enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 13 juli, 2018

My policeman — om hopplös kärlek

My policeman av Bethan Roberts börjar i slutet. Året är 1999 och en kvinna tar hand om en man som fått flera hjärnblödningar och inte kan klara sig själv. Hon funderar på om hon ska berätta för honom att hon inte längre vill döda honom, men bestämmer sig för att hålla det för sig själv. Istället småpratar hon med honom, som läkaren sagt att hon ska göra. Någonstans i huset finns hennes man, men han är inte intresserad av patienten.

Kvinnan heter Marion och när boken går tillbaka i tiden hela 48 år berättar hon hur hon för första gången träffar Tom, som är bror till hennes väninna Sylvie. Det tar några år innan han märker henne, men hon blir småförälskad direkt. Sedan början han ge henne simlektioner i havet och de dejtar lite försiktigt. En dag tar han med henne ut på lunch och presenterar henne för sin vän Patrick.

Patrick och Tom har ett förhållande, men det är självklart hemligt. I 50-talets Brighton är det absolut inte tillåtet att vara homosexuell, i alla fall inte offentligt. Staden må vara hur syndig och liberal som helst, men en polis har inte ihop det med en annan man. Istället gifter sig Tom med Marion. Polismannen och lärarinnan, ett perfekt par utåt, men också ett mycket olyckligt sådant. Både Patrick och Marion vill ha sin polis, men ingen kan få honom på riktigt.

Jag tyckte så mycket om My policeman, en bok jag köpte när jag var i Brighton och botaniserade i den lokala hyllan på Waterstones. Det är en så tragisk berättelse om hopplös kärlek och jag är glad att vi i alla fall kommit lite längre nu. Vi behöver verkligen ta vara på vårt öppna samhälle, där allas kärlek är accepterad. Då slipper vi olyckliga trojkor som Marion, Tom och Patrick.

 

Den svavelgula himlen

I Den svavelgula himlen av Kjell Westö får vi följa den namnlöse huvudpersonen från skolålder till ålderdom. En pojke med arbetande föräldrar som kämpar för att skapa ett bra liv. Fadern köper till och med en liten sommarstuga och det är där pojken lär känna Alex och Stella Rabell, överklassbarn som kommer att följa honom genom hela livet. Alex som hans vän och Stella som hans ständiga kärlek.

Egentligen handlar inte Den svavelgula himlen om mer än livet för några olika personer. Det händer massor och samtidigt ingenting. Berättaren blir ihop med Stella, blir utkonkurrerad och tillbakatagen. Alex kör sitt race med berättaren som ständig följeslagare. Och berättaren själv gör sitt bästa för att bli den framgångsrika författare som han drömmer om att bli.

Det är trevligt, stillsamt och extremt sexfixerat. Här blev jag lite överraskad måste jag säga, men hjälp vad mycket fokus det är på sex. Det är det enda berättaren verkar tänka bok och det är säkert sannolikt om än ganska tröttsamt. Jag tyckte om att läsa om Stella, Alex och berättaren, men jag stördes faktiskt av alla mer eller mindre taffliga sexscener.

Den svavelgula himlen är en bra bok, men inte det bästa jag läst av Kjell Westö. Karaktärerna är intressanta att följa och den historiska fonden ger ett djup. Där har Westö sin styrka.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: