enligt O

Tankar från en bokberoende

Smygrojalist, javisst!

Egentligen tycker jag att det är rätt märkligt att kungen är vår statschef och att ämbeten kan ärvas på det sätt som titlar inom kungafamiljer gör. Samtidigt har jag så länge jag kan minnas fascinerats av kungligheter. Det handlar kanske om makten och flärden, eller om det utstakade liv som visserligen ger nästan obegränsade möjlighet, men som ändå är väldigt begränsat. Ett liv i offentligheten betyder att alla ser vad du gör och att alla har en åsikt om detsamma.

Veckans tema på Kulturkollo är kungligt och orsaken till det är bröllopet med stort B som hålls på lördag. Kvinnan av folket får mannen av börd, en frånskild skådespelerska får sin prins och förlorat samtidigt en stor del av sitt gamla liv. Jag talar självklart om bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle. Hon har fått ge upp sin roll i suveräna serien Suits, tvingats bli brittisk medborgare, men i gengäld får hon prinsen, men blir inte prinsessa.

Det kungliga par som fascinerat mig mest är Karl XIV Johan, född Jean Baptiste Bernadotte och den första i ätten på Sveriges tron. Det började med att jag lånade Annemarie Selinkos bok Désirée ur min mormors bokhylla och förälskade mig i den unga Bernhardine Eugénie Désirée Clary, som förlovade sig med Napoleon Bonaparte, bror till hennes syster Julies fästman Joseph (som senare blev kung av Spanien, när brorsan delade ut titlar till sina släktingar). När Napoleon fick mer makt och siktade på att ta över Frankrike behövde han en gemål med mer makt och bröt förlovningen. Senare förlovade sig Désirée istället med Jean Baptiste Bernadotte, som utsågs till furste av Ponte Corvo och senare blev kronprins i Sverige. Désirée blev drottning Desideria av Sverige, men bodde här mycket lite. Det var för kallt och för trist.

En annan kung som fascinerade mig tidigt var Gustav Vasa. Som liten besökte jag Ornässtugan, där Vasa sägs ha flytt danskarna genom ett dass. En riktig äventyrskung framställs han ofta som och jag gillade hans äventyr.

När jag var kanske elva eller tolv år läste jag gamla minnestidningar om den svenska prinsessan Astrid, som gifte sig med den belgiske kronprisen Leopold och som dog tragiskt i en bilolycka 1935. Jag tyckte att hon var så vacker och drabbades av hennes hemska öde.

Att vara prinsessa verkar sannerligen inte vara en dans på rosor. Andra tragiska livsöden som avslutats i olyckor är prinsessan Grace av Monaco och prinsessan Diana av Storbritannien. Ibland tycker jag mest synd om kungligheter och förstår inte riktigt hur de står ut med det spektakel som deras liv många gånger är. Visst får de mycket, men de försakar också ett privatliv. Vem skulle orka leva så?

Föregående

En smakbit från Björnstad

Nästa

Rättning pågår …

7 kommentarer

  1. Ela

    Spektakel var ordet! Så otroligt mycket fuss för ceremonier, traditioner och hittepå. Men de historiska gillar jag att läsa om, även om det inte känns som att det passar in i en modern värld.

  2. vaffö smyg, jag tänker sitta klistrad framför svt1 på lördag

    • Jag tycker egentligen inte om monarki, men fascineras ändå lite av hela spektaklet.

  3. Det finns många intressanta personligheter bland de historiska kungligheterna. Désirée och Karl Johan är definitivt väldigt intressanta

  4. Jodå, Meghan blir prinsessa, men med största sannolikhet tilldelas prins Harry ett hertigdöme, och då kommer hon att kallas HKH hertiginnan av X. Skulle Harry inte få någon adelstitel kommer hon istället att kallas HKH prinsessan Harry.

    Bra exempel du tog upp. Karl XIV Johan hade ett fascinerande livsöde. Han var inte ens adlig, men blev konung av två riken.

    Gustaf Wasas äventyr är nog tyvärr till stor del uppdiktade. Han hade propagandamakare som skapade hans livshistoria.

    • Som jag förstått det får hon inte en egen prinsesstitel dvs prinsessan Meghan, utan är just beroende av Henrys namn. En lite märklig tradition, men å andra sidan är det ganska coolt att en amerikansk tv-seriestjärna som dessutom varit gift tidigare, ens får gifta in sig i det brittiska kungahuset. Det har hänt en del trots allt.

  5. Gustav Vasa är väl den kung, i Sverige bredvid Karl XI, som faktiskt aktivt försökte skapa sig själv som en viss personlighet. Karl XI ville ju gärna framstå som vilken soldat som helst, så även Gustav och även Gustav III ville ha folkets stöd. De förstod kraften hos sin befolkning. Det är imponerande ledarskap.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: