enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 1 juni, 2018

Det är något speciellt med studenten

Idag har vi firat våra estetstudenter och jag hittade en och annan gammal IM-elev i vimlet, liksom någon korridorskompis. Under tre år har våra elever gått på ett program som jag tycker är fantastiskt på så många sätt. Jag har haft nöjet att undervisa dem de två senaste åren.

Estetiska programmet är högskoleförberedande. Det betyder att eleverna kan studera vidare och har då en behörighet som är snarlik den elever som går samhällsprogrammet får. Det glöms ofta bort och argument som att man inte ”blir” något efter det estetiska programmet är därför mycket märkligt. Idag blev jag ännu en gång påmind om att våra elever blir otroligt mycket under tre år.

De blir starkare. Många har haft det kämpigt i skolan förut, inte nödvändigtvis kunskapsmässigt, utan socialt. De har inte kunnat vara sig själva och när de varit det har de inte alltid accepterats. Hos oss blir de en viktig del av en helhet och de får vara precis som de är. Det finns inget krav på rosa hår för att gå på estetiska programmet, men alla har en möjlighet att sticka ut om de vill. Många har hittat en del i ett sammanhang som de aldrig haft förut. Talen idag visade det och den här barska fröken som muttrar och svär rätt mycket grät några rejäla skvättar.

Vi jobbar med hela människan. Estetiska programmet handlar om just det. Kanske är det därför våra elever är så empatiska, kreativa, unika och så godhjärtade. De kan också vara snurriga, ofokuserade och väljer ibland bort studier i vissa ämnen för att istället ägna sig åt de estetiska ämnena. Det gör mig sjukt frustrerad ibland, vilket eleverna märkt och dagens present (en sandsäck med tillhörande boxhandskar) var för mig ett bevis för att de förstår att jag bryr mig och att frustrationen handlar om att jag vill att de ska lyckas. De är nämligen inte bara trevliga och roliga, utan faktiskt väldigt smarta också. Nästan alla får med sig en gymnasieexamen och alla får med sig insikten om att de kan göra något med sitt liv. Att äntligen få landa på en trygg plats har betytt så mycket för så många. Som lärare på ett sådant program känner jag mig väldigt stolt.

Böcker är min passion. Mina elever respekterar det, då de har egna passioner i livet. De älskar sin konst och utövar den på många olika sätt. De tycker att jag är knäpp, men har stor förståelse för den där viftande figuren som försöker få dem att inse litteraturens storhet. Eftersom jag är lite känslomässigt begränsad ibland fixar jag aldrig att hålla tal, det får bli ett traditionellt blogginlägg istället med tillhörande lästips. Ett överlevnadskit för studentens väg ut i livet mot ännu mer visdom.

Vi är vår historia och Elisabeth Åsbrink skriver i sin bok 1947 om händelser som skedde då, men som påverkar oss än idag. Detsamma gör Majgull Axelsson i sin Jag heter inte Miriam som handlar om hur ett ren tillfällighet räddar någons liv, men påverkar det för alltid.

Världslitteratur har ni prövat på och jag vill rekommendera Yaa Gyasis bok Vänta hem, som handlar om kolonialismens och slavhandelns följder. Den utspelar sig  i Ghana och USA från 1700-talet fram till vår tid och är riktigt intressant. Rekommenderas varmt. En annan riktigt bra författare är Chimamanda Ngozi Adichie (sök efter hennes TED-talks) som bland annat skrivit  En halv gul sol, som handlar om Biafrakriget.

Serier räknas också. Marjane Satrapis serieromaner är mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst. Om ni vill förstå er kära fröken mer är Hey Princess av Mats Jonsson ett självklart val. Nittiotalsnostalgi på hög nivå. En som rörde sig på nästan exakt samma ställen som jag i början av 90-talet är Adam, huvudpersonen i Valle Wigers bok God natt oktober. Mer 90-tal finns i  En nästan sann historia, en roman av Mattias Edvardsson som utspelar sig på Lunds universitet.

Något galet kanske? Erlend Loe är en författare ni borde upptäcka i så fall. Han är härligt galen. Jag gillar Doppler bäst. Den handlar om en man som heter just Doppler som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv. Helt normalt.

All my friends are superheroes av Andrew Kaufman är också rolig och totalt absurd om en man vars fru blir osynlig under bröllopsresan och om alla hennes superhjältevänner med mer eller mindre meningslösa superkrafter.

Han är tillbaka av Timur Vermes är en helt absurd historia om Adolf Hitler som vaknar till liv i ett nutida Berlin. Rolig, men också samhällskritisk och intressant.

Och så en låt om att var sig själv och älska den man vill (det där om att undvika jobb kanske ni inte behöver ta på så stort allvar). Den gick utmärkt att dansa och hoppa till 1994 och jag är rätt säker på att den funkar fortfarande.

 

The House of New Beginnings

Huset i boken skriven av Lucy Diamond ligger i Brighton. Det är ett klassiskt engelskt radhus på ett klassiskt Regency Square nära havet. Kanske liknande det på fotot ovan från just THE Regency Square i Brighton. Kanske är det där som The House of New Beginnings ligger, i alla fall var det just där jag tänkte mig det och just ett sådant vitt hus som syns på bilden.

Det är dit Georgie flyttar när hennes pojkvän Simon får ett nytt jobb i staden. Utan att reflektera släpper hon sitt eget liv och följer med. Först avskyr hon den ganska fula lägenheten, men snart börjar hon uppskatta grannarna och läget nära stranden. Hon lyckas också få ett jobb på en ganska liten gratistidning, som inte gör henne rik på pengar, utan snarare på upplevelser.

Det är kvinnorna i huset som står i centrum. Förutom den mycket otrevliga hyresvärdinnan som ryter till ibland får vi lära känna den fantastiska franska damen Margot, Rosa som drömmer om en egen restaurang men slavar på någon annans, Charlotte som helst inte vill träffa någon och kanske helst försvinna från jordens yta och så Jo, som bor själv med sin dotter. Trevliga karaktärer att lära känna helt klart och även om mycket kan tyckas förutsägbart finns det en del överraskningar och charmiga vändningar.

Det här är den första boken jag läser av Lucy Diamond och i genren står hon sig väldigt bra. The House of New Beginnings är underhållande, men absolut inte sockersöt. Tvärtom innehåller den en hel del svärta. Nästa vecka kommer den ut på svenska med titeln En sommar i Brighton och jag rekommenderar den verkligen som sommarläsning. Miljön är fantastisk, karaktärerna levande och språket håller hög klass. En bra underhållningsroman helt enkelt.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: