Monthly Archives: februari 2018

Sista deltävlingen i Örnsköldsvik

Helt ärligt är jag rätt trött på årets upplaga av Melodifestivalen (dåliga låtar, alldeles för mycket fjantiga bidrag, tråkig programledare är några av anledningarna) och är därför ganska otaggad inför dagens deltävling. Men, har jag skrivit om de tre tidigare deltävlingarna får jag väl försöka uppbåda lite intresse idag också.

Först ut är Emmi Christensson med låten Icarus, en megaballad av en sångerska som definitivt kan sjunga. Det känns som en typiskt pampig Eurovisionballad, som andra länder brukar skicka. Inte min grej, men det kanske kan funka. Det är hur som helst hög klass på framträdandet rent musikaliskt. Det finns en publik för den här typen av låtar och de är inte samma personer som skulle rösta på veckans dagispop eller heller veckans buskis.

Sedan blir det veckan ”hej hallå häng med” i form av Elias Abbas och låten Mitt paradis. Jag bir en aning trött på den här typen av låtar, men så är jag inte målgruppen heller. Den yngre publiken kan säkert gilla. Det skulle lika gärna kunna vara Samir & Viktor och vi har hört den tusen gånger förr, men jag tror att den kan gå riktigt bra.

Felicia Olssons Break that chain är rätt snygg, men också ganska tråkig. Med en snygg scenshow kan det funka, men hon är okänd och det ska mycket till att vinna publiken då.

Och så Rolandz med Fuldans. Den gör mig inte bara trött utan faktiskt lite förbannad. Måste det alltid vara med en massa löjliga skämtlåtar? Det är sådana som gör Melodifestivalen till mindre musiktävling och mer spektakel. Kul kanske somliga tycker, men jag orkar inte riktigt med det. Att jag har ruskigt svårt för Robert Gustavsson spelar säkert in.

Veckans tredje ganska okända sångerska är Olivia Eliasson med låten Never learn. Nu har jag bara hört en liten del av låten, men jag tror att det blir svårt att undvika en bottenplacering. Musiken kommer aldrig igång och jag tycker inte att Eliassons röst håller. Det finns bättre sångerskor i veckans deltävlingar som dessutom har bättre låtar. Nu brukar inte det spela någon större roll för resultatet, men ändå …

Felix Sandman med Every single day är näst sist ut i årets tävling. Han påminner mig om Frans, som överraskande vann 2016. Att Felix tidigare varit med i FO&O talar för honom och kanske kan han skrälla. Inte veckans bästa ballad, men den jag tror får flest röster. Tyvärr lite väl likt Salvador Sobral och sådana kopior lär det finnas många av i årets Eurovision.

Och så årets sista låt, vilket betyder att vi hört årets vinnare. Jag är dock benägen att hålla med Markus Larsson om att det inte finns någon klockren vinnare i år och mängden svaga bidrag är för många för att motivera fyra deltävlingar. Nu gillar jag verkligen Mariette och hade gärna sett henne som vinnare. Låten For you är helt okej, men den är inte omedelbar. Tror ändå att hon tar sig till final. Eller hoppas i alla fall.

Så hur går det? Mariette och Elias Abbas tar sig till final medan Emmi Christensson och Felix Sandman tar sig till Andra Chansen, men jag är tyvärr rädd för att Rolandz tar en av platserna till Andra Chansen eller (hemska tanke) en finalplats, då Abbas och Sandman troligen tävlar om samma röster.

Så har skriver Hanna Fahl och jag reagerade lite likadant när jag hörde Rolandz låt. Det är verkligen fruktansvärt:

Jag hatar det här, det gör jag. Det är fruktansvärt. Jag vill krypa ner i ett mörkt hål och sova till våren när jag tänker på att Robert Gustafsson går omkring och är in character som Roland hela dagarna, det kryper i mig. Men… det är ruskigt effektivt. Det är levande på scenen. Robert Gustafsson är inte Edward Blom – han kan sjunga, han kan stå framför en kamera, han är omåttligt folkkär och omåttligt känd. Jag tror att det här går direkt till final.

 

Jag har lite högre tankar om svenska folket, men skulle inte bli förvånad om Fahl har rätt. Usch, usch, usch.

Uppdatering: Efter att ha hört Elias Abbas falsksång är jag mer tveksam till att han tar sig vidare. Ny tippning blir därför Mariette och Felix Sandman till final. kanske behöver uppdatera mer om fler sjunger så här surt.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: huvudroll och biroll

Dagens utmaning handlar om karaktärer i olika kulturella verk, men skulle också kunna handla om historiska skeenden, vinnare och förlorare i OS och livet i stort. Det finns de som spelar huvudrollen och de som får nöja sig med en biroll. Veckans ordpar är huvudroll och biroll.

Jag tycker om att följa karaktärer i flera böcker och en huvudperson jag tycker mycket om är Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, skapad av Katarina Wennstam. Nu läser jag inte Wennstams deckare på grund av henne, men det är definitivt en bonus att hon är så intressant att följa. En annan karaktär jag gärna läser om är Roy Grace skapad av Peter James. Inför resan till Brighton i vår kommer jag att läsa minst en av de två senaste böckerna som jag har olästa, Love you dead och Need you dead. Kanske ska jag spara den senare tills jag är på plats i Brighton och promenera efter den här kartan. Tyvärr är jag hopplös på att använda kartor, men det känns väl värt att göra ett försök. Annars finns mer allmänna kartor på den här hemsidan.

Visst är huvudroller viktiga, men inte sällan är birollerna de som sticker ut. Speciellt när det kommer till film. När det delas ut Oscarsstatyetter prisas till exempel både de skådespelare som spelar huvudrollen och de som ”bara” fått en biroll. En biroll som nästan blev en huvudroll var t.ex. Kevin Spaceys roll i De misstänkta som han belönades med en Oscar för 1995. Andra minnesvärda biroller är Cecilia Forss karaktär Jennifer i Det finns inga känslor i rymden och fantastiska Minnie Driver i Good Will Hunter. En annan intressant biroll är John Givings i Revolutionary road, som i filmen spelas av Michael Shannon. Han framställs som en person som är mindre vetande, men är samtidigt den mest klarsynte i filmen och fungerar som en sanningssägare som för handlingen framåt.

Vilka huvudroller och biroller vill du lyfta fram?

Läs också:

Husdjuret — en välskriven kriminalroman

Camilla Grebe har fått stor uppmärksamhet för sin senaste bok Husdjuret, som bland annat utsetts till Årets bästa svenska kriminalroman 2017 av Svenska deckarakademin. Boken är den andra i serien Flickorna och mörkret, men även om några personer från den första boken Älskaren från huvudkontoret finns med även här skulle jag säga att den faktiskt fungerar att läsa fristående.

Den här gången lämnar Grebe Stockholm och tar oss med till Ormberg där polisen Malin, som till vardags arbetar i Katrineholm, är med och utreder ett fall i sin gamla hemort. Hennes mamma och några andra släktingar bor kvar, vilket gör hela situationen lite märklig. Hon är både sitt gamla och nya jag samtidigt och det är svårt. Fallet som utreds har dessutom kopplingar till ett gammalt brott som är knutet till den gamla flyktingförläggningen som nu öppnat igen. Då hittades kraniet av en död flicka av några ungdomar, varav Malin var en, nu hittas en mördad kvinna på samma plats.

Även Hanne och Peter, som var centrala i förra boken, finns med på ett hörn i utredningen. Hannes hälsa har blivit sämre och någonting hände henne och Peter då de följer upp en ledtråd. Peter försvinner och Hanne hittas irrande runt i skogen. Någon ser en ung kvinna i paljettklänning med henne, men trots att polisen söker hittar de henne inte.

Att den unga kvinnan förblir ett mysterium är inte så konstigt. Hon är nämligen en han. En ung kille som heter Jake och som ibland provar sin döda mammas kläder. Dels för att han saknar henne, men mest för att han tycker om att använda hennes kläder. Att erkänna detta för polisen skulle han dock aldrig göra. Inte heller berättar han för dem att han hittat Hannes anteckningsbok, där hon skrivit ner alla saker hon behöver minnas. När Jake läser boken får vi också veta mer om vad som hänt Hanne och Peter.

Husdjuret påminner en del om Lina Bengtsdotters debut Annabelle, där polisen Charlie, liksom Malin gör, återvänder till sin gamla hemort. Glesbygdens förfall och frustrationen hos de som blev kvar. Malin ser det på ett sätt som ett misslyckande att vara kvar, men samtidigt vill hon skydda sin hemby från andras kritik. Hon kan också förstå de upprörda känslor som väckts när Ormberg fått en stor grupp nya invånare i form av flyktingar. Händelserna placeras mitt i nuet i ett Sverige där det bubblar.

Flickorna och mörkret heter alltså serien och jag hoppas att Grebe fortsätter den med några böcker till. Gärna med Malin eller kanske någon av de andra poliserna som huvudpersoner. Jag gillar faktiskt hur hon i Husdjuret, likt Tana French, förändrar perspektivet. Oavsett så läser jag gärna mer av Camilla Grebe. Hon är skicklig både på att bygga upp stämningen och att sy ihop trådar.

 

Läs också:

Vad jag ser fram emot i (v)år!

Den här veckan blickar vi mot ljuset på Kulturkollo och utmaningen handlar om saker vi ser fram emot i vår. Viktoria har valt att illustrera inlägget med en vacker blombild och just färg i naturen ser jag fram emot. Nu blir jag visserligen rejält allergisk av det mesta som knoppas och slår ut, men det är det (oftast) värt.

Uteläsning är något jag verkligen ser fram emot. Facebook påminde mig igår om att jag för sex år sedan läste utomhus, säkert med minst en filt på, men ändå. Igår var det istället snöoväder och framåt kvällen minusgrader. Men den sex år gamla bilden visar ändå att årets uteläsningssäsong inte är allt för långt borta. Att få njuta av ljus och värme efter jobbet och på helgerna betyder otroligt mycket för mitt välbefinnande.

I påsk ska vi resa till svärmors lägenhet i Fuengirola utanför Malaga. Då blir det uteläsning deluxe och tid tillsammans i familjen. Det är alltid härligt. Då sommarens resa går till Korsika, där min syster och svåger brukar tillbringa sommaren, känns det både mysigt och lyxigt att få återse Spanien också. Korsika blir en ny upplevelse och det är skönt att kombinera den med något gammalt och välkänt.

Våren bjuder faktiskt på ännu en resa och det är en riktigt nostalgisk sådan. Efter nästan 25 år ska jag återse Brighton och att göra det tillsammans med Breakfast Bookclub samt tillhörande kulturtanter ska bli riktigt, riktigt roligt. Går allt enligt plan blir det ett besök i Lewes i Virginia och Leonard Woolfs sommarhus, Monk’s House, så någon bok av henne ser jag fram emot att läsa. Jag har en del olästa, som A Room of One’s Own, som finns i en fantastisk miniupplaga i serien Macmillan Collector’s Library.

Läsning och resor alltså, samt tid med familj och vänner. Det är vad jag ser fram emot i (v)år!

 

Läs också:

Borås Tidning Debutantpris till Agnes Lidbeck

När Borås Tidnings Debutantpris idag delades ut stod det klart att den artonde vinnaren heter Agnes Lidbeck. Hennes roman Finna sig gavs ut på Norstedts förlag i våras och blev snart en riktig snackis. Själv har jag ännu inte lyckats få tummen ur att läsa ännu, men nu fick jag ännu en anledning att faktiskt göra det.

Juryns motivering låter så här:

För en knivskarp roman om konsekvenserna för hon som finner sig i den kvinnliga treenigheten: moder, älskarinna och sköterska.

Senare i vår kommer Libecks andra bok Förlåtendär hon, enligt förlagets hemsida ”fortsätter sitt utforskande av vad det är att vara kvinna i dag”. Jag gillar idén om att utforska den moderna kvinnorollen, som på många sätt är minst lika begränsad som på 50-talet.

Läs gärna den fina intervjun med Agnes Lidbeck i Borås Tidning med anledning av nomineringen där hon liknar att skriva om en person man ogillar med att dissekera en groda. En ovanlig liknelse helt klart.

Läs också:

Alla gånger jag inte dog

Alla gånger jag inte dog av Geneviève Lefebvre är en annorlunda och ibland fragmentarisk berättelse om en kvinna som försöker gå vidare med sitt liv efter att ha blivit lämnad av sin man. Hon har inlett ett förhållande på distans med en av hans bästa vänner och är nu på väg till Bryssel för att träffa honom på riktigt. I Bryssel är säkerhetspådraget enormt efter ett terrordåd i Paris och just miljön med skräcken för terror ständigt överhängande skapar en speciell stämning.

Kvinnan heter Catherine och är författare. Vi vet att hon utsatts för misshandel av en man och hennes syn på kärlek är inte okomplicerad. Lefebvre väljer att vara väldigt tydlig och väldigt otydlig på samma gång, när hon beskriver misshandeln i detalj, men aldrig egentligen berättar vem som är ansvarig. Det kan vara mannen som just lämnat henne, eller någon helt annan.

Mannen heter Matt och han arbetar som utrikeskorrespondent. Det är när han riskerar livet på uppdrag i krigsdrabbade länder som Somalia som han lever på riktigt. Någonstans vill han ha ett vanligt liv med en vanlig familj, men att visa sin kärlek för någon annan är svårt. Det är en anledning till att han gärna älskar Catherine på avstånd, men inte riktigt vet hur han ska bete sig när hon anländer till Bryssel.

Parallellt med berättelsen om Cathrine och Matt finns den om en pojke som sökt sig till IS för att kämpa mot det land han bor i. Cathrine möter honom flyktigt och senare träffar hon även hans mamma. Även den här delen av historien berättas fragmentariskt och Lefebvre väljer att ge oss delar av en berättelse, men inte hela. För mig funkar det, men det går att kritisera henne för att problematisera för lite. Det här är dock inte bok om terror, utan snarare en om kvinnor som försöker hålla ihop sig själva och sin familj. Kopplingarna mellan Catherine och pojkens mamma är intressanta och jag gillar hur Lefebvre låter vissa händelser smälta samman tills man egentligen inte vet vem som varit med om vad. Hon har helt klart en annorlunda stil och jag gillar den skarpt.

Alla gånger jag inte dog är en på samma gång rätt fram och magisk berättelse om Cathrine som söker kärleken, men också om så mycket mer. Ett Europa som skakas av terrordåd och de som också påverkas, men som sällan får höras. Det här är Geneviève Lefebvres femte bok och den första som översatts till svenska. Jag hoppas verkligen att fler böcker översätts, då jag gärna läser mer av henne.

 

Läs också:

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Läs också:

Shirins första fall

Bonnier Bookery är Bonnierförlagens satsning på böcker skrivna direkt för den digitala marknaden. Ett gäng kända författare som Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Johan Theorin kommer att ge ut kortromaner på förlaget och flera har redan släppts.

Katarina Wennstams bidrag är Shirins första fall, en kortroman som faktiskt redan publicerats i Damernas värld 2014. För mig var det dock en ny text och eftersom Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, är en av mina favoritkaraktärer ville jag självklart veta mer om henne.

Shirins första fall var ett mord och nu, många år senare, står hon öga mot öga med mördaren. Vi får veta vad han gjorde och varför. Tyvärr är det här en väldigt kort kortroman och även om den är bra hade jag önskat mig mer. Fallet är nämligen tillräckligt intressant för att vara värd en längre text.

Trots att det korta ibland blir för kort gillar jag konceptet med kortromaner och jag är sugen på att läsa flera böcker i utgivningen. Mest lockar kanske Malin Persson Giolitos nysläppta Processen, men även de två andra böckerna i trion om terror av Jonas Bonnier och Anna Jansson låter spännande.

Läs också:

Mello når Malmö och någon slags höjd

Förra veckan var det ont om ljusglimtar, men efter att ha lyssnat på de korta snuttar som släppts på svtplay av veckans låtar, är jag försiktigt positiv. I princip alla låtar som framförs ikväll är bättre än alla låtar publiken i Scandinavium fick höra. Jämfört med de två tidigare deltävlingarna syns denna deltävling vara något av en dödens grupp, vilket troligen betyder att de bidrag som går till Andra chansen härifrån har en god chans att ta sig till final.

Först ut är Martin Almgren, idolvinnaren från 2015 med A Bitter Lullaby och jag ska erkänna att jag är svag för honom och hans röst, trots att den musik han framför inte riktigt är min grej. När jag hörde det countrydoftande bidrag för första gången utbrast jag spontant att det är årets vinnare. Vi får väl se hur idolfansen lägger sina röster, men topp 4 bör Almgren nå i alla fall.

Barbi Escobar är verkligen veckans överraskning för mig och jag gillar hennes låt Stark skarpt. Hon sjunger bra och låten är snygg. Jag hoppas att det går riktigt bra för henne och det gör jag inte bara för att det behövs tjejer i finalen. Dessvärre tror jag inte att det funkar om inte scenshowen är något alldeles extra. Det blir en femteplats som bäst.

”Nere på botten, där är det toppen”, nej förresten, det var visst Cubra libre med Moncho och inte krabban Sebastians megahit som tävlar i årets Mello. Det här är veckans bottennapp helt klart, lite passande ändå med tanke på låtreferensen ovan. Årets dagishit kanske, men jag blir förvånad om det inte är plats 7 som gäller för Moncho. Det här är inte bra någonstans. Möjligen ett litet plus för de fina bakgrundsdansarna.

Jessica Andersson är veckans schlagerveteran och det var några år sedan sådana gick hem hos den stora publiken. Jag gillar Jessica. Hon är proffsig och sjunger bra. Låten Party voice känns dock väldigt lite 2018, vilket kan vara både en fördel och en nackdel i sammanhanget. Det beror litegrann på vilka som röstar. Årets träningslåt lär den helt klart bli och säkerligen en radiohit.

Bidrag nummer 5 framförs av Kalle Moreus & Orsa spelmän och heter Min dröm. Svenstoppen nästa, men jag är tveksam till att låten tar en finalplats. Å andra sidan är det ännu inga artister som vänder sig till den äldre publiken som nått finalen, men å andra sidan har jag svårt att se att speciellt många kommer att rösta på den. Det här är ingen dålig låt, men nja, jag är verkligen tveksam till all nationalromantik. I Eurovision skulle den komma sist.

Dotters låt Cry är en låt som är bra på riktigt, dvs en låt som jag skulle gilla om jag hörde den på radio och som skulle kunna ta plats i någon av mina spellistor på Spotify. Hon sjunger hur bra som helst med en röst som påminner om Regina Spectors och jag gillar hennes låt. Tyvärr tror jag inte att den fungerar i melodifestivalsammanhang, men jag har gärna fel. Det jag vet är att mina barn kommer att avsky den.

Mendéz är förhandsfavorit och för den som gillar latinpop är Everyday verkligen inte sämre än någon låt av Luis Fonsi eller Enrique Iglesias. Jag gillar dock inte speciellt mycket. Återstår att se om jag är representativ för svenska folket eller inte. Den här gången tror jag inte det.

Det är svårtippat den här veckan och jag undrar lite över hur låtarna delats upp i deltävlingarna. Nu är det visserligen så att det är få kända namn den här veckan, men låtarna är desto bättre. Utifrån personlig smak och vad jag tror andra kan tänkas gilla tippar jag att Mendéz och Martin Almgren går till final, medan Jessica Andersson och Dotter får tävla i Andra Chansen. Att Dotter är tämligen okänd talar mot henne, men låten är bra och oddsen är låga.

Läs också:

Hönan som drömde om att flyga

Just nu cirklar vi Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang på Kulturkollo läser. En bok som går att läsa som en saga, men det finns en hel del underliggande att diskutera om barnlängtan, makt och friheten att få bestämma över sitt liv.

Knopp är värphönan som slutat äta och därmed värpa. Hon längtar efter att likt hönorna på gården få ruva ett ägg och äntligen få en egen kyckling. Att få vara utomhus borde innebära en mycket större frihet än den hon har tänker hon.

När Knopp värper ett ägg som är mjukt och utan skal bestämmer hennes ägare att hon gjort sitt som värphöna. Hon ska gallras ut. Knopp hoppas att det ska betyda att hon får leva på gården i frihet, men inser snart att det betyder något helt annat.

Knopp lyckas överlista döden och får någon slags frihet även om hon inte accepteras på gården får hon någon slags vän i gräsanden Såskopp. Allas fiende Vesslan vilar dock som en skugga över hennes liv. När Knopp hittar ett övergivet ägg känner hon dock att hennes liv snart kan få en större mening.

Jag tyckte om Hönan som drömde om att flyga, men ska erkänna att jag läste den mer som en saga än något djupare. Däremot måste jag säga att samtalen kring boken (som vanligt) fått mig att tänka vidare. Det finns en hel del av H C Andersen i Sun-Mi Hwangs berättelse och de fina illustrationerna gör läsningen njutbar. Kanske hade jag önskat mer Orwellsk bett, men denna fabel för vuxna är trots allt fin läsning.

Läs också:

« Older Entries