enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: februari 2018 (Sida 1 av 4)

Sammanfattning av min franska februari

Det blev en något spretig fransk februari, med flera böcker på franska av författare från andra länder än just Frankrike. En fransk februari rent språkligt alltså, men inte rent geografiskt.

Det vi inte visste var lycka, Agnès Ledig och Allt vi såg var lycka av Grégoire Delacourt är dock skrivna av författare födda och uppvuxna i Frankrike. Den senare utspelar sig visserligen delvis i Mexico. Jag har också läst Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guéne om 15-åriga Doria, bosatt i en förort till Paris, som ligger en hel värld ifrån Eiffeltornet.

Geneviève Lefebvre är kanadensiska, men hennes bok Alla gånger jag inte dog utspelar sig i Belgiens huvudstad Bryssel, där rädslan för terrordåd påverkar vardagen.

Månadens bästa franskspråkiga var Litet land av Gaël Faye. Faye är född i Burundi och boken utspelar sig där 1993-1994 när en stor konflikt mellan tutsier och hutuer blossade upp efter landets första demokratiska val. En riktigt, riktigt bra bok som ni får läsa mer om 12/3 när den har recensionsdag.

Och så de halvlästa: Torkans år av Roland Buti (Schweiz) och Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa (Marocko). Två böcker som förhoppningsvis blir utlästa inom kort.

Har du läst något franskt i februari?

Böcker att se fram emot i mars

Faktiskt har jag fått läst en del i februari, men oavsett hur mycket jag läser blir läslistan bara längre för var dag som går. I mars finns det en hel del nya utgivningar som lockar:

Mellan himmel och Lou, Lorraine Fouchet, Sekwa, mars

En modern familj, Helga Flatland, Bokförlaget Polaris, mars

Och sen var hon borta, Lisa Jewell, Printz Publishing, 1 mars

Du ska resa till de nio kontinenterna, Xiaolu Guo, Alfabeta bokförlag, 6 mars

Alla floder flyter mot havet, Dorit Rabinyan, Norstedts förlag, 12 mars

Litet land, Gaël Faye, Norstedts förlag, 12 mars

Ædnan, Linnea Axelsson, Albert Bonniers förlag, 13 mars

De dödas sång, Jesmyn Ward, Forum bokförlag, 15 mars

En andra chans, Jojo Moyes, Printz Publishing, 15 mars

Själasörjaren, Christine Falkenland, Wahlström & Widstrand, 15 mars

4321, Paul Auster, Albert Bonniers förlag, 16 mars

Till dikten, Malte Persson, Albert Bonniers förlag, 16 mars

Mördarens mamma, Ida Linde, Norstedts förlag, 19 mars

Skuggmakten, Johan Ripås, Piratförlaget, 21 mars

Allt ska brinna, Sofia Nordin, Rabén & Sjögren, 24 mars

Finns det björkar i Sarajevo? Christina Lindström, B. Wahlströms, 26 mars

Händelsehorisonten, Balsam Karam, Norstedts förlag, 26 mars

Eldsystrar, Susanne Boll, Bokfabriken, 29 mars

 

Vilka böcker ser du mest fram emot i mars?

Allt vi såg var lycka

Allt vi såg var lycka är den fjärde boken jag läser av den franske författaren Grégoire Delacourt och här tar han oss verkligen med till den totala botten i en bok fylld av svärta. Vi får träffa en på ytan ganska vanlig familj, där pappan Antoine arbetar på försäkringsbolag. Hans uppgift är att bestämma vilken ersättning som ska betalas ut i olika fall, vilket innefattar att värdera olyckor och tragedier, men också att avslöja fuskare. Första delen i boken består av kapitel som fått namn efter olika pengasummor som haft betydelse i hans liv. Vissa kommer från hans barndom, som de 5 franc som hans far tog betalt för krämer han blandad ihop på apoteket där han arbetade, medan andra fick betydelse långt senare, som de 27 franc han betalde för ölen efter att han just fått veta att fadern drabbats av cancer. Delacourt hoppar i tiden, men lyckas ändå berätta saker i precis rätt ordning. Det är för sonen León som Antoine berättar sina historier, men de handlar inte i första hans om deras familj, utan om familjen som Antoine växte upp i. En familj som börjar falla isär när en av Antoines systrar dör.

Antoines egna familj består av hustrun Nathalie, dottern Joséphine och sonen León. En på ytan lycklig familj, i alla fall om det är lyckan man vill fokusera på. Det som finns under ytan är Nathalies otrohet och Antoines tårar. Där finns också de trettiotvå tusen etthundrafemtio franc som helt förändrar hans liv. Inte konstigt då att även den familjen faller sönder. När den andra delen av boken börjar har Antoine flytt landet och något fruktansvärt har hänt. Nu får olika siffror representera de olika kapitlen och kanske är 112 det viktigaste. I tredje delen får vi veta vad som hände mellan den totala botten och Antoins flykt. Delacourt använder sig här av datum och det är någon annan än Antoine som berättar.

Grégoire Delacourt är skicklig på att beskriva människor och deras känslor. I Allt vi såg var lycka får vi veta nästan väl mycket om vad de tänker och vad de gör. Det är den svartaste av hans böcker, men ändå mycket läsvärd. Mitt i svärtan finns nämligen ljuset och ett hopp som aldrig slocknar.

 

Tunnlarna av Jerker Virdborg

Tunnlarna är P3-series nya satsning. En berättelse om ett hemligt tunnelsystem under Stockholm och en pappa som försvinner spårlöst. En notis om en arbetsplatsolycka i tunnlarna under Johannes Kyrka fångar pappa Klas intresse och när han börjar rota i saken märker han att alla dokument är hemlighetsstämplade och blir nyfiken, på gränsen till besatt. Han och dottern Ylva tar sig ner i tunnelsystemet med hjälp av en guide kallad Råttan och Ylva märker hur hennes pappa börjar bete sig mer och mer märkligt. Han vägrar lyda Råttan och hon lämnar dem.

När vi träffar huvudpersonen Ylva för första gången samtalar hon med psykologen Pamela Ljung om sin pappas försvinnande och hur han mådde innan han försvann. Hur deras gemensamma projekt att upptäcka tunnlarna blev till en farlig besatthet och vad som händer när de får kontakt med nätverket Markdown. Pamela Ljung samtalar med fler personer i Klas närhet, samt flera personer inom polisen och långsamt växer en bild fram av vad som egentligen hänt. Eftersom mycket information undanhålls Pamela Ljung blir vägen till sanningen krokig och hela tiden undrar jag hur det ska gå för Klas.

Fortfarande tycker jag att De dödas röster är den helt klart bästa av de serier som P3-serie gjort. Tunnlarna är dock välskriven och väldigt mycket bättre än såväl Darknet som Himmelsberg som jag inte fastnade för. Kvar att lyssna på är Kommando Karim.

Sista deltävlingen i Örnsköldsvik

Helt ärligt är jag rätt trött på årets upplaga av Melodifestivalen (dåliga låtar, alldeles för mycket fjantiga bidrag, tråkig programledare är några av anledningarna) och är därför ganska otaggad inför dagens deltävling. Men, har jag skrivit om de tre tidigare deltävlingarna får jag väl försöka uppbåda lite intresse idag också.

Först ut är Emmi Christensson med låten Icarus, en megaballad av en sångerska som definitivt kan sjunga. Det känns som en typiskt pampig Eurovisionballad, som andra länder brukar skicka. Inte min grej, men det kanske kan funka. Det är hur som helst hög klass på framträdandet rent musikaliskt. Det finns en publik för den här typen av låtar och de är inte samma personer som skulle rösta på veckans dagispop eller heller veckans buskis.

Sedan blir det veckan ”hej hallå häng med” i form av Elias Abbas och låten Mitt paradis. Jag bir en aning trött på den här typen av låtar, men så är jag inte målgruppen heller. Den yngre publiken kan säkert gilla. Det skulle lika gärna kunna vara Samir & Viktor och vi har hört den tusen gånger förr, men jag tror att den kan gå riktigt bra.

Felicia Olssons Break that chain är rätt snygg, men också ganska tråkig. Med en snygg scenshow kan det funka, men hon är okänd och det ska mycket till att vinna publiken då.

Och så Rolandz med Fuldans. Den gör mig inte bara trött utan faktiskt lite förbannad. Måste det alltid vara med en massa löjliga skämtlåtar? Det är sådana som gör Melodifestivalen till mindre musiktävling och mer spektakel. Kul kanske somliga tycker, men jag orkar inte riktigt med det. Att jag har ruskigt svårt för Robert Gustavsson spelar säkert in.

Veckans tredje ganska okända sångerska är Olivia Eliasson med låten Never learn. Nu har jag bara hört en liten del av låten, men jag tror att det blir svårt att undvika en bottenplacering. Musiken kommer aldrig igång och jag tycker inte att Eliassons röst håller. Det finns bättre sångerskor i veckans deltävlingar som dessutom har bättre låtar. Nu brukar inte det spela någon större roll för resultatet, men ändå …

Felix Sandman med Every single day är näst sist ut i årets tävling. Han påminner mig om Frans, som överraskande vann 2016. Att Felix tidigare varit med i FO&O talar för honom och kanske kan han skrälla. Inte veckans bästa ballad, men den jag tror får flest röster. Tyvärr lite väl likt Salvador Sobral och sådana kopior lär det finnas många av i årets Eurovision.

Och så årets sista låt, vilket betyder att vi hört årets vinnare. Jag är dock benägen att hålla med Markus Larsson om att det inte finns någon klockren vinnare i år och mängden svaga bidrag är för många för att motivera fyra deltävlingar. Nu gillar jag verkligen Mariette och hade gärna sett henne som vinnare. Låten For you är helt okej, men den är inte omedelbar. Tror ändå att hon tar sig till final. Eller hoppas i alla fall.

Så hur går det? Mariette och Elias Abbas tar sig till final medan Emmi Christensson och Felix Sandman tar sig till Andra Chansen, men jag är tyvärr rädd för att Rolandz tar en av platserna till Andra Chansen eller (hemska tanke) en finalplats, då Abbas och Sandman troligen tävlar om samma röster.

Så har skriver Hanna Fahl och jag reagerade lite likadant när jag hörde Rolandz låt. Det är verkligen fruktansvärt:

Jag hatar det här, det gör jag. Det är fruktansvärt. Jag vill krypa ner i ett mörkt hål och sova till våren när jag tänker på att Robert Gustafsson går omkring och är in character som Roland hela dagarna, det kryper i mig. Men… det är ruskigt effektivt. Det är levande på scenen. Robert Gustafsson är inte Edward Blom – han kan sjunga, han kan stå framför en kamera, han är omåttligt folkkär och omåttligt känd. Jag tror att det här går direkt till final.

 

Jag har lite högre tankar om svenska folket, men skulle inte bli förvånad om Fahl har rätt. Usch, usch, usch.

Uppdatering: Efter att ha hört Elias Abbas falsksång är jag mer tveksam till att han tar sig vidare. Ny tippning blir därför Mariette och Felix Sandman till final. kanske behöver uppdatera mer om fler sjunger så här surt.

Olikhetsutmaningen: huvudroll och biroll

Dagens utmaning handlar om karaktärer i olika kulturella verk, men skulle också kunna handla om historiska skeenden, vinnare och förlorare i OS och livet i stort. Det finns de som spelar huvudrollen och de som får nöja sig med en biroll. Veckans ordpar är huvudroll och biroll.

Jag tycker om att följa karaktärer i flera böcker och en huvudperson jag tycker mycket om är Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, skapad av Katarina Wennstam. Nu läser jag inte Wennstams deckare på grund av henne, men det är definitivt en bonus att hon är så intressant att följa. En annan karaktär jag gärna läser om är Roy Grace skapad av Peter James. Inför resan till Brighton i vår kommer jag att läsa minst en av de två senaste böckerna som jag har olästa, Love you dead och Need you dead. Kanske ska jag spara den senare tills jag är på plats i Brighton och promenera efter den här kartan. Tyvärr är jag hopplös på att använda kartor, men det känns väl värt att göra ett försök. Annars finns mer allmänna kartor på den här hemsidan.

Visst är huvudroller viktiga, men inte sällan är birollerna de som sticker ut. Speciellt när det kommer till film. När det delas ut Oscarsstatyetter prisas till exempel både de skådespelare som spelar huvudrollen och de som ”bara” fått en biroll. En biroll som nästan blev en huvudroll var t.ex. Kevin Spaceys roll i De misstänkta som han belönades med en Oscar för 1995. Andra minnesvärda biroller är Cecilia Forss karaktär Jennifer i Det finns inga känslor i rymden och fantastiska Minnie Driver i Good Will Hunter. En annan intressant biroll är John Givings i Revolutionary road, som i filmen spelas av Michael Shannon. Han framställs som en person som är mindre vetande, men är samtidigt den mest klarsynte i filmen och fungerar som en sanningssägare som för handlingen framåt.

Vilka huvudroller och biroller vill du lyfta fram?

Husdjuret — en välskriven kriminalroman

Camilla Grebe har fått stor uppmärksamhet för sin senaste bok Husdjuret, som bland annat utsetts till Årets bästa svenska kriminalroman 2017 av Svenska deckarakademin. Boken är den andra i serien Flickorna och mörkret, men även om några personer från den första boken Älskaren från huvudkontoret finns med även här skulle jag säga att den faktiskt fungerar att läsa fristående.

Den här gången lämnar Grebe Stockholm och tar oss med till Ormberg där polisen Malin, som till vardags arbetar i Katrineholm, är med och utreder ett fall i sin gamla hemort. Hennes mamma och några andra släktingar bor kvar, vilket gör hela situationen lite märklig. Hon är både sitt gamla och nya jag samtidigt och det är svårt. Fallet som utreds har dessutom kopplingar till ett gammalt brott som är knutet till den gamla flyktingförläggningen som nu öppnat igen. Då hittades kraniet av en död flicka av några ungdomar, varav Malin var en, nu hittas en mördad kvinna på samma plats.

Även Hanne och Peter, som var centrala i förra boken, finns med på ett hörn i utredningen. Hannes hälsa har blivit sämre och någonting hände henne och Peter då de följer upp en ledtråd. Peter försvinner och Hanne hittas irrande runt i skogen. Någon ser en ung kvinna i paljettklänning med henne, men trots att polisen söker hittar de henne inte.

Att den unga kvinnan förblir ett mysterium är inte så konstigt. Hon är nämligen en han. En ung kille som heter Jake och som ibland provar sin döda mammas kläder. Dels för att han saknar henne, men mest för att han tycker om att använda hennes kläder. Att erkänna detta för polisen skulle han dock aldrig göra. Inte heller berättar han för dem att han hittat Hannes anteckningsbok, där hon skrivit ner alla saker hon behöver minnas. När Jake läser boken får vi också veta mer om vad som hänt Hanne och Peter.

Husdjuret påminner en del om Lina Bengtsdotters debut Annabelle, där polisen Charlie, liksom Malin gör, återvänder till sin gamla hemort. Glesbygdens förfall och frustrationen hos de som blev kvar. Malin ser det på ett sätt som ett misslyckande att vara kvar, men samtidigt vill hon skydda sin hemby från andras kritik. Hon kan också förstå de upprörda känslor som väckts när Ormberg fått en stor grupp nya invånare i form av flyktingar. Händelserna placeras mitt i nuet i ett Sverige där det bubblar.

Flickorna och mörkret heter alltså serien och jag hoppas att Grebe fortsätter den med några böcker till. Gärna med Malin eller kanske någon av de andra poliserna som huvudpersoner. Jag gillar faktiskt hur hon i Husdjuret, likt Tana French, förändrar perspektivet. Oavsett så läser jag gärna mer av Camilla Grebe. Hon är skicklig både på att bygga upp stämningen och att sy ihop trådar.

 

Vad jag ser fram emot i (v)år!

Den här veckan blickar vi mot ljuset på Kulturkollo och utmaningen handlar om saker vi ser fram emot i vår. Viktoria har valt att illustrera inlägget med en vacker blombild och just färg i naturen ser jag fram emot. Nu blir jag visserligen rejält allergisk av det mesta som knoppas och slår ut, men det är det (oftast) värt.

Uteläsning är något jag verkligen ser fram emot. Facebook påminde mig igår om att jag för sex år sedan läste utomhus, säkert med minst en filt på, men ändå. Igår var det istället snöoväder och framåt kvällen minusgrader. Men den sex år gamla bilden visar ändå att årets uteläsningssäsong inte är allt för långt borta. Att få njuta av ljus och värme efter jobbet och på helgerna betyder otroligt mycket för mitt välbefinnande.

I påsk ska vi resa till svärmors lägenhet i Fuengirola utanför Malaga. Då blir det uteläsning deluxe och tid tillsammans i familjen. Det är alltid härligt. Då sommarens resa går till Korsika, där min syster och svåger brukar tillbringa sommaren, känns det både mysigt och lyxigt att få återse Spanien också. Korsika blir en ny upplevelse och det är skönt att kombinera den med något gammalt och välkänt.

Våren bjuder faktiskt på ännu en resa och det är en riktigt nostalgisk sådan. Efter nästan 25 år ska jag återse Brighton och att göra det tillsammans med Breakfast Bookclub samt tillhörande kulturtanter ska bli riktigt, riktigt roligt. Går allt enligt plan blir det ett besök i Lewes i Virginia och Leonard Woolfs sommarhus, Monk’s House, så någon bok av henne ser jag fram emot att läsa. Jag har en del olästa, som A Room of One’s Own, som finns i en fantastisk miniupplaga i serien Macmillan Collector’s Library.

Läsning och resor alltså, samt tid med familj och vänner. Det är vad jag ser fram emot i (v)år!

 

Borås Tidning Debutantpris till Agnes Lidbeck

När Borås Tidnings Debutantpris idag delades ut stod det klart att den artonde vinnaren heter Agnes Lidbeck. Hennes roman Finna sig gavs ut på Norstedts förlag i våras och blev snart en riktig snackis. Själv har jag ännu inte lyckats få tummen ur att läsa ännu, men nu fick jag ännu en anledning att faktiskt göra det.

Juryns motivering låter så här:

För en knivskarp roman om konsekvenserna för hon som finner sig i den kvinnliga treenigheten: moder, älskarinna och sköterska.

Senare i vår kommer Libecks andra bok Förlåtendär hon, enligt förlagets hemsida ”fortsätter sitt utforskande av vad det är att vara kvinna i dag”. Jag gillar idén om att utforska den moderna kvinnorollen, som på många sätt är minst lika begränsad som på 50-talet.

Läs gärna den fina intervjun med Agnes Lidbeck i Borås Tidning med anledning av nomineringen där hon liknar att skriva om en person man ogillar med att dissekera en groda. En ovanlig liknelse helt klart.

Alla gånger jag inte dog

Alla gånger jag inte dog av Geneviève Lefebvre är en annorlunda och ibland fragmentarisk berättelse om en kvinna som försöker gå vidare med sitt liv efter att ha blivit lämnad av sin man. Hon har inlett ett förhållande på distans med en av hans bästa vänner och är nu på väg till Bryssel för att träffa honom på riktigt. I Bryssel är säkerhetspådraget enormt efter ett terrordåd i Paris och just miljön med skräcken för terror ständigt överhängande skapar en speciell stämning.

Kvinnan heter Catherine och är författare. Vi vet att hon utsatts för misshandel av en man och hennes syn på kärlek är inte okomplicerad. Lefebvre väljer att vara väldigt tydlig och väldigt otydlig på samma gång, när hon beskriver misshandeln i detalj, men aldrig egentligen berättar vem som är ansvarig. Det kan vara mannen som just lämnat henne, eller någon helt annan.

Mannen heter Matt och han arbetar som utrikeskorrespondent. Det är när han riskerar livet på uppdrag i krigsdrabbade länder som Somalia som han lever på riktigt. Någonstans vill han ha ett vanligt liv med en vanlig familj, men att visa sin kärlek för någon annan är svårt. Det är en anledning till att han gärna älskar Catherine på avstånd, men inte riktigt vet hur han ska bete sig när hon anländer till Bryssel.

Parallellt med berättelsen om Cathrine och Matt finns den om en pojke som sökt sig till IS för att kämpa mot det land han bor i. Cathrine möter honom flyktigt och senare träffar hon även hans mamma. Även den här delen av historien berättas fragmentariskt och Lefebvre väljer att ge oss delar av en berättelse, men inte hela. För mig funkar det, men det går att kritisera henne för att problematisera för lite. Det här är dock inte bok om terror, utan snarare en om kvinnor som försöker hålla ihop sig själva och sin familj. Kopplingarna mellan Catherine och pojkens mamma är intressanta och jag gillar hur Lefebvre låter vissa händelser smälta samman tills man egentligen inte vet vem som varit med om vad. Hon har helt klart en annorlunda stil och jag gillar den skarpt.

Alla gånger jag inte dog är en på samma gång rätt fram och magisk berättelse om Cathrine som söker kärleken, men också om så mycket mer. Ett Europa som skakas av terrordåd och de som också påverkas, men som sällan får höras. Det här är Geneviève Lefebvres femte bok och den första som översatts till svenska. Jag hoppas verkligen att fler böcker översätts, då jag gärna läser mer av henne.

 

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: