Jodi Picoult väjer inte för svåra ämnen och i senaste boken Små stora saker står rasism och diskriminering i centrum. Den rena, brutala rasismen och den mer smygande som är minst lika hemsk. Vi får följa med till en förlossningsavdelning på ett sjukhus i New York där Ruth Jefferson arbetar som barnmorska. Hon trivs med sitt jobb och hon är bra på det. Vid sidan om sonen är det jobbet som betyder mest för henne.

Ruths (yrkes)liv förändras när ett yngre par kommer in för att föda sitt första barn. Turk och Brittany Bauer, som de heter, tillhör en vit-makt-grupp och vill inte att Ruth, som är afro-amerikan, ska finnas i närheten av dem eller deras barn. Ruths chef godkänner deras önskan och i journalen skrivs en notering om att afro-amerikansk personal inte får behandla deras barn. De hade lika gärna kunna skriva att Ruth förbjöds att behandla barnet, då hon är den enda färgade barnmorskan på sjukhuset. När så komplikationer tillstöter efter att baby Bauer genomgått en omskärelse och Ruth är den enda som finns i närheten tvingas hon bokstavligen välja mellan liv och död. Hon tvekar, men försöker rädda bebisen, men han överlever inte. Självklart får hon skulden för hans död.

Det är lätt att vifta bort Turk och Brittany som dumma rasister, men Picoult väljer inte den enkla vägen. Inte heller ursäktar hon deras beteende, men hon försöker problematisera det genom att berätta om Turks liv innan han träffade Brit och hennes far. Det blir så tydligt att vägen till gemenskap för Turk gick genom en destruktiv tro på den vita rasens överlägsenhet. Att Rosie skulle bli den han beskyller för sin sons död är därför tyvärr väldigt logiskt.

Picoult låter såväl Ruth som Turk berätta sin version av historien och det finns också en tredje huvudperson — Kennedy. Kennedy är en allmän försvarare och hon är den som ska företräda Ruth i rätten. Hon är också den som får ta rollen som den naiva, vita människan som inte förstår att rasism förekommer. Det är genom att låta Ruth förklara och förtydliga för henne som Picoult får fram den strukturella rasism som gör att en svart kvinna inte behandlas på samma sätt som en vit. Allt från de ”små” sakerna som hur butikspersonal reagerar när en kund kommer in för handla, till det faktum att sjukhuset inte drar sig för att göra Ruth till syndabock, trots att hon egentligen bara följt order. Det är pedagogiskt och Picoult håller sig på rätt sida gränsen och undviker att skriva läsaren på näsan. Hon är dock nära ibland.

Samtidigt är det viktigt att diskutera de olika sorters rasism som finns, inte bara den som symboliseras av arga nynazister som marscherar på våra gator. Inte heller relativiserar Picoult denna form av våldsam rasism och det är viktigt. Att det är en vit kvinna som skriver om rasism och försöker förklara hur det känns att vara utsatt för detsamma är kanske lite förmätet, men jag tycker att Picoult gör det bra. Intressant är också att läsa Roxane Gays recension i New York Times, där hon konstaterar att Picoult kanske försöker lite väl mycket och förklarar allt och lite till, men som föredrar det framför att hon inte hade försökt förklara alls.

Jag tyckte om Små stora saker och tycker att det hade varit en intressant bok att läsa med mina gymnasieelever. Det finns nämligen en massa saker att diskutera kring identitet, fördomar och inte minst rasism.