dock en upplevelse som är svår att skildra i skrift. Det här är en text som jag skriver direkt från seminariet, men den är också filtrerad genom mig och mina tolkningar förändrar den kanske.

Bokcirkel med Maggie O’Farrell

Ett hjärtslag får döden är Maggie O’Farrells senaste, självbiografiska bok om 17 gånger hon varit nära döden. Meningen var att hon själv skulle vara här idag, men vi fick nöja oss med henne på länk, då hon är hemma hos sin sjuka dotter. Vi som läst förstår att det här är en dotter att stanna hos när hon ber.

Boken är otroligt personlig, som självbiografier självklart alltid är, men mycket är så otroligt personligt, nästan privat. Var det inte svårt att skriva om saker som t.ex. missfall, undrar en av oss, men hon menar att det finns en kontroll i skrivsituationen. Att det skulle bli just en bok om döden var inte alls planerat. I en skönlitterär bok skulle hon aldrig låta en flicka vara nära att dö precis i inledningen, då läsaren måste känna en karaktär.

Är hon en person som tar risker? Kanske, säger hon, men det var saker hon inte gjorde som ung, som att dricka alkohol eller använda droger, men visst tog hon risker som många unga gör. Nu är hennes son 15 och straffet för hennes egen benägenhet att ta risker är att han nu gör detsamma. Samtidigt är det viktigt att våga ta risker, säger hon, men kanske inte göra så mycket dumt som hon gjort.

Många av händelserna i boken är sådana som inte ens hennes familj känt till. Hon lät de som var med i boken läsa de delarna och fascinerades över vilka små detaljer de hakade upp sig på. Som bråket hon och systern hade om vilken färg en klänning hade. Självklart fick de berörda ta bort det de inte ville skulle finnas med. Frågan om vem som äger historierna gjorde att det fanns gränser för vad som får skrivas. Kapitlet om dottern diskuterade hon och hennes man mycket. Dottern var sex är när boken skrevs och självklart ville hon vara med. Som förälder var det viktigt att hon skulle kunna läsa det även när hon blivit 26.

Skev hon boken före eller efter #metoo? Före, säger hon och trots att det i många fall blivit en bok om vad män gjort mot kvinnor var det inte planen. Hon kallar sig feminist och är glad att jämställdhet diskuteras, men hon är rädd för att ilskan mot alla män ska skada den feministiska kampen. En viktig del i hennes bok är vänlighet, då hon blivit räddad så många gånger, även av människor främmande för henne. Det är kanske budskapet i min bok, säger hon och säger att vi behöver hjälpa andra, speciellt om vi ser någon hamna i en farlig eller potentiellt farlig situation. Hon berättar om hur många som sagt sig känna igen sig i det första kapitlet med mannen som verkligen ger henne dåliga vibbar.

Döden har varit O’Farrells ledsagare i livet, då hon drabbades av en allvarlig sjukdom som barn. Allt på påverkas av den vetskapen och det påverkade henne speciellt som tonårig. Skillnaden är att då brydde hon sig inte så mycket om liv och död, men när hon fick barn blev det annorlunda. Att barnen lever och att hon finns kvar hos dem har förändrat hennes syn på både livet och döden.

Nu blir det en roman igen. Ett första utkast är nästan färdigt och hon säger att det är skönt att få hitta på igen. Själv är jag sugen på att läsa de två böcker jag har kvar att läsa av henne. De ska sparas till ett speciellt tillfälle, men är en ny på gång så vågar jag.

Vad hände med den arabiska våren?

Nawal El Saadawi är 88 år, men still going strong. Förra gången hon var i Göteborg var 1989 och hon är tacksam över att fortfarande kunna resa.

El Saadawi satt fängslad under Sadats tid och hon säger att hon först då förstod att hon inte varit fri. Hon insåg att hon måste vara en viktig person och därför fick hon mer självförtroende. Hon skrev sina bästa böcker i fängelset på toalettpapper. Därefter levde hon i exil i USA i 20 år. Visst var hon förvisad, men hon kände sig inte som en främling. Allt handlar om inställning, säger El Saadawi och hon har valt att se alla hemska saker som hänt henne som något positivt och stärkande. Hon berättar att hon fått sin optimism från sin farmor, som också hjälpt henne genom att offra allt för att ge sin son, El Saadawis far, en god utbildning. Utan den skulle jag i te sitta här, säger hon. Det handlar om att vara positiv och ha självförtroende.

Under den egyptiska revolutionen 2011 fanns El Saadawi mitt i händelsernas centrum på Tahrirtorget. Det var fantastiskt, säger hon och det kalla tältet hon sov i, mer fantastiskt än någon annan plats hon varit på. Hon hade drömt om den här revolutionen i hela sitt liv. Det var den största revolutionen i Egyptens historia, med miljoner människor på gatorna. Presidenten avsattes, men vad hände sedan? El Saadawi menar att globala makter, med USA i spetsen, hjälpte regeringen att hålla kvar makten, då frihet för folket i Egypten hade betytt att andra länders folk skulle göra samma sa. Att islamiska broderskapet vann makt i fria val, som inte alls var fritt enligt El Saadawi, stoppades folkets makt. Kapitalism styr, tillägger hon, vilket gör att det inte finns några fria val.

Planen var att skapa en islamistisk stat i Egypten, menar hon, vilket var anledningen till att armén tog folkets parti. Folket vill inte ha islamism, menar hon och därför lyckades inte muslimska brödrarskapet behålla makten. Det är bättre nu när al-Sisi är president, säger El Saadawi, men visst finns det problem. Att

Kvinnors rättigheter går framåt, men också bakåt, säger El Saadawi. Revolutionens kvinnor i Kairo är friare än någonsin, men samtidigt har andra kvinnor fått mindre frihet i takt med att islam blivit mer extrem. Det går inte att skilja mellan politik och religion, säger hon och menar att religion är ett sätt att kontrollera folket. Redan i det forna Egypten var faraonerna sedda som gudar och fortfarande är det svårt att skilja makt och religion åt.

Vi behöver kämpa mer för jämställdhet, det är allas vårt ansvar, säger hon. Det går däremot inte att separera förtryck av kvinnor och förtryck på grund av klass och religion. Trots att hon älskar #metoo önskar hon att kampen breddades. I USA är det på tiden att kvinnorna vågar protestera mot sexuellt våld, men vi behöver också se förtryck och orättvisor som en större fråga.

El Saadawi talar om hur vi tappar den kreativitet vi föds med, genom att barn lär sig att inte tänka själva. Att kritisera de styrande eller religion är inte något som accepteras. Istället uppfostras barn att vara lydiga och välja en accepterad väg i livet. De ska lyda föräldrar, lärare och Gud. Själv hör hon fortfarande rösten från sig själv som flicka. Ju äldre hon blir, desto närmare kommer hon sin barndom. Hon var en rebellisk flicka och hennes föräldrar ville styra henne. De älskade henne, men inte hennes oliktänkande. De ville gifta bort henne tidigt och hitta sin plats. Hon fick istället studera vidare, så till syvende och sist är hon ändå nöjd med sina föräldrar. De gav henne frihet jämfört med andra. Själv har hon försökt att ge sina barn en friare uppfostran och de har vågat vara oliktänkande. Det är något hon är stolt över.

Jag blev så imponerad av Nawal El Saadawi, en ung själ i en gammal kropp och fortfarande aktiv i kampen mot de hon anser styr världen i fel riktning. Någon Nobelpris lär hon inte få och det är hon inte intresserad av heller. Det gör henne inte till en mindre viktigt författare och människa

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: