enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: maj 2018 (Sida 1 av 3)

Olikhetsutmaningen: början och slutet

Det är student för mina elever imorgon och slutet på deras gymnasietid. Jag har känt dem i två år och först nästa år har jag studenter som jag tampats med alla tre åren på gymnasiet. Från början till slutet.

Veckans olikhetsutmaning handlar om dessa två ord, början och slutet,  och de går att tolka på flera olika sätt. Jag tänker så här:

Alltings början av Karolina Ramqvist är en självbiografisk roman om Saga som är 15 och just har börjat vuxenlivet, lite för tidigt kan tyckas, men Saga lever det fullt ut. Jag tyckte om den, men blev också lite illa berörd.

Efter studenten avslutas en del av livet som elev och student, men många påbörjar ännu ett på universitetet. Jag tycker mycket om böcker som utspelar sig i just universitetsmiljö och skulle vilja lyfta fram en svensk favorit, nämligen En nästan sann historia av Mattias Edvardsson som tar oss med till Lund på 90-talet.

I Sigtuna 2016 lyssnade jag till ett samtal mellan författaren Elisabeth Åsbrink och hennes förläggare Stephen Farran-Lee om skrivande med fokus på boken 1947. Programpunkten hade titeln 1947 — där nu börjar, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Många av de konflikter och världsproblem vi har nu startade nämligen då, strax efter andra världskriget. Historia när det är som mest spännande.

Fina Comedy queen av Jenny Jägerfeld handlar om Sara, vars mamma valt att ta sitt liv. Det blir även slutet på det liv Sara känner till och hon måste försöka hitta en ny början. Det här är boken jag hoppas att alla vågar läsa, gammal som ung och som vi dessutom vågar tala om. Att så många väljer slutet när de egentligen befinner sig mitt i livet är så otroligt tragiskt.

När det kommer till början och slutet av böcker samt filmer tänkte jag också lyfta fram några mer eller mindre lyckade exempel.

Jag avslutar med fantastiska The End med the Doors. Jag lyssnade på flera versioner, men fastnade för den här live-versionen från Toronto 1967. Brötig, men cool. Vill ni istället se en lugnare version med en video som hyllar Jim Morrison ska ni klicka här.

En styck siffertrestegsraket

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om de mytomspunna siffrorna 3, 7 och 13. Den senare är ett olyckstal, men eftersom jag alltid varit tvärtemot är det mitt lyckotal. Jag tror inte att jag är ensam om det.

Först ut är nummer 3. Sagornas nummer, kristendomens treenighet, eller kanske något helt annat. Uppgiften är att presentera bok/filmtitlar som innehåller talet 3. Jag har valt:

Tre systrar av Anton Tjechov var det länge sedan jag läste, men jag tyckte mycket om den då. Tjechov är en favorit när det kommer till dramatik.

Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum handlar om Jessie som mist sin mamma och nu bor med sin pappa, hans nya kärlek och hennes son. Nytt hem betyder också ny skola.

Tre önskningar är Liane Moriartys debutroman och jag läste den för ganska många år sedan (den publicerades 2003). Ingen jättehöjdare, men berättelsen om trillingarna Cat, Gemma och Lyn är ändå okej underhållning.

Och så siffran 7 med samma uppgift att presentera tre bok/filmtitlar som innehåller talet sju:

Sju jävligt långa dagar är en av Jonathan Troppers bästa böcker. En författare jag saknar, som gärna får komma med något nytt snart.

Sju dagar kvar att leva är Carina Bergfeldts bok om dödsdömda fångar och de som finns kring dem. En riktigt stark och bra skildring av det ofattbara.

Filmen Seven från 1995 är en av de mest obehagliga och bästa filmer jag vet. Sju dödssynder och sju makabra brott.

Och så slutligen siffran 13. Inga skräckfilmer för min del. Det här är istället mina val:

13 skäl varför av Jay Asher är en fantastisk bok och faktiskt också en riktigt bra tv-serie. Nu kommer andra säsongen av den och då lämnar den boken. Jag vill se, men är lite skeptisk till att köra vidare när boken är slut. Samtidigt finns det en del trådar att dra i och Jay Asher är inblandad i manuset. Det känns ändå hyfsat tryggt.

Trettondagsafton är en av mina favoritpjäser av William Shakespeare. En typisk förvecklingskomedi som jag senast såg på Backa Teater för alldeles för många år sedan. Den blev också film 1996, men den tror jag faktiskt inte att jag sett.

Jag avslutar med en bok jag inte läst, men kan tänka mig att läsa, nämligen Tretton vid bordet av Agatha Christie. En klassisk deckare med Hercule Poirot där Lord Edgeware mördas i biblioteket. Det luktar Cluedo.

 

Det där med bokserier

När min läsork tryter och jag behöver komma igång med något enkelt att läsa är jag glad att så många författare skriver bokserier. Peter James serie om Roy Grace är ett exempel på en bokserie som räddat mig ur en lässvacka flera gånger. Just nu läser jag Elly Griffiths tionde bok om Ruth Galloway som heter The Dark Angel. Jag irriterat mig på ungefär samma saker som jag alltid irriterar mig på, som Ruths fixering vid sin vikt och Griffiths ovana att kommentera utseende och vikt gällande alla (kvinnliga) karaktärer. Ändå läser jag vidare, mest för att jag tycker om karaktärerna och det blir som att återse gamla vänner när jag läser.

Hur mycket jag än tycker om bokserier irriterar jag mig på att det går inflation i dem. De fristående böckerna verkar ha spelat ut sin roll och författare efter författare lanserar nu en bokserie. Kanske ser förlagen det som ett säkert sätt att få läsare, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tråkigt. Ibland vill jag bara läsa en bra bok som faktiskt avslutas, inte en som lämnar den tomhet som en bok med en planerad fortsättning gör.

Vad tycker du om att fler och fler författare väljer att skriva bokserier?

 

Jaga vatten — en berättelse om vänskap

Jaga vatten är skriven av finlandssvenska Ellen Strömberg, som bor i Jakobstad. Berättelsen om Hanna och Rakel är hennes debut. Det är en genomtänkt och språkligt i det närmaste perfekt historia, vilket brukar vara ganska typiskt för debutanter som dessutom gått skrivarutbildning. Troligen har det att göra med en medvetenhet om hur det ”ska” vara, men också om att boken kanske vuxit fram under flera år. Jaga vatten är en snygg debut med många lager, men som ändå känns den lite distanserad. Karaktärerna är intressanta, distanser finns även till dem. Kanske medvetetet. Den jag känner mest sympati för är den vuxna Rakel som så tydligt bär med sig barndomen även som vuxen.

Rakel och Hanna är vänner, men de har ett ojämnt vänskapsförhållande där Hanna är den som styr. Hanna är också den som är mest populär och Rakel behöver henne för att riktigt räknas. Det är smärtsamt att läsa om hur Rakel förminskar sig själv gentemot Hanna, men kanske framför allt gällande den långa rad killar som hon hoppas ska få henne att känna någonting. I korta kapitel låter oss Strömberg få veta allt med om Rakel, medan Hanna förblir den lite magiska och ouppnåeliga som Rakel dyrkar. Vi förstår dock att Hanna kanske varken är så avundsvärd eller egentligen någon att se upp till, men att Rakel gör det är egentligen inte så konstigt.

Jaga vatten är en välskriven debut och jag tror att Ellen Strömberg kan utvecklas till en riktigt bra författare som vi kommer att få höra mycket om i framtiden.

 

Comedy queen är briljant

Tänk dig en bok om en flicka som mist sin mamma. En mamma som mådde så dåligt att hon valde att ta sig eget liv. Tänk dig att boken tar allt det sorgliga på allvar, men ändå får dig som läsare att skratta, inte bara en gång utan många gånger. Tänk att den inte bara får dig att skratta lite försiktigt, utan frusta av skratt. En sådan bok är Comedy queen skriven av fantastiska Jenny Jägerfeld. Att just hon skulle kunna skriva en sådan här bok är egentligen inte överraskande, men inte desto mindre imponerande.

Huvudpersonen Sara har just fyllt tolv år. Hennes mamma finns inte mer, men får fortfarande hennes pappa att gråta i duschen. Sara själv vägrar att släppa fram gråten, hon vill inte en sådan som gråter jämt, hon vill inte vara som sin mamma. Istället ska hon bli comedy queen och få alla att skratta.

Ni hör hur fel det skulle kunna bli i en bok om en tolvåring som drabbats av en ofattbar sorg och som gör allt för att inte visa den. Tur då att Jenny Jägerfeld är den som skapat Sara och som lyckas göra henne till kanske den mest komplexa tolvåring jag någonsin läst om. Jag känner hennes sorg och jag känner hennes vilja att bemästra den. Jag är också glad över att Jägerfeld låter henne omges av människor som faktiskt kan få henne att lyckas med sitt uppdrag. Som låter henne sörja på sitt sätt, men ändå hjälper henne att hitta rätt väg.

Comedy queen är briljant. En bok som jag hoppas att många lärare vågar läsa med sina elever. Ämnet är fruktansvärt och något vi helst av allt vill sopa under mattan för att skydda våra barn. Vi borde istället låta dem leva i verkligheten och förstå att livet är olidligt ibland, men att det kan gå ändå.

 

8 böcker till mor

Min mamma får alltid böcker på mors dag, vilket kanske är fantasilöst, men sommarläsning är alltid välkommet. Oftast blir det ett gäng pocketböcker, men ibland någon nyare, inbunden bok. I vår har jag läst alldeles för få nya böcker, så rekommendationerna blir främst pocketböcker (som självklart går att köpa även i inbunden version). Och mamma, om du läser så sluta nu. Det blir med all säkerhet böcker i år igen och mycket troligt några av dessa.

Nya böcker

Jag tror att min mamma skulle tycka mycket om Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan, som är berättelsen om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi som träffas i New York och blir förälskade. Mellan dem finns årtionden av krig.

Gröna fingrar sökes av Annika Estassy utspelar sig i ett koloniområde och innehåller en hel del trevliga karaktärer med olika problem och hemligheter. Den tror jag att mamma kan uppskatta.

Små stora saker av Jodi Picoult handlar om Ruth som anklagas för en patients död. Intressant och oväntat frispråkigt om vardagsrasism och hur den drabbar fler än vi anar. Jag engageras verkligen av Ruths öde, men gillar också att Picoult inte demoniserar de som anmäler henne.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck. Så himla bra om Charlotte som ärver en bokhandel i London. En bok som är som en film av Richard Curtis, som gjort flera av mammas favoritfilmer.

Nytt i pocket

Sommaren är en tid för det lättsmälta, i alla fall inledningsvis och jag skulle vilja tipsa om Inte för nära av Colleen Oakley. En bok om Jubilee som har en märklig sjukdom och därför inte kan röra vid andra människor. På gränsen till smör ibland, men ändå en bra och gripande historia.

Det var vi av Golnaz Hashemzade handlar om en mor och en dotter, men den handlar också om moderns liv i Iran och det som hände under revolutionen. Mycket intressant och gripande berättelse om historiska händelser som jag vill veta mer om.

Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson handlar om en man vars fru lämnar honom och som därför behöver en ny fru. Han börjar uppvakta frisören Ellinor och lockar med henne till Zambia, där han har fått ett jobb. Vi får läsa Ellinors berättelse, blandad med en inhemsk kvinnas historia.

Memorys bok av Petina Gappah utspelar sig i Zimbabwe och vi får följa Memory, som sitter i fängelse i väntan på att bli avrättad. Det är straffet för att hon dödat en vit man. När hon berättar sina minnen för oss får vi veta den riktiga orsaken till mordet.

 

 

Spännande

Välskrivet

Olikhetsutmaningen: vänner och fiender

”Håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare” är ett citat som tillskrivs den kinesiska generalen Sun-tzu. Veckans olikhetsutmaning handlar om ordparet vänner och fiender.

Kommer ni förresten ihåg såpan Vänner och fiender som sändes på tv3 och senare Kanal 5 i slutet av 90-talet? Mitt minne är väldigt svagt ska erkännas, men jag vet att jag egentligen tyckte att den var rätt kass, men att tv-utbudet inte var direkt omfattande. Lite intressant att Rakel Mohlin var med. Det hade jag förträngt och kanske hon också.

Jag har inte läst Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström och kommer med största sannolikhet inte göra det heller. Jag har lite svårt för hur hon och före detta maken hanterat skilsmässan. Var gärna fiender, men håll media utanför. När Witt-Brattström har fått uttala sig om Svenska Akademien och den sorg hon kände när hennes man blev invald, visar att besvikelsen och bitterheten över hur det blev nästan är överväldigande.

En fin bok om vänskap är The House of new beginnings av Lucy Diamond, som snart kommer på svenska med titeln En sommar i Brighton. Charmig och inte allt för sockersöt berättelse om hur några grannar blir vänner.

Gamla vänner som inte blivit fiender, men helt klart tagit olika vägar i livet handlar Rött regn av Dennis Lehane om. Den blev sedan film med Sean Penn, Tim Robbins och Kevin Bacon i huvudrollerna. Filmens titel var Mystic River, som också är den amerikanska originaltiteln på boken. Faktiskt tycker jag att filmen är bättre än boken, vilket i princip aldrig händer.

Vilka kulturella verk som handlar om vänner och fiender vill du lyfta fram?

 

 

När kejsaren inte förstår att han är naken

Jag är medveten om att min avsky för Horace Engdahl den senaste tiden kan verka sakna proportioner, men gång på gång bevisar denne man att hans ego är alldeles för stort för hans eget bästa. Han ser sig som kejsare, men inser inte att han är naken. Jag förstår att Engdahl känner sig ansatt och att han själv tycker att det är orimligt att han får bära hundhuvudet i de senaste veckornas kaos, men förstå verkligen inte hur han kan undgå att se sin egen delaktighet i Svenska Akademiens sönderfall.

Igår överlämnade de tre avhoppade ledamöterna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark en skrivelse till Anders Olsson, tillförordnad ständig sekreterare, där de erbjöd sig att hjälpa till i Akademiens återuppbyggnad, med villkoret att Horace Engdahl lämnar densamma. Då det behövs tolv ledamöter för att välja in nya står arbetet still utan dessa tre och de fyra nya ledamöter som lovats i maj kan därför inte röstas in. Obehaglig utpressning, eller uppfriskande tydlighet? Det är ingen hemlighet vad jag tycker, men jag förstår dem som anser att jakten på Horace Engdahl gått över gränsen. Själv har jag istället svårt att förstå hur han kan strunta i att ta sitt ansvar och avgå. Han bevisar med all önskvärd tydlighet att han inte förstår att han gjort fel, alternativt tycker att han har rätt att bete sig hur som helst utan att behöva ta några som helst konsekvenser. Antingen förstår han inte att han är naken, eller så struntar han i det och leker helikoptern hela vägen till Bellmanvåningen. Horace Engdahl menar att Danius, Engdahl och Espmark skämmer ut sig, men den som skämt ut sig mest under de senaste veckorna är utan tvekan han själv. Svenska Akademien klarar sig utmärkt utan honom och hans desperat försök att klamra sig fast vid stol 17 börjar likna en smärre fars.

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde ”begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan ”hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Några imponerande debutanter

Veckan på Kulturkollo tillägnas debuter och debutanter, vilket självklart återspeglas i veckoutmaningen som lyder så här:

Veckans utmaning är helt enkelt att nämna en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst.

Min första tanke gick till ett fantastiskt debutalbum som också är artistens (hittills) enda album. Jag talar om Jakob Hellmans fantastiska …och stora havet från 1989, som röstades fram till århundradets bästa, svenska album. Jag älskade det då, när jag var 15 år och jag älskar det fortfarande som 44-åring. Låtar som Vackert väder, Glada dagar och Hon har ett sätt är så bra att jag saknar ord att beskriva dem. På cd-utgåvan fanns också bonuslåten Som jag vill. En stor favorit.

Några år senare, 1992, kom Quentin Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs. Jag såg den först året senare i Brighton och det är en av mina största filmupplevelser. Egentligen är den för våldsam för min smak, men det finns så otroligt mycket som är bra med den, inte minst skådespelarinsatserna. Harvey Keitel som Mr White och Tim Roth som Mr Orange är mina favoriter.

När det gäller debutromaner så vill jag lyfta fram Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, utgiven av Ordfront förlag 2005. En läsupplevelse utöver det vanliga, både som människa, svensk och inte minst lärare. Bakhtiari fanns med på min lista med 20 bra svenska författare under 40 som jag sammanställde 2013, inspirerad av Granta och hon är fortfarande under 40, men har inte gett ut någon bok sedan 2013.

Fanny skrev om just debutböcker i veckans inledningsinlägg och kallade dem för långtänkta, dvs att författarna ofta burit med sig just den historien länge. Ofta är debutromaner väldigt genomtänkta, ibland nästan överdrivet polerade, vilket jag tyckte var fallet med Vargarnas historia av Emily Fridlund. En fantastisk bok, men nästan för perfekt. Ibland är det istället så att debutanten inte riktigt får till det språkligt och behöver en andra bok för att riktigt glänsa. Sedan finns debutanterna som inte skriver något mer och om debutboken är fantastisk är det så himla synd när det blir så. Jag är till exempel rädd att Taiye Selasi är en sådan författare. Hennes debutbok Ghana must go från 2013 är en helt fantastisk debut, men också hennes enda bok. Nu tog det Donna Tartt tio år att följa upp debuten The Secret history, så jag har inte gett upp.

Vilka debuter och debutanter vill du lyfta fram?

 

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: