enligt O

Tankar från en bokberoende

Någonstans brister himlen

Vår förra bokbubblarbok var Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Mitt förslag och därför en bok jag såg fram emot att läsa, dessutom en bok som hyllats av väldigt många, däribland min kulturkollokollega Ulrica. För vår bokcirkel blev det dock ett kollektivt jaha och vi hade inte jättemycket att prata om. Däremot sa jag redan då att det här trots allt skulle kunna vara en bok som stannade kvar och det verkar det vara.

Det är egentligen mycket som är fint med Någonstans brister himlen, speciellt beskrivningarna av livet i 20-talets Bohuslän som inleder berättelsen. Vi får träffa Elis, som är 13 år och redan viktig som familjeförsörjare. Han bor med sin far, mor och syster och fattigdomen är stor. När systern Signe försvinner och visar sig ha tagit sig till Höganäs för att rota i en familjhemlighet försvinner också en stor del av Elis trygghet. Han bestämmer sig för att ta sig till Signe och övertyga henne om att följa med hem.

Det finns många scener att fastna för, som den då Elis blir av med sina träskor och tvingas resa vidare barfota och den när han får ett nytt par av en ovanligt trevlig man. Som helhet tycker jag dock att berättelsen är för stillsam och för distanserad. Jag har svårt att engagera mig riktigt i karaktärerna. Någonstans brister himlen är utan tvekan en välskriven debut, men den är nästan för välputsad. Många berömmer det som händer i tystnaden, men för mig räcker det inte riktigt. Jag önskar mig mer känslor helt enkelt.

 

Föregående

Kiffe kiffe imorgon

Nästa

En fängslande trio

2 kommentarer

  1. Så olika kan det vara. Jag tyckte att det var en verkligt bra bok. Jag älskade den.

    • Det var därför jag länkade till Ulricas inlägg, då vi också tyckte olika. I bokklubben var vi dock ganska överens och undrade lite vad vi missat.

Tyck till:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: