enligt O

Tankar från en bokberoende

En litterär promenad i Brighton

Det blev en rejäl långhelg i Brighton för mig och Annette förra veckan. Vi flög tidigt på torsdagen och kom hem sent på måndagen. Fem intensiva och för mig väldigt nostalgiska dagar. Hösten 1993 var jag 19 år och hade just tagit studenten. Mitt första möte med universitetsstudier var på Sussex University utanför Brighton, som Göteborgs universitet fortfarande har ett samarbete med. Jag bodde i Hove och torsdagen tillbringade jag i mina gamla kvarter. En trivsam walk down Memory Lane som varade i 23000 steg.

Under fredagen anlände fler litteraturtanter och då var det de mer centrala delarna av Brighton som gällde. Förvånansvärt mycket var sig likt, men självklart hade en hel del hänt på nästan 25 år. Gamla West Pier som brann 2003 var det inte mycket kvar av och Palace Pier gav mig nästan panik med alla sina attraktioner. För första gången var jag också i Kemptown, bortom piren, ett område som verkligen hade blommat upp.

Som det brukar vara när Breakfast Bookclub ordnar resor är det lördagen som är den stora gemensamhetsdagen. Klockan 11 möttes vi utanför Royal Pavilion och vår guide Gill påbörjade den litterära vandringen med att berätta om Jane Austens förhållande till Brighton och byggnaden vi stod framför. Svaret är att hon hatade båda, något som framgick med all önskvärd tydlighet i de citat från brev som Gill läste upp.

Royal Pavilion uppfördes av prinsregenten George (sedermera kung George IV) och är en minst sagt överdådig byggnad. Tyvärr blev det inte heller denna gång något besök på insidan. Jag måste helt enkelt komma tillbaka.

Under andra världskriget bombades stora delar av staden, men inte Royal Pavilion, som enligt legenden räddades av Hitler som ville ha den som högkvarter när kriget var vunnet. Under Victoria-eran användes byggnaden inte och förfallet var ett faktum. Nu är det renoverat till ursprungsskick.

En bit från palatset ligger det hus där Mrs Fitzherbert bodde. George gifte sig med henne, men äktenskapet erkändes inte då hon varit gift flera gånger och dessutom var katolik. De fortsatte dock sitt förhållande och det sägs att det ska finnas tunnlar mellan hennes hus och Royal Pavilion. Just dessa tunnlar är inte bekräftade, andra finns dock, t.ex. mellan Royal Pavilion och det närliggande stallet. I området kring Royal Pavilion fanns en rad samlingsplatser för författare. Stadens äldsta hotell The Old Ship Hotel var en av dem. Dickens bodde på där när han var i Brighton.

Även The Royal Albion Hotel är mytomspunnet och där bodde det fina folket när de reste till kusten för att förbättra sin hälsa. Brighton kan tacka en viss dr Russel för att staden växte under senare delen av 1700-talet, då hans rekommendationer att bada i saltvatten gjorde att det blev trendigt att åka till kusten. Där hjälptes aristokraterna ner i vattnet av så kallade ”dippers”, damer som ledde dem ner i vatten och tillbaka. Det var alltså inte tal om att simma, utan ett dopp räckte gott. The Royal Albion har också haft många litterära gäster. Bland annat bodde Oscar Wilde här med sin älskare när han besökte staden.

En annan författare som förknippas med Brighton är Graham Greene, vars Brighton Rock (döpt efter polkagrisliknande godisstänger) beskriver stadens mindre trevliga delar. När han var i Brighton bodde han på puben The Cricketers i stadens gamla kvarter The Lanes.

Vi gick också förbi The Sussex grill, en restaurang där Virginia Woolf var ofta på 30-talet när hon besökte sin psykolog. Hon åt lunch här under sitt sista besök i Brighton. Dagen efter tog hon sitt liv.

En annan mytomspunnen plats är Hippodrome, en nöjeslokal där 60-talets stora band spelade. Byggnaden invigdes 1897, men har nu förfallit. Houdini uppträdde här och blev vän med författarn Conan Doyle. Paret Doyle älskade det ockulta och frun höll i seanser. Vänskapen tog slut då fru Doyle gav Houdini ett meddelande från hans mamma som måste varit hemskt.

Guiden Gills absoluta favorit bland författare verksamma i Brighton var den för mig okända Fanny Burney (1752-1840) som var dotter till musikern dr Charles Burney och debuterade (anonymt) med romanen Evelina 1778. När hennes identitet avslöjades blev det inte den skandal som hon fasade, utan hon hyllades tvärtom för sin realistiska stil som var ovanlig för tiden. Virginia Woolf lär ha kallat henne ”The mother of English Literature”.

Lewis Carroll bodde ofta hos sin vän vid Sussex square och enligt vissa historien ska han ha hittat inspirationen till Alice i Underlandet från trädgården där som har en tunnel till havet. Datumen stämmer dock inte, då boken skrevs innan han besökte Sussex square. Å andra sidan bodde hans syster i Brighton, så det skulle kunna vara sant ändå.

 

Föregående

En veckoutmaning om syskon

Nästa

Olikhetsutmaningen: sanning och lögn

2 kommentarer

  1. Intressant, varit där en gång.

  2. Evelina finns oläst i min bokhylla, ar glömt bort…

Tyck till:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: