Jacqueline Woodson tilldelades ALMA-priset 2018 och var då en okänd författare för mig. Nu har jag läst hennes självbiografiska Brown girl dreaming och anar att jag funnit en ny favorit. Bäst är att boken är skriven på prosalyrik, där en lång rad dikter bildar en helhet. Jag brukar lyfta hur mycket jag älskar prosalyrik, men tyvärr verkar Woodsons andra böcker inte vara skrivna på samma sätt. De är säkert läsvärda ändå, men jag hade hoppats på en ny Sonya Sones.

I Brown girl dreaming berättar Woodson om sin barndom, sin familj och sina syskon. Hur moderns släkt i söder har ett annat liv än faderns. Hur livet förändras beroende på var de bor och hur omgivningen ser på dem. Hon berättar också om sin kärlek till berättandet, men svårigheterna att skriva ner det hon tänker. Hur orden finns där, men vägrar fastna på pappret. Det är barnet Jackie som berättar, hon som valt ett enklare namn för att slippa skriva det långa och svåra.

Woodsons berättelse må vara självbiografisk, men det är också en berättelse om att växa upp i USA under 60- och 70-talet, då det inte gjordes någon hemlighet av att människors hudfärg hade betydelse och gav olika möjligheter. Rasismen finns fortfarande om än inte lika sanktionerad av samhället. Det är en av många anledningar till Brown girl dreaming är en väldigt viktig bok.