Fear is the mother of all emotion. Before love, hate, spite, grief, rage, and all the rest, there was fear, and fear gave birth to them all, and as every combat soldier knows there are as many incarnations and species of fear as the Eskimo language has words for snow. Spend any amount of time in the realms of deadly force and you will witness certain of its fraught and terrible forms.

 

Billy Lynn och de andra soldaterna i kompaniet Bravo är hjältar. De har krigat i Irak och nu i halvtid åker de på turné i hemlandet för att hyllas som hjältar hyllas bör. Bravo har krigat i Irak i månader, men det är några minuter, filmade och upplagda på YouTube som gjort dem kända. Filmen har nått Bush Administrationen och det är därför en segerturné har ordnats. Det är mötena med de rika och mäktiga som gör mig mest illamående under läsningen. De som aldrig behöver kriga och som visserligen hyllar de unga män som gör det, men som befinner sig på bekvämt avstånd. De som tar de politiska besluten, men inte behöver offra sina liv för att genomföra dem. Vi läsare får inte följa med till Irak, utan nöja oss med att följa Bravo i USA, men kriget är ändå smärtsamt påtagligt.Under några korta och intensiva dagar får vi lära känna Billy Lynn och det är en känslosam resa för både honom och mig.

Billy är nitton år och han är i Irak som straff för något han gjort. Det tar ett tag innan i får veta, så jag vill inte spoila  det här, men klart är att han vinner mina sympatier. Det är självklart Ben Fountains syfte och trots att Billy Lynn absolut inte är ett offer, så märks det mer och mer att han är ett offer för USA:s sätt att delta i världspolitiken. Det blir smärtsamt tydligt att alla inte behöver kriga och att de som gör det ibland känner samma känsla av kaos som soldaterna i Vietnam många år tidigare. De vet inte egentligen varför de är där och funderar över om de verkligen gör nytta.

Jag har vikt så många hundöron i Billy Lynn´s Long Halftime Walk och många av dem handlar just om konstrasten mellan den rädsla Billy känner och den patriotism som de rika och mäktiga menar att de känner, trots att de aldrig skulle offra sina liv för sitt land. Det är en lågmäld kritik många gånger och Fountain låter den girige filmproducenten personifiera. Det blir så smärtsamt tydligt att den som inte befunnit sig mitt i striderna, aldrig kan förstå hur kriget påverkar de som inte bara ser allt på avstånd.

Ben Fountain har skrivit en historia som är kritisk till kriget, men som inte nedvärderar de som faktiskt befunnit sig i Irak och både där och under hyllningsturnén framstår som pjäser i ett politiskt spel, där de avhumaniseras. Vem vill egentligen tänka på att det är människor som dör i krig? Människor som har en familj, som älskar och som finner lika delar stolthet och frustration i sin roll som soldat. Billy blir en människa, inte bara för att han är en ung man som funderar mycket, utan kanske mest i relationen till sin familj som han hinner besöka kort. Speciellt relationen till systern är gripande. Och så kärleken som dyker upp under en fotbollsmatch, den är plötslig, intensiv och vacker.

Billy Lynn´s Halftime Walk är ingen lättsmält historia, men en viktig bok. Den har tagit tid att läsa och det gör kanske att den inte når så många läsare som jag skulle önska. Något svenskt förlag borde dock låta översätta boken om Billy Lynn, för det är en riktigt spännande bok. Klart är i alla fall att boken ska bli film under 2016, med den ännu okände Joe Alwyn i huvudrollen. En film av Ang Lee om soldater som varit med i en film,  som en filmproducent vill göra en riktig film av. Men inte med soldaterna i fråga, för de ska tillbaka till Irak för fler månader i helvetet. Kanske är det vetskapen om just det som gör boken än mer hjärtskärande.

________________________________________________ 

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Filmen är förresten färdig nu. Läs mer om den här.