Kvartetten som började lite tvekande med barndomsskildringen Min fantastiska väninna och fortsatte med den väldigt mycket bättre Hennes nya namn växer ännu mer i bok tre. Den som stannar, den som går håller mig i ett fast grepp från första sidan och karaktärerna växer ytterligare. Det är svårt att säga vem av väninnorna jag tycker bäst om, men oftast är det Lila. Hennes kamp för en bättre tillvaro är central och spännande att följa. Elena växer dock en hel del under denna den tredje boken, men förminskas också en del av andra. Även hon har en helt del att kämpa mot och för, även om hennes liv på ytan kan tyckas ganska så okomplicerat. Det är komplext, precis som en bra historia ska vara.

Det är 70-tal och tiden handlar mycket om kamp. Kamp för arbetares rättigheter, för kvinnor och för att få leva det liv man vill, men också kampen mot fascismen som lever och frodas i Neapel. Lila arbetar kvar i Bruno Soccavos fabrik och bor med Enzo. Deras förhållande verkar vara platoniskt, men de tycks behöva varandra. Lilas son Gennaro bor med dem och det finns fortfarande en osäkerhet om vem som är hans pappa. Om det är Nino är Elena rädd att det ska knyta honom och Lila samman, något som både gör henne glad och förtvivlad. Nino finns med även i den här boken, men ofta som en skugga från det förflutna.

Elenas första bok har blivit någon slags succé, men hon har inte förmått att skriva något mer. Hennes fästman och sedermera make Pietro förväntar sig att hon ska ta en traditionell kvinnoroll och det är svårt att kombinera ett hemarbete med skrivande. Elenas frustration är stor boken igenom och trots att hon på väldigt många sätt har det mycket bättre än sin väninna finns den där gnagande avundsjukan där.

Den som stannar, den som går är riktigt, riktigt bra och nu förstår jag utan tvekan Elena Ferrantes storhet. Nu hoppas jag att jag snart hinner läsa den avslutande delen Det förlorad barnet. Samtidigt drar jag mig lite för det, då jag måste ta farväl av Elena och Lila när den är över. Detta ständiga dilemma.